Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

32. Punkaharju.


(Savolaks.)

Savolaks är en skärgård emellan sjöarna. Landsvägen går mångenstädes över åsar med branta backar och vatten på båda sidor. Då får den resande ofta stiga av vid ett färjställe. När han från Parikkala socken reser norrut till Kerimäki, Sääminge och Nyslott, har han fyra färjor att överfara, men det lönar mödan.

Vägen slingrar sig över en kringfluten ås vid namn Punkaharju längs hela sträckan av en ö, som är närä en halv mil lång. Nästan överallt är åsen så smal, att vägen upptager hela bredden av dess vågformiga kam, och så brant, att man skulle hisna för djupet, därest icke branterna vore bevuxna med en naturlig inhägnad av barrträd och lövträd. Från denna höjd, över dessa gungande toppar av björk och tall vidgar sig när och fjärran den skönaste utsikt åt alla håll över fjärdar, sund och holmar

i den mest skiftande omväxling. Till höger utbreder sig det härliga, stora Puruvesi, till vänster en sammanhängande rad av mindre fjärdar, som höra till det än vidsträcktare Pihlajavesi. Alla dessa vatten räknas till saimasjöarna och strömma sakta åt söder. Mellan dem simmar Punkaharju såsom en ofantlig vattenfågel med utspända vingar, omgiven av sina ungar, de små holmarna, som söka skydd vid dess sidor. Och ungarna efterapa sin moder, de äro små, smala åsar, som stundom kröka sig uti nyckfulla bukter, instänga det klara vattnet i sund och vikar och slingra sig fram i de täckaste skapnader. Mellan deras skuggor flätar sig det ena silverbandet in i det andra; sjö glänser vid sjö, så långt ögat kan se. Vandraren tröttnar icke att betrakta denna naturens behagfulla lek. Bestän- digt finner han något nytt, som han tycker sig icke ha sett förut, och vart han än går, upptäcker han andra vida och leende tavlor, villrådig, om icke den sista han ser är skönare än alla de förra.

Det var en lycklig tanke att leda landsvägen genom denna lustgård. Punkaharju var länge känt allenast av dem, som händelsen fört till dessa nejder. Åsen tillhörde närmaste bondgårdar, och bönderna brukade svedja på sluttningarna, så att en del av dessa blevo kala. År 1844 utbröts åsen till kronopark, där blev vitesförbud för all åverkan, och två vackra boställen uppfördes för vakterna, det ena vid södra, det andra vid norra ändan av ön. I det senare fingo också resande härbärge, och sedan den tiden har Punkaharju blivit vida berömt. Små lusthus äro uppförda vid några av de vackraste utsikterna, och där vandra förtjusta resande hela sommaren om. Sedan år 1908 kan man göra färden dit även med bantåg, emedan Elisenvaara

— Nyslottbanan löper fram längs Punkaharju.

Det är ovisst, när Punkaharju är skönast. Några finna det beundransvärt, när solen upprinner över Puruvesi och fjärdarna glimma och björkarnas löv synas genomskinliga uti morgonrodnaden. Andra tycka det är härligast, när månen skiner på Pihlajavesi och motsatta sidan av åsen ligger i djup skugga. Så mycket är visst, att det må vara kväll eller morgon, sommarnatt eller solsken, finnes ej i vårt land en skönare lustgård. Och detta är mycket sagt om Punkaharju. Det är att vara rik bland de allra rikaste; det uppfyller vårt hjärta med tacksamhet och tillbedjan.