Boken om vårt land/Kapitel 54
|
Djuren antaga ofta vissa egenheter efter det land och de förhållanden, i vilka de leva. Den finska arbetshästen har så länge varit ett skötebarn av sitt land och sitt folk att han därav har mottagit ganska märkbara intryck. Han är till skapnaden knubbig, med kort hals, kort rygg och stadiga, medelhöga ben. Hela hans utseende har något tryggt och tålmodigt; hans gång är säker och pålitlig, såsom den måste vara i ett bergigt land med höga backar, och är han i vinterhalkan väl skodd, kan man lita på honom. Han arbetar sig uppför backen i snett spår från den ena sidan till den andra. Utför backen håller han så envist emot, att man ofta får mana honom till mindre försiktighet. Endast den österbottniska hästen, som är uppvuxen på slättlandet, visar mindre tålamod uppför och nedför en backe.
Den finska hästens utomordentliga ihärdighet gör honom icke blott till en förträfflig dragare, som bättre än någon kan uthärda en lång väg med ett tungt lass, utan även till en utmärkt stridshäst. I korta och snabba anfall hai han överträffats av många andra, men där det gäller en ihållande strid, har han mer än en gång bidragit till glänsande segrar, därigenom att han hållit sig lika oförtröttad och rask, när fiendens hästar redan av trötthet släpat benen efter sig. I kapplöpningar på kort avstånd kan han ej heller mäta sig t. ex. med de ståtliga arabiska, engelska eller ryska hästarna; men på längre håll behöver han icke frukta många medtävlare. Ty han visar sig ofta, där han är skött och väl inkörd, såsom en utmärkt travare, och vad han förlorar vid andras första eldiga anlopp, återvinner han i längden med sitt uthållande trav.
Denna vår vän är icke bortklemad med riklig och läcker kost. Han är den förnöjdaste av alla sina bröder; han tuggar tåligt sitt hö, sitt ofta knappa bete och sin sörpa med eller utan mjöl och havre. Visst magrar han som andra av svält; visst svikta hans krafter ofta om våren, näx han länge med klen föda fått släpa sitt vinterlass. Men ingen kan vara tacksammare än han för en vänlig omvårdnad och varje klok husbonde skall alltid finna sin uträk- ning i att sköta denna nyttiga tjänare väl. Beklagligen förstå icke alla att löna hans trogna tjänster. I många delar av landet skötes hästen vårdslöst och misshandlas ofta på det mest barbariska sätt, plågas med omåttliga lass och gisslas obarmhärtigt med piskan. En del resande sätta ock sin ära uti att oförtrutet piska den svaga och utmattade skjutshästen. Hittills har man funnit de bästa och dyraste hästarna i Savolaks och Karelen, men numera börjar man finna goda hästar även annorstädes. Ty nu har man sökt uppmuntra hästskötseln genom kappkörningar och prisbelöningar. Ja, det är numera icke sällsynt, att finska trav are säljas för högt pris till utlandet.
Med ihärdighet följer hos den finska hästen likasom hos folket en märkbar envishet. Är han van att vika in på en sidoväg, måste man passa tyglarna väl, och har han fått den oseden att stanna i backen, är det icke lätt att få detta ur hans huvud. Han lyder den vana tygeln, men med den ovana gör han stundom vad han behagar. Istadiga och lata hästar äro varken mer eller mindre sällsynta här än annorstädes; men sådana fel härröra merendels av oriktig behandling i djurets ungdom. Rätt inlärd och rätt skött är den finska hästen med sitt oansenliga yttre en oskattbar bundsförvant till människan i dessa nordliga bygder och väl värd att icke behandlas som en slav, utan som en god, trofast och pålitlig tjänare.