Boken om vårt land/Kapitel 6
| ← Kapitel 5. Konungens gåvor |
|
Kapitel 7 → |
Jag sade: »Måste jag älska mitt fädernesland mycket?»
»Ja», sade min moder. »Mer än dina käraste, mer än dig själv. Mer än ditt hem och allt, vad du äger. Mer än hela din jordiska välfärd, ja, mer än ditt liv. Men icke mer än din Gud, din heder och ditt samvete.»
Detta förstod jag icke. Jag förstod nu, huru man kunde arbeta för något annat än egen fördel. Men det tycktes mig vara obilligt och hårt att uppoffra allt för ett land, som icke är mitt allena, utan tillhör så många. Varför skulle just jag giva bort min egendom eller mitt liv, när det finnes så många andra, som kunna göra det i mitt ställe? Detta må vara deras sak; vad angår det mig?
Några dagar därefter stod min moder vid forsen och sköljde vävar. Det hade regnat, stenarna voro våta. Min moder halkade och föll i vattnet; strömmen bortförde henne; jag glömmer det aldrig! Många människor stodo på stranden; alla voro bestörta, men ingen visste råd eller hjälp. Jag var endast ett svagt barn men att stå där rådvill och se min moder dö, nej, det kunde jag icke. Där låg en åra; — jag tog den och sprang ut i vattnet. Jag visste knappt, vad jag gjorde. Forsen brusade och ville rycka mig med sig, men jag lyckades räcka min moder åran, och vi kommo båda lyckligt till stranden.
Då tog min moder mig i sin våta famn och kysste mig kärligen. »Varför har du vågat ditt liv för mig?» sade,hon. »Stodo där icke många andra på stranden? Varför skulle just du uppoffra dig för min skull? Kunde icke en annan göra det i ditt ställe? » Jag sade: »Det tänkte jag icke på. Huru kunde jag se dig i fara och icke hjälpa dig? Jag måste ju våga mitt liv för dig.»
Då log min moder i tårar och sade: »Ja, du måste ju lyda Guds röst i ditt hjärta. Och så är det även om ditt fädernesland är i fara. Icke tänker du då på de många andra. Guds röst i ditt hjärta säger dig, att du måste utan betänkande springa i strömmen. O, mitt barn, när den rösten kallar dig, när ditt land behöver dig, var då icke tvehågsen, utan modig, och offra allt för din plikt! Så hava tusen, tusen gjort före dig. De hava hört strömmen brusa och själva stått på den torra stranden. De hava suttit i välstånd och trygghet långt ifrån faran, när en avlägsen del av deras land har råkat i nöd. Och dock hava de icke tvekat. De hava frimodigt dragit ut till mödor och kamp; de hava villigt givit sin sista skärv, sina barn och sig själva för denna deras stora, gemensamma, älskade moder, fäderneslandet. Och antingen de hava dukat under i striden eller vänt som du med seger tillbaka, — aldrig hava de ångrat sin hjältemodiga försakelse eller sin ärofulla kamp. De allena, som övergivit sitt land i farans ögonblick, dessa fega, lata, trolösa barn av en trofast moder, de hava sedan aldrig haft frid eller glädje i hela sitt liv. Deras landsmäns förakt, deras egen blygsel och samvetets förebråelser hava icke givit dem någon ro. De hava undflytt striden och fått strida inom sig. De hava sökt frid och funnit en evig ofrid. Den, som älskar sitt liv mer än plikt och heder, han bygger sitt hus på en bräcklig is, och strömmen skall uppsluka honom.
O, mitt barn, försaka dig själv med ett frimodigt hjärta! Då skall Gud välsigna din redliga vilja, och du skall vara ett värdigt barn av ditt älskade fädernesland.»