Boken om vårt land/Kapitel 17
Från Wikisource, det fria biblioteket.
|
I höga nordanländer är en förgäten sjö med öde, mörka stränder och mången namnlös ö.
En junidag har isen flytt, när Lapplands korta sommar grytt; oktobernatten binder dess våg med is på nytt.
De höga fjäll sig spegla i sjön, när han är blå, och lappens båtar segla till fiskafänge då.
Där plaskar mången munter and, där betar renen glad vid strand, och myriader myggor förmörka solens rand.
En gång — det sägs så bara — har lappen velat se, hur djupt det kunde vara i stora Enare.
Hans lina brast; där ljöd en sång: »Jag är så djup, som jag är lång».
— Sen dess har ingen mätit det djupet än en gång.