Boken om vårt land/Kapitel 154
|
Hittills hade segern följt de svenska och finska vapnen i deras ädla kamp för sanning och rätt. Den store Gustav Adolf stod nu på höjden av sin makt och hade i sinnet att göra slut på kejsarens välde samt upprätta ett stort rike till skydd för den evangeliska läran. Men Guds vägar äro icke människors vägar. Hans utkorade redskap måste ofta lida och dö för sanningen.
I landet Böhmen levde på den tiden en vida berömd fältherre vid namn Wallenstein, som blivit avsatt av kejsaren för sin grymhet, sitt högmod och sin omåttliga ärelystnad. Till honom vände sig kejsaren i sin nöd, och Wallenstein värvade snart en fruktansvärd krigshär av
60,000 man, med vilken han ryckte emot den svenske konungen. Gustav Adolf drog sig tillbaka och uppslog sitt läger vid staden Ntirnberg. Wallenstein tågade efter och uppslog sitt läger 1/2 mil från konungens. I nio långa veckor stodo de båda härarna gentemot varandra på sommaren 1632, och landet föröddes vida omkring. Wallenstein kände intet medlidande, men konungen ville göra slut på eländet och stormade fiendens starka läger. Uppför branta bergväggar klättrade svenskar och finnar mot långa rader kanoner; de föllo som örnar i flykten, de störtades ned med blodiga huvuden. Under dem i dalen kämpade Stålhandske med sina finska ryttare mot den be- römda Kronenberg och hans ryttare, som stolta kallade sig »de oövervinneliga». Kronenberg stupade; hans oövervinneliga blevo slagna på flykten.
Äntligen tvungos de båda härarna av hunger och sjukdom att lämna lägren. Konungen hade åter vänt sig mot Bayern, när ett bud kom på hösten, att Wallenstein härjande inryckt i Sachsen. Strax ilade konungen åter dit och erfor, att Wallenstein spritt sina trupper i vinterkvarter samt bortskickat Pappenheim med de bästa ryttarna.
— »Nu», sade konungen, »tror jag sannerligen, att Gud givit fienden i våra händer.» Och han beslöt att överraska Wallenstein vid staden Liitzen i landet Sachsen.
Allt berodde på att kunna slå fienden oförberedd, innan Pappenheim hann tillbaka. Men svenska hären måste marschera över nyss plöjda åkerfält, uppblötta av höstregnet. Anfallet fördröjdes, Wallenstein fick tid att samla sin spridda här. Den 6 november 1632 bröt in. Det var en mulen höstdag med tät dimma. Konungen hade ej velat påtaga harnesk, emedan han kände smärta av gamla sår. Han sade: »Gud är mitt harnesk.» Under dimman och väntan talade han till sina krigare. Han uppstämde Luthers psalm: »Vår Gud är oss en väldig borg» samt därefter: »Förfäras ej, du lilla hop», vilken psalm han själv hade skrivit kort förut. De mörka, töckniga lederna stämde in, och där låg ett djupt allvar i denna högtidliga sång, som för så mången var en dödsberedelse.
Kl. II kom en lätt vind, som något skingrade dimman. Konungen knäppte händerna kring svärdfästet och bad: »Jesu, Jesu, låt oss i dag strida till ditt heliga namns ära!»
— I samma stund begynte kanonerna dundra, och man såg staden Iyiitzen brinna.
Stålhandske med 500 finska ryttare stod åter ytterst på högra flygeln under konungens eget befäl. De sprängde med hela svenska hären fram över djupa diken, kastade fiendens första led över ända och togo hans kanoner, I andra ledet mötte dem svarta ryttare, klädda i järn. Konungen ropade: »Stålhandske, grip an de svarta karlarna; de komma att göra oss ont.» Stålhandske högg in, och striden blev hård. Konungen red åt ett annat håll, han red fort, och få kunde följa honom. Under dimman och krutröken råkade han in ibland fienden. En gevärskula krossade hans arm. Han sjönk blödande ur sadeln, genomborrades av kulor, av värjstyng och blev liggande okänd under hästarnas hovar. En enda vän, en tysk yngling, blödde vid hans sida. Snart förkunnade konungens lösa häst med den blodiga sadeln sin herres fall.
Vid denna tid, kl. I på dagen, hade det första svenska anfallet blivit tillbakaslaget, men vid nyheten om konungens död glömde hans krigare sina sår och sin trötthet. Det var, som om livet förlorat sitt värde, när den största, den bästa hjälten var fallen. Åter stormade alla ånyo framåt, och hertig Bernhard tog överbefälet. Stålhandske nedslog allt, som kom i hans väg; han tog tillbaka den plats, där konungen stupat. Hela Wallensteins här sviktade och brast sönder, då i detsamma ett rop hördes: »Pap-penheim kommer!» Och Pappenheim kom som ett rytande lejon med 1,500 ryttare. De kejserliga fingo nytt mod; det blev en förfärlig strid. Svenska fotfolket, bland vilka funnos 200 savolaksare, vek icke tillbaka; det stupade i långa led på sin plats, och slaget syntes förlorat. Men Gud satte den dagen ett mål för många hjältar. Pappenheim visste icke om konungens död och sökte honom med brinnande stridslust. »Var är den svenska konungen?»
— »Där», sade man, »där rider han i spetsen för finnarna!» Dit red Pappenheim, och där stupade han. Många trodde, att han föll för Stålhandskes kula. Ingen var så älskad som Pappenheim bland de kejserliga; med honom föll deras mod, och med häpnad sågo de en ny svensk här liksom växa ur jorden. Det var 5,300 tyskar, som konungen ställt bakom slaglinjen, och som hittills icke deltagit i striden. Med deras bistånd framryckte den till döds utmattade svenska hären för tredje gången, och nu var den dyrt köpta segern äntligen vunnen. Solen gick ned, mörkret bröt in; Wallenstein måste utrymma slagfältet. Där lågo 10,500 döda och sårade; bland dem 4,500 svenskar, finnar, skottar och tyskar, som blött vid konungens sida.
Konung Gustav Adolf återfanns långt inpå natten vid facklornas sken bland hopar av döda, plundrad, naken, söndertrampad av vänner och fiender, som ridit över hans kropp. Sällan har en jordisk storhet blivit så krossad i dö- den och dock kvarlämnat ett för alla tider odödligt, älskat minne. Hans svenska, hans finska folk sörjde honom såsom sin största hjälte; vänner och fiender, ja, själva den tyske kejsaren, begräto hans död. Riddarholmskyrkan i Stockholm förvarar hans stoft.
Ett annat slut hade den fruktade Wallenstein. I sitt gränslösa högmod stämplade han mot sin herre kejsaren och ville med svenskarnas tillhjälp göra sig till en självständig furste. Men kejsaren avsatte honom från befälet, hans här övergav honom. Konung Gustav Adolf föll i öppen strid vid middagens ljus för Guds evangelium, Wallenstein som en förrädare i nattens mörker, genomborrad av mördarens svärd, ett år och fyra månader efter slaget vid Liitzen.