Boken om vårt land/Kapitel 68
|
Esterna hava många vackra folksagor och en stor hjältedikt i 20 sånger, uppkallad efter deras störste folkhjälte, Kalevipoeg (Kalevan-poika), Kalevs son. Om honom berättas följande saga:
En gumma vallade sina kor i skogen och fann där en orrhöna och ett ägg. Av dem uppväxte två sköna jungfrur, Salme och Linda, som fingo många friare. Salme blev gift med nordstjärnan, men Linda valde till sin make den från gudarna härstammande starka hjälten Kalev (Kaleva). Linda och Kalev hade tre söner, och yngsta sonen var född efter faderns död. Medan de tre gossarna voro på jakt, kom en »vindkunnig» trollkarl från Finland och bortrövade deras moder. Då anropade Linda himmelens gud, Ukko, och han förvandlade henne till en klippa på Iruberget vid staden Reval.
Sönerna sökte förgäves sin moder. Den äldsta for till Ryssland och blev en kunnig köpman; den mellersta drog till norden och blev en berömd krigare. Den yngsta, Kalevipoeg, förliknades vid en örn med järnklor och hade många sällsamma öden. Han sam över Finska viken till Finland, uppsökte trollkarlen i ödemarkerna och slog ho- nom med en ekstam till marken. Sin moder kunde han icke finna; hon visade sig för honom som en skön jungfru i drömmen, och han förstod nu, att hon icke mera fanns bland de levande.
Då följer en rad av äventyr. Kalevipoeg uppsöker en berömd smed i Finland och köper ett så oförlikneligt svärd, att han därmed klyver smedens städ ända till marken utan att en skråma synes på klingan. Det vilda lynnet vaknar. Kalevipoeg nedhugger smedens son, och den olyckliga fadern förbannar svärdet, så att det en dag skall bliva sin herres död. Kalevipoeg återvänder till Estland och överenskommer med sina bröder, att den, som förmår kasta ett klippstycke längst, han skall bliva landets konung. Kalevipoeg kastar längst, blir konung i Estland och plöjer landet med en jättehäst och jätteplog. Vargarna sönderslita hans häst; han utrotar vilddjuren, han odlar landet. Han vill bygga ett fäste, vandrar med plankor på ryggen mitt igenom Peipussjön och trycker så djupa fotspår i landet, att han nedplattar bergen. Medan han vilar sig på stranden, stjäl en elak trollkarl hans svärd och tappar det i sjön. Kalevipoeg vaknar och lovar svärdet att ligga förborgat i sjön, till dess att en lika stark hjälte kommer att upptaga det, men kommer han själv, må det skära hans fot. Därefter slår han sönder sina plankor mot trollkarlens söner och går att hämta sig nya. På denna resa kommer han till de dödas rike under jorden. Där härskar en ond ande, Sarvi k, över omätliga rikedomar. Kalevipoeg besegrar Sarvik, befriar tre fångna jungfrur och återvänder, lastad med byte till dagens ljus.
Nu vill Kalevipoeg uppsöka världens ände och bygger sig därtill ett skepp av silver. Han seglar norrut till Lappland och råkar i stora faror. En gång uppslukas han av en havsvirvel och räddas av en valfisk. En annan gång plockar en jätteflicka honom i sitt förkläde och bär honom som ett underdjur till sin fader. Han besöker eldsprutande berg, han ser norrskenets andar strida med silverspjut och gyllene sköldar. Äntligen säger honom en vis man, att förrän han finner världens slut, skall han finna sitt eget. Kalevipoeg återvänder till Estland, besegrar i ett fältslag sitt lands fiender, nedstiger än en gång till de dödas rike och binder Sarvik med kedjor. Men nu komma järnklädda män över havet och anfalla Estland. Där står åter ett blodigt slag. Kalevipoeg segrar, men hans bästa kämpar ha stupat. Han står ensam, »lik en i våren förvissnad björk». Ensam bor han uti den stora skogen. Då vandrar han en dag vid stranden av Peipus och ser sitt forna svärd blixtra i vattnet. Full av längtan vadar han ut för att återtaga det, men svärdet, som ihåg-kommer förbannelsen och löftet, avskär hans båda ben ända till knäet. Så hämnar svärdet ett fordom utgjutet oskyldigt blod.
Kalevipoeg dör, men gudarna ställa honom efter döden att benlös vakta dödsrikets portar och den i kedjor bundna Sarvik. Där slår Kalevipoeg sin hand mot berg-porten, men handen blir kvarsittande i rämnan, och var gång Kalevipoeg vill rycka sig lös, skälver marken i jordbävning.