Boken om vårt land/Kapitel 157
|
Drottning Kristina var av ett så ostadigt sinnelag, att hon snart ledsnade vid sitt rike och överlämnade kronan år 1654 åt sin kusin Karl Gustav, som var dotterson av Karl IX. Själv reste hon utrikes, besökte många länder och hade sin lust i världens beundran. Men efter hon icke fruktade Gud och icke älskade fäderneslandet, hade hon ingenstädes en varaktig stad. Hennes fader hade givit sitt liv för Guds rena lära, men dottern övergick till den katolska kyrkans villfarelser och slutade sitt fridlösa liv i främmande land.
Karl X Gustav var en av de djärvaste och tappraste konungar. Honom fattades endast tillräcklig makt för att underlägga sig halva världen. Han började fredligt med nyttiga förbättringar och besparingar för sina fattiga folk. Då råkade han på andra året i krig med polska konungen, som gjorde anspråk på Sverges krona. Sedan var Karl Gustavs korta regering såsom en enda kedja av förvånande hjältebragder. Han intog och underkuvade hela det mäktiga Polen. När Danmark började krig, gick Karl Gustav mitt i vintern över det frusna havet, tog Danmarks öar och tvang detta rike att avstå de bördiga landskap, som Danmark då ägde i södra Sverge. Då blev en lycklig fred, men Karl Gustav bröt freden för att alldeles krossa Danmark. Han förstod icke, vad ett folk för- mår, som kämpar för liv och frihet. Lyckan vände sig: de underkuvade folken reste sig och slogo den stora härföraren samt hans segrande här. Mittunder nya djärva planer dog konung Karl Gustav ung, år 1660.
Under hans tid gjorde ryssarna ett infall i Finland år 1656. Nästan allt landets krigsfolk var borta med konungen; men så krigiskt var nu det finska folket, att bönder, borgare, till och med skolgossar grepo till vapen och bort-drevo fienden. Utom landet stred den finska soldaten mot polacker, tatarer, danskar, preussare, holländare, österrikare. Ofta stred han en mot tio, banade sig väg genom okända länder, strida floder, skogar, isar och ödemarker; ja, stundom kämpade han som vapenbroder vid sidan av ungrare, kosacker och halvvilda folk, vilkas namn han aldrig förut hade hört.
En av Karl Gustavs berömdaste fältherrar var finnen Arvid Wittenberg från Nyland. Han var en krigare från Gustav Adolfs tider, oförfärad i alla faror. Wittenberg anförde den första här, som inbröt i Polen; han förliknades då vid en kil, som indrevs i ett rämnande rike. Krigshärar nedlade sina vapen, och starka fästningar öppnade sina portar för denne väldige kämpe. Konungen satte honom till befälhavare i Polens huvudstad War-schau. Snart reste sig allt Polens folk att befria sitt fädernesland, och Wittenberg med sin lilla ekara blev instängd i den stora fientliga staden. Där försvarade han sig ett år. I maj år 1656 kom den polska konungen själv med
100.000 man att återtaga sin huvudstad. Wittenberg hade
3.000 svenskar och finnar att ställa mot dessa 100,000 och mot Warschaus 40,000 fientliga invånare inom murarna. Men det var också tjugonde gången han förde befälet i en belägrad fästning.
Den polska konungen sände bud, att portarna borde öppnas; annars vore där icke att vänta någon barmhärtighet. Wittenberg svarade, att konungen icke borde begära något vanhedrande av en hederlig krigsman, och polackerna behövde nu icke visa sin barmhärtighet utan sin tapperhet. över detta svar råkade polackerna i raseri och stormade Warschau den 20 juni. Från kl. 5 på morgonen till kl. 3 på eftermiddagen försvarade sig Witten- berg och hans folk med ett oförlikneligt hjältemod. De trängdes från murarna, de anföllos av stadsborna, och de fortforo att strida från gata till gata, från huö till hus. Till slut återstodo blott 900; de inneslöto sig i ett kloster och voro beredda att strida till sista man. Men polackerna själva voro ett tappert folk och beundrade ett sådant hjältemod. De 900 fingo fritt avtåg; endast Wittenberg fördes fången till en polsk fästning och dog i fångenskapen, över honom präglades år 1826 en minnespenning, på vilken man ser en örn med blixten emellan sina klor.