Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

83.


Det finska folket liknar ett träd, som utsträcker sina rötter i jorden. Dess största och kraftigaste rötter äro två besläktade, men länge åtskilda stamfolk, som nu äro förenade, nämligen karelarna (karjalaiset) och tavasterna (hämäläiset). De hava delat landet sig emellan, så att karelarna bo i östra, sydöstra och norra Finland, men tavasterna bo i västra och södra Finland. Fordom var mycken tvedräkt emellan dessa folk, men nu hava de länge levat fredligt bredvid varandra utan att bortlägga vissa olikheter, varav de lätt kunna igenkännas.

Karelaren är smärt till växten, har brunt, lockigt hår och livliga, blå ögon. Jämförd med tavasten är karelaren mera öppen, vänlig, rörlig och företagsam, men också mera pratsam, skrytsam, nyfiken och snarstucken. Han tycker om resor och handel och färdas långa vägar i eget land Hans lynne är känsligt; han blir lätt sorgsén och lätt glad; han älskar skämt och vackra visor, dem håns egna sångare smida. Därför har man i hans land funnit de skönaste sånger, dem han bevarat i minnet från sina förfäders tid.

Karelaren brukar släktnamn, och hans gård, där många bo uti den stora stugan, bär namn efter släkten. Efter forna krig har en så olika befolkning inflyttat i Karelen, att ofta folket i en by icke liknar folket i närmaste grannby. I hela södra delen av Viborgs län är en brokig blandning av en äldre befolkning, äyrämöiset, och de senare inflyttade savakot, Dessa två folk ha intill våra dagar åtskilts genom olika klädedräkt, och när en kvinna av äyrämöiset gifter sig i en släkt av savakot eller tvärtom, underhandlas på förhand noga om vilken dräkt den unga hustrun skall bära. Man kan ännu i våra dagar någon gång få se karelaren iklädd sin vackra folkdräkt. Karelama är ett gladlynt, givmilt folk, som gärna självt lever gott och gärna bjuder med sig åt andra. »När brödet är slut, äter man vetebröd». I södra Karelen bakar värdinnan dagligen färskt mjukt bröd, men i det fattiga norra Karelen duger även det hårda brödet, som ju i missväxtår måste blandas med bark.

Karelaren är liksom solsidan av det finska folket: öppen, tillgänglig, livlig och lättsinnig, lätt ledd och lätt missledd, godtrogen som ett barn, icke utan sin andel av finsk envishet, men läraktig och utrustad med gåvor, som endast behöva en god uppfostran för att ställa honom bland de främsta av hans folk.