Boken om vårt land: Kapitel 49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

49. En frostnatt.


Den starkaste köld om vintern skadar icke den späda rågbrodden, som ligger gömd under snön. Men när marken blir bar om våren och brodden begynt att växa, kan den skadas av frost eller fördärvas av torka och väta.

Nattfroster inträffa stundom, när åkrarna stå i sin fulla växt: i maj, i juni, i juli, och kunna då skada mer eller mindre. Men farligast äro de froster, som inträffa, när kornen matas i axen och ännu ej äro färdiga. Då kunna många härliga skördar alldeles fördärvas under en enda natt och många tusende människor mista sitt bröd.

Lantmannen går om aftonen ut att betrakta himmelens tecken. Dagen har varit sval och himmelen mulen. Nordan blåser, och det är gott, att den blåser, ty så länge en vindfläkt rör sig och moln stå i norr, är ingen fara. Men emot aftonen börjar vinden lngna, och vid solens nedgång är luften stilla. Vid samma tid visar sig en klar strimma på den mulna himlen i norr; det klara blå fältet vidgar sig snart över hela himlavalvet; man ser icke mer ett enda moln. På samma gång sjunker luftens värme. Vid middagstiden visade värmemätaren 15 grader; vid solens nedgång visar den endast 3 eller 4. Men ännu är värme i luften: det är svalt, men ännu ej frost.

Lantmannen betraktar sin sköna åker med blödande hjärta. »Där är mitt bröd», säger han tyst vid sig själv. »O, det vackra fältet, de gulnande axen, som vaggade nyss så mjuka för vinden, huru mycken möda ha de ej kostat, och huru ha de ej fägnat mina ögon! Nu stå de så stilla, så stilla, och ännu luta de sig icke för tyngden av sina korn. Allsmäktige Gud, bevara dem ännu blott två veckor, — en vecka, — åtminstone några få varma dagar, och de skola vara beredda för skäran! Dock ske icke min vilja, utan din, min Gud; din vilja är alltid den bästa.»

Det blir sent, det lider mot midnatt; det första höstmörkret börjar, stjärnorna tindra klara på himmelen. Intet moln, ingen fläkt! Hellre slagregn, åska och storm än denna förfärliga, klara, ljudlösa, underliga stillhet i hela naturen, som bådar härjarens tysta, annalkande fjät i augustinatten.

Nu har luftens värme sjunkit nära fryspunkten. Lantmannen kan ej sova. Han förutser olyckan och tänker på medel att förekomma dess följder. Somliga tända eldbrasor vid åkerrenarna, och är där i luften den minsta fläkt som för röken över åkern, så är det ännu hopp om att skydda axen. Andra utspänna långa rep, vilka de sakta draga över åkern för att skydda axen genom rörelsen. Det är ju rätt att försöka, vad i mänsklig förmåga står. Men naturens makter lyda Guds vilja.

Äntligen bådar morgonrodnaden den tidiga dagen, och vid solens uppgång är luften svalast. Värmemätaren visar

2 grader under fryspunkten; — det gives nattfroster i augusti, när den visar ända till 6. En tunn is lägger sig över alla små vattenpussar. Morgondaggen isas och avsätter sig som en vit, glänsande rimfrost över alla fält och skogar.

Axen äro liksom försilvrade; den frusna stängeln kail med lätthet avbrytas. Det är den skönaste morgon: allt är stilla och strålande klart. Den uppgående solen tillbeder Guds allmakt.

Ännu återstår ett svagt hopp. Det gives en frost, som lantmannen kallar isfrost, och som icke skadar sädeskornet. Axet är omgivet av en klar ishylsa, men kölden har ej varit stark nog att förhärja kärnan. Sådant beror på växlande yttre förhållanden. Ofta börjar en varm sydlig vind att blåsa någon timme efter solens uppgång. Efter den sköna, frostiga morgonen följer en skön, solvarm dag. Det är värmen, som återvänder, men för sent. . .

I början kan man icke märka någon förändring i växtriket. Men då rimfrosten smälter och solen börjar att värma, blir förödelsen märkbar. Alla ömtåliga växter sloka med sina bleknande blad; potatisbladen svartna, såsom vore de svedda av eld. Åkrarna tyckas oförändrade, men undersöker man axens hylsor, är det halvmatade kornet förvandlat till en vattenklar vätska, .som endast kvar-lämnar ett tomt, vissnat och näringslöst skal.

Sådan är den fruktansvärda olycka, som så ofta störtat Finland i nöd. Och frosten går mycket olika fram. Av två nära varandra belägna åkrar kan den ena frysa, medan den andra förblir oskadad. Stundom fryser en del av åkern, en annan del icke. En trakt förödes, en annan går fri. Detta beror av våt eller torr och högländ mark, av närheten till grunda och stillastående eller djupa och rinnande vatten, ofta även av åkerns skötsel. Den svaga och vanvårdade åkern förfryser; den starka och välskötta skadas mindre.

Men intet är den som sår, och intet den, som vattnar: Gud allena är den, som växten giver.