Från Wikisource, det fria biblioteket.
- a) Sdnglär ar innan.
- När jag växte i min hemgård
- som en fågel i sitt näste,
- kom till oss en gammal kvinna,
- sångerskan från kapplands ände,
- och hon kunde dikta visor,
- kunde många sånger sjunga.
- Henne gav jag då min kjortel,
- gav till lön mitt goda linne,
- bytte bort mitt blåa nystan,
- delade mitt röda ullgarn,
- för att hon mig lärde sjunga,
- lärde mig de bästa sånger,
- lade visor på min tunga
- och på mina läppar orden.
- Hör du nu, du gamla kvinna,
- hör du, gumma, vad jag säger:
- »Giv igen min vackra kjortel,
- giv mitt linne nu tillbaka,
- återgiv mitt röda ullgarn
- och mitt sköna blåa nystan!
- Visor har jag nu tillräckligt,
- sånger nog ditt råd förutan;
- nu lär sorgen mig att sjunga,
- nu lär nog bekymret visor,
- saknaden ger ord tillfyllest.
- Jag har tankar nog i hågen.»
- Kanteletar 2: 131.
- b) De hemlösa.
- Förr så hade vi, små systrar,
- förr i långt förflutna dagar,
- också vi en ljusblå brygga,
- och vi bröder hade fordom
- målad båt med röda ränder.
- Då begynte vinden blåsa,
- luftens strand begynte storma.
- Blåsten ryckte barr från träden,
- ryckte med sig ljungens blommor
- och det späda gräsets stänglar.
- Syskonbryggan slog han sönder,
- bröt i bitar brödrabåten,
- drev i vattnets vård oss bröder
- och oss systrar långt mot holmen,
- gav oss fingrarna till åror,
- gav vår flata hand till styre,
- granens grenar till vår stuga,
- enens buske till vår boning.
- Kanteletar i: 16.
- c) Eget hem är bäst av alla.
- Mjuk och varm är linneskjortan,
- som min egen moder sydde;
- kall är även ylletröjan,
- som en främmande har stickat.
- Varm är ock min moders bastu,
- fast ej bad i ugnen kastas;
- men den heta ångan värmer
- ej mitt bad i byn där borta.
- Hemmets bröd är mört och vackert,
- om det ock med agnar blandas;
- främlings bröd, det smakar illa,
- fastän smöret breds däröver.
- Mjukt som ull är dock min moders
- cch min faders ris, som straffar,
- men en främlings ris är taggigt,
- huru lätt det än mig vidrör.
- Ack, det goda, gyllne hemmet,
- hos min fader var det lyckligt!
- Fastän brödet var så fattigt,
- fanns där riklig ro dess mera;
- där blev jag ej störd i sömnen
- och fick vila utan bannor.
- Kanteletar /; 75.
- d) Brudens avsked.
- Icke var jag dock tillförne
- mörkare än andra flickor,
- blekare än vattnets fiskar;
- mörkare jag blev än andra,
- blekare än vattnets fiskar.
- Hur betalar jag min moders
- mjölk och hur min faders godhet?
- O, jag tackar dig, min fader,
- för min ungdoms bröd och bärgning;
- o, jag tackar dig, min moder,
- för vai gång du ömt mig vaggat,
- burit mig på dina armar
- och din barm mig räckt till näring!
- Gårdens folk, jag tackar eder,
- goda barndomsvänner alla
- uti vilkas vård jag vuxit
- under mina blomningsdagar!
- Nu så måste jag ju resa
- från det kära, gyllne hemmet,
- från min faders goda stuga
- och min moders glada boning.
- Bliv då kvar i lugn, o pörte,
- pörte med ditt tak av bräder.
- Gott det blir att återkomma,
- kärt att här ännu få vandra.
- Bliv då kvar i lugn, o farstu
- farstu med ditt golv av bräder!
- Bliv i ostörd ro där ute,
- gård med dina ljuva rönnar!
- Er i fridens hägn jag lämnar,
- bygder, bäruppfyllda skogar,
- sjöar med de hundra holmar,
- vida, ljungbevuxna hedar!
- Ur första upplagan av Kalevala.
- e) Den unga soldaten.
- All min släkt så mycket sörjer,
- alla mina fränder klaga,
- att jag nu går ut i kriget,
- mot kanonens vida mynning
- mot den järnbesmidda kärnan,
- till mitt fall på stridens valplats.
- Men ej må min släkt mig sörja,
- ej må hulda fränder klaga.
- Icke stupar jag i kärret,
- faller bragdlös ej på sveden,
- när vid svärdens klang jag slutar.
- Skön likväl är krigets sotsäng,
- stolt är krigarns fall för svärdet,
- hastigt där en gosse bortgår,
- utan sjukdom han försvinner,
- oförvissnat ung han faller.
- Kanteletar 2: 265.
- f) Skämtvisa.
- Kom till oss, du kära Tomas,
- hämta julen i ditt följe!
- Kom, allhélgona! Kom, julhelg!
- Kom rätt snart, du glada påsktid!
- Riklig mat ha vi i boden,
- helgdagsrätter ha vi många:
- syrsans lår och feta flugben,
- stjärten av en sparv dessutom,
- lilltån av en fattig groda,
- halva ögat av en ödla.
- Kanteletar 1: 23.
- g) Pd Saimas strand.
- Min guldfågel i fjärran sjunger,
- klagar fjärran på Saimas strand.
- Ej är en båt vid strandens skär,
- som över sjön min älskling bär.
- Långsamt lida min längtans dagar,
- sorgfri minns jag en stund ej mer,
- vet ej vad budskap ryktet för
- när ej min vän jag komma hör,
- Hoppets fröjder och lyckliga tider
- sällan lindra mitt hjärtas sorg.
- Kallt är mitt bröst som is på sjö:
- vem skall värma en gång dess snö?
- örnen flyger vid himmelens fäste,
- anden ror övei fjärdens våg.
- Långt är på Saimas strand min vän,
- vågar ej ut för stormen än.
- Vindarna vina och vågorna brusa,
- båtarna gunga små vid land;
- båtarna gunga så små vid land,
- alltför svag är min älsklings hand.
- Älskade, gå ej i vågornas välde,
- Saimas vågor bedraga dig!
- Då skall ej sorgen lämna mig,
- innan hon bäddar min grav hos dig.
- Kanteletar.
