Boken om vårt land/Kapitel 114
|
Finnarna invandrade hit från Ryssland, men icke på en gång, utan småningom under många århundradens lopp. Därför är det omöjligt att bestämt säga, när de inflyttat. Man vet, att lapparna kommit förrän tavasterna och tavasterna förrän karelerna; men om kvenerna vet man blott, att de redan för mer än tusen år sedan funnits i norra Sverge och norra Finland.
Av Kalevala, av andra gamla sägner och av främmande folkslags knappa berättelser kan man göra sig en föreställning om de finska folkens levnadssätt under hed^ natiden. Alldeles säkert vet man det icke, ty de hedniska finnarna ha ej ristat runor i bergen eller kvarlämnat skriftliga berättelser om sig själva, emedan de icke kände skrivkonsten. Vi skola tänka oss deras levnad ungefär så:
Det var tre bröder, Kimmo, Kammo och Kumma. Kimmo bodde i barrskogen och flyttade ofta sin bostad. Detta var icke svårt, ty hans koja bestod av några stänger, instötta i marken och resta emot varandra i form av en sockertopp. Kring stängerna band han renhudar, älghudar, björnhudar, lade näver emellan och måkade om vintrarna snö däromkring, för att kojan skulle bli varm. Mitt i kojan var en eldstad av gråsten; röken gick ut genom toppen av kojan. Bara marken, betäckt med utbredda hudar, var golv och sängställe. En stubbe var bord, en stock var bänk, ett lerkärl var gryta. Kimmo jagade med sin hund i skogarna, fiskade i sjöarna och till-bytte sig säd av sin broder Kammo. Hans unga söner seglade ut på krigståg till sjöss och hemförde byte.
Kammo bodde i dalens lövskog och flyttade icke omkring. Han hade en stuga av obilad stock. Där funnos tak, väggar, golv, och gluggar med skottluckor; en eldstad i mitten, ett rökhål i taket, bänkar, bord, kanhända också en säng. Kammo jagade och fiskade såsom hans broder, men han var tillika åkerbrukare. Han hade ett svedjeland, en häst, några oxar, kor, får, getter och svin. Han var rikare och kunnigare än Kimmo. I hans stuga hörde man kantele och de gamla runorna. Han reste alla somrar till havskusten och tillbytte sig salt av de tyska han- delsfartygen. I utbyte gav han dem rävskinn och bäverskinn. Penningar hade han icke, men när tyskarna bjödo glaspärlor och mässingsspännen åt hans döttrar, betalade Kammo dem med buntar av mårdskinn och ekorrskinn. Kammos hustru hade en kopparkittel, ett guldarmband, ett silverspänne, och gick klädd i yllekjortel och strumpor, medan de övriga gingo klädda i skinn. Båda bröderna brukade som offer åt gudarna upphänga älghorn och björnskallar i den heliga eken; men Kammos hustru brukade dessutom utspilla några droppar mjölk på jordeu för att blidka de underjordiska.
Kimmo och Kammo vorp konungar över sitt husfolk. De älskade friheten och visste ej av någon lag eller konung. En dag möttes de i den heliga lunden vid skördefesten. Kimmo berättade, att främlingar jagade älgarna på hans jaktmarker och fiskade laxarna i hans forsar. Kimmo och Kammo gingo då till sin tredje broder Kumma som var en berömd smed, hjälte och trollkarl. Han smidde svärd, spjut och pilspetsar. Männen beväpnade sig, med-togo sina trälar, läste besvärjelser och tågade ut till strid. Även främlingarna hade samlat beväpnat manskap; där blev en hård strid på slätten vid insjöns strand. De tre bröderna blevo besegrade. Kimmo stupade, Kammo blev fånge och träl, Kumma undkom med några av sina män och uppförde murar av gråsten på ett brant berg. Där försvarade han sig; fjärran boende män av hans släkt kommo honom till hjälp och valde Kumma, den tappraste i släkten, till sin anförare. Slutligen vågade han ett utfall mot sina fiender, som voro strödda på jakt i skogarna. Nu segrade åter Kumma, befriade sin broder Kammo och gjorde alla fångar till sina trälar. Därefter firade segervinnaTtia en glad fest vid den heliga sjön, i det att de offrade åt gudarna, och deras unga döttrar dansade sjungande kring den heliga eken.