Boken om vårt land/Kapitel 168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

168. Om Nystads fred och frihetstiden.


Sedan Sverges och Rysslands sändebud länge under handlat och ryska flottan härjat den svenska kusten slöts äntligen den efterlängtade freden i Nystad emellan dessa båda riken den 30 augusti 1721. Villkoren voro hårda för Sverges rike. Det måste avstå till Ryssland sköna, bördiga länder: Estland, Iyivland, Ingermanland Viborg och en stor del av Viborgs län samt södra delen av Kexholms län med kusten av Ladoga. Ryssarna utrymde redan samma höst det övriga Finland, som förblev under Sverges krona, och betalade till Sverge en summa penningar. En finsk man, greve Iyilienstedt, prästson från Björneborg, hade den sorgen att såsom svenskt sändebud underteckna sitt fäderneslands sönderstyckande.

Genom Nystads fred gick övermakten i norden från Sverge till Ryssland, som från denna tid blev ett av de mäktigaste riken och kallades kejsardöme. Finland, som mist sin förmur, Ingermanland, och en del av sitt område, blev nu självt endast Sverges sköld mot Rysslands växande makt. Här var ingen säkerhet mer att vänta när ryssarna hade Viborg och sin nya huvudstad Petersburg alldeles nära vårt land. Icke heller kunde finnarna mera lita på hjälp från Sverge, när de under stora ofreden varit så alldeles övergivna och Sverges makt numera var så ringa mot Rysslands. Därför anade redan mången, att hela Finland ändock skulle förr eller senare förenas med Ryssland. Det var en underlig ovisshet. Alla ville trofast hålla det gamla förbundet med Sverge, men ingen visste, huru länge det än kunde räcka. Och så kom det finska folket mer än förr att tänka på sig självt och huru det skulle bestå för sig självt. Hittills hade vårt folk gått i skola hos svenskarna och hade ännu mycket att lära; men efter Nystads fred begynte liksom en ny skola, där lärjungen vuxit större och lärt sig att tänka på egen hand. Detta märktes icke strax, men det märktes längre fram mera. En ny tids tankar begynte långsamt mogna. Finland hade lärt mycket av olyckan, och folkets håg var en annan efter år 1721 än före den tiden.

Sverge var trött av olyckan, utledset på krigen och konungens enväldiga makt. Knappt var den fruktade hjälten död, innan alla ville hava ett friare statsskick. Karl XII hade dött ogift. Efter honom blev hans syster Ulrika Eleonora drottning i Sverge. Hon avstod kronan åt sin gemål Fredrik av Hessen, och’ han blev nu konung under namn av Fredrik I. Båda-måste likväl förut underskriva och med ed bestyrka det nya statsskicket. All makt skulle hädanefter tillhöra folket genom dess ständer eller ombud för rikets fyra stånd. Ständerna skulle vart tredje år sammanträda till riksdag, stifta lagar, bestämma om krig och fred samt om rikets styrelse. Riksrådet tillsattes av ständerna och verkställde deras beslut. Alla förordningar skulle utfärdas i konungens namn och underskrivas av honom, men icke efter hans utan efter rådets och ständernas vilja. Han hade kunglig heder, men ingen makt; han vår ett namn och en skylt, bakom vilken det fria folket styrde riket Ett sådant statsskick har man i andra länder kallat republik eller folkstyrelse. Men Sverge och Finland fortforo att kallas konungadöme emedan folket var vant därvid och fruktade herrestyrelsen. Alla utom konungen voro i början glada åt friheten, och därför kallades denna tid frihetstiden.