Boken om vårt land/Kapitel 120
|
Efter den helige Henriks död ledo de kristna i Finland
hårt betryck. De hade skydd av Åbo slott med dess två
låga torn och höga, nakna murar vid Aura ås mynning.
Denna Finlands äldsta borg, som många gånger blivit
härjad av eld och fiender, står kvar i denna dag, sådan
den synes å bilden, och är så gammal, att ingen vet, när
den blivit byggd. Man tror, att borgen blivit rest någon
tid efter konung Eriks korståg till Finland. De finska
hedningarna voro ännu mycket överlägsna till antalet och
uppfyllda av hat mot den nya läran. De förstodo den icke,
de ville försvara sin gamla tro.
Många, som redan blivit döpta, avföllo från kristendomen. Hedningarna överföllo de kristna, företogo härjande strövtåg ända till Sverge och uppbrände den gamla, berömda staden Sigtuna. I Finland var nöd och ofrid; den första lilla staden Åbo, som uppstått i skydd av slottet, blev bränd av ryssar. Den andra finska biskopen, Rudolf, blev bortrövad av karelarna; den tredje biskopen, Folk-vinus, blev dödad. Då var det icke lätt att finna en herde och lärare för de arma kristna i Finland.
Vidpass 50 år efter den helige Henrik skickades hit en biskop, som hette Tomas. Han var liksom Henrik född engelsman och hörde till de munkar, som kallades dominikaner eller svartbröder, emedan de buro svarta kåpor med repgördel om livet. Dessa munkar voro kända
för sitt oförfärade mod, men tillika för en skoningslös grymhet mot alla, som icke ville underkasta sig påven i Rom. Sådan var även Tomas.
Närmast stodo mot honom de hedniska tavasterna. De skyndade sig att sluta förbund med sina förra fiender, karelarna. Tillika fingo de hjälp av ryssarna, som väl voro kristna, men icke lydde påven i Rom. Det blev ett långvarigt, grymt och förhärjande krig. Hedningarna råkade i raseri, när deras heliga träd nedhöggos. Det berättas, att de ihjälslogo döpta barn, utstungo fångarnas ögon och tvungo kristna präster att springa kring träd, tills de nedföllo döda. Så hämnades våld med ogärningar, och kriget fördes länge med växlande lycka.
Påven lät predika ett nytt korståg mot hedningarna, och nya korshärar drogo år 1240 till floden Neva mot ryssarna, men blevo slagna av furst Alexander med tillnamnet Nevski, vilken ryssarna alltsedan dess dyrkat som helgon.
Då begynte den kraftfulla biskop Tomas att tröttna. Plågad av samvetskval, begärde han av påven avsked från sitt biskopsämbete, reste till ett kloster på ön Gott-land och dog där i landsflykt år 1248. Han var en stats-klok man och en hjälte i kraft; men han sådde blåst och skördade storm. Han förstod icke Kristi kärlek, och hans verk föll i stoft. Hedningarna i Finland hade nu vunnit en nästan fullständig seger. Endast vid Åbo stred ännu en liten övergiven hop av de kristna för sin tro och sitt liv.