Boken om vårt land/Kapitel 170

Kapitel 170. Slaget vid Villmanstrand.

Arvid Horn ansåg gudsfruktan vara all vishets begynnelse och lät inga förnäma gäster hindra sig från att var morgon och afton hålla bön med sitt husfolk. Där var ock en välsignelse över hela hans styrelse, så att riket därunder hämtade krafter och njöt en vederkvickande vila i fredslugnet.

Men den tidens svenskar hade uppvuxit i krig och kunde ej glömma rikets förlorade makt. Där uppstod ett yngre släkte, som mindes karolinernas segrar, men glömt deras nederlag. Så uppkom ett motparti, vilket icke tyckte om Horns fredliga styrelse och kallade sig hattar, emedan hatten ansågs som fria och tappra mäns kännetecken. Däremot kallades Horns och fredens anhängare mössor, vilket skulle vara ett skymford i motsats mot hattarna. Dessa två partier, hattar och mössor, be-gynte nu kivas om makten vid riksdagarna. Och de flesta finnar hörde till mössorna, emedan de väl förstodo, att om här bleve ett nytt krig, skulle Finland få blöda mest och kanske alldeles gå förlorat till Ryssland.

Vid riksdagen i Stockholm 1738 fick hattarnas parti överhanden och insatte sina anhängare i styrelsen. Ingen vågade öppet anklaga den gamle Horn; men han var trött vid makten och människors otack; han begärde frivilligt avsked från sina ämbeten och flyttade ut till sin lantgård. Där slöt han icke långt därefter sitt ärorika liv med det vitsord för eftervärlden, att han liksom Gustav Vasa mottagit styrelsen över ett förkrossat, förtryckt och utarmat rike, men lämnat det fritt och blomstrande efter sig.

Ganska snart lärde sig Finlands och Sverges folk att sakna Horns visa styrelse. Peter den stores närmaste släkt hade blivit undanträngd från den ryska tronen, och ryssarna voro missnöjda att se sitt rike styras av främlingar. Av detta missnöje ville hattarnas styrelse i Sverge draga fördel och lovade uppsätta på tronen Peters dotter Elisabet, i förhoppning att hon som lön för en sådan tjänst skulle återgiva de landskap Sverge förlorat i Nystads fred. Alltså skickades en krigshär över till Finland för att tåga till Petersburg och hjälpa Elisabet. Men Elisabet kom på tronen utan svenskarnas hjälp och ville alldeles icke giva några landskap tillbaka. I stället för ett litet skrämskott, som hattarna ämnat, blev där ett allvarsamt krig år 1741.

Vid södra stranden av Saima är den lilla, vackert belägna staden Villmanstrand, och där voro fästningsverk på en udde. Innan svenska armén var färdig i Finland gick en rysk krigshär på 11,000 man från Viborg mot Villmanstrand, och där blev ett fältslag den 23 augusti 1741. General Wrangel hade skyndat fästningen till hjälp och uppställde sina 4,000 svenskar och finnar tvärsöver näset vid udden. Ryssarna anföllo en höjd på högra svenska flygeln och blevo tillbakaslagna. Svenskarna sprungo efter dem nedför höjden, men blevo kringrända på en åker och nedhuggna eller tillfångatagna. En del av vänstra svenska flygeln med därstående finnar tog fegt till flykten. Andra försvarade sig med fädernas hjältemod, men övermannades, dödades eller skingrades. Fienden trängde med de flyende in i fästningen. Här blev en hård strid; de döda lågo i högar på gatorna. Villmanstrand blev taget, plundrat och bränt; men ryska hären återvände till Viborg. Mer än 2,500 döda betäckte slagfältet, bland dem 1,200 svenskar och finnar, 1,000 man blevo tagna till fånga. Dagen därefter kom general Buddénbrock med 5.000 man att undsätta Villmanstrand, men han kom för sent.

Så illa började detta krig, och än sämre blev det fortsatt, ja, så skamligt, att varje redlig man blygdes därför. Många voro missnöjda, alla oeniga, anstalterna dåliga, fältherren Lewenhaupt obeslutsam och svag. Den ena väntade på den andra och skyllde på den andra. Vintern förgick, många tusen dogo i fältsjukan, och Lewen-haupt underhandlade med kejsarinnan Elisabet. När våren kom, erbjöd hon Finland självständighet under Rysslands beskydd, och därpå skickade hon en rysk här mot Fredrikshamn. Då lät Lewenhaupt bränna Fred-rikshamn jämte kronans förråder och tågade undan västerut, lämnande den ena starka ställningen efter den andra utan strid. Där var en kapplöpning mellan svenska flottan och landhären, vem som först skulle hinna undan. Slutligen, medan de finska soldaterna hoptals rymde, kom hären till Helsingfors, och där blev den instängd av ryssarna, som hunnit förut till Åbovägen väster om staden. Nu måste 16,000 svenskar och finnar sträcka gevär för 22.000 ryssar. Finnarna fingo återvända till sina hembygder, svenskarna skickades över till Sverge. Ryssarna togo alla krigsförråd och blevo snart herrar i hela Finland, som måste svära kejsarinnan Elisabet trohetsed.

Under detta krig, som kallades »lilla ofreden» eller »husaråren», led Finland väl mycken skada, men det blev icke ödelagt. Ryssarna skonade landet, emedan de tänkte behålla det, och tillsatte här en rättskaffens överhet. Men följande året, när svenska riksdagen valde en ny tron- följ are efter kejsarinnans vilja, gav hon största delen av landet tillbaka, utom fästningarna Nyslott, Villmanstrand och Fredrikshamn med deras områden samt ett hörn av östra Nyland. När freden slöts i Åbo år 1743, blev Kymmene älv gräns mellan Ryssland och Sverges rike.

Så slutade kriget med skam och skada. Ja, hattarnas styrelse led därtill den stora förödmjukelsen att nödgas inkalla en rysk krigshär till Sverge som hjälp mot danskarna. Av fruktan för det förbittrade folket sökte då hattarna skjuta skulden på de olyckliga fältherrarna. Generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock blevo anklagade, dömda och halshuggna utanför Stockholm.