Boken om vårt land/Kapitel 187
|
Åbo akademi flyttades år 1828 till Helsingfors och
blev då kallad »Kejserliga Alexanders Universitetet i
Finland». För dess behov fullbordades år 1832 en
huvud-byggnad, stor, ljus och lätt, värdig och vacker, sådan
den här synes avbildad. Därtill kommo sedan andra
vackra och rymliga byggnader: för biblioteket, där mer
än 200,000 böcker och handskrifter förvaras; för
obser-vatorium, där himlakropparnas gång undersökas med
stora kikare; för många vetenskapliga samlingar; för
laboratorier, där naturkrafterna utforskas; för växter från
alla världsdelar; för stora lasarett, där läkarkonsten in-
läres. Ty detta landets högsta läroverk med dess mer än
160 lärare och tjänstemän samt 2,400 inskrivna studenter
har i nyare tid blivit omhuldat både av regenter och folk
såsom landets skötebarn. Ett litet folk utan annan makt
eller rikedom måste ju söka sin välfärd i nyttiga
kunskaper och grunda sitt anseende därpå, att det står i
bildning, dygder och alla goda framsteg jämnhögt med
världens mest upplysta folk.
Kejsar Nikolajs äldste son, tronföljaren Alexander, var universitetets kansler allt ifrån sitt åttonde år och fattade därigenom tidigt en välvilja för detta läroverk och för Finland. Universitetet medförde från Åbo gamla berömda lärare, men det kände sig i början efter sin flyttning främmande i sin nya omgivning. Först efter år 1840 blev det mera hemma i Helsingfors, och från samma tid begynte ett nytt liv i en ny fosterländsk riktning röra sig inom detsamma, spridande ljus och värme kring hela landet.
Universitetet, som ju dock blev en fortsättning av Åbo akademi, var nu tvåhundra år gammalt. Detta minne firades med en stor jubelfest i Helsingfors den 15 juli år 1840. Då inbjödos ombud från ryska, svenska och andra universitet; från hela landet tillströmmade otaligt många gäster och resande. Där var biskop Franzén, där var kejsarens och landets trotjänare, greve Rehbinder; allt vad Finland hade skönt och utmärkt samlades här för att glädjas åt den goda gåva av ädelt ljus, som Gud nu i två hundra år låtit dagas här i den avlägsna norden. I stadens gamla kyrka hölls gudstjänst. Den stora nya stenkyrkan var nästan färdig, men ännu icke invigd. Där var på altarets plats en stor talarstol; många bildstoder, kransar och dyrbara kläden prydde det höga templet. Klockorna ringde, kanonerna dånade, sköna sånger prisade Gud för hans nåd genom seklerna. Talarna utlade dagens betydelse på latin, svenska och ryska: det finska språket väntade sin tid. Och så fortgick festen i fem dagar. Där fingo nya doktorer i den heliga skrifts kunskap, i lagfarenhet, i läkarkonsten och i vishetsläran sina doktorshattar. Där bekransades 96 unga magistrar med lager. Efter dessa högtidligheter voro middagsmåltider och andra festliga samkväm; gatorna voro fyllda av högtids-klädda folkskaror. Kejsaren gav universitetet två nya löner för avskedade gamla lärare;’ andra gåvo understöd åt fattiga studenter; vetenskapsmän utsände lärda arbeten och skalderna sköna dikter till att förhöja festens högtidlighet.
När vi minnas den första festen vid Åbo akademis instiftande (sid. 306), kunna vi förstå, varför det finska folket 200 år därefter tackade Gud. Allt, som år 1640 var stort och lysande: rikens makt, segrars ära, furstar, hjältar, människoverk, människolycka, det var allt förgånget, allt vordet till stoft. Tidernas skiften hade gått över landet, glänsande fröjder, djupa sorger, förkrossande olyckor. Guds beskärmande hand allena var oförändrat utsträckt i nåd över detta land och detta folk; han hade låtit dem tillväxa i sin visdom, och när allt annat förgåtts, stod detta läroverk, fastän härjat av krig och lågor, oförstörbart kvar genom tidevarven för att ödmjukt vittna om sanningens seger.