Boken om vårt land/Kapitel 26
|
(Nyland.)
Hangö är Finlands sydligaste udde, och dess smala halvö skjuter med sina sandiga stränder långt ut i Finska viken. Där står på en enslig klippa det höga tornet med sin
blänkfyr, som vägleder seglaren i mörka natten utanför den farliga kusten.*) Därför tändes Hangö fyr, när det mörknar om kvällen, och brinner till dess att det ljusnar om morgonen. Det inre av halvön är betäckt med havs-sand, och mångenstädes finner man här högt uppe på land
- ) Långt ute i Östersjön, 12 mil från Åland, ligga några
ensliga, för sjöfarten farliga klippor, som kallas B o g s k ä r. Här invigdes den 30 aug. 1882 Bogskärs fyrtom av järn, 26 meter högt över klippan och avdelat i sju våningar. Denna märkvärdiga fyr mitt på öppna havet, där intet land kan ses, har en lysvidd av 11.4 engelska sjömil (20 kilometer) och anses för ett under av byggnadskonst.
ånga, vågräta vallar av klapperstenar, som havet fordom uppkastat vid sina sti änder, när det stod högre än nu. Där är också en i forntiden berömd hamn, och vid Drottningberget har man funnit gamla inskrifter i hällarna. Nu går en järnväg längs halvön, och på sydvästra udden står den nya staden Hangö med dess havsluft och badanstalt. Där utanför står fyrbåken stadig mot storm och sjö. Tornet sviktar icke; havet stänker sitt skum mot tornmuren. En sådan fast fyr kan förliknas vid ett vakande öga. Därför har man en visa, som heter
Hangös öga.
Vem är du, blida stjärna, som långt i höstlig natt belyser havets stormupprörda bölja?
Än blinkar du i molnet, än ler du åter glatt, än tyckes du ditt klara sken fördölja.
Är du ett himlens öga, som, fullt av kärlek, ser på alla jordens sorger och nattens faror ner och tröstar alla, som din maning följa?
Jag är ej himlens stjärna, jag är en nattlig fyr; på Hangös berg är jag det torn, det höga, som leder seglarns kosa, när dagens strimma flyr och klippor lura, dem han vet så föga.
Jag vänder om min lykta, än mörk, än åter ljus; var sjöman ser min flamma i havets vilda brus och säger lugnad: »Det är Hangös öga».
Den vreda vågen rusar mot tornet utan rast och kan ej mina starka murar skaka, ty som min klippa står jag mot storm och böljor fast och vet min plikt att för de sorgsna vaka.
Du mänskobarn, var trofast som jag uti din håg, och lys de vilsefarna på livets mörka våg, och trösta, lugna, älska och försaka!