Boken om vårt land/Kapitel 38
|
Ljus är Guds klädnad.
Ps. 104: 2.
Målare hava försökt att på tavlor avbilda de skönaste dagrar. De hava målat solen och månen i alla ställningar på himmelen, men ingen har ännu kunnat återgiva en bild av sommarnattens underbara klarhet i norden.
Solens och månens ljus sprider sig från en punkt över alla föremål, som ligga i dager, medan andra föremål ligga i skugga. Men i sommarnattens klarhet lyser hela himmelen, i synnerhet uti norr, och själva luften tyckes glänsa av ett milt, behagligt sken. När himlen i norr är mulen .ser man ingen skugga, emedan ljuset kommer från alla håll och tyckes utgå från föremålen själva. Sedan solen gått ned till sin korta vila, antager hela naturen en egen, drömmande stämning. Dagens givarinna är borta, de flesta fåglar ha tystnat, människor och djur söka vila, växterna vänta natten, och natten kommer icke. I stället sprider sig ett matt, glänsande sken över stränder, fjärdar och skogar. Det är ej solsken, ej månsken, ej stjärnljus, ej skymning; det är nattens egen tysta, förklarade glans, mild och högtidlig såsom en evig glädje i jordens förgängliga vår.
Jag söker en jämförelse med andra tavlor i livet och finner intet, som kan förliknas vid denna nattens förklaring, om icke aftonskimret på fönsterna av ett övergivet hus, där kära vänner fordom bott, eller glansen av ett älskande öga, som ser på oss med tårar av outsäglig kärlek.
I en sådan nattavla är ingenting, som förvånar, ögat bländas icke, hjärtat slår lugnt; man tycker, att allt är som förr, och likväl är allting annorlunda. Hela naturen strålar; allt är så mjukt, så klart och så stilla begrundande. Gräset liknar den finaste sammet; alla löv tyckas vara genomskinliga; de vardagligaste föremål, såsom en gärdes-gård, en lada, en betande häst, tyckas omgjutna av en egen förunderlig fägring. Går jag i skogen, tycker jag, att den hårda furan är omlindad med bomull. Ror jag på sjön, tycker jag, att stränderna aldrig varit så intagande vackra. Därtill kommer stillheten överallt som endast avbrytes av taltrastens melodiska sång, och den känsla av enslighet, som åtföljer natten. Allt detta likasom flyter in i åskådarens själ. Han känner inom sig det hemlighetsfulla sambandet mellan naturen och alla levande väsen. Det är, som om nattens klarhet skulle överflyttas till människans öga.
Fågeln vet sin tid: han sover det minsta möjliga. En timme eller ett par gömmer han sitt huvud under vingen och sedan börjar han åter kvittra. Lantfolket vet det också; mången sover om vintern tio eller tolv timmar i dygnet, men om sommaren tre eller fyra. Endast bland herrefolk finner man dem, som vända naturens ordning upp och ned. Långa vinternätter kunna de genomvaka vid skenet av lampor och ljus, men sommarens klara nätter sova de bort bakom fällda gardiner. Och det är dock skada att så gå miste om det skönaste i naturen.