Boken om vårt land/Kapitel 23
|
Ålands skärgård med sina tusen öar, holmar och klippor ligger mittemellan Finland och Sverge. I norr brusar Bottniska viken, i öster Finska viken, i söder den stora öppna fjärden av Östersjön. Det är farliga farvatten, som pröva seglarens skicklighet, ty vindbyarna falla hastigt på vid de smala sundens utlopp. Men över all beskrivning vacker och livande är en färd mellan dessa otaliga öar och sund. Europa har endast en skärgård, som överträffar Ålands, och det är Greklands arkipelag.
När sunden bliva isfria på våren, vakna naturen och människorna som ur en dröm. Nu vilja havets fångar leva och röra sig. Måsarna skria, ejdergåsen uppsöker sitt forna bo på klipporna, alla stränder genljuda av knackningar och lukta av tjära, när båtarna göras i ordning till fisket. Sommaren förgår under beständigt brottande med det oroliga havet. Ångfartyg, segelfartyg, slupar och fiskarbåtar korsa beständigt varandra. Den största ön, »fasta Åland» benämnd, har även åkrar och ängar jämte sitt fiske, men de små klippöarnas folk hämtar all sin bärgning ur havet. Välmående byar, enstaka fiskarkojor, stundom tornet av en kyrka och sedan 1861 staden Mariehamn resa sig över de grå eller rödaktiga, av vågen glatt-slipade klipporna.
Havet är allas farväg. Stormen fruktar man icke, men när det är menföre på havet, sitter ålänningen fången. Vad vill han göra, när isen varken bär eller brister? Vanligen ligger isbryggan alla vintrar fast över de smala sunden och de små fjärdarna; men värre är att då färdas över Ålands hav till Stockholm eller över Delet och Skiftet till Åbo. Posten måste över, om det ock gäller livet, och då ser man postkarlarna skjuta framför sig en båt över isen för att hava en tillflykt, när bryggan brister. Men i rätt stränga vintrar ser man Ålands hav tillfrysa så starkt, att det kan befaras med häst, och då är det muntert, brukar man säga i Eckerö, när posten kommer med klingande bjällror över från Grisslehamn.
En klar vintermorgon är vacker att skåda vid stränderna i den inre skärgården. I det röda skenet av morgon-rodnaden spegla sig björkar och granar, klädda med rimfrost, uti den blanka isen. Är det då söndag, ser man unga karlar i sina helgdagsdräkter flyga fram över fjärden på skridskor, prövande isen med långa pikar. De stöta beständigt nedåt i den bräckliga bryggan, vika åt sidan, där den är svag, och ila framåt, där den är säker. Efter dem följa kvinnor och barn i slädar och sist de äldre karlarna, som skjuta slädarna eller skrinna på egen hand. Alla vilja till kyrkan att åter höra Guds ord i det långa vintermörkret, kanhända ock för att höra nyheter från fastlandet eller från vänner på andra klippöar. Färden går muntert framåt. Stundom möter en bred ränna, där det gröna havsvattnet porlande stiger och sjunker, och då nödgas alla göra en mväg. Stundom höres också ett åsklikt brak; det är isen, bom rämnar i långa sträckor. Men det muntra tåget stannar endast ett ögonblick och fortsätter ånyo sin färd mot den mörka randen av ön i det snöiga fjärran.