Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

104. Lemminkäinens äventyr.


(Kv. 11, 12.)

På Kaukoniemis dimmiga udde vid havsstranden uppväxte hos sin moder sagornas älskling, den unge och sköne hjälten Lemminkäinen, som även kallas Ahti (sjöguden), Saarelainen (öbon) och Kaukomieli (den fjärran längtande). Han närde sig med fisk och blev en ståtlig, rödlätt yngling med svart hår, ypperligt huvud och kraftig arm. Men hans lynne var såsom havets vågor, ostadigt, lättsinnigt, övermodigt, och därigenom råkade han i många äventyr, som icke alltid voro en man och en hjälte värdiga.

På Saari, den namnlösa ön, bodde vid den tiden en skön jungfru vid namn Kyllikki, vars hårdhet mot alla friare var så vida bekant, att det berättades, huru solen, månen och stjärnan förgäves friat till henne för sina söner. Ryktet om allt detta kom till Lemminkäinen. Han föresatte sig, tvärt emot sin moders råd, att vinna den stolta flickan till maka och begav sig på färd till den namnlösa ön.

Början var icke den bästa. Lemminkäinen ankom till Saari och körde omkull med sin släde i porten. Gäckande yttrade Saaris flickor, att en sådan hjälte kunde dansa med kalvarna. Lemminkäinen tog dem på orden och gick i vall med hjordarna. Men hans håg stod till Kyllikki, han slet för hennes skull hundra par skor och nötte ut hundra par åror. Den stolta Saarijungfrun försmådde hans kärlek. När hon malat upp hela sin handkvarn, när hon avnött sin mortelstöt ända till handtaget, då, men icke förr, ville hon bliva hans hustru.

Någon tid därefter dansade Saaris ungdom på ängen vid stranden. Då åkte Lemminkäinen med sin ystra fåle in på lekplatsen och bortrövade Kyllikki. Hon bad, hon hotade; slutligen lät hon blidka sig. Han svor att ej mera draga i krig, och hon svor att ej mera gå till dans i byn. Så hemförde Lemminkäinen sin unga maka; de mottogos vänligt av modern och levde en tid lyckligt på Kaukoniemi.

En gång dröjde Lemminkäinen länge borta på jakt. Tiden blev Kyllikki lång, och hon gick att leka med byns ungdom. Ainikki, den pratsamma systern, kunde ej tiga därmed, och Lemminkäinen blev vid sin hemkomst högeligen vred. ”Moder”, sade han, ”red mig en badstuga: Kyllikki har brutit sin ed, och jag vill färdas till Pohjola och söka mig där en annan hustru. Tag du min borste, och icke förrän du ser blod drypa därur, har din son fått banesår.”

Förgäves grät Kyllikki, förgäves bad och varnade modern. Lemminkäinen påtog sin starka rustning, hängde vid sidan sitt skarpa svärd och glömde ej att uttala de mäktiga trollord, som skydda mot fiender. Ett enda glömde han: det var ordet mot ormbett. Stolt av sin vishet visslade han fram en häst ur snåret och åkte till Pohjola. Där hörde han sång och spel i den stora stugan. Driftigt trädde han in och sjöng själv så väldigt, att gnistor flögo ur hans päls, Pohjolas hjältar förskingrades och dess bästa sångare fingo stenar i halsen. En enda skonades för sin uselhets skull, och det var den blinda herden från Ulappala. Men en sådan skymf kunde herden icke förgäta: han gick bort och lade sig i försåt vid Tuonis älv.