Boken om vårt land/Kapitel 109
|
(Kv. 39—43.)
Kalevala är en saga om två folk eller släkter: Kalevasläkten, som bodde i Väinölä, och nordanfolket, som bodde i Pohjola. Några tro, att Väinölä varit på södra kusten av Ladoga och Pohjola på den norra. Mellan de båda folken var en tävlan, först fredlig, sedan fientlig. Härav delas Kalevala i två hälfter, och sagan om Kullervo, som dödade Ilmarinens hustru, Pohjolas älskling, är liksom skiljemuren mellan dem båda.
Ilmarinen sörjde sin förlorade maka. Förgäves smidde han sig en hustru av silver och guld: hon hade intet hjärta att besvara hans kärlek. Förgäves bortrövade han sin förra makas yngre syster från Pohjola: hon hatade och trotsade honom; han förvandlade henne till en fiskmås. Den forna vänskapen mellan Väinölä och Pohjola hade förvandlats till fiendskap, och mellan dem uppkom ett blodigt krig.
Väinämöinen och Ilmarinen beslöto att bortröva Sampo, varav Pohjola blivit rikt. Vid det att de redo ut, hörde de båten klaga vid stranden, att andra båtar fingo segla ut i krig och hemföra byte. Hjältarna beslöto då att färdas till sjöss. Till dem slöt sig den unga Lemminkäinen, alltid lysten efter bragder och äventyr. Under vägen stötte båten mot en ofantlig gädda. Ilmarinen och Lemminkäinen stredo förgäves mot detta vidunder. Väinämöinen klöv gäddan i två stycken och gjorde av hennes huvud sin största kantele.
De tre hjältarna kommo till Pohjola och fordrade sin andel i Sampo. Louhi svarade: ”Järpen är för liten att delas mellan två”; varefter hon samlade krigare för att försvara sin skatt. Då fattade Väinämöinen sin kantele och sjöng allt Pohjolas folk till sömn. Hjältarna banade sig väg genom de nio portarna i kopparberget, bortförde Sampo till sin båt och rodde med all kraft mot hemmet. Under vägen företog sig Lemminkäinen, alltid obetänksam, att i glädjen skråla på havet med sin rossliga stämma. Detta hörde en trana, som genast flög norrut och med sitt anskri väckte Pohjolas folk. Louhi såg med förskräckelse, att Sampo var borta, och besvor dimmans dotter Udutar att andas ett töcken ut över havet. Väinämöinen sönderhögg töcknet med sitt svärd, och där svärdet träffade vattnet, flöt honung i havet. Men nu brusade vågen, blodet flydde från Ilmarinens kinder, och vid båtens sida upplyfte havets vidunder Iki-Turso sitt förfärliga huvud. Väinämöinen grep honom i öronen och tvang honom att för alltid dyka tillbaka i havsdjupen. Nu sände Ukko en rytande storm; vågorna reste sig jättehöga, bortryckte gäddbensharpan och ville uppsluka båten. Väinämöinen förblev rådig och lugn. Han besvor stormen. Lemminkäinen tillredde starka skidbord, och trygg gick båten framåt i bergshög sjö.
Den värsta faran återstod än. Pohjolas beväpnade folk med Louhi i spetsen förföljde de flyende och var nära att upphinna dem. Då begynte en sällsam och fruktansvärd strid med mäktig trolldom på båda sidor. Väinämöinen kastade en bit fnöske i havet och gjorde därav en klippa, mot vilken Pohjabåten splittrades sönder. Louhi förvandlade sig till en ofantlig örn, beväpnad med klor av liar, tog sina män på vingarna och satte sig på masten av hjältarnas båt. Lemminkäinen högg in på örnen med sitt svärd, Väinämöinen krossade hans klor med båtrodret. Pohjas män störtade med brak i havet, men örnen grep Sampo, som brast i stycken och drev i spillror kring havsytan. Därav blevo havet och Finlands stränder för alltid rika. Maktlös vände Louhi, som endast lyckats rädda locket av Sampo, tillbaka till Pohjola, och de tre hjältarna återkommo till hemmet med spillror av skatten.