Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

189. Kejsar Nikolaj I och kriget mot sjömakterna.


Kejsar Nikolajs härar hade besegrat Persien, Turkiet, Polen, Ungern; finska krigare hade där stritt vid sidan av de ryska. Hans ord vägde tyngre än något annat uti Europas statskonst; för hans järnvilja vågade statsmännen endast i smyg lägga hinder. När han besökte Tyskland, England, Italien, böjde sig allt för denne fruktade härskare, och i vårt land darrade tjänstemännen av fruktan, att något möjligen kunde misshaga den stränga kejsaren, vilken dock hugnat många nyttiga företag med frikostiga understöd.

Då hände sig år 1853, i det förslavade Turkiet, där de kristna än förföljdes av turkarna, än lågo i trätor sinsemellan, att de kristna av grekiska läran anropade kejsar Nikolajs beskydd. Av denna och andra anledningar råkade Ryssland i krig med Turkiet. Sjömakterna England och Frankrike, slutligen även Italien, fruktade Rysslands makt och ställde sig på turkarnas sida, medan Österrike uppställde hotande härar vid ryska gränsen. Där blev åter 1854 stort krig, som för det mesta utkämpades på halvön Krim i Svarta havet, men sträckte sig långt in i Östersjön, ja, ända till Ishavets kuster och avlägsna världsdelar.

Finska handelsflottan, som då var ute på haven, blev nästan tillintetgjord. En del fartyg borttogos av engelsmännen, andra blevo sålda utrikes för att icke förloras. Engelsmännen landstego vid Brahestad, vid Uleåborg, vid Kemi, brännande fartyg, maskiner och upplag av tjära; men när de ville göra detsamma vid Gamlakarleby, blevo de slagna tillbaka med blodiga huvuden. Finland hade under Napoleons tider uppställt tre regementen värvade jägare — »päronjägare» kallade folket dem —, men i deras ställe funnos nu värvade skarpskyttar (finska gardet) och värvade matroser (finska sjöekipaget). År 1854 uppställdes en ny trupp matroser och sex indelta regementen skarpskyttar, så att landet då hade omkring 6,000 egna krigare, utom frivilliga och utom de manstarka ryska härar, som inryckte i landet. Med denna styrka försvarades kusterna; men det var icke lätt att på land kapplöpa med den fientliga flottan, som kunde landa, var den behagade.

Åren 1854 och 1855 hördes kanonernas dån vid alla våra kuster. Än här, än där, vid Ekenäs, vid Åbo, vid Fredrikshamn, vid Helsingfors, vid Raumo, vid Nystad, vid Vasa och andra ställen visade sig fiendens fartyg. Landbatterier uppfördes, skott växlades, blod flöt. Åland besattes en tid av fienden. Där var en rysk fästning, Bo-marsund, ännu ej färdig och uppförd med finska medel år 1830. Den blev i grund nedskjuten och sprängd av fransmän, varefter den ryska besättningen jämte några av Åbo skarpskyttar fördes som krigsfångar till Frankrike. Svartholms och Hangös forna svenska fästen sprängdes i luften. Det fredliga Finland, som alldeles ingen andel hade i Europas statskonst, blev erinrat om att det delade äran och ansvaret med en europeisk stormakt.

Den 9 augusti år 1855 besköto de engelska och franska flottorna Sveaborg med bomber, stora, ihåliga järnkulor, fyllda med krut och inrättade så, att de efter en viss tid springa sönder. En stor del av fästningens inre blev förvandlad till grus, men murarna stodo oskadade, och mitt ibland gruset reste sig Ehrensvärds gravvård, skonad av alla kulor såsom genom ett under. Dånet var så starkt, att det hördes 30 mil in i landet, när man lade örat mot berg. I Helsingfors väntade många stadens förstöring och flyttade bort sin lösegendom, ty bomberna slogo vinande ned vid stränderna och gjorde famnsdjupa, vida gropar i sanden. Men efter 46 timmar upphörde det häftiga skjutandet, och de fientliga flottorna drogo sig tillbaka utan att göra staden någon skada.

Oförfärad stod kejsar Nikolaj i spetsen för Ryssland mot största delen av Europas förenade makt. Men honom, som ingen fiende kunde bryta, bröt mitt under striden en starkare makt, den allt besegrande döden. Kejsaren dog efter få dagars sjukdom den 2 mars 1855 i Petersburg. Bland de många, som i livet fruktade honom, funnos även de, som med aktning mindes, att han städse följde sin övertygelse om det rätta, och som visste, att även inom härskarens stålklädda bröst ett hjärta klappat för mildare känslor.