Boken om vårt land/Kapitel 52
|
I Finland ser man ofta grönsakei eller blommor planterade i en täppa vid bondens stuga. När sådana små planteringar skötas med omtanke ser man dem gagna och pryda med ringa kostnad. Också den fattigaste torpare skulle kunna förbättra sin kost med bönor och kål. Också den tarvligaste koja skulle kunna prydas med utvalda blomster. Om de rika hava stora och kostsamma trädgårdar, varför kunna icke de fattiga hava sin fröjd av en liten plantering? Naturen gör ingen skillnad; solen skiner, regnet vattnar och jorden driver lika för alla. Skillnaden består i den omvårdnad, man giver växterna.
Ty växten är en levande varelse. Den kan väl icke som djuren röra sig fritt och uppsöka sin föda på längre håll. Den kan icke fly undan, när någon fara hotar; icke bedja sin angripare om försköning. Men växten är mycket känslig för vård eller vanvård. Giva vi den en skyddad plats, en passande jordmån, ljus, värme och vatten, så skola vi se, huru väl den trives.
Sådana växter, som flyttas ifrån en annan hembygd till vår mark, hava därigenom blivit ömtåligare och fordra ömmare skötsel. Ingen sköter björken eller hallonbusken eller smultronplantan i skogen, och ändock frodas de; men flytta dem till gården, så får du se, med vilken omtanke de måste planteras för att icke gå ut. Behöva nu eget lands växter så mycken vård, när de flyttas, huru mycket mer måste man icke då vårda utländska växter, som äro hemma i ett annat klimat. Fruktträden, kryddväxterna, de utländska blommorna lära oss detta dagligen. Men det är ett oskyldigt och glatt nöje att på detta sätt likasom tämja naturens krafter, och gör man det väl, kan man förädla många växter, så att frukter, bär och blommor kunna bliva större, bättre, vackrare, när de odlas, än när de växa vilda. Detta återverkar gott på människan; det förmildrar hennes seder att dagligen umgås med det vackra och nyttiga i naturen. Ser du en liten välskött trädgårdstäppa, så tänker du: där i gården är god ordning, eller ser du blommor i fönstret i en fattig koja, så vet du, att där bo goda människor. Råhet och elakhet tycka icke om blommor. Lättja och slarv bry sig icke om trädgårdar. Människans lynne avspeglar sig i hela hennes omgivning. Hon är skapelsens krona, och varhelst hon i världen bor, trycker hon sitt bomärke på den jord, hon trampar.