Boken om vårt land/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 9
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

10. Vårt lands begynnelse.
Kapitel 11  →


Vårt land har icke alltid varit sådant det nu är. Det har undergått många förändringar genom inverkan av luft och vatten, värme och köld, innan det fått sin nuvarande skapnad.

Jorden var först ett glödande klot, i vilket alla de ämnen, som nu bilda bergen, voro uppsmälta av hettan. Efter hand lät Gud detta eldklot svalna av kölden i världsrymden. Då stelnade jordens yta småningom och bildade ett skal kring den smältande massan. Djupt under våra fötter är dock hettan ännu i dag så stark, att stenarna kunna bliva flytande som slaggen i en ässja. En sådan flytande stenmassa frambryter stundom ur jordens inre genom eldsprutande berg och utgjuter sig över jordytan. I de trakter, där detta sker, inträffa ofta jordbävningar. I vårt land finnas inga eldsprutande berg, och här förekomma inga starkare jordbävningar. Vi känna endast någon gång ett lindrigt jordskalv.

När jordskorpan svalnade, sammandrog den sig likasom skalet på ett äpple, som torkar. Då bildade sig på dess yta skrynklor eller veck, vilka nu utgöra bergskedjor.

Allt vatten var i början av jordens tillvaro upplöst av hettan till ångor i luften. Men när jordens yta svalnade, avkyldes vattenångorna och nedföllo som störtregn till jorden. Därav uppkommo haven, som uppfyllde de djupare delarna av jordytan, medan de högre delarna bildade fastlanden.

Finland vilar på en fast grund av urgamla bergarter, förnämligast granit, vilken såsom en smält flytande massa trängt fram ur jordens inre och sedermera stelnat. Tillsammans med graniten finner man dock även mångahanda slag av skiffer och andra stenarter, vilka från början varit mjuka jordlager, men sedan hårdnat och på annat sätt förändrat sig, då de kommit i beröring med deij smälta granitmassan. över berggrunden vila liksom ett löst påkastat täcke massor av grus, sand och lera. Dessa lösa jordlager hava uppkommit mycket senare.

Långt innan människorna bodde i vår trakt av jorden, var hela vårt land begravet under ett mäktigt täcke av vit, skimrande is, som rörde sig långsamt fram över landet från nordväst mot sydost. Isen förde med sig klippstycken, vilka lösgjort sig från berggrunden. En stor del av dem söndersmulades under isens ofantliga tyngd och blev kvarliggande som ett lager av grus. Detta krosstensgrus består av större och mindre skarpkantiga stenbitar och finare stenmjöl. Då gruset och stenarna av isen fördes fram över de underliggande berghällarna, fingo dessa den runda form och de fina repor och grövre räfflor, som man tydligt kan iakttaga hos klipporna särskilt i våra skärgårdar.

Krosstensgruset blev sedan liksom tvättat i de vattenströmmar, som uppstodo, då istäcket smälte; det fina stenmjölet sköljdes bort, och på flodbottnen kvarstannade grövre sand och småstenar. Dessa senare hava blivit runda och släta genom att de rullats i flodens vatten. Av sådant rullstensgrus och ren sand bestå våra sandåsar. Mångenstädes bildar sanden även moar eller fält. Det finaste slammet fördes av floderna ned till havet, på vars botten det avsatte sig som lager av lera.

Vid denna tid stod havet mycket högre än nu; det översvämmade nästan hela vårt land. När landet sedermera höjde sig, bortförde havsvågorna den finare delen av krosstensgruset, medan de större stenarna blevo kvar. Därför är jordytan nu i lägre belägna trakter ofta så stenig, att den endast med svårighet kan odlas; men skogen frodas även på sådana marker. Mångenstädes har havsvågen uppkastat stenarna till smala strandvallar, vilka man nu finner högt uppe på land, eller samlat dem i större hopar, som äro alldeles kala och av allmogen benämnas stenåkrar. På flere ställen finner man i jorden även havsmusslor och ben av havsfiskar. Allt detta visar, att havet fordom Översvämmat landet. Sålunda har Finland sedan urminnes tid vuxit upp ur havet och fortfar att växa än i dag.

Landhöjningen är icke överallt lika. Norra Finland höjer sig ungefär en meter, södra Finland endast omkring en halv meter på hundra år. Emedan höjningen försiggår så långsamt, skulle vi icke märka den, om vi icke såge havsvattnet beständigt minskas vid våra kuster. Denna minskning beror dock till icke ringa del även därpå, att floderna föra med sig sand och lera, som lagra sig vid kusterna.

Landet växer sålunda allt längre ut i havet. Långt ifrån den nuvarande kusten har man funnit skeppsankare och skeppsvrak i jorden. Där stora fartyg förr hade sin farled, flyter nu knappt en vanlig båt. Där de gamla minnas sig hava rott i sin ungdom, gå nu barnen torrskodda på sanden. Där fiskaren förr lade ut sina nät, bärgar nu bonden sitt hö. Vikarna uttorka, grunden växa till holmar, holmarna växa ihop med fasta landet.

De stora insjöarna voro i början havsvikar, förenade med havet genom sund. Då landet höjdes, blevo dessa sund floder, och de forna havsvikarna förvandlades till insjöar med sött vatten. I dem fortforo att leva många fiskarter, som ditkommit från havet men som även kunna trivas i sött vatten.

Men sådana fiskar och vattenväxter, som blott kunna leva i salt vatten, dogo småningom ut. Endast några av de egentliga havsdjuren, såsom hornsimpan och saimasälen, vande sig vid sött vatten, och man finner dem därför ännu i våra insjöar, ehuru de egentligen äro hemma i Norra Ishavet.

Himlarna hava varit från urtiden och jorden har kommit till stånd av vatten och genom vatten medelst Guds ord. 2 Petr. 3:5.

Ovan ur jorden uppväxer bröd, men där nedan omvälves den såsom av eld. Job. 28: 5.