Sherlock Holmes äventyr – Första samlingen/hela texten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ smutstitel ]

SHERLOCK HOLMES ÄVENTYR

FÖRSTA SAMLINGEN.


[ titel ]

Sir Arthur Conan Doyle

är född i Edinburgh 1859 och härstammar från en skotsk konstnärsfamilj. Han studerade först medicin i Edinburgh och praktiserade därefter några år som läkare, varpå han begav sig ut på vidsträckta resor. Hans håg för litterära sysselsättningar visade sig tidigt och han lämnade ofta anonyma bidrag till tidskrifter. Efter år 1890 ägnade han sig uteslutande åt litteraturen med undantag av att han tjänstgjorde som militärläkare under en del av boerkriget. Han väckte snart uppmärksamhet genom fart i framställningen och spänning i händelserna och med sin Sherlock Holmes' figur, som först uppträder i »En studie i rött» och därefter fortsätter i serien »Sherlock Holmes äventyr, vann han den stora publiken. Som diktare och historieskrivare har han även skaffat sig ett känt och berömt namn. Hans diktsamling: »Songs of action» påminner något om Kipling, och »Det stora boerkriget», i vilket han försvarar Englands politik, skaffade honom stor popularitet hos engelska folket. På grund härav blev han adlad av drottning Victoria.

SHERLOCK HOLMES ÄVENTYR

AV

A. CONAN DOYLE


FÖRSTA SAMLINGEN


ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA ORIGINALET

AV

ELLEN RYDING


STOCKHOLM,
NORDISKA FÖRLAGET.

[ innehåll ]

BOKTRYCKERIET GUTENBERG, STOCKHOLM.
JANUARI 1911.




[ 1 ]

En skandal i Böhmen.

I.

För Sherlock Holmes är hon den enda kvinna i världen: han kallar henne alltid endast »hon». Jag har aldrig hört honom ge henne någon annan benämning. I hans ögon står hon högt över sina medsystrar — hon fördunklar alla och en var av hela sitt kön. Jag tror ej, att han för Irene Adler erfarit någon slags känsla, liknande kärlek; alla känslor och sinnesrörelser — kärlek i synnerhet — voro främmande för hans kalla, bestämda och utomordentligt väl avvägda karaktär. Han var tvivelsutan den intelligentaste, besinningsfullaste och skarpsinnigaste tankemaskin, som världen någonsin skådat, men till älskare passade han ej. När helst han nämnde mildare böjelser var det för att håna dem eller göra spe av dem. »De voro utmärkta saker och ting för en skicklig iakttagare» — förträffliga, så snart det gällde att rycka slöjan från människornas motiv och handlingssätt. Men om en kallblodig, förnuftig tänkare tilläte dylika »överflödsartiklar» att taga rot och fäste i sitt känsliga, fint organiserade själsliv, vore det endast att däri införa ett störande element, som kunde komma samtiden att tvivla på resultaten av hans intellektuella verksamhet. Grus i ett ömtåligt [ 2 ]instrument eller en spricka i en konstnärligt slipad lins skulle ej kunna åstadkomma mer skada än en stark sinnesrörelse i en sådan natur som hans. Och likväl fanns för honom blott en kvinna, och denna kvinna var Irene Adler, illa känd och tvivelaktig i åminnelse.

Jag hade på sista tiden ej sett mycket till Holmes. Mitt giftermål hade avlägsnat oss från varandra. Min husliga lycka och de kring den egna härden kretsande intressena, de där lägga beslag på en man, som för första gången skapat sig ett verkligt hem, togo hela min tid och min uppmärksamhet i anspråk. Holmes däremot, som af hela sin Bohême-själ avskydde sällskapslivet, stannade lugnt kvar i den lilla våning vid Baker Street, som vi tillsammans innehaft, begraven bland sina gamla böcker och delande sin tid mellan kokain och äregirighet, mellan det tillstånd av slöhet, som är en av det giftiga bedövningsmedlets farligaste följder, och sin egen kraftiga, energiska naturs handlingsbegär. Han var lika intresserad som förr av att studera allt, som kunde hänföras under benämningen brott, och använde sin utomordentliga, enastående begåvning och sin beundransvärda observationsförmåga att följa de spår och reda ut de hemligheter, vilka av den officiella polismakten blivit övergivna såsom hopplösa. Emellanåt nådde mig ett och annat rykte om hans görande och låtande; jag visste, att han kallats till Odessa i och för Trepoffska mordet, och att han spritt ljus över den egendomliga tragedin, angående bröderna Atkinson i Trincomalee; slutligen hörde jag ock talas om den mission, han så skickligt och framgångsrikt avslutat för den regerande familjens i Holland räkning. Men utom dessa tecken på hans verksamhet — tecken, som jag dessutom lärde känna på samma sätt som hela den tidningsläsande allmänheten — visste jag föga eller intet om min gamle vän och rumskamrat.

En kväll — det var den 20:de mars 1888 — var jag stadd på färd hem från ett besök hos en patient (jag hade nämligen slagit mig på enskild praktik) och min väg förde genom Baker Street. När jag gick förbi den välbekanta dörren, som i mitt minne är oskiljaktigt förenad med min förlovningstid och de hemska händelser, jag omtalat i »En studie i rött», greps jag av en obetvinglig lust att återse Sherlock Holmes och få veta, vartill han nu använde sin säregna, sällsynta begåvning. Hans rum voro klart upplysta, och när jag såg upp urskiljde jag hans mörka silhuett, som ett par gånger med några sekunders mellantid avtecknade sig på rullgardinen. Han gick fram och åter i rummet med snabba, ojämna steg, huvudet nedsjunket mot bröstet och händerna hopknäppta på ryggen. För mig, som i grund kände hans lynne och vanor, talade hans kroppsställning och sätt sitt eget språk — han var åter i arbete. Han hade ryckt sig ur sina av giftet framalstrade drömmar och höll på att lösa något svårt, invecklat problem. Jag ringde och visades upp till den lilla våning, han förr delat med mig.

Han mottog mig ej med någon särdeles stor hjärtlighet. Hans sätt var just aldrig vidare förekommande, men jag tror likväl, att han var glad att se mig. Många ord sade han ej; med en vänlig nick och en liten inbjudande handrörelse anvisade han mig plats i en länstol, sköt fram till mig en låda cigarrer och pekade på ett flaskfoder och en sifon, som stodo i ett hörn. Sedan ställde han sig framför brasan och betraktade mig på sitt egenartade, granskande sätt.

»Äkta ståndet tycks passa dig, Watson», anmärkte han slutligen. »Du har fetmat åtminstone tre och ett halvt kilo, sedan jag såg dig sist.»

»Tre», svarade jag.

»Såå — jag skulle ha trott litet mer — bara litet [ 3 ]mer. Och nu arbetar du igen, ser jag. Du sade mig aldrig, att du ämnade gå i selen igen»

»Hur vet du det då?»

»Jag ser det — jag märker det på mångt och mycket. Hur kan jag veta, att du häromdagen blev genomblöt och att du har en mycket tafatt och vårdslös piga?»

»Min käre Holmes», sade jag, »hade du levt för ett par århundraden sedan, skulle du med all säkerhet ha blivit bränd på bål. Det är sant nog, att jag var på landet i torsdags och kom hem förskräckligt tillstyrd, men som jag ej har de kläder, jag då begagnade, på mig, förstår jag inte, hur du kan räkna ut det. Vad Mary-Jane angår, så är hon oefterrättlig, och min hustru har sagt upp henne; men jag begriper heller inte, hur du fått reda på det»

Han småskrattade belåtet och gned sina långa, smala händer.

»Det är förskräckligt enkelt», sade han; »mina ögon säga mig, att lädret på innersidan av din vänstra sko, just där eldskenet nu faller, ha sex nästan parallella skåror. Dessa ha tydligen orsakats av någon, som vårdslöst skrapat kring kanten av sulan för att från densamma ta bort torkad gatsmuts. Härav drog jag den dubbla slutsatsen, att du varit ute i oväder och att du i ditt hem ägde ett mot dina fotbeklädnader fientligt sinnat exemplar av Londons tjänste-andar. Vad din praktik angår så — ja, när en herre, som kommer in i mitt rum, luktar jodoform, har en stor svart lapisfläck på sitt högra pekfinger och på sin höga hatt en utväxt, som visar, var han har sitt stetoskop — ja, då måste jag vara mer än lovligt enfaldig, om jag ej skall kunna inse, att nämnde herre är en aktiv medlem av det hedervärda läkareyrket.»

Jag kunde ej annat än skratta åt den lätthet, med hvilken han förklarade sitt sätt att draga slutsatser.

»När jag hör dina skäl», sade jag, »tycks mig saken alltid så ofantligt enkel, att till och med jag skulle ha kunnat finna ut den; vid varje nytt tillfälle känner jag mig dock förvirrad och bortkommen, tills du ånyo redogjort för ditt sätt att gå till väga. Och likväl tror jag, att mina ögon äro fullt så goda som dina.»

»Ja, med all säkerhet», svarade han, i det han tände en cigarr och slog sig ner i en länstol. »Du ser, men du observerar inte. Skillnaden är alldeles ofantligt stor. Du har t. ex. ofta nog gått uppför den trappa, som från förstugan leder upp till rummen här?»

»Jag skulle tro det!»

»Hur ofta?»

»Å — hundratals gånger.»

»Nå — hur många trappsteg finnas där?»

»Hur många trappsteg? Det vet jag inte.»

»Ja — där ser du! Du har inte sett efter — inte observerat. Jag däremot — jag både ser och observerar, och därför vet jag, att det finns sjutton trappsteg. — Men som du ju intresserar dig för små problem och är snäll nog att berätta folk ett och annat om mina äventyr och erfarenheter, så kan måhända det här roa dig.»

Han räckte mig ett ark tjockt, rosafärgat biljettpapper, som låg på bordet.

»Det kom med sista posten», sade han. »Läs det högt, så är du hederlig!»

Biljetten var odaterad och saknade såväl underskrift som adress.

»I afton, klockan en kvart på åtta, får ni besök av en herre, som önskar rådfråga er om en sak av högsta vikt. De tjänster, ni nyligen gjort ett av Europas kungahus, ha visat, att man kan tryggt förlita sig på [ 4 ]er och anförtro er saker av även den största betydenhet. Denna beskrivning på er ha vi från alla håll emottagit. Var hemma vid den omnämnda tiden och tag ej illa upp, om den besökande är maskerad

»Det här var ju hemlighetsfullt med besked», sade jag. »Vad tror du det betyder?»

»Jag har ingen utgångspunkt än, och det är ett kolossalt misstag att börja gissa och teoretisera, innan man har någon fast hållpunkt. Man börjar i så fall omärkligt vrida och vända fakta för att få dessa att passa ihop med ens teorier, och det fastän man vet, att teorierna alltid böra anpassa sig efter de fakta, som existera. Men själva brevet? Vad tänker du om det?»

Jag undersökte noggrannt den lilla biljetten, stilen såväl som papperet.

»Den, som skrivit det här, är tydligen en rik man», svarade jag och försökte härma min väns tillvägagående. »Dylikt papper hör ej till den billigaste sorten just — det är ovanligt tjockt och styft.»

»Ovanligt — ja — det är ordet», sade Holmes. »Det är heller intet engelskt fabrikat. Håll upp det mot ljuset!»

Jag gjorde så, och märkte en vattenstämpel, i vilken funnos ett stort E tillsammans med ett litet g, ett stort P och ett stort G, åtföljt av ett litet t.

»Vad är din åsikt om det här?» frågade Holmes.

»Det är troligen fabrikantens namn», svarade jag, »eller rättare sagt, hans monogram.»

»Visst inte. Det stora G't med det lilla t't efter sig betyder 'Gesellschaft', tyska ordet för 'bolag'. Den förkortningen är lika så vanlig som vårt 'Co' för 'kompani'. P't betyder naturligtvis 'papper'. Så ha vi 'Eg'. Låt oss slå upp ett konversationslexikon.»

Han tog från bokhyllan ner en tjock, i brunt inbunden bok.

»Eglow, Eglonitz — här ha vi det: Eger. Den ligger i ett tysktalande distrikt i Böhmen — ej långt från Karlsbad. 'Anmärkningsvärd såsom varande den stad, i vilken Wallenstein mördades; har en massa glasbruk och pappersfabriker'. Seså, min gosse lille, vad säger du nu?»

Hans ögon gnistrade, och han sände triumferande ett stort blått rökmoln mot taket.

»Papperet är tillverkat i Böhmen», sade jag.

»Naturligtvis. Och den, som skrev biljetten är tysk. Har du givit akt på konstruktionen i den här satsen : 'denna beskrivning på er ha vi från alla håll emottagit'? En fransman eller en ryss skulle ej ha sagt så — det är bara tyskarna, som äro så ohövliga mot sina verb. Allt, som nu återstår, är att få veta, vad han vill, denne tyske herre, som skriver på böhmiskt papper och inte tycks vilja visa sitt hedervärda ansikte. Och här ha vi honom, om jag ej misstar mig — länge behövde vi ej bry vår hjärna.»

Under det han talade, hördes det skarpa ljudet av hästtramp och av hjul, som skrapade mot trottoarkanten; strax därefter ringde det häftigt på dörrklockan.

»Två hästar, att döma av ljudet», sade Holmes. »Jaha — mycket riktigt» — han såg ut genom fönstret — »en fin liten kupé och ett par ståtliga djur. Ha kostat sina modiga 150 guinéer stycket. Det finns pengar i den här affären, Watson, även om där ingenting annat finns.»

»Det är väl bäst jag ger mig av då, Holmes?»

»Visst inte, min hedersbror! Stanna där du är. Jag kan ej reda mig utan min Boswell. Och det här ser ut att bli intressant — skada, att gå miste om nöjet, eller hur?»

[ 5 ]»Men din klient?»

»Bry dig inte om honom. Jag behöver kanske din hjälp — han också, för allt vad jag vet. Slå dig ner i länstolen där, Watson, och håll ögon och öron öppna!»

Tunga, långsamma steg, som genljödo i trappa och korridor, stannade framför vår dörr; så hördes en skarp, befallande knackning.

»Stig in!» ropade Holmes.

In i rummet trädde en man, som ej kunde vara mindre än sex fot och sex tum lång; han var bredaxlad och grovlemmad som en Herkules. Hans dräkt var särdeles elegant, men utstyrd på ett sätt, som i England anses för brist på god smak. Breda bårder av astrakan prydde ärmar och uppslag på den dubbelknäppta rocken. över vilken var kastad en kappa, fodrad med brandgult siden och vid halsen sammanhållen av ett spänne, bestående av en enda gnistrande beryll. Stövlarna, som räckte nästan upp till knäna, voro kantade med något slags tjockt, brunt pälsverk och fulländade det intryck av barbarrikedom, som hela hans uppträdande ingav. I handen har den besökande en bredskyggig hatt och övre delen af hans ansikte täcktes af en svart sammetsmask, vilken han tydligen påsatt i trappan, ty han var ännu sysselsatt med att draga den till rätta, när han steg in. Att döma av ansiktets nedre parti, ägde han en kraftig, obändig karaktär; den tjocka, nedhängande underläppen och den långa, tvärskurna hakan tydde på en beslutsamhet, som gränsade till envishet.

»Har ni fått mitt brev?» frågade han med djup, sträv röst och märkbar tysk accent. »Jag sade er, att jag skulle komma.»

Han såg omväxlande på Sherlock Holmes och på mig, oviss om, till vilken han borde hänvända sig.

»Var god och tag plats›, sade Holmes. »Detta är min gode vän och kollega, doktor Watson, som emellanåt hjälper mig i mina små ‘affärer‘. Med vem har jag den äran tala?»

»Ni kan kalla mig greve von Kramm — böhmisk adelsman. Jag antar således, att denne herre, er vän, är pålitlig och förtegen, så att jag kan våga anförtro honom saker av högsta vikt. Om ej, skulle jag helst vilja tala med er ensam.»

Jag steg upp, men Holmes fattade mig i armen och drog mig ner i min stol igen.

»Med båda eller ingen», sade han. »Ni kan inför denne herre säga allt, vad ni anser er kunna säga mig»

Greven ryckte på axlarna.

»Då måste jag till att börja med affordra er båda en ed, som förbinder er att under två år iakttaga fullständig tystnad, rörande den sak, om vilken det är fråga — efter den tiden har den ej minsta betydelse. För närvarande är den emellertid av så stor vikt, att den kan utöva ett ej ringa inflytande på Europas historia»

»Ni har mitt löfte», sade Holmes.

»Och även mitt.»

»Jag måste be er ursäkta, att jag behåller masken på», sade vår egendomlige gäst. »Den högtstående person, i vars ärende jag är här, önskar, att hans ombud må förbli okänt för er, och jag vill så gott först som sist erkänna, att den titel, jag uppgivit, ej är min rätta.»

»Det visste jag», sade Holmes lakoniskt.

»Den sak, jag har om händer, är ytterst ömtålig, och alla försiktighetsmått måste iakttagas för att i sin linda kväva ett anslag, som kunde växa till en skandal och allvarsamt kompromettera ett av de regerande furstehusen i Europa. För att tala rent ut, så är det fråga om den urgamla ätten Ormstein, som på sitt huvud bär Böhmens konungakrona.»

»Det visste jag också», mumlade Holmes, i det han [ 6 ]satte sig bekvämt till rätta i sin länstol och slöt ögonen.

Främlingen betraktade med synbar förvåning den slappa, lättjefulla hållningen och det slöa ansiktsuttrycket hos den man, vilken för honom tvivelsutan beskrivits som Europas skarpsinnigaste tänkare och verksammaste polisagent. Holmes öppnade långsamt ögonen och kastade en otålig blick på sin jättestore klient.

»Om Ers Majestät godhetsfullt ville framlägga saken i fråga för mig, skulle jag vara bättre i stånd att ge mina råd.»

Den sålunda tilltalade reste sig blixtsnabbt från sin plats och gick under häftig sinnesrörelse fram och åter i rummet. Så slet han hastigt masken från ansiktet och kastade den på golvet.

»Ni har rätt!» utropade han. »Jag är kungen själv. Varför skulle jag försöka dölja det?»

»Ja, varför?» mumlade Holmes. »Ers Majestät hade knappt yttrat ett enda ord, förrän jag visste, att jag framför mig såg Wilhelm Gottsreich Sigismond von Ormstein, storhertig av Cassel-Felstein, regerande konung i Böhmen.»

»Då förstår ni också», sade vår sällsamme gäst, i det han återtog sin plats och förde handen över sin höga, vita panna, »då förstår ni, att jag ej är van att göra sådana här saker själv. Men affären i fråga fordrar så mycken takt och besinningsfullhet, att jag ej gärna ville använda agenter eller mellanhänder. Jag har kommit inkognito från Prag endast för att rådfråga er.»

»Var då så god och fråga», sade Holmes och slöt åter sina ögon.

»Saken förhåller sig i korthet så: för fem år sedan gjorde jag under en längre tids vistelse i Warschau bekantskap med den kända äventyrerskan Irene Adler. Namnet är er utan tvivel välbekant?»

»Var snäll och slå upp det i mitt register, Watson», mumlade Holmes utan att öppna ögonen.

Under många år hade han haft för vana att noggrannt och systematiskt anteckna namn och händelser, och man behövde endast nämna en person eller ett faktum, för att han skulle kunna vara i stånd förse en med den önskade upplysningen. I detta fall fann jag den ovannämnda damens biografi inflickad mellan levnadsbeskrivningen över en judisk rabbin och en stabskapten, som skrivit en avhandling om djupvattensfiskar.

»Låt mig se!» sade Holmes. »Ja visst, ja! Född i New Jersey 1858. Kontra-alt, ja! La Scala — primadonna vid kejserliga operan i Warschau — jaha, ja! Dragit sig tillbaka från scenen — bor i London — riktigt, ja! Ers Majestät trädde, antar jag, i förbindelse med den unga damen, skrev ett par komprometterande brev till henne och vill nu gärna ha dessa dokument tillbaka?»

»Ja, så är det. Men hur — —?»

»Kom ett hemligt giftermål till stånd?»

»Nej.»

»Finns det några inför lagen gällande papper eller skriftliga löften?»

»Nej.»

»Då förstår jag ej Ers Majestät. Om den unga damen skulle vilja begagna sig av de omtalade breven i och för penningeutpressning eller dylikt, hur skall hon kunna bevisa deras äkthet?»

»Stilen, min stil, ser ni.»

»Intet annat? Förfalskning.»

»Mitt enskilda brevpapper.»

»Stulet.»

»Mitt sigill.»

[ 7 ]»Eftergjort.»

»Mitt porträtt.»

»Köpt.»

»Men vi voro fotograferade tillsammans.»

»Å — så! Det var dumt! Där har Ers Majestät begått en stor oförsiktighet!»

»Jag var tokig — vansinnig.»

»Ers Majestät har allvarsamt komprometterat sig.»

»Jag var bara kronprins då. Jag var mycket ung — jag är ej mer än trettio år nu.»

»Vi måste ha fotografien tillbaka.»

»Vi ha försökt och misslyckats.»

»Ers majestät får betala. Man måste ha det till vad pris som helst.»

»Hon vill ej sälja det.»

»Då måste man stjäla det.»

»Det ha vi försökt fem gånger. Två gånger ha i min sold stående inbrottstjuvar genomsökt hennes hus. En gång ha vi på en resa letat igenom alla hennes koffertar. Två gånger har man försåtligt överfallit henne — men allt utan resultat.»

»Har man ingen aning om, var hon förvarar porträttet?»

»Inte den ringaste.»

Holmes skrattade.

»Det här var ett riktigt trevligt litet problem, sade han.

»Men det är viktiga saker, som stå på spel för mig», inföll kungen förebrående.

»Ja visst — ja. Vad ämnar hon ta sig till med den här fotografien?»

»Begagna sig av den för att ruinera mig.»

»På vad sätt då?»

»Jag står i begrepp att gifta mig.»

»Det är en offentlig hemlighet.»

»Min blivande gemål är Clotilde Lothman av Sachsen-Meiningen, andra dotter i ordningen till kungen av Skandinavien. Ni har kanske hört talas om den familjens stränga åsikter? Själv är den unga prinsessan det finaste och ömtåligaste, man kan tänka sig. Skuggan av ett tvivel på mitt korrekta uppförande skulle genast göra slut på alla giftermålsförhandlingarna.»

»Och Irene Adler?»

»Hotar att skicka fotografien till min blivande gemål. Och hon kommer att göra det — jag vet att hon kommer att göra det. Ni känner henne inte, men jag vet, att hon äger en riktig järnvilja. Hon är skön som en antikens gudinna, och hon äger en mans mod och beslutsamhet. Hellre än att se mig gift med en annan kvinna. gör hon vad som helst — hon ryggar ej tillbaka för något i världen.»

»Är Ers Majestät säker på, att hon ej redan skickat porträttet?»

»Ja, det är jag.»

»Hur vet Ers Majestät det?»

»Emedan hon sagt, att hon skall skicka det den dag, då förlofningen offentliggöres. Och det skall ske nästa måndag.»

»Å — då ha vi tre hela dagar på oss», sade Holmes med en lätt gäspning. »Det var en tur för oss — det finns ett par, tre saker av vikt, som jag måste ha reda på. Ers Majestät stannar naturligtvis ännu så länge i London?»

»Ja visst. Jag har tagit in på hotell Langham under namn av greve von Kramm.»

»Jag skall hålla Ers Majestät underrättad om, hur saken kommer att gestalta sig.»

»Gör det för all del — jag är förfärligt ängslig.»

»Och vad pengar angå, så —?»

»Så har ni carte blanche

[ 8 ]»Utan inskränkning?»

»Jag säger er, att jag skulle vilja ge till en av mina bästa provinser för att komma i besittning av den där fotografien.»

»Och utgifterna för dagen?»

Kungen tog fram en liten sämskskinnspåse och lade den på bordet.

»Den här innehåller tre hundra pund i guld och sju hundra i sedlar», sade han.

Holmes skrev ett kvitto på ett blad ur sin anteckningsbok och räckte det åt kungen.

»Och mademoiselles adress?» frågade han.

»Briony Lodge, Serpentine Avenue, St. John's Wood.»

Holmes skrev upp adressen.

»Ännu en fråga», sade han. »Var fotografien i kabinettsformat?»

»Ja, det var den.»

»Då ber jag få önska Ers Majestät god natt. Jag hoppas, att jag snart skall ha goda nyheter att meddela. Och god natt, Watson», tillade han, när den kungliga kupén rullat bort. »Om du vill vara snäll och komma hit i morgon eftermiddag klockan tre, skulle jag gärna vilja prata litet med dig om den här affären.»


II.

Precis på slaget tre var jag vid Baker Street, men Holmes var ännu ej hemkommen. Hans värdinna sade mig, att han gått ut redan vid åttatiden på morgonen. Jag slog mig ner vid brasan, i akt och mening att invänta hans återkomst, hur länge det än skulle dröja, tills han infann sig. Jag var redan djupt intresserad av hans företag, ty fastän det ej var insvept i dyster, skräckinjagande hemlighetsfullhet, lik de tvenne brott, om vilka jag förut berättat, förlänade sakens natur och huvudpersonens höga samhällsställning min väns efterforskningar en viss, säregen karaktär. Och oavsett det intresse, jag hyste för »affären» själv, fanns det något i Holmes' mästerliga sätt att ingripa i ställningar och förhållanden och i hans djärva, skarpt logiska bevisföring, som gjorde det till ett nöje för mig att studera hans arbetssystem och följa de snabba, fint uttänkta metoder, han använde för att reda ut de svårlösta uppgifter, som förelades honom. Därtill var jag så van vid hans framgångar, att jag längesedan upphört att tro på möjligheten av ett nederlag.

Klockan var nära fyra, då dörren öppnades och en försupen stalldräng, med ovårdade polisonger, rödflammigt ansikte och illasittande kläder, inträdde i rummet. Hur van jag än var vid min väns oefterhärmliga förmåga att förkläda sig, måste jag se på karlen tre gånger, innan jag kom på det klara med, att det verkligen var Holmes själv. Med en liten nick försvann han in i sin sängkammare och kom efter fem minuter tillbaka, tvättad, kammad och klädd i sin vanliga vardagsdräkt. Han stack händerna i byxfickorna, ställde sig framför brasan och brast ut i ett hejdlöst gapskratt.

»Har man väl någonsin hört maken!» utropade han slutligen, men började åter genast skratta och fortsatte därmed, tills han andfådd och utmattad sjönk ner på en stol.

»Vad i all världen är det?»

»Det är komiskt — alldeles rysligt komiskt! Jag är säker på, att du ej kan gissa, var jag tillbrakt min förmiddag och vad jag tagit mig till.»

»Nej — det kan jag nog inte. Men antagligen har [ 9 ]du bland annat tagit reda på, var miss Irene Adler bor — möjligen har du ock studerat hennes vanor.»

»Så alldeles orätt har du inte, men det är den senare delen av historien, som är så löjlig. Nu ska' du få höra! Jag gick hemifrån strax efter kl. 8 i morgse, förklädd till stalldräng, som söker arbete. Det existerar en underbar sympati — ett slags frimureri — mellan alla dem, som ha med hästar att göra. Bliv hästskötare — och du får snart reda på allt, du vill veta! Jag hade ingen svårighet att finna Briony Lodge — det var en fin-fin liten tvåvånings-villa med trädgård på baksidan och med fasaden byggd alldeles intill gatan.

»Till höger stor salong, väl möblerad, med stora fönster, som gå nästan ända ned till golvet och äro försedda med de där famosa engelska fönsterhakarna, som ett barn utan minsta svårighet kan öppna. På husets baksida fanns ingenting anmärkningsvärt mer än det, att korridorfönstret kunde nås från taket på vagnboden. Jag strövade omkring och undersökte allt, men fann ej något mer av intresse.

»Så drev jag gatan framåt och fick syn på ett hyrkuskstall i den smala gränd, som går längs ena trädgårdsmuren. Jag hjälpte karlarna att pyssla om hästarna; detta inbringade mig två pence, ett glas visky och vatten, en nypa tobak och så många historier om Irene Adler, som jag kunde önska — det förstås, jag måste hålla till godo med att höra på skvaller om ett halvt dussin människor i grannskapet, människor, som ej det minsta intressera mig; men sådant måste fördragas med tålamod.»

»Och Irene Adler?» frågade jag.

»Å — hon har förvridit huvudet på alla karlar i den delen av staden. Hon är den 'sötaste' varelse, som finnes här på jorden — så säger varenda dräng och kusk i Serpentine-stallarna. Hon lever lugnt och stilla och sjunger på konserter. Åker ut vid femtiden var dag och kommer hem till middagen, precis klockan sju. Sällan är hon ute på andra tider, med undantag av de dagar, då hon sjunger. Tar emot endast en manlig besökande, men denne kommer ofta — var dag, ibland två gånger om dagen. Han är mörklagd, ser bra ut och är ovanligt elegant — heter Godfrey Norton och är jurist. Inser du nu fördelen av att ha en kusk till förtrogen? De hade kört den fine, ståtlige herrn hem tjogtals gånger, och hade mer än väl reda på allt, som angick honom.

»När jag fått veta allt, vad jag önskade, tog jag mig en liten promenad runt Briony Lodge och började utarbeta min anfallsplan.

»Denne mr Godfrey Norton var tydligen en viktig faktor — en, som måste tagas med i räkningen. Han var jurist — det lät ej vidare lugnande. I vilket förhållande stodo de till varandra, miss Irene Adler och han, och vad var anledningen till hans ständiga besök? Var hon hans klient, hans vän eller hans älskarinna? I det första fallet hade hon antagligen för länge sedan givit honom fotografien i förvar; i det sista var detta föga troligt. Svaret på denna fråga finge avgöra, huruvida jag skulle fortsätta min undersökningar vid Briony Lodge eller vända min uppmärksamhet åt den unge lagkarlens rum i The Temple. Det var en svår sak att bestämma — den vidgade fältet för mina efterspaningar. Jag är rädd, att jag tråkar ut dig med alla dessa detaljer, men för att kunna förstå sakens läge, måste du lära känna de svårigheter, jag hade att bekämpa.»

»Jag är idel öra», sade jag.

»Jag höll ännu på att i mitt stilla sinne överlägga om, vilken väg jag borde välja, när en droska stannade utanför Briony Lodge och en herre hoppade ur. Det [ 10 ]var en ovanligt vacker karl, mörkögd, med fina, regelbundna drag och små svarta mustascher — tydligen den man, mina vänner i stallet så väl kände till. Han tycktes ha ofantligt bråttom; han skrek till kusken att vänta och rusade utan ett ord till förklaring förbi huspigan, som öppnade dörren — efter allt att döma var han mycket hemmastadd i huset.

»Han stannade inomhus ungefär en halv timme, och jag kunde genom de stora salongsfönstren se honom gå fram och åter i rummet, ivrigt pratande och gestikulerande. Henne kunde jag ej upptäcka. Så kom han ut med faslig fart, steg in i droskan, tog fram ett guldur och såg uppmärksamt på detsamma.

»'Kör så det gnistrar om hästhovarna!' skrek han, 'först till Gross och Hankeys på Regent Street, sedan till St. Monica-kyrkan vid Edgware-Road. Du får en halv guinea, om du hinner med det på tjugu minuter.'

»Åstad bar det, och jag funderade just på, om jag skulle följa efter dem eller ej, då jag fick se en nätt liten landå komma gränden uppföre; kusken hade ej haft tid att knäppa sin rock, halsduksrosetten satt under ena örat på honom, och han hade ej hunnit sticka ändarna på remtyget ordentligt in i söljorna. Vagnen hade knappt stannat, förrän hon kom störtande ut, och hoppade upp i åkdonet. Jag såg bara en skymt av hennes ansikte, men förbannat vacker var hon — kunde nog få mer än en karl att dansa efter sin pipa.

»'Till St. Monica-kyrkan, John', ropade hon; 'ni får en halv sovereign, om ni kör mig dit på tjugu minuter'. Det här tillfället fick man ej lov att låta gå sig ur händerna, ser du, Watson! Jag stod just och undrade, om jag skulle ta till apostlahästarna eller hänga mig bakpå landån, när en droska kom körande. Kusken såg ej vidare belåten ut med att få en så ruskig 'passagerare', men jag hoppade upp, innan han fick tid till invändningar.

»'Till St. Monica-kyrkan', befallde jag, 'och en halv sovereign blir din, om du hinner dit på tjugu minuter.'

»Klockan felades tjugofem minuter i tolv, och jag insåg mer än väl, vad saken gällde.

»Min kusk körde fort — jag tror aldrig jag åkt med sådan fart i hela mitt liv — men de andra voro framme före mig. Droskan och landån med sina svettdrypande hästar stodo framför kyrkdörren, när jag anlände. Jag betalade karlen och gick in i kyrkan. Därinne fanns ingen mer än de två, jag följt efter, och en i ämbetsskrud klädd präst, som tycktes förklara något för de andra. De stodo allesammans framför altaret. Jag strövade långsamt uppför mittgången, lik varje annan besökande, som tillfälligtvis kommer in i en kyrka. Plötsligt vände sig alla tre mot mig, och Godfrey Norton kom halvt springande fram till mig.

'Gud vare lov !' utbrast han. 'Ni är liksom sänd av himlen — kom, kom!'

'Vad står på?' frågade jag. 'Kom, människa, kom — skynda er ! Tre minuter till, och det är för sent !'

»Han nästan släpade mig fram till altaret, och innan jag rätt hunnit sansa mig, stod jag och mumlade svar, som viskades för mig, och gick i god för saker och ting, om vilka jag ej hade den ringaste aning — jag hjälpte till att knyta förbund mellan 'Irene Adler och Godfrey Norton, bägge förut ogifta'. Det var gjort på ett par minuter — och sen stod jag där med herrn på ena och damen på andra sidan, och båda tackade mig mer än jag förtjänade; prästen såg förnöjt på. Det var det löjligaste jag någonsin varit med om — det var det, som narrade mig att skratta så för en stund sedan. Det hade varit något på tok med deras [ 11 ]lysningsbevis och prästen nekade att förrätta vigseln, så framt de ej skaffade ett vittne; mitt uppträdande på platsen räddade brudgummen från att nödgas gå ut på gatan och söka mig en 'marskalk'. Bruden gav mig en sovereign, och den ämnar jag bära på min klockkedja som minne av den här kostliga tilldragelsen.»

»Händelserna ha då tagit en bra oväntad vändning», anmärkte jag. »Vad skedde sedan?»

»Jo, ser du, jag fann den 'anfallsplan', jag uppgjort, allvarsamt hotad. Det såg ut, som ämnade de nygifta ge sig av genast, och i så fall måste snabba, effektiva mått och steg tagas. Emellertid skiljdes de åt vid kyrkodörren — han begav sig till sina rum i The Temple, hon for hem till villan.

»'Jag åker i Parken kl. 5 som vanligt', sade hon, när han tog avsked av henne. Mer kunde jag ej uppfatta.

»De reste var och en åt sitt håll, och jag gick för att vidtaga mina anordningar.»

»Och dessa äro?»

»Litet kallt kött och ett glas öl», svarade han och ringde. »Jag har haft så mycket att göra i dag, att jag ej hunnit tänka på mat och troligen får jag fullt upp med arbete i eftermiddag också. Hör på, Watson, skulle du vilja hjälpa mig med något?»

»Med största nöje.»

»Det gör dig väl ingenting, om du bryter emot lagen?»

»Inte det ringaste.»

»Eller riskerar att bli arresterad?»

»Inte, om det är för en god saks skull.»

»Å — 'saken' är allt vad man kan önska.»

»Då kan du räkna på mig.» »Ja — det var jag nästan säker på.»

»Men vad vill du jag skall göra?»

»När mrs Turner väl ha burit in brickan, skall jag tala om det för dig. Seså», sade han, i det han med glänsande aptit angrep den enkla anrättning, hans värdinna gjort i ordning, »jag måste prata, medan jag äter — tiden är knapp. Klockan är nära fem. Inom två timmar måste vi vara på 'slagfältet'. Miss — eller rättare sagt mrs Irene brukar komma hem från sin promenad vid sjutiden, och då måste vi vara vid Briony Lodge för att träffa henne.»

»Och sedan?»

»Lämna det åt mig! Jag har redan länkat händelsernas gång. Det finns bara ett, som jag håller styft på: du får på inga villkor blanda dig i det, som kommer att ske, hända vad som hända vill. Du förstår?»

»Ja — du vill, att jag förhåller mig neutral?»

»Riktigt — du skall vara fullkomligt passiv. Det kommer troligen att bli ett eller annat litet 'uppträde', men bry dig inte om det. Slutet blir antagligen, att jag blir inburen i villan. Fyra eller fem minuter därefter kommer ett salongsfönster att öppnas. Du måste laga så, att du blir stående alldeles bredvid det öppna fönstret.»

»Ja.»

»Du skall ge noga akt på mig — jag kommer att vara inom synhåll.»

»Ja.»

»Och när jag lyfter min hand — så här — skall du kasta in i rummet det föremål, du nu får av mig, och på samma gång du kastar det, skall du ropa: 'elden är lös !' Har du förstått mig?»

»Ja visst.»

»Det är ingenting farligt», sade han, i det han ur sin ficka tog fram en lång, smal rulle, närmast liknande en cigarr. »Det här är en hel vanlig raket, i vardera ändan försedd med en hylsa, som gör den självantändlig. Allt, vad du har att göra, är att kasta in den i [ 12 ]salongen. När du gör alarm, kommer ditt rop att upprepas av en hel massa folk. Gå då helt lugnt till närmaste gathörn — efter tio minuter eller så skall jag komma och hämta dig. Är allt klart och tydligt nu?»

»Jag skall förhålla mig neutral; placera mig nära fönstret; ge noga akt på dig och vid din signal kasta det här föremålet in i rummet; sedan skall jag ropa, att elden är lös, och så vänta på dig vid närmaste gathörn.»

»Alldeles riktigt.

»Ja, då kan du lita mig mig.»

»Det var bra. Jag tror nu, att det är tid göra mig i ordning för den roll, jag ämnar spela.»

Han försvann in i sitt sovrum och kom snart tillbaka, klädd som en gammal vänlig, trohjärtad prästman. Hans bredskyggiga svarta hatt, vida byxor, vita halsduk, sympatiska leende och uttryck av litet barnslig, välvillig nyfikenhet var något, som ej skulle kunna ha överträffats av någon annan än mr John Hare. Det var ej endast dräkten, Sherlock Holmes bytte om — hans utseende, hans sätt, hela hans själ tycktes förändra sig med varje ny förklädnad, han anlade, varje ny roll, han spelade. Scenen hade gått miste om en utmärkt skådespelare, vetenskapen hade förlorat en skarpsinnig tänkare, när Sherlock Holmes slog sig på att bli 'specialist i brottmål'.

Klockan var en kvart över sex, när vi lämnade Baker Street, och hon felade tio minuter i sju, då vi hunnit fram till Serpentine Avenue. Skymningen hade redan inträtt, och man höll på att tända gatlyktorna, under det vi långsamt promenerade fram och tillbaka framför Briony Lodge, väntande på villans härskarinna. Huset var alldeles sådant, som jag efter Holmes' kortfattade beskrivning föreställt mig detsamma, men trakten föreföll mig betydligt mindre lugn och fredlig än jag väntat. Tvärtom sågs ovanligt mycket folk på den lilla gatan. I ett hörn stodo några ganska sluskiga individer rökande och skrattande; en skärslipare var i full verksamhet; ett par gardister flirtade med en barnjungfru, och flere välklädda unga män med cigarr i munnen promenerade lugnt sin väg fram.

»Ser du», sade Holmes under vårt posterande framför huset, »det här giftermålet gör saken enklare. Fotografien har nu blivit ett tveeggat vapen. Troligen önskar hon lika litet, att mr Godfrey Norton skall se den, som vår klient vill, att den skall komma inför prinsessans ögon. Frågan är således bara den: var skola vi finna porträttet?»

»Ja — var?»

»Det är ej antagligt, att hon bär det på sig — det är ju i kabinettformat och således för stort att med lätthet gömmas i en vanlig fruntimmersdräkt. Hon vet dessutom, att kungen är i stånd att få henne fasttagen och visiterad. Detta har redan hänt henne två gånger. Alltså kunna vi med säkerhet antaga, att hon ej har porträttet på sig.»

»Var har hon det då?»

»Hos sin bankir eller sin jurist — dessa två möjligheter finnas alltid. Men jag är ej böjd för att tro någotdera. Kvinnor ha alltid en viss smak för allt, som är hemlighetsfullt, och tycka om att ha sin hemligheter för sig själfva. Varför skulle hon lämna det åt någon annan? Hon kan förlita sig på sin egen vaksamhet, men hon var ur stånd att bedöma, i vad mån enskilda eller politiska inflytanden skulle kunna inverka på en affärsman. Och kom dessutom ihåg, att hon beslutat använda det om ett par dar. Hon måste således förvara det på ett ställe, där det är lätt åtkomligt — det finns antagligen i hennes eget hem.»

»Men detta har två gånger varit utsatt för inbrott.»

[ 13 ]»Åhå — ingen visste, var det skulle sökas.»

»Och var ämnar du söka?»

»Jag ämnar bespara mig det besväret.»

»Vad tänker du då ta dig till?»

»Jag skall ha henne att visa mig stället.»

»Och om hon nekar?»

»Det skall hon ej kunna göra. Men jag hör ljudet av vagnshjul; det är hennes ekipage. Gör nu precis som jag sagt dig!»

Under det han talade, sågo vi i en svängning av avenyn skenet från ett par vagnslyktor. Det var en elegant liten landå, som rullade fram till ingången på Briony Lodge. I samma ögonblick den stannade, rusade en av de sluskiga dagdrivarna fram för att öppna vagnsdörren och få sig en slant, men han blev genast bortskuffad av en kamrat, som i samma avsikt ävenledes rusat dit. Ett häftigt gräl begynte och lugnades ingalunda därigenom, att gardisterna togo parti för den ena parten, under det skärsliparen ställde sig på den andres sida. Det kom till handgemäng, och inom ett ögonblick var den unga damen, som stigit ur sin vagn, omgiven av en hop ursinniga slagskämpar, som bearbetade varandra med käppar och knytnävar. Holmes sprang till för att skydda damen, men just som han kom fram till henne, uppgav han ett rop och föll omkull, med blodet ymnigt strömmande ned från ansiktet. Vid åsynen härav togo gardisterna till flykten åt ett håll, dagdrivarna åt ett annat; några bättre klädda personer, som varit vittne till slagsmålet utan att ha tagit aktiv del i detsamma, skyndade till för att hjälpa damen och den skadade, gamle herrn. Irene Adler, som jag alltjämt kallar henne, hade med snabba steg ilat upp för sin trappa, men i dörröppningen blev hon stående och hennes härliga gestalt avtecknade sig mot den klart upplysta hallen; så kastade hon en blick ner på gatan.

»Är den gamle herrn illa skadad?» frågade hon.

»Han är död !» skreko flere röster.

»Nej, nej, det finns ännu liv» sade en annan. »Men han dör nog, innan han hinner bli förd till sjukhuset.»

»Det var en duktig karl», sade en kvinna. »Om han inte hade varit, hade damen nog blivit av med både klocka och pengar. Di va' i sällskap allihop, och blöthjärtade va' di då inte. Å — han kan andas nu!»

»Han kan inte bli liggande på gatan. Kunna vi inte få bära in honom, frun?»

»Jo visst. Lägg honom i salongen — där står en bekväm soffa. Kom med mig den här vägen!»

Långsamt och försiktigt bars den sårade in i Briony Lodge och lades på en vilsoffa i det bästa rummet; från min post vid fönstret iakttog jag allt, som försiggick där inne. Man hade tänt lamporna, men ej släppt ner rullgardinerna, så att jag mer än väl kunde se Holmes, där han låg på soffan. Jag känner ej till om han i den stunden ansattes av samvetskval; men jag vet, att jag aldrig i hela mitt liv så blygts över mig själv, som när jag såg den sköna unga flicka, mot vilken jag hjälpte till att konspirera, behagfullt och välvilligt sysselsätta sig med den sårade mannen. Och likväl skulle det ju ha varit det svartaste förräderi mot Sherlock Holmes att i sista ögonblicket vägra utföra det uppdrag, han anförtrott mig. Jag stålsatte mitt hjärta och tog raketen upp ur ytterrocksfickan.

»Farligt är ju experimentet ej», tänkte jag; »hon kommer ej att lida någon skada. Vi hindra henne bara från att skada andra.»

Holmes hade satt sig upp i soffan, och jag såg honom göra en åtbörd, som om han behövde mer luft för att kunna andas. En av tjänstflickorna skyndade sig [ 14 ]att öppna det ena fönstret. I detsamma lyfte Holmes handen; jag slungade raketen in i salongen och skrek av alla krafter: »elden är lös!» Orden hade knappt hunnit över mina läppar, förrän hela hopen av mer eller mindre välklädda åskådare — herrar, stalldrängar, barnjungfrur — lät samma rop skalla. Tjocka rökmoln virvlade omkring inne i rummet och ut genom det öppna fönstret. Jag såg en mängd gestalter rusa fram och åter och hörde Holmes röst, som lugnande försäkrade de närvarande, att det endast vore falskt alarm. Långsamt gick jag genom den upprörda, stojande folkmassan och begav mig till min post vid närmaste gathörn; tio minuter därefter stack Holmes sin arm under min, och jag var glad att få lämna scenen för tumultet. Under tystnad tillryggalade vi ett gott stycke väg; när vi kommit in på en av de folktomma gatorna ej långt från Edgeware-Road, vände sig Holmes till mig.

»Det där gjorde du riktigt bra, Watson», sade han; »det lyckades förträffligt. Allt går efter uträkning.»

»Har du fått tag i porträttet?»

»Jag vet, var det är.»

»Hur fick du reda på det?»

»Hon visade mig stället — jag sade ju, att hon skulle göra det.»

»Jag förstår dig inte.»

»Det är ej min mening att hålla saken hemlig för dig», skrattade han; »den är i sig själv ytterst enkel och alldaglig. Du insåg naturligtvis, att varenda en av dem, som befunno sig på gatan, var i min sold — jag hade 'hyrt' dem för kvällen.»

»Ja, det gissade jag.»

»När slagsmålet bröt ut, hade jag litet fuktig röd färg i ena handen. Jag rusade fram, snavade, föll omkull, slog handen för ansiktet och företedde en jämmerlig anblick. Det är ett gammalt vanligt knep.»

»Det begrep jag också.»

»Så blev jag inburen i villan — hon kunde ju inte gärna låta mig bli liggande på gatan! Och jag bars in i salongen — just i det rum, jag ville undersöka. Det stod och vägde mellan salongen och sängkammaren, och jag hade beslutat taga reda på, vilket det var. De lade mig på en vilsoffa; jag gjorde tecken att jag behövde mer luft; man var tvungen öppna fönstret, och så fick du det tillfälle, du önskade.»

»Hur kunde det vara dig till hjälp?»

»Det var själva knutpunkten. När ett fruntimmer tror, att huset brinner, skyndar hon instinktmässigt att rädda det, som hon sätter mest värde på. Det är en obetvinglig impuls, och jag har mer än en gång lyckats draga fördel av densamma. I den Darlingtonska affären var den mig till stor nytta, och jag begagnade mig ock av den, när jag redde upp sakerna vid Arnsworth Castle. En mor tänker först på sitt barn — en ogift kvinna rusar efter sitt juvelskrin. Nu antog jag att vår unga dam ej ägde något, som för henne var av större värde än den fotografi, vi leta efter. Hon skulle med all säkerhet först och främst vilja rädda den. Så gavs alarm — röken och skränet kunde ha försatt även den lugnaste människa i nervskakning. Allt skedde sedan, som jag beräknat. Fotografien finns i en nisch bakom en liten skjutlucka strax över ringledningen till höger. Hon sprang genast dit, och jag uppfångade en skymt av porträttet, just som hon fattade tag i det. När jag ropade, att det var falskt alarm, ställde hon det tillbaka igen, såg på raketen, störtade ut ur rummet och lät ej mera se sig. Jag steg upp, bad om ursäkt för det besvär, jag förorsakat, och lämnade huset. Ett ögonblick var jag tveksam om, huruvida jag genast [ 15 ]skulle sätta mig i besittning av porträttet eller ej, men kusken hade kommit in, och som han en smula forskande betraktade mig, ansåg jag det säkrare att vänta. Allt för stor brådska tjänar vanligen ingenting till.»

»Och nu?» frågade jag.

»Affären är ju så gott som avslutad. Jag skall i morgon besöka henne i sällskap med kungen; du kan gärna komma med, om det roar dig. Man kommer att visa oss in i salongen för att vänta på den unga damen, men det är troligt, att hon, när hon kommer, finner varken oss eller porträttet. Det kan ju möjligen roa Hans Majestät, att med högst egen hand ta det tillbaka.»

»Hur dags ämnar du dig dit?»

»Kl. 8 på morgonen. Hon är då inte uppstigen ännu, och vi ha fältet fritt. Dessutom — ju förr ju bättre; giftermålet kommer antagligen att alldeles förändra hennes levnadssätt och vanor. Jag måste genast telegrafera till kungen.»

Vi hade hunnit fram till Baker Street och stannade utanför det hus, där Holmes bodde. Han stod och letade i fickan efter sin dörrnyckel, då någon, som hastigt gick förbi, sade:

»God natt, mr Sherlock Holmes!»

Trottoaren var full av folk, men hälsningen tycktes ha kommit från en smärt yngling, klädd i en tjock ulster; med snabba steg hade han ilat förbi oss och var redan ett gott stycke uppåt gatan.

»Den rösten har jag hört förr», sade Sherlock Holmes och följde med blicken den smidiga ynglingagestalten. »Jag undrar, vem tusen karlen var!»


III.

Jag tillbrakte natten vid Baker Street, och Holmes och jag sutto just vid frukostbordet, då kungen av Böhmen störtade in i rummet till oss.

»Har ni verkligen fått tag på det?» utbrast han, i det han lade bägge händerna på Sherlock Holmes' axlar och forskande såg honom in i ögonen.

»Inte ännu.»

»Men ni hoppas kunna få fatt i det?»

»Ja, det gör jag visst.»

»Kom då! Låt oss genast resa dit!»

»Vi måste ha en droska.» »Min vagn håller här nedanför.»

»Det var ju utmärkt.»

Inom ett par minuter voro vi ännu en gång på väg till Briony Lodge.

»Irene Adler är gift», sade Sherlock Holmes.

»Gift! När?»

»I går.»

»Med vem?»

»Med en engelsk jurist vid namn Norton.»

»Men hon älskar honom inte!»

»Det hoppas jag verkligen, att hon gör.»

»Varför det?»

»Emedan det skulle bespara Ers Majestät all fruktan för framtida besvär och förtret. Om den unga damen älskar sin man, älskar hon ej Ers Majestät. Om hon ej älskar Ers Majestät, har hon heller ingen anledning att vilja lägga hinder i vägen för Ers Majestäts planer.»

»Sant nog — och likväl — — ja, jag önskar [ 16 ]innerligt, att hon varit av samma stånd som jag. En sådan drottning hon skulle ha varit!»

Kungen försjönk i djup tystnad, som varade ända tills vi uppnått Serpentine-Avenue.

Dörren till Briony Lodge var öppen, och på trappan stod en äldre kvinna. Hon betraktade oss med ett litet hånfullt leende, när vi stego ur vagnen.

»Mr Sherlock Holmes, antar jag?» sade hon.

»Jag är mr Holmes», sade min vän och gav henne en förvånad, frågande blick.

»Jaså. Min matmor sade mig, att ni troligen skulle komma. Hon och hennes man reste i morgse till kontinenten med 5,15-tåget från Charing Cross.»

»Vad säger ni?» nästan skrek Sherlock Holmes, likblek av förargelse och överraskning. »Menar ni, att hon har lämnat England?»

»Ja — och hon kommer aldrig hit igen.»

»Och papperen!» utbrast kungen i förtvivlad ton.

»Allt är förbi!»

»Det skola vi snart se.»

Holmes trängde sig förbi den gamla tjänarinnan och rusade in i salongen, hack i häl åtföljd av kungen och mig. Möblerna i det vackra rummet stodo nu huller om buller; hyllor och bord voro berövade sina prydnadssaker, lådor voro utdragna och tomma; det såg ut, som om husets härskarinna brådskande undersökt dem, innan hon begivit sig på flykten. Holmes sprang fram till ringledningen, sköt tillbaka en liten lucka, stack handen in i nischen och drog fram en fotografi och ett brev. Fotografien föreställde Irene Adler själv i stor toalett; brevet var adresserat till »Sherlock Holmes, Esq. (Att avhämtas)». Min vän slet upp kuvertet, och vi läste det tillsammans alla tre. Det var daterat kl. 12 föregående natt och lydde sålunda:

»Bäste mr Sherlock Holmes!

Ni gjorde det verkligen riktigt bra — ni lyckades fullkomligt lura mig. Ända till efter alarmsignalen misstänkte jag ingenting. Men då, när jag insåg, att jag själv röjt min hemlighet, började jag fundera på saken. För flere månader sedan hade man varnat mig för er. Man hade sagt mig, att om kungen kunde förmå sig att använda en agent, skulle han välja er. Och man hade gett mig er adress. Trots allt detta, fick ni mig att uppenbara för er, det ni ville veta. Till och med sedan mina misstankar hade vaknat, fann jag det nästan omöjligt att tänka illa om en så snäll, rar, gammal präst. Men, ser ni, jag har varit aktris. Manlig dräkt har jag ofta burit — jag begagnar understundom en dylik, emedan den tillstädjer större frihet. Jag skickade John, min kusk, att bevaka er, gick upp i min sängkammare, tog på mig min »promenadkostym», som jag kallar den, och kom ner igen, just som ni lämnade villan.

Jag följde efter er, tills ni nått ert hem — jag ville vara säker på, att jag verkligen var föremål för den ryktbare mr Sherlock Holmes' intresse. Så önskade jag er »god natt» — det var en smula oförsiktigt av mig — och begav mig till The Temple för att rådgöra med min man.

Vi ansågo båda, att flykt var säkrast, när vi hade fått en så farlig motståndare; därför fann ni boet tomt, när ni kom för att hälsa på. Vad porträttet angår, kan er klient vara lugn. Jag älskar, och jag älskas av en bättre man än han. Kungen kan göra vad han vill utan tanke på att bli hindrad av den, som han så grymt förorättat. Jag behåller hans porträtt endast som säkerhet — som ett slags vapen för att försvara mig mot de mått och steg, han i en framtid möjligen skulle vilja taga emot mig. Jag lämnar kvar ett porträtt, som han kanske, [ 17 ]trots allt, gärna vill äga, och jag förblir, bäste mr Sherlock Holmes,

Er uppriktigt tillgivna
Irene Norton,
f. Adler.»

»En sådan kvinna — å! — en sådan kvinna !» utropade kungen av Böhmen, när vi genomläst episteln. »Sade jag er inte, att hon var både slug och beslutsam! Skulle hon inte ha blivit en utomordentlig drottning? Skada, att hon ej stod på samma nivå som jag!»

»Att döma av vad jag sett, tycks damen i fråga stå på en helt annan nivå än Ers Majestät», sade Sherlock Holmes kallt. »Jag är ledsen, att jag ej lyckats föra det lilla uppdrag, Ers Majestät givit mig, till en gynnsammare utgång.»

»Min bäste herre», sade kungen livligt, »utgången av den lilla affär, ni haft om händer, kunde ej vara bättre och gynnsammare. Jag vet, att hennes ord är att lita på. Porträttet är i lika säkert förvar, som om det blivit kastat i elden.»

»Jag är glad, att Ers Majestät säger så.»

»Jag är er oändligt tacksam. Säg mig, på vad sätt jag skall kunna belöna er! Den här ringen — — —»

Han drog en stor smaragd av sitt finger och lade den i sin utsträckta flata hand.

»Ers Majestät har något, som jag skulle sätta än högre värde på.»

»Vad då?»

»Den där fotografien.»

Kungen stirrade förvånad på honom.

»Irenes porträtt?» utropade han. »Ja visst — gärna!»

»Jag ber Ers Majestät mottaga mitt hjärtliga tack. Och nu finnes det intet mer för mig att göra. Jag har äran önska Ers Majestät en lycklig resa.»

Han bugade sig djupt, vände sig om och gick, utan att se den hand, kungen räckte honom, i mitt sällskap hem till sig.

Asterisk.svg

Och detta är berättelsen om hur man lyckades avvända den skandal, som hotade Böhmens konungahus, och om hur Sherlock Holmes bästa planer tillintetgjordes av en kvinna. Sherlock Holmes brukade göra narr av kvinnornas intelligens och fyndighet, men på sista tiden har han låtit bli det. Och när han talar om Irene Adler eller visar hennes porträtt, är det, som existerade ingen annan kvinna i världen — han kallar henne alltid endast »hon».



[ 18 ]

Röda Ligan.

En dag förra hösten gick jag upp för att hälsa på min vän mr Sherlock Holmes. Jag fann honom inbegripen i ett livligt samtal med en fetlagd, rödbrusig äldre herre med eldrött hår. Bedjande om ursäkt för det jag stört ville jag genast gå min väg igen, men Holmes drog mig in i rummet och stängde dörren bakom mig.

»Du kunde aldrig ha kommit lägligare, käre Watson», sade han hjärtligt.

»Jag trodde du var upptagen, Holmes.»

»Det är jag ock — strängt upptagen.»

»Då kan jag ju vänta i rummet bredvid.»

»Visst inte. Den herre, ni ser här, mr Wilson, har varit min kamrat och medhjälpare i många av mina svåraste och mest lyckade 'små affärer'. Möjligen kan han bli mig till stor nytta i den, ni önskar, att jag skall ta om hand.»

Den fete herrn reste sig till hälvten från sin plats och gjorde ett slags bugning, under det han gav mig en snabb, forskande blick ur sina små, plirande ögon. »Slå dig ner på kåsösen där!» sade Holmes, i det han sjönk ner i sin länstol och satte alla tio fingerspetsarna mot varandra — hans vana i »kvistiga» fall.

»Jag vet ju, min käre Watson, att du delar min smak för allt, som är sällsamt och ovanligt, allt, som ligger utom vardagslivets lugna enehanda. Du har bevisat, [ 19 ]att så är förhållandet, genom att med största flit och entusiasm uppteckna, utgiva — och om du vill ursäkta mig — försköna en hel del av våra små äventyr.»

»Dina 'små affärer och äventyr' äro i de flesta fall av stort intresse för mig», sade jag.

»Häromdagen, just som vi togo itu med det ytterst enkla problem miss Mary Sutherland framställde för oss, gjorde jag, som du kanske minns, den anmärkningen, att om vi vilja se egendomliga verkningar och ovanliga kombinationer, måste vi hålla oss till det levande livet självt — livet, som bjuder oss på mångt och mycket, om vilket den djärvaste fantasi ej ens vågar drömma.»

»Ett påstående, som jag tog mig friheten betvivla.»

»Det gjorde du riktigt nog, Watson; men icke förty måste du snart övergå till min åsikt, eljes skall jag fortsätta att hopa fakta på fakta, tills du känner dig övertygad och ger mig rätt. Mr Jabez Wilson, som du ser här, har haft godheten besöka mig i dag; han har just börjat förtälja en historia, som lovar att bli en av de sällsammaste, jag på länge hört. Du vet ju, att jag ofta plägar påstå, att de säregnaste och ovanligaste händelserna sällan stå i förbindelse med stora, utan tvärtom med små brott; ja, emellanåt förekomma de där, varest man ej är fullt säker på, om ett brott blivit begånget. Av det lilla jag hunnit få reda på, är det mig omöjligt säga, huruvida det fall, varom här är fråga, är ett brott eller ej; men händelsernas utveckling framvisar säkerligen några av de underbaraste kombinationer, som kommit till min kännedom. Skulle ni kanske vilja ha godheten ta om er berättelse från början, mr Wilson. Jag ber er därom, först emedan min vän, doktor Watson, ej har hört den, och sedan, emedan sakens egenartade natur gör mig angelägen om att än en gång få höra alla detaljerna däri omtalas. Vanligen kan jag, då jag fått någon liten anvisning om händelsernas förlopp, draga mina slutsatser och finna en ledtråd med hjälp av de tusen och en likartade fall, dem jag kan påminna mig. De fakta, som röra den sak, om vilken ni vill rådfråga mig, äro — så vitt jag kan döma — alldeles enastående.»

Den korpulente gamle herrn rätade på sig med en anstrykning av stolthet och tog ur innerfickan på sin ytterrock en smutsig, skrynklig tidning. Med framåtböjt huvud och tidningen utbredd på sitt knä började han läsa igenom annonserna; jag tog tillfället i akt och betraktade honom noga — jag ville på min väns sätt försöka bilda mig ett omdöme om mannens karaktär genom att studera hans utseende och klädedräkt.

Min undersökning kunde dock ej framvisa några särdeles lysande resultat. Den främmande såg ut som en helt vanlig engelsk affärsman, fet, självbelåten och trögtänkt. Han var klädd i ett par smårutiga svart- och vita byxor, en ej alldeles oklanderligt snygg bonjour, som han ej knäppt igen, och en brun väst, över vilken hängde en massiv klockkedja av oäkta metall med ett litet fyrkantigt kopparmynt som enda prydnad. En sliten hög hatt och en urblekt brun ytterrock med solkig sammetskrage lågo på en stol bredvid honom. Hur noga jag än betraktade mannen, fann jag ingenting anmärkningsvärt hos honom med undantag av hans eldröda hår och det uttryck av sorg och missnöje, som stod stämplat på hans anlete.

Sherlock Holmes lade genast märke till mitt förehavande och skakade leende på huvudet, när han mötte min frågande blick.

»Utom de för alla synliga fakta, att vår klient under någon tid förrättat grovarbete, att han snusar, är frimurare, har vistats i Kina och på sista tiden sysselsatt sig med skrivning, kan jag ej finna något särskilt.»

[ 20 ]Mr Jabez Wilson rätade hastigt upp sig; han höll ena pekfingret på tidningen, men hans ögon voro fästade på min vän.

»Hur i alla himlars namn har ni fått reda på allt detta, mr Holmes?» frågade han förbluffad. »Men sant är det — riktigt sant! Hur vet ni, att jag varit hantverkare? Fast det har jag — jag har varit skeppstimmerman.»

»Edra händer, min bäste herre. Er högra hand är betydligt större än den vänstra; ni har använt den till grovarbete och följaktligen ha musklerna blivit mer utvecklade.»

»Jaså. Men snuset? Och frimureriet sen?»

»Jag vill ej kasta ett tvivel på er intelligens genom att förklara, hur jag kan veta det, i synnerhet som ni — egentligen mot er ordens stränga regler — bär en kråsnål i form av en cirkel och en passare.»

»Naturligtvis — naturligtvis — det hade jag glömt! Men skrivarbetet?»

»Denna er sysselsättning utvisas tydligt nog av er högra rockärm, som är blanksliten åtminstone fem tum uppåt, under det att den vänstra har en jämn rand, just där ni låtit armen vila mot bordet.»

»Ja — ja — men Kina?»

»Den fisk, som är tatuerad på er högra handled, kan ej ha sett dagens ljus annorstädes än i Kina. Jag har studerat alla möjliga slags tatueringar — har till och med skrivit en avhandling i ämnet. Det där sättet att måla fiskens fjäll lätt ljusröda är något för Kina egendomligt. När jag därtill ser ett kinesiskt mynt hänga på er klockedja, blir saken ännu enklare.»

Mr Jabez Wilson brast ut i gapskratt.

»Aldrig har jag då hört maken!» sade han. »Jag trodde först, att det var något slags trolleri med i spelet, men nu ser jag, att det egentligen är förfärligt enkelt — rakt ingenting, om jag så må säga.»

»Jag börjar tro, Watson», sade Holmes, »att jag begår en stor dumhet, när jag förklarar saker och ting. 'Omne ignotum pro magnifico'[1], vet du väl, och mitt stackars lilla rykte, sådant det nu är, kommer att lida skeppsbrott om jag är alltför öppenhjärtig. Kan ni ej finna annonsen, mr Wilson?»

»Jo — här har jag den», svarade den tilltalade och pekade med sitt tjocka röda finger på en notis i tidningen. Här har jag den — det är den, som är orsaken till allt. Se här — läs själv, sir!»

Jag tog tidningen från honom och läste följande:

»Till den Röda Ligan. I anledning av det testamente, som blivit upprättat av numera avlidne Ezekiah Hopkins från Libanon, Penn., U. S. A., finnes inom Ligan en plats ledig. Platsen berättigar en person att för ett rent nominellt arbete erhålla en lön av fyra pund i veckan. Alla rödhåriga män, som äro friska till kropp och själ och uppnått tjugoett års ålder, äro valbara. Man hänvände sig personligen nästa måndag kl. 11 till Duncan Ross, Ligans kontor, 7 Pope's Court, Fleet Street.»

»Vad i all världen är meningen med det?» utbrast jag efter att två gånger ha läst igenom denna högst egendomliga annons.

Sherlock Holmes småskrattade belåtet och vred sig litet i sin stol, så som han plägade göra, när han var vid särskilt gott lynne.

»Det här hör just inte till vardagsmaten, inte sant?» sade han. »Och nu, mr Wilson, gå på med er berättelse om er själv, ert hem och den inverkan, annonsen [ 21 ]haft på edra öden. Var snäll och skriv upp tidningens namn och datum, Watson!»

»Det är en Morning Chronicle för den 27:de april 1890.»

»Bra — nu, mr Wilson!»

»Ja, mr Sherlock Holmes, det är precis som jag förut sagt er», började Jabez Wilson och torkade sig i pannan. »Jag äger en liten pantlåneinrättning vid Coburg Square, ej långt från City. Affären är inte stor, och på sista tiden har jag ej förtjänat mer än nätt och jämnt mitt dagliga bröd. Förr hade jag råd hålla två medhjälpare, men nu har jag bara en, och Gud ska' veta, att det emellanåt är svårt nog att kunna betala honom, om det ej vore så, att han arbetar för halv lön — han vill lära sig yrket, säger han.»

»Hvad heter denne tjänstvillige yngling?» frågade Sherlock Holmes.

»Han heter Vincent Spaulding, men så särdeles ung är han då inte. Det är svårt att säga, hur gammal han är. Men jag kan ej önska mig en hyggligare medhjälpare, mr Holmes, och jag inser mer än väl, att han kunde få det bättre ställt för sig och förtjäna dubbelt så mycket, som jag ger honom. Fast om han är nöjd med som han har det, varför skulle jag väl söka bringa honom på andra tankar?»

»Nej — det vore det ju ingen mening i. Det var i alla fall en riktig tur, att ni fått en bokhållare, som arbetar för underpris — det är inte många arbetsgivare, som äro så lyckliga. Jag tror nästan, att er assistent är i sitt slag lika märkvärdig, som er annons i sitt.»

»Å — han har nog sina fel, må ni tro, mr Holmes. Han är rent av tokig med sin fotografering — ute är han med sin kamera, när han borde vara inne och lära, och sen bär det av ner i källaren för att 'framkalla' vyerna han tagit. Det är en riktig vurm — men på det hela taget är han en duktig arbetare — det är intet ont i honom.»

»Han är kvar hos er, antar jag?»

»Ja visst, sir. Han och en fjorton års tös, som lagar litet mat och håller rent åt mig — det är hela mitt hushåll; jag är änkling och har inga barn. Vi leva lugnt och stilla, sir, allesamman; vi dra oss fram och göra rätt för oss, även om vi ej förtjäna mycket just. Det första, som störde vårt lugn, var den här annonsen. Spaulding kommer in en dag på kontoret med den här tidningen och säger:

»'Jag önskar till Gud, mr Wilson, att jag vore rödhårig.'

»'Varför det då?' frågade jag.

»'Varför?' säger han: 'jo, här står, att det är en plats ledig i Röda Ligan, och den platsen är värd en hel liten förmögenhet för den, som lyckas få den. Det sägs, att det finns fler vakanser, än det finns sökande, och att gode männen rakt inte veta, vad de skola ta sig till med pengarna. Om mitt hår bara ville ändra färg, så vore det en lämplig reträttplats för mig.'

»'Vad menar ni egentligen?' frågade jag. Ni förstår, mr Holmes, att jag är en riktig 'stuggris', som man säger, och enär mina kunder komma till mig och jag aldrig behöver gå till dem, händer det, att jag hela veckor igenom inte sätter foten utom dörren. På det sättet har jag just inte mycket reda på, vad som sker i världen, och jag blir alltid glad, när jag får veta litet nytt.

»'Har ni aldrig hört talas om Röda Ligan?' frågade han och stirrade på mig.

»'Aldrig!'

»'Det var då underligt! Ni kan ju själv uppträda som sökande till en av de lediga platserna.'

»'Hur mycket inbringa de?' frågade jag.

[ 22 ]»'Å — bara ett par hundra pund om året, men arbetet är lättvindigt och behöver ej ta mycken tid från ens vanliga sysselsättning.'

»Ni kan ju föreställa er, att det han sade, kom mig att öppna öronen. Min affär har just inte gått över sig bra de sista åren, och ett par hundra pund skulle vara särdeles välkomna.

»'Tala om för mig, vad ni vet om saken', sade jag.

»'Ja', sade han och visade mig annonsen, 'ni kan ju se för er själv, att Ligan har en plats ledig, och vart ni bör vända er för att få närmare upplysningar, står här ock. Så vitt jag vet, har Röda Ligan blivit grundad av en amerikansk millionär, Ezekiah Hopkins, som hade litet besynnerliga idéer. Han var rödhårig och hyste stor sympati för alla rödhåriga människor. Efter hans död befanns det, att han anförtrott hela sin enorma förmögenhet åt ett par gode män, med föreskrift att använda räntorna till att förse sådana män, vilkas hår hade samma färg som hans eget haft, med lätt, angenämt arbete. Man säger, att betalningen är rundlig och att man har just ingenting att göra.'

»'Men', sade jag, 'det finns väl miljoner rödhåriga karlar, som vilja ha den platsen?'

»'Inte så många, som man kunde tro', svarade han. 'Ni förstår, att det är egentligen endast för London-bor och för fullvuxna män. Den här amerikanaren var född i London, ser ni, och han ville göra något för sin gamla fädernestad. Och det tjänar ingenting till, sägs det, att man anmäler sig, om ens hår är ljusrött eller mörkrött — nej, riktigt klart eldrött ska' det vara. Om ni ville anmäla er, mr Wilson, kunde ni vara så godt som säker på att bli antagen; men ni bryr er kanske inte om att omaka er för ett par fattiga hundra pund?'

»Nu är det ett faktum, som ju herrarna för resten själva kunna se, att mitt hår är av det riktigt eldröda slaget, och därför ansåg jag, att jag hade god utsikt att vinna, även om det funnes konkurrenter. Vincent Spaulding tycktes veta så mycket om den här Ligan, att jag trodde han kunde vara mig till nytta. Alltså sade jag till honom att stänga kontoret och följa med mig. Han var glad att få en fridag; vi satte luckorna för fönstren och begåvo oss på väg till den adress, som stod utsatt i annonsen.

»Jag hoppas innerligt, att jag aldrig i mitt liv måtte få skåda en sådan syn igen, mr Holmes. Från norr, söder, öster och väster tycktes varenda karl, som hade rött hår, ha begivit sig till City för att svara på annonsen. Fleet-Street var proppfull med rödhårigt folk, och Pope's-Court liknade en fruktmånglares apelsinkärra. Jag trodde aldrig, att det i hela landet fanns så många rödhåriga människor, som den enda annonsen hade samlat ihop på ett ställe. Varenda nyans av rött fanns där — halmgult, citrongult, brandgult, tegelrött, mörkrött, leverbrunt — men, som Spaulding sagt, de flesta hade inte den riktiga, eldröda färgen. När jag fick se, hur många, som väntade, tänkte jag inte bry mig om att gå in; men det ville Spaulding inte höra talas om. Hur han bar sig åt, vet jag verkligen ej, men han knuffade och armbågade sig fram, tills han fått mig tvärs igenom folkhopen och uppför kontorstrappan. Upp och ned för denna rörde sig en dubbel ström av människor — somliga gingo uppför, fulla av hopp, andra begåvo sig med nedslagen min ner igen. Vi trängde på, så gott vi kunde och stodo snart inne på kontoret.»

»Denna er upplevelse var ju riktigt intressant», anmärkte Holmes, när hans klient tystnade för att uppfriska sitt minne med en stor pris snus. »Var snäll och fortsätt!»

[ 23 ]»På kontoret fanns ingenting annat än ett par trästolar och ett omålat furubord; framför detta satt en liten herre med hår, som var ännu rödare än mitt. Han framställde några frågor till var och en av dem, som anmälde sig och lyckades alltid finna något, som gjorde det omöjligt för dem att bli antagna — det tycktes minsann inte vara lätt att få den platsen. När vår tur kom, var den lille herrn emellertid vänligare mot mig än mot de andra, och han stängde dörren, så att vi skulle i lugn och ro kunna få prata med varandra.

»'Detta är mr Jabez Wilson', sade min bokhållare; 'han skulle gärna vilja ha den plats i Ligan, som är förklarad ledig.'

»'Han tycks passa alldeles utmärkt — han uppfyller ju alla fordringar. Jag minns inte när jag sist såg någonting så praktfullt'. Han tog ett steg baklänges, lade huvudet på sned och tittade på mig, tills jag kände mig riktigt het om öronen. Så störtade han plötsligt fram, skakade hand med mig och lyckönskade mig till min framgång.

»'Det vore orätt att tveka', sade han. 'Emellertid hoppas jag, att ni ursäktar, om jag iakttar ett visst försiktighetsmått.'

»Med dessa ord grep han mig med bägge händerna i håret och drog och slet, tills jag skrek av smärta.

»'Ni har tårar i ögonen', sade han; 'då är allt i sin ordning. Vi äro tvungna att vara försiktiga, ser ni vi ha tyvärr blivit bedragna, tre gånger med peruker, en gång med färgning. Jag skulle kunna berätta historier för er, om skomakarbeck — historier, som skulle göra er förtvivlade över den mänskliga naturens ondska.'

»Sedan gick han fram till fönstret och ropade ner till de församlade, att platsen var upptagen. Ett mummel av felslagna förhoppningar hördes, och folkmassan skringrades åt alla väderstreck, tills ej ett enda rödhårigt huvud, med undantag av direktörens och mitt, fanns att skåda.

»'Mitt namn är Duncan Ross', sade den lille herrn, 'och själv är jag en av Ligans pensionärer. Är ni gift, mr Wilson? Har ni stor familj?'

»Jag svarade, att jag var ungkarl.

»'Å — så — det var inte bra det — det var ledsamt att höra. Vår ädle välgörares pengar äro ämnade till förökning och spridning av de rödhårigas antal lika så väl som till deras underhåll. Det var riktigt otur, att ni ej är gift !'

»Jag blev en smula lång i synen, mr Holmes — jag fruktade, att jag till slut skulle gå miste om platsen. Men sedan den lille herrn funderat ett ögonblick, sade han, att det nog ändå kunde gå.

»'Om det varit någon annan', förklarade han, hade det varit kinkigt nog, men vi måste göra ett undantag för den, som har ett så sällsynt och praktfullt hår. När kan ni börja arbetet?'

»'Ja — det kommer an på — jag måste ju också se till min egen lilla affär', svarade jag.

»'Å — tänk inte på det, mr Wilson', sade Vincent Spaulding, 'den kan jag nog sköta på egen hand!'

»'Hur lång tid skulle jag bli upptagen?' frågade jag.

»'Från tio till två!'

»Nu förstår ni, mr Holmes, att en pantlånare har mest att göra om kvällarna, särskilt torsdag och fredag kväll, strax innan veckoavlöningen faller ut; därför kunde jag bekvämt nog ha annat att göra om förmiddagarna. Dessutom visste jag, att min bokhållare var en duktig karl, som inte skulle låta lura sig.

»'Det passar mycket bra', sade jag. 'Och betalningen?'

»'Är fyra pund i veckan!'

[ 24 ]»'Och arbetet?'

»'Är nästan helt och hållet nominellt.'

»'Vad menar ni med det?'

»'Jo, ni måste vara på kontoret eller åtminstone här i huset hela tiden. Om ni före den utsatta tiden går er väg, blir ni genast och för alltid av med platsen. Testamentet uppställer uttryckligen detta villkor.'

»'Det är ju bara fyra timmar om dagen — jag kan tryggt lova att stanna här hela den tiden', sade jag.

»'Inga ursäkter för er frånvaro skulle gälla', sade mr Duncan Ross, 'varken sjukdom eller affärer eller något som helst annat. Stanna här måste ni, eljes går ni miste om er plats.'

»'Och vad skall jag göra?'

»'Ni skall skriva av Encyklopædia Britannica. Första delen ligger i skåpet där. Ni måste själv bestå er med papper, bläck och pennor, men ni kan begagna det här bordet och en stol. Kan ni vara färdig att börja i morgon?'

»'Ja visst', sade jag.

»'Far väl då, mr Jabez Wilson; tillåt mig att ännu en gång lyckönska er till den fördelaktiga befattning, ni erhållit!'

»Han ledsagade oss hövligt till dörren, och jag gick hem i sällskap med min bokhållare, knappt vetande, vad jag skulle säga eller göra, så glad var jag över den tur jag haft.

»Hela dagen funderade jag emellertid på saken, och om kvällen var mitt goda humör sin kos; jag var fullt övertygad om, att alltsammans ej var annat än ett skämt eller ett bedrägeri, fast jag ej kunde inse meningen därmed. Det föreföll mig alldeles otroligt, att någon skulle ha kunnat upprätta ett dylikt testamente eller vilja betala så mycket för att få Encyklopædia Britannica kopierad. Vincent Spaulding gjorde allt, som stod i hans makt, för att muntra upp mig, men när jag gick till sängs, hade jag övergivit all tanke på saken. På morgonen beslöt jag likväl att gå och se efter, hur det tedde sig, och försedd med litet bläck, en gåspenna och några ark skrivpapper begav jag mig åstad till Pope's-Court.

»Till min stora glädje och överraskning var allt, som det skulle vara; bordet var iordningställt för mig, och mr Duncan Ross var där för att sätta arbetet i gång. Han sade till mig att ta i tu med bokstaven A, och sen lämnade han mig ensam; emellanåt kom han in för att se efter, hur jag hade det. Kl. 2 tillsade han mig att sluta, berömde min flit och stängde kontorsdörren efter mig.

»Så fortgick det dag efter dag, mr Holmes; om lördag kom direktören in och gav mig fyra blanka guldmynt för min veckas arbete. Detta skedde veckan därpå och ännu en vecka. Var morgon kom jag till kontoret kl. 10, och kl. 2 gick jag hem. Efter några dagars förlopp kom mr Ross in till mig bara en gång på förmiddagen, och slutligen såg jag ej alls till honom. Naturligtvis vågade jag ej lämna rummet ens för en sekund: jag kunde ju aldrig veta, om och när han möjligen kunde infinna sig, och platsen var så bra, att jag ingalunda ville löpa risken att förlora den.

»Sålunda förflöto åtta veckor, och jag hade skrivit om Abbotar, Arkitektur, Attika och allt möjligt på A och hoppades snart kunna börja på B. Jag gav inte ut litet för skrivpapper, må ni tro — en hel hylla var nästan full av vad jag kopierat. Då var det plötsligen slut med hela saken.»

»Slut?!»

»Ja, sir — i morgse, sir. Jag kom som vanligt till kontoret kl. 10, men dörren var stängd och reglad, och [ 25 ]ett litet fyrkantigt kort var med ett stift fastsatt på ena dörrspegeln. Här är det — ni kan själv se.»

Han visade oss ett stycke vitt papp, ungefär så stort som ett halvt brevpappersark. På detsamma stod skrivet:

»Röda Ligan är upplöst.»
9:de oktober 1890.

Sherlock Holmes och jag betraktade noga detta kortfattade meddelande och den gamle herrns bedrövade ansikte; det komiska i situationen tog alldeles överhand och vi brusto ut i ett hjärtligt skratt.

»Jag kan inte finna, att saken är på minsta sätt löjlig», sade vår klient och blev röd ända upp till hårrötterna. »Om ni ej kan göra annat än skratta åt mig, vänder jag mig till någon annan.»

»Nej — nej —», sade Holmes och sköt honom sakta tillbaka ner på stolen, från vilken han till hälvten rest sig. »Jag vill inte för allt i världen gå miste om det här 'fallet' — det är så ovanligt, så egendomligt — det riktigt friskar upp ens livsandar. Men ni måste medge, att det förefaller en smula komiskt. Vad gjorde ni, när ni fann det här plakatet på dörren?»

»Jag blev totalt tillintetgjord, sir — jag visste rakt inte, vad jag skulle ta mig till. När jag hämtat mig en smula, gick jag till en del kontor i grannskapet, men ingen var i stånd att ge mig några upplysningar. Slutligen fick jag reda på värden i huset, en kamrer, som bor i bottenvåningen, och bad honom säga, vad som blivit av den Röda Ligan. Han svarade, att han aldrig hört talas om någon Röd Liga.

»Då frågade jag honom, vem mr Duncan Ross var, och fick till svar, att namnet var honom fullkomligt obekant.

»'Nå, herrn, som bor i nr 4, då?'

»'Menar ni den rödhårige herrn?'

»'Ja.'

»'Å, den', sade han; 'han heter William Morris. Han är jurist och använde bara det rummet, tills hans nya kontor skulle bli i ordning. Han flyttade i går.'

»'Var kan jag få träffa honom, månne?'

»I hans nya lokal; han gav mig adressen. Jaha — 17 King Edward-Street, nära St. Paul's.'

»Jag begav mig genast dit, mr Holmes, men när jag kom fram, fann jag att huset var en fabrik för tillverkning av artificiella knävärmare och att ingen där någonsin hört talas om vare sig mr William Morris eller mr Duncan Ross.»

»Och vad gjorde ni då?» frågade Holmes. »Jag gick hem till Saxe-Coburg-Square och frågade min assistent till råds. Men han kunde inte hjälpa mig — han sade bara, att om jag väntade, skulle jag kanske få något meddelande med posten. Men det var mig inte nog, mr Holmes. Platsen var alldeles för god för att mista; jag ville åtminstone ha reda på orsaken, och som jag hört, att ni ger råd åt sådana stackare, som behöva hjälp, gick jag direkte hit till er.»

»Det gjorde ni rätt i», sade Holmes. »Det här fallet är enastående — jag skall gärna ta det om hand. Att döma av vad ni berättat stå större och viktigare saker på spel än man till en början skulle kunna tro.»

»Det är viktigt nog, som det är», sade Jabez Wilson. »Jag har ju förlorat mina fyra pund i veckan.»

»Vad er personligen angår, mr Wilson,» sade Holmes, »tycker jag ej, att ni har anledning till klagomål mot denna högst ovanliga 'liga'. Tvärtom — ni har, om jag ej misstar mig, förtjänat en summa av omkring 30 pund och dessutom förvärvat gedigna kunskaper om varje ämne, som börjar med bokstaven A. Ni har ingenting förlorat på affären.»

[ 26 ]»Det är nog sannt, sir; men jag ville gärna veta, hur saken hänger ihop, vem som är medlem i Ligan och varför man spelat mig detta spratt — om det var ett spratt. Det stod dem i alla händelser ganska dyrt — kostade dem 32 pund.»

»Vi ska nog försöka reda upp saken för er. Först måste jag likväl göra er ett par frågor, mr Wilson. Den här bokhållaren, som gjorde er uppmärksam på annonsen — hur länge hade han varit i er tjänst?»

»Ungefär en månad då.»

»Hur fick ni tag i honom?»

»Han svarade på en annons.»

»Var han den ende sökanden?»

»Nej — där fanns nog ett dussin — minst.»

»Varför valde ni honom?»

»Han var mycket flink och behändig och begärde ingen hög lön.»

»Arbetade han inte för halv lön, egentligen?»

»Jo.»

»Hur ser han ut, denne mr Vincent Spaulding?»

»Han är liten och fetlagd, men mycket kvick i vändningarna; har inte något skägg, fast han nog sett sina trettio år. Och så har han ett stort vitt ärr i pannan.»

Holmes reste sig hastigt upp i sin stol. »Det anade jag», sade han med synbar sinnesrörelse. »Har ni sett, om han bär örringar eller om han har hål i öronen?»

»Han har hål i öronen; han har sagt mig, att en zigenerska borrat dem på honom, när han var en helt liten pojke.»

»Hm!» sade Holmes, försjunken i djupa tankar. »Är han kvar hos er?»

»Ja, sir — jag har just nyss lämnat honom han är på mitt kontor.»

»Och han har skött affären bra under er frånvaro?»

»Ingenting att beklaga sig över, just — det finns aldrig mycket att göra om förmiddagarna.»

»Det är bra, mr Wilson. Jag skall säga er min åsikt om saken inom ett par dar. Vi ha i dag lördag — om måndag tänker jag vi ska' ha funnit lösningen på gåtan.»




»Nå, Watson», sade Holmes, sedan vår klient lämnat oss, »vad säger du om det här?»

»Ingenting», svarade jag helt uppriktigt; »det är en ovanligt hemlighetsfull affär.»

»I regel», sade Sherlock Holmes, »är det så, att ju ovanligare och underligare en sak förefaller, desto enklare är den att reda upp. Det är de vanliga, banala brotten, som sätta en myror i huvudet — det är det alldagliga, intetsägande ansiktet, som man har svårast att känna igen. Men jag måste vara snabb i vändningarna — den här affären brådskar.»

»Vad ämnar du göra då?» frågade jag.

»Röka», svarade han. »Det här är ett problem, som fordrar minst tre hela pipor; du får vara snäll och inte tala till mig under femtio minuter.»

Han kröp ihop i sin stol med slutna ögon och knäna dragna ända upp under hakan; den lilla bruna kritpipan, som stack ut ur mungipan på honom, liknade näbbet på någon slags stor, främmande fågel. Jag började slutligen tro att han fallit i sömn och var nära att själv slumra till, då han plötsligt sprang upp från sin plats med en min och en hållning, som utvisade, att han fattat sitt beslut. Han lade pipan från sig på kaminhyllan och vände sig till mig.

»Sarasate spelar i St. James' Hall i eftermiddag», [ 27 ]sade han. »Vad säger du, Watson? Kunna dina patienter vara av med dig ett par timmar?»

»Jag har ingenting att göra i dag. Min praktik lägger ej mycket beslag på min tid.»

»Sätt då på dig hatten och kom. Jag måste först gå ner till City — vi kunna få oss litet lunch där. Programmet bjuder på en hel del tysk musik, och jag tycker egentligen mer om den än om italiensk eller fransk. Den tyska är så rogivande, och jag behöver ta mig en funderare i dag. Kom nu!»

Vi reste med underjordiska järnvägen till Aldersgate; och efter ett par minuters promenad voro vi vid Saxe-Coburg-Square, ett litet trångt, smutsigt torg, där fyra rader dystra tvåvåningshus vände fasaden mot en liten inhägnad, vars illa skötta gräsmatta och halvvissna lagerträd hade en svår strid att utkämpa mot den osunda, rökiga atmosfären. Tre förgyllda kulor[2] och en brun skylt med namnet Jabez Wilson i vita bokstäver utvisade stället, där vår rödhårige vän hade sitt verksamhetsfält. Sherlock Holmes stannade framför huset och betraktade det noga med huvudet på sned och kisande, glänsande ögon. Sedan gick han långsamt uppför trottoaren och ned igen till hörnet, allt under det han uppmärksamt granskade de kring torget liggande byggnaderna. Slutligen närmade han sig pantlånekontoret, och efter att två eller tre gånger kraftigt ha stött sin käpp mot stenläggningen, gick han fram till dörren och knackade på. Ögonblickligen uppenbarade sig en ung slätrakad man med klara, pigga ögon; han bad oss hövligt stiga in.

»Nej tack», sade Holmes; »jag ville bara be att få veta närmaste vägen till The Strand.»

»Tredje gatan till höger, fjärde till vänster», svarade bokhållaren med flytande tunga, i det han stängde dörren.

»Kvick pojke, den där!» anmärkte Sherlock Holmes, under det vi fortsatte vår väg. »Han är, enligt min erfarenhet, en av Londons mest slipade kanaljer, och vad mod och djärfhet angå, söker han sin like. Jag känner till honom, jag.»

»Antagligen spelar mr Wilsons assistent en betydande roll i den här historien om 'Röda Ligan'», sade jag. »Du frågade säkerligen om vägen endast för att få tillfälle se honom.»

»Inte honom.»

»Vad då?»

»Knäna på hans byxor.»

»Och vad fick du se?»

»Det, som jag trodde mig skola få se.»

»Varför slog du med käppen mot stenläggningen?»,

»Min käre Watson, vi äro ute för att observera, inte för att prata. Vi äro spioner i fiendens läger. Vi ha lärt känna Saxe-Coburg-Square — låt oss nu söka utforska de vägar och stigar, som ligga där bakom.»

Den gata, på vilken vi slagit in, när vi lämnade Saxe-Coburg-Square, utgjorde en lika stor kontrast till det lilla torget som en tavlas framsida till dess baksida. Den var en av de stora pulsådror, vilka förmedla trafiken mellan City och stadens norra och västra delar. Mitten av den breda körbanan var nästan spärrad av den oändliga ström av handelsvaror, som i dubbla rader forslades in till staden och ut därifrån; trottoarerna voro överfyllda av brådskande fotgängare. När man såg de långa raderna av eleganta butiker och ståtliga varumagasin, hade man svårt föreställa sig, att denna stora allfarväg gränsade intill det lilla oansenliga torg, vi nyss lämnat.

»Låt mig se», sade Holmes, i det han blev stående [ 28 ]och såg uppåt gatan. »Jag skulle bara vilja påminna mig, i vilken ordning husen här följa på varandra. Det är en riktig vurm hos mig — jag vill känna till alla hus i London. Där är Mortimers, tobakshandlarens, bod, den lilla tidningskiosken, City och Suburban-bankens avdelningskontor, vegetarianernas restauration och Mc Farlanes vagnmakareverkstad. Sen ha vi det andra kvarteret. Och nu, Watson, är vårt arbete slut, och vi ha rättighet att roa oss. En smörgås, en kopp kaffe, och så i väg till fiolens förtrollade land. där allt är mild, ljuvlig harmoni och där inga rödhåriga klienter ge oss invecklade gåtor att lösa.»

Min vän var en entusiastisk musikälskare; han ej endast spelade ganska bra — han hade ock komponerat en del värdefulla saker. Hela denna eftermiddag satt han i sin loge, i fulla drag njutande av de härliga tonerna och sakta markerande takten med sina långa, smala händer. Hans leende anletsdrag och milda, drömmande blick påminte ej det minsta om Holmes, spårhunden — Holmes, den hårde, obeveklige, djärvt tänkande och beräknande polisagenten. I hans egendomligt sammansatta karaktär hade två naturer växelvis överhand; hans ytterliga noggrannhet och skarpsinnighet bildade enligt min åsikt en motvikt till det poetiska, begrundande kynne, som emellanåt skarpt framträdde hos honom. Pendeln i hans temperamentfulla organism svängde mellan självisk dådlöshet och rastlös handlingskraft, och jag visste, att han aldrig var så mycket att frukta, som då han hela dagar igenom hade suttit hopkrupen i sin länstol i sällskap med sin fiol och sina gamla sällsynta böcker. Då överfölls han helt plötsligt av jaktiver och hans lysande förmåga att resonnera och draga slutledningar blev nästan till ett slags ingivelse — de, som ej kände till hans metod, sågo förstulet på honom, som på en människa, i besittning av övernaturlig kunskap. När jag denna dag såg honom i St. James' Hall så försjunken i njutningen av musikens toner, visste jag, att svåra stunder väntade dem, han till det yttersta ämnade förfölja.

»Du vill kanske helst gå hem till ditt, Watson?» sade han, när vi lämnade konserten.

»Ja, det vore nog det bästa.»

»Och jag har litet att göra — det tar möjligen ett par timmar. Den här Coburg-Square-affären är ej att leka med.»

»Hur så?»

»Ett gement bovstreck är i görningen. Men jag har all anledning tro, att vi i tid ska' kunna förhindra det. Fast eftersom det är lördag i dag, blir det nog inte mer än jämt. Jag behöver din hjälp i kväll.»

»Hur dags?»

»Klockan 10 är tids nog.»

»Jag skall vara vid Baker-Street kl. 10.»

»Tack ska' du ha! Och hör på, Watson! Det är ju möjligt att det blir något litet bråk, så stoppa din revolver i fickan.»

Han vinkade med handen åt mig, vände sig om och var inom ett ögonblick försvunnen bland mängden.

Jag tror ej, att jag är mindre begåvad än de flesta, men jag får alltid, när helst jag har något att göra med Sherlock Holmes, en obehaglig känsla av min egen underlägsenhet. Jag hade i dag hört precis detsamma som han, sett precis detsamma som han, och likväl, att döma av hans ord, insåg han klart, ej endast vad som hänt, utan ock, vad som skulle hända, under det att för mig hela affären låg insvept i djupaste mörker. Under färden till mitt lilla hem i Kensington övertänkte jag allt — den rödhårige kopistens historia, vårt besök vid Saxe-Coburg-Square och de olycksbådande ord, med vilka min vän skilts från mig. Vad var [ 29 ]ändamålet med denna nattliga expedition, och varför skulle jag vara beväpnad? Vart skulle vi gå, och vad skulle vi göra? Sherlock Holmes hade ju givit mig en vink om, att den hederlige pantlånarens slätrakade assistent var en fruktansvärd man — en man, som spelade ett högt spel. Jag försökte gissa mig till gåtans lösning, men uppgav i förtvivlan försöket och beslöt, att låta saken bero, tills natten skulle medföra den önskade förklaringen.

Klockan var en kvart över nio, när jag gick hemifrån och genom Parken kom in på Oxford-Street och Baker-Street. Två droskor väntade utanför Holmes' dörr, och när jag kom in i förstugan, hörde jag röster från övre våningen. Då jag inträdde i min väns rum, fann jag Holmes i livlig konversation med två herrar; en av dessa var Peter Jones, officiell polisagent, den andre var en lång, mager, melankolisk man med glänsande hög hatt och oklanderligt sittande bonjour.

»Seså, ja, nu är sällskapet fulltaligt», sade Holmes, i det han knäppte sin kavaj och tog fram sin tunga jaktpiska. »Watson, du känner ju mr Jones från Scotland Yard? Låt mig presentera dig för mr Merryweather, som skall bli vår kamrat under detta nattliga äventyr.»

»Vi jaga i koppel igen, ser ni, doktor Watson», sade Jones på sitt litet »dryga» sätt. »Vår vän här är rent av underbar, när det gäller att sätta jakten i gång, men han behöver en gammal spårhund till hjälp att driva fram villebrådet.»

»Låt oss hoppas, att varken jägare eller hund har gett sig ut i ogjort väder», sade mr Merryweather dystert.

»Ni kan ha det största förtroende till mr Holmes», sade polisagenten nedlåtande. »Han följer sina egna små metoder, som — tillåt mig säga det — ibland äro en smula opraktiska och fantastiska, men det kan nog bli en duktig detektiv av honom med tiden. Jag medger gärna, att han ett par gånger — vid det där Sholto-mordet och i affären om skatten i Agra t. ex. — lyckades bättre än den officiella polismakten.»

»Å, när ni säger det, mr Jones, så är det naturligtvis säkert», sade den främmande herrn vördnadsfullt. »Men jag måste bekänna, att jag saknar mitt vistparti. Det är den första lördagskväll på tjugosju år, som jag gått miste om det.»

»Ni kommer snart att inse, att ni spelar om en högre insats, än ni någonsin i hela ert liv gjort, och att spelet är tillräckligt spännande», sade Sherlock Holmes. »För er, mr Merryweather, är insatsen omkring trettiotusen pund; för er, mr Jones, är det den man, ni länge önskat få i ert våld.»

»John Clay, mördare, tjuv, bankruttör och förfalskare, ja! Han är en helt ung man, mr Merryweather, men han har kommit långt på sin bana, och jag skulle hellre vilja sätta 'armbanden' på honom än på någon 'annan brottsling i hela London. Han är en märkvärdig karl, den där unge John Clay. Hans farfar var hertig, och själv har han studerat både i Eton och Oxford. Han arbetar lika kvickt med sin hjärna, som med sina fingrar och fast vi se spår efter hans verksamhet, vart vi vända oss, ha vi aldrig lyckats få se en skymt av honom själv. Ena veckan begår han en inbrottsstöld i Skottland, den nästa samlar han pengar för att bygga ett barnhus i Cornwall. Jag har i åratal varit på spaning efter honom och har ännu ej haft turen få honom fast.»

»Jag hoppas, att jag skall få nöjet presentera honom för er i natt. Även jag har haft en och annan liten sammanstötning med mr John Clay, och jag håller med er om, att han är skicklig i sitt yrke. Klockan är emellertid redan över tio; det är tid att ge sig i väg. Om ni [ 30 ]två vill taga den första droskan, komma Watson och jag efter i den andra.»

Sherlock Holmes var ej mycket meddelsam under den långa färden; han lutade sig tillbaka i vagnen och gnolade de melodier han på eftermiddagen hört. Vi rullade fram genom en ändlös labyrint av gasbelysta gator, och svängde slutligen in på Farringdon-Street.

»Vi äro snart framme», sade min vän. »Den här mr Merryweather är bankdirektör och personligen intresserad av saken. Jag tyckte det var bra att ha Jones med också. Han är en duktig karl, fast alldeles oduglig i sitt yrke. En stor förtjänst har han — han är tapper som en bulldogg och lika ihängsen som en hummer, när han fått någon i sina klor. Här äro vi nu — de andra vänta på oss.»

Vi hade kommit fram till den livligt trafikerade huvudgata, vi redan på förmiddagen genomströvat. Droskan avskedades, och under mr Merryweathers ledning gingo vi nedför en liten gränd och in genom en sidodörr, som han öppnade för oss. Innanför denna dörr befann sig en trång korridor, som ledde fram till en massiv järngrind. Även denna öppnades, och vi gingo nedför en hög stentrappa, som slutade tätt invid en annan järngrind, lika tung som den första. Mr Merryweather stannade, tände en lykta och förde oss in i en lång, fuktig gång och därefter, sedan han öppnat en tredje dörr, vidare in i ett högt valv eller ett slags källare, i vilken en mängd stora kistor och lårar stodo uppställda.

»Det är inte lätt att komma åt er ovanifrån», sade Holmes, i det han lyfte upp lyktan och såg sig omkring.

»Inte underifrån heller», sade mr Merryweather och stötte sin käpp mot stenplattorna, som täckte golvet. »Men hur i all världen hänger det här ihop! Det låter riktigt ihåligt!» utbrast han i högsta förvåning.

»Jag får be er vara litet tystare», sade Holmes otåligt. »Ni har redan satt hela framgången av vårt företag på spel. Vill ni vara snäll och slå er ner på en av de där lärarna och förhålla er alldeles passiv.»

Den högtidlige mr Merryweather slog sig med mycket förolämpad min i ro på en lår. Holmes lade sig på knä på golvet och började med tillhjälp av lyktan och ett starkt förstoringsglas undersöka springorna mellan stenarna. Efter ett par minuters arbete syntes han tillfredsställd, ty han reste sig hastigt och stoppade förstoringsglaset i fickan.

»Vi ha åtminstone en timme att vänta», sade han; »de våga väl knappt börja röra på sig, innan den hederlige pantlånaren lugnt vilar i sin säng. Men då bli de nog raska i vändningarna — ju förr de få sitt arbete uträttat, desto mer tid ha de att hinna undan på. Du har troligen redan gissat, Watson, att vi befinna oss i kassavalvet till en av de förnämsta Londonbankernas avdelningskontor. Mr Merryweather är ordförande i bankens styrelse, och han kan säga dig skälet varför en av Londons farligaste förbrytare just nu mer än vanligt intresserar sig för den här lilla 'källaren'.»

»Det är vårt franska guld», viskade bankdirektören. »Vi ha upprepade gånger blivit varnade — man har sagt oss, att försök till inbrott snart skulle ske.»

»Ert franska guld?»

»Ja visst. För ett par månader sedan sågo vi oss nödsakade att öka vår reservfond och lånade därför av franska riksbanken trettiotusen napoleoner[3]. Det har blivit bekant bland allmänheten, att vi ej packat upp guldsändningen, utan att den ännu ligger förvarad i vårt kassavalv. Den lår, på vilken jag sitter, innehåller tvåtusen napoleoner, packade mellan lager av tunna [ 31 ]blyplattor. Vårt förråd av guld är för närvarande mycket större än det, som vanligen brukar förvaras på ett avdelningskontor, och styrelsen hade redan för länge sedan börjat hysa farhågor.»

»Vilka voro mer än berättigade», anmärkte Sherlock Holmes. »Men nu är det tid för oss att arrangera vår lilla anfallsplan; antagligen dröjer det ej en timme ens, innan saken kommer till avgörande. Emellertid måste vi dra fram skärmen på den där blindlyktan.»

»Och sitta fullkomligt i mörkret?»

»Ja — jag är rädd för, att vi måste göra det. Jag tog en kortlek med mig, ty jag tänkte, att ni, eftersom vi ju äro fyra man högt, skulle slippa gå miste om ert vanliga lilla vist-parti. Men jag ser, att fiendens förberedelser gått så långt, att vi ej våga riskera ha ljus. Först av allt måste vi välja våra platser. De här karlarna äro ej att leka med; vi komma visserligen att överraska dem i ett för dem ogynnsamt ögonblick, men så framt vi ej äro försiktiga, kunde de nog hitta på att tillfoga oss ganska mycket ont. Jag ställer mig bakom den här låren — ni få gömma er bakom de där. Och när jag vänder lyktan mot dem, så rusa genast fram. Om de skjuta, Watson, så hys inga betänkligheter mot att skjuta på dem igen — skjut ner dem, om du kan.»

Jag lade min revolver, laddad och med spänd hane, på den lår, bakom vilken jag stod. Holmes drog skärmen fram över lyktans glas, och vi befunno oss i kolmörker.

Lukten av upphettad metall var det enda, som sade oss, att ljus fanns till och inom mindre än en sekund var redo att framblixtra. För mina i hög grad överretade nerver var det plötsliga mörkret och den råa, kalla luften i källarvalvet särdeles obehagliga.

»De kunna ej komma undan på mer än ett sätt», viskade Holmes. »Enda vägen tillbaka är genom huset vid Saxe-Coburg-Square. Jag hoppas, att ni gjort vad jag bad er om, Jones?»

»Jag har en polisinspektör och två konstaplar posterade vid ingången.»

»Ja, då ha vi stoppat till alla hålen. Nu måste vi hålla oss tysta och vänta.»

Hur lång tiden föreföll! Efter vad vi sedan funno, väntade vi ej mer än högst fem kvart, men jag tyckte mig ha stått där hela natten och trodde, att dagen redan börjat gry. Jag var stel och styv i alla leder, ty jag tordes ej ändra ställning; mina nerver voro spända till det yttersta, och min hörsel var så skarp, att jag ej endast förnam min väns lätta andetag, utan ock urskiljde Jones tunga flämtningar och bankdirektörens tunna, väsande andhämtning. Från min plats kunde jag över lårens kant se långt ut på golvet. Plötsligt fängslades min blick av en hastigt framblixtrande ljusstråle.

Till en början visade sig ljuset endast som en liten klart belyst fläck på stenläggningen, men smånigom utbredde det sig mer och mer och blev slutligen en bred strimma, som hastigt och ljudlöst förvandlades till en stor rund öppning, ur vilken en hand, en vit, fin hand, sträcktes fram och trevande for omkring. Under ett par sekunder förblev handen med sina rörliga, utspärrade fingrar synlig — så försvann den lika plötsligt, som den visat sig, och allt blev åter mörkt med undantag av den lilla ljusa punkten, som utmärkte springan mellan ett par stenar. Några ögonblick förrunno — så vände sig med ett dånande, brakande ljud en av de stora vita stenarne åt sidan och lät se ett fyrkantigt, gapande hål, genom vilket ljuset från en lykta utströmmade. över hålets kant höjde sig ett slätrakat, ungdomligt ansikte med klara ögon, som uppmärksamt sågo sig om åt alla håll; sedan lades [ 32 ]en hand på vardera sidan av öppningen, och en smärt gestalt svängde sig upp, tills ena knäet vilade på golvet. Inom en sekund stod mannen upprätt och hade dragit efter sig en kamrat, smärt och spänstig som han själv, men med blekta anletsdrag och lysande eldrött hår.

»Allt klart!» viskade han. »Har du mejseln och säckarna? Rättfärdige himmel! Hoppa ner, Archie, hoppa ner! Den här gången får jag nog repet om halsen.»

Sherlock Holmes hade rusat fram och gripit tjuven i kragen. Kamraten dök ner i hålet, och jag hörde ljudet av tyg, som revs sönder, när Jones grep tag i hans rockskört. Ur ljusskenet glimmade en revolverpipa, men Holmes' tunga piska föll ner på karlens hand, och den lilla farliga tingesten for med en skarp smäll ner mot stengolvet.

»Det tjänar ingenting till, John Clay», sade Holmes lugnt; »ni har inte den minsta utsikt att komma undan.»

»Nej, det ser jag», svarade hans fånge med största köld. »Jag hoppas, att min kamrat satt sig i säkerhet, fast jag sett, att ni lagt beslag på hans rockskört.»

»Det står tre karlar och väntar på honom vid dörren», sade Holmes.

»Å — så-å — ja, ni tycks ha gjort er sak grundligt. Jag måste gratulera er.»

»Likaledes», svarade Holmes. »Er idé med alla de där rödluvorna var både ny och effektfull.»

»Ni ska snart få se er kamrat igen», sade Jones, »och det fast han lättare än jag kryper ner i jordkulor. Håll fram händerna, medan jag sätter armbanden på er!»

»Vill ni vara snäll och inte ta i mig med edra smutsiga fingrar», svarade fången, när handklovarna sattes på honom. »Troligen har ni inte reda på, att det flyter kungligt blod i mina ådror. Var också god och kalla mig 'Mr Clay', när ni tilltalar mig.»

»Ja visst, ja», sade Jones med ett litet försmädligt skratt. »Var så god, då, mr Clay, och gå uppför trappan, så att vi kunna få tag i en droska och forsla Ers kunglig Höghet till polisvaktkontoret.»

»Så ska' det låta», sade John Clay lugnt. Han bugade sig djupt för oss och begav sig utan vidare i väg med detektiven.

»Jag vet verkligen inte, mr Holmes», sade mr Merryweather, när vi följde de andra ur det mörka källarvalvet, »hur banken skall kunna tacka eller belöna er. Ni har utan tvivel upptäckt och tillintetgjort ett av de djärvaste försök till inbrott och bankrån, som jag någonsin hört talas om.»

»Jag hade för egen del ett par små mellanhavanden med 'mr John Clay'», sade Holmes. »Jag har i och för den här affären haft några små utgifter, dem jag hoppas banken skall ersätta mig; för övrigt är jag tillräckligt betald genom det nöje, saken förskaffat mig, och genom den i sanning säregna historien om 'den Röda Ligan'.»




»Du förstår, Watson», sade Holmes litet längre fram på morgonen, då vi sutto i hans rum vid Baker-Street och förfriskade oss med ett glas visky och vatten, »du förstår, att jag ju genast insåg, att ändamålet med den fantastiska affären — annonsen om 'Ligan' och kopieringen av Encyklopedien — var att få den beskedlige pantlånaren ur huset ett par timmar om dagen. Det var ett egendomligt sätt att få saken i gång, men det bleve kanske svårt nog att hitta på något bättre. Idén rann förmodligen upp i Clays fyndiga hjärna vid åsynen av kamratens granna hår. De fyra punden i veckan voro ett gott lockbete, men en småsak för dem, [ 33 ]som hoppades vinna tusenden. De satte in annonsen i tidningarna; den ene skurken tog inrättandet av det tillfälliga kontoret på sin lott — den andre uppmuntrade pantlånaren att anmäla sig till platsen, och så lyckades de hålla karlen avlägsnad från sitt hem flera timmar på dagen. I samma ögonblick jag hörde, att bokhållaren arbetade för halv avlöning, insåg jag, att han hade något starkt motiv för att vilja behålla sin plats.»

»Men hur kunde du gissa dig till, vilket detta motiv var?»

»Om det funnits ett fruntimmer i huset, skulle jag ha kunnat misstänka en helt vanlig, simpel intrig; men detta var ju ej händelsen. Pantlånarens affär var liten och föga inbringande, och i själva huset fanns ingenting, som rättfärdigade de vidlyftiga förberedelserna och de stora utgifterna, annonsörerna ådragit sig — motivet måste således befinna sig i närmaste trakten omkring pantlåneinrättningen. Vad kunde det väl vara? jag erinrade mig bokhållarens vurm för fotograferingskonsten och hans vana att tillbringa långa stunder nere i källaren. Källaren! Här hade vi början till gåtans lösning. Jag gjorde förfrågningar angående den hemlighetsfulle bokhållaren och fann snart, att jag hade att göra med en av de djärvaste och farligaste förbrytare i London. Han arbetade nere i källaren; arbetet tog i anspråk flera timmar om dagen hela månader igenom. Vad kunde han väl ta sig till där nere? Mitt förstånd sade mig, att han grävde en tunnel för att sätta sig i förbindelse med ett annat hus.»

»Så långt hade jag hunnit i mitt resonnerande, när vi begåvo oss till Saxe-Coburg-Square. Du förvånades över att se mig stöta med min käpp mot trottoaren; jag ville bara förvissa mig om, på vilken sida av huset källaren låg. Den fanns ej på framsidan. Då ringde jag på; bokhållaren kom och öppnade. Han och jag ha haft våra små skärmytslingar förr, och det mer än en gång, men vi hade aldrig sett varandra. För resten tittade jag knappt på hans ansikte — det var knäna på hans byxor, jag ville se. Du såg nog själv, hur slitna, tillskrynklade och nersmutsade de voro. De talade om timmar och dagar av grävningsarbete nere i jorden, och det återstod mig endast att ta reda på, varför han tillbrakte sin tid nere i en jordkula. Jag gick runt husets hörn, såg, att City- och Suburban-banken stötte alldeles intill baksidan på vår väns lilla fastighet, och blev genast övertygad om, att jag löst gåtan. När du efter konsertens slut reste hem, begav jag mig till Scotland Yard och därifrån till den förnämste av bankdirektörerna — resultatet känner du.»

»Men hur kunde du veta, att de just i natt ämnade företaga sin kupp?» frågade jag.

»Jo, ser du, när de stängde den 'Röda Ligans' kontor, var det ett tecken på, att de ej längre brydde sig om att hålla mr Jabez Wilson borta från sitt hem — med andra ord, att tunneln var färdig. Det var nödvändigt för dem, att snarast möjligt begagna sig av densamma, ty antingen kunde de bli upptäckta, eller ock kunde guldet bli bortfört. Lördagen var den dag, som passade dem bäst — de hade då två hela dagar på sig att bringa sitt byte i säkerhet och själva hinna undan. Följaktligen väntade jag dem i natt.»

»Du har då verkligen tänkt ut det alldeles utomordentligt bra», sade jag med ohöljd beundran. »Kedjan är så lång, men ej en enda länk felas.»

»Den lilla affären har hindrat mig från att dö av ledsnad», sade han med en lätt gäspning. »Tyvärr känner jag, att tråkighetens mara snart åter skall komma att plåga mig. Jag tillbringar hela mitt liv under försök att undkomma tillvarons mördande enahanda. [ 34 ]Sådana små problem, som det, jag nyss löst, hjälpa mig i någon mån att vinna vad jag eftersträvar.»

»Och på samma gång blir du en av människosläktets välgörare!» utbrast jag.

Han ryckte på axlarna.

»Ja — kanske är jag emellanåt till litet nytta», sade han. L'homme n'est rien — l'œvre c'est tout[4], som Gustave Flaubert skrev till Georges Sand.»




Dubbelspel.

(DEN FÖRSVUNNE BRUDGUMMEN.)

»Min käre vän», sade Sherlock Holmes, när vi en dag sutto tillsammans framför eldbrasan i hans rum vid Baker-Street, »verkliga livet bjuder på mycket egendomligare saker och ting än människans djärvaste fantasi kan skapa. Ingen skulle våga uppfinna och försöka komma andra att tro på händelser, de där höra till vardagslivets vanligaste tilldragelser. Om vi hand i hand kunde flyga ut genom fönstret därborta, sväva fram över den jättestad, i vilken vi befinna oss, sakta lyfta taken av husen och kasta en blick på allt det underliga, som därinom händer och sker: de egendomliga följderna av orsak och verkan, planerna och motplanerna, hela den sällsamma kedjan av tillfälligheter, som sträcker sig genom generationer och frambringar de underbaraste verkningar — kunde vi se allt detta, skulle vi ock finna, att alla fantasiskapelser med deras banala slutledningar och förberedda resultat äro utslitna, tråkiga, intresselösa.» »

Det går jag alls inte in på», sade jag. »De fall, som genom tidningarna komma till allmänhetens kännedom äro i regel torra och banala, så det förslår. Våra polisrapporter ge oss en inblick i en realism, driven till [ 35 ]sin yttersta spets, och resultatet är, det måste du medge, varken intressant eller artistiskt.»

»För att kunna frambringa en artistisk verkan måste man ha säker blick och handla med stor urskiljning. De flesta polisrapporter fela i så måtto, att de lägga större vikt vid advokaters och domares dumma, intetsägande utlåtanden än vid detaljerna i målet, vilka likväl för en uppmärksam iakttagare just äro det allra väsentligaste i affären. Tro du mig, det finns ingenting så onaturligt, som det rent vanliga och vardagliga.»

»Jag kan mycket väl förstå att du tänker så», sade jag småleende, i det jag skakade på huvudet. »Den säregna ställning du intar inom tre hela världsdelar, där du är rådgivare och hjälpreda åt alla och en var, som känna sig tveksamma eller rådvilla, sätter dig helt naturligt i beröring med mycket, som är egendomligt och oförklarligt. Men se här» — jag tog upp morgontidningen, som fallit ner på golvet — »låt oss underkasta saken en prövning. Låt oss ta första bästa rubrik, jag träffar på! Se här! En äkta mans grymhet mot sin hustru. Det finns en hel spalt om affären, men jag vet av erfarenhet, att alltsammans är mig välbekant: vi ha naturligtvis den andra kvinnan, ruset, misshandlingen, slaget, blåmärkena, den deltagande systern eller väninnan. Den mest banala skriftställare kunde ej utfundera något mer banalt.»

»Det exempel du valt, talar olyckligtvis ej till förmån för ditt påstående», sade Holmes, i det han tog tidningen och lät sin blick glida längs spalterna. »Här är det fråga om den Dundas'ska skilsmässo-affären, och jag har varit med om att reda upp en del saker i förening med densamma. Den äkta mannen var goodtemplare, det fanns ingen annan kvinna, och orsaken till, att hustrun ville skiljas var den, att hennes man efter varje måltid tog sina löständer ur munnen och kastade dem på henne — en handling, som det svårligen skulle falla en vanlig romanskrivare in att hitta på. Tag dig en pris, Watson, och medgiv, att det exempel, du framdragit, endast tjänat till att ge mig rätt.»

Han sträckte fram en guldsnusdosa, i vars lock en sällsynt vacker ametist var infattad. Den dyrbara pjesen stod i så bjärt motsats till min väns anspråkslösa vanor och enkla hemliv, att jag ej kunde avhålla mig från att göra en anmärkning.

»Aha», sade Holmes, »jag glömde, att jag ej sett dig på ett par veckor. Den här dosan är en present av kungen av Böhmen — en liten tacksamhetsgärd för min hjälp i affären med Irene Adler

»Och ringen, du bär?» frågade jag med en blick på en stor diamant, som gnistrade på hans ena ringfinger.

»Är en gåva av regerande furstehuset i Holland. Den sak, i vilken jag hjälpte den kungliga familjen tillrätta, är emellertid av så ömtålig natur, att jag ej kan tala om den för någon, ej ens för dig, fast du varit vänlig nog att teckna upp en del av mina små äventyr.»

»Har du några problem att lösa nu för tiden?» sporde jag intresserad. Tio eller tolv stycken, men intet, som har några särdeles egendomliga drag att framvisa. De äro viktiga, förstår du, men ej vidare intressanta. Det är ett obestridligt faktum, att de minst betydande 'affärerna' erbjuda iakttagaren det bästa observationsfältet och ge honom tillfälle att utveckla den förmåga att sammanställa orsak och verkan, som förläna detta slags undersökningar dess egentliga behag. De grövsta brotten äro ofta de minst svårutredda — ju grövre ett brott är, desto tydligare är i regel motivet till detsamma. I de mål jag nu har om händer, finnes med undantag av en enda litet svårförklarlig sak, om vilken man från [ 36 ]Marseille vänt sig till mig, alls ingenting av intresse. Men möjligt är, att jag snart skall ha något bättre att meddela dig, ty om jag ej misstar mig, ha vi här en klient.»

Holmes hade stigit upp från sin plats och gått fram till fönstret, där han genom persiennernas spjälor såg ner på den mörka, dystra gatan. Jag tittade över hans axel och blev på motsatta trottoaren varse en storväxt dam med tjock pälsboa om halsen och yvig eldröd plym i en kolossal Rembrandt-hatt, som helt djärvt satt på sned på hennes väl friserade hår. Skyggt och nervöst blickade hon upp mot våra fönster, medan hon sakta vaggade fram och åter och oupphörligt fingrade på sina handskknäppen. Plötsligt, lik en simmare, som beslutar lämna stranden, skyndade hon tvärs över gatan, och strax därefter hörde vi en häftig ringning på dörrklockan.

»Jag känner till de där symptomerna», sade Sherlock Holmes och kastade sin cigarrett in i elden. »Tvekan nere på trottoaren betyder alltid, att det gäller en hjärteangelägenhet. Hon vill gärna ha råd, men tycker dock, att saken är för ömtålig att diskuteras. Men även här finns det olika grader; när en kvinna blivit grymt förorättad av en man, tvekar hon ej — det vanligaste symptomet är en avsliten klocksträng. I närvarande fall kunna vi anta, att det visserligen är en kärleksaffär, men att flickan är mer rådlös och ledsen än ond. Här kommer hon i egen person för att skingra vår ovisshet.» Han hade knappt slutat tala, förrän det knackade på dörren och betjäntpojken anmälde miss Mary Sutherland; damen i fråga följde den lille svartklädde pojkstackaren i hack och häl och liknade ett fullriggat kofferdifartyg bakom en liten lotsbåt. Sherlock Holmes mottog den besökande med sin vanliga utsökta hövlighet, och sedan han stängt dörren och bett henne taga plats i en länstol, betraktade han henne på det skarpa och likväl tankspridda sätt, som var honom eget.

»Är det inte svårt för er, som är så närsynt», sade han, »att skriva så mycket på maskin?»

»I början tyckte jag nog, att det var svårt», svarade miss Sutherland, »men nu vet jag bokstävernas plats utan att se på dem.»

Plötsligt insåg hon hela betydelsen av hans ord, ryckte häftigt till och såg upp med fruktan och förvåning tecknade på sitt breda, godmodiga ansikte.

»Ni har hört talas om mig, mr Holmes», utropade hon; »hur kunde ni eljes veta allt detta?»

»Det gör detsamma», svarade Holmes skrattande; »det är mitt yrke att ha reda på saker och ting. Möjligt är ju, att jag lärt mig se och observera mycket, som andra ej alls lägga märke till. Om så ej vore händelsen, varför skulle ni då vilja rådfråga mig?»

»Jag har vänt mig till er, sir, emedan jag hört så mycket talas om er av mrs Etherege, vars man ni genast fick reda på, fastän både polisen och alla andra trodde honom vara död. Å, mr Holmes, jag önskar, ni ville hjälpa mig också! Jag är inte rik, men jag har hundra pund om året i ränta och förtjänar dessutom ganska bra med maskinskrivning, och alltsammans skulle jag gärna ge ut, om jag kunde få reda på, vad som blivit av mr Hosmer Angel!»

»Varför hade ni så bråttom med att komma hit?» frågade Holmes med fingertopparna stödda mot varandra och blicken i taket. Åter syntes ett förvånat och skrämt uttryck i miss Sutherlands eljes intetsägande ansikte.

»Jo — jag riktigt störtade hemifrån», svarade hon, »därför att det förargade mig att se det lättvindiga sätt, på vilket mr Windibank — min far, förstår ni — tog [ 37 ]saken. Han ville inte gå till polisen, och inte heller vända sig till er, och så slutligen, när han inte ville göra någonting alls och bara sade, att det var ingen skada skedd, blev jag ursinnig, fick i en fart på mig mina ytterkläder och rusade hit.»

»Er far?» sade Holmes. »Er styvfar, antar jag, enär edra tillnamn äro olika?»

»Ja visst — min styvfar. Jag säger 'pappa' till honom, fast det låter komiskt — han är bara fem år och två månader äldre än jag.»

»Lever er mor?»

»Ja då — mamma lever och är alldeles kry. Jag var just inte särdeles belåten, mr Holmes, när hon gifte om sig så snart efter min fars död, och det med en man, som var femton år yngre än hon. Min riktige far var kopparslagare i Tottenham-Court-road, och han lämnade efter sig en liten bra affär, som mamma fortsatte med hjälp av mr Hardy, verkmästaren, som varit hos far i många år. Men mr Windibank förmådde mamma att sälja affären — han är så fin av sig, ska' jag säga; han är resande för en stor vinfirma. De fingo fyratusen sju hundra pund för rättigheterna och verkstaden, men det var inte hälvten så mycket, som far kunde ha fått, om han levat.»

Jag hade väntat, att Sherlock Holmes skulle visa tecken till otålighet under detta långa och föga viktiga meddelande, men han lyssnade med den allra största uppmärksamhet.

»Kommer er egen lilla inkomst från affären?» frågade han.

»Å — nej — den är alldeles skild därifrån; jag fick mina pengar efter farbror Edvard i Auckland. Kapitalet är placerat i Nya-Zeeland-obligationer, som ge fyra och en halv procent. Jag fick två tusen fem hundra pund, men kan bara komma åt räntan.»

»Er berättelse intresserar mig ofantligt mycket», sade Holmes. »När ni nu har en så nätt liten inkomst och dessutom förtjänar pengar, så är ni väl emellanåt ute på resor eller roar er på annat sätt? Jag tror, att en ensam dam mycket väl kan leva på sextio pund om året.»

»Jag skulle kunna leva på mindre än det, mr Holmes, men ni förstår nog, att jag inte vill vara en börda för mina föräldrar, utan därför få de disponera mina räntor, så länge jag bor hemma, det vill säga så länge jag ej grundat eget hem. Mr Windibank lyfter räntan vart kvartal och ger pengarna till mamma; jag reder mig mycket väl med det, som jag förtjänar på maskinskrivning. Jag får två pence arket, och jag kan ofta skriva femton till tjugo ark om dagen.»

»Ni har mycket tydligt klargjort er ställning för mig», sade Holmes. »Den här herrn är min vän, doktor Watson, och ni kan inför honom tala lika öppet som om jag vore ensam med er. Var nu snäll och berätta oss allt, som rör er förbindelse med mr Hosmer Angel.»

Miss Sutherland rodnade häftigt och fingrade nervöst på fransarna, som prydde hennes klädning.

»Jag träffade honom första gången på gasmästarnas bal», sade hon slutligen. »De brukade skicka pappa bjudningskort, så länge han levde, och glömde ej heller nu bort oss, utan bjödo mamma och mig. Mr Windibank ville ej, att vi skulle gå på balen. Han vill aldrig att vi skola roa oss; han blir rent av ursinnig, bara jag talar om att vara med på en söndagsskolefest. Men den här gången hade jag satt mig i sinnet att gå — inte hade han den minsta rättighet att neka mig, inte? Han sade, att det ej var passande för oss att umgås med dylikt folk, och likväl skulle alla pappas gamla goda vänner vara med. Och han sade, att jag [ 38 ]ingenting hade att ta på mig, när min röda sidenklädning är alldeles splitter ny. Slutligen, när han såg, att alla hans invändningar ej tjänade något till, reste han för firmans räkning till Frankrike, men mamma och jag gingo på balen med mr Hardy, vår förre verkmästare, och då träffade jag mr Hosmer Angel.»

»Jag antar», sade Holmes, »att mr Windibank blev mycket ond, när han kom tillbaka och fann, att ni mot hans vilja gått på balen?»

»Å nej — han var på det hela taget rätt beskedlig. Han skrattade, ryckte på axlarna och sade, att det tjänade ingenting till att förbjuda fruntimmer något — de gjorde ändå som de ville.»

»Jag förstår. Alltså träffade ni på gasmästarnas bal en ung herre, som hette Hosmer Angel?»

»Ja, sir. Jag träffade honom den kvällen, och dagen därpå kom han hem till oss för att höra efter, hur vi mådde efter balen. Sedan träffade vi — det vill säga, mr Holmes, jag träffade honom ett par gånger ute, men så kom pappa hem igen, och mr Hosmer Angel kunde inte hälsa på hos oss längre.»

»Inte det?»

»Nej — pappa tål inga visiter eller besök av något slag. Han tar aldrig emot någon hemma hos oss, och säger alltid, att fruntimmer ska' trivas i familjekretsen. Men som jag säger till mamma, ett fruntimmer vill ha sin egen familjekrets, och jag har inte fått någon ännu.»

»Men vad blev det av mr Hosmer Angel? Försökte han inte att få träffa er?»

»Jo, ser ni, pappa skulle resa till Frankrike igen inom en vecka, och Hosmer skrev och sade, att det var bäst att vänta tills han hade rest. Under tiden kunde vi skriva till varandra; han brukade skriva till mig var dag. Det var jag, som tog emot posten om morgnarna, så att pappa behövde aldrig få reda på saken.»

»Var ni förlovad med den unge herrn?»

»Ja visst, mr Holmes; vi förlovade oss under vår första promenad tillsammans. Hosmer — mr Angel — var kassör på ett kontor vid Leadenhall-Street — och —»

»Vad för ett kontor?»

»Det är det värsta, mr Holmes, men det vet jag inte.»

»Var bodde han då?»

»Han hade sitt rum i kontorsbyggningen.»

»Och ni har inte alls reda på adressen?»

»Nej — jag vet bara, att kontoret låg vid Leadenhall-Street.»

»Varthän adresserade ni edra brev?»

»Till postkontoret vid Leadenhall-Street, poste restante. Han sade, att om breven adresserades till kontoret, skulle alla hans kamrater 'bry' honom, därför, att han korresponderade med ett fruntimmer; då ville jag maskinskriva breven, men det ville han alls inte höra talas om. Han sade, att när jag själv skrev dem, tycktes de verkligen komma från mig, men när de voro skrivna med maskin, var det som om något trätt oss emellan. Detta bevisar ju bara, mr Holmes, hur mycket han tyckte om mig och hur även de minsta småsaker ej undgingo honom.»

»Detta är riktigt lärorikt», sade Holmes. »En av mina orubbligaste åsikter är den, att småsaker i de flesta fall äro av största vikt. Kan ni komma ihåg något mer om mr Hosmer Angel?»

»Han var ovanligt blyg och skygg, mr Holmes. Han ville hellre gå ut och promenera med mig i skymningen än på ljusa dagen; han sade, att han ej tyckte om att bli bemärkt. Han var så fin och tillbakadragen. Till [ 39 ]och med hans röst var ovanligt mild. Som barn hade han ofta lidit av strupkatarr och svullna körtlar, sade han, och följden var, att hans hals var ytterst ömtålig och att han talade på ett dämpat, viskande sätt. Han var alltid mycket elegant klädd, fin och prydlig, men hans ögon voro svaga, och han nyttjade blå glasögon för att skydda dem mot det starka dagsljuset.»

»Jaså — och vad hände, när er styvfar reste tillbaka till Frankrike?»

»Mr Hosmer kom då och hälsade på oss och föreslog, att vi skulle låta viga oss, innan pappa kom igen. Han var förfärligt upprörd och fick mig att med handen på bibeln svära att alltid vara honom trogen, vad som än månde hända. Mamma sade, att han handlade fullkomligt rätt, när han fordrade en sådan ed av mig, och att det var ett bevis på hans kärlek till mig. Mamma hade ända från början stått på hans sida och tyckte nästan mer om honom än jag. Men när de började tala om giftermål innan veckans slut, sade jag, att pappa ju inte var hemma. De menade, att det ingenting gjorde; man kunde ju tala om det för honom sedan, och mamma sade, att hon tog allt ansvar på sig. Jag var inte mycket för deras ide, mr Holmes. Det förekom mig visserligen löjligt, att jag skulle behöva be om hans tillstånd, då han ju bara är ett par år äldre än jag; men som jag aldrig varit van att göra något i smyg, skrev jag till pappa i Bordeaux, där firman har sitt franska kontor. Jag fick emellertid brevet tillbaka samma dag, jag skulle gifta mig.»

»Han hade således ej fått det?»

»Nej, sir; han hade rest hem till England strax innan det hunnit fram.»

»Det var ju otur. Ni skulle alltså gifta er en fredag. Ämnade ni låta viga er i en kyrka?»

»Ja, sir; men det skulle bli ett tyst och stilla bröllop. Vi skulle vigas i St. Saviour-kyrkan, nära King's Cross, och sedan skulle vi ha en liten frukostmiddag på St. Pancras hotell. Hosmer kom och hämtade oss i en vanlig droska, men eftersom en sådan ju ej har plats för mer än två personer, lät han mamma och mig ta den och steg själv in i en täckvagn, det enda åkdon till han kunde få tag uti för tillfället. Mamma och jag kommo först fram till kyrkdörren, och när täckvagnen ett par minuter senare anlände, väntade vi få se Hosmer stiga ur; men ingen syntes till, och då kusken tittade efter, fanns ingen människa inne i vagnen heller. Kusken sade, att han rakt inte kunde begripa, vad det blivit av herrn — han hade med egna ögon sett honom stiga upp i vagnen. Detta hände i fredags, mr Holmes, och sedan dess har jag varken hört eller sett något, som kunnat sprida ljus i saken.»

»Jag tycker, att ni har blivit riktigt skamligt behandlad», sade Holmes.

»Ack nej, sir. Hosmer var alldeles för god och ädel att självmant övergiva mig på det sättet. Om förmiddagen sade han gång på gång till mig, att jag skulle vara honom trogen, hända vad hända ville, och att jag, om något oförutsett skulle skilja oss åt, alltid skulle komma ihåg, att jag var bunden vid honom och att han förr eller senare skulle fordra infriandet av mitt löfte till honom. Det var ett underligt tal på ens bröllopsdag, men det som sedan hände gav det en viss betydelse.»

»Det är sant nog. Er åsikt är således den, att han råkat ut för någon olyckshändelse?»

»Ja, sir. Jag tror, att han anade, att något ont skulle vederfaras honom, eljes skulle han ej ha talat så, som han gjorde. Och nu har det, som han fruktade, inträffat.»

»Har ni ingen aning om, vad det kunde ha varit?»

»Inte den ringaste aning, sir.»

[ 40 ]»En fråga till! Vad sade er mor om händelsen?»

»Hon var mycket ond och förbjöd mig, att någonsin tala om saken.»

»Och er far? Talade ni om alltsammans för honom?»

»Ja — och han tycktes i likhet med mig tro, att någon olycka skett, men att jag skulle få höra av Hosmer igen. Vilket intresse kunde väl någon ha, sade han, av att föra mig så långt som till kyrkdörren och sedan lämna mig ensam där? Om han hade lånat pengar av mig, eller om han gift sig med mig och fått min lilla förmögenhet överlåten på sig, kunde det ju ha funnits skäl nog; men Hosmer var alldeles oberoende och ville aldrig tillåta mig att för hans skull ge ut så mycket som en shilling ens. Men vad kan väl ha hänt? Och varför har han ej skrivit? Jag blir halvt vansinnig, när jag tänker på saken — jag får inte en blund i mina ögon om natten!»

Hon drog en liten näsduk ur muffen och brast ut i högljudda snyftningar.

»Jag skall ta' saken om hand för er», sade Holmes och steg upp. »Vi ska' snart nog uppnå det önskade resultatet, hoppas jag. Lämna allt åt mig och tänk inte mer på, vad som hänt. Försök framför allt att låta mr Hosmer Angel försvinna ur ert minne, liksom han redan försvunnit ur ert liv.»

»Ni tror således inte, att jag skall få se honom igen?»

»Jag är rädd för, att ni inte får det.»

»Vad har då hänt honom?»

»Låt mig söka reda ut den saken. Jag skulle emellertid gärna vilja ha en noggrann beskrivning på honom och även se de brev han skrivit till er.»

»Jag annonserade efter honom i förra lördagens 'Chronicle'», sade hon. »Här är konceptet, och här äro fyra brev från honom.»

»Tack. Får jag så be om er adress.»

»31 Lyon-Place, Camberwell.»

»Ni har ju aldrig haft mr Angels adress, var det inte så? Var finns er fars affärslokal?»

»Pappa reser för Westhouse & Marbank, de stora rödvinsimportörerna vid Fenburch-Street.»

»Tack så mycket. Ni har givit mig klara och rediga upplysningar. Var god lämna papperen här och glöm ej det råd, jag givit er. Låt hela händelsen försvinna ur ert minne och låt den ej på något sätt inverka på ert liv.»

»Det är mycket vänligt av er, mr Holmes, att säga så, men jag kan ej följa ert råd. Jag skall vara Hosmer trogen. När han kommer, skall han finna mig densamma som förut.»

Trots den extravaganta hatten och det intetsägande ansiktet fanns det i den unga flickans enkla trohjärtenhet ett ädelt drag, som ej förfelade att göra intryck på oss. Hon lade den lilla pappersbunt, hon medfört, på bordet och gick sin väg med löfte att komma igen, när helst mr Holmes skickade bud efter henne.

Under ett par minuter satt Sherlock Holmes alldeles tyst med fingertopparna hårt pressade mot varandra, benen långt utsträckta och blicken riktad mot taket. Så tog han ner från hyllan den gamla brunrökta kritpipan, som var så gott som en rådgivare för honom, och sedan han tänt den, lutade han sig tillbaka i sin länstol, under det tjocka blå rökmoln virvlade omkring i rummet och ett uttryck av slapp dåsighet lägrade sig på hans ansikte.

»Hon var riktigt intressant att studera, den där ungmön», sade han slutligen — »vida intressantare än hennes lilla problem, vilket inom parentes sagt, är bra [ 41 ]vanligt och utslitet. Om du vill se efter i mitt register, skall du finna ett likadant mål i Andover 1877 och något mycket närbesläktat i Haag förra året. Hur gammal själva idén än är, fanns det likväl ett par detaljer, som voro nya för mig. Och flickan själv var värd att studeras.»

»Du märkte tydligen hos henne en hel del saker, som voro osynliga för mig», sade jag.

»Inte osynliga för dig — bara obemärkta av dig, Watson. Du vet inte, vad du skall se på, och därför går du miste om det, som är av vikt. Jag har ju ännu inte lyckats att få dig inse betydelsen av en rockärm, den lärdom, man kan hämta av en tumnagel eller det avgörande vittnesmål man kan få av ett skoband. Vad lade du särskilt märke till hos den här unga kvinnan? Beskriv henne för mig!»

»Jo, hon var utstyrd i en skiffergrå, bredskyggig halmhatt, prydd med en röd plym. Hennes kappa var svart, broderad med svarta pärlor och i kanten försedd med en liten frans av jetkulor. Klädningen var mörkt kaffebrun med hals- och ärmgarnering av röd plysch. Hon bar grå handskar, ganska slitna; högra pekfingret stack ut ur handsken. Hennes skodon hade jag ej tillfälle att se. Hon hade små runda örhängen av guld och såg på det hela taget ut som en välburgen medlem av den enklare medelklassen.»

Sherlock Holmes klappade i händerna och skrattade belåtet. »Du gör, ta mig tusan, riktiga framsteg, Watson: den här gången har du lyckats ovanligt bra. Du har visserligen låtit allt, som var av vikt, undgå din uppmärksamhet, men du har metoden inne, och du har en säker blick för färger. Men lita aldrig på totalintrycket, min gosse lille — kasta dig genast över detaljerna. Jag ser alltid först på fruntimmernas ärmar; gäller det en karl, är det kanske bäst att strax hålla sig till knäna på hans byxor. Som du såg, hade den unga kvinnan i fråga sina ärmar garnerade med plysch, och plysch är ett präktigt material, när det gäller att studera spår och märken. Den dubbla linjen strax ovan handloven, där maskinskriverskan stöder armen mot bordet, var klart och tydligt avtecknad. Handsymaskinsarbetet lämnar likadana märken, men bara på vänstra ärmen och endast på den sida, som vetter från tummen, i stället för att denna hade dem på hela underärmen. Sedan såg jag på hennes ansikte och fann på ömse sidor av näsroten märken efter en pince-nez; och så vågade jag framkasta min anmärkning om närsynthet och maskinskrivning — något, som tycktes högeligen förvåna henne.»

»Det förvånade mig med.»

»Men, Herre Gud, det låg ju i öppen dag! När jag sedan såg på hennes fötter, blev jag överraskad och intresserad av att finna, att hennes skor, som vid hastigt betraktande föreföllo alldeles lika, i själva verket voro helt olika — den ena hade en med stickningar prydd tåhätta; den andras var alldeles utan stickrader. Ena skon hade bara två av sina fem knappar knäppta; på den andra hade hon knäppt första, tredje och femte knappen. Och, ser du, när en ung dam, som eljes är ordentligt och prydligt klädd, ger sig av hemifrån med omaka och så godt som oknäppta skor, är det inte svårt att dra den slutsatsen, att hon haft bråttom, innan hon kom åstad.»

»Och vad mer?» frågade jag, nu som alltid djupt intresserad av min väns utomordentliga förmåga att resonera och dra slutledningar.

»Jag märkte, att hon skrivit en biljett, innan hon gick hemifrån och efter det hon redan tagit på sig [ 42 ]ytterkläderna. Du såg, att högerhandsken var trasig i ena fingertoppen, men du observerade inte att både handsken och fingret voro fulla av bläckfläckar. Hon hade haft bråttom, när hon skrev, och hade doppat pennan för djupt i bläckhornet. Det måste ha skett i morgse, eljes skulle fläcken på fingret ej ha varit så tydlig. Allt detta är ju roligt och intressant nog, fast egentligen fasligt enkelt. Men nu måste jag på allvar ta itu med saken. Skulle du vilja läsa upp för mig annonsen efter mr Hosmer Angel?»

Jag höll det lilla tryckta konceptet mot ljuset. Under rubriken »Försvunnen» lästes följande:

»På morgonen den 4:de dennes försvann en herre, vid namn Hosmer Angel. Han är omkring 5 fot, 7 tum lång, kraftigt byggd med blek hy, svart hår, något barskallig på hjässan, har stora, svarta mustascher och polisonger, nyttjar blå glasögon och har ett lätt fel i talorganen. Var, när han sist blev sedd, iförd svart, sidenfodrad bonjour, svart väst, urkedja av guld och grå benkläder samt bruna damasker över svarta resårskor. Anställd på ett kontor vid Leadenhall-Street. Den, som etc. etc.

»Det är bra», sade Holmes. »Vad breven angår», fortsatte han och kastade en blick på dessa, »så äro de mycket banala. Ingenting, som kan hjälpa oss på spår efter mr Angel, utom det, att han en gång citerar Balzac. Det finns emellertid en sak, som du kanske genast fäst dig vid.»

»De äro skrivna med maskin», sade jag.

»Inte bara själva breven — underskriften är också maskinskriven. Se på det lilla prydliga 'Hosmer Angel' i nedersta kanten! Datum finns, men ingen annan adress än Leadenhall-Street. Det där med underskriften är mycket lärorikt — det så godt som avgör hela 'affären'.»

»Hur så?»

»Min käre vän, ser du inte, hur mycket det har att göra med saken i fråga?»

»Det kan jag just inte säga, att jag gör, såframt det inte är så, att han vill kunna neka för sin namnteckning i händelse han blir stämd för brutet äktenskaplöfte.»

»Nej — det var inte orsaken. Jag skall emellertid nu skriva ett par brev, som skola bringa saken till avgörande: ett till vinfirman i City, ett till den unga flickans styvfar, mr Windibank; jag vill be honom komma hit i morgon kväll klockan sex. Det är i regel bäst att avhandla dylika 'spörsmål' med familjens manliga medlemmar. Men som vi inte kunna företaga oss något, innan vi fått svar på de båda breven, föreslår jag, min käre Watson, att vi lämna vårt lilla problem i ro så länge.»

Jag hade en så fast rotad tro på min väns stora begåvning och utomordentliga förmåga att reda ut svårare saker än denna och hade så ofta sett bevis på hans ovanliga handlingskraft, att jag visste, det fanns grundade skäl för den säkerhet och lättvindighet, med vilka han behandlade det hemlighetsfulla problem, man bett honom lösa. Endast en gång hade jag sett honom misstaga sig, och det var i »affären» mellan kungen av Böhmen och Irene Adler; men när jag tänkte på den nästan ogenomträngliga hemligheten vid Boscombe Valley och de mer än egendomliga omständigheterna, förbundna med »En studie i rött», kände jag, att den härva skulle vara mer än vanligt tilltrasslad, som han ej skulle kunna reda ut. Jag gick hem med den övertygelsen, att jag, när jag nästa dag förnyade mitt besök, skulle finna honom i [ 43 ]besittning av alla de ledtrådar, som behövdes för att förklara orsaken till mr Hosmer Angels hemlighetsfulla försvinnande.

Ett allvarligt sjukdomsfall lade emellertid beslag på min uppmärksamhet, och hela följande dagen tillbrakte jag vid sidan av min patients bädd. Klockan var nära sex, då jag blev fri. Jag kastade mig genast i en droska och åkte till Baker-street, rädd, att jag skulle komma för sent för att få vara med om det lilla dramats upplösning. Jag fann Sherlock Holmes ensam: han satt uppkrupen i sin stora länstol och halvsov. En fruktansvärd mängd flaskor och provrör tillsammans med den skarpa, friska lukten av klorvätesyra sade mig, att han tillbrakt sin dag med de kemiska undersökningar, som så mycket roade honom.

»Nå — har du kommit underfund med det?» frågade jag, så fort jag kommit in i rummet.

»Ja. Det var svavelsyrad barytjord.»

»Nej — nej — hemligheten, menade jag.»

»Jaså — den! Jag trodde du menade de salter, jag håller på att sönderdela. Någon hemlighet fanns ej — det sade jag dig ju i går; det var bara ett par av detaljerna, som intresserade mig. Men det ledsamma är, att det ej finns någon lagparagraf, efter vilken den där skurken kan bli straffad.»

»Vem är han, och vad var hans avsikt med att överge miss Sutherland?» Orden hade knappt lämnat mina läppar, och Holmes hade ej fått tid att svara, när vi hörde tunga steg i korridoren och en knackning på dörren.

»Det är flickans styvfar, mr James Windibank», sade Holmes. »Han har skrivit och sagt, att han skulle infinna sig hos mig kl. sex. Kom in!»

Den inträdande var en kraftigt byggd man av medellängd, ungefär trettio år gammal, med blekt, slätrakat ansikte; han hade ett ytterst hövligt sätt och ett par skarpa, genomträngande grå ögon. Han kastade en forskande blick på oss, ställde sin välborstade höga hatt på ett bord och tog med en lätt bugning plats på den närmast honom stående stolen.

»God afton, mr James Windibank», sade Holmes. »Jag tror, att detta maskinskrivna brev är från er och att ni i detsamma sagt er skola komma hit kl. sex.»

»Ja visst, sir. Jag kommer kanske litet sent, men jag är ej min egen herre, ser ni. Jag är ledsen över. att miss Sutherland besvärat er med den här lilla affären — jag tycker alltid det är bäst att 'tvätta sitt smutsiga linne hemma hos sig själv'. Det var helt och hållet mot min önskan, som hon vände sig till er, men hon är häftig och oresonlig och nästan omöjlig att styra, när hon sätter den sidan till. Naturligtvis gör det ej så mycket, om ni, som ej tillhör den officiella poliskåren, har reda på saken; men eljes är det just inte trevligt, att folk få höra talas om ens familjeolyckor. Dessutom är det en onödig utgift, ty hur i all världen skulle det kunna vara möjligt för er att finna mr Hosmer Angel?»

»Oroa er inte för det», sade Holmes lugnt; »jag har all anledning tro, att jag skall lyckas upptäcka honom.»

Mr Windibank ryckte häftigt till och tappade sina handskar.

»Det gläder mig att höra», sade han.

»Det är verkligen egendomligt», fortsatte Holmes, »men en skrivmaskin äger lika mycken individualitet som en människas handstil. Så framt maskinerna ej äro alldeles nya, skriver den ena aldrig lika med den andra. Somliga bokstäver bli mer slitna än andra; somliga slitas bara på ena sidan. Om ni ser efter i ert brev, mr Windibank, märker ni nog, att alla e'na äro litet otydliga, och att slutstrecket på r'ena fattas. [ 44 ]Jag har upptäckt fjorton särskilda kännemärken till, men dessa äro de tydligaste.»

»Vi skriva alla våra brev på kontoret med den där maskinen, så att det är ej underligt, om den är en smula sliten», sade mr Windibank och gav Holmes en skarp blick ur sina små klara ögon.

»Och nu skall jag visa er något, som är högst intressant, mr Windibank», sade Holmes. »Jag ämnar en av dagarna skriva en liten avhandling om skrivmaskinen och den roll, den spelar i brottmålens historia; det är ett ämne, åt vilket jag ägnat stor uppmärksamhet. Här har jag nu fyra brev, som lära ha kommit från den försvunne mr Angel. De äro alla skrivna med maskin. Överallt äro ej endast e'na otydliga och r'ena utan slutstreck; ni skall även finna — om ni vill begagna er av ett förstoringsglas — att alla de fjorton kännetecknen, jag nyss omnämnde, också förefinnas.»

Mr Windibank reste sig hastigt och tog sin hatt.

»Jag har ingen tid till övers för dylikt fantastiskt prat, mr Holmes», sade han. »Om ni tror er kunna få tag i karlen, så grip verket an, och låt mig veta, när det lyckas för er.»

»Med största nöje», sade Holmes, i det han gick fram och reglade dörren. »Jag kan så gärna först som sist säga er, att jag redan fått tag på honom.»

»Hur? Var?» skrek mr Windibank, blek som ett lik och seende sig omkring, som en råtta i en fälla.

»Å — det tjänar ingenting till — verkligen inte», sade Holmes förbindligt. »Ni kan inte krångla er ifrån det, mr Windibank. Det är alldeles för genomskinligt, och det var ingen artighet ni sade mig, när ni påstod, att jag inte skulle lyckas lösa det här lilla lätta problemet. Det var rätt! Sitt ner och låt oss i lugn och ro tala om saken.»

Mr Windibank hade sjunkit ner på en stol; han var kritvit i ansiktet och stora svettpärlor syntes på hans panna.

»Det — det är — inte straffvärt», stammade han.

»Jag är rädd för, att det inte är det», sade Holmes. »Men oss emellan sagt, Windibank, var det en grym, gement självisk handling, hjärtlös och småsinnad i högsta grad. Låt mig nu framställa sakens gång och utveckling för er — ni kan ju rätta mig, om och när jag begår ett misstag.»

Mr Windibank satt hopkrupen i sin stol med huvudet nedsjunket på bröstet; han såg alldeles förkrossad ut. Holmes satte sina fötter upp mot hörnet av kaminhyllan, stack händerna i byxfickorna, lutade sig tillbaka i länstolen och började tala, mer för sig själv, tycktes det, än till oss.

»En man gifte sig för pengars skull med en kvinna, som var betydligt äldre än han, och hade nyttjanderätt över sin styvdotters inkomster, så länge hon bodde i hemmet. Det var en rätt stor summa för folk i deras samhällsställning, och när de ej längre finge disponera den, skulle skillnaden i deras levnadssätt bli ganska märkbar. Alltså måste de försöka få behålla denna inkomst. Dottern var av ett milt, fogligt sinnelag, ömsint och varmhjärtad; hennes personliga egenskaper tillika med hennes lilla förmögenhet gjorde det antagligt, att hon snart skulle bli gift. Enär hennes giftermål betydde en förlust av hundra pund om året, måste styvfadern söka hindra henne från att gifta sig. Hur bar han sig åt härvidlag? Jo, till en början slog han in på den vanliga vägen: han höll henne hemma och förbjöd henne allt umgänge med jämnåriga. Men snart fann han, att detta ej längre var lämpligt. Flickan blev upprorisk, förfäktade sina rättigheter och förklarade slutligen, att hon ämnade bevista en bal, [ 45 ]vartill hon fått bjudning. Vad gjorde väl då hennes uppfinningsrike styvfar? Han fick en ide, som gör mer heder åt hans huvud än åt hans hjärta. Med sin hustrus medgivande och hjälp förklädde han sig, dolde sina skarpa ögon bakom färgade glasögon, prydde sitt ansikte med falska mustascher och polisonger, sänkte sin klara röst till en dämpad viskning, och dubbelt säker till följd av den unga flickans närsynthet, uppträdde han som mr Hosmer Angel och höll alla tillbedjare på avstånd genom att själv göra henne sin kur.»

»Det var först bara på skämt», mumlade mr Windibank. »Vi trodde aldrig, att hon skulle bli så betagen.»

»Mycket troligt. Men hur det nu var, så blev den unga damen 'betagen', och som hon var fullt övertygad om, att hennes styvfar befann sig i Frankrike, hade hon ej den minsta tanke på bedrägeri. Hon kände sig smickrad av den fine herrns uppmärksamhet, och detta så mycket mer, som hennes mor högt uttalade sin beundran för honom. Så gjorde mr Angel visit; det var ju tydligt, att saken måste drivas till sin spets, om det önskade resultatet skulle kunna uppnås. Möten beramades, förlovning ingicks — man måste ju på allvar försäkra sig om, att flickan ej vände sin håg till någon annan. Men bedrägeriet kunde ej länge fortgå på detta vis. De föregivna resorna till Frankrike blevo besvärliga. Det bästa var att avsluta affären på ett sådant sätt, att det skulle göra ett djupt intryck på den unga flickans känsliga sinne och hindra henne från att på länge tänka på någon annan friare. Härav kom sig trohetslöftet, beseglat med handen på bibeln; härav kommo antydningarna om möjligheten av en stundande olycka, samma dag vigseln skulle ske. James Windibank önskade, att miss Sutherland skulle känna sig så bunden vid Hosmer Angel och så oviss om dennes öde, att hon under de närmaste tio åren åtminstone ej skulle vilja lyssna till en annan man. Han förde henne så långt som till kyrkodörren, och sedan, eftersom han ej kunde gå längre, försvann han, begagnande sig av det gamla vanliga skälmstycket att stiga in genom ena dörren på en täckvagn och ut genom den andra. Sådan var händelsernas gång, eller hur, mr Windibank?»

Under det Holmes talade, hade den besökande i viss mån återfått sin självbehärskning, och steg nu upp från sin plats med ett hånleende på sitt bleka ansikte.

»Det är ju möjligt, mr Holmes», sade han, »men ni, som är så slängd i lagens tolkning, borde veta, att det är ni, som är lagbrytare, och inte jag. Jag har aldrig gjort något straffvärt, men så länge ni håller dörren där låst och reglad, utsätter ni er för åtal för överfall och olagligt våld.»

»Lagens arm kan ej nå er — däri har ni rätt», sade Holmes i det han drog regeln från dörren och slog upp denna på vid gavel, »men jag känner ingen, som bättre än ni förtjänar straff. Om den unga flickan har en bror eller en vän, borde han ge er ett duktigt kok stryk. För tusan!» fortsatte han, när han blev varse det hånfulla uttrycket i mannens ansikte, »det tillhör visserligen ej mina skyldigheter mot min klient, men här hänger min ridpiska, och jag tror sannerligen, att jag skall göra mig själv det nöjet — — —»

Han skulle just fatta tag i piskan, då ljudet av hastiga steg i trappan och en häftig smäll i ytterdörren hördes; genom fönstret kunde vi se mr Windibank ila gatan uppför, så fort benen ville bära honom.

»Det var mig en genompiskad kanalje», sade Holmes skrattande, i det han ånyo slog sig ner i sin länstol. »Den uslingen kommer att begå det ena brottet efter det andra, tills han gör ett riktigt skurkstreck och [ 46 ]slutar sina da'r i galgen. På visst sätt har den här 'affären' ej varit utan sitt lilla intresse.»

»Jag förstår inte riktigt gången i ditt resonemang». sade jag.

»Du inser väl, att denne mr Hosmer Angel måste haft något viktigt skäl för sitt egendomliga uppförande, och det var ju tydligt, att den ende karl, som hade någon fördel av händelsen, var styvfadern. Därtill kom det faktum, att de två männen aldrig någonsin råkade varandra, utan att den ene alltid infann sig, när den andre var borta. Anmärkningsvärda voro också de blå glasögonen och den hesa, viskande rösten, vilka liksom de stora polisongerna tydde på förklädnad. Min misstanke fann sin bekräftelse, när jag såg, att även underskriften på hans brev voro skrivna med maskin; härav drog jag den slutsatsen, att hans stil var den unga flickan så välbekant, att hon skulle kunna känna igen även det minsta ord, skrivet med hans egen hand. Du ser ju, att alla dessa enstaka fakta, såväl som en del mindre betydande omständigheter, peka i samma riktning.»

»Och hur kunde du verifiera dem?»

»Sedan jag väl fått korn på karlen, var det lätt att få mina misstankar bekräftade. Jag kände till, hos vilken firma han var anställd. Sedan jag fått den tryckta beskrivningen på den försvunne, tog jag bort allt, som kunde anses vara förklädnad — polisongerna, glasögonen, rösten — och skickade den till firman med begäran att få veta, om beskrivningen passade in på någon av deras handelsresande eller agenter. Jag hade redan märkt de små felaktigheterna i skrivmaskinen, och jag skrev till karlen själv under hans kontorsadress och bad honom komma hit. Alldeles som jag förmodade var hans svar maskinskrivet och uppvisade samma obetydliga, men typiska felaktigheter, som de, vilka funnos i mr Hosmer Angels brev. Samma post medförde till mig ett brev från Westhouse & Marbank, som sade, att beskrivningen i varje hänseende passade in på en av deras bokhållare, James Windibank. Voilà tout!»

»Och miss Sutherland?»

»Om jag säger henne sanningen, kommer hon ej att tro mig. Du erinrar dig kanske det gamla persiska ordspråket: 've honom, som rövar tigerns unge, och ve även honom, som tager en villfarelse från en kvinna'. Det finns lika mycket visdom hos Hafiz som hos Horatius och säkerligen lika stor världskännedom.»



[ 47 ]

Hemligheten i Boscombe Valley.

Min hustru och jag sutto en morgon vid frukostbordet, då husjungfrun kom in med ett telegram. Det var från Sherlock Holmes och lydde:

»Kan du ta dig ett par dagars ledighet? Har just blivit efterskickad från Västra England i och för tragedien vid Boscombe Valley. Skulle gärna vilja ha dig med. Luft och natur härliga. Lämnar Paddington med 11,15-tåget

»Hur gör du, min vän?» sade min hustru. »Ämnar du resa?»

»Jag vet verkligen inte. Jag har en hel mängd patienter just nu.»

»Å, Anstruther kan mycket väl sköta dem för dig. Du har sett så blek och trött ut på sista tiden; jag tror att ombyte av luft skulle göra dig gott, och du är ju alltid så intresserad av Sherlock Holmes' förehavanden.»

»Jag skulle vara bra otacksam, om jag inte det vore», svarade jag; »tänk på, vad jag med hans hjälp vunnit! Men om jag skall ge mig av, måste jag packa genast; jag har bara en halvtimme på mig.»

Min erfarenhet av fältlivet i Afghanistan har åtminstone haft det goda med sig, att det gjort mig snabb [ 48 ]och kvick i vändningarna. Jag har små behov och enkla vanor, och inom kortare tid än jag hade till mitt förfogande satt jag med min kappsäck i en droska på väg till Paddington-bangården. Sherlock Holmes gick fram och åter på platformen; hans långa, magra gestalt såg längre och magrare ut än vanligt i den tjocka grå resrocken och den lilla klädesmössan.

»Bra snällt av dig, Watson, att följa med», sade han. »Det är ofantligt mycket angenämare för mig att vid min sida ha någon, på vilken jag obetingat kan lita. De hjälpare, man finner på stället, äro antingen alldeles odugliga eller ock partiska. Om du vill belägga de bägge hörnplatserna, skall jag skaffa biljetter.»

Vi blevo ensamma i kupén. Holmes fyllde den snart med en oerhörd massa tidningar, som han haft med sig. Han läste, funderade och gjorde anteckningar, ända tills vi passerat Reading. Då rullade han plötsligt ihop sin lektyr till en jätteboll och kastade upp den i nätet.

»Har du hört något om den här affären?» sporde han.

»Inte ett ord. På sista tiden har jag ej hunnit läsa tidningarna.»

»Londonpressen har ej vidare sysselsatt sig med saken. Jag har just tittat igenom de sista nyheterna för att söka snappa upp en del detaljer. Att döma av vad jag sett, tycks det vara en av de där enkla brottmålshistorierna, som äro så svåra att reda ut.»

»Det där låter som en paradox.»

»Men är icke desto mindre ovedersägligen sant. Det sällsamma i en sak erbjuder nästan alltid en ledtråd. Ju alldagligare och banalare ett brott är, desto svårare är det att uppdaga gärningsmannen. I det här fallet har man, tycks det, emellertid grundade skäl att misstänka den mördades egen son.»

»Det är alltså ett mord?» »Ja, man antar det åtminstone. Jag skall reservera mitt domslut, tills jag fått tillfälle att personligen undersöka förhållandena. Emellertid skall jag i korthet klargöra sakens ställning för dig, i enlighet med det lilla jag har mig bekant.»

»Boscombe Valley är ett större härad ej långt från Ross i Herefordshire. Den störste jordägaren i trakten är en mr John Turner; han har samlat pengar i Australien och återvände för ett par år sedan till fäderneslandet. En av hans utgårdar, Hatherley, arrenderas av mr Charles Mc Carthy, även han nyss hemkommen från kolonierna. De bägge herrarna hade kännt varandra utomlands, så att det var helt naturligt att de, när de slogo sig ner i hemlandet, gärna ville bo så nära varandra som möjligt. Turner var efter allt att döma den rikaste av dem; Mc Carthy blev hans arrendator, men de tycktes leva på fullt jämbördig fot och råkades jämt och ständigt.

»Mc Carthy hade en son, en yngling på 18 år, och Turner en dotter av ungefär samma ålder. Båda herrarna voro änklingar. De tyckas ha undvikit att göra bekantskap med de i trakten boende engelska familjerna och förde ett mycket tillbakadraget liv; men både den äldre och den yngre Mc Carthy voro stora sportvänner och deltogo ofta i de kapplöpningar, som höllos i grannskapet. Mc Carthy hade två tjänare, en dräng och en piga; Turner hade gott om tjänstfolk och förde stort hus. Detta är allt, som jag lyckats få reda på om familjerna. Nu till fakta.»

»Den 3:dje juni, således förra måndagen, lämnade Mc Carthy vid tretiden på eftermiddagen sitt hem och gick ner till Boscombe Pool, en liten insjö, som bildas av den genom Boscombe Valley flytande floden. På morgonen hade han tillika med sin dräng varit i Ross och [ 49 ]hade sagt till karlen, att de måste skynda sig hem, enär han klockan tre hade stämt möte med en person. Från detta möte kom han ej med livet tillbaka.

Mellan Hatherley och Boscombe Pool är avståndet endast en kvarts mil[5], och två personer sågo honom när han tillryggalade det lilla vägstycket. Den ena var en gammal kvinna, vars namn jag ej känner, och den andre var William Crowder, en skogvaktare, anställd hos mr Turner. Båda dessa vittnen påstå, att mr Mc Carthy var ensam. Skogvaktaren tillägger, att han ett par minuter efter det han sett mr Mc Carthy, fick se dennes son, mr James Mc Carthy, med bössa under armen gå samma väg. Han tror sig kunna försäkra, att faderns gestalt ännu var inom synhåll och att sonen följde efter honom. Tänkte ej vidare på saken, förrän han om kvällen hörde talas om den olycka, som skett.

»Båda herrarna Mc Carthy ha också blivit sedda efter det skogvaktaren William Crowder förlorat dem ur sikte. Boscombe Pool är omgiven av tjock skog med en rand av gräs och vass närmast sjökanten. En fjorton års flicka, dotter till grindvaktaren vid herregården, gick i skogen och plockade blommor. Hon säger sig ha sett mr Mc Carthy och hans son stå i skogsbrynet, ej långt från sjön; de tycktes inbegripna i ett häftigt meningsutbyte. Hon hörde den äldre mr Mc Carthy gräla på sonen och såg denne lyfta sin hand liksom för att slå fadern. Flickan blev skrämd av deras häftighet; hon sprang hem och berättade för sin mor, att hon sett herrarna Mc Carthy stå och gräla med varandra vid Boscombe Pool och var rädd de skulle börja slåss. Knappt hade hon sagt detta, förrän unge mr Mc Carthy kom springande fram till grindstugan; han sade, att han funnit sin far död i skogen och bad grindvaktaren om hjälp. Han föreföll mycket upprörd, hade varken hatt eller bössa, och på hans högra hand och rockärm funnos färska blodfläckar. De som följde med honom, funno den äldre Mc Carthys döda kropp utsträckt på gräset vid sjökanten.

»Huvudskålen hade blivit spräckt genom upprepade slag med något tungt vapen. Skadorna voro sådana, att de mycket väl hade kunnat blivit tillfogade medels kolven på sonens bössa, som fanns liggande ej långt från den döda kroppen. Under dessa omständigheter blev den unge mannen ögonblickligen arresterad och anklagad för uppsåtligt mord; i onsdags stod han till rätta inför magistraten i Ross, som hänsköt målet till nästa lagtima ting. Sådana äro de viktigaste fakta, som kommit till kronobetjäningens och polisdomstolens kännedom.»

»Jag kan knappt tänka mig något mindre invecklat», sade jag. »Om någonsin påtagliga vittnesmål utpeka brottslingen, så är det väl i det här fallet.»

»Påtagliga vittnesmål äro ofta ej annat än bedrägligt sken och synvilla», sade Holmes tankfullt; »de tyckas emellanåt peka rakt på en sak, men om man en smula ändrar sin egen ståndpunkt, finner man, att de på ett lika tydligt sätt visa hän i en helt annan riktning. Emellertid måste man erkänna, att det ser mörkt ut för den unge mannen, som ju också möjligen gjort sig skyldig till brottet. Men det finns i trakten flera personer, bland dem miss Turner, den rike egendomsägarens dotter, vilka tro på hans oskuld och därför skickat efter Lestrade, den detektiv, du kanske kommer ihåg från det äventyr, du berättat i »En studie i rött», och lagt den unge Mc Carthys sak i hans händer. Lestrade, som ej visste, vad han skulle ta sig till, vände sig till mig, och detta är orsaken varför [ 50 ]två, medelålders herrar flyga västerut med en fart av femtio mil i timmen, i stället för att sitta hemma och i lugn och ro smälta sin frukost.»

»Jag är rädd för», sade jag, »att fakta äro så tydliga och påtagliga, att du inte kommer att få mycken heder av den här affären.»

»Det finns ingenting mer bedrägligt än ett tydligt, ovedersägligt faktum», svarade Holmes skrattande. »Vi kunna ju dessutom kanske hitta på några andra 'tydliga', 'påtagliga' fakta, vilka alldeles undgått mr Lestrades uppmärksamhet. Du känner mig alltför väl för att tro, att jag skryter, när jag säger, att jag skall antingen bestyrka eller kullkasta hans teori genom medel, som han är alldeles ur stånd att använda eller ens begripa. För att nu bara ta ett helt vanligt exempel, det första jag kan hitta på, så kan jag mycket väl se, att ditt sängkammarfönster ligger till höger i rummet, och jag kan slå vad om, att Lestrade inte skulle ha märkt något, som ligger så i öppen dag, som den saken.»

»Hur i all världen — — —?»

»Min käre vän, jag känner dig ju ganska bra; jag känner också till den militära snygghet och prydlighet, som karaktäriserar dig. Du rakar dig var morgon, och under den här årstiden antagligen vid dagsljus. Som skäggstubben blivit allt mindre och mindre väl bortskrapad, ju längre du kommit mot vänster, och nästan sitter kvar uppe vid vänstra örat, så är det klart att den sidan varit mindre väl belyst än den högra. Jag kan ju inte tro, att en man med dina vanor skulle se sitt ansikte lika belyst på båda sidor och känna sig tillfredsställd med nämnda resultat av sin rakning. Jag tar detta som ett helt trivialt exempel på observationsförmåga och konsten att dra slutledningar. De tillhöra mitt yrke, och det är ju möjligt, att de kunna vara av nytta i den undersökning, vi nu måste företaga. Det finns ett par små detaljer, som komma fram vid likbesiktningen och som äro värda en viss uppmärksamhet.»

»Och vilka äro de?»

»Det tycks, som om den unge mannen ej blivit arresterad genast, utan först efter sin återkomst till Hatherley. När chefen för lantpolisen sade, att man skulle sätta honom i fängsligt förvar, svarade han, att det ej alls förvånade honom — han hade ej förtjänat annat. Detta yttrande hade naturligtvis den verkan, att det undanröjde varje spår av tvivel, som kunde ha funnits hos domarenämnden.»

»Det var ju en bekännelse», utbrast jag.

»Nej, det var det inte, ty den åtföljdes av en högtidlig förklaring om hans oskuld.»

»Det var då åtminstone ett högst betänkligt yttrande, i synnerhet som det följde strax efter de graverande vittnesmålen.»

»Tvärtom», sade Holmes; »det är den enda ljusglimten i de mörka molnen. Hur oskyldig den unge mannen än må vara, är han väl ej en sådan idiot, att han ej insåg, hur svårt vittnesmålen komprometterade honom. Hade han tyckts förvånad över sitt fängslande eller låtsat bli ond över, att man vågat anklaga honom, skulle jag ansett detta i hög grad misstänkt, alldenstund såväl överraskning som vrede under för handen varande omständigheter varit långt ifrån naturliga, men kanske för en beräknande människa tyckts vara den bästa politiken. Det frimodiga sätt, på vilket han satte sig in i sakens ställning, betyder antingen, att han är fullkomligt oskyldig eller ock, att han äger en otrolig självbehärskning. Vad hans yttrande, att 'det endast skedde honom efter förtjänst' angår, så var det helt naturligt, om man besinnar, att han stod bredvid [ 51 ]sin fars lik och att han samma dag så till vida glömt sin sonliga plikt, att han tvistat med fadern och till och med, enligt den lilla flickans för händelsernas gång mycket viktiga utsago, lyft sin hand mot honom. Den självförebråelse och ånger, som hans yttrande lägger i dagen, tyda mer på ett rent samvete än på ett skuldmedvetet sinne.»

Jag skakade på huvudet.

»Mången har dinglat i galgen för mindre graverande bevis», sade jag.

»Ja visst; men mången har också blivit orättvist hängd.»

»Hur lyder den unge mannens egen berättelse om förloppet?»

»Ja, den är olyckligtvis ej till hans förmån, fast den innehåller ett par ganska instruktiva punkter. Du kan ju själv läsa den — den står här.»

Holmes tog fram ett nummer av en Herefordshire-tidning och visade mig den paragraf, som innehöll den unge mannens redogörelse för vad som hänt. Jag satte mig tillrätta i mitt hörn och läste med stor uppmärksamhet igenom den långa tidningsartikeln. Den lydde sålunda:

Mr James Mc Carthy, den mördades ende son, inkallades och avgav följande vittnesmål: — »Jag hade tillbrakt tre dar i Bristol och var just hemkommen på morgonen den 3:dje. Min far var ej hemma, och vår tjänarinna sade mig, att han rest över till Ross, i sällskap med John Cobb, vår stalldräng. Strax efter min återkomst hörde jag hans åkdon rulla in på gården, och när jag tittade ut genom fönstret såg jag honom hastigt stiga ur och gå bort, i vilken riktning kunde jag ej varsebliva. Jag tog min bössa och gick ut; jag gick åt Boscombe Pool till i avsikt att se efter kaningården, som ligger åt det hållet. Jag hade ej gått långt, då jag mötte skogvaktaren William Crowder; han har redan i sitt vittnesmål omtalat vårt möte, men han hade misstagit sig, när han trodde, att jag följde efter min far: jag hade ingen aning om, att denne gick före mig. När jag befann mig på ungefär hundra meters avstånd från sjön, hörde jag ropet »Cooee!», den vanliga signalen mellan min far och mig. Jag påskyndade mina steg och såg min far stående vid sjökanten. Han tycktes mycket förvånad över att se mig och frågade i ganska ovänlig ton, vad jag hade där att göra. Ett meningsutbyte följde; det övergick snart till öppet gräl och nästan till slagsmål, ty min far hade ett ytterst häftigt lynne. När jag såg, att han ej kunde styra sig längre, gick jag min väg och tänkte återvända till Hatherley. Jag hade ej hunnit mer än högst hundrafemtio meter bort, när jag bakom mig hörde ett förskräckligt skrik. Jag sprang genast tillbaka och fann min far ligga döende på marken med stora sår i huvudet. Jag kastade min bössa ifrån mig och tog honom i mina armar, men han dog nästan ögonblickligen. Under ett par minuter knäböjde jag bredvid honom och gick sedan till mr Turners grindvaktare, som bodde närmast, och bad om hjälp. När jag kom tillbaka, såg jag ingen människa i närheten, och jag har ingen aning om, hur eller varför min far blivit mördad. Han var ingen populär man, ty han hade ett kallt, frånstötande sätt, men så vitt jag vet, hade han inga fiender. Jag har intet mer att tillägga om saken.»

Rannsakningsdomaren: Sade er far något till er, innan han dog?

Den anklagade: Han mumlade ett par ord, av vilka jag endast uppfångade något om en »ratt».

[ 52 ]Domaren: Förstod ni vad han menade med det?

Den anklagade: Inte det minsta; jag trodde, att han yrade.

Domaren: Varom tvistade ni och er far?

Den anklagade: Jag vill helst inte svara på den frågan.

Domaren: Jag är rädd för, att jag måste yrka på svar.

Den anklagade: Det är verkligen omöjligt för mig att tala om det. Jag kan försäkra er, att det ej hade något att göra med den sorgliga tilldragelsen.

Domaren: Det tillkommer domstolen att avgöra. Jag behöver ju ej påminna er om, att er vägran att svara allvarligt skadar er sak under de kommande domstolsförhandlingarna.

Den anklagade: Jag håller likväl fast vid min vägran.

Domaren: Var ropet »Cooee!» en vanlig signal mellan er far och er?

Den anklagade: Ja, det var det. Domaren; Hur kom det sig, att han yttrade det, innan han blivit er varse och fast han ej visste, att ni var hemkommen från Bristol?

Den anklagade (med synbar förvirring): Det vet jag verkligen inte.

En av nämndens medlemmar: Hörde eller såg ni ingenting misstänkt, när ni, så snart ni hört er fars sista rop, vände tillbaka?

Den anklagade: Ingenting bestämt.

Domaren: Vad menar ni?

Den anklagade: När jag sprang bort för skaffa hjälp, var jag så upprörd och ängslig, att jag ej kunde tänka på något annat än min far. Men jag har ett svagt minne av, att jag, när jag rusade fram till honom, såg ett mörkt föremål ligga på marken till vänster om mig. Det tycktes vara grått till färgen och liknade en ytterrock eller en resfilt. När jag reste mig upp från min knäböjande ställning vid sidan av min döde far, såg jag mig om, men då var föremålet borta.

»Menar ni, att det försvunnit, innan ni skyndade efter hjälp?»

»Ja.»

»Kan ni bestämt säga, vad det var?

»Nej — jag hade bara ett intryck av, att det låg något på marken.»

»Hur långt borta från den döda kroppen?»

»Tolv, femton meter eller så.»

»Och hur långt från skogsbrynet?»

»Ungefär lika långt.»

»Om det försvann, så skulle detta ha skett, medan ni befann er endast några meter från detsamma?»

»Ja, men jag hade ryggen vänd åt det hållet.»

Den anklagade underkastades ej vidare förhör.

»Jag tycker», sade jag, i det jag än en gång lät blicken glida längs spalten, »att domaren var ovanligt sträng mot unge Mc Carthy. Han fäster särskilt uppmärksamheten på det faktum, att fadern ropade på sonen, innan denne kommit inom synhåll och på dennes vägran att uppge orsaken till meningsutbytet med fadern; han drar också fram berättelsen om den döende mannens sista ord. Allt detta är till den unges nackdel.»

Holmes skrattade och sträckte ut sig på den mjuka soffan.

»Både du och domaren», sade han, »ha haft besvär med att leta reda på just de detaljer, som tala till den unge mannens förmån. Ser du inte, att du ibland tycker honom ha för mycket inbillingskraft, ibland för litet — för litet, om han ej kunde vara istånd att hitta på en orsak till sitt gräl med fadern och en orsak, som [ 53 ]kunnat förvärva honom juryns sympati; för mycket, om han i sitt eget inre satt ihop något så enfaldigt, som den döendes häntydan på en 'ratt' och händelsen med den försvunna rocken. Nej, min gosse lille, jag ämnar gå ut från den synpunkten, att den unge mannen talar sanning, och vi ska snart få se, varthän denna hypotes kommer att föra oss. Men här har jag min Petrarca, och jag tänker ej yttra ett enda ord till om den här historien, förrän vi befinna oss på skådeplatsen för ogärningen. Vi äta lunch i Swindon, och jag ser, att vi äro där inom tjugu minuter.»

Klockan var nära fyra, då vi, efter att ha passerat genom den vackra Stroud-dalen och över den breda, i solen glittrande Severn, kommo fram till den lilla trevliga landsortsstaden Ross. En mager, spetsnäsig karl, som såg både nyfiken och slug ut, väntade på oss och trots läderdamaskerna, vilka han med hänsyn till sin lantliga omgivning ifört sig, kände jag utan svårighet igen mr Lestrade från Scotland Yard. Vi åkte med honom till hotell »Hereford Arms», där rum blivit beställda åt oss.

»Jag har sagt till om en vagn», sade Lestrade, under det vi friskade upp oss med en kopp té »Jag känner till er energiska natur och visste, att ni ej skulle unna er någon vila, innan ni besökt stället, där brottet blivit begånget.»

»Det var mycket snällt och omtänksamt av er», sade Holmes. »Men det beror alldeles på barometerståndet.»

Lestrade såg förvånad ut.

»Jag förstår inte riktigt, vad ni menar», sade han.

»Vad säger barometern? Den visar på 'vackert', ser jag. Ingen blåst och inte ett moln på himmelen. Jag har en hel låda cigarretter med mig, och den här soffan är bra mycket bättre än dem, man vanligen får nöja sig med på hotell. Det är föga troligt, att jag ger mig ut i kväll.»

Lestrade skrattade överseende.

»Ni har väl redan bildat er ett omdöme om saken efter det, som stått i tidningarna», sade han. »Saken är ju så klar som källvatten, och ju längre man tränger in i densamma, desto klarare blir den. Men man kan naturligtvis inte säga nej till en dam, och en som är så säker och bestämd, till på köpet. Hon hade hört talas om er och ville med all makt ha er hit, fast jag gång på gång sade henne, att ni inte skulle kunna göra något, som jag ej redan gjort. Å, Herre Gud ! Här ha vi hennes vagn utanför dörren!»

Han hade knappt slutat tala, förrän en av de vackraste unga flickor, jag i hela mitt liv sett, störtade in i rummet. Hennes strålande violblå ögon, hennes halvöppna läppar, den klara rodnaden på hennes kinder, hennes iver och otvungenhet — allt vittnade om hennes glömska av sitt eget jag.

»Å, mr Sherlock Holmes», utbrast hon och såg i tur och ordning på oss alla tre, tills hennes blick med en kvinnas snabba uppfattning stannade på min vän, »jag är så glad över, att ni är här! Jag har åkt hit bara för att säga er det. Jag vet, att James inte har gjort det, jag vet det säkert, och jag vill, att ni skall veta det, innan ni börjar ert arbete. Hys aldrig minsta tvivel om den saken! Vi ha kännt varann alltsedan vi voro små barn, och att han har fel, vet jag bättre än någon annan; men han är så ömhjärtad, att han ej ens vill skada en fluga. För dem, som verkligen känna honom, är anklagelsen fullkomligt absurd.»

»Jag hoppas, vi ska' kunna bevisa hans oskuld, miss Turner», svarade Holmes. »Ni kan vara övertygad om, att jag skall göra allt, som står i min makt.»

»Men har ni läst vittnesmålen? Har ni bildat er [ 54 ]något omdöme? Kan ni finna något smyghål, någon brist i bevisen? Tror ni själv, att han är oskyldig?»

»Jag håller det för mycket troligt.»

»Där ser ni!» sade den unga flickan, i det hon höjde huvudet och utmanande såg på Lestrade. »Där ser ni! Han ger mig hopp!»

Lestrade ryckte på axlarna.

»Jag fruktar, att min kollega haft litet för bråttom med att bilda sig ett omdöme om saken», sade han.

»Men han har rätt. 0, jag vet, att han har rätt! James har inte gjort det. Och vad tvisten med hans far angår, så ville han troligen inte säga domaren orsaken till densamma, därför att det rörde sig om mig.»

»På vad sätt?» frågade Holmes.

»Det är ju bäst tala om alltsammans. James och hans far hade många dispyter för min skull. Mr Mc Carthy var högst angelägen om, att vi skulle gifta oss med varandra, James och jag. Vi ha alltid hållit av varandra som syskon, men han är så ung och har sett så litet av världen — och — och — ja, naturligtvis tänkte han inte än på giftermål. Och därför blev det bråk och gräl, och den här sista dispyten var nog också om samma sak.»

»Och er far?» frågade Holmes. »Var han för eller emot en sådan förbindelse?»

»Åh — han ville inte höra talas om den. Det var bara mr Mc Carthy, som ivrade så mycket därför.»

En klar rodnad spred sig över det älskliga unga ansiktet, när Holmes gav henne en av sina snabba, forskande blickar.

»Jag är er mycket tacksam för denna er upplysning,», sade han. »Kan jag få träffa er far i morgon?»

»Jag är rädd för, att doktorn inte tillåter det?»

»Doktorn?»

»Ja, vet ni det inte? Stackars pappa har under flera år varit svag till hälsan, och vad som nu skett har brutit hans krafter. Han är sängliggande, och doktor Willows säger, att hans nervsystem är alldeles förstört. Mr Mc Carthy var den ende, som känt pappa, när han var i Victoria.»

»I Victoria! Det var ju intressant.

»Ja, i guldgruvorna.»

»Jaså — ja, det var ju i guldgruvorna, som mr Turner förvärvade sina pengar?»

»Ja visst.»

»Tack, miss Turner. Det, som ni nu sagt, kan bli mig till ovärderlig hjälp.»

»Vill ni komma och tala om för mig, om ni finner någon ledtråd i morgon? Ni ämnar er väl till fängelset för att tala med James? Om ni får träffa honom, mr Holmes, så var snäll och säg honom, att jag vet, att han är oskyldig.»

»Det skall jag visst göra, miss Turner.»

»Nu måste jag resa hem; pappa är mycket sjuk, och han tycker inte om, att jag stannar borta länge. Far väl, mr Holmes! Må Gud hjälpa er i det arbete ni åtagit er!»

Hon ilade ur rummet lika hastigt och impulsivt, som hon störtat in, och vi hörde strax därefter bullret av vagnshjul, som i stark fart rasslade uppför gatan.

»Jag nästan blygs på edra vägnar, Holmes», sade Lestrade efter ett par minuters tystnad. »Varför skulle ni uppväcka förhoppningar, som ju på förhand äro dömda att bli svikna? Jag är inte särdeles ömhjärtad av mig, men jag kallar ert handlingssätt grymt.»

»Jag tror mig kunna vara i stånd att få mr Mc Carthy frikänd», sade Holmes. »Har ni tillåtelse att besöka honom i fängelset?»

»Ja, ni och jag ha fått lov att slippa in.»

»Då ändrar jag mitt beslut att stanna inne i kväll. [ 55 ]Ha vi tid att resa in till Hereford och träffa honom i dag?»

»Ja, det går nog för sig.»

»Låt oss ge oss av då. Det blir kanske långtråkigt för dig, Watson, men jag skall skynda mig tillbaka, så fort jag kan.»

Jag följde dem till stationen och tog mig sedan en promenad genom den lilla staden, varefter jag återvände till hotellet, sträckte ut mig på soffan och försökte intressera mig för innehållet i en fransk roman. Förvecklingarna i boken voro emellertid så genomskinliga och intresselösa i jämförelse med den djupa hemlighet vi hoppades kunna komma på spår, att min uppmärksamhet beständigt vandrade från diktens alster till verkligheten; slutligen slängde jag boken långt bort på golvet och överlämnade mig helt och hållet åt funderingar över dagens händelser. Om man antog, att den unge mannens vittnesmål vore sant, vilket djävulens verk hade då skett mellan den stund, då han skildes från fadern och det ögonblick, då han, återkallad av dennes jämmerrop, rusade tillbaka till sjöstranden? Det måtte ha varit något fasaväckande, hjärtslitande, oerhört hemskt. Vad kunde det väl ha varit? Borde ej de tillfogade yttre skadorna kunna uppenbara något för min läkareinstinkt? Jag ringde och skickade efter det nummer av stadens tidning, där protokollet över likbesiktningen fanns intaget. Läkarens förklaring innehöll bland annat att bortersta tredjedelen av vänstra hjässbenet och vänstra hälften av bakhuvudet blivit krossade medels ett kraftigt slag av något trubbigt tillhygge. Jag mätte ut stället på mitt eget huvud. Ett sådant slag kunde tydligen endast ha blivit tilldelat bakifrån. Detta faktum talade ju i viss mån till den anklagades fördel, enär han under tvisten med fadern stått ansikte mot ansikte med denne. Men det hade ej särdeles mycket att betyda, ty den äldre mannen kunde ju ha vänt sig om, straxt innan slaget föll. Man kunde i alla händelser fästa Holmes' uppmärksamhet på saken. Så hade vi den döendes egendomliga yttrande om en ratt. Vad kunde det betyda? En ratt?! Det kunde ju ej vara sagt i yrsel; en människa, som dör av ett häftigt slag, yrar vanligen inte. Nej, troligen var det ett försök att förklara överfallet. Men vad kunde väl det ordet innebära? Jag ansträngde min hjärna till det yttersta för att finna en antaglig förklaring, men förgäves. Och den grå rocken, som unge Mc Carthy sett? Så framt den omständigheten ej vore ren inbillning, måste mördaren, när han flydde, ha tappat ett av sina klädesplagg, sin ytterrock möjligen, och måste ha varit djärv nog att vända om och hämta den under den stund sonen knäböjde vid faderns lik. Vilken vävnad av hemlighetsfullhet! Jag undrade ej alls på Lestrades åsikt, och likväl hade jag ett så stort förtroende till Sherlock Holmes utomordentliga skarpsinne, att jag ej ville uppge allt hopp, så länge varje ny detalj tycktes stärka min vän i hans tro på unge Mc Carthys oskuld.

Det var sent, när Sherlock Holmes kom hem. Han var ensam, ty Lestrade hade tagit rum nere i staden.

»Barometern står alltjämt högt», sade han, i det han slog sig ner bredvid mig. »Det vore bra, om det ej ville regna, innan vi hunnit undersöka marken på det ställe, där mordet förövats. Å andra sidan behöver man ha friska krafter, när man har sådant arbete för sig; därför ville jag inte ta itu med det, då jag var uttröttad av en lång järnvägsresa. Jag har träffat unge Mc Carthy.»

»Och vad fick du veta av honom?»

»Ingenting.»

»Kunde han inte ge dig den minsta ledtråd?»

[ 56 ]»Nej — inte den allra minsta. Jag började misstänka, att han visste, vem som gjort den hemska gärningen — ville skydda honom eller henne — men nu är jag övertygad om, att han är lika okunnig om den saken som alla andra. Han är nog inte särdeles begåvad, men ser bra ut — har, tror jag, gott hjärta och god karaktär.»

»Jag beundrar just inte hans smak», sade jag, »om det verkligen är sant, att han inte vill gifta sig med en så förtjusande ung flicka som miss Turner.»

»Åhå — det är en historia för sig. Pojken är ursinnigt kär i henne, men för två år sedan, då han inte var torr bakom öronen och innan han riktigt kände flickan — hon hade hela fem år varit borta i pension — råkade den stackars idioten i klorna på en skänkmamsell i Bristol och lät locka sig till att ingå borgerligt giftermål med henne. Ingen har en aning härom och du kan nog inse, hur svårt det måtte ha varit för honom att ständigt bli uppmanad göra en sak, som han skulle vilja ge allt i världen för att göra, men som han vet han omöjligt kan. Det var ren förtvivlan, som kom honom att lyfta händerna mot himlen, när hans far vid deras sista möte ville tvinga honom att fria till miss Turner. Men han är ej i stånd att förtjäna sitt levebröd, och hans far, som enligt allas utsago var en mycket hård man, skulle alldeles ha förskjutit honom, om han fått reda på sanningen. Det var hos den här skänkmamsellen han tillbrakte de tre dagarna i Bristol; fadern visste ej var han var. Lägg den omständigheten på minnet — den är av stor betydelse. Emellertid är det intet ont, som ej har något gott med sig. Skänkmamsellen, som av tidningarna sett, att den unge herrn råkat illa ut och riskerar bli hängd, har skrivit till honom och sagt, att hon redan i många år varit gift med en hamnarbetare och att således intet verkligt band existerar dem emellan. Jag tror, att den lilla nyheten tröstade unge Mc Carthy för allt, vad han lidit.»

»Men om han är oskyldig, vem har då gjort det?»

»Ja, det är knuten — vem? Jag skall fästa din uppmärksamhet på två särskilda detaljer. Först, att den mördade hade stämt möte med någon nere vid sjön, och att denne någon ej var hans son, ty sonen var bortrest, och fadern visste ej, när han skulle komma hem igen. Sedan, att den mördade mannen ropade sitt 'Cooee!' innan han hade en aning om, att sonen kommit tillbaka. På dessa två punkter hänger hela sakens avgörande. Men låt mig höra din åsikt om George Meredith; de mindre viktiga detaljerna kunna vänta tills i morgon.»

Det blev, som Holmes förutsagt, intet regn; morgonen grydde, klar och molnfri. Klockan nio kom Lestrade och hämtade oss, och vi togo en vagn ut till Hatherley och Boscombe Pool.

»Vi ha fått viktiga nyheter i dag», anmärkte Lestrade. »Man säger, att mr Turner där uppe på herrgården är så sjuk, att det är fara för livet.»

»Han är rätt gammal, tror jag», sade Holmes.

»Omkring sextio år; men hans kraftiga konstitution har lidit av hans vistelse i kolonierna, och hans hälsa har på sista åren lämnat mycket övrigt att önska. Den här sorgliga händelsen har djupt gripit honom. Han var gammal god vän till mr Mc Carthy och dennes välgörare, tror jag; jag har nämligen hört sägas, att mr Mc Carthy ej betalade något arrende för Hatherley.»

»Är det möjligt! Det här var ju riktigt intressant!» inföll Holmes.

»Ja visst, högst intressant. Och han har även hjälpt honom på tusen andra sätt. Man talar överallt om mr Turners stora godhet mot sin gamle vän.»

»Jaså. Men förefaller det er inte litet besynnerligt, [ 57 ]att denne mr Mc Carthy, som tycks äga föga av denna världens goda och som har mr Turner att tacka för så mycket, likväl kunde tala om sin sons giftermål med miss Turner, sin rike fars enda arvinge, och tala om saken på ett så tvärsäkert sätt som behövde sonen bara fria, för att allt skulle vara avgjort? Det är så mycket besynnerligare, som Turner var emot förslaget — hans dotter har själv talat om det. Kan ni inte dra några slutsatser av allt detta?»

»Nu ä' vi inne på kapitlet om slutledning och slutsatser», sade Lestrade och blinkade småslugt åt mig. »Jag tycker det är kinkigt nog ibland att ta i tu med fakta, mr Holmes, utan att ge sig ut på jakt efter teorier och fantasifoster.»

»Ni har rätt», svarade Holmes lugnt; »ni finner det vanligtvis svårt att ta i tu med fakta.»

»I alla händelser har jag då fått tag i ett faktum, som det tycks vara er omöjligt att inse och begripa», svarade Lestrade litet hetsigt.

»Och det skulle vara?»

»Det faktum, att mr Mc Carthy den äldre dog för sin sons, mr Mc Carthy den yngres, hand och att alla motsatta teorier äro idel månskensfantasier.»

»Månsken är i alla fall ljusare än dimma», sade Holmes skrattande. »Men om jag ej misstar mig, så ha vi Hatherley där till vänster.»

»Ta, det har vi.»

Arrendegården var ett långsträckt, rymligt tvåvåningshus med skiffertak och mossbelupna grå väggar. De nedfällda rullgardinerna och de höga skorstenarna, ur vilka ingen rök uppsteg, gåvo emellertid stället ett ödsligt utseende; det såg ut, som om tyngden av den nyss timade hemska händelsen ännu vilade över huset, Vi knackade på, och tjänstflickan visade oss på Holmes' begäran de stövlar, hennes husbonde burit den dag han mötte sitt tragiska slut, och likaledes ett par av sonens skodon, fast ej desamma, han nyttjat vid nämnda tillfälle. Sedan han omsorgsfullt mätt dem på sju eller åtta olika sätt, bad Holmes att bli förd ner på stallgården, och därifrån följde vi alla den stig, som leder till Boscombe Pool.

Sherlock Holmes var liksom förvandlad, när han »fått upp» ett sådant »slag», som detta. Den, som endast gjort bekantskap med den lugne tänkaren och logikern från Baker-Street, skulle ej ha känt igen honom. Hans anletsdrag fördystrades; ögonbrynen drogos tillsammans, så att de bildade två smala, svarta linjer, under vilka ögonen glänste skarpa, som blankt stål; han höll huvudet nedlutat, ryggen var böjd, och läpparna voro fast sammanpressade; ådrorna svällde till stora knutar på hans långa, magra hals. Hans näsborrar vidgades av jaktlust, och han var så upptagen av den sak, med vilken han var sysselsatt, att en fråga eller en anmärkning spårlöst gick honom förbi eller som svar framkallade endast en hastig, otålig fnysning. Med snabba, ljudlösa steg följde han den lilla gångstig, som genomskar ängen och över skogen förde till Boscombe Pool. Marken var fuktig och träskartad, och man såg spår efter många fötter både på stigen och på det korta gräset, som kantade densamma. Emellanåt påskyndade Holmes sina steg, emellanåt stod han alldeles stilla, och en gång gjorde han en liten sväng utåt ängen. Lestrade och jag gingo bakom honom; detektiven såg likgiltig och föraktfull ut, under det jag med stort intresse följde min väns rörelser, viss om, att även den obetydligaste av hans handlingar styrdes av tankar, riktade på ett bestämt mål.

Boscombe Pool, en liten med vass kantad, ungefär femtio meter bred insjö, är belägen på gränsen mellan arrendegården Hatherley och den rike mr Turners [ 58 ]privata parkområde. Bakom skogen på sjöns bortersta strand kan man urskilja de röda tornspirorna på den store egendomsägarens slott. På den sida av sjön, som vetter åt Hatherley, är skogen mycket tät; mellan skogsbrynet och stranden ligger en ungefär tjugo steg bred gräsmatta. Lestrade visade oss platsen, där den mördades kropp blivit funnen, och marken var så mjuk och fuktig, att man ännu mycket väl kunde se stället, där den legat. På Holmes' spända anletsdrag och gnistrande ögon kunde jag märka, att han i det nedtrampade gräset såg mycket, som undgick oss. Han sprang hit och dit lik en jakthund, som söker ett »slag», och vände sig slutligen till Lestrade med orden:

»Varför gick ni ner i sjön?»

»Jag draggade litet i den med en räfsa; jag trodde, att jag skulle finna ett vapen eller något annat, som kunde leda oss på spår. Men hur i all världen — —?»

»Å — intet prat — det har jag ingen tid med. Er inåtvända vänstra fot har ju satt märken överallt. En blind höna kan se dem, och så ett, tu, tre, försvinna de ner i vassen. Ack, hur lätt skulle det inte ha gått, om jag varit här, innan alla de nyfikna människorna lik en stor buffelhjord störtade hit och trampade ner allt! Här ser ni, var grindvaktaren och de, som voro med honom, stått — de ha utplånat alla spår flere meter kring platsen, där den döde låg. Men jag har funnit tre särskilda märken efter en och samma fot.»

Han tog fram ett stort förstoringsglas, bredde ut sin regnkappa och lade sig raklång på densamma för att kunna se tydligare; hela tiden småpratade han, mer för sig själv än med oss.

»Här ha vi unge Mc Carthys fötter. Två gånger gick han långsamt, en gång sprang han så hastigt, att tåspetsarna gjort djupa märken, under det klacken ej alls synes. Det talar gott för hans vittnesmål. Han sprang när han fick se sin far ligga på marken. Här åter ha vi faderns fotspår; han har gått fram och tillbaka många gånger. Vad ha vi här? Å, märket efter sonens bösskolv, när han stod och talade med fadern. Och det här? Åhå! Vad är det här? Tåspetsar, tåspetsar! Och tvärt avskurna till på köpet — högst ovanliga skodon! De komma, de gå, de komma igen — naturligtvis för att hämta rocken. Varifrån kommo de väl?»

Han sprang fram och åter; ibland förlorade han spåret, ibland fann han det igen; på så sätt hunno vi fram till skogsbrynet och stodo snart i skuggan av en stor bok, det största träd i grannskapet. Holmes gick bakom det ståtliga trädet och kastade sig än en gång med ett litet utrop av tillfredsställelse ner på marken. En lång stund blev han liggande, vände på en massa nedfallna blad och torra grenar, samlade ihop något, som tycktes mig vara jord eller lera, och lade det i ett kuvert samt undersökte genom förstoringsglaset ej endast marken, utan ock trädets bark, så högt upp han kunde nå. En skarpkantad liten sten låg nersjunken i mossan; han tog upp den och undersökte den på det noggrannaste, varefter han stoppade den i fickan. Sedan gick han längs en liten gångstig genom skogen och stannade ej förrän han uppnått stora landsvägen, där alla spår upphörde.

»Det här fallet är ovanligt intressant», sade han slutligen, i det han återtog sitt naturliga sätt att vara. »Jag tror, att det grå huset där till höger måste vara grindstugan; jag ska' gå in och säga ett ord till Moran; det är ju ock möjligt, att jag skriver en liten biljett. Sedan kunna vi fara hem och äta lunch. Vill ni gå i förväg till vagnen; jag skall ej dröja många sekunder.»

Tio minuter senare sutto vi i droskan på väg till [ 59 ]Ross. Holmes visade oss den sten, han hittat i skogen.

»Den intresserar er kanske, Lestrade», sade han. »Se på den — det var med den, mordet förövades.»

»Jag ser inga märken.»

»Det finns inga.»

»Hur kan ni då veta, att det var den?»

»Gräset var ännu friskt under densamma — den hade bara legat ett par dar på det ställe, där jag fann den. Jag kunde inte upptäcka någon plats, varifrån den blivit tagen. Man har inte funnit något annat vapen.»

»Och mördaren?»

»Är en storväxt karl, vänsterhänt och halt på högra benet; han nyttjar tjockbottnade jaktstövlar och grå rock, röker indiska cigarrer, använder cigarrmunstycke och bär en slö pennkniv i fickan. Det finns flere andra kännemärken, men dessa äro allt, vad vi behöva.»

Lestrade skrattade.

»Jag fruktar för, att jag trots dessa upplysningar likväl måste förhålla mig tvivlande», sade han. »Teorier äro nog goda att ha, men dem bryr sig en klok och förslagen britisk jury inte om.»

»Nous verrons», svarade Holmes lugnt. »Fortsätt ni bara att arbeta efter er metod, Lestrade; jag skall följa min. Jag har mycket att göra i eftermiddag och reser troligen tillbaka till London med kvälltåget.»

»Och lämnar saken i sticket?»

»Nej, den är avslutad.»

»Men hemligheten?»

»Är utredd.»

»Vem är då den skyldige?»

»Den herre, jag nyss beskrivit.»

»Men vem är han?»

»Det kan ju inte vara svårt att få reda på. Trakten är inte särdeles tätt befolkad.»

Lestrade ryckte på axlarna.

»Jag är en praktisk karl», sade han, »och jag kan verkligen inte åtaga mig att gå omkring i bygden ock leta efter en vänsterhänt, halt herre. Jag skulle bli en visa i hela Scotland Yard.»

»Som ni själv vill», svarade Holmes lugnt. »Jag har sökt hjälpa er på traven. Här bor ni ju? God middag! Jag skall låta höra av mig, innan jag reser.»

Sedan vi låtit Lestrade stiga av, där han bodde, fortsatte vi till hotellet, där vår lunch redan var framdukad. Holmes var tyst och tankfull; hans dystra ansiktsuttryck tydde på, att han råkat i någon klämma ock ej rätt visste, vad han skulle göra.

»Hör på, Watson», sade han, när bordet var avdukat; »gör mig den tjänsten och slå dig ner i den här länstolen, så får jag prata litet allvar med dig. Jag vet inte hur jag bör handla, och skulle sätta värde på ett gott råd. Tänd en cigarr, och låt mig framlägga saken för dig.»

»Mer än gärna.»

»Jo, ser du, i unge Mc Carthys berättelse finnas två detaljer, som genast fängslade både din och min uppmärksamhet, fast de hos mig talade till hans förmån, hos dig tvärtom. Den ena var det faktum, att hans far skulle ha ropat 'Cooee!', innan han ännu sett honom; den andra var den döendes häntydan på en ratt. Han mumlade flera ord, ser du, men sonen uppfångade inte mer än detta. Vi måste ta dessa detaljer som utgångspunkt och vilja till en början antaga, att den unge mannens vittnesmål är bokstavligen sant.»

»Vad skulle det där 'Cooee!' då betyda?»

»Det var tydligen ej menat åt sonen — han trodde ju, att denne var i Bristol. Det var en ren tillfällighet, [ 60 ]att den unge mannen var inom hörhåll. Signalen var ämnad att ådraga sig den persons uppmärksamhet, med vilken han stämt möte. Men ropet 'Cooee!' som signal härstammar från Australien och begagnas uteslutande kolonister emellan. Vi kunna således nästan med säkerhet antaga, att den man, mr Mc Carthy stämt möte med vid Boscombe Pool, var någon, som hade varit i Australien.»

»Men 'ratten' då?»

Sherlock Holmes tog ur sin ficka ett hopvikt papper som han bredde ut på bordet.

»Det här är en karta över kolonien Victoria», sade han. »Jag telegraferade till Bristol efter den i går kväll.»

Han lade sin hand över en del av kartan.

»Vad står där?» frågade han.

»Rat», sade jag.

»Och nu?» Han tog bort handen.

»Ballarat.»

»Riktigt. Det var det ordet, den döende mannen yttrade, och av vilket sonen endast uppfångade sista stavelsen. Han försökte säga mördarens namn: den och den från Ballarat.»

»Underbart!» utropade jag.

»Det är ju alldeles klart och tydligt. Och nu, ser du, har undersökningsfältet krympt betydligt ihop. Äganderätten till en grå rock är den tredje omständigheten, som, om den unge mannen talat sant, är ett starkt bevis. Vi ha nu kommit så långt, att vi fått visshet om en australier från Ballarat med en grå rock.»

»Ja visst.»

»Och därtill en, som var hemma i närheten, ty till sjön kan man komma endast över arrendegården eller över slottets ägor, och dit skulle ingen främling våga sig.»

»Naturligtvis inte.»

»Så ha vi vår expedition i morgse. Genom att undersöka marken fick jag reda på de små detaljerna angående mördarens person, och jag gav Lestrade del av mina upptäckter.»

»Men hur fick du reda på dem?»

»Du känner ju till min metod. Den är grundad på noggrannt iakttagande av småsaker.»

»Jag vet, att du kan sluta dig till en människas längd genom att mäta, hur långa steg hon tar. Stövlarnas form kan man väl se på de spår, de lämna.»

»Ja — och de här stövlarna voro ej av den vanliga sorten.»

»Men hur vet du, att karlen är halt?»

»Spåret efter hans högra fot är alltid mindre tydligt än det, den vänstra kvarlämnat. Han stöder mindre kraftigt på den förra. Varför? Jo, emedan han är halt.»

»Hur kom du underfund med, att han är vänsterhänt?»

»Du var ju själv förvånad över de egendomliga skador, dem läkaren vid likbesiktningen upptäckt. Slaget hade tilldelats bakifrån, men på huvudets vänstra sida. Hur skulle detta ha kunnat ske, om karlen ej varit vänsterhänt? Han hade stått bakom det stora trädet, så länge tvisten mellan far och son pågått — han hade till och med rökat. Jag fann en hel mängd cigarraska, och min specialkännedom om tobakssorterna satte mig i stånd att se, att han rökt en indisk cigarr. Som du vet, har jag grundligt studerat ämnet och utgivit en avhandling om de olika slags tobak, som användas i cigarr- och cigarrett-tillverkning, och om den slags aska, varje sort kvarlämnar. Sedan jag funnit askan, [ 61 ]såg jag mig omkring och hittade bland mossan den bortkastade cigarrstumpen. Det var, som jag trott, en indisk cigarr, av det slag, som fabriceras i Rotterdam.»

»Och cigarrmunstycket?»

»Jag kunde se, att han ej hållit själva cigarren i munnen — följaktligen begagnade han munstycke. Toppen var avskuren, ej avbiten, men skåran var ojämn, och så antog jag, att hans pennkniv var slö.»

»Holmes», utbrast jag, »mördaren skall ej kunna slingra sig ur det nät, du spunnit kring honom. Du har räddat en oskyldig människas liv lika visst och säkert, som om du skurit av repet, man lagt kring hans hals. Jag ser nu, varthän allt detta pekar. Den skyldige är — — —»

»Mr John Turner», anmälde uppassaren, i det han öppnade dörren till vår lilla salong och släppte in en besökande. Den man, som trädde in i rummet, hade ett egendomligt men tilltalande utseende. Hans långsamma, haltande gång och böjda rygg tydde på orkeslöshet eller ålderdomssvaghet, men hans skarpa, markerade drag och hans grova lemmar utvisade, att han var i besittning av ovanlig såväl kropps- som själsstyrka. Hans långa skägg, gråsprängda hår och stora, buskiga ögonbryn förlänade hans gestalt en viss imponerande värdighet; men hans ansikte var alldeles likblekt, och kring läppar och näsvingar syntes mörka, nästan svarta färgskiftningar. En enda blick på mannen var nog för att inse, att han led av någon kronisk, dödlig sjukdom.

»Var god och slå er ned i soffan», sade Holmes vänligt inbjudande. »Ni har väl fått min biljett?»

»Ja, grindvaktaren kom upp med den. Ni sade, att ni för att undvika skandal ville tala med mig här.»

»Jag trodde, att ett besök av mig på herregården kunde ge anledning till prat.»

»Och varför ville ni nödvändigt träffa mig?» Han såg på min vän med sådan förtvivlan i sina trötta ögon, att man kunde tro, att hans fråga redan blivit besvarad.

»Ja», sade Holmes. Han besvarade blicken, ej frågan. »Det är så. Jag vet allt om mr Mc Carthy.»

Den gamle herrn betäckte sitt ansikte med händerna.

»Gud hjälpe mig, arme syndare!» utbrast han. »Men jag skulle aldrig ha låtit något vederfaras den unge mannen. Jag ger er mitt hedersord på, att jag skulle ha bekännt allt, om han vid tinget blivit förklarad skyldig.»

»Jag är glad, att så var er avsikt», sade Holmes allvarligt.

»Jag skulle genast ha talat om allt, om jag inte tänkt först och främst på min lilla tös. Det skulle ha krossat hennes hjärta — det kommer att krossa hennes hjärta — när hon får höra, att jag blivit arresterad.»

»Kanske behöver det ej gå så långt.»

»Vad menar ni?»

»Jag är ingen officiell polisman. Det var er dotter, som skickade efter mig, och jag handlar i hennes intresse. Unge Mc Carthy måste emellertid bli frikänd.»

»Jag står på gravens rand», sade gamle Turner. »I åratal har jag lidit av sockersjuka. Läkaren säger, att det är ovisst, om jag kan leva en månad till. Men nog skulle jag hellre vilja dö under eget tak än i en fängelsecell.»

Holmes steg upp och slog sig ner vid bordet med en penna i handen och några ark papper framför sig.

»Tala om alltsammans för mig», sade han. »Jag skall anteckna de viktigaste fakta. Ni skriver ert namn under, och Watson bevittnar det. Sedan kan [ 62 ]jag, ifall mina andra försök att rädda unge Mc Carthy skulle misslyckas, visa er bekännelse. Jag lovar er att ej begagna mig av densamma, så framt det ej är absolut nödvändigt.»

»Det är så gott, att jag gör som ni säger», sade den gamle herrn. »Troligen lever jag ej, när tinget nästa gång sammanträder, så att mig kan det göra detsamma; men jag ville gärna, att Alice skulle bli förskonad från sorg och skam. Och nu skall jag söka klargöra saken för er; det skall ej ta lång tid.»

»Ni kände inte denne Mc Carthy — han var djävulen förkroppsligad, säger jag er. Mig har han nu i tjugo år pinat och plågat — han har gjort mitt liv till en börda för mig. Gud bevare er från att någonsin falla i händerna på en sådan som han! Jag skall tala om för er, hur jag råkade i hans våld.»

»Det var i början av sextiotalet och på guldfälten. Jag var bara en pojke då, hetlevrad och obändig, färdig att vara med om vad som helst; jag kom i dåligt sällskap, började dricka, hade otur med mina inmutningar, rymde till skogs — blev kort sagt vad vi här hemma kalla stråtrövare. Jag hade fem kamrater, och vi förde ett vilt, fritt liv; emellanåt förstörde vi ett nybygge, ibland plundrade vi de foror med livsförnödenheter, som voro på väg till guldgrävarlägren. Jag gick under namn av »Svarte Jack från Ballarat», och i kolonien talar man ännu om »Ballaratrövarna». En dag skickades en stor mängd guld från Ballarat till Melbourne; vi lade oss på lur för att få tag i skatten. Eskorten bestod av sex soldater; vi voro också sex, så att det var man mot man, men fyra av deras sadlar voro tomma efter vår första salva. Tre av mina kamrater dödades också, men vi andra fingo övertaget. Jag satte min pistol för tinningen på kusken, som var ingen annan, än den här Mc Carthy. Jag har mången gång önskat att jag då skjutit ner honom, men jag skonade hans liv, fast jag såg hans små elaka ögon fästade på mitt ansikte, som ville han inprägla varje drag i sitt minne. Vi lyckades föra guldet i säkerhet, blevo rika karlar och reste över till England utan att ha blivit misstänkta. Här hemma skilldes jag från mina kamrater och beslöt att slå mig till ro och bli en hederlig, rättskaffens medborgare. Jag köpte den här egendomen, som händelsevis var till salu, och använde en del av mina pengar till välgörande ändamål, i hopp att på det sättet försona forna synder. Jag gifte mig också. Min hustru dog, till min stora sorg, helt ung, men jag hade min lilla Alice kvar. Till och med då hon knappt var mer än ett spädbarn, tycktes hennes lilla hand bättre än allt annat leda mig på rätta vägen. Med ett ord: jag slog om på en ny bog och sökte på bästa sätt gottgöra det förflutna.»

»Allt gick bra, tills Mc Carthy fick mig i sina klor. Jag hade rest upp till London för att placera litet pengar, då jag en dag mötte honom på Regent-Street; han var både trasig och utsvulten.»

»Här har du oss», sade han och slog mig på axeln; »nu ska' vi nog komma överens. Vi ä' två, jag och min pojke, och du ska' få det nöjet att försörja oss. Om du inte vill — så — ja, Gamla England är ett präktigt, laglydigt land, och en poliskonstapel finns alltid inom hörhåll.»

»Nå ja — de kommo hit ned; jag kunde ej bli dem kvitt, och de ha levt fritt på min bekostnad allt sedan dess. För mig fanns ingen frid, ingen vila, ingen möjlighet att glömma — vart jag än vände mig, såg jag i min närhet hans sluga, hånfulla ansikte. Än värre blev det, sedan Alice vuxit upp; han insåg snart, att jag var mindre rädd för rättvisans tjänare [ 63 ]än för att hon skulle få reda på något om mitt förflutna. Allt vad han begärde fick han — land, pengar, hus — tills han slutligen fordrade något som jag inte kunde ge. Han ville ha Alice.»

»Hans son hade vuxit upp, ser ni, och det hade min tös också, och som han kände till, att min hälsa ej var särdeles god, tyckte han det skulle vara en lyckad kupp, om pojken med ens kunde komma i besittning av en stor jordegendom. Men jag höll emot. Jag ville inte ha hans förbannade avkomma in i min familj. Inte för det jag hade något direkt mot den unge mannen, men hans fars blod rann i hans ådror, och det var mig nog. Jag gav ej efter — Mc Carthy hotade — jag trotsade honom och bad honom göra sitt värsta. Vi skulle just mötas vid Boscombe Pool för att överlägga om saken.»

»När jag infann mig på mötesplatsen, såg jag, att han stod och talade med sin son; jag tände en cigarr och ställde mig bakom ett träd för att vänta, tills han skulle ha blivit ensam. Men under det jag lyssnade till hans ord, fick allt det onda och bittra inom mig överhand. Han ville tvinga sin son att gifta sig med min dotter utan att ta ringaste hänsyn till den unga flickans egen mening — han tycktes ej hysa mer aktning för henne, än om hon varit den värsta gatslinka. Jag blev alldeles utom mig, när jag tänkte på, att både jag själv och den jag älskade mer än allt i världen voro i den uslingens våld. Var det ej möjligt att bryta sönder fjättrarna? Jag var förtviflad — och jag var en livdömd man. Fast jag har alla mina själsförmögenheter i behåll och ännu är ganska stark och spänstig, visste jag, att min dödsdom var fälld. Men mitt eftermäle och min lilla tös? Båda kunde bli räddade, om jag bara kunde lyckas tysta den fördömde skurkens tunga. Jag gjorde det, mr Holmes. Och jag skulle göra det än en gång, om så fordrades. Jag hade varit en stor syndare, men jag har ock fått lida för mina synder. Att min lilla tös skulle bli insnärjd i samma nät som jag, var mer än jag kunde uthärda. Jag fällde honom till marken — och kände ej mer samvetskval däröver, än om jag slagit ihjäl ett giftigt skadedjur. Hans rop kom hans son att vända om, men jag hade redan uppnått skogsbrynet, fast jag sedan måste gå tillbaka och hämta min rock, som jag under flykten tappat. Detta är den sanna berättelsen, mina herrar, om vad, som tilldragit sig.»

»Det tillkommer ej oss att döma er», sade Holmes, när den gamle mannen underskrivit sin bekännelse. »Gud give, att vi aldrig må bli utsatta för en dylik frestelse!»

»Ja, det give Gud! Men vad ämnar ni nu göra?»

»Med kännedom om er svaga hälsa — ingenting. Ni är ju själv fullt medveten om, att ni snart skall svara för edra gärningar inför en högre domstol. Jag skall behålla er bekännelse, och endast framvisa den om unge Mc Carthy blir dömd. Blir han frikänd, skall er redogörelse ej läsas av något mänskligt öga, och er hemlighet skall, vare sig ni är död eller levande,troget bevaras av oss.»

»Far väl då!» sade den gamle mannen högtidligt. »Bådas er dödsbädd skall en gång bli fridfullare för er vid tanken på det lugn, ni skänkt mina sista stunder.»

Med långsamma, vacklande steg lämnade han rummet.

»Gud hjälpe oss!» utbrast Holmes efter en lång stunds tystnad. »Varför spelar Ödet sådana spratt med oss, stackars usla jordmaskar? Jag hör aldrig talas om sådana här sorgliga händelser utan att tänka [ 64 ]på Baxters ord och säga: 'Vad hade det väl utan Guds nåd blivit av Sherlock Holmes'?»

James Mc Carthy blev frikänd av domstolen, tack vare Sherlock Holmes' energiska ingripande. Gamle Turner levde ännu sju månader efter vårt sammanträffande med honom. Han är död nu, men det finns all anledning att hoppas, att Alice och hennes barndomsvän skola komma att leva lyckligt tillsammans utan aning om det svarta moln, som beskuggar deras förflutna liv.




De fem apelsinkärnorna.

När jag ser igenom mina anteckningar om Sherlock Holmes' göranden och låtanden under åren 1882—1890, mötes jag av så många egendomliga, intressanta äventyr, att jag sannerligen ej vet, vilka av dem, som mest skulle roa en beundrande publik. Flere av dem ha visserligen genom tidningarna blivit bekantgjorda. och andra ha ej erbjudit något fält för utvecklingen av min väns sällsynta egenskaper, vilka det just är min mening att i dessa små berättelser framhålla. Några — endast helt få — av dessa fall ha trotsat hans ovanliga analyseringsförmåga, och skulle, om man framställde dem i berättelseform, ej bli annat än en början utan slut, under det andra, som delvis blivit utredda, ha sin förklaring grundad mer på gissningar och antaganden än på absoluta, logiska bevis. Av dessa senare fall finns det likväl ett, som är så anmärkningsvärt för detaljernas skull och så häpnadsväckande i sitt resultat, att jag känner mig frestad låta det komma till allmänhetens kännedom, i trots av det faktum, att åtskilliga punkter däri ej fått och troligen aldrig skola få sin förklaring.

År 1887 hade vi en hel massa mer eller mindre intressanta mål, dem jag med största noggrannhet följde. De viktigaste av dem jag upptecknat äro [ 65 ]historien om Paradol-kammaren; äventyret med Amatör-tiggare-sällskapet, som i ett av de stora möbelmagasinens källare hade en luxuöst inredd klubblokal; de fakta, som äro förbundna med den engelska barken »Sophy Andersons» försvinnande; Grace Patersons sällsamma äventyr på ön Uffa och slutligen förgiftningshistorien i Camberwell. I det sistnämnda fallet lyckades Sherlock Holmes, som man kanske minns, genom att dra upp den dödes ur, bevisa, att detta blivit uppdraget två timmar förut, och att den döde således gått till sängs senare än man trott — en slutsats, som i hög grad inverkade på den vändning saken tog. Alla dessa upplevelser skall jag måhända en gång framdeles berätta; men ingen av dem har att bjuda på så säregna detaljer, som den egendomliga kedja av omständigheter, jag nu ämnar beskriva.

Vi befunno oss i sista veckan av september, och höstdagjämningsstormarna rasade med ovanlig häftighet. Hela dagen hade vinden tjutit och regnet piskat på rutorna; till och med de, som bodde i själva hjärtat av London voro tvungna att under några ögonblick frigöra sitt sinne från det dagliga livets enahanda och erkänna tillvaron av de obesegrade, elementära krafter, vilka tvärs genom civilisationens stängsel och galler ryta mot människorna likt vilddjur i bur. Mot kvällen tilltog stormen i våldsamhet och vinden for tjutande upp och ner genom skorstenspiporna. Sherlock Holmes satt i sin länstol vid brasan och ordnade tyst sina anteckningar i en del brottmål, under det jag ej långt från honom var så fördjupad i läsningen av en av Clark Russells spännande sjömanshistorier, att vindens tjut småningom tycktes blanda sig med texten och regnets skvalande förvandlas till havsvågornas brus. Min hustru var på besök hos sin tant, och under ett par dar bebodde jag än en gång mina gamla ungkarlsrum vid Baker-Street.

»Å», sade jag med en blick på min kamrat, »det ringde bestämt. Vem kan det väl vara? Väntar du besök av någon vän.»

»Med undantag av dig har jag ingen», svarade han. »Och mina bekanta komma sällan hit.»

»En klient då, möjligen?»

»I så fall gäller det något viktigt. Det är nog ingen småsak, som förmår en människa att ge sig ut i sådant väder och så här sent på kvällen. Men antagligen är det någon av värdinnans gamla skvallersystrar.»

Sherlock Holmes hade emellertid orätt i sitt antagande, ty snart hörde vi steg i trappan och en sakta knackning på dörren. Holmes sträckte ut sin långa arm och vände lampan så, att dess ljus föll på den tomma länstol, där den besökande skulle komma att ta plats, under det han själv befann sig i skuggan.

»Kom in!» ropade han så.

Den inträdande var en ung man, på sin höjd ett par och tjugo år gammal; han var prydligt, nästan elegant klädd och hade något fint och distingerat i sin hållning. Hans drypande våta paraply och långa, av fuktighet glänsande gummirock vittnade om det oväder, som rasade utomhus. Han såg sig ängsligt omkring, och jag märkte, att han var blek och trött och att hans ögon hade ett djupt bekymrat uttryck.

»Jag ber er om ursäkt», sade han, i det han satte på sig sin guldbågade pince-nez; »jag hoppas, att jag ej stör er för mycket. Jag är rädd för, att jag lämnar synliga märken av ovädret på ert fina golv.»

»Giv mig rocken och paraplyn», sade Holmes. »jag hänger upp dem därborta på kroken; de torka snart nog. Ni har kommit sydväst ifrån, ser jag.»

[ 66 ]»Ja, från Horsham.»

»Den där blandningen av kalk och lera, som syns på edra skor, är lätt igenkänlig.»

»Jag har kommit hit för att få råd.»

»Det kanske ni lätt nog kan få.»

»Och hjälp.»

»Det blir antagligen svårare.»

»Jag har hört mycket talas om er, mr Holmes. Major Prendergast har berättat mig, hur ni räddade honom undan den Tankervillska klubbskandalen.»

»Jaså — ja, naturligtvis. Man hade med orätt beskyllt honom för att ha spelat falskt.»

»Han sade mig, att ni kunde reda ut vilken hemlighet som helst.»

»Då överdrev han.»

»Och att ingen kan besegra eller bedraga er.»

»Jag har blivit slagen fyra gånger — tre gånger av män, den fjärde av en kvinna

»Men vad är väl det, jämfört med alla de gånger, ni haft framgång?»

»Det är sant nog — i de flesta fall har jag varit framgångsrik.»

»Då kan ni ju kanske också lyckas nu.»

»Drag er stol längre intill brasan, och låt mig få veta detaljerna i den sak, ni vill jag skall åtaga mig.»

»Det är ingen vanlig affär.»

»Man vänder sig aldrig till mig i 'vanliga' fall. Jag är sista instansen.»

»Och likväl vågar jag påstå, att ni, trots er stora erfarenhet, aldrig någonsin hört talas om en hemlighetsfullare och oförklarligare följd av händelser än den, som tilldragit sig inom min familj.»

»Ni gör mig riktigt nyfiken», sade Holmes. »Var snäll och giv oss från början endast de viktigaste fakta; sedan kan jag fråga er om de detaljer, jag anser värda min uppmärksamhet.»

Den unge mannen drog sin stol närmare brasan och satte sina våta fötter upp mot kamingallret.

»Mitt namn», började han, »är John Openshaw, men mitt enskilda liv har föga eller intet att göra med den hemska saken i fråga. Det är en nedärvd familjeangelägenhet, och för att ni rätt skall kunna förstå, varom den rör sig, måste jag gå ganska långt tillbaka i tiden.»

»Min farfar hade två söner — min farbror Elias och min far, som hette Josef. Min far ägde i Coventry en liten fabrik, den han betydligt utvidgade vid den tidpunkt, då bicycling började komma på modet. Han hade uppfunnit och tagit patent på de oförstörbara Openshawska hjulringarna, och hans uppfinning hade sådan framgång, att han snart kunde sälja fabriken och slå sig till ro på en ganska vacker årsinkomst.»

»Min farbror Elias emigrerade till Amerika, när han ännu var helt ung; han blev plantageägare i Florida, och det sades, att han stod sig mycket gott. När inbördeskriget utbröt, kämpade han i Jacksons armekår och sedan under Hood, som gjorde honom till överste. När Lee lade ned vapnen, drog min farbror sig tillbaka till sin plantage, där han kvarblev tre eller fyra år. Omkring år 1869 eller 70 kom han hem till Europa och köpte en liten egendom i Sussex, ej långt från Horsham. Han hade i Amerika förvärvat en ganska stor förmögenhet, och orsaken till, att han ej stannade där var den, att han avskydde negrerna och ogillade Republikens beslut att upphäva slaveriet. Han var en egendomlig människa, stolt och häftig till lynnet, ovettig och hänsynslös i sitt tal, när han blev ond; i allmänhet var han mycket tyst och [ 67 ]tillbakadragen. Han tyckte bäst om ensamheten, och jag tror ej, att han, under alla de år, han bodde i Horsham, någonsin satt sin fot på Londons gator. Hans hus var omgivet av en trädgård, och där tog han sin motion; det hände dock att han hela veckor igenom ej lämnade sitt rum. Han förtärde en hel mängd konjak och rökte mycket, men han sökte intet sällskap och ville helst ej se någon människa, ej ens sin egen bror.»

»Mig tog han likväl emot, ja, jag kan gärna säga, att han hade en viss svaghet för mig; när han först såg mig, var jag bara en pojke på tolv år eller så. Det var år 1878, och han hade då i åtta eller nio år vistats i England. Han bad min far att få ta mig till sig och var på sitt sätt mycket snäll och vänlig mot mig. När han var nykter, brukade han spela bräde eller dam med mig, och han gjorde mig till sin ställföreträdare, både när det gällde tjänarna och leverantörerna; vid sexton års ålder var jag så gott som herre i huset. Jag hade alla nycklar om hand; jag kunde gå, vart jag ville, och göra allt, som föll mig in, så länge jag ej störde honom i hans enskilta lilla rum. Och så fanns det ett vindsrum, som alltid var tillstängt, och till vilket varken jag eller någon annan hade tillträde. Med en pojkes vanliga nyfikenhet tittade jag ofta in genom nyckelhålet, men var aldrig i stånd att upptäcka annat än en hop gamla koffertar och annat skräp.»

»En dag — det var i mars 1883 — låg ett brev med utländskt frimärke bredvid överstens kuvert på frukostbordet. Han fick högst sällan brev, ty han betalade allting kontant och hade inga vänner eller bekanta.»

»Från Indien», sade han, i det han tog brevet, »stämplat i Pondicherry. Från vem kan det vara?»

Han slet upp kuvertet, och därvid föllo fem små torra apelsinkärnor ner på hans tallrik. Jag började skratta, men vid åsynen av hans anletsdrag dog skrattet på mina läppar. Han satt med vidöppen mun och vilt stirrande blick; hans hy var askgrå, och hans ögon hängde liksom fast vid det papper han höll i sina darrande händer.

»K. K. K.!» utbrast han. »Min Gud, min Gud, skall jag så straffas för min synd!»

»Vad är det, farbror?» sade jag häpen.

»Döden», svarade han, i det han steg upp från bordet och gick in i sitt rum; jag satt kvar, darrande av förskräckelse. Slutligen tog jag upp kuvertet och såg, att på innersidan av den lilla tresnibben, straxt ovanför den gummade randen, bokstaven K. tre gånger om stod skriven med rött bläck. Kuvertet hade ej innehållit något annat än de fem torra apelsinkärnorna. Vad kunde väl vara orsaken till farbrors obeskrivliga förfäran? Jag lämnade frukostbordet, och när jag gick uppför trappan, mötte jag min farbror; i ena handen bar han en gammal rostig nyckel, som troligen tillhörde vindskammardörren, i den andra höll han en liten blecklåda, som såg ut som ett kassaskrin.

»De må ta sig till vad de vilja, men jag ska' nog ändå få övertaget», sade han med en svordom. »Säg till Mary, att jag vill ha en brasa i mitt rum, och skicka till Horsham efter advokaten Fordham.»

»Jag gjorde, som han befallt, och när lagkarlen anlänt, blev jag tillsagd att komma upp i min farbrors rum. Brasan brann klart, och på härden låg en hög svartnad falaska — man hade tydligen bränt en massa papper. Det lilla skrinet stod öppet och tomt på golvet. När min blick föll på detsamma, märkte jag till min häpnad, att på locket stodo tryckta tre stora 'K.', lika dem jag sett i brevet från Indien.»

[ 68 ]»Jag vill be dig, John», sade min farbror, »att bevittna mitt testamente. Jag lämnar hela min förmögenhet med dess fördelar och nackdelar till min bror, din far, av vilken du tvivelsutan får ärva densamma. Om du i frid kan njuta av rikedomen, så är allt gott och väl. Om du finner, att detta är dig omöjligt, så lyd mitt råd, min gosse, och lämna den åt din dödligaste fiende. Jag är ledsen över att sätta ett så tve-eggat vapen i din hand, men ingen kan ju veta, vilken vändning saken kan taga. Var nu snäll och underteckna det papper, som mr Fordham visar di !»

»Jag skrev under dokumentet, och juristen tog det med sig, när han for. Den egendomliga händelsen gjorde, som ni lätt kan tänka er, djupt intryck på mig; jag grubblade mycket över vad som tilldragit sig, men lyckades ej finna någon antaglig orsak till min farbrors synbara ängslan. Jag kunde likväl ej bli kvitt den oförklarliga känsla av fasa, som bemäktigat sig mig, fast den småningom avtog, allt eftersom dagarna gingo och ingenting märkvärdigt störde vårt dagliga livs enahanda. Men min farbror undergick en märkbar förändring. Han drack mer än vanligt och blev mer och mer otillgänglig. Han tillbrakte största delen av sin dag i sitt rum med dörren riglad på innersidan. Emellanåt fick han de våldsammaste anfall av formligt raseri; han störtade ut ur huset och rusade ned i trädgården med revolver i hand, svärjande och skrikande, att han ej var rädd för någon, vem det vara månde, och att han ej ämnade låta någon, vare sig djävul eller människa, hålla honom inspärrad lik ett får i en fälla. När dessa anfall voro över, rusade han lika hastigt in igen och stängde och riglade sin dörr, lik en, som på allt sätt söker undkomma de namnlösa fasor, som fylla hans själ. Vid dylika tillfällen har jag sett hans ansikte, även på de kallaste dagar, så vått, som om han doppat det i ett handfat fullt med vatten.»

»Men för att göra en lång historia kort, mr Holmes, och ej sätta ert tålamod på för stort prov, så låt mig säga er, att den dag kom, då han ej återvände från ett av de där vansinniga anfallen. Vi funno honom liggande med ansiktet nedåt i en liten grönslemmig damm, i bortersta ändan av trädgården. Något tecken till våld fanns ej, och vattnet var bara två fot djupt, så att juryn, som tog hänsyn till hans excentricitet, uttalade sig för självmord. Men jag, som visste, hur rädd han varit för minsta tanke på döden, lyckades ej känna mig övertygad om, att han frivilligt gått den till mötes. Saken fick emellertid bero, och min far tog såväl egendomen i Horsham som ett i banken innestående kapital på fjortontusen pund i besittning.»

»Ett ögonblick !» avbröt Holmes. »Er berättelse är — det märker jag redan — en av de egendomligaste jag någonsin hört. Skulle ni vilja säga, vilken dag er farbror fick det där brevet och även vilken dag hans förmodade självmord ägde rum.»

»Brevet ankom den 10:de mars 1883. Min farbror dog sju veckor senare, den 2:dra maj om kvällen.»

»Tack. Var nu god och fortsätt!»

»När min far övertog egendomen i Horsham, anställde han på min begäran en noggrann undersökning av det vindsrum, som alltid hållits så noga tillstängt. Vi funno där den lilla blecklådan, men innehållet var borta. På insidan av locket satt en adresslapp, på vilken stodo bokstäverna 'K. K. K.' och orden: 'Brev, anteckningar, betalda räkningar och ett register', tydligen en uppgift på de papper, som förvarats i lådan och som överste Openshaw förstört. För övigt fanns i vindskammaren ingenting av intresse, om jag undantar en del dagböcker, som angingo min [ 69 ]farbrors liv i Amerika. Några av dem voro från kriget och visade, att han varit en duktig soldat, som till det yttersta fyllt sin plikt. Andra stammade från den tid, då de Södra staterna voro under ombildning och hade mest med politik att skaffa; ur dem framgick, att min farbror ivrigt tagit parti emot de politiska lycksökare, som efter inbördeskrigets slut från Norra staterna i massa strömmade in i de Södra.

»I början av år 1884 slog min far sig ner i Horsham, och allt gick oss väl i händer tills i januari 1885. En morgon i början av månaden hörde jag ett häftigt utrop från min far, som satt vid frukostbordet. Han höll ett nyss öppnat brev i ena handen; i den andra lågo fem torra apelsinkärnor. Han hade alltid skrattat åt vad han behagade kalla min 'orimliga historia' om översten, men nu, när samma sak upprepades med honom själv, såg han både förvånad och skrämd ut.»

»Vad i all världen kan det betyda, John?» stammade han.

En tyngd lade sig på mitt hjärta.

»Det är K. K. K.», sade jag.

Han vände på kuvertet.

»Du har rätt», sade han. »Här ha vi de där bokstäverna. Men vad är det, som står skrivet över dem?»

»Lägg papperen på solvisaren», läste jag över hans axel.

»Vilka papper? Vilken solvisare?» frågade han.

»Solvisaren nere i trädgården, antagligen — det finns ingen annan», svarade jag. »Men papperen har farbror troligen förstört.»

»Dumheter!» utbrast min far, sökande att bemanna sig. »Vi äro i ett civiliserat land och bry oss sannerligen ej om dylika narraktigheter. Varifrån kommer det här brevet?»

»Från Dundee», svarade jag efter en blick på poststämpeln.

»Det är någon, som vill roa sig på vår bekostnad», sade han. »Vad ha vi med 'solvisare' och 'papper' att göra? Jag ämnar ej ta minsta notis om saken.»

»I ert ställe skulle jag vända mig till polisen», sade jag.

»Och bli utskrattad för besväret — nej, jag tackar!»

»Låt mig få göra det då!»

»Nej — på inga villkor. Jag vill inte ha något bråk om sådana här dumheter.»

»Det tjänade ingenting till att söka övertala honom; han var alldeles ovanligt envis. Jag kände mig emellertid långt ifrån lugn och hemsöktes av aningar om en stundande olycka.»

»Tredje dagen efter brevets ankomst reste min far hemifrån för att besöka en gammal vän, major Freebody, kommendant på ett av forten på Portsdown Hill. Jag var glad se honom lämna hemmet — jag ansåg honom mindre utsatt för fara, när han var borta hos andra. Emellertid var detta ett misstag. Ett par dar efter min fars avresa fick jag från majoren ett telegram, vari han bad mig ögonblickligen skynda till honom. Min far hade störtat ner i ett av de djupa kalkbrott, som i sådan mängd finnas där i trakten, och låg nu sanslös med spräckt huvudskål. Jag reste genast, men han dog utan att ha återfått medvetandet. Han hade, tycks det, i skymningen gått hem från Fareham och som han ej kände till vägarna och kalkbrottet ej var försett med inhägnad, tvekade juryn ej att ställa sitt utslag på 'Olycksfall'.»

»Hur omsorgsfullt jag än tog reda på varje med dödsfallet förbunden omständighet, lyckades jag ej finna något, som tydde på mord. Det fanns intet tecken till våld och inga spår; intet rån hade blivit [ 70 ]begånget, ingen främling hade blivit sedd i närheten. Och likväl behöver jag ej säga er, att jag var långt ifrån lugn till sinnes utan nästan säker på, att han fallit offer för en skickligt hopspunnen intrig.»

»På detta olycksbådande sätt kom jag i besittning av mitt arv. Ni undrar kanske, varför jag ej genast gjorde mig av med pengarne. Orsaken var, att jag kände mig fullt och fast övertygad om, att våra olyckor stodo i något hemlighetsfullt samband med någon händelse i min farbrors liv och att faran var lika stor för en familj som för en annan.»

»Det var i januari 1885, som min far mötte sitt sorgliga slut, och två år och åtta månader ha sedan dess förflutit. Under hela denna tid har jag levat lyckligt och lugnt i Horsham och jag hade börjat hoppas, att denna förbannelse ej längre vilade över oss, utan hade upphört, när föregående generation dött ut. Jag hade emellertid missräknat mig: i går morgse träffade slaget mig i samma form, under vilket det drabbat min far.»

Den unge mannen tog ur sin västficka fram ett tillskrynklat kuvert, och skakade ut på bordet fem små torra apelsinkärnor.

»Här är kuvertet», sade han. »Det är stämplat i London, östra distriktet. Inuti finnas samma ord, som stodo i det brev, min far fick. 'K. K. K.' — se här! och därunder 'Lägg papperen på solvisaren!'»

»Vad har ni gjort?» frågade Holmes.

»Ingenting.»

»Ingenting?»

»För att säga sanningen» — den unge mannen lutade sitt ansikte i sina magra, vita händer — »så har jag kännt mig alldeles hjälplös. Jag har haft samma känsla, som den stackars kaninen troligen har, när han ser en orm komma slingrande mot sig. Jag tycker mig vara hotad av någon obarmhärtig ond ande, ur vars grepp intet förutseende och intet försiktighetsmått kan befria mig.»

»Å, prat!» sade Sherlock Holmes.

»Håll kuraget uppe, unge herre! Ni måste göra något åt saken, eljes är ni förlorad. Ingenting annat än energi kan rädda er — förtvivla får ni ej.»

»Jag har vänt mig till polisen.»

»Så-å?»

»Men de bara skrattade åt min berättelse. Jag är övertygad om, att polisinspektören trodde, att de här breven kommit från någon, som velat spela oss ett spratt, och att både min far och farbror dött av olyckshändelse, som juryn sagt.»

Holmes skakade sina knutna händer.

»En sådan otrolig enfald!» utbrast han.

»Man har emellertid tillåtit mig att ta en poliskonstapel med mig hem för att bevaka huset.»

»Har han kommit till London med er i afton?»

»Nej — han hade order att ej lämna mitt hem.»

Holmes såg fullkomligt ursinnig ut.

»Varför har ni icke vänt er till mig?» sade han, »och framför allt — varför kom ni inte hit genast

»Jag hade ej reda på er förut. Först i dag träffade jag major Prendergast, talade om mina bekymmer för honom och fick det rådet att vända mig till er.»

»Det är två hela dar sedan ni fick det där brevet. Och vi hade bort ta itu med saken genast. Har ni något mer bevis, än de, vilka ni framlagt för oss — någon detalj, som kunde hjälpa oss på spåren?»

»Det finns en sak till», sade John Openshaw. Han letade i sin rockficka och drog fram ett stycke urblekt, blåaktigt papper, som han bredde ut på bordet.

»Jag tycker mig minnas», sade han, »att jag den dag min farbror brände alla sina dokument, märkte, att [ 71 ]en del små obrända kanter, som lågo bland askan, hade denna något ovanliga färg. Jag fann detta enda ark på golvet i hans rum, och jag är böjd för att tro, att det är ett av hans papper, som han möjligen tappat och som på det sättet undgått förstörelsen. Utom det faktum, att det innehåller ordet 'kärnor', kan jag ej se, att det kan vara oss till någon hjälp. Själv tror jag, att det är ett blad ur en dagbok — stilen är min farbrors.»

Holmes flyttade lampan och både han och jag lutade oss över det lilla pappersarket, vars ena ojämna kant utvisade, att det blivit slitet ur en bok. Överst på sidan stod »Mars 1869, och sedan följde nedanstående gåtfulla anteckningar:

»Den 4:de. Hudson kom. Samma gamla platform.

Den 7:de. Skickade kärnorna till Mc Cauley, Paramore och John Swain i St. Augustine.

Den 9:de. Mc Cauley klarerat. Den 10:de. John Swain klarerat.

Den 12:te. Besökt Paramore. Allt väl.»

»Tack», sade Holmes, i det han vek ihop papperet och gav det till ägaren. »Ni får på inga villkor förlora ett ögonblick till. Vi ha ej ens tid att diskutera de händelser, ni nu omtalat — ni måste genast resa hem.»

»Vad skall jag göra där?»

»Det finns ej mer än en sak att göra, och den måste göras ögonblickligen. Lägg den pappersbit, ni nyss visat oss, i den lilla blecklådan, ni omnämnt. Lägg också dit ett brev med underrättelse om, att alla andra papper och dokument blivit uppbrända av er farbror, och att det lilla dagboksbladet är allt, som återstår. Ni måste skriva så, att ingen kan tvivla på sanningen av er uppgift. Sedan ni gjort detta, måste ni genast sätta ut lådan på solvisaren. Förstår ni?»

»Fullkomligt.»

»Tänk inte på hämnd eller anklagelse — åtminstone inte än. Möjligen kunna vi en gång med lagens hjälp hämna och straffa; men först måste vi knyta vårt nät — deras är ju längesedan färdigt. Vår första och enda tanke måste vara att draga er undan den fara, som hotar er. Längre fram kunna vi försöka reda ut hemligheten och straffa de skyldiga.»

»Jag tackar er», sade den unge mannen, i det han steg upp och tog på sig sin ytterrock. »Ni har givit mig nytt liv. Jag skall genast följa edra råd.»

»Ja — och förlora inte ett enda ögonblick. Framför allt, akta er och se er väl för — efter allt att döma hotas ni av en verklig fara. Vilken väg reser ni hem?»

»Jag far med tåg från Waterloo.»

»Klockan är inte nio än. Det är liv och rörelse på gatorna, så att jag hoppas, ni kan vara lugn. Men tag er i alla fall väl till vara.»

»Jag är beväpnad.»

»Det var bra. I morgon skall jag taga i tu med den här saken.»

»Kommer ni ner till Horsham, då?»

»Nej — hemligheten ligger förborgad här i London; det är här, jag ämnar söka efter den.»

»Då kommer jag hit till er igen om ett par dar för att tala om, hur det gått med lådan och papperen. Jag skall i varje, även den minsta detalj, följa edra råd.»

Han skakade hand med oss och gick. Stormen rasade alltjämt med oerhörd våldsamhet, och regnet piskade på rutorna. Den hemska, fantastiska historia, vi nyss hört berättas, tycktes ha kommit till oss på den vinande vindens vingar för att inom några korta ögonblick åter uppslukas av de rasande elementen.

Sherlock Holmes satt en stund alldeles tyst med framåtlutat huvud och ögonen fästa på den flammande [ 72 ]brasan. Så tände han sin pipa, lutade sig bekvämt tillbaka i sin länstol och följde med blicken de blå rökmolnen, som långsamt virvlade upp mot taket.

»Jag tror, Watson», sade han slutligen, »att den här 'affären' är den mest fantastiska vi någonsin haft om händer.»

»Med undantag av 'De fyras tecken'.»

»Ja, kanske. Men denne mr John Openshaw tycks mig utsatt för vida större faror än familjen Sholto.»

»Har du någon aning om, vilka dessa faror äro?»

»Det finns ju intet tvivel om den saken», svarade han.

»Vilka äro de då? Vem är denne 'K. K. K.', och varför förföljer han den olyckliga familjen?»

Sherlock Holmes slöt ögonen, lade armarna på länstolens armstöd och satte fingertopparna mot varandra.

»Mönstret för en skarpsinnig, logisk tänkare», sade han, »skulle, när man för honom framlagt ett faktum i hela dess utsträckning, av detta kunna sluta sig till, ej endast den följd av händelser, som redan inträffat, utan ock till alla av dessa händelser orsakade resultaten. Cuvier kunde, när han såg ett ben eller en kota, fullt korrekt beskriva det djur, från vars skelett benet eller kotan tagits; en noggrann iakttagare, som klart och tydligt uppfattat en omständighet, en länk i en följd av händelser, bör kunna förklara alla, såväl föregående, som efterföljande tilldragelser, vilka stå i samband med densamma. Ännu ha vi ej kommit så långt, att förståndet ensamt kan uppnå dylika resultat. Men problem, de där trotsat alla, som sökt lösa dem med hjälp av sina sinnen, kunna emellanåt bli lösta i tänkarens tysta studerkammare. För att bringa denna konst till sin höjdpunkt är det dock nödvändigt, att tänkaren, logikern, skall vara i stånd att begagna sig av alla de fakta, som kommit till hans kännedom, och detta innebär, det inser du nog, att han skulle vara i besittning av all slags kunskap, något som till och med i dessa den fria undervisningens och encyklopediernas dagar är en ren omöjlighet. Däremot är det möjligt för en människa att äga alla de kunskaper, som kunna vara henne till nytta i hennes arbete, och detta har jag för egen del sökt uppnå. Om jag minns rätt, så har du en gång i början av vår bekantskap uppgjort en ganska noggrann förteckning på mitt vetande.»

»Ja visst», svarade jag skrattande. »Det var ett högst kuriöst dokument. Filosofi, astronomi och politik hade fått betyget 0, det kommer jag tydligt ihåg; botanik ansågs vara 'ojämn', geologi 'framstående', i synnerhet när det gällde att bedöma fläckar av gatsmuts — du känner till markens beskaffenhet i en omkrets av åtminstone femtio mil runt London — insikt i kemi var 'vidsträckt och djupgående'; anatomi 'osystematisk', sensationslitteratur och brottmålshistorier 'alldeles ovanlig'; dessutom var du fiolspelare, boxare, fäktare, jurist och självförgiftare medels kokain och tobak. Detta var, tror jag, huvudpunkterna i min betygsförteckning.»

Holmes log åt den sista punkten.

»Nå, ja», sade han, »jag säger nu, som jag sade då, att en människa bör hålla sitt lilla 'hjärnkontor' möblerat med de saker och ting, han tror sig komma att behöva; resten kan han stuva undan i 'skräpkammaren' — sitt bibliotek — och plocka fram det, när det anses vara till nytta. För ett sådant fall, som det, vilket i kväll blivit oss förelagt, behöva vi alla våra verktyg och alla våra tillgångar. Var snäll och giv mig bokstaven 'K' av den amerikanska encyklopedin, som står på hyllan bredvid dig! Tack så mycket! Låt oss nu se, hur saken förhåller sig och till vilka slutsatser vi [ 73 ]kunna komma. Vi måste gå ut från det antagandet, att överste Openshaw hade något viktigt skäl för att lämna Amerika. En man av hans ålder tycker i allmänhet ej om att alldeles ändra sina vanor och utbyter ej gärna Floridas härliga klimat mot det tysta livet i en liten engelsk landsortsstad. Den stora tillbakadragenhet, i vilken han levde i sitt hemland, inger mig den tanken, att han var rädd för någon eller något, och så kunna vi antaga att det var fruktan för någon eller något, som drev honom från Amerika. Vad eller vem det var, som ingav honom denna fruktan, lära vi känna genom att studera hotelsebreven, vilka såväl han själv som hans arvingar fingo mottaga. Lade du märke till stämplarna på breven?»

»Ja, det första var från Pondicherry, det andra från Dundee, det tredje från London.»

»Från östra London, ja. Vad säger den omständigheten dig?»

»Alla tre städerna äro stora hamnstäder. Brevskrivaren befann sig ombord på ett fartyg.»

»Alldeles riktigt. Vi ha redan en ledtråd. Det finns intet tvivel — den som skrivit breven var ombord på ett fartyg. Låt oss nu ta en annan omständighet i betraktande. I det fall, då brevet kom från Pondicherry förflöto sju veckor mellan hotelsen och dödsfallet; när det blivit avsänt från Dundee var mellantiden endast tre eller fyra dagar. Vad säger du om det?»

»Att det är längre till Pondicherry än till Dundee.»

»Ja, men brevet behövde ju ock längre tid att hinna fram.»

»Då förstår jag inte orsaken.»

»Vi kunna ju antaga, att fartyget, på vilket mannen — eller männen — befann sig, var ett segelfartyg. Det ser ut, som om de skickade sina egendomliga varnings- eller hotelsebrev, innan de själva lyfte ankar — du ser, hur snabbt handlingen följde på hotelsen, när brevet kom från Dundee. Om de begivit sig från Pondicherry med ångbåt, skulle de ha anlänt till England nästan samtidigt med sitt brev. Men vi veta, att det fanns en mellantid av sju veckor, och jag tror, att dessa sju veckor representera skillnaden mellan den tid, en postångare behöver och den, ett segelfartyg fordrar för att tillryggalägga samma avstånd — den förre medförde brevet, det senare den, som skrivit det.»

»Det är möjligt.»

»Mer än så — det är troligt. Och nu inser du väl, hur viktigt det är, att man genast tar i tu med saken och även varför jag förmanade unge Openshaw att vara försiktig och på sin vakt. Slaget har alltid fallit vid slutet av den tid, som behövts för att tillryggalägga avståndet mellan den ort, varifrån brevet avsänts, och London. Det sista brevet är stämplat i själva London, och vi ha således ingen tid att förlora.»

»Store Gud!» utbrast jag. »Vad kan den väl betyda, denna obarmhärtiga förföljelse?»

»De papper, som befunno sig i Openshaws ägo, äro tvivelsutan ytterst viktiga för den person eller de personer, som äro på segelfartyget. Jag är böjd för att tro, att de äro flere. En ensam människa kunde ej ha begått två mord på ett sådant sätt, att domstolen förklarade det var olyckhändelse. Det måste finnas flere sammansvurna och dessa måste vara beslutsamma, handlingskraftiga män. Sina papper vilja de ha, i vems ägo de för dem dyrbara dokumenten än befinna sig. Och på detta sätt upphör bokstäverna 'K. K. K.' att beteckna en ensam individ — de bli ett hemligt sällskaps igenkänningstecken.»

»Vilket hemligt sällskap?»

[ 74 ]»Har du aldrig» — Sherlock Holmes lutade sig fram emot mig och sänkte rösten — »har du aldrig hört talas om 'Ku Kux Klan-förbundet'?»

»Nej, aldrig.»

Holmes bläddrade i boken, som låg på hans knä.

»Här har jag det!» sade han slutligen, »Ku Kux Klan. 'Namnet säges skola ha en viss likhet med det ljud som uppstår, när man spänner hanen på en bössa. Detta fruktansvärda hemliga sällskap grundades efter inbördeskrigets slut i Sydstaterna av några f. d. soldater, och med otrolig hastighet bildades avdelningar av detsamma i olika delar av landet, i synnerhet i Tennessee, Louisiana, Nord- och Sydcarolina, Georgia och Florida. Dess medlemmar använde sin stora makt för politiska ändamål, särskilt för att injaga skräck hos de negrer, som begagnade sig av sin rösträtt, och de mördade eller drevo ur landet dem, som motsatte sig deras åsikter. Deras straffdomar föregingos vanligen av varningar, vilka i en eller annan fantastisk, men lätt igenkänlig form skickades till deras offer — oftast skickade de några eklöv, några melon- eller apelsinkärnor. Efter att ha mottagit denna varning, måste den dömde antingen öppet ändra sin politiska trosbekännelse eller ock lämna landet. Vågade han trotsa sina fiender, drabbades han ofelbart av döden, och denna nådde honom vanligen på ett egendomligt. icke anat sätt. Förbundets organisation var så välordnad och dess metoder voro så systematiska, att man knappt kan lyckas uppleta ett fall, där någon ostraffat trotsat dess befallningar, och de som förövat brotten blevo aldrig upptäckta. Under flere år utövade förbundet sitt skräckvälde, trots alla ansträngningar, som gjordes av Förenta Staternas regering, understödd av Sydstaternas kommunalstyrelse. År 1869 tycks förbundet helt plötsligt ha blivit upplöst; tid efter annan ha dock även senare sporadiska utbrott av samma natur förekommit'.»

»Du ser», sade Holmes och lade bort boken, »att förbundets upplösning sammanfaller med Openshaws försvinnande från Amerika — han hade deras papper i förvar. Det är ju orsak och verkan tydligt nog. Intet under, att han och hans familj ha några av de oförsonligaste förbundsmedlemmarna i hälarna på sig. Du kan ju förstå, att det omtalta registret och alla dagböckerna kunna innehålla mycket, som är komprometterande för de högststående i Sydstaterna, och att det finns mången, som ej sover lugnt, förrän alla dokumenten blivit återbördade.»

»Den sida ur dagboken — — —»

»Är sådan, som jag tänkt mig den. Om jag ej misstar mig, innehöll den följande: 'skickat kärnorna till A., B. och C.' — d. v. s. skickat förbundets varning till dem. Sedan kommo anteckningarna om, att A. och B. 'klarerat', eller lämnat landet och slutligen det meddelandet att C. fått ett besök, vilket, fruktar jag, slutade olyckligt för C. Nå ja, Watson, jag tror, att nog ska' jag kunna sprida litet ljus i saken och att det bästa, unge Openshaw kunde göra, var att följa mina råd. Vi kunna varken säga eller göra något mer i kväll, så giv mig fiolen därborta, är du hederlig, och låt oss försöka att under en halvtimme glömma det miserabla vädret och våra medmänniskors usla, eländiga handlingssätt.»

Asterisk.svg

Följande morgon var vädret bättre; solen trängde emellanåt genom den grå dimslöja, som hängde över den stora staden. Sherlock Holmes satt redan vid frukostbordet, när jag kom ut från mitt sovrum.

»Du ursäktar kanske, att jag ej väntade på dig», [ 75 ]sade han, »men jag får antagligen mycket att göra i dag i och för unge Openshaws affär.»

»Vad ämnar du göra?» frågade jag.

»Det får bero på resultaten av mina första undersökningar. Jag blir kanske tvungen att resa ner till Horsham.»

»Du reser således inte dit först?»

»Nej — jag tänker börja mina spaningar i City. Ring, är du snäll, så kommer städerskan in med ditt kaffe.»

Medan jag väntade, tog jag den nyss inburna morgontidningen och kastade en blick i densamma. Det första, jag fick se, var en rubrik, som kom blodet att stelna i mina ådror.

»Holmes», utbrast jag, »det är för sent!»

»Å», sade han och satte sin kopp ifrån sig.

»Jag var rädd för det. Hur skedde det?»

Han talade lugnt, men jag kunde se, att han var häftigt upprörd.

»Jag fick ögonen på namnet Openshaw och rubriken 'Olyckshändelse nära Waterloo-bron.' Jag skall läsa upp det för dig:

Mellan klockan nio och tio i går kväll hörde poliskonstapel Cook, tillhörande avdelning H och tjänstgörande i trakten av Waterloo-bron, ett nödrop och ett plaskande i vattnet. Kvällen var emellertid ovanligt mörk och stormig, så att det, trots flere förbigåendes hjälpsamhet, var nästan omöjligt komma den nödställde till undsättning. Alarm hade likväl blivit given, och med flodpolisens hjälp lyckades man slutligen få tag i den drunknade. Denne var en ung herre, vars namn, att döma efter ett i hans ficka funnet kuvert, var John Openshaw, bosatt nära Horsham. Man antar, att han velat hinna med sista tåget från Waterloo-bangården och att han i brådskan och till följd av det intensiva mörker, som rådde, tagit miste om gångbana och fallit över kanten på en av de små bryggor, där ångsluparna lägga till. På den dödes kropp funnos inga spår av våld och den unge mannen har utan tvivel fallit offer för en olyckshändelse, något, som borde fästa myndigheternas uppmärksamhet på det usla tillstånd, i vilket flodångarnas tilläggsplatser befinna sig.

Vi sutto tysta en lång stund; Holmes var synbarligen mer upprörd och nedslagen, än jag någonsin ett honom vara.

»Det här sårar min stolthet, Watson», sade han slutligen. »Det är ingen ädel känsla, men det är i alla händelser så. Nu har det blivit en riktig hederssak för mig, och om Gud förlänar mig hälsa och krafter, skall jag nog ha fatt i det usla rövarepacket. Att han skulle komma och be mig om hjälp, och jag skulle skicka honom i döden till mötes — !»

Han sprang upp från sin plats och gick under häftig sinnesrörelse fram och tillbaka i rummet; en skarp rodnad täckte hans vanligen bleka kinder, och hans långa magra händer öppnades och slötos oupphörligt.

»De där djävlarne måtte vara sluga, så det förslår!» utbrast han slutligen. »Hur kunde de ha lyckats locka honom ner där — Terrassen ligger ju inte på den vanliga vägen till stationen. Bron var utan tvivel full av folk, till och med en så stormig kväll som i går, och där vågade de således ej utföra sitt illdåd. Nå ja, Watson, vi ska' väl se, vem som till sist vinner spelet. Nu ämnar jag mig ut!»

»Till polisen?» »Nej — jag skall själv agera polis. När jag har [ 76 ]spunnit nätet, kan polisen få ta flugorna — tills dess få de vänta.»

Hela dagen hade jag fullt upp att göra med sjukbud och patienter, och det var sent på kvällen, innan jag kom tillbaka till Baker-Street. Sherlock Holmes var ännu ej hemkommen. Klockan var nära tio, innan han syntes till; han såg blek och trött ut. Han gick fram till serveringsbordet, ryckte till sig ett stycke bröd och slukade det glupskt, varefter han sköljde ner det med ett stort glas vatten.

»Du är hungrig», sade jag.

»Utsvulten, min vän! Jag har ingenting ätit sedan i morgse — jag har ej haft tid.»

»Har du ej förtärt någonting alls?»

»Inte en munsbit — jag har haft för mycket att sköta.»

»Och hur har du lyckats i ditt förehavande?»

»Bra.»

»Har du funnit någon ledtråd?»

»Jag har fast dem, varenda en. Unge Openshaw skall snart bli hämnad. Vi ska' spela dem samma spratt, som de spelat andra; det ha de väl förtjänat, inte sant?»

»Vad menar du?»

Han tog ur skåpet fram en apelsin, klöv den och kramade ut kärnorna. Så tog han fem av dessa, lade in dem i ett kuvert och skrev på den lilla tresnibben: »S. H. för J. O.», varefter han förseglade försändelsen och adresserade den till »Kapten James Calhoun, Barkskeppet 'Den ensamma Stjärnan', Savannah, Georgia.»

»Det här skall möta honom, när han kommer i hamn», sade Holmes skrattande; »det skall nog förskaffa honom en sömnlös natt. Han skall få erfara, att de små kärnorna lika säkert förutsäga hans öde, som de förutsade Openshaws.»

»Vem är denne kapten Calhoun?»

»Anföraren för bandet. Jag skall nog få fatt i de andra också, men hans tur kommer först.»

»Hur lyckades du spåra dem?»

»Jag har tillbrakt hela min dag med att studera Lloyd's register och gamla tidningar, och jag har tagit reda på vad som blivit av vartenda fartyg, vilket i januari och februari 1883 besökte Pondicherry. Under de nämnda månaderna hade trettiosex ganska stora skepp där blivit inregistrerade. Av dessa ådrog sig ett, 'Den ensamma Stjärnan', genast min uppmärksamhet, ty fast det uppgavs vara utklarerat i London, bär det ett namn, som man ofta ger en av Unionens stater.»

»Ja, Texas, tror jag.»

»Jag är ej fullt på det klara med den saken; men jag visste, att skeppet ursprungligen måste vara från Amerika.»

»Och sedan? Vad gjorde du sedan?»

»Sedan sökte jag igenom skeppshandlingarna från Dundee, och när jag fann, att barkskeppet 'Den ensamma Stjärnan' hade varit där i januari 1885, förvandlades mina misstankar till visshet. Därefter gjorde jag mig underrättad om, vilka fartyg, som nu ligga förtöjda i Londons dockor.»

»Och sedan?»

»'Den ensamma Stjärnan' hade anlänt hit förra veckan. Jag gick genast till Albert-dockan, och fick där veta, att fartyget i morgse med ebben gått floden utföre, destinerad till sin hemort, Savannah. Jag telegraferade till Gravesend och fick det svar, att skeppet redan passerat, och som vinden var ostlig, har det nu tvivelsutan hunnit förbi 'The Goodwins' och befinner sig på höjden av Isle of Wight.»

»Vad ämnar du göra?»

»Å — jag håller ögonen på honom, må du tro. Han [ reklam ]och de två styrmännen äro de enda infödda amerikanarna ombord; den övriga besättningen utgöres av finnar och tyskar. Jag vet, att de alla tre voro i land i går kväll; det fick jag reda på av stuvaren, som stod för lastningen. När deras segelfartyg hinner fram till Savannah, har postångaren för länge sedan avlämnat mitt brev och telegrafen underrättat polisen på platsen, att de tre herrarne äro ivrigt efterfrågade här i London, där de blivit anklagade för mord.»

Asterisk.svg

Men även människans skickligast lagda planer gå sällan i fullbordan, och John Openshaws mördare fingo aldrig mottaga de ödesdigra apelsinkärnorna, vilka skulle förkunna dem, att en man, lika slug och djärv som de själva, var på spår efter dem. Dagjämningsstormarna rasade med ovanlig häftighet just det året. Vi väntade länge på underrättelser om »Den ensamma Stjärnan» av Savannah, men vi väntade förgäves. Slutligen fingo vi höra, att man någonstädes långt ute på Atlanten sett akterspegeln av ett skepp gunga på de upprörda vågorna. På den lilla vrakstumpen stodo bokstäverna »E. S.» utskurna, och detta var allt, som vi någonsin fingo veta om »Den ensamma Stjärnans» öde.»




NORDISKA FÖRLAGETS PROGRAM.

En av de mest glädjande företeelserna under de senaste åren är tillgången på god litteratur till billigt pris.

Läsning av underhållande och välskriven litteratur är numera icke — såsom ännu för några få år sedan — en förmånsrätt för en relativt fåtalig krets av förmögna personer; den sedan 1890-talets början uppspirande folkbiblioteksverksamheten inledde omslaget och så förberedd kom omsider den omvälvning inom bokförläggarrörelsen, som betecknas av en kronas bibliotekens framträdande.

Vad som hittills åstadkommits på detta område har otvivelaktigt haft en mycket stor betydelse för läslustens väckande och höjande och därmed också för den intellektuella synkretsens vidgande inom vida lager av vårt folk. Men icke förty återstår ännu mycket att göra, innan den nya riktningens motto: »god litteratur åt hela folket» ock

ett bibliotek i varje svenskt hem

blivit till fullo genomfört.

Det är här som Nordiska Förlaget särskilt vill söka göra en insats i riktning mot ännu större prisbillighet och en gedignare och mera vårdad utstyrsel. Företaget vill vara ett arbete för folkupplysningens sak utan att dock ålägga sig några inskränkningar med hänsyn till ämnesvalet. Det är icke vår avsikt att starta en ny »folkskrift-serie» av den kända, direkt undervisande typen, som läses av några få, men avskräcker de flesta. Nej, allt som kan vara ägnat att vidga synkretsen och göra nya livsområden tillgängliga för intresset, ja, överhuvudtaget allt, som kan leda till en ideellare och dådkraftigare livsåskådning, har hemortsrätt bland våra publikationer. Dit räkna vi även sådant, som kan tjäna till rekreation, tillfredsställa sinnet för humor och locka fram ett leende. Vi tro oss genom detta vida program kunna bliva till största nytta.

Jämte de billiga böckerna kommer Förlaget givetvis också att publicera värdefulla nya arbeten till vanliga bokhandelspriser; dock kommer det förra området alltid att vara huvudsaken. Vänd!

[ reklam ]
Hittills utkomna äro följande böcker:
Rudyard Kipling Djungelboken 25 öre
A. Conan Doyle En studie i rött 25 öre
Camille Flammarion Urania 25 öre
John Oxenham I landsflykt 25 öre
Alex. Dumas Pauline 25 öre
Thomas W. Lawson Fredagen den 13:de 25 öre
A. Conan Doyle Sherlock Holmes äventyr, första samlingen 25 öre

I press och under arbete äro

DE FÖRNÄMSTA ARBETEN AV

James Allen, Walter Besant, E. Lytton Bulwer, Marie Corelli, J. Fenimore Cooper, Hall Caine, Felix Dahn, Charles Dickens, A. Conan Doyle, Alex. Dumas, George Elliot, Emile Gaboriau, H. Rider Haggard, John Habberton, Victor Hugo, Jerome K. Jerome, V. H. G. Kingston, Rudyard Kipling, Thomas Lawson, Carl May, Frederick Marryat, H. S. Merriman, E. Phillips Oppenheim, Eliza Orzesko, Gilbert Parker, Edgar Allan Poe, Mayne Reid, John Ruskin, Walter Scott, Upton Sinclair, Henryk Sienkiewicz, Robert L. Stevenson, Frank Stockton, Eugene Sue, Ralph Waldo Trine, Jules Verne, H. G. Wells

m. fl. m. fl. av
världslitteraturens mästare.
VARJE VOLYM ÄR ETT AVSLUTAT HELT

och kan köpas särskilt för sig. Undantag härifrån utgöra dock större verk, som kräva flere volymer, som då komma att omfatta 160 à 200 sidor à 25 öre för varje del.

Böckerna utgivas även tryckta på extra tjockt lyxpapper och INBUNDNA i elegant, outslitligt,

MJUKT PRAKTBAND MED ÄKTA GULDTRYCK À EN KRONA PR VOLYM.

Den, som vill försäkra sig om varje volym — 25-öres oinbundna eller en-kronas inbundna — av detta bibliotek, innan upplagorna slutsäljas, bör anmäla sig i närmaste bokhandel eller hos någon av förlagets kommissionärer på landsbygden till regelbundet erhållande av böckerna i den mån de utkomma.

Kommissionärer och bokagenter kunna anmäla sig under adress Nordiska Förlaget, 3 David Bagaresgata, Stockholm.

  1. »För den okunnige är allt skönt och beundransvärt.»
  2. Den i England vanliga skylten för pantlånare.
  3. Franskt guldmynt, värt 20 francs = ung. 14 kr.
  4. »Människan är intet — hennes verk är allt.»
  5. Engelsk mil, varav ung. 6 på en svensk.