Boken om vårt land/Kapitel 118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

118. Konung Erik och biskop Henrik.


Sedan konung Erik planterat korset vid Auras stränder, drog han på sommaren fram österut längs kusten och säges hava kvarlämnat en del av sina följeslagare i den bygd, som nu kallas Nyland, där svenskar redan förut voro bosatta. Därefter seglade han med sin flotta tillbaka till Sverge och regerade som en vis konung in på tredje året därefter. Då hände sig, att bud kom om ett fientligt överfall, medan konungen bevistade mässan i Uppsala kyrka på Kristi himmelsfärdsdag. Konung Erik ville höra mässan till slut; drog därpå sitt svärd och stridde manligen, men blev fången och halshuggen av sin fiende som var en dansk prins vid namn Magnus.

Svenskarna straffade våldsverkaren och sörjde mycket den fromma konungen. Han dyrkades efter döden såsom ett helgon och rikets skyddspatron, vilken beständigt uppsänder böner inför Guds tron för Sverges välgång. Hans bild var målad på riksbaneret och uppställd i aila kyrkor under katolska tiden. Hans dödsdag, den 18 maj, fick namn efter honom, Eriksmässan, och firades länge som helgdag.

Vid avresan från Finland hade konung Erik kvar-lämnat sin följeslagare Henrik som finnarnas biskop. Henrik var född engelsman och en av dessa hedningarnas apostlar, som aktade eget liv och välfärd ringa, allenast de kunde vinna själar för Kristus. I vårt halvvilda land med dess fientliga folk, som ännu till största delen var hedniskt, underkastade sig biskop Henrik stora mödor och beständiga livsfaror för att undervisa och döpa de okunniga hedningarna. När dessa icke ville komma till honom, kom han till dem. Han vågade sig oförfärad till avlägsna bygder, sommartid ridande, vintertid åkande i sin släde. Då fanns ännu ingen kyrka i landet; därför predikade biskop Hemik ofta i lador och rior. Länge visste folket berätta om sådana ställen, därför att de sedan an-sågos som heliga. På Ylistaro bys mark i Kumo socken, ej långt ifrån Björneborg, står en förfallen lada, där biskop Henrik säges hava predikat för hedningarna. För att stockarna ej skola falla alldeles i stycken, har man kring ladan uppfört en byggnad av tegel.