Boken om vårt land/Kapitel 95

95. Om de hedniska finnarnas gudar.

Långt innan Gud allsmäktig uppenbarat sin sanna kunskap för människorna, hade han själv nedlagt en dunkel aning i deras samveten. De sågo över sig himmelen med dess åska och ljungeld, framför sig det vida havet och den gröna jorden, runtomkring sig den beständiga omväxlingen av dag och natt, vinter och sommar, liv och död. De kände sig ringa och vanmäktiga, deras liv förgick som blomstren på marken, och de sökte Gud för att trygga sig vid något evigt, som icke var underkastat jordens växlingar.

Men de sökte Gud i den synliga världen och visste icke i sin okunnighet, att Gud är en osynlig ande, som, allestädes närvarande, uppenbarar sin kraft i naturen. Därav förvillades deras ögon, och de sökte honom förgäves. Finnarna trodde, att han fanns i den synliga himmelen, och kallade honom Jumala (den gode). Emedan ålderdomen hölls i stor vördnad, kallades himmelens Gud även Ukko, den gamle. Han troddes styra molnens lopp, åskan, snön, haglet och regnet. Honom kunde ingen motstå; molnen var hans skjorta, blixten hans pil, och han sågs stundom vid himlaranden, klädd i blå strumpor och brokiga skor.

Ukko — så trodde hedningarna — hade en hustru, Akka, från vars korg biet hämtade honung. Solen, månen och stjärnorna voro särskilda gudamakter, som hade unga, sköna söner och döttrar: Päivätär, solens dotter, Kuutar, månens dotter, Tähdetär, stjärnans dotter. En av solens söner var Panu, eldsanden. Luonnottaret voro naturens tre döttrar, som framalstrade järnet. Luftens dotter, Ilmatar, bidrog till världens skapelse, men vindens dotter, Tuulentytär, var en illa uppfostrad flicka, som vävde dåliga skjortor. Sunnanvindens dotter, Etelätär, gav regn i torka, och sommarens dotter, Suvetar, vårdade boskap i skogen.

Vattnets gud hette Ahti och var en vördig gubbe med långt skägg av sjögräs. Han bodde i en klippgrotta, Ahtola, och hade omätliga skatter, dem han rövat av sjöfarande och sällan gav tillbaka. Hans hustru var den givmilda Vellamo, klädd i en blå mössa, sävskjorta och kappa av skum. De hade många sköna, men ostadiga barn, och vågens dotter, Aallotar, brukade stundom på klippan kamma sitt långa hår med silverborste.

Jordens mäktiga moder hette Maanemo och anropades om rikliga skördar. Skogens behärskare var den gamla, brunskäggiga Tapio med sin höga hatt av barr och sin päls av granmossa. Hans boning var det vackra Metsola, skogsgården, där Tapio hade tre konungaborgar och en skattkammare, till vilken hans hustru Mielikki bar guldnyckeln vid sidan. Henne bad jägaren om en lycklig jakt, och såg han henne vresig, i fula, tarvliga kläder, lyckades jakten illa; men såg han henne prydd med guldarmband och pärlor, då var han säker om lycklig fångst. Ty alla skogens djur voro Tapios boskapshjordar; han hade många tjänare och vackra, väluppfostrade barn. Nyyrikki högg märken i träden, att jägaren ej skulle gå vilse; Tellervo ledde hem boskapen; Tuulikki bredde sin röda silkesduk till en brygga över bäcken. Metsän piika, skogens lilla tjänsteflicka, levde av idel honung och blåste så ljuvligt sin flöjt, att Mielikki vaknade ur sin morgonslummer och hörde jägarens böner.

I Hiitola, långt bland de öde bergen, bodde den grymme Hiisi. Hela hans släkt var onda troll, han var plågornas och förskräckelsernas konung, han kunde slipa de skarpaste svärd. Under jorden, i Tuonela, var de dödas rike, till vilket man färdades över nio hav. Dess blodlystna konung var Tuoni, vars elaka hustru hjälpte sin man att vakta de döda. Sönerna hade kopparfingrar, döttrarna voro fula och ondsinta, men värst var den blinda Loviatar, plågornas moder.

Utom dem funnos många andra både goda och onda väsen, som stundom hjälpte, stundom skadade människorna. I varje träd, varje berg, varje källa bodde en haltia eller skyddsande; allt hade liv, hela naturen var uppfylld av levande andar. Och så hade Gud allsmäktig i hedningarnas föreställning liksom fallit sönder i många tusende spillror, och varje sådan spillra av Gud var bunden vid naturföremål.

Människans ande allena var fri. Den visa människan kunde behärska naturen och besvärja gudarna genom ordets makt. Hon kunde med sina läsningar (luvut) skapa naturföremål eller förvandla dem till någonting annat. Hon kunde nedkalla blixten, haglet, frosten, vattuflödet; hon kunde framkalla sjukdomarna eller bortdriva dem. Till allt sådant behövde hon veta tingens ursprung (synty), och då var hon härskare över allting förutom döden, som hon icke kunde besvärja, emedan hon icke visste hans ursprung.

I allt detta låg en skymt av den gudomliga sanningen. Ty det finska folket har i alla tider begrundat höga ting och älskat visheten, som det aktat högre än styrkan. Men det behövde Guds uppenbarade ord för att finna den Gud, som det så länge förgäves sökt.

Finnarnas hedniska gudstjänst var mycket enkel. De hade heliga träd, heliga berg, heliga sjöar, heliga floder och källor, även heliga djur, såsom t. ex. björnen. Man tror, att de även hade avgudahus och avgudabilder. De tjänade sina gudar med böner och offer, vilka förrättades av husfadern, husmodern eller de visa bland folket. Jägaren hängde renens horn i det heliga trädet. Fiskaren gav det feta av fångsten, svedjebrukaren offrade svedens korn, husmodern utspillde på jorden några droppar mjölk åt de underjordiska (maahiset). Jägaren skar sig i tummen och offrade i en myrstack dropparna av sitt blod åt Tapio.