Boken om vårt land/Kapitel 92
|
Längs Vasa läns hela kust, utom Lillkyro socken, bor svensk befolkning 2 eller 3 mil inåt landet, där den finska befolkningen vidtager. Nära varandra talar en by svenska en annan by finska; några förstå båda språken, men den svenska byns ungdom gifter sig ej med den finska byns ungdom eller tvärtom. Ändock hava de båda grannarna antagit mycket av varandras seder. De välbyggda gårdarna med sina utbyggda loft över böden äro nästan lika hos båda. Bostädernas inredning, plogen, kärran, seltygen, knivbältet och, tyvärr, även kniven äro desamma i svenska och finska byar. Utom språket, som talas i olika munarter, är där nästan lika stor skillnad mellan de svenska socknarna inbördes som mellan de svenska och finska.
De svenska österbottningarna hava både gott och dåligt rykte om sig i landet. Man ser dem överallt som skickliga arbetare i städer och på herrgårdar. De bygga skepp och båtar, hus och fabriker bättre än andra, men stundom utbryter hos dem det gamla, ärvda krigarlynnet. När de tagit sig för mycket till bästa, råka de lätt i slagsmål. Ingenstädes i landet har så ofta flutit blod som vid deras och deras finska grannars gästabud. Ännu för någon tid sedan kunde stundom två byars ungdom samlas på landsvägen enkom för att slåss. Där åkte en resande: kämparna avbröto striden, lämnade vägen fri och fortsatte slagsmålet, när den resande var förbi.
Dessa strider skulle kostat mycket mera blod, om ej kvinnan så ofta kastade sig emellan med fara för eget liv.
När karlarna äro borta på arbetsförtjänst, sköta kvinnorna jordbruket och gå även däremellan i karlsysslor. De köra, de plöja, de dika, de hugga ved. De små barnen lämnas då i andra barns vård och dö ofta bort.
Av svenska sagor och sånger i Österbotten taga vi här blott en, som röjer det gamla kämpalynnet. Det är en folksaga om.
Starka Matts.
Det var en gång en gosse vid namn Starka Matts (Stark-Matt). Han var yngst och dummast bland syskonen. När han ej hemma dugde till något, sändes han ut i världen och kom till en smedja. Smeden ställde honom vid blåsbälgen och sade: »Pusta nu duktigt!» Matts vek upp ärmarna, grep i stången, och vid första taget sprack blåsbälgen som en såpbubbla, medan kolen virvlade upp som ett eldregn i ässjan. »Duger ej», sade smeden, »tag släggan, och håll bara takten!» Matts slog några försiktiga slag; smeden sade: »Slå bättre!» Matts lyfte släggan mot taket, dammade till och körde med ett enda slag städet och stubben ned i jorden.
Smeden tyckte hans nya dräng var för hårdhänt och gav honom respass. Matts tog tjänst som dräng på en herrgård och skickades ut att köra hem ved från skogen. När han radat på lasset, var det för tungt för hästen. Matts spände hästen ur redet, lade hästen på lasset och drog det själv. Släden brast, Matts gjorde en starkare släde och drog hem lasset. Då rymdes släden ej in genom porten. Matts drog, portstolparna brusto som stickor, och fram kom lasset.
Nu blevo de andra drängarna rädda för Matts och be-slöto förgöra honom. Matts skulle gräva en brunn och grävde så djupt, att han syntes som en mask där nere på brurnsbottnen. Där låg en kvarnsten på gården; den fällde drängarna ned i brunnen. Kvarnstenen råkade falla som ett halsband kring Matts, så att hans huvud stod upp genom hålet i stenen. »Nej», sade Matts, »var i världen ha de hittat mor mins gamla spinnrockshjul?» Matts fortsatte grävningen; drängarna hämtade storkloc-
kan från kyrktornet och fällde den i brunnen. Matts tog lyra, betraktade klockan och sade: »Var i all världen ha de hittat far mins gamla kyrkhatt?»
Matts grävde brunnen färdig, och ingen vågade mera ofreda honom. Det blev krig, fienden ryckte med en stor krigshär in i landet. Matts skickades ut i kriget. Där blev ett stort fältslag, men Matts var hungrig och satte sig först att äta. Medan han bredde sin smörgås, märkte han svarta korn, som flögo in i hans smörask. »Se på dem, som kasta blåbär i smöret!» menade Matts om kulorna. Detta förargade honom. Han ryckte upp en fura med rötterna, gick mot fienden och slog så hurtigt omkring sig, att av fiendens hela här blev ingenting annat kvar än pjäxremmarna. Så var det, och nog lär det vara sant.