Boken om vårt land/Kapitel 58
|
Vida på Rysslands stora slätter bodde fordom ett folk, som ryssarna kallade tschuder. Detta folk förskingrades sedan i många grenar över hela norra och en del av nordvästra Europa. Bland norra Sverges och Norges äldsta inbyggare nämnas jotar, kvener och lappar eller finnar.
Ryssarna beskriva tschuderna såsom ett storvuxet och starkt, men fredligt och saktmodigt folk. Tschuderna byggde sina hus på ensliga kullar, hade boskap och åkerbruk samt voro skickliga smeder. De kände många trollkonster och ägde omätliga rikedomar, men dessa grävde de ned i jorden. Ryssarna fingo begär till skatterna, anföllo tschuderna och drevo dem längre mot norden. Därav uppkommo långvariga krig. Då föreslog en gång den ryska fursten, att striden skulle avgöras genom ett vad. En tschud och en ryss skulle vardera hugga ned ett träd, och den, som först blev färdig med arbetet, skulle bliva herre i landet. Vadet blev överenskommet, träden utvaldes. Tschuden, som var en grundlig man, begynte hugga sitt träd vid roten, men ryssen var slugare och begynte hugga sitt träd vid toppen. Så hände, att ryssen blev förr färdig, och från den tiden var han herre i landet.
Men tschuderna älskade friheten och kunde icke fördraga att leva under främmande herravälde. Det syntes dem vara bättre att fria begrava sig under jorden än att leva som trälar på jordens yta. Då, säger sagan, togo de sina ägodelar och gingo i hålor under bergen, och bergen föllo över dem och allt deras folk. Där leva tschuderna än i dag under jorden med sina rikedomar: guld, silver, boskap, bäverskinn, rävskinn och andra dyrbara pälsverk.
Tschuderna voro stamfäder för finska folk, som ännu bo i Ryssland. Ytterst i norr kringströva ostjaker och voguler. Längre åt väster bo syrjäner och votjaker. Söder om dem bo tscheremisser och mordviner. Några av dessa äro fattiga, halvvilda folk, som uppslå sina tält eller kojor vid de stora flodernas stränder, leva av fiske och jakt eller kringströva med sina renhjordar på de ödsliga stäpperna. Andra åter äro idoga jordbrukare. De flesta bekänna åtminstone till namnet den kristna läran. Några äro fortfarande hedningar och dyrka himmelens gud. De äro godmodiga människor, vilka gärna dela med främlingen sitt ringa förråd och erbjuda honom skydd mot ovädret i sina kojor.
Till finska folkstammen hör även det folk, som av andra kallas ungrare, men som självt kallar sig magyarer. De bodde fordom vid Svarta havets kuster, men inflyttade för tusen år sedan i det nuvarande Ungern. Där hava de grundat sitt rike med egna konungar. Magyarerna äro ett skönt, stolt och tappert folk, i vars språk man ännu tydligt igenkänner den finska släktskapen. Om vi blygas för våra fattiga släktingar i Ryssland, kunde ju de rika magyarerna blygas för sina fattiga släktingar i Finland. Därför må ingen förhäva sig över en ringa anförvant, men göra vad han förmår för att upplysa och understöda honom.
Utom magyarerna äro numera alla folk av finsk stam nordbor. Längst i väster bo voter och vesser (även kallade tschuder) i Ingermanland och Olonets, liver numera blott i Kurland, ester i Estland och Livland, karelare i ryska Karelen och Olonets och finnar (karelare och tavaster) i Finland. Ytterst i norr bo lappar i ryska, finska, svenska och norska lappmarkerna. I några trakter av norra Sverge och Norge bo även finnar.