Boken om vårt land/Kapitel 35
|
(Karelen.)
Ladoga är Europas största insjö och mera lik ett hav än en sjö. Dess längd är 200 kilometer, dess bredd 120 kilometer, dess yta upptager 18,000 kvadrat-kilometer. Det är en stor, mycket djup, alldeles öppen fjärd, som liknar en avlång fyrkant, gående från nordväst till sydost och bredare på södra sidan än på den norra. Stränderna göra några breda men icke djupa bukter, av vilka de två sydligaste äro de största. Ladogas norra och sydvästra stränder tillhöra Finland. Denna trakt med sina branta berg, med djupt inträngande vikar och smala
halvöar, med sina öar och sund räknas bland de skönaste i vårt land. Bilden visar oss en del av Ladogas finska kust och längst borta dess solbelysta vida vatten. De till Ryssland hörande stränderna äro till större delen flacka, sandiga och öppna för stormarna.
Icke mindre än 70 större och mindre vattendrag utströmma i denna stora sjö, och störst bland dem är Vuoksen. Dessa tillströmmande vatten utflöda sedan från Ladogas sydvästra bukt genom den breda Neva till Finska viken. Stundom hinner ej Neva bortföra det överflödande vattnet efter snörika vintrar och regniga somrar; då stiger Ladogas yta en tid och faller sedan en annan tid. Somliga tro sig ha märkt, att sjön stiger i 4 år och faller i 4 år men andra säga, att vattnet stiger eller faller 7 år å rad.
Ladoga är ett skönt hav med klart, sött vatten, men mycket stormigt. Emedan det söta vattnet är lättare än det salta, uppröres det hastigare av vindarna, och på denna ofantliga öppna fjärd går ofta en fruktansvärd sjö, i synnerhet när det blåser sydlig vind. Den låga vågen kallas kare, den höga maininki. Vanligen tillfryser Ladoga i slutet av januari och avkastar sitt istäcke i april eller maj. Isen är dock aldrig rätt att lita på, ty därunder gå många strömdrag. Ladoga är också en mycket fiskrik sjö, där stören, laxen och siken plaska i noten, och där en egen säl-art, ladogasälen (norppa), bortsnappar fiskarens byte.
När man från Sordavala vid nordvästra kusten av Ladoga styr åt öster, ser man först några täcka öar och branta berg, och därefter utbreder den blanka sjön sin oöverskådliga yta. Intet land kan längre ses till höger eller till vänster, men rätt förut synes en liten mörk punkt, sam småningom växer och begynner glimma i solskenet. Efter en stund ser man förgyllda torn och kupoler resa sig mitt i den ensliga sjön, och därefter seglar man in i en djup vik till Valamo kloster. Där bo än i dag ryska munkar av den grekiska trosbekännelsen. Ön tillhör numera Finland. Klostret, som är nära nio hundra år gammalt, anses vara ett mycket heligt ställe. Dit ha vallfärdat många människor från avlägsna trakter och medfört sina gåvor till klostret, som därigenom blivit mycket rikt. Och munkarna tjäna sin Gud efter sin tro och äro gästfria, goda människor, vilka gärna undfägna resande främlingar. Men alla främlingar måste rätta sig efter klostrets stadgar; på Valamo ö får ingen jägare skjuta och ingen ofreda en levande varelse. Allt detta, de ensliga munkarna, de granna kyrkorna, det forntida klosterlivet med dess fastor, mässor, processioner och helgonbilder, är ganska sällsamt att se i Finland. Men Valamo är en fridfull och vacker ö, där man tycker sig vara skild från hela den övriga världen och känner sitt hjärta lyft till Gud vid anblicken av naturens ensliga storhet.