Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

25. Kustö ruiner.


(Egentliga Finland.)

Det landskap, som först kallades Finland, är i sitt inre en fruktbar slättbygd med små älvar och vidsträckta skördefält. Närmare kusten framträda bergen likasom för att utmana havet, men havet har bitit sig in i många smala vikar och skapat många öar. Här brännes kalken, här tri-ves eken, här mogna ädla frukter, här är by vid by, många kyrkor och gamla herrgårdar. Här, kring det åldriga Åbo, ha landets historia och äldsta odling börjat, och här möta förgångna tiders minnen, var man än går. Ett av dessa minnen är Kustö slott.

Namnet kommer av kuusisto, granskog. På en holme vid kusten av Pikis socken, 1 y2 mil från Åbo, byggde Finlands katolska biskopar ett befäst slott för att där hava en säker tillflykt i oroliga tider. Det var en ståtlig borg i tre våningar med torn och ringmur, för det mesta av gråsten. Biskoparna höllo här sitt praktfulla hov liksom världsliga furstar och förvarade sina skatter i valven. Men dessa tider hade en ände, elden härjade, fiender plundrade; slutligen lät Gustav Vasa nedriva slottet, för att han icke tyckte om biskoparnas makt. Grannarna bortförde en del av dess stenar till sina byggnader, Pikis kyrka säges vara uppförd av slottets lämningar. Och så återstod av det fordom mäktiga Kustö endast några ruiner av valv och murar, där rönnarna växte i gruset och utvidgade med sina rötter stenarnas fogningar, intill dess resterna av den gamla borgen befriades från de täckande sandmassorna.

Tiden förtär de fasta murarna, men runtomkring blomstrar ännu Guds fria natur lika skön som i Kustös bästa dagar. Havsvattnet har dragit sig något tillbaka, men ännu styr seglarens båt med samma friska vind genom de många sunden. Kustö har fått en liten kapellkyrka i utbyte mot slottet; där ser man i norr och öster Piikkis’ stränder, i söder öarna Kirjala, Lielaks och Harvarö, i väster Kakskerta och Hirvensalo, medan de vackra sunden i Pargas framskymta längst i sydväst.

Bland folket gå sägner om Kustös begravna skatter. En gång, säger sagan, var dyr tid i landet, och en fattig jordbrukare begärde att få låna utsädeskorn av sin rika granne. Den rike ville ej låna, den fattige satt bedrövad med sill tomma säck på slottets ruiner. Då varseblev han, huru korn rann ut ur en ränna bland gruset i muren. Strax höll han sin säck under rännan, fyllde säcken och sådde kornet. Hösten kom, den fattige fick en fik skörd, den rike fick missväxt. Kornrännan kunde ej återfinnas, men en liten fågel sjöng i rännan på muren:

»Mycket spilles i överflöd, litet giver välsignat bröd.»