Boken om vårt land/Kapitel 117
| ← Kapitel 116 |
|
Kapitel 118 → |
Man har trott, att det första korståget till Finland skedde år 1157 efter vår Frälsares födelse.
Den tiden kallades endast sydvästra hörnet av vårt land Finland, och hela landet kallades österland. Till detta sydvästra Finland styrde konungen, och man tror, att han landsteg med sin här vid Aura ås mynning i nejden av det nuvarande Åbo.
I denna del av landet bodde de krigiska tavasterna och kallades här suomi folket (suomalaiset). Det berättas, att konungen först skickat bud till dem med förmaning, att de skulle avsvärja sina hedniska gudar och låta döpa sig till den sanne Guds lära: annars ville konungen hemsöka dem med krig. Tavasterna aktade icke denna förmaning. Voro svenskarna styva, så voro tavasterna än styvare och ville alldeles icke avsvärja sina gamla gudar för en ny gud, som de icke kände. De ansågo det icke heller värdigt tappra män att lyda en främmande erövrares bud och församlade sig till motstånd för att försvara sin frihet och sina fäders tro.
De båda härarna möttes och drabbade samman. Det måste ha varit en hård och blodig strid, såsom man kunde vänta, när två sådana härar stridde för det bästa och heligaste de visste i världen. De kristna aktade sitt liv ringa mot den eviga saligheten, och hedningarna ville hellre dö än giva sig och sitt land under främmande välde. Därför säges ock, att manfallet på båda sidor var stort. Äntligen segrade dock den bättre ordnade svenska hären; det hedniska suomi folket blev fullständigt slaget och skingrat. De, som undgått döden, flydde till skogarna eller blevo fångna. Det säges att när konungen betraktade det blodiga slagfältet, hade han utgjutit tårar, icke över sina egna döda, som ju saligen stupat för korsets lära, men över de fallna hedningarna, som icke blivit delaktiga av den saliggörande tron.
Efter detta slag var tavasternas första motstånd brutet, och många av dem blevo då döpta av biskop Henrik i’Kuppis källa vid Åbo. Till sådant behövdes på den tiden ingen katekes. Trons artiklar upplästes och översattes av en tolk till hedningarnas språk. När dessa då svarat ja och amen, kläddes de uti vita kläder, prästen gjorde korstecknet över dem och öste vatten över dem ur källan. Många av de döpta förstodo litet eller intet av den nya läran; men visserligen var det ändock en märkvärdig dag, när konung Erik lät döpa dessa finnar vid Kuppis. Kristendomen kom till vårt land med våld, och våldet kan aldrig bygga ett varaktigt verk. Men efter våldet kom kärleken; dess verk blev varaktigt, och därför hava efterkommande med rätta välsignat dagen vid Kuppis.