Boken om vårt land/Kapitel 74
|
(Folksaga från Satakunta.)
Räven och haren möttes. Räven sade till haren: »Dig är då ingen rädd för!»
»Vem är då rädd för dig?» sade haren.
»För mig äro alla rädda», menade räven. »Jag har en så lång svans, att alla taga mig för en varg, när de se mig på avstånd. Det ger respekt, ser du; men dig, stackare, fruktar ingen.»
»Hålla vi vad?» sade haren. »Jag skall visa, att de nog finnas, som äro rädda för mig.»
Räven gick in därpå. De höllo vad och begåvo sig på vandring tillsamman. Då hände det sig, att haren såg en fårskock, som låg vid en gärdesgård. Detta tyckte han vara ett gott tillfälle och hoppade alldeles oförväntat mitt in i skocken. Fåren togo till fötter, allt vad de kunde, hitåt och ditåt, så förskräckta blevo de. Detta roade haren obeskrivligt. I sin glädje över att ha vunnit vadet begynte han skratta och skrattade så omåttligt, att han klöv munnen i kors, och alltsedan den dagen är harens mun på det sättet kluven.
Så var det med den saken.