Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

125. Huru ödemarkerna blevo bebyggda.


Efter Nöteborgs fred begynte de fem mot varandra fientliga folk, som dittills bebott landet — karelare, ta-vaster, kvener, lappar och svenskar, — att småningom växa ihop till ett folk. De fingo nu samma fädernesland, samma fiender, samma vänner, samma överhet, samma kristna tro, samma lagar och ett fredligt umgänge till allas fördel. Därav uppväxte efter hand det nuvarande finska folket, vilket förut endast funnits liksom i spillror. Och det varade många hundra år, innan detta folk växte rätt tillsamman i kärlek och endräkt; ja, det fortfar att växa tillsamman än i dag. Endast lapparna förblevo mera skilda genom sin bostad långt borta från andra.

Södra Finland hade länge varit bebott, medan största delen av det inre och norra landet ännu befolkades endast av kringströvande lappar. I dessa ödemarker brukade sydligare boende finnar jaga och fiska om somrarna, men flyttade om hösten tillbaka till sina hemtrakter. De ansågo vissa sjöar och jaktmarker såsom sin egendom och tilläto ingen annan att fiska eller jaga där. Varje bonde var konung över ett rike av vida utmarker flere mil från hans gård.

När svenskarna kommo med kristendomen, flyttade mången hedning till ut marker na för att få leva i fred med sin gamla tro. Somliga följde med birkkarlarna norrut; andra flyttade inåt landet, där de tyckte sig hava bättre utrymme. Många drevos ock av fiendens anfall vid ryska gränsen att flytta längre åt väster och norr. De flesta voro ej vana att dela marken med sina grannar. En granne betraktades nästan som en fiende. I Lesti kapell bodde en man på Hiidenniemi. Denne träffade en gång sin granne, som bodde 8 mil därifrån i Himango, och råkade med honom i träta om jaktmarken. Slutligen förliktes de så, att en stor mo skulle utgöra gränsen emellan dem. I Kumo socken säges fordom ha varit en enda gård. Gårdsvärden såg en spån komma nedflytande längs älven och gissade därav, att han fått en granne. Han begav sig att uppsöka grannen och fann honom där nu Kaukola by är i Tyrvis, 6 mil från Kumo.

Emedan det var svårt att bana sig väg genom de stora skogarna, flyttade folket merendels uppför älvarna eller längs insjöarnas stränder. Befolkningen spriddes från kusterna inåt landet. Därför sträcka sig många socknar i västra Finland långt österut invid älvstränderna, men tvärs över äro de smala från norr till söder. Lagar utfärdades, att den, som först ville odla och bebygga en öde trakt, skulle äga dess jord, skog och fiskevatten med villkor, att han efter vissa år skulle betala skatt till kronan.

Landskapen hava blivit odlade och bebyggda i följande ordning. Först södra Karelen, Nyland, Egentliga Finland, Åland, södra Tavastland och de delar av norra Österbotten, där kvenerna bodde. Sedan södra Satakunta, södra Savolaks och kusten av Österbotten. Sist bebyggdes norra Satakunta, norra Savolaks, norra Karelen, norra Tavstland samt den obefolkade inre delen av Österbotten Men Finland är så stort och folket så föga talrikt, att ännu i våra dagar många öde eller glest befolkade trakter återstå. Och många omflyttningar hava skett under tidernas lopp, dem man numera endast kan gissa, men icke med säkerhet utreda.