Boken om vårt land/Kapitel 184
|
Rysslands kejsare Alexander I härstammade från
Peter den store genom dennes dotter Anna, Alexanders fars
farmor. Hon var förmäld med hertig Karl Fredrik av
Holstein, som var en dotterson av konung Karl XI. Alltså
härstammade Alexander I och det till år 1917 regerande
kej-sarhuset både från Rysslands tsarer och Sverges konungar,
men på fädernet från de tyska hertigarna av Holstein.
Kejsar Alexander I var mild och människoälskande. Han hade, ännu ganska ung, bestigit tronen efter sin fader, kejsar Paul, i en mycket orolig tid och blev mot sin vilja indragen i de stora krigen och omstörtningarna efter franska revolutionen. Kn kejsare kan mindre än andra följa sitt hjärtas önskningar. Han måste följa sitt rikes ärvda statskonst och bevara eller utvidga dess makt, även när han helst ville ägna sin omsorg åt folkets lycka.
När Alexander I erövrat Finland, beslöt han dock att icke i allt följa den förra statskonsten. Han hade kunnat alldeles införliva detta land med Ryssland och ställa det under rysk lag, såsom hans företrädare gjort med de delar av Finland, vilka tillföllo det ryska riket åren 1721 och 1743. Därtill fattades honom icke makten. Men eftersom Finlands nuvarande statsförfattning gav regenten den mesta makten i landets styrelse, medan folket behöll det mesta utav sin gamla frihet, föredrog kejsaren att låta detta fria land behålla dess svenska lag, dess särskilda statsförfattning och dess egna förvaltning vid sidan av kejsardömet, med vilket det i övrigt skulle vara oupplösligt förenat. Så ringa, fattigt och maktlöst Finland än var i jämförelse med det stora, rika och mäktiga Ryssland, hade det dock en äldre bildning och en längre delaktighet i det nya Europas framsteg. Kriget 1808 hade övertygat kejsaren om det finska folkets tapperhet och trohet emot dess lagliga överhet. Han ansåg med rätta, att ett sådant folk borde bliva en lika pålitlig gränsvakt för ryska riket som förr för det svenska, allenast det funne sig lyckligt uti sin nya ställning.
Därför blev han en mild segrare och ville hellre vinna ett fritt och lyckligt folks ärliga tillgivenhet än ett kuvat folks Kejsar Alexander I, falska underdånighet.
Redan i slutet av 1808 kallades ombud för de fyra stånden i Finland till Petersburg för att hos kejsaren föreslå de åtgärder, som nu voro närmast behövliga. Och när denna »deputation» (beskickning) på ett varsamt, men fosterländskt sätt fullgjort sitt uppdrag, kallades Finlands ständer att den 10 mars 1809 sammanträda till en lantdag i Borgd. Där samlades då enligt förra riksdagsordningen 60 adelsmän, 8 präster, 19 borgare och 30 bönder, för vilka fyra stånd kejsaren utsåg talmän, såsom konungen förr hade gjort. Den 27 mars anlände kejsaren själv till Borgå och lät då kungöra följande försäkran, vilken hans efterträdare sedan förnyat:
»Vi Alexander I med Guds nåde Kejsare och Självhärskare över hela Ryssland, Storfurste till Finland etc. etc. göre veterligt: att, sedan Vi efter Försynens skickelse tagit Storfurstendömet Finland i besittning, hava Vi härmedelst velat bekräfta och stadfästa landets religion och grundlagar samt de privilegier och rättigheter vart och ett stånd inom berörde Storfurstendöme i synnerhet och alla dess inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills enligt konstitution åtnjutit: lovandes att bibehålla alla dessa förmåner och författningar fasta och oförryckta i deras fulla kraft. Till yttermera visso hava Vi tecknat denne försäkrings akt med vår egenhändiga underskrift. Givet i Borgå den 15 (27) mars 1809.
Alexander.»
Den 28 mars öppnade kejsaren lantdagen med ett trontal på franska språket, tolkat till svenska av landets förste ryske generalguvernör, den sedan Gustav III:s tid ryktbare general Sprengtporten. Den 29 mars mottog kejsaren ständernas hyllning på finska folkets vägnar samt varje stånds trohetsed, sägande sig med öm rörelse mottaga dessa bevis på ett aktningsvärt folks frivilliga tillgivenhet.
De finska ständernas hyllning i Borgå var i själva verket — icke ur maktens, men ur rättens synpunkt — en frivillig hyllning enligt kejsarens ord. Ty dessa ständer kunde icke vara kejsarens lagliga undersåtar, innan Sverges konung senare, i september samma år, avträtt Finland till ryska riket och frikallat det finska folket ifrån dess första trohetsed. Därigenom blevo kejsar Alexander I:s regentförsäkran och finska ständernas hyllning i mars 1809 ett ömsesidigt, frivilligt och rättsgiltigt fördrag, som var grundvalen för Finlands beprövade trohet mot Rysslands kejsare, Finlands storfurste.
Borgå lantdag arbetade raskt på de få, men svåra och viktiga frågor, dem kejsaren förelagt. Ständerna föreslogo, att landets indelta krigshär skulle upplösas för minst 50 år för att möjligen därförinnan behöva strida mot Sverge. I stället för att uppställa soldater skulle jordägaren betala »vakansavgift» till kronan, och en fram- tida finsk krigshär skulle ej tjäna utom landets gränser. Kejsaren stadfäste upplösningen och vakansen.
Därefter rådslogo ständerna om landets utskylder till kronan och om landets mynt, som nu blev den ryska silver rubeln .*) Slutligen rådgjordes om landets nya styrelse. Det högsta ämbetsverket blev »regeringskonseljen» som sedermera kallades kejserliga senaten för Finland. När allt detta var rådplägat, återkom kejsaren till Borgå och avslutade lantdagen den 19 juli. Sedan han hälsat ständerna med nådiga ord, yttrade han: »Detta ädla och redbara folk skall välsigna den Försyn, som stadgat sakernas närvarande ordning. Upphöjt för främtiden bland nationernas antal, under sina lagars skydd, skall det ihåg-komma sin forna styrelse blott för att så mycket fastare underhålla de vänskapsförbindelser, som freden skall återföra.»