Boken om vårt land/Kapitel 78
|
Sång och musik äro för människan likasom ett annat, heligare språk, på vilket hon gärna uttrycker sorg och glädje, saknad och hopp. I alla tider har det finska fol- ket hyst en stor kärlek till sång, runo (runa), som hos folket är antingen visa, trollruna, lärodikt eller berättande sång. Till sådana folkrunor räknar man icke psalmer och andliga visor, ej heller sådana konstgjorda dikter, som herrefolk sjunger. Folkvisan skiljer sig från de senare genom sin enkelhet och sin levande natursanning, alldeles som skogen skiljer sig från den konstgjorda parken.
I den gamla finska folkvisan är det sinnrika, innerliga ordet huvudsak och melodien mycket enkel, ja, så enformig, att de allra flesta hava samma åttastaviga versbyggnad och sjungas på samma melodi, den uråldriga runo-melodien. Den gamla visan känner icke heller det vanliga slutrimmet, men har i stället ett bokstavsrim, sålunda att minst två ord i samma versrad börja med samma språkljud. De nya sångerna hava däremot omväxlande versform och melodier, men orden äro varken så sinnrika, så enkla eller så innerliga som i de gamla. Det är endast i Karelen man ännu stundom får höra gamla runor, som muntligen gått i arv från släkte till släkte igenom många århundraden, och dessa runor dö mer och mer ut. I hela det övriga landet hör man endast sånger av nyare ursprung, några översatta från svenskan eller från tyskan, men de flesta diktade inom folket. Ty folkets håg är som en rinnande vattukälla: den måste ju beständigt utskicka djupets ådror i dagen.
Den finska folksången upprinner ur två djupa källor: ensamheten och sorgen. I detta land bo människorna ofta långt från varandra, och därför söka de vänner och sällskap i hela naturen. De föreställa sig, att alla ting i naturen hava liv, känsla och talegåva. Kommer någon till främmande land, äro solen och vinden hans gamla bekanta. Flyttar den unga bruden bort från sitt hem och sörjer över att alla där skola glömma henne, vet hon, att åtminstone vidjan och gärdselstören skola igenkänna henne, när hon kommer tillbaka. En flicka säger i sin ensamhet till luftens fågel:
»Svinga hit, du lilla fågel, kom till mig, du arma lilla, tala om för mig din längtan,