Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

111. Striden om ljuset.


(Kv. 47, 49.)

Sångens vise Väinämöinen
sjöng på insjöns strand en kväll.
Lyssnande, förtjust och säll
strålade av fröjd naturen,
och på vindens vingar buren
klang en ton i dal och fjäll.
Månen satt i molnets stuga
och förnam den klara ton;
länge lät han ej sig truga,
sänkte sig till gröna mon,
satte sig på björkens gren
med sitt ljuvligaste sken.
Solen i sitt silverslott
icke än till vila gått,
hörde nu en ton i vinden,
rodnade som eld på kinden
och fördröjde kvällens lopp;
steg ur aftonrodnans sängar
för att glad i furans topp
lyss på Väinämöinens strängar.
Nordens nattliga värdinna,
Louhi, mörkrets moder, såg
solen lysa, ljuv i håg,
och av glädje månen brinna;
grep i furan solens rand,
grep i björken månens skiva,
förde dem till nordens land
att för evigt där förbliva;
stängde dem med trolldomsmakt
djupt i kopparbergets schakt
och svor dyr en ed att binda
ljusets makter, fångna, blinda,
till den tid hon förelagt.
Vart så mörker. Samma stund
föll en natt så svart som graven
över stranden, över haven
och betäckte jordens rund.
Blott från Kalevalas härdar
lyste glatt en flamma än
över Finlands vida fjärdar.
Sist tog Louhi även den.
Det vart natt i Finlands höst,
natt i Ukkos stjärnevärldar,
natt i människornas bröst.
Själva tidens bråda flod,
utan mätare av stunden,
av förfäran stilla stod,
och av inga gränser bunden
blev en evighet sekunden.
Luftens fågel sjöng ej mer,
hjorden kom ej hem till kvällen,
vinden vilse gick på fjällen,
blomman slog sitt öga ner,
och den bleka frosten stal
skördarna i Väinös dal.
Sorgsna att i mörkret famla
gingo unga, gingo gamla
hän till Ilmarinens smedja
att om sol och måne bedja.
Och han smed med konstrik hand
klar av silver solens rand,
smed en måne, blid och huld,
danad av det gula guld,
bragte med osäglig möda
solen uti furan opp,
månen uti björkens topp;
guldet ville inte glöda,
silvret lyste kallt och matt.
Uti kopparbergets natt
lågo ljusets källor döda.
Det fick Väinämöinen veta
genom spådomskonst och drog
fjärran bort till nordanskog
för att ljuset återleta.
Men med trotsande förakt
sade nordens bistra söner:
»Ljuset är i berget bragt,
löses ej av dina böner.«
Då har Väinämöinen sagt:
»Flyge svärdet ur sin slida,
att för ljusets höga makt
intill döden vi må strida!«
Och hans svärd som blixten ven;
på dess klinga glänste månen,
på dess fäste solen sken.
För dess första solblink re’n
föll den främste pohjasonen,
och för varje hugg han gav
flög en oväns huvud av.
Nu han bräckte klippans grav,
högg dess ormar uti stycken;
nattens makt var dock för mycken,
alltför stark dess port i nord,
trotsade hans arm, hans ord.
Väinämöinen drog bedrövad
åter till sitt hemlands skär.
Kom så Lemminkäinen där,
mera munter, mindre prövad:
»Varför tog du mig ej med?
Porten skulle jag ryckt ned.«
Sade Väinämöinem »Käcka
ord förmå ej murar bräcka.«
Gick till Ilmarinens smedja
att om starka redskap bedja.
Ässjan glödde, släggan slog,
järnet sågs i flagor brinna,
och den bistra smeden log.
Nordens nattliga värdinna,
Louhi, hörde långtifrån
släggans underliga dån,
klädde sig i hökens fjäder,
susade som nordanväder,
flög till Ilmarinen ned:
»Du berömda mästersmed,
säg vad du nu sysslar med?«
Sade Ilmari: ”Jag hamrar
halsring åt förtryckarinnan;
smidas skall den onda kvinnan
hårt vid kopparbergets kamrar.«
Sagt. De hotfullt stolta orden
haglade som hammarslag.
Louhi räddes straffets dag,
flög med vingad hast till norden,
låste sol och måne fort
fria bort ur bergets port.
Louhi sen i duvohamn
bar till Ilmarinens smedja
bud om ljusets lösta kedja,
och med fröjd förutan namn
sågo hjältarna den höga
solens åter vakna öga
och den gyllne månens sken
skina över löv och gren.
Nya vingar fick sekunden,
hög, omätlig, underbar
välvde sig en himmel klar
över fälten, över lunden.
Vart det tjusta ögat såg,
flög ett skimmer över fjärden,
och det vackraste i världen
uppenbart för alla låg.
Överallt var fågelsång,
ungdom, kärlek och försoning,
och blott daggen grät sin tår,
när från Ukkos höga boning
morgonen med gyllne hår
sänkte sig till jordens vår.

 Solsången.

Då hov gamle Väinämöinen
än en gång sin stämma opp:
»Hell dig, måne, i ditt lopp!
Hell dig, hulda sol, som randas
lika skön för allt, som andas
lika rik för allas hopp!
Liksom vinterns silverduva
sorgsen du i natten dök,
men som vårens gyllne gök
steg du glad ur bergets gruva.
Kom ännu var morgonstund
att vår levnadsdag förljuva
och i sommarkvällens blund
lys ännu på gravens tuva
Bringa kraft, och bringa frid,
vandra lycklig, vandra blid,
och fullända stor din bana
under himlens blåa fana,
segerrik i ljusets strid!«