Boken om vårt land/Kapitel 55
|
Matts Aho gick att bese sin ladugård. Det var om vårvintern i mars månad, och solen sken på den smältande snön, men boskapen hade mörkt där inne, ty de små gluggarna voro tillstoppade med hö för värmens skull, och dagern föll endast in genom dörren. Renligt var där just icke heller, korna lågo eländiga i sina bås och hade svultit så länge, att deras ben ej mer ville bära dem.
»Det är dåligt med ladugården; korna mjölka ingenting mer», sade Matts Aho. »Det kommer sig av det förfallna huset; jag får gripa mig an med att bygga ett nytt.»
Matts Aho byggde en ny ladugård, lika mörk och otrevlig som den förra. Han svälte korna som förut och kunde ej förstå, varför de ej ville mjölka. »Smöret betalas bra nuförtiden», menade Ahos gumma, »vi måste giva korna bättre föda och mera dricka».
Matts Aho betänkte saken och beslöt följa sin gummas råd. Korna begynte mjölka bättre, men Anttila korna mjölkade likväl ett par liter mer om dagen. Detta kunde Aho-gubben åter icke begripa och gick till värdinnan på Anttila för att fråga, vad orsaken månde vara. »Mina kor få lika god föda som edra», sade han, »de ha varmt och gott; varför mjölka de icke som edra kor?»
»Därför att de bo mörkt och osnyggt», svarade Anttila-värdinnan, som var en förståndig gumma. »Våra kor bo som fruar: de ha det fint och rent, de ha dager ifrån ordentliga fönster, så att de kunna se varandra, och kor tycka om att ha sällskap. Där växer ju icke en nässla på marken utan solsken; huru skulle då djuren trivas i mörker? Och när de om hösten föras från den gröna skogen in i ett sådant mörkt fängelse med osund luft, huru vill ni. att de där skola finna sig väl hela den långa vintern? Jag sköter kreaturen väl för deras egen skull och för att de äro Guds skapade verk, som vi ej få misshandla. Men jag gör det ock för att ha nytta av dem. En god vård betalar sig alltid.»
»Ja», menade Matts Aho, »smöret betalar sig bra nuförtiden; jag vill följa ert råd.»