Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

162. Viborgs fall.


Medan kung Karl vann ofruktbara segrar i Polen och föraktade ryssarna, närmade sig dessa steg för steg Finland och Östersjön. De härjade Estland och Li vland, blevo ofta slagna, men lärde sig slutligen segra. Därefter togo de Ingermanland, Finlands förmur. Nöteborg försvarade sig så tappert, att av dess besättning återstodo 83 man bakom nedskjutna murar, när det äntligen gav sig. Tsaren tjänade själv som kapten i sin här. Den 4 maj år 1703 tog han det svenska fästet Nyen vid Neva-floden, och den 16 maj begynte han nära därinvid grundlägga sin nya huvudstad Petersburg. Nu framryckte han med 40,000 man emot Finland. Vid Systerbäck stodo

4.000 finnar under Cronhjort. De försvarade manligen landets gräns. Tsaren nöjde sig denna gång med att härja gränstrakten och drog sig tillbaka.

Följande år tog han Narva med storm. Finnarna under May del sökte förgäves med djärva strövtåg förstöra det nya Petersburg. År 1706 i oktober ryckte tsar Peter med 20,000 man in i Finland och började häftigt beskjuta Viborg. Staden darrade, husen brunno, alla väntade en stormning, men efter 17 dagar avtågade oförmodat den ryska hären. Viborgs invånare trodde på ett underverk, såsom när Herren fordom frälsade Samaria från Benhadad, syriernas konung.

Därefter förflöto fyra lugna år, medan Rysslands härar stredo emot kung Karl. Men efter segern vid Pultava beslöt tsar Peter att äntligen taga Viborg. Den 22 mars 1710 visade sig en rysk här på isen och började belägra fästningen. I april kom en rysk flotta och snart även tsaren själv med sitt bästa folk. Den ryska hären stod nu,

23.000 man stark, i en båge kring staden och begynte en förfärlig eld ur mer än 100 grova kanoner. I Viborg för- des befälet av överste Magnus Stjärnstråle, en karolin av den rätta sorten. Han hade en tapper besättning av 4,000 man; med dem förenade sig stadens borgare, och alla voro ense att till det yttersta värna låset för Finlands port. Torn och murar, hus och människor nedstörtade för kulorna, slottets krutkällare sprang i luften, endast i de djupaste källarna fanns ett skydd för kvinnor och barn, men Viborg försvarade sig. Ryssarna stormade och blevo tillbakaslagna. Tsaren beslöt då att låta kanonerna avgöra striden och fördubblade deras eld. I början av juni yoro 400 meter av murarna mot hamnen en enda stor grushög, hälften av försvararna lågo döda, i valven för-smäktade många sårade, och ingen undsättning var att förvänta. Först då, den 10 juni, gav sig Viborg, betäckt av blod och grus, på ärofulla villkor. Belägringen hade varat i 13 veckor och kostat fienden mer än 8,000 man.

Villkoren blevo icke hållna. Besättningen och många bland stadens återstående invånare bortfördes i fångenskap. Snart därpå gav sig även Kexholm, efter 14 dagars belägring.