Boken om vårt land/Kapitel 77

Boken om vårt land av Zacharias Topelius 77. Skämtsagor.

Någonstädes i detta land är en by vid namn Hölmölä, och där bo hölmöläiset, hölmöläborna. Dessa hölmölä-bor äro ett mycket försiktigt folk och betänka sig väl, innan de företaga sig något, på det att ingen skada måtte ske genom för mycken brådska. Om dem berättas, bland många andra kloka företag, följande:

a) Skörden. När hölmöläborna skulle skära sin råg, behövde de därtill sju personer. En böjde ned rågstängeln, den andra höll ett trästycke därunder, den tredje avhögg halmen, den fjärde bar halmen till kärven, den femte band kärven, den sjätte bar kärvarna tillsamman, och den sjunde reste upp skylen. Matti råkade en dag betrakta deras arbete och förundrade sig över deras stora omtänksamhet. Om aftonen var en halv teg skuren och halvannan oskuren. Matti ville göra hölmöläborna en tjänst och företog sig om natten att skära och binda det, som ännu var oskuret. När han slutat sitt arbete, lade han skäran på sista skylen och gick bort att sova. Hölmöläborna återvände om morgonen och funno rågen skuren samt skäran på skylen. Allmän förundran. Efter en lång överläggning stannade alla vid den meningen, att ett så skadligt hastverk som denna skörd måste ha skett genom trolleri, och att trollkarlen hade förvandlat sig till en skära. Han skulle således dränkas, för att han icke en annan gång måtte fjäska bort folkets grundliga arbete. Men det befanns icke rådligt att röra vid en så farlig person; därför tog man en lång stake, band vid dess spets en ögla och lyckades på detta sätt nedrycka skäran. Hela sällskapet hade nu den fägnaden att se, huru skäran måste följa med till sjöstranden, fastän den stretade emot av alla krafter och hakade sig fast i stubbar och dikeskanter. Äntligen ficks skäran i båten och roddes ut på djupet. Vid skaftet band man en stor sten med starka tåg, för att den ej skulle flyta, och så hivades den med fröjderop ut i sjön. Olyckligtvis råkade den fastna i båtkanten med sitt krokiga bett, stenen tyngde, båten kantrade, och hölmöläborna und-kommo med knapp nöd trollkarlens ondskefulla anslag.

b) Stugan. Hölmöläborna byggde sig en stuga och gjorde detta så grundligt, att de glömde göra fönster i väggen. När stugan blev färdig, funno de den något mörk och begrundade länge, huru de skulle få in dagsljuset. Slutligen funno de på ett gott råd: de borde bära in ljuset i säck. Alltså utspände de säcken mot solskenet, tillknöto den försiktigt och buro den in i stugan. Här öppnades säcken, men till allas förvåning blev stugan icke det minsta upplyst. Medan de stodo bekymrade över denna missräkning, råkade Matti komma och fick höra deras bekymmer. »Nå», sade Matti, »given mig hundra mark, så skall jag skaffa in ljus». Hölmöläborna voro glada att för så gott pris få dager och gåvo strax det betingade priset, varpå Matti högg ett hål i väggen. Och se, strax föll solskenet in i stugan! Hölmöläborna blevo så förtjusta över denna upptäckt, att de beslöto hugga ut hela väggen. Dager fingo de nu tillräckligt, men med detsamma ramlade stugan.

c) Jakten. En gång gingo hölmöläborna på björnjakt om vintern. När de kommo till björnens ide, satte de sig först att äta en grundlig frukost. Därefter hölls råd, och man beslöt, att Pekka först skulle krypa in i idet för att taga ut björnen. För säkerhets skull band man ett rep kring hans ben och kom överens att, om nöd bleve å färde, skulle Pekka sparka och de övriga draga ut honom. Pekka kröp in, och när han väl var där inne, bet björnen huvudet av honom. Iyitet sprattlade Pekka med foten, och så var det slut med honom Men kamraterna där ute sade sig emellan: »Nu sparkade han: det lär icke vara så trevligt där inne.» Varpå de drogo ut Pekka, och Pekka var utan huvud. »Ja, verkligen, utan huvud!» sade hölmöläborna och höllo råd om vad detta månde betyda. En av dem menade, att det icke var så visst, om Pekka haft något huvud, när han kröp in i idet. — »Nå», sade en annan »det må jag veta; jag såg ju tydligt, huru han rörde skägget, när han åt ärter vid frukosten».

d) Måltiden. Icke bättre gick det en annan gång, när hölmöläborna brände en sved vid sjöstranden. På motsatta stranden betade deras kor; vargen kom och rev ihjäl en av korna. Hölmöläborna rodde över sjön och beslöto att steka sig frukost av kon, efter hon i alla fall redan var död. Då nu sveden brann på den andra stranden, tyckte de det vara onödigt att göra upp en ny eld, varför de avhöggo ett stycke kött och uppreste det att stekas mot eldskenet där borta. Efter en stund ansågs steken vara färdig, och man begynte äta, men steken ville ej smaka. Någon tyckte då, att fisk skulle smaka bättre, och eftersom där hängde en not vid stranden, lade man ut noten på sandmon och drog ett varp, men fick endast.stickor och ljung. Då hölls rådplägning om vad man nu borde få till mat, och allmänna meningen var, att gröt skulle smaka bäst. Men då alla voro hungriga, och man icke hade en gryta, som kunde förslå åt alla, beslöt man vänta till vintern, när man kunde koka i vaken. Att nu vänta till vintern med hungriga magar var icke lätt, men hölmöläborna väntade, såsom det anstår ett grundligt folk, vilket icke förhastar sig. Vintern kom, och isen lade sig över sjön. Då gick en av sällskapet ut och högg en vak i isen, varefter en annan bar ut mjölsäcken, spillde mjölet i vaken och begynte att röra om. När man tyckte, att gröten borde vara färdig, klev kocken i vaken för att smaka på anrättningen, och där blev han. De övriga väntade en stund men när kocken ej kom tillbaka, begynte de misstänka, att han ensam ville äta upp deras gröt. En klev då ned under isen för att också få vara med om kalaset och blev borta liksom den första. »Ja», sade de övriga, »nu äta de båda upp gröten». Varefter de klevo ned i vaken, den ena efter den andra, och där blevo de.