Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

22. Kusten av Satakunta.


Raumosjön kallas den del av Bottniska viken, som sköljer kusten av Satakunta, och sjösjuka resande frukta dessa farvatten. Den enformiga, sandiga kusten är utan större skärgård och öppen för alla vindar utom från öster. Den liknar på kartan en såg, ty den är kantad med många uddar. Den piskas ofta av stormarna, och västliga vågor rulla med dån mot klipporna. Fartygen hålla sig därför gärna på öppna sjön, intill dess att de, som ämna sig till Björneborg, uppsöka mynningen av Kumo älv och ankra vid Räfsö, tre mil från staden.

Kumo älv för många hundrade sjöars vatten emot nordväst till havet. Den är en strid flod, som forsande kastar sig utför den starka sluttningen. Några mil från sitt utlopp blir den bred, lugn och segelbar, bär lastpråmar, slupar och ångfartyg, matar Räfsö hamn med plankor och fyller fiskarens not med sik eller lax. Kumo sik är berömd över hela landet och fångas på hösten i not, när den stiger uppför floden för att lägga sin rom. Natt och dag kastas varpen med korta uppehåll under fisketiden, och endast mitten av strömmen — kungsådern — får icke avstängas.

Sandmoarna utbreda sig ett par eller tre mil från kusten, men därefter blir landskapet mera omväxlande; höjder, sjöar, slätter och kärrtrakter avlösa varandra. I norr strömmar Sastmola å till havet. I söder utflyter Eurajoki ur Pyhäjärvi sjö. Många sjöar i landet bära detta namn — den heliga sjön, — emedan hedningarna fordom offrat vid deras stränder. Man har tyckt sig märka, att vattnet i det västliga Pyhäjärvi stiger, och flere meter under sjöns nuvarande yta synas vid klart väder ruiner av människors boningar. I Eurajoki såsom i många andra åar och insjöar har man förr fiskat pärlor. Härom säger den berömda författarinnan Fredrika Bremer: »Vid den strand, där jag är född, vid Kauttuas albekransade stränder[1], gick jag som barn ofta ut på pärlfiske, när-sommarens hetta hade minskat vattnet. Jag tycker mig ännu känna de klara, svala böljorna skölja över mina fötter. Jag tycker mig se pärlmusslorna, som forsen hopat här och där i sanden vid de små gröna holmarna. Hela högar av dessa musslor hämtade jag på stranden, och när jag fann pärlor i dem, vilken glädje! Ofta voro de ofullkomliga, halva och skadade, men stundom fann jag rätt sköna. Nu vill jag åter gå ut att fiska pärlor, — men i livets ström.»