Boken om vårt land/Ditt land
| ← Kapitel 3. Fäderneslandet |
|
Kapitel 5. Konungens gåvor → |
O, barn av Finland, lyft med fröjd
din unga blick, mot ljuset höjd,
från daggbestänkta kullar,
och skåda långt och andas fritt;
se, dett sköna land är ditt!
Du är ej gäst vid andras bord,
ej främling på den vida jord,
din fot har fått ett fäste,
du fått ett arv, som dig tillhör,
att strida och arbeta för.
Så långt du ser i fjärran blå
och längre, än din blick kan nå
i horisontens töcken
till okänd nejd och namnlös stig,
gav Gud allt detta land åt dig.
Ditt, ditt är detta fria hav,
som inga gränser vet utav,
och alla blåa sjöar
och alla starka floders brus
och alla väna källors sus;
och alla berg i solskensglans
och alla fält i ax och krans
och alla mörka skogar
med dal och mo och strand och ö
i sommarluft och vintersnö;
och stad och by och väg och torg,
det lägsta torp, den högsta borg
med allt vad däri andas,
arbetar, beder, vida spritt,
det är ditt folks, ja, det är ditt!
Vem är så rik som du, och vem
har fått ett härligare hem
att älska och försvara?
Guds kärlek gav dig allt, och allt
är din kärlek anbefallt.
O, Finlands barn, väx i dess vård
som vårens björk i blomstergård;
var trofast intill döden,
och vig ditt hjärta, räck din hand
åt ditt och dina fäders land!