Boken om vårt land/Kapitel 196

Kapitel 196. Kyrkan och Skolan.

Icke förgäfves säger konung David i den 53:dje psalmen: »Kasta din omsorg på Herren; han skall försörja dig och skall i evighet icke låta den rättfärdige komma på fall.» Allt vårt land bär vittne derom, att Guds sanna fruktan håller ett folk upprätt och rättfärdighet bygger dess bo.

Så må vi prisa det såsom en stor Guds nåd, att vi nu i mer än 700 år bekänne oss till Kristi namn och i 350 år haft Guds rena ord och evangelium boende när oss. Hvad allt har icke vår kristna kyrka under denna långa tid verkat för landets välfärd, icke mindre än för själarnas ro! Huru många, många tusende har icke hon hugsvalat i den bittraste nöd och i bättre dagar ledt deras väg till sanningens kunskap och allt godt! Och äfven den finske presten, huru ofta har han ej delat folkets armod, brutit sitt bröd med den hungrande och i lekamliga, såsom i andeliga ting varit en god rådgifvare, en målsman för bildningen och alla nyttiga framsteg ibland det okunniga folk, som han stått närmare, än någon annan!

Ordet kyrka betecknar icke blott Guds tempel, utan ock Guds för samling. Vår evangeliska finska kyrka inrättades i Gustaf Wasas tid efter förebilden af doktor Martin Luthers tyska församling. Efter många oroliga skiften blef hon stadfästad genom Upsala mötes beslut år 1593 och full ständigt ordnad på Karl den 11:tes tid genom 1686 års kyrkolag. Såväl denna, på sin tid förträffliga lag, som kyrkans då antagna handbok, psalmböcker och katekes, hafva under en lång tids förlopp blifvit bristfälliga, väl äfven i några stycken ofördragsama mot olika tänkande. Derför hafva stora för bättringar skett i dessa kyrkans lagar och böcker, dels med regentens och ständernas samtycke, dels genom den nuvarande kyrkostyrelsen; dock att intet är rubbadt af kyrkans gamla kristliga grund. Enligt den nya kyrkolagen af 1869, är Guds heliga ord i bibeln det enda rättesnöret, hvarefter all lära i kyrkan skall dömas. Den, som hyser en från kyrkans lära afvikande mening, skall förmanas och undervisas, men icke hindras, att till annat kyrkosamfund öfvergå. Landet fördelas i biskopsstift, med deras biskop och domkapitel, stiften i prosterier, dessa åter i församlingar, med deras presterskap, kyrko stämmor och kyrkoråd. Hvart tionde år, eller oftare, rådslå valde prester och lekmän (icke-prester) på kyrkomöte, under erkebiskopens inseende, om kyrkans angelägenheter.

Huru nu denna kyrka i vår tid förvaltar sitt embete i Guds rikes tjenst utöfver lagens bokstaf, derom dömer allena Gud. Samhället vittnar, att der en lefvande tro finnes, der visar den sig i laglydnad och alla kristliga dygder.

Der åter herden sofver vid hjordens sida, der utbreda sig lasterna, der hör man svordom från barnens läppar och drinkarens skrål i den tysta natten. Understundom skickar Gud en kraftig villfarelse, för att väcka en slumrande tro. Ofta har det begrundande finska folket, i sitt begär att utforska djupet af Guds ord, kommit på svärmares afvägar. Men då har alltid villfarelsen kallat sanningen under vapen, sanningens röst har fått öfvermakt, och ett nytt andeligt lif har vaknat i bygderna.

I vårt land har gudsfruktan äfven i yttre måtto varit vishetens begynnelse, ty skolan är här en dotter af kyrkan. Länge gick hon i denna sin moders stränga tuktan, och ännu öfvervakar kyrkan, jemte sin skriftskola och sina läsförhör, alla läroverks undervisning i kristendomen. I öfrigt är skolan numera skild från kyrkan och har sin egen skolstyrelse. Mer än hundrade år hade skolan stått fast vid sin gamla ordning, när en rad af förändringar begynte år 1843, för att lyfta henne i jemnhöjd med tidens anspråk. Den nu gällande skolordningen är af 1872.

Regeln är, att all skolgång är frivillig, utom skriftskolan. Staten bekostar sina skolors undervisning, i några på finska, i andra på svenska, men lär jungarne betala årsafgift, utom ett begränsadt antal medellöse. Lyceerna äro lärda skolor, som, efter afslutad lärotid, sända sina lärjungar till universitetet. Polytekniska skolan och realskolorna, jemte real-lyceum, gifva sina lärjungar de kunskaper, som behöfvas för tekniska eller borgerliga yrken. – Fristående från alla dessa, och under sin särskilda styrelse, är Finska Kadettkorpsen (läs kåren, kadettskolan) i Fredrikshamn, der blifvande unge officerare uppfostras.

Dessa läroverk äro för gossar. Men då vår tid erkänner äfven qvinnans rätt som en tänkande varelse, meddela fruntimmersskolorna en högre undervisning åt landets döttrar. Det finns äfven många enskilda läroverk, med eller utan statens understöd, för lärdom, för yrkesbildning, handel, sjöfart, konstbildning; ja skolor för små barn från 3 till 8 års ålder, hvilka der vänjas med lek till ordning och uppmärksamhet.

Ingen är utestängd från en högre bildning. Men för den stora skaran af folkets barn, gossar och flickor, finska och svenska talande, står numera folkskolan fritt öppen. Till denna hafva ständerna beviljat särskilda bidrag, hvarmed staten äfven bekostar seminarier för folklärares och folklärarinnors utbildning. I öfrigt sörjer hvarje ort för sina högre eller lägre folkskolor. Detta stora verk för folkbildningen är ännu i sin början, sedan 1863. En del orter hafva skyndat att inrätta så många folkskolor, som möjligt; andra hafva visat sig liknöjda eller misstrogna. De tro, att folkskolan gör sina lärjungar till herrar och lär dem att förakta jordbruk samt hemmets enkla seder. De glömma, att intet yrke i vår tid kan umbära kunskaper. De veta ej, att i andra bildade länder, der folkskolan är äldre, såsom i Sverige, just de dugligaste jordbrukarne, de aktningsvärdaste bönderne, de förståndigaste husmödrarna äro sådana, som i deras ungdom vunnit bättre insigter och uppfostran i folkskolan.

Och så går undervisningen såsom en ljusstråle genom alla delar af folket, från folkskolan och småbarnsskolan ända till universitetet, erbjudande åt alla den kunskap och goda sed, som äro mera värda, än silfver och guld. Hemmet börjar, skolan fortsätter, lifvet fulländar vår uppfostran. Skolans ungdom är en beständigt framåt marscherande krigshär under sanningens fana. Med den skola vi, som ingen annan krigshär hafva, eröfra verlden. Lärare och lärarinnor äro framtidens såningsmän. Låt oss alltid hedra och tacka dem för deras sjelfförsakande möda. Ja, det finns ej ett vigtigare kall, eller ett mera fruktbärande embete i hela vårt land, än deras. Och skolan förstår nu sina lärjungar bättre, än förr. Hon fordrar, nu som alltid, af dem ett godt uppförande, flit, lydnad och ordning; men hon inskärper icke mera, som förr, sin lärdom med riset. Hon straffar med mildhet, hon förmanar med tålamod, hon vädjar till sina lärjungars egen rättskänsla och glädes att se dem, frimodiga, lyckliga, starka till kropp och själ, strida för sanningen.