Boken om vårt land/Kapitel 158
| ← 157. Karl X Gustav och Arvid Wittenberg |
|
159. Stora hungersnöden → |
Karl X Gustav efterlämnade en son, Karl XI, som var endast 4 år gammal, när han blev konung. Under hans barndom styrdes riket illa av höga herrar. Adelsherrarna voro då de enda rika och de enda, som hade råd att vinna högre kunskaper. De ägde den mesta jordegendomen och ville göra bönderna till ofria landbönder. I alla andra länder hava bönderna på detta sätt varit livegna under adelsgodsen och kunnat säljas med godset. Sverge, Norge och Finland äro de enda länder, som aldrig fördragit en sådan skymf, och det bästa arv vi fått från Sverge är, att varje finsk man och kvinna äro från urminnes tider fria under lagens beskydd.
Karl XI uppväxte och blev en något självrådig, men kraftfull och vis konung. Han tyckte icke om herrarnas styrelse och visste ställa så klokt, att ständerna gåvo honom större makt, än någon svensk konung ägt före honom. Då återtog han från adelsherrarna många stora jordegendomar och inkomster, som förra konungar bortskänkt till skada för riket. Därigenom tryggades folkets frihet; egendom och upplysning fördelades jämnare mellan alla stånd. En finsk adelsman, Klas Hermansson Fleming, var därvid konungens trognaste biträde. Adeln knotade och hatade Fleming, men folket prisade konungens vishet.
I början av hans regering voro svåra krig. Den unga konungen stridde med sin faders tapperhet och lyckades vinna en hederlig fred. Efter hundra års beständiga krig följde nu ett lyckligt fredslugn, som varade under återstoden av Karl XI:s regering.
Finland hade givit hälften av sina skördar och hälften av sina stridbara män till de långa krigen i främmande land. Nu fick det vila och andas ut. Det trötta folket erfor en känsla av trevnad och ny kraft. Många öde hemman upptogos ånyo, befolkningen tillväxte, välståndet ökades, skatterna minskades. Biskoparna Gezelius, far och son, inrättade nya skolor och berömde sig av att hela folket nu kunde läsa i bok. Många andliga böcker trycktes på finska språket; Elias Brenner avtecknade Finlands gamla minnesmärken.
Konungen kallade till sig dugliga män av alla stånd, lät stifta visa lagar, som bestått ända till våra dagar, och förbättrade mycket, som råkat i oreda under krigen. Såsom han själv var sträng i seder och gudsfruktan, så var även hela hans rike. Den, som förde ett lastbart och ogudaktigt leverne, blev landsförvist. Den, som kom i kyrkan efter syndabekännelsen eller gick därifrån före välsignelsen, måste betala plikt. Inga andra än präster och läkare fingo visa sig på gatan under gudstjänsten; ja, det hände att gatorna tillspärrades med kedjor. I vår tid kunna vi icke förstå en sådan stränghet, men under dess tuktan uppväxte ett kraftfullt folk. Efterföljande släkten hava sedan prisat den gamla goda tiden i Karl XI:s dagar.
En mörk skugga föll dock på dessa lyckliga dagar. Vidskepelsen var ännu allmän. Även lärda män vid Åbo akademi trodde på häxor och trolldom. Så uppkom i Finland såsom i Sverge den vidskepliga tron, att trollpackorna redo om påsknatten på kvastar till Blåkulla och lärde små barn att tjäna den onde. Många gamla gummor blevo anklagade för sådana inbillade brott, dömdes till döden och blevo brända på bål. Det var ett blint och sorgligt nit, men tiden var hårdhänt, och upplysningens väg går fram genom villfarelser.