Boken om vårt land/Kapitel 153
|
När vintern kom, svajade segrande svenska fanor över större delen av Tyskland. Det var, som om Guds hämnande ängel hade gått framför dem och ropat till folken konung Davids ord i den I2:te psalmen. »Emedan de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp, säger Herren; jag vill skaffa frälsning åt den, som längtar därefter.» Städer och fästen öppnade sina portar, förtryckarna darrade, och de förtryckta hälsade med glädjetårar sina befriare.
Soldatens vila blev icke lång i vinterkvarteren. Ko- nungens tåg gick nu till det katolska Bayern, där den evangeliska läran blivit hårt förföljd. För att komma dit måste svenska hären gå över floden Lech, som flyter in i den stora floden Donau. Lech hade nu uppsvällt av vårflödet och var både strid och djup. Fältherrarna avrådde varje försök till övergång så mycket mer, som den vaksamma Tilly stod med en stark här på motsatta stranden och försvarade Bayern. Konungen menade, att de, som övergått Östersjön, icke behövde frukta en sådan liten bäck, och redde sig att gäcka Tillys vaksamhet.
Först måste man veta flodens djup. En soldat klädde sig till bonde, tog en lång stång och låtsades ämna vada över. När vattnet gick honom till midjan, skrek han på hjälp. Bajrarna på andra stranden hörde detta och ropade skrattande till honom, att han skulle vända om, ty floden var 6V2 nieter djup. Soldaten vände om och fick 50 riksdaler som belöning av konungen. Nu timrades lagom höga bockar av stock för att bygga en bro, och under tiden antändes tjära, rå ved och våt halm, så att fienden ej kunde se genom röken, vad man gjorde i svenska lägret. Tre batterier med många kanoner uppställdes för att beskjuta den motliggande stranden.
Den 5 april 1632 begynte kanonerna dundra på flodens båda stränder. Konungen utvalde 300 finnar och lät dem i båtar ro över till en holme i floden. Detta lyckades. Finnarna hade spadar med sig och begynte strax uppkasta en vall. Nu riktade alla de kejserligas kanoner en förfärlig eld mot dessa 300 våghalsar. Det syntes otroligt, att en enda av dem kunde bliva vid liv; men krutröken skyddade dem, och de svenska batterierna sköto så skarpt, att dånet hördes långt in i det darrande Bayern. Konungen säges med egen hand hava avlossat 60 skott. Tilly ryckte fram för att göra slut på de 300; men nu var också bron färdig, och 300 andra finnar sprungo över för att hjälpa sina kamrater. Efter dem följde skottar, svenskar och konungen själv. Snart var hären på andra flodstranden. Gång efter gång anföllo bajrarna och blevo tillbakadrivna. De finska ryttarna under hertig Bernhard av Weimar hade ridit över floden på ett grundare ställe och anföllo den bajerska hären från sidan. Förgäves skickade Tilly sina bästa trupper i elden. Slutligen grep han en fana och skyndade i spetsen för sina tappra valloner till stranden, men där träffades han i benet av en kanonkula och föll sanslös till marken. När mörkret inbröt drog sig den slagna bajerska hären tillbaka. Den gamla Tilly dog två veckor därefter av sina sår.
Efter denna seger utbredde sig svenska hären över hela Bayern, tog dess huvudstad Miinchen och prisade Gud med en högtidlig gudstjänst i staden Augsburg, där 100 år förut den luterska kyrkans första allmänna trosbekännelse blivit utfärdad.