Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

190. Kejsar Alexander II och Helsingfors lantdag 1863.


På tyska rikets tron uppsteg nu den äldsta av kejsar Nikolajs fyra söner, Alexander II.

Såsom alla Guds utvalda redskap hade även denna kejsare i början av sin regering att kämpa mot stora faror, bekymmer och prövningar. Det blodiga kriget härjade Svarta havets och Östersjöns kuster. Segrar mot turkarna omväxlade med motgångar mot övriga fiender. Den starka ryska fästningen Sevastopol på Krim blev tagen med storm efter det tappraste försvar. Därmed var ock sjömakternas krigiska ära tillfredsställd; freden slöts den 30 mars 1856. Hela det stora kriget hade ingen annan varaktig följd än att blotta det turkiska rikets förfall. Ryssland inskränkte för en kort tid sin sjömakt på Svarta havet och lovade att icke framdeles bygga någon fästning på Åland.

Men för Rysslands inre välfärd blev detta krig av en stor betydelse. I farans stund trädde många, förut okända brister i dagen. Där var icke allt styrka, som såg så ut, ty även den största krigarstat behöver stödja sig på folkets fredliga utveckling. Kejsar Alexander fann, att hans rikes väldiga krafter hittills varit mera riktade på yttre makt än på sådana framsteg, som befordra folkens sanna lycka, och han beslöt att omskapa Ryssland. Detta var ett långvarigt, farligt och mödosamt verk, som fordrade klar blick, manligt mod och sällsynt ihärdighet. Men kejsar Alexander hade ärvt något av sin faders kraft i förening med sin farbroders, Alexander I:s, mildhet och stora blick in i framtiden. I fredens återvändande lugn begynte han dessa mänskliga storverk, som öppnat för Ryssland ett nytt och ljusare tidevarv. Han befriade 22 miljoner livegna mot en billig gottgörelse åt deras förra herrar. Han förbättrade domstolarna, ordnade läroverken och lät med ofantliga kostnader minska avstånden i det vidsträckta riket genom måfiga hundra mils järnvägar. Medan han underlättade förbindelsen med det västra Europa och där sökte trygga en allmän fred, använde han rikets krigsmakt till att kuva de vilda rövarfolken i det inre Asien och där införa det europeiska samhällets välgärningar. Slutligen har han infört »värnplikt» i Stället för utskrivning av soldater, så att varje ung man bör vara beredd att "en kortare tid gå i fält för fäderneslandet.

Snart begynte kejsar Alexander att djupt ingripa även i vårt lands öden. Finlands välstånd gick efter flere svaga skördar hastigt tillbaka genom tre svåra missväxter åren

1856, 1862 och 1867. Sistnämnda år var en sträng vinter ända till början av juni, och i början av september gjorde frosten slut på den halv-mogna säden. I norra, östra, västra och inre Finland — nästan överallt utom i Nyland — blev en så fruktansvärd nöd, som icke varit allt sedan Karl XI:s tid. Man fick åter se samma förfärande folkvandring av tiggare, samma eländiga nödbröd, samma härjande farsoter. Inom ett år dogo 100,000 människor. Men nu hade landet potatis och ryska mjölmattor. Styrélsen anslog stora understöd för de nödlidande, rika gåvor insamlades i eget land,i Ryssland, i Sverge och andra länder. Så gav nöden småningom vika efter den goda skörden 1868. Guds skarpa tuktan var oss ämnad till varning mot tidens vekliga njutningslystnad, och så tacksamt vi mottogo hjälp ifrån rikare länder, så djup var ock förödmjukelsen att se vårt land ’betraktas såsom Europas fattighjon.

Mitt under prövningens tider märkte vi att en ny anda behärskade styrelsen. Generalguvernören greve Berg var en rastlös, dag och natt verksam pådrivare. Då byggdes den första järnvägen (Helsingfors—Tavastehus). Då blev tullgräns mellan Ryssland och Finland. Då ställdes kronoskogarna under vården av ett särskilt ämbetsverk. Då fick landet sitt eget mynt i mark och penni. Då inrättades »Finska Hypoteksföreningen» för att anskaffa lån åt jordbrukare. Då uppstodo lantbruksskolor i flere delar av landet. Då började även folkskolor sprida kunskap i bygderna. Beständigt voro »kommittéer» i verksamhet för att föreslå nya förbättringar. Finska statsmän hade fått mod att för kejsaren framställa landets behov. 1,. G. von Haartman hade satt landets penningväsen i ett förträffligt skick; F. Langenskiöld och /. W. Snellman uttänkte mark och penni; den senare bar styrelsens tyngsta börda under hungertiden och införde varsamt det nya myntet i rörelsen.

Kronan på Alexander II:s verk i Finland är lantdagarnas återupplivande. Det var nu mera än femtio år, sedan landets ständer sammanträdde i Borgå, men de nödvändigaste förbättringar kunde enligt grundlagen icke ske utan ständernas samtycke. Frimodigt uttalades landets hopp, och högsinnat blev det uppfyllt. Från år 1859 förbereddes i senaten de ärenden, som borde föreläggas en lantdag. Och sedan dessa vidare blivit granskade av ombud ur de fyra stånden 1862, sammankallade kejsaren Helsingfors lantdag den 15 september 1863.

Det var en högtidsdag för hela vårt land. Kejsar Alexander, Finlands storfurste, omgiven av sina söner, av rikets och landets högsta ämbetsmän, samt av de församlade ständerna, uppsände med folket sina böner i Helsingfors stora luterska kyrka och öppnade sedan lantdagen med ett tal från tronen i det kejserliga palatset. De glänsande festerna i huvudstaden funno ett genljud i de avlägsnaste bygder. I städerna fanns knappt en så fattig koja, att den icke den kvällen tände sitt ljus såsom till julen. Aldrig har en kejsare hälsats av sitt folk med en uppriktigare tillgivenhet. Allt vårt folk tackade Gud och nedkallade hans välsignelse över den högsinte furste, som åter lät folkets röst tala efter en lång tystnad.

I sju månader varade lantdagens stränga arbete, fördröjt av ovanan, framdrivet av fosterlandskärleken. Utskotten förberedde, stånden granskade, kejsaren stadfäste. Viktiga förbättringar avgjordes eller föreslogos för framtiden. Varje stad och församling fick sin självsty- relse (kommunalordning). Brännvinsbränningen lämnades åt fabrikerna, folkskolan fick understöd, och statens räkenskaper granskades av ständerna.

Men viktigast var den av 1867 års ständer antagna nya lantdagsordningen, som stadfästes av kejsaren den 15 april 1869. Därmed var folkets röst förvissad att höras

till tronen vart femte och efter 1882 vart tredje år. Alla lagar fingö en växande kraft, och ett starkt band av förtroende knöts mellan regenten och folket. Senare vidtogs åter en förändring, varigenom folkets ombud mera sällan kommo tillsammans, tills år 1906 lantdagen ombildades till en kammare, som sammanträder varje år.

Senare lantdagar hava infört förbättringar i kyrkolagen, strafflagen, i lagen om näringsfriheten och främmande trosbekännares rätt. Och värnpliktslagen har påbjudit, att varje finsk man under vissa år av sin ungdom bör vara beredd att försvara fäderneslandet.

Den 25:te årsdagen av Alexander II:s uppstigande på tronen firades den 2 mars 1880 med glädje och tacksamhet av allt Finlands folk. Ett år därefter, den 13 mars 1881, föll den älskade kejsaren till Rysslands och Finlands stora sorg för missdådares brottsliga hand.

Den 29 april 1894 restes i Helsingfors med frivilliga bidrag från hela landet det tacksamma finska folkets äre-stod till Alexander II:s minne.

Efter honom uppsteg på tronen hans son Alexander III, som i 13 år bevarade Europas fred och saknad bortrycktes av én tärande sjukdom den 1 november 1894. Under hans tid oroades vårt land av fruktan för sina grundlagars bestånd.