Boken om vårt land/Kapitel 128
|
Drottning Margareta dog år 1412, och samma år blev Magnus Tavast biskop i Åbo. Han härstammade från en finsk adlig släkt och var stor (magnus) både till namn och ära. Ingen finsk biskop har varit så mäktig och ansedd som Magnus Tavast. Han var from, välgörande och statsklok, fruktad och älskad. Han satt liksom Hemming i konungens råd, och när folket led orätt, men konungen var långt borta, vände sig finnarna till sin mäktiga biskop. Han hörde deras klagomål, dömde i deras tvister och försökte skaffa rättvisa åt alla.
Efter Margaretas död regerade Erik av Pommern ensam över de tre rikena. Han var en äventyrlig och lättsinnig herre, som lovade mycket och glömde snart, vad han lovat. Men biskop Magnus förstod att av honom utverka nyttiga inrättningar för Finland. Under hans tid delades landet i två lagsagor, och här inrättades en överdom- stol, som kallades landsrätt. Här fanns på den tiden i Åbo ett myntverk, som präglade silverpenningar (Åbo mark).
Svenskarna blevo förtryckta av konungens tyska fogdar. Då reste sig dalkarlarna under bergmannen Engelbrekt, fingo hjälp av sina landsmän och fördrevo konungens fogdar. Detta hörde österbottningama och grepo till vapen. De stredo mot konungens folk i västra Finland. Den lättsinniga konungen blev fördriven från riket (1439) och levde sedan som sjörövare på ön Gott-land.
Men herrarna voro avundsjuka sig emellan och inkallade åter en tysk konung, som hette Kristoffer. Han fick tillnamnet Barkekonung, emedan det var missväxt i landet. Han dog snart, och då sattes på tronen en svensk riddare, Karl Knutsson av Bondesläkten, född i Finland. Efter några år ville herrarna hellre lyda Danmarks konung, som hette Kristian 1. Karl Knutsson reste då till Finland och höll sju år sitt hov i Viborg, som givits honom som ersättning för kronan. Om några år blev Kristian I i sin tur fördriven. Karl Knutsson återkallades, blev åter fördriven och åter inkallad. En tid bodde han, fattig och övergiven, i Raseborgs slott. Det var en orolig tid, när konungarna på detta sätt ständigt ombyttes och herrar och biskopar styrde riket.
Biskop Magnus sökte, så länge han levde, verka för frid och sämja. Vid slutet av sin levnad grundläde han Nådendals kloster och byggde sig själv en gård i dess närhet. Där tillbragte han sina sista dagar i lugn och dog år 1452, nittiofem år gammal, mycket saknad av Finlands folk.