Nordiska essayer/2

←  Verner von Heidenstam: Hans Alienus

Nordiska essayer av Carl David Marcus Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga

Selma Lagerlöf: Körkarlen  →

Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga.

Kapitel I.

När man läser att Värmlands berggrund så gott som uteslutande består av åldriga bergarter, och att blott det djupaste urberget ingår i sammansättningen av landskapets berggrund, känner man sig knappast överraskad^[1]. Det är nästan som om man icke väntat sig något annat av denna provins, som i högre grad än någon annan landsända i Svea rike gjort en odödlig insats i svenskt kulturliv. En kultur av så nationell egenart kan blott ha det svenska hälleberget till underlag. Det är väl ogörligt att i detalj spåra upp vad hembygdens geologiska struktur betyder för daningen av en människa och formandet av hennes gärning, men utan att konstruera för starkt kan man väl påstå att ju mer utpräglad den geologiska grunden är som fött generation efter generation desto starkare är dess hemlighetsfulla makt över våra sinnen. Modern, som livnärt sig av sin hembygds bröd och mjölk, som vandrat på dess stigar och hällar, drömt under dess himmel, lämnar sitt arv åt barnet, som det aldrig helt kan förlora var det än hamnar. Men modern är återigen en produkt av hela sin omivning och denna omgivning har under årtusendenas lopp fått sin alldeles bestämda prägel av bygdens geologiska och geografiska karaktär.

När man därför griper sig an med uppgiften att söka tolka betydelsen av ett hembygdens epos sådant som Gösta Berlings saga, är det då för långsökt om man först vill se en antydan om denna hembygds egenart? Jag vet väl, att mystiska makter, hembygdens tomtar och huldror, älvor och skogsrån driva sitt spel med oss människor och kanske helst med diktens och konstens utvalda, jag vet väl att det är de som viskat Selma Lagerlöf och Erik Gustaf Geijer, Gustaf Fröding och Esaias Tegnér deras vackraste dikter och sägner i örat, men stå ej även dessa väsen i en hemlig rapport med urbergets ande, äro de ej själva barn av skogens ödslighet, av insjöns blåa vänhet, av forsens vita vildhet? Så länge ännu det finns ett stycke orörd natur kvar, vandrar skogsfrun som i den djupsinniga myten om Kevenhüllers öde omkring och skänker bort geniets gåva åt den utvalde, som ännu ej glömt bort konsten att lyssna till naturens stämmor.

⁎              ⁎
⁎

Det som först faller i ögonen, när man tar en överblick av Värmlands geografiska och historiska utveckling är den rikedom på kontraster, som givit landskapet dess säregna ställning. Värmlands öden efter isperioden stå i den allra närmaste förbindelse med sjön Vänern och dess nivåförändringar. En gång i världen, medan östra Sverige till en stor del var täckt av ett hav, synes Vänern ha varit betydligt större än nu, stående i förbindelse med detta hav ungefär som Mälaren nu är en del av Östersjön, och stora delar av det nuvarande Värmland voro då täckta av vatten. Den första befolkningen har tydligen bestått av fiskare och jägare, och kolonisationen har ägt rum utmed stränderna, troligen utgående från Dalsland; först senare kan det bli tal om en bebyggelse av slättlandet, ej längre i direkt närhet av vattendrag. Har man tillräckligt tänkt över, vad denna växling av land och vatten, denna kamp med tvenne element betytt för daningen av människan? Är icke nutidsmänniskans starka, ofta sällsamma dragning mot hav och vatten ett dunkelt minne av en urinstinkt? Hur därmed än må vara, värmlänningen är en produkt av land och vatten, av Vänern och dess floder och av de tusen sjöar, som bildats både på låglandet och bergplatån.

Från Vänern stiger landskapet ju nästan som ett lutande torn upp mot norska fjällen och förändrar under denna långa stigning alltmer sin karaktär av lågland. Åsarna bli allt högre, tränga sig allt närmare fram mot floddalarna, ödsligheten och vildheten tar helt överhand över idyllen och klimatet förändrar sig på det mest påfallande sätt. Södra Värmland nås av havsvindarna, medan nordliga Värmland utestänges från deras mildrande inverkan av det norska fjällandet; vintertemperaturen i den nordliga landsändan är densamma som i Östersund och Storlien, januaritemperaturen i Karlstad däremot är nästan densamma som i Skara — Värmland är således mötesplatsen både för ett norrländskt och ett gotländskt klimat.

Landskapets karaktär av gränstrakt har för dess historia medfört samma rika växling som dess geografiska läge: vid varje kamp mellan svenskt och norskt land blev det Värmlands öde att vara en »buffertstat» och under en viss medeltidsperiod tillhörde det Norge. Beröringen med fjällandet har således varit livlig nog och det är väl antagligt att en inympning av norskt blod tidvis ägt rum. Erfarenheten torde visa att ett gränslands befolkning, förutsatt att den förmår hålla stånd mot talrika angrepp och omkastningar, i ovanlig grad utvecklar sina inneboende resurser. Det gäller t. ex. för Skåne, som visserligen på naturens vägnar är bättre lottat än Värmland, det gäller om det europeiska stridsäpplet, Elsass-Lothringen, som trots fruktansvärda åderlåtningar bevarat sin prägel ända tills i dag och lämnat märkliga bidrag till kulturen.

Av stor betydelse för landskapets utveckling är även den finska invandringen, som började på 1580-talet och som bl. a. hade den följden att åkerbruket tog ny fart. I hur hög grad finnarna levat för sig själva och i hur hög grad de beblandat sig med landskapets ursprungliga befolkning torde väl vara svårt att påvisa, men nog förefaller det som om vissa framträdande personligheter i svenskt kulturliv med hemortsrätt i av finnarna bebyggda trakter äga en finsk typ, och av intresse är i alla händelser Strindbergs hypotes, att han hade finnblod i sina ådror. För övrigt är det finska lynnet och den speciellt finska kulturen allför litet undersökt inom Finland självt. Tydligt är blott att finnarnas hela uppträdande och kultur är djupt olik nordisk och västerländsk kultur över huvud, att den till brädden är fylld av skrock och vildhet, av ensamhet och fantastik.

Den värmländska befolkningen synes emellertid ha hyst en utpräglad samhörighetskänsla gent emot det övriga Sverige och i stil med dalkarlarna bidra­git till att vräka ut främmande element. Redan mot slutet av 1300-talet tyckes ett slags nationell rörelse ha uppstått i Sverige, riktad mot tyskarna och utmynnande i de nordiska truppernas seger över en tysk här vid Falköping. Värmlänningarna ha utmärkt sig vid denna resning och senare ta de livlig del i upproret mot Kristian Tyrann. De synas således tidigt nog ha hyst en kärlek till Sverige och det svenska, som på det allra närmaste sammanhänger med deras kärlek till hembygden. Hur stark denna var, innan emigrationsböljan nådde även den­na landsända, röjer ett par rader ur prosten Hofstens Värmlandsbeskrivning som beröra värmländskt folkliv under 1600-talet. »Folkmängden tillväxer raskt, då ungdomen gifter sig tidigt, och äktenskapen äro rika på barn, 7, 10, 12 ja ända till 18, men de unga älska mycket sin födelseort och flytta icke gärna från sina föräldrars jord; när de tycka sig bliva för många i ett hushåll, utse de några ouppbrukade platser i skogen, där de först fälla, sedan bränna, därefter så och vidare därmed fullfölja, till dess i förstone små åkrar och ängar därav bliva, vilka se­dan årligen efter hand mer och mer utvidga sig.»

Dessa rader bära i sin mån vittnesbörd om de ekonomiska svårigheter med vilka den allt talrikare befolkningen hade att kämpa. Värmland är nämligen en rätt fattig provins så till vida som spannmålsproduktionen är otillräcklig, ehuru givetvis en ursprunglig huvudnäring varit åkerbruket i förbindelse med boskapsskötseln. De övliga föreställningarna om bergsbrukets och järnhanteringens betydelse för Värmland under äldre tider torde vara för optimistiskt färgade. En rikare utveckling har inträtt först under sista hälften av 1600-talet, från vilken tid Uddeholmsverken härröra, men först med frihetstidens slut är landskapets hela välstånd beroende av bergshanteringen, järnet dess förnämsta exportvara. Även bondebefolkningen blir genom kolning och körslor åt bruken avhängig av bergshanteringen. Mot slutet av 1700-talet kan man tala om ett visst välstånd i hela Värmland, men landskapet är utsatt för det ekonomiska livets kriser, vilka under Napoleons krig bli svåra nog. Ju längre det nittonde århundradet framskrider desto mera genomgripande blir bergshanteringens omdaning till modern storindustri, men denna period intresserar oss mindre i detta sammanhang.

Redan en flyktig blick på Värmlands historia ger vid handen att man ur densamma kan avläsa hela Sveriges utveckling; så småningom har detta landskap liksom andra landsändar brutit sig ut ur sin isolering och vuxit allt fastare samman med riket; bergshanteringen höjer visserligen landskapets välstånd men rycker så småningom in detsamma i allt större ekonomiska virvlar, vilka verka med ombildande kraft på de olika samhällsklassernas sammansättning och bryta ned landskapets organiska enhetlighet; ännu 1815 uppvisa Värmlands städer dock blott 4,000 invånare, medan resten eller ungefär 147,000 bo på landet.

Landets icke stora odlade areal och väl även de många vattendragen ha hindrat uppkommandet av större jordagods och förklarar varför den värmländska adeln är så fåtalig. I en »Beskrivning över Värmland» som pastor Erik Fernow utgav under åren 1773—79 uppräknas 69 adliga ätter; av dessa voro minst 23 redan under hans livstid utslocknade och senare ha ytterligare 28 ätter gått i graven. Borgarklassen kan först under senare hälften av 1800-talet ha spelat en större roll, men desto mera framträdande bli alla de personer som syssla med bergshanteringen; det må i detta samband erinras om att under Gustaf Adolfs regering tyskar, österrikare och holländare inkallats för att deltaga i järnhanteringen och att provinsens befolkning här således åter mottog en inympning av främmande blod.

Själva de s. k. bergsmännen skildras av P. Björkman i hans »Beskrivning över Värmland»; »de ha utvecklat en synnerlig nationalstolthet, röja vanligen mer eller mindre egenkärlek i lynnet, självförtronde och myndighet i miner, stolthet och högdragenhet i gång och rörelser. För övrigt råder i allmänhet i bergslagen öppen gästfrihet, kvickhet och fintlighet i tal och sätt, redlighet i uppförandet, allvar och beslutsamhet i företag, ljus och skarphet i förståndet.» Brukets ägare, brukspatronen, torde i »nationalstolthet» och gästfrihet icke ha stått tillbaka för bergsmannen. Kring brukspatronens och herrgårdsägarens hem och personer torde hela detta sällskapsliv ha utvecklat sig, som blivit vida berömt i Norden och som synes ha kulminerat mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.»^[2] Den starka klassskillnaden mellan adel och bonde, som uppträder i andra landamären, torde aldrig ha funnits i Värmland.

Vid sidan av brukspatronen finner man under den nämnda perioden en annan herreman som intager en framskjuten ställning: officeren. Läser man igenom de numera rätt talrika Värmlandsmemoarerna, frapperas man av den talrika skara militärer av olika rang som där passerar revy och man erinras livligt om att det fanns ett skede i svensk historia, då landet ännu behövde officerare. Ännu år 1788 var Värmland medelpunkten för den folkväpning, som under Gustaf den tredjes egen ledning sattes i gång för att möta det danska angreppet, och härvid visade sig befolkningens fosterländskhet ånyo från dess allra bästa sida. En ovanligt stor mängd herrgårdsägare i Värmland vid denna tid voro tillika officerare eller hade innehaft en eller annan rangbefattning. Det är uppenbart att dessa ärans män hela sitt liv igenom kände släktskapen och med förkärlek sökte upp varandra för att utbyta minnen. En levande bild av de unga officerarnes samliv får man av Henrik Lilljebjörn när han skildrar livet på den Löwenhjelmska gården Malma. »Ett litet gammalt envånings corps de logis, i vilket värdsfolket bodde tämligen sammanträngda, och nere på gården en flygelbyggnad med två smärre gästrum — där var Gudmunds rum, och där var även knektkasern. Det var liv i denna flygel, skall man tro! Där blåstes flöjt och klarinett, där dansades, fäktades, brottades och uppfördes allehanda spektakel, och under skymningar berättades muntra historier.» En sådan liten skildring erinrar ej så litet om kavaljersflygeln i Gösta Berlings saga.

⁎              ⁎
⁎

Hela det sista skedet av det adertonde seklet och de första åren av det nya ha varit en ovanlig lycklig period i Värmlands historia, och det är väl vida mer än en tillfällighet att just under dessa år Tegnér, Geijer, Byström, John och Nils Ericson se dagens ljus. Det är naturligtvis ytterst vanskligt att söka bestämma några fasta perioder i ett landskaps historia, så länge landskapsforskningen ej hunnit längre än i dag; på mig personliglen göra de olika skildringarna av Värmland, såväl de vetenskapliga som memoarlitteraturen, det intrycket att den »lyckliga» perioden räckt fram till 1820-talet, då snart nog en ny bildningsepok och en förskjutning av klasserna äger rum.

Det är visat hur befolkningen i Värmland varit utsatt för beröring med andra folkslag, hur rörligt och ovanligt krigiskt dess livslopp förflutit. Men det hindrar ej, att densamma dock i grund och botten bott långt bort från allfarväg, fjärran från huvudstaden och andra större städer. De norska fjällen ha i sin tur ej blott hindrat havsvindarna utan även kulturella strömningar att tränga in i landet. Intet är mera betecknande för landskapets isolering än Geijers bekanta ord i hans »Minnen» om att vägen helt enkelt slutade en fjärdingsväg från hans föräldrars bostad. Vågar man tro på Knut Lilljebjörns skildringar av värmländskt liv under 1770-talet, får man snarast intryck av att läsa en familjs, ej ett landskaps krönika. Till och med det politiska åskådningssättet uppbäres enligt denne författare av en sällsynt uniformitet, och med Gustaf III:s statskupp inbröt en tid av den allra största tillfredsställelse, som samlade sig kring tjusarkonungens gestalt, men även tog sig uttryck i vördnad för frihetstidens store svenske lärde. Hela den kulturella smaken är synnerligen konservativ, något som man icke får glömma, när man vill göra sig en bild av landskapets banbrytande, geniala män. Det är tydligen först med franska revolutionen och Napoleons personlighet, som brännämnen kastas in i den politiska diskussionen på Värmlands gårdar.

Vid sidan av detta konservativa bildningsintresse i ordets bästa mening frodas en vidskepelse, som ingalunda blott hemsöker torp och bondgårdar! Spåkäringar synas ha varit rätt vanliga företeelser, och ha de varit talrikare här än längre söderut så bär skulden de stora skogarna och det finska inslaget. Med upplysning i modern bemärkelse var det rätt illa beställt. Informatorer skötte om en stor del av undervisningen, de unga flickorna lärde skriva, räkna, läsa, prästerna voro ofta nog tack vare lättheten att komma till ämbete grovt obildade och begivna på dryckenskap.

Vid sin skildring av 1820-talets Värmland berättar Henrik Lilljebjörn huru planen att inrätta skolor för allmogens barn rönte den starkaste opposition och det fanns ståndspersoner, som med fanatisk iver arbetade däremot. Det synes vara ett bevis för, att den allmänna bildningsnivån under denna period hållit sig ungefär på en och samma nivå, då man fann att allt var gott och väl beställt. Och man hade på sätt och vis rätt. Man var lycklig, även utan en allmän boklig bildning.

Denna känsla av lycka, varom även ingen mindre än Geijer talar i sina Minnen, låg ej blott i ett väl balanserat yttre välstånd, utan var säkerligen djupast förankrad i familjelivets välsignelser. Det är dock det första och det sista intrycket man har av dessa memoarer, vare sig de äro nedskrivna av en Lilljebjörn eller redigerade av en Lotten Dahlgren. Kärleken till hembygden är en outrotlig kärlek till själva torvan, till dalen och åsen, sjön och skogen, var och en som är född och uppfödd i Värmland är hela sitt liv igenom fullt och fast övertygad om att det ej i hela världen finns en skönare trakt än hans. Men lika stark, med osynliga trådar sammanvävd med känslan för marken och himlen däröver är kärleken till föräldrar, till syskonen, till stugan och alla som där gå ut och in. För oss modärna varelser är det icke så alldeles lätt att föreställa oss livet i ett värmländskt hem för ett sekel tillbaka och därutöver. Kvinnans s. k. frigörelse har ju haft till följd en omläggning av äktenskapets och därmed hemmets grundval, som dock tyvärr ännu icke blivit särdeles stabil, barnens vaknande s. k. individualitet har gjort sitt till för att stifta ofrid i hemmet, som i hög grad haft att lida av industrialismens och stadskulturens frätande syror.

I det värmländska hemmet födes man med kärlek i hjärtat och bevarar livet ut en känsla av tacksamhet och vördnad gent emot sina föräldrar, som i sin enkelhet, självklarhet och nästan mystiska djup på oss gör ett helt enkelt gripande intryck. Ett vackert prov på denna innerliga och pietetsfulla känsla är ett brev från Anna Myhrman, skrivet efter den nygifta unga fruns ankomst till Lund; brevet är adresserat till hennes fader:

»Men Rämen och mina älskade anhöriga der ligga mig ändå altid ömt om hjärtat, men jag måste finna mig, efter mitt öde en gång är givet. Hoppet att en gång återse mina Föräldrar, jämte Esses ständiga ömhet, gör mig tillfredsställande nöjd och lycklig.

Jag har ännu icke tackat Pappa för all den ömhet, kärlek och omvårdnad, som Pappa mer än andra föräldrar skänkt mig. Jag kan icke tacka Pappa; ty Pappa har varit mer än en vanlig Far; men mitt hjärta känner mer än väl värdet och tacksamheten av vad det ej kan uttrycka». (Meddelat av E. Wrangel i »Rämen och Tegnérminnet»). Utan tvivel träffar man på samma grundåskådning även i andra svenska provinser som hållit sig fria från de modärna och upplösande tendenser, vilka redan under 1700-talet från fransk kultur spridas över världen; i Värmland tillkommer den omständigheten att de olika familjerna, tack vare samhörighetskänslan med bygden, så ofta äro i släkt med varandra. En memoarförfattare från denna tid berättar, hur det första som värmlänningar göra när de se varandra för första gången är att taga reda på hur de egentligen äro släkt med varandra; det var en given sak att en ung man titulerade alla äldre damer med tant. Och de som till äventyrs icke alls kunna räknas vara i släkt med någon betraktas i alla fall som »barn i huset» — de voro ju värmlänningar och för sådana stod varje dörr öppen.

På det viset kände det sällskapliga livet i provinsen inga gränser, och värmlänningens hela livlighet och öppenhet, enkelhet och älskvärdhet kommer till sin fulla rätt, när han är värd eller gäst — ettdera är han nästan alltid! Ingenstädes har man förstått att så hemtrevligt och grundligt fira de talrika svenska helgerna. Man började med att ägna Gud en timme, ty till dessa hems karaktäristik hör även deras lutherska fromhet, och fortsatte med att njuta alla de bordets härligheter, som under många veckor förberetts med nödig omsorg i kök och bakstuga. Verkar det inte som en symbol för hela hemtrevnaden och gästfriheten i Värmland, att den enda stekpanna som grävts upp ur svensk jord funnits i Värmland! (under järnålderns sista period). Under dessa bjudningar, improviserade eller arrangerade, har ungdomen roat sig med lekar, men helst med dans. Ännu levde här de olika dansformerna med de många turerna kvar, men efter alla dessa invecklade steg och graciösa bugningar följde den på en gång enklare och livligare svenska polskan. De äldre återigen satte sig ned vid borden för att med verklig passion agna sig åt ett eller annat kortspel, en högt älskad förströelse i dessa som i andra landamären. För att stödja det goda humöret bryggde och tömde man »bålar» med ett varmt, oftast sött innehåll.

Men man ägnade sig även åt ädlare, mera besjäla­de förströelser — åt musiken. Även härav frapperas man vid studiet av memoarlitteraturen — den musikaliska begåvningen och intresset för musik hos dessa människor har varit något högst ovanligt, och om också ingen betydande musiker är född inom Värmlands gränser (under senare skede tar Stockholm här ledningen), får man dock icke glömma att Geijer också kunnat bli en sådan, om icke en begränsning hade varit av nöden. Denna fallenhet för musiken begränsar sig ingalunda till en krets, som hade Ransäter till medelpunkt, utan uppträder hos de flesta familjer som en naturgåva ungefär likt italienarens begåvning för den sjungna melodien; i regel är det kammarmusik, som utövas, klavér med stränginstrument, men även sången vid klavéret torde ha haft talrika utövare. Utan tvivel har denna böjelse för sångmusik även haft till följd odlandet av den lyriska begåvningen och troligen har dilettanternas skara här varit talrik nog, om ock föga av deras alster är bevarat till eftervärlden och en del ännu lever sitt stilla liv på gulnade papper.

Är icke denna kärlek till musik och poesi den allra finaste blomman av värmländsk hembygdskultur? Blir man ej varmare om hjärtat, när man i dag sitter och föreställer sig, hur den tidens människor i denna vrå av världen församlade sig i skymningsstunden i »musikrummet» för att i tystnad och andakt njuta av en kvartett av Haydn eller en trio av Mozart och sedan rörda till tårar trycka varandras händer? I sanning, man kan stundom tvivla på om vi i våra dagar nått längre i personlig kultur än dessa människor, som med vida mera obrutna förmögenheter och barnsligare sinnen förmådde tillägna sig det djupaste och skönaste människosläktet skapat. Hela det värmländska lynnets glättighet, dess lust att jubla högt och meddela sina innersta känslor, men också skogsbyggarens melankoliska svärmeri och dunkla längtan är innesluten i dessa andaktsstunder kring musikens altare.

Högst nådde den sällskapliga glädjen vid bröllopen, till vilka man rustade sig flere månader i förväg. Men även begravningarna firades med ett grundligt ätande och drickande, och betecknande är ett yttrande av en kvinnlig gäst vid en dylik tillställning, att här har man nu varit församlad i tre dagar, ätit och druckit utan att något ordentligt slagsmål ägt rum!

Sin brokigaste prägel erhöll dock sällskapslivet på de stora marknaderna, en mötesplats för alla samhällsklasser med inslag av folk från grannprovinserna. Vid dessa tillfällen var det given regel att mot kvällstunden ett grandiost slagsmål bröt ut utan hänsyn till liv och lem. Folkets hela vildhet och otämjdhet, dess bärsärkalynne och begivenhet på starka drycker firade triumfer på årets stora marknader.

Hyllningen till musikens och poesiens genius är tillika en hymn till skönheten. Hur stark skönhetskänslan levde i värmlänningens sinne därom vittna flere memoarförfattare på tal om kvinnans insats i hemmets och sällskapskretsens liv. En inblick i ett ovanligt innerligt och vackert samliv mellan de båda könen under deras unga år får man av Lotten Dahlgrens skildringar av Fredrik Dahlgrens ungdom och hans vänskap till två unga flickor, ett fostersys­terpar, Malin Lalin och Ulla von Heland, den ena strålande och sprittande livlig, men med en viss me­lankoli på botten av sitt väsen, den andra mera stillsam och inåtvänd, men lika älskvärd som sin syster Malin. När man läser om deras trofasthet i känslan och härtill studerar deras korrespondens med Fredrik Dahlgren, fylld av de renaste känslor för den begåvade och säkerligen förtrollande studenten, får man så rätt en bild av vad dessa båda unga varelser betytt för hela hans utveckling. Han vittnar själv härom otaliga gånger och han var dock en stämningsmänniska av renaste vatten, böjd för upptåg och vemod, en svensk vårnatur. Och alldeles ofrivilligt viskar man: Frithiof och Ingeborg.

Visserligen är det 1830-talets ungdomsliv. Men jag tror att själva denna flicktyp med de stora barnafrågande ögonen, den veka lilla munnen, det i mitten benade, slätkammade håret, hela den blomlika typen med sitt inslag av en betagande sentimentalitet är en äkta produkt av romantiken, och den måste därför ha uppträtt redan under 1820-talet, när den svenska romantiken går i blom, ja, ända tills i dag måste det från en avlägsen landsända komma sådana flickgestalter, om ock i modärn dräkt, ty de äro ett det allra fagraste och oförgängligaste uttryck för svenskt lynne.

Det var dock ingalunda blott en svärmisk student, som på detta vis lät sig inspireras och ledas av kvinnlig gratie och skönhet, utan det kunde hända att hela provinsen, och »halva Sverige» råkade i extas inför en vacker flicka. Så berättar Henrik Lilljebjörn om hur man firade fru Ebba Aminoff^[3] (född 1782) och hur en rival, förbittrad över konkurrensen, till slut fällde följande drastiska omdöme: »Här förstå de ingenting, och talar man om det Högstaväsendet, så tro de att man menar fru Aminoff.»

Även Lotten Dahlgren nämner ett ord om en dylik skönhet, denna gång en ung flicka, Emma Wahlström, som av Fredrik Dahlgren besjöngs under det romantiska namnet »Vinvela». Hon hade på sin tid rykte av att vara Värmlands vackraste flicka och när hon en gång en vårmorgon anlände till Uppsala var halva studentkåren nere vid ångbåten. Läser man dylika skildringar, förstår man vida bättre sanningen av de kapitel i Gösta Berlings saga, som syssla med Märta Dohnas och Marianne Sinclaires per­soner och öden.

⁎              ⁎
⁎

Det säger sig nästan självt, att bland alla dessa brukspatroner och krigsbussar som regera på Värmlands gårdar måste finnas en del utpräglade typer med rang av orignal. Det fanns dock gårdar, som lå­go bra nog avsides och där man hade rikligt tillfälle att i ostördhet utbilda sina diverse egenskaper. I synnerhet gäller det för ungkarlarna, vilka ju i allmänhet ha en viss tendens att leva sitt liv så som de själva helst vilja. Lotten Dahlgren har till och med ägnat en hel bok åt skildringen av ett i Värmland vitt och brett känt original, »Patron Carl», Carl Fredrik Geijer, en man som alltid ville det rätta, om det ock tog sig uttryck i de sällsammaste former. Lilljebjörnarna berätta med förkärlek om sina talrika manliga bekantskaper, de flesta miltärer och gårdsägare; de berätta ganska utförligt, utan alla litterära anspråk, men med tydligt sinne för det säregna och det anekdotiska hos tidens typer. Där är t. ex. en major Bauman på Aspsäter (1748—1814) som visserligen även varit gift. Han var en ovanlig hedersman och led blott av en sjukdom, att skriva vers. Det var han, som besjöng sina egna krigsbedrifter i ett poem »Hjälten på Elgsön», vilket slutade med den blygsamma reflektionen: »Denne hjälten hette Bauman!»

Henrik Lilljebjörn skildrar ett annat orignal, major Hans Carl Belfrage (1777—1833), enligt hans utsago en vacker typ av en svensk krigsbuss, som skulle ha gjort skäl för sig bland Carl XII:s drabanter. Han svor med förkärlek utan att mena något ont. Det vackra könet hade en viss svaghet för honom, men han älskade icke koketteri. När en gång en rätt kokett dam, med vilken han var god vän, visade andra tendenser, frågade han henne plötsligt med djupt allvar: »Jag undrar just vad kusin skulle säga, om jag friade?»

»Helt säkert nej!» svarade hon.

»Ja, så ta mej tönner djävlar jag skall fria heller!»

Det finns i Gösta Berlings saga en skildring av hur en gammal kavaljer, en officer, som kämpat vid Napoleons sida, en vårdag ger sig åstad att fria till grevinnan Märta Dohna, men under samtalet upptäcker han plötsligt vad för en behagsjuk och elak varelse han har framför sig och han avlägsnar sig, sedan han kallat henne »en sådan där världsdam, en sådan där sminkad, hjärtlös markatta.» Situationen och männen äro olika, men det drastiska sättet att avfärda giftermålsplanen är i sin osminkade ärlighet detsamma.

På ett annat ställe omtalar memoarförfattaren hur i Karlstad en hel skara f. d. officerare, ungkarlar och original församlat sig.

Om man tänker sig att en utvald samling dylika män, utan ställning, utan gård och förmögenhet, blott med en äventyrlig, ofta lysande förtid, omhändertages av en personlighet, som ehuru kvinna likaledes förfogar över kraft och temperament och originalitet, har man nyckeln till kavaljersflygeln på Ekeby gård.

Kapitel II.

Redan under stormaktstiden har Värmland lämnat betydande bidrag till svensk dikt, Petrus Lagerlöf, Gunno Dalstierna, Torsten Rudeen. Huru intressant det än är att med Petrus Lagerlöf — efternamnet är självvalt — inaugureras ett världsberömt skalde­namn i Värmlands historia, måste hedersrummet givas åt Dalstierna, vilkens gärning uppvisar typiska egenskaper ej blott som uttryck för den barocka stil, som namnes marinism. Hans värdefullaste insats förblir den patriotiska känslan bakom den yppiga kostymeringen, som kulminerar i en enkel, vacker hyllning till hembygden, dess kyrkor, berg och skogar, till herrgården, dess »ugn och spis». Redan här apostroferas Värmland med orden: »Du alle länders pris». Ännu starkare och framför allt mer ohöljt träder Dalstiernas patriotiska temperament oss tillmötes i hans en gång så populära segersång om slaget vid Narva, folklig och bondsk i ton och form, en ballad om krig och tapper mannakraft hundrafemtio år före »Fänrik Ståls sägner».

Frihetstidens övervägande lärda prägel och beroende av västerländska strömningar, dess starkt aristokratiska poesi var tydligen icke gynnsam för skapandet av en värmländsk dikt, som först med romantiken och det nya statsskickets födelse kommer till fullt genombrott.

Om Geijers »Vikingen» är utgångspunkten för hela den nya poesien, måste man försöka få en bild av vad dikten betyder som uttryck för det värmländska lynnet.

Det är synnerligen betecknande för Geijers värklighetssinne att han låter Vikingen vara en fattig bondson; man jämföre denna realistiska uppfattning med den som kommer till synes i Heidenstams bondeepos »Folke Filbyter», där den snikne och rovgirige stamfadern till Folkungarna fullständigt befriats från romantiskt äventyrsskimmer. Jag vill här läm­na alla inflytanden av litterär och filosofisk art på Vikingen å sido för att blott fästa mig vid den djupt mänskliga innebörden av Vikingens gestalt, som är en av de få på en gång individualiserade och typiserade figurerna i den svenska diktens galleri av människor. Jag ser nämligen i denna rika mänsklighet på en geografiskt begränsad grund och i förmågan att konstnärligt gestalta människor det värmländska lynnets yppersta insats i svensk dikt och vetenskap. Vikingen börjar som svensk hembygdspoesi och slu­tar som germansk världsdikt. Vikingen är den värmländska bondpojken som drar ut i världen och blir vikingakonung, han är den svenska bond- och prästsonen, som kämpar sig fram till en ledares ställning i den svenska kulturen, han symboliserar en Tegnérs och en Linnés levnadssaga. Ser man sambandet med värmlandsfolkets hela historia? I en handfull strofer är hela dess utveckling antydd: från hembygdens isolering ut till det övriga Sverige, ut till Europa, från stugans trångboddhet till äventyr, krig och örlog, ut till havet, till världens ände. Det är blott så att Vikingen icke förmår dväljas i hemmet, att han övervinner bonden inom sig och sätter hela sitt liv på ett kort och kanske just därför snart nog drages ned i havets djup.

Den dityrambiska lovprisan av tapperheten, som sjunger ur nästan varje strof, är barn av värmlän­ningens frihetskänsla, av hans krigiska trots och av tidens götiska patos, som utan tvivel erhållit ny nä­ring av Napoleons hjältedåd, huru man än ställde sig till hans människa.

Och havet som brusar kring dikten är sinnebil­den av Vikingens och hela romantikens oro, skildringen är inspirerad av Geijers färd till England, men havet är djupare förenat med hela hans väsen. Det är havet, som en gång bredde ut sig över södra Värmland, det är provinsens talrika vatten, den stora sjön Vänern, havsvindarna som stryka fram över landet . . . . . . . urinstinkter som plötsligt väckas till liv och taga ny form.

Vikingen är havets dikt, Odalbonden jordens hembygdspoesi i egentlig mening, bondens klassiska dikt i svensk litteratur, ett odödligt uttryck för värmlänningens stabilitet och konservatism, en isländskt enkel hymn till den folktyp, som varit den bestående under landskapets — och hela landets — växlande öden, en konstnärligt fullödig gestaltning av den svenske bonden tjugu år före Runebergs bonden Pavo. I dessa två dikter förkroppsligas de båda elementen havet och jorden, vågen och helleberget, rörelsen och vilan, kring båda svävar det tredje elementet, luften, atmosfären, kring den ena gestalten stormen i sin vildhet och kraft, kring den andra hem­bygdens vindar mildrade av skog och ås. Och det fjärde elementet? Ja, det är det som Vikingen flyr, det är härdens, »ugnens och spiselns» varma låga, hemmets sinnebild, men även i långliga tider bondens enda medel att rödja mark i obygden, svedjandet.

Vikingens och Odalbondens hela rikedom framgår ur deras egenskap att vara vida mer än lyriska bekännelsedikter, vilket gäller i mest utpräglad form för Vikingen, de äro episka dikter in nuce, när de skildra en människas hela levnadslopp. Utan detta episka drag, som redan finnes hos Gunno Dalstiernas värk, vore ju en människoframställning av typisk art knappast möjlig. Det är denna Vikingens karaktär av ett epos i fickformat, som förklarar dess oerhörda betydelse för de kommande eposen på svenskt språk, i främsta rummet Frithiofs saga, men säkerligen även för Fänrik Ståls sägner.

Både Vikingen och Odalbonden äro indivdualiteter, vilka själva berätta om huru de utveckla sig till personligheter, den ena av mer aristokratisk, den andra av mer demokratisk art. Det är förunderligt att det lyckades för Geijer att i ett slag skildra dessa det svenska folkets tvenne grundtyper. Jag ser orsaken härtill i det Geijerska hemmet, en medelpunkt för det värmländska lynnet, där bärgsmannen på det mest värdiga vis fortsätter den fria Odalbondens traditioner, på en gång ett det mest ideala uttryck för Värmlands natur med det stora vårdträdet utanför husknuten och för dess hembygdskultur, ett hem grundat av ett stånd som man kanske kunde kalla svensk hembygdsadel.

Det skulle föra alldeles för långt att här tala om allt det värmländska hos Geijer — hela sitt liv bevarar han som människa den raka hållningen hos en bygdearistokrat, och i hans oförblommerade sätt att sjunga ut sin mening röjer sig Odalbondens myndighet och tvärsäkerhet. Av hela hans övriga gärning, i själva ansatsen så sällsynt universell, må här blott nämnas hans egna ord, som kunna tjäna som motto, att han i historien intresseras blott av det mänskliga och att personlighetsprincipen var honom det högsta: Vi ha här åter det starka framhävandet av individualiteten betraktad från det humana kulturidealets synvinkel.

Detsamma gäller i stort sett om en annan historiker, ävenledes utgången från Värmland, Anders Fryxell. Av sin läromästare Geijer har han ärvt intresset för det personliga i historien, som hos honom blir liktydigt med en ingående skildring av de historiska personligheterna och deras öden. Tack vare sin ovanliga populariseringskonst har han lyckats skriva berättelser ur den svenska historien, utan vilka intresset för svensk historia bland de bredare lagren skulle sjunkit ned till nollpunkten.

Tegnér återigen har enligt en kännares ord tillbrakt de tio första åren av sitt liv i en trakt som anses tillhöra Värmlands torftigaste, fulaste och mest prosaiska delar. Icke med orätt har Professor Wrangel i en av sina Tegnérböcker inlagt en vedersaga mot detta omdöme om Tegnérs hembygd. Allt nog — Tegnér förflyttas ju till Östra Värmland, kommer ifrån Rämen även i beröring med Ransäters- och Uddeholmskretsen; han har dock aldrig haft detta lyckliga, solida hem att bygga sitt liv på som Geijer, och måhända ligger häri en förklaring till hans svåra kriser och tragiska livsöde.

Den stora kontrasten mellan de båda genierna har ingen så ypperligt skildrat som Geijer själv i sitt överlägsna minnestal. När man läser raderna om mötet med Tegnér i Rämens skogar, om hans fyrverkeri av infall, när han yttrade sig, hans ovilja mot all systematisk filosofi, som han genast sköt ifrån sig för att i stället följa en fågels flykt i rymden — »Tegnér är ögonblickets genius» — är det inte som om här på Värmländsk jord än en gång två grundtyper av germansk struktur mötas, den naiva och den sentimentala skalden, Goethe och Schiller? Ja, hela Tegnérs poesi är icke tänkbar utan Schiller, men här är ej fråga blott om poesien, utan om huru två unga genier uppföra sig i livet själv, huru de känna och tänka, tala och icke tala. Och då står Tegnér där som det omedelbara naturbarnet huru mycket än Geijer själv visar sig ha av dess egenskaper! Den stora skillnaden mellan svensk och tysk klassicism är den att Geijer och Tegnér inte ens nådde periferien av det slags samliv mellan Goethe och Schiller, som skapar den tyska klassicism.

Kanske att Tegnérs och Geijers insats dock är lika betydelsefull för det svenska folket som de två tyska sångarbrödernas. Då hela vår kultur vid denna tidpunkt, i trots av att den befinner sig i blomning, ej kan uppvisa en sådan talrik skara föregångsmän som den tyska humanismen, måste ledarna övertaga flera roller: Tegnér och Geijer bli även tack vare sin vetenskapliga och oratoriska verksamhet folkuppfostrare i stor stil som i Tyskland Goethe och Schiller, Fichte och Schleiermacher, Alexander och Wilhelm von Humboldt, Jakob och Wilhelm Grimm, Ernst Moritz Arndt och Leopold Ranke.

Skillnaden mellan den värmländska och om man så vill den östergötska romantiken är graden av folklighet, som hos den förra är betydligt mera medveten och utpräglad, en frukt av den gamla värmländska hembygdskulturen. Tegnérs nationella patos förfogar över en storhet och kraft, som icke överträffas av en Fichte och tillika är mera populärt, i tonen mera lätt tillgängligt därför att han alltid är och förblir skald. Hans genidyrkan är minst lika djup som hos den äldre romantiska skolan i tysk kultur, men tillika mera handgriplig, kretsar kring Napoleons och Carl XII:s gestalter, kring ett visst utomordentligt manligt och gärna krigiskt ideal av nordisk kraft, med fäste i den värmländska vinterns stålblåa himmel, snövita fält och frusna vatten.

Huru betecknande är det ej att det Tegnérska lynnets genombrott äger rum i en hyllningsdikt till hembygden, som han har älskat minst lika högt som Geijer. Fredrik Böök har i sin stora Tegnérbok med kraft understrukit betydelsen av den inspirerade dikten Till min hembygd. Med någon förvåning läser man däremot, hur en så inbiten och patriotisk värmlänning som E. G. Lilljebjörn i en översikt av det litterära Värmland, i »En bok om Värmland», förklarar att Tegnérs poesi knappast har några utmärkande värmländska drag. Han står på den ståndpunkten att Tegnérs naturskildringar blott karaktärisera Sveriges land i dess helhet och att de bekanta raderna i Svea »Se kring dig flammande kring fjället fästet svänger» lika så väl kunde ha skrivits av en norrlänning.

Författaren och andra med honom synas här ha förbisett en viktig omständighet. I »Till min hembygd» talar Tegnér ofta nog om fjäll; det är troligt att Ossian och den nyväckta smaken för fjällets skönhet även inspirerat honom härtill, men jag tror knappast att det är den primära orsaken. Värmlands berg mellan Byelven och Frykensjöarna å ena sidan och norska gränsen å den andra äro mellan 200 och 400 meter höga, norra Värmlands berg äro väl högre, ehuru jag saknar uppgifter därom, men de torde icke ha besökts av Tegnér. Nu menar det gängse svenska språkbruket av i dag med fjäll ett berg med evig snö. Men — det är en öppen fråga huru språkbruket på den tiden skiljde på berg och fjäll, och dessutom kallar bohuslänningen ännu i dag sina ej särdeles höga berg i norra Bohuslän för fjäll. Är det icke troligt, att detsamma ägt rum i Värmland? Ett ytterligare bevis härför vore Geijers versrad:

Med häftigt sinne på fjället jag språng
och såg i det vida hav.

(om också för denna skildring en föreställning om det norska landskapet har spelat in). Egendomligt är, att Geijer i sina Minnen menar att Värmland hör till den norrländska naturen, vilket ej är utan vidare riktigt.

Det är Wrangels förtjänst att i sin framställning i »Tegnérska släktminnen» utförligt ha ställt Tegnérs olika lyriska och episka dikter i förbindelse med naturintrycken från Näset och Rämen. Det må här blott erinras om hur man i Tegnérs tidigare dikter finner följande karaktäristiska särmärken, forsens fall, dunkla dalar, furan, klippans järn.

I en liten realistisk dikt av Geijer om Värmland finner man följande strof:

Här järnet bröt bygd och bryter det än,
på höjd och i dalar djupa.
I skogen går Trätäljas yxa igen,
och furor i strömmarna stupa.
Bland forsars dån, vid hamrarnas takt,
i lågande massugn, i gruvornas schakt,
där växa mest Värmelands skördar.

Vid skildringen av Frithiofs gård Framnäs skriver Tegnér:

Björkskog krönte de kullarnas topp, men på sluttande sidor
frodades gyllene korn och manshög vaggade rågen.
Sjöar, många i tal, sin spegel höllo för bergen,
höllo för skogarna opp, i vars djup höghornade elgar
hade sin kungliga gång och drucko av hundrade bäckar.
Men i dalarna vida omkring der bette i grönskan
hjordar med glänsande hull och med juver som längta till stävan.

Själva den yppiga skildringen av djur och boskap synes snarast härstamma från grekiska nejder, men ger icke naturskildringen en omedelbar bild av ett värmländskt landskap, kanske snarast hämtad från Rämens omgivningar? Ty icke är detta ett kustlandskap i Norge.

Hur står nu hjältetypen i Frithiofs saga i förbindelse med värmländsk kultur? Jag vet väl, att gränsen mellan värmländskt och svenskt icke låter sig draga så som den står på kartan. Men jag är övertygad om, att det värmländska kynnet är så starkt, att det väl går upp i det svenska som i en högre enhet men dock förmår bevara sin särprägel. Det är dock omöjligt att komma ifrån den frågan varför just fyra av våra största skalder fötts just i Värmland. Selma Lagerlöfs Värmlandsepos är i sista rummet ett svenskt epos, men stryk bort det värmländska inslaget och se efter vad som blir kvar!

Frithiofs saga kan ej jämföras med Gösta Berlings saga som Värmlandsdikt betraktad och måhända har man varit böjd att i allt för hög grad betona dess karaktär av romantisk tidsdikt. Över huvud synes man inom vissa kretsar varit något kylig mot »den svenska poesiens nationaldikt». Ett uttryck härför är Oscar Levertins omdöme i hans berömda essay »Fredmans epistlar», där han frågar huru man i dag förmår på allvar leva med i Frithiofs och Ingeborgs saga, då ämnet och tankegång ej längre har någon särskild frändskap med läsaren; Tegnérs egna kärleksverser äro mera personliga och underbara än det konventionellt tecknade kärleksdramat mellan Frithiof och Ingeborg. I hur hög grad en förbindelse existerar mellan kärleksdramat och de lyriska dikterna må här lämnas därhän, det må blott antydas hur personliga och lidelsefulla stroferna i Avskedet klinga i andras öron. I förbigående är redan nämnt huru Ingeborgs gestalt erinrar om det fagraste hos en värmländsk dotter från romantikens period, utgången ur en välmående bergsmanskrets. Det är sedan en annan sak, att Ingeborgs ädla harmoni och sedliga styrka även härrör från det nyklassiska idealet i Tyskland och dess förnämsta prestinna, Goethes Iphigenie.

Frithiof själv är ju en Vikingens broder, han har samma urnordiska kraft, är en väldig jägare och kan uthärda naturens alla element bättre än hela sin omgivning, hans frihetskänsla och självhävdelse äro lika utpräglade, och intet är honom förhatligare än de band med vilka man vill fjättra hans frihetsideal, vare sig de komma från den enskilde eller från samhället. I sin jublande visshet att vara en ung hjälte vill han erövra världen, en nordisk, en idealiserad Napoleon! Hade Frithiof intet annat älskat än bragden och äran, hade hans öde före eller senare blivit detsamma som Vikingens. Men Frithiof älskar Ingeborg, och allt vad han måste offra på kompromissens och försoningens altare är ett offer åt denna kärlek. Med andra ord — Frithiofs obändiga subjektivism begränsas och så att säga socialiseras av kärleken till den kvinna som var hans barndoms lekkamrat och av hans längtan att bo med henne under »sotad ås». — Det är kvinnan som väcker till nytt liv hans kärlek till hembygden, till det egna hemmet, till livets oförgängliga och konservativa värden, och därför har Frithiof även upptagit något av Odalbondens åskådning i sin person; här kom­ mer även tiden böjelse för känslans övermakt, för det s. k. sentimentala draget med i spelet, men djupast sett är det det lyriska elementet som kommer till orda, utan vilket ett modärnt epos ej är tänkbart. Intimast sammanhänger det med musiken, värmlän­ningens och även Tegnérs särskilda begåvning, om den också blott yttrar sig i språkets härligaste rytmer!

Frithiofs saga är i sin egenskap av epos framför­ allt en skildring av människors öden, även här på ett värdigt sett fortsättande den värmländska diktens traditioner. Vid sidan av hjälteparet träda de andra figurerna visserligen i bakgrunden, men äro så gott som alla skildrade med den Tegnérska konstens hela sprittande livlighet och åskådlighet, vilken på oss verkar mera realistisk än Atterboms stora epos svävande högt över jord och moln.

Även Frithiofs saga är omsusad av havsvindar. Överhuvud är det anmärkningsvärt, vad vattnen betyda för tillkomsten av svenska epos, och härvid spela de stora insjövattnen en större roll än havet, måhända beroende på att de gamla svenska kultur­ härdarna äro belägna kring sjöar sådana som Vänern, Vettern, Mälaren. Bellman odödliggör i sina episka cyklar Saltsjöns och Mälarens vikar, bakom Geijers och Tegnérs dikter skönjer man Vänerns och Värmlands talrika vatten, Viktor Rydbergs »Vapen­smeden» är inspirerad av Vettern, Gösta Berlings saga växer fram vid Frykens stränder, Heidenstams liv och dikt äro förknippade med Vetterns stränder, Strindberg blir Saltsjöns och den östra skärgårdens modärna tolk. Och är det blott en slump att bröderna Nils och John Ericsson nå sin stora berömmelse till följd av sitt arbete med och uppfinningar för vattnets element?

⁎              ⁎
⁎

Når man liberalismens epok, är det i hög grad påfallande, att nästan den enda hembygdsskildraren av äkta slag just är en värmlänning, F. A. Dahlgren, som dessutom gör sin värmländska dialekt berömd i hela den svenska litteraturen. Och återigen är det människoskildraren hos Dahlgren som gör dennes diktning populär vida utöver Värmlands gränser. Det gäller både för det så omtyckta sångspelet Värmlänningarna som för de konstnärligt vida värdefullare lyriska genrebilderna ur värmländskt folkliv, skrivna med den livlighet, den humor och omedelbarhet som präglar poetens egenart och burna av den musikaliska begåvning, som stiger oss tillmötes ur det värmländska folklynnet. Egendomligt för Dahlgrens naturell är å ena sidan ett konstnärligt, lättrörligt temperament, å den andra en utpräglad blick för det sakliga hos människan och naturen.

Mot slutet av artonhundratalet slår det värmländska sångarlynnet ut i full blom hos två av våra största skalder, och den Dahlgrenska folklivsskildringen får sin mästare i Gustav Fröding.

Man har framhävt sakligheten i Frödings skildrin­gar av folklivet och naturen, men samtidigt betonat hans dåliga syn och känsla av främlingskap gentemot verkligheten, men huru går detta ihop? Man måste då erinra sig, att den närsynte ofta ser mer än den normale, och just den friska realismen i hans dikter kan förklaras av hans utomordentliga blick för alla detaljer. Han fullföljer här den utveckling framemot den konkretare stil, som inletts av Geijer och Tegnér och i personlig form utbildats av Dahlgren; den skärpta blicken för detaljen är kanske naturalismens yppersta insats rent stilistiskt betraktad och övertages som arv av den svenska diktningens olika skalder sådana som Fröding, Heidenstam, Karlfeldt och Österling.

Fröding har även övertagit ett annat arv svårare att förvalta — det nittonde århundradets växande krankhet i hjärta och själ, dess feberheta kamp om en livsåskådning, romantikens brustna drömmar och Nietzsches kulturnihilism; än tyngre blir Frödings kamp till följd av den ärvtliga belastningen inom hans egen familj.

Denna disharmoniska och hypochondriska grundstämning har ju redan bemäktigat sig Tegnér i högre grad än någon annan svensk skald före vår sista kulturperiod, och det är ej lätt att avgöra vem som har haft de svåraste kriserna att genomgå, Fröding eller Tegnér; dock var hos Tegnér motståndskraften vida större, han lyckades skaffa sig en motvikt i sin verksamhet som lärare och biskop och i sin egenskap av make och fader, medan Frödings livscirkel brister sönder allt ohjälpligare från år till år — man märker, huru den i Värmland födde skalden och grubblaren kommer den europeiska kulturhärdens malström allt närmare och närmare.

Men i trots av sin sönderslitenhet förnekar ej heller Fröding den värmländska börden i sin livsåskådning och vid utformandet av sitt hjälteideal. Hela hans sökan efter en symbol, som han benämner Graal och som i formen tynges ned av grubbelsjuka, är dock en strävan efter en andens klarhet och träder i närheten av Tegnérs jublande hymner till solen och elden, till Apollo och stjärnorna. Tänk på Frödings morgondrömmar med deras längtan efter den ljusets hjälte som skall förlösa oss ur vår träldom och jordbundenhet! Är han en sångare eller krigare, en Orpheus eller en Alexander? frågar skalden i bävan och aningar. Han är en ny Frithiof som ej längre nöjer sig med att nå gudomens försoning för sig själv och sitt öde utan för hela mänskligheten. Denne världens frälsare skall bringa mänskligheten den gåva, som låg Fröding närmast om hjärtat, skönhetens gåva. Genom hans dikter och hans så utomordentligt personligt hållna brev går en längtan efter skönheten som befriaren från tyngd och sorg, och hans ariske hjälte är en ung Apollo, hos vilken den fria skönhetsdriften är den starkaste. Till sin vän och skaldebroder Heidenstam skriver han en gång betecknande nog orden: Din redaktion av satsen att vara sig själv, låta sitt väsens skönhet utveckla sig i absolut frihet och nakenhet tilltalar mig mera. Grubblet över Graalsgåtan är först och sist sökandet efter en form för denna hos skalden inneboende dröm om skönhetens förverkligande inom en värld, där själen fladdrar av och an innanför sitt galler i ständig strävan att hålla fast sin Fylgia.

Men härmed uttrycker Fröding hela romantikens längtan och blir en äkta son av sin hembygd. I några brevrader har Tegnér år 1820 gjort sig till tolk för denna skönhetslängtan, rader som kunde ha skrivits ned av Schelling: »I allmänhet kommer jag allt mer och mer tillbaka till mina gamla idéer, att nämligen poesien är mänsklighetens renaste, högsta mänskligaste uttryck och att allt vad vi anse för ädelt och högt hos släktet ej är annat än dess modifikationer. Således är religionen själv svårligen annat än en praktisk poesi, en ymp på livsens träd av den stora diktningstammen.»

Med dylika ord får skönhetsdriften, som är så fast sammanvuxen med värmlänningens väsen, sin mest sublima formulering.

Kapitel III.

Innan jag försöker tolka sambandet mellan Värmland och Gösta Berlings saga, måste jag vidröra några andra episka värk, vilka äro av betydelse vid gestaltandet av Selma Lagerlöfs Värmlandsepos.

Utan att förfalla till tron på vissa s. k. estetiska lagar, vilka länge nog förmörkat vår syn på diktens fria skapelser, kan man dock vara böjd för att tro på ett visst inre sammanhang mellan skaldevärk av samma form. Ovan är redan antytt, huru de geologiska och geografiska betingelserna, under vilka en konstnär ser dagens ljus, utöva ett visst inflytande på karaktären av hans värk, och hur man i högre grad än hittills måste bedriva ett hembygdsstudium för att komma denna överensstämmelse närmare in på livet.

Så skildrar ju sjuttonhundratalets store människoskapare i den svenska poesien Sverges huvudstad mot slutet av frihetstiden och längre framåt och bryter i sin oerhörda naturalism djärft med den litterära konventionen; kanske att en utförligare skildring av dåtidens Stockholm skulle låta oss förstå Bellman och hans figurer än bättre än nu fallet är. Vad som här mest intresserar oss är att Bellman osökt och med hjälp av sin ogrumlade instinkt finner den cykliska form för sina »bilder ur verkligheten», som sedermera blir den svenska episka formen framför alla andra och bland annat återkommer hos en Stockholmskildrare av äkta rang, August Blanche. Redan genom sin form har således Bellmans episkt-lyriska cykel blivit förebilden för de senare svenska berättande dikterna fram till Gösta Berlings saga och Karolinerna. För Selma Lagerlöf har den betytt än mera. De Fredmanska dikternas komposition är ju den att Fredman själv tänkes sjunga alla sånger, han berättar om sina upplevelser men försvinner oftast själv bakom sitt följe av dryckeskumpaner och nymfer; det går naturligtvis ej att identifiera Fredman med Bellman själv, skalden vill blott att vi skola betrakta hela denna värld med Fredmans ögon, denna Fredmanska värld som under sång och musik de­maskerar sig för våra ögon. Det tekniska greppet är ungefär detsamma som om Homeros skulle infört Achilles som rapsod och låtit honom besjunga sina egna och de andra hjältarnas bedrifter. Genom ett dylikt grepp får det Bellmanska eposet en enhet och en grundton i stämningen, som icke är lätt att nå med andra medel. Det är dock av intresse att undersöka huru andra episka skalder arrangera en förbindelse mellan verket och läsaren och huru de ge en förklaring till dess ursprung. Tegnér vänder sig i Frithiofs sagas inledningsdikt med ett »Du» till läsaren:

Såg Du de två i dagens ljus … etc. ……. och
Men såg Du dem i månens sken …… etc.

Det är ett tekniskt grepp, som här knappast är egnat att höja illusionen. Vid nedskrivandet av »Axel» begagnar han sig av ett annat medel: Han inför (i anslutning till Franzéns ballad »Den gamle knekten») en gammal karolin som traditionens budbärare. Greppet är viktigt även därför att det i stor stil återfinnes hos Runeberg och härigenom närmar sig Bellmans epos: man jämföre Fänrik Ståls sägner med Fredmans sånger och Fredmans epistlar! Det är blott den skillnaden att den blygsamme fänriken träder helt och hållet i bakgrunden. Almquist återigen spänner ju en vid ram om sin av många beståndsdelar sammansatta Törnrosens bok något i stil med kompositionen hos Boccaccios Decamerone.

Bellmans sånger synas vara skapade på grund av självsyn, åtminstone med det minsta utnyttjandet av tryckt litteratur. Tegnérs epos går tillbaka på tryckta traditioner, möjligen på en eller annan muntlig berättelse, fänriks Ståls sägner på både muntlig och skriftlig tradition, Selma Lagerlöfs Värmlandsepos i övervägande grad på muntlig tradition. Kanske förnimmer hon sägnerna därför så levande att hon måste vända sig flerfaldiga gånger till läsaren för att övertyga honom om, att det verkligen en gång har funnits sådana människor som hon skildrar. Liksom Tegnér apostroferar hon läsaren direkt med t. e. ett O, i sena tiders barn! Heidenstam, som än­nu i Hans Alienus inför sitt eget jag, har i Karolinerna försmått varje förmedlare och berättar där enligt strängt episka lagar utan subjektiva snedsprång. Men som nämnt, frändskapen mellan Gösta Berlings saga och Fredmansdikten är av djupgående art. Stockholm med Djurgården och Haga, omflutet av blåa vikar och vänliga vatten lever med samma poesi hos Bellman som sjön Fryken och dess stränder hos Selma Lagerlöf. Över Bellmans romanser svävar Sankte Fredmans ande. Han är den geniale ceremonimästaren i det Dionysoståg som ur källare och krogar slingrar sig längs Stockholms stränder, ut mot Fiskartorpets nejder, han har mitt i ruset omgiven av mer eller mindre förfallna kumpaner och nymfer ett skimmer av evig romantik kring sin hjässa, vinlöfskransen, den antika livsberusningens symbol:

Här är musik och flickor var dag,
Här är Bacchus buden,
Här är kärleksguden,
Här är allting — här är jag!

Äter och åter med fara att bli banal måste man upprepa dessa berömda rader, denna Fredmans odödliga självkaraktäristik, denna jublande bekännelse att vara kung i sitt rike, medelpunkten i sin värld, glädjespridaren Bacchus’ och Eros’ broder.

Gösta Berlings saga är kanske rikare på människor av olika slag än det Bellmanska galleriet, men även i denna samling romanser på prosa dominerar Gösta Berlings gestalt. Även han är hövdingen i kretsen av mer eller mindre lyckligt tämjda vildhjärnor, äldre och yngre, han är hjälte i den ena kärlekssagan efter den andra, och vart han kommer står glädjen högt i taket; med fullt skäl kunde Gösta Berling begagna sig av den Fredmanska trollformeln: Här är allting — här är jag!

Hela hans följe röjer en utpräglad likhet med Fredman, en samling original som förlorat lusten att syssla med nyttiga ting, som med förkärlek dricker glömska ur bägaren och roar sig med upptåg av de mest olika slag. Att själva tonen och manéren äro något finare beror på hjältarnas olika stånd och härkomst.

Kavaljererna och Fredmans följe — alla äro de smittade av den svenska livsglädjen, som under en kall himmel tar sig utbrott i ett slags genial galenskap, ett leben und leben lassen utan tanke på morgondagen, med stämningar av melankoli lika hastigt försvinnande som skyar på vårhimlen. Och alla besitta de den säregna svenska gåvan att kunna tolka sina känslor i musikens toner, var och en av dem trakterar ett instrument — vilken orkester skulle inte komma till stånd, om Fredmans lustiga musikanter och Ekebys muntra kavaljerer möttes för att spela en symfoni till den svenska Dionysos, till vårgudens lov och pris!

Enligt en viss åskådning skulle Bellman aldrig i verkligheten ha skådat sin Fredman; det vare därmed huru som helst — hans sånger äro byggda både på självsyn och på andras muntliga skildringar, på anekdoter och sägner, och därför liknar hans cyklar Gösta Berlings saga än mera till själva uppränningen.

Den innersta förklaringen till likheten är nog den att båda skalder till börden äro naiva människor, att deras djupsinne vilar i deras poetiskt omedelbara syn på livet, på naturen och omgivningen och ej i strävan efter någon slags tankebyggnad.

Det finns ännu en stor epiker som skrivit på svenskt språk och till hela sin struktur förblivit en dylik obruten och harmonisk naturmänniska, Runeberg. Även med tanke på Selma Lagerlöfs hela första bildningsgång måste nog det värmländska hemmets konservativa kynne tagas i räkning: hennes födelseår ligger kort före utgivandet av Fänrik Ståls sägners andra del, och man torde ännu under några tiotal år ha omfattat Runebergs epos i Sverge med samma kärlek och beundran som på sin tid Frithiofs saga, vars gloria säkerligen heller icke ännu hunnit förblekna på den värmländska landsbygden. I förbigående må nämnas att även den finsk-svenske epikern är född vid ett stort vatten och att han räddade sig undan kulturen in i de tusen sjöarnas, skogarnas och myrarnas land. Av intresse är Runebergs försök att i prosans form behandla det mäktiga stoff som ur sång och natur trängde sig på honom, ett experiment med form och komposition som i förnyad styrka återkommer hos den värmländska skalden. Författarinnan har själv vittnat om huru hon vid brottningen med sitt stoff försökte efterbil­da Runebergs romanser. I Fänrik Ståls sägner är ju icke en person hjälten utan ett helt folk. I trots av de många figurerna blir intrycket dock så enhetligt, därför att bakgrunden är ett bestämt krig, där­ för att släktskapen mellan de skildrade typerna är uppenbar och hela stämningen buren av detta storslagna, naivt fosterländska patos som är Runebergs hemlighet. Redan före Fänrik Ståls sägner hade Runeberg inom en mer begränsad ram visat prov på sin mästerliga förmåga att förstå och skildra ett folkligt element, i Elgskyttarna, som på en gång är bonde- och hembygdsdikt. Sägnernas hjältar äro krigare, soldater och officerare och få tack vare sitt stånd redan något av detta kärva och anekdotiska över sig, som präglar Runebergs karaktäriseringskonst när den når högst. En stor del av kavaljererna är ävenledes krigsbussar, med den skillnaden, att de ha sin karriär bakom sig! Men i sin godlynthet, anspråkslöshet och oförskräckthet äro de ej så litet i släkt med Runebergs hjältar, alla äro de stora barn med originella vanor och en primitiv grundsyn på livet. Och Runebergs harmoniska livsåskådning, dess framhävan av godheten och försonligheten, med hjälp av vilken han var i stånd att tolka folkets känslor så intuitivt sant, överensstämmer väl med Selma Lagerlöfs syn på livet.

Vad däremot likheten med den svenska romantikens store fantast, Almquist, beträffar, som i svensk forskning framhävts, synes den vara föga djup, och litet troligt är det att Selma Lagerlöf, som Levertin antyder, skulle haft Almquist själv i tankarna vid utformandet av sin avsatte präst. Almquist förblir dock i hela sin ytterst sammansatta natur och bizarra romantik en helt annan typ än Selma Lagerlöf. Vad hon kan ha ärvt av honom är själva den romantiska nimbus, som lyser kring hans verk och den dragning mot det överspända som ej heller är honom främmande. Vad åter själva världsåskådningen beträffar, måste Törnrosskalden ha förblivit henne en gåta, och ett inre släktskap kan hon blott ha förnummit med hans folklivsskildringar.

Vill man i övrigt få en bild av den litteratur Selma Lagerlöf tillägnat sig som ung och som i en eller annan form haft betydelse för hennes författarskap, ger hennes egen skildring En saga om en saga den bästa vägledningen. Det synes uppenbart att den unga värmländskan, på grund av sjuklighet ur stånd att röra sig lika mycket som annan ungdom, tillägnat sig ovanligt mycket litteratur med en iver påminnande om den unge Esaias Tegnérs studielust. Om man dessutom tar i betraktande att hon för sin utbildning som lärarinna bedrivit regelrätta litteraturstudier, måste man säga sig att hennes bildning varit av ganska omfattande slag. Det är intet tvivel om att häri även ingått ett stort antal av tidens typiska förströelseromaner, vilkas spår Levertin har velat finna i Gösta Berlings saga. Men i övrigt tor­de man på fädernegården ha läst det bästa av äldre nordisk skönlitteratur, och Selma Lagerlöf har redan som ung flicka blivit förtrolig med den svenska romantikens stora poesi, med Tegnér och Geijer, Stagnelius och Atterbom, fram till liberalismens roman och novell, Emilie Carlén och Fredrika Bremer o.s.v.

Jag är böjd för den förmodan att det starkaste inflytandet på hennes människa och bildning har utövats av hela den nordiska romantiken, fattad i så vid bemärkelse som möjligt från Oehlenschläger till Topelius; i mindre grad någon enstaka romantiker än just hela romantikens stämmningsvärld, dess vackra idealism, längtan efter oändligheten, den svärmiska trånaden i månskensljuset — allt det som är outrotligt förbundet med det nordiska lynnets underbara vävnad av lyriskt vårjubel och den ljusa sommarnattens beslöjade vemod — — —.

Det är flerfaldiga gånger nämnt att Björnsons dikt varit av stor betydelse för Selma Lagerlöfs gärning. Man får dock icke glömma att flere av hans viktigaste värk på epikens område efter folklivsberättelserna, »Det flager i byen og paa havnen» och »Paa guds veje» utkommit så sent som 1883—1889 och således ej kunnat tillhöra Selma Lagerlöfs egentliga ungdomsläsning; kanske att de snarast varit av betydelse för hennes kommande värk, främst »Jerusalem». Det hindrar ej att hon i Björnsons hela personlighet påträffade en i ovanlig grad stark och frodig, harmonisk människa som i sitt folkliga gemyt och sin pedagogiska storvulenhet blott har en jämlike i modärn litteratur, Tolstoj. Frånsett vissa grepp i själva personifieringen av naturen, som Selma Lagerlöf fann hos Björnson, torde hans främsta roll i hennes livsgärning ha varit den att han styrkt henne i hennes soliga optimism och religiösa livssyn. Minst lika djupgående måste dock hennes tidiga be­kantskap med bibeln själv ha varit, ty det är tro­ligt att hennes värmländska hem andats samma gamla goda protestantiska fromhet, som man påträffar nästan överallt på den värmländska landsbygden. »Att vandra botgöringens väg» är ej okänt för det gamla och det nya testamentets livsåskådning.

Selma Lagerlöf har med sin ogrumlade instinkt förstått att upptaga alla de källflöden som voro egnade att befrukta hennes fantasi och personlighet. Utan tvivel ha olika samlingar av folkvisor och folksagor tillhört hennes käraste lektyr. Om det stora finska eposet »Kalevala», som 1835 utgavs av Lönnrot, varit henne bekant är svårt att säga, då det än i dag är en okänd bok för de flesta svenskar på denna sida Bottniska viken.

Jag ser i den långa och svåra kamp med materialet till Gösta Berlings saga, varom En saga om en saga nogsamt vittnar, en oavbruten strävan att anpassa själva ämnet efter folkeposets inre lagar. Man skulle kunna tillägga folkvisan eller — om man vill »balladen», ty utan tvivel finnes det ett samband i själva kompositionen och anslaget mellan ett folkepos och en folkvisa. Av särskilt intresse är det alt i den betydelsefulla legenden Kevenhüller i Gösta Berlings saga (till vilken jag här nedan återkommer) folkvisans och folksagans heliga tretal uppträder, i det att Kevenhüller gör blott tre stora uppfinningar, varpå skogsfrun ånyo visar sig och på hans bön befriar honom från uppfinningens gåva.

För Selma Lagerlöf var vägen svårare att finna, därför att den svenska litteraturen ej har ett folkepos i egentlig mening att uppvisa.

Av författarinnans egna ord framgår att de två första kapitel, vilka hon i slutgiltig dräkt fäst på papperet, Julnatten i smedjan och Balen på Borg, mellan vilkas nedskrivande ett par år förflutit, måste ha tillkommit omkring 1880 talets mitt eller under den svenska naturalismens högsommar. Det första kapitlets tillkomsthistoria är utomordentligt betecknande; med riktig instinkt för ämnets natur har författarinnan haft för avsikt att dikta ett antal romanser i Fänrik Ståls stil, men måste vid utarbetandet ha gjort den smärtsamma upptäckten att hon ej i tillräcklig grad behärskade den bundna formen. Även torde ordrikedomen och sägnernas bredd varit i vägen; hon försöker dock binda motivet inom ramen av en versifierad akt, som måhända blev liv­ligare än romansen, men fordrade en fortsättning av ett hart när oöverskådligt antal akter. Och var blev bakgrunden av sjön Löven, skogarna och åsarna, själva hembygden, i ett skådespel? Till slut skrevs såväl detta, kapitel som Balen på Borg som en prosaberättelse. Hon kommer på den lyckliga idéen att dessa noveller — i likhet med romanserna i Fänrik Ståls sägner — kunna stå kvar som fristående kapitel för att sedan mer eller mindre fast bindas samman med själva sagan!

Men den unga författarinnan, som i all hemlighet gick och stred med sin inspiration, måtte ej ha varit fullt nöjd med de första kapitlens form och stil. Fortsättningen lät vänta på sig och osäkerheten gentemot själva ämnet och den valda tonen var ännu icke utplånad. Själv har hon berättat, huru starkt hon kände sitt fantasivärks främlingsskap gentemot periodens realism och utan gensägelse låg här ett starkt hinder för den vidare utvecklingen av den säregna Värmlandssagan. Man får dock ej glömma att 1880-talets människor även läst en annan litteratur än den strängt realistiska — t. e. Rydbergs och Snoilskys dikter; den modärna romanlitteraturen torde dock ha dominerat, och ehuru Strindbergs Svenska öden och äventyr sysslar med historiska motiv och äro undfångna med en rik inbillningskraft, kunde man dock utan svårighet även här skala fram modärna idéer, och dessutom är själva stilen i hög grad präglad av den nya riktningens verklighetssinne. Vid sidan av Strindberg äro ju Ernst Ahlgren, Anne Charlott Leffler, Geijerstam, Tor Hedberg de mest lästa författarna, vartill kommer översättningslitteraturen, som bemäktigar sig den franska naturalismens mästervärk. Intet under att Selma Lagerlöf ej visste vart hon skulle taga vägen med sina bångstyriga kavalje­rer.

Den värmländska författarinnan nämner intet om huru strömkantringen mot 80-talets slut inverkat på hennes dikt, och ändock måste hon ha varit ovanligt mottaglig för de nya tonerna i Heidenstams »Vallfart och vandringsår», för den romantiska klangen i Strindbergs »Klockaren på Rånö» (1888), för den friska hembygdstämmningen i »Hemsöborna» ( 1887) för de nya signalerna i Axel Lundegårds »Röde Prinsen» (1889). Särskilt måste hon i Heidenstams ogenerade uppmaning att njuta ögonblicket och i hans färgrika verser ha förnummit släktskapet med sina egna sorglösa ögonblicksmänniskor.

Selma Lagerlöf har däremot själv berättat om hur vistelsen i Värmland, beröringen med hemmet och naturen varit av avgörande betydelse för sagans fortkomst, ej minst hemgårdens försäljning. Intet kan livligare vittna om huru nära hopvuxen med Värmland Gösta Berlings saga är — vi äro härmed inne på temat i hur hög grad en »verklighet» ligger till grund för den berömda boken. Ur Selma Lagerlöfs skildring framgår att sagan nalkats henne från hennes tidigaste barndom: Vid trevliga skymningsstunder i hennes eget hem och i andra gamla Värmlandsgemak har ett av de käraste samtalsämnena varit berättelser om »Huru det var förr i världen», vilket med någon inskränkning betyder huru det var i Värmland. Den ena efter den andra har haft en historia att berätta från den ena och den andra herrgården; det må här erinras om huru gamla svenska herrgårdar och slott även i andra trakter äro stamplatsen för originella historier och anekdoter ofta med spöklig karaktär. Dessa talrika sägner, som tor­de ha uppträtt i lika talrika varianter, ha genast slagit rot i den unga flickans romantiska fantasi och levt sitt liv där, utvecklats under vistelsen i skog och mark och vid läsningen av besläktad litteratur.

Men sagan kommer även i annan gestalt till gården:

»Gamla fattiga officerare åkte fram till förstutrappan, efter uråldriga hästar i rangliga karrioler. De stannade kvar och gästade i veckotal, och om kvällarna, då toddyn hade satt mod i dem, började de berätta om den tiden, då de dansade utan strumpor i skorna, för att fötterna skulle synas små, då de brände sitt hår och svärtade sina mustascher.»

Sålunda var hon omsvärmad av sägner och äventyr, och medan dessa långsamt togo gestalt i hennes drömmar hade hon ofta nog tillfälle att skönja deras spår i omgivningen i form av gamla porträtt, möbler och andra reliker, gamla papper som lågo och gulnade på vindskammaren.

Betänker man att Selma Lagerlöf förlagt sin roman till tiden strax efter Napoleons krig eller om­ kring 1820 och att flertalet av hennes kavaljerer äro till åren rätt långt hunna, måste man fråga sig, huru dessa gamla kringresande officerare under 1860—70 talet kunde vara identiska med 1820-talets typer. En sådan identifiering har givetvis ej varit Selma Lagerlöfs avsikt, men det är av stort intresse, att ännu så sent som under författarinnans flicktid dylika vagabonder vallfärdade från gård till gård; tydligen äro de de sista utlöparna av det romantiska äventyrslivet i Värmland, baktruppen i hela den stora skaran av f. d. officerare och knektar. Mycket av vad de berättat om sig själva med mer eller mindre stora anspråk på sanning har helt enkelt överförts på Gösta Berling och hans omgivning.

Jag vet ej rätt om man gjort fullt klart för sig hu­ru märkvärdigt det är, att mitt i vår modärna tid ett »folkepos» kommit till stånd. Kanske i högre grad än Fänrik Ståls sägner är Gösta Berlings saga tack vare sin tillkomst ett folkepos; det skulle förklara att dess popularitet även utanför Nordens gränser är så oändligt mycket större än Fänrik Ståls. Betyder detta att Runebergs soldatepos är mera begränsat till en viss epok och en viss sfär eller att svensk dikt i trängre mening har lättare att finna vägen till utlandet eller att versformen hindrar spridningen av Runebergs patriotiska ballader? Vad särskilt Tyskland beträffar, äro Fänrik Ståls sägner ett värk blott känt av en vetenskaplig krets, medan Gösta Berlings saga blivit hela det bildade folkets kära egendom.

Selma Lagerlöf har uteslutande stött sig på den muntliga traditionen, som ju anses vara mera konservativ än den skriftliga, varför sagan bevarat sin äkthet och ursprunglighet, när den kom till Mårbacka. Man får nämligen icke tro att den unga författarinnan satt sig ner och utförligt studerat skräprummets dokument, hon har blott uppfattat dem som sagans reliker. Gösta Berlings saga är ej skriven som en roman av Zola med notisboken i fickan. Ej heller är den tillkommen som en memoarsamling, inga gamla brevsamlingar eller dylikt ha direkt tagits i bruk. Allt är muntlig berättelse och stämningsintryck.

Det hindrar dock inte att författarinnan på indirekt väg har kunnat komma i beröring med skriftlig tradition. Jag tänker mindre på tryckta folkskrifter, som meddela anekdoter och historier om olika personer och herrgårdar och som möjligen helt och hållet gått förlorade. Dylika skrifter upptaga tämligen okritiskt sitt material från höger och vänster, men kunna just därför bevara sägner av mycket gammalt ursprung. Ehuru Gösta Berlings saga i huvudsak skildrar 1820-talets Värmland, utesluter det inte möjligheten att vissa händelser ha övertagits från äldre tider och andra trakter. Det är tänkbart, att av alla de personer som berättat dessa snart sagt otaliga äventyr för Selma Lagerlöf åtskilliga hämtat sin kunskap ej blott ur muntlig tradition utan även direkt ur gamla brev, dagböcker, otryckta memoarsamlingar, lagrade i herrgårdsarkiv. Våra da­gars memoarlitteratur, säkerligen till en god del föranledd av Selma Lagerlöfs upptäckt av herrgårdens poesi, har visat att åtskilliga värden finnas i de värmländska gamla pappren.

Drar man sig till minnes att ett folkepos, en hjältedikt som »Nibelungenlied» i sitt första ursprung går tillbaka på en muntlig berättelse om historiska händelser, vilka besjungas i ett antal ballader och slutligen av en diktare samlas till en ny enhet i en stort anlagd dikt, får man en inblick i huru Selma Lagerlöf förfarit som en gammal mästare och folkepiker från hedenhös. Vad de enstaka dikterna betytt för hjälteeposen ha sägnerna betytt för Gösta Berlings saga. Och lika litet som man får uppfatta en Nibelungenliedens okände skald blott som en bearbetare utan som en stor poet, lika litet får man antaga att Selma Lagerlöf blott övertagit den muntliga traditionen med vissa smärre förändringar. I så fall skulle nämligen hela hennes kamp med materialet vara oförklarlig, enär just den visar, att de konstlöst berättade sägnerna behövde genomgå en långvarig reningsprocess, innan de kunde återuppstå i en form som var värdig ett folkepos.

Till all lycka är det möjligt att med hjälp av ett exempel visa huru konstnärligt författarinnan gått till väga. I en synnerligen intressant skrift »Berättelse över en resa i Värmland sommaren 1845» av Ludvig Borgström, utgiven 1915 på ett förträffligt sätt av Ernst Nygren, finner man nämligen en sägen be­handlande samma motiv som historien om Kevenhüller i Selma Lagerlöfs epos. Hjälten bär här nam­net Hüblein och sagan skildrar huru denna person, ett mekaniskt geni, som dog på 1820-talet, på Karlstads torg mötte den s. k. Lambergsfrun. Denna dam spelar en stor roll i befolkningens fantasi; hon är ett slags sjöjungfru, som bor i Lambergskärn i närheten av Karlstad. I författarens skildring har sägnen fått följande form:

Lambergsfrun gick nämligen en dag på Carlstads torg, klädd alldeles som ett annat bättre fruntimmer, men hennes svans råkade släpa litet under klänningen. Hebelejen — ty så kallades alltid Hüblein — mötte henne då, igenkände henne genast och tilltalade henne mycket artigt i det han hälsade på henne: »Mamsell, var så god och drag upp ert släp». Lambergsfrun, tacksam över att på ett så finkänsligt vis blivit uppmanad ej röja sig genom den släpande svansen, svarade honom med en nick: »Det skall du hava gott utav, Hebelejen».

Från den stunden lyckades Hebelejen i alla sina dristiga företag. »Han kunde göra allt hvad han ville, men han kunde alldrig göra om’et» — heter det. Ännu är att se den stora väderkvarn av sten He­belejen byggde vid Carlstad. Hebelejen försökte ock att flyga och gjorde sig ett par vingar, varmed han flög från höjden av sin väderkvarn. Han ämnade flyga ned till Vidön och styrde kosan utefter Clarelven, men när han kom till Korselfven (ej långt från sitt mål) gick ena vingen sönder och han föll ned i vattnet, dock utan att skada sig. Men konsten att flyga måste dock dö i sin linda, ty han kunde väl göra allt vad han ville, men ej göra om vad han gjort en gång förut. — En annan gång gjorde Hebelejen en vagn som gick av sig själv: Han for med denna till Stockholm och kungen tyckte så mycket om uppfinningen, att han nödvändigt ville behålla vagnen, men Hebelejen, för att undgå släppa den ur sina händer, styrde vagnen så våldsamt mot en mur, att ena hjulet krossades — och således gick även det provet av hans snille förlorat för eftervärlden.

I föreliggande form är det ju uteslutande fråga om en uppräkning av nakna fakta, och dessutom saknas en framställning av den tredje uppfinningen, med vilken Kevenhüller hos Selma Lagerlöf ville lyckliggöra mänskligheten. Var och en kan i Selma Lagerlöfs framställning studera huru motivet fått en konstnärlig behandling, vilket gäller såväl för själva stilen som för den symboliska tolkningen av Lambergsfruns gåva till det mekaniska geniet. I hög grad betecknande är det även att i Selma La­gerlöfs framställning en helt annan nämnes än i den Värmländska resebeskrivningen. Det är mycket troligt att denna överförning av motivet från en person till en annan härrör från författarinnan själv. Ej heller har hon lokaliserat sitt övernaturliga väsen: hon talar icke om någon särskild sjöjungfru utan helt enkelt om skogsrån, varigenom sägnen får en bredare, mera allmänmänsklig karaktär. I detta sammanhang kan det vara skäl att nämna huru nära Gösta Berlings saga ofta nog kommer folkets föreställningsvärld. I inledningen är det nämnt att de värmländska herrgårdsägarna aldrig socialt skiljt sig så starkt från den övriga befolkningen som fallet varit i andra svenska landamären t. e. Skåne. Gösta Berlings saga har visserligen tolkat den värmländska herrgårdens värld i främsta rummet, men blir tillika ett uttryck för hela folkets andliga liv. Därför bygger dikten på övernaturliga gestalter av mer eller mindre spöklig karaktär som t. ex. »Sintram» eller på skapelser av rent folklig mystisk fantasi sådana som »Skogsrået» och »Dovrehäxan», vilken fördriver den elaka grevinnan Märta från gård och hem. Var och en som färdats i svenska bygder, vet nogsamt att övertron eller tron på övernaturliga väsen ingalunda är utrotad därstädes — ett utmärkt vittnesbörd om folkets alltjämnt vakna, primtivt arbetande fantasi är just den ovannämnda berättelsen om en Resa i Värmland från år 1845. Man får inga­lunda tro att kristendomen gjort rent hus med detta folkets urgamla försök att tolka sitt förhållande till naturens hemliga krafter; ofta nog finner man i stället spår av denna religiösa tro i kristendomens egna läror. Gösta Berlings saga blir således ett folkepos även därför att den begagnat sig av denna folkets mystiska tro på naturens krafter.

⁎              ⁎
⁎

Även Gösta Berlings saga återgår på en historisk händelse eller en verklighet: De smärre studier om diktens kärna som publicerats och som bl. a. behandlats i Oscar Levertins essayer ge vid handen att nästan alla av romanens figurer existerat i en eller annan gestalt. Själv har jag i inledningskapitlet sökt skildra värmländskt liv omkring 1800 och därvid erinrat om, att mycket talar för att den livsstämning som möter oss i Selma Lagerlöfs epos verkligen under denna epok präglat de värmländska hemmen. Romanen har således en realistisk bakgrund — men lönar det sig att anställa ingående forskningar om de olika modellerna? För det första finnes alldeles för litet källmaterial av första ordningen kvar. Vad säger oss några ord i ett protokoll eller i en kyrkobok? Vart man vänder sig, skall man förr eller senare träffa på utlöpare av de sägner som bilda stommen i Gösta Berlings saga. Om alla dessa människor räddats åt eftervärlden, är ‘det uteslutande Selma Lagerlöfs förtjänst att hon i rätt tid tagit hand om dessa oförlikneliga legender. Redan ett flyktigt studium av en Saga om en saga röjer den redan antydda hemligheten att författarinnan oför­trutet bearbetat sitt stoff, grupperat om händelser och personer, kombinerat enligt sin fantasis lagar; redan de sägner som hon hört berättas torde omedvetet ha börjat att begagna sig av samma metoder. Man kan därför så gott som aldrig komma till ett slutgiltigt resultat vid undersökningen av romanens förhållande till sina förebilder. Det har med fullt fog sagts om hjälteeposet att det är en blandning av Dichtung und Wahrheit, och därmed måste man låta sig nöja även på tal om det modärna värmlandseposet. Den omständigheten, att det tillkommer just vid utgången av en naturalistisk epok och på tröskeln till en ny romantik, förleder oss lätt nog att betrakta det med naturalismens ögon, men i sin egenskap av romantisk praktskapelse måste romanen i främsta rummet värderas som ett värk av en suveränt arbetande fantasi.

Gösta Berlings gestalt har av den personhistoriska forskningen likställts med en viss präst Branzell och ett hans porträtt visas med anspråk på att föreställa Gösta Berlings urbild.^[4] Denne Branzell skall ha varit rikt utrustad av naturen och såsom predikant beundrad. Han blev placerad i en kapellförsamling långt borta i finnskogarna och bekämpade där dryckenskapen, tills han själv dukade under för densamma. Efter sin avsättning vandrade han som försupen tiggare från gård till gård, visande då och då några ruelseglimtar; till det yttre skall han ha varit lik Tegnér; Wrangel, som i sina Värmlandsböcker rätt utförligt skildrat honom, antyder möjligheten att han aldrig kommit den Lagerlöfska familjen nära och att hans namn ej oftare nämnts där. Selma Lagerlöf berättar själv huru hon under sin ferievistelse i hemmet hörde sin far förtälja om en ovanligt intagande ungdomsbekant, som besatt alla tänkbara gåvor i ovanlig grad; han kunde sjunga im­proviserad vers, komponera musik, hålla tal, dansa, och vad han tog sig före skedde med mästerskap, så att alla rycktes med. Hans genialitét nådde sin höjdpunkt under inverkan av ädla drycker; han blev dock aldrig mera än informator på ett värmlandsbruk. När han älskade var han oemotståndlig! Detta samtal tycks ha ägt rum i början av 80-talet. Förebilden till Gösta Berlings saga tyckes således verkligen ha existerat ända fram till mitten av 1800-talet. På ett annat ställe är hänvisat till hur den romantiska livssynen hållit sig länge nog i de värmländska hemmen.

Selma Lagerlöf har nu själv aldrig hört talas om en präst vid namn Branzell före nedskrivandet av sin roman, men väl om en viss Kalle Fryckstedt som torde vara identisk med faderns ungdomsbekant; hon har således givit sin hjälte från 1820-talet drag av denna gestalt från en något senare period och förfafärit i stil med folkeposets kompositionsmetoder; folkeposet bekymrar sig ingalunda om tid eller rum, utan kombinerar med förkärlek olika händelser och personer efter en inre logik.

Det är mycket troligt att Selma Lagerlöf hämtat drag till sin hjältes karaktäristik även från andra fi­gurer och händelser i Värmland enligt den från folkeposen kända lagen, som låter hjälten bli den fasta punkten i händelsernas flod, kring vilken allt det andra så småningom kristalliseras till en fast massa. Det ligger något ohistoriskt i detta tillvägagångssätt, som dock upphäves av en annan i folkeposet inneboende lag, driften att skapa en heros av typisk betydelse. Det är därför som hjälten får övertaga egenskaper från olika sägner och personer och innestå för handlingar, som han aldrig begått; det är som om folkfantasien inte ville släppa honom förrän han motsvarar dess hjältideal och därför förlä­nar honom egenskaper som tillkomma en gud! Även guden är ju skapad av en folkfantasi. När man förevitat Gösta Berling att han är för litet bildad och för mycket tenor, glömmer man hans förnämsta roll av folkhjälte; det populära medvetandet frågar ej efter en intellektuell barlast utan begär handlingens symbolik.

Själva kompositionen av Gösta Berlings saga närmar sig folkeposets. Gärna skriver folkeposet sånger eller episoder som bilda ett i sig avslutat helt, men i regel hänga samman och tillhopa bilda huvudhandlingen; dock händer det, att som t. ex. i Nibelungenlied vissa partier synas råka i strid med de andra. I ännu högre grad gäller det om Eddans hjältediktning att kompositionen ej får mätas med de mått vi övertagit från den antika dikten. Själva känslan, stämmningen, den indivduella karaktären blir det väsentliga särmärket. En av Eddadiktningens finaste kännare, Andreas Heusler, har i inledningen till en översättning av Eddans hjältediktning karaktäriserat densamma bland annat med följande ord: »Der eddische Erzähler ist ein Gefühlsmensch, so erfüllt von der Heldengrösse und dem ausseralltäglichen Schicksal seiner Gestalten, dass er für die Buntheit und Schönheit der Aussenwelt wenig Auge hat. Es drängt ihn hin aufs Seelenkündende; daher streift er immer an die Grenzen epischer Kunst. Seine dionysische Seele bleibt selten in dem Gleichge­wicht, dass eine Tonart festgehalten würde».

Frånsett orden om den yttre världens skönhet — huru väl passa ej dessa ord på Gösta Berlings saga och huru väl har ej Selma Lagerlöf förstått sin dikts egenart, då hon skriver de kända slutorden, att hon ej vet hur fantasiens jättebin skola komma in i verk­lighetens kupa. I en Saga om en saga förklarar hon att om sagan inte blev tillbörligen tuktad och efterhållen, berodde det mest därpå att dess författarinna var så allt för lycklig att äntligen få skriva den. Eddasångerna torde knappast ha varit okända för henne; inverkan av den isländska prosasagans stil på hennes senare diktning är otvetydig. Eddasångernas stil är en annan, den älskar en orakelmässig lyrik och en häftig retorik, varför även Gösta Berlings saga i sin stil för tanken till Eddan.

Samtidigt som folkeposet strävar att skapa typer i stor stil, drives det även fram mot en objektiv hållning, måste skalden själv träda tillbaka bakom sina gestalter. Ovan är antytt hur Selma Lagerlöf bry­ter den episka stilen med personliga utbrott och randbemärkningar. Det hindrar ej att människoskildringen är präglad av objektivitet, och blott tack vare denna sin karaktär har sagan kunnat bli en verklig bild av forna dagars seder och bruk. Just den omständigheten att Selma Lagerlöf var kvinna gjorde det möjligt för henne att skildra sina hjältar utan ett genombrott av en modern subjektivism som fallet är i Frithiofs saga, i Vikingen, i Hans Alienus. Gösta Berling är Selma Lagerlöfs idealfigur, hennes ungdoms »stora kärlek», men ej hon själv! Att skalden tidigt nog haft en grundtanke för hela sitt verk, röjs av de först nedskrivna kapitlen, vilka i den slut­giltiga redaktionen stå främst. Den inspirerade inledningen är troligen tillkommen betydligt senare. Den ger en impressionistisk bild av hjältens förflutna öden och av hans beröring med kavaljernas ska­ra före hans egen period som kavaljer. Julnatten i smedjan ger det egentliga uppslaget till handlingen: Kavaljererna avsluta ett kontrakt med den onde i Sintrams gestalt och lova att regera Ekeby gårdar på äkta kavaljermässigt vis. Huru betecknande för en germansk dikt är det ej, att den onde måste ha sitt finger med i spelet. Det är onödigt att här anfö­ra klassiska exempel ur utländsk diktning: Hin Håle är en för den svenska folkfantasien välkänd figur, som med förkärlek blandat sig in i människornas görande och låtande och spelar en minst lika stor roll som vår Herre själv.

Fullt medveten om sitt värks folkepiska prägel visar sig författarinnan vara, då hon skapar en krets av tolv kavaljerer och i kapitlet Julnatten låter Gösta hålla tal för diktens gamla tolvmannaskara, som går fram genom tiderna. Här inflikas orden om Loke och Prometeus, Vallhalls och Olympens upprorsandar, i avsikt att förläna händelserna en mera symbolisk prägel och kanske också för att finna en anslutning till gudamyten. Hela uppträdet i smedjan är visserligen en arrangerad komplott, men det är inte utan att kavaljererna, vidskepliga i sin dubbla egenskap av gamla krigsbussar och värmlänningar tro på att det är något bakom upptåget; kampen mellan ont och gott, som slingrar sig genom sagan, är härmed återförd till sitt primitiva ursprung.

Av författarinnans egna uppgifter framgår att de följande kapitlen skrevos allt efter som ingivelsen blev henne övermäktig utan direkt tanke på romanens helhet. Den allt medvetnare oppositionen mot naturalismen förde till den romantiska stilensgenombrott i de nya kapitlen; från Svartsjö kyrkogård och Amor vincit omnia; senare tillkommo Livets stigar, La cachucha, Brobyprästen. Av dessa fem kapitel står blott ett i förbindelse med Gösta Berling, medan de andra skildra viktiga avsnitt ur de övriga figurernas liv. Härmed är kompositionsmetoden i grund och botten funnen. De första kapitlen presentera kavaljerernas hjälteskara och skildra ett av Göstas upptåg; när romanen förelåg färdig, visade det sig, att nästan varje kavaljer och även de andra bifigurerna fått sitt särskilda kapitel för sig, en novell bland noveller, eller med andra ord en krans av romanser på prosa.

⁎              ⁎
⁎

Ingen av sina gestalter har Selma Lagerlöf ägnat så mycket av sitt hjärtas översvallande kärlek som åt hövdingen själv, hjälten framför alla andra. I sin stora nöd vänder sig Elisabeth Dohna till Gösta Berling med orden: »Men mest tänkte jag på att du kunde vilja göra det, därför att du är god, Gösta, därför att du är en hjälte och kan uppoffra dig.»

Se där Selma Lagerlöfs ideal av en man, av en hjälte!

Gösta Berling är det svenska geniet som aldrig når sin blomning, ty hans omvändelse i romanens slut är en händelse för sig, som föga har att skaffa med hans egentliga personlighet. Han har den olycksaliga gåvan, som är så äkta svensk, att kunna allt och förblir därför på alla områden en genial dilettant. Ur stånd att samla sig kring en uppgift faller han så mycket lättare offer för alla tänkbara frestelser. Anställd som präst i det västra, ödsliga Värmland blir hans tröst att dricka sig in i en annan soligare, rikare värld, och i det avgörande ögonblicket ryckes han av sina dryckeskumpaner in i deras virvel av äventyr och romantiska upptåg. Även hans försök att som informator skapa sig en ny bana misslyckas, denna gång på grund av den demoniska makt han utövar på alla kvinnor, som komma i hans väg. Informatorskallet har ju klassiska traditioner i Värmland allt sedan bröderna Tegnérs dagar. Även den utländska litteraturen har bemäktigat sig informatorn; i en på sin tid utomordentligt berömd roman »Problematische Naturen» av Friedrich Spielhagen har han förevigats. Hjälten är här en rikt begåvad ung man med en demonisk makt över det svaga könet, han är i sitt yttre likaledes ett ideal, skön, rik, utmärkt ryttare och skytt. Utan tvivel har Selma La­gerlöf tagit mot intryck av sin rikhaltiga romanläsning, vilka gått över i Gösta Berlings person. Det är i främsta rummet den Byronska hjälten som omstrålad av månsken och matad med sockervatten uppträder i hela den europeiska romanlitteraturen. Men dylika drag äro ej av avgörande art. I hur hög grad är däremot Gösta Berling en skapelse av Selma Lagerlöfs värmländska fantasi? Han är en ögonblicksmänniska. Allt är stämning, han handlar ständigt efter den omedelbara känslans skiftande ingivelser. Han kan plötsligt svänga om från den ena stämningen till den andra, ja från den ena handlin­gen till den andra, som i det ödesdigra ögonblick, då han lämnar sitt arbete vid översvämningen blott för att följa Elisabeth Dohna över isen. Han har det svenska lynnet, den svenska naturens lyriska oberäknelighet, dess vindlika kastningar ända till ytterlighet, han är på botten av sin själ konstnär, växlande mellan skyhögt jubel och skogtagen melankoli. Han är ingalunda blott en hjältetenor, med strupen fylld av jublande sånger, ej blott blond och blåögd. Mitt under sina mest överdådiga äventyr och mest inspirerade ögonblick kan han gripas av känslan att vara förklarad i akt och bann av sam­hället, att ha misslyckats i sin strävan att bli en glödande tolk för Herrans ord. Och i full förtvivlan över att duga blott till upptågsmakare och att bringa olycka över andras huvud går han för andra gången ut i de stora skogarna för att göra slut på sitt eländiga liv.

Det melankoliska draget finnes även på botten av Vikingens själ, ehuru förbytt i trots över att vid tjugu års ålder nögdas försvinna ur livet, det är ett vemod bakom hopbitna tänder. Fullt utpräglad blir denna smärta över livets bristande illusioner och korta varaktighet först hos Frithiof, som först med hjälp av en världsåskådning på antik grund är i stånd att försona sig med sitt öde.

Det finnes i livet självt en värmländsk konstnär, som till hela sin läggning är i släkt med den värmländskt romantiska hjältetypen på samma gång han förebådar Gustaf Fröding som människa och konstnär. Det är Uno von Troili, Geijers systerson. Även han är en typ för det svenska geni, som brister sönder på grund av allt för splittrade anlag och dessutom på grund av en ärvtlig belastning. Vilken ödets ironi var det ej att ett sådant stämningens söndagsbarn utbildades till officer! Tänker man på vad han lämnat efter sig — vilken disproportion mellan dessa anlag för musiken, för måleriet, för teatern och hans gärning! Liksom Gösta Berling har han som människa givit det mesta; läser man Lotten Dahlgrens finkänsliga skildring, är det ibland som såge man Gösta Berling för sig. Han slutar ändå alltid med att låta sig övertalas, blir den muntraste i laget, medelpunkten kring vilken all glädje koncentrerar sig, stannar till sista man för att sedan gå hem framåt morgonsidan och rasa mot sig själv i vanmäktigt självförakt och samvetskväljande grämelse. Gösta Berling är visserligen för sund för att ständigt lida av en dylik katzenjammer, som i stället uppträder hos honom i form av stora själskriser. Selma Lagerlöf har utan tvivel varit synnerligen förtrogen med sin landsmans liv och öden och det är icke otroligt att även han fått stå modell för hennes hjälte. Vad som skiljer denne från en sådan typ som Troili är hans större rörlighet och hans rent yttre egenskaper, skönheten och modet, hans fysiska kraft och tapperhet, vilket allt ingalunda behöver vara blott en romanfrukt utan noga stämmer överens med en folklig uppfattning av en hjälte; även Vikingen och Frithiof äro dylika ideal av götisk kraft. En hjälte är den som är starkare än andra dödliga.

Och ändock är Gösta Berling »starkast och svagast bland människor». Det är var och en som ger efter för sin impuls, det är varje inbillningsmänniskas öde. I sin sprudlande fantasi, som blott behö­ver en lätt stöt för att slå ut i inspirerad vältalighet eller en oöverlagd handling, erinrar Gösta Berling om den norske litteraturens folkhjälte Peer Gynt. Även han lever till stor del i sin inbillnings fria rymder, även han sprudlar över av bilder och syner och fyller sitt liv med äventyr och upptåg, även han faller lätt nog offer för den rusande drycken och är ökänd i trakten, på en gång fruktad och beledd. Även han räddas till sin själ, om än i sista ögonblicket av en kvinnas kärlek och längtan — — —. Men är han Gösta Berlings like i äventyrens mångfald, i trots och i nycker, skiljer han sig från honom till hela sin ka­raktär; han aktar medlen föga, när sinnet rinner på, ångrar ej en oöverlagd och dum handling och blir slutligen, om ock utan alltför stark motivering en vrångbild av en människa, kejsare i egoismens rike.

Gösta Berling är starkast och svagast bland människor — — — svagast är han gent emot det svaga könet. Han är vår litteraturs störste don Juan; don Juan-eposets odödlige skald har nog även här spelat en roll och den nordiske arvingen får härigenom ett sydländskt skimmer över sig. Hela denna böjelse för livets festivitas, för dess förgyllning med sång och musik, med upptåg och lustigheter, nöjenas yra dans längs den smala sjön Löven — allt erinrar om ett karnevalståg vid det blåa Medelhavets stränder, är en hymn till Dionysos och Pan, en hymn till lyckan, till livets överdåd, dess oändliga rikedom och vårlikt sprudlande källor. Och i têten för hela det virvlande tåget vid fiolers och flöjtars låtar stormar Gösta Berling, en ny Fredman, ännu ett svenskt snille som förspiller sitt liv med att kämpa mot den svenska tyngden och torkan, tråkigheten och ödslig­heten. Förspiller? Äro ej dessa muntra musikan­ter, dessa lyrikens och jublets majgrevar lika rika och värdefulla för oss och vår kultur som den flitige arbetaren vid skrivbordet eller i ateljén? De äro ju vår kulturs unga sångfåglar, de sväva kring och sjunga för oss en vår och dö sedan för att leva i evighet.

Om man tänker på det utländska inslaget hos Värmlands befolkning, på milda havsvindars bud, på den omständigheten att Sverige genom sitt deltagande i de napoleonska krigen fördes samman med kontinentens stora folk och händelser, om man betänker att romanen vill skildra provinsens liv och seder efter det stora kriget förstår man ännu bättre detta sydländska drag.

⁎              ⁎
⁎

I inledningen är hänvisat till vilken stark skönhetskänsla den värmländska befolkningen förfogade över och hur högt man skattade den kvinnliga skönheten. Det finns därför intet som hindrar att man i lika hög grad värderar den manliga tjusnings­kraften, och om man i stället för Gösta Berling och alla hans erövringar sätter en kvinnlig skönhet, förstår man måhända att teckningen av hans figur även är inspirerad av en hel generations skönhetskänsla.

I sin egenskap av don Juan förnekar Gösta Ber­ling dock ej sin svenska börd. Det är sant, att det någonstädes yttrats om honom att han inte länge kan sörja för en kvinnas skull, och hans kärlekssorg lägger sig verkligen lätt nog, men vissa upplevelser gömma sig dock kvar på djupet av hans själ. Han har aldrig helt övervunnit sin kärlek till Ebba Dohna, som för hans skull går ur livet, och var han misslyckas i sin längtan att vinna en åtrådd skönhet som Marianne Sinclaire, blir hela hans livsföring vildare med en underström av förtvivlan över kavaljersrollen.

Det största utrymme har författarinnan lämnat åt skildringen av hans kärlek till grevinnan Elisabeth Dohna, greve Henrik Dohnas maka, och allra renast speglar sig i deras historia Selma Lagerlöfs eget kärleksideal. Intet är mera betecknande härför än Anna Stjernhöks handlingssätt i kapitlet Ebba Dohnas historia och hennes slutord: »Om jag berättade dig det där, tror du, att jag gjorde det med glatt sinne? Har jag inte suttit här och bit för bit slitit hjärtat ur mitt bröst?

Varför har du då gjort det?

Varför? Därför, du, att jag inte ville — inte ville, att han skulle bli en gift kvinnas älskare …»

När man läser sådana ord känner man sig vara lika långt från Byrons don Juan som Värmland ligger från Italien och Spanien, och återigen erinras man om samlivet mellan de båda könen i en svensk landsända, varom redan talats. I grund och botten fortsätter Gösta Berlings saga som kärleksroman Frithiofs och Ingeborgs spel om livets lycka med kärleken som insats. En atmosfär av en viss sentimentalitet breder ut sig över båda dikter. Den omständigheten att av Gösta Berlings äventyr nio av tio äro kärleksäventyr och att Frithiofs krigiska öden återigen sluta sig kring hans beslut att erövra Ingeborg åt sig får sin förklaring i själva ämnets olika ålder — det ena värket är en modern utlöpare av den isländska sagan, det andra en fantasi över sägner från 1800-talets början. Vill man ha en motbild till Gösta Berlings romaneska art att hastigt nog byta föremål för sin böjelse och inte dra sig för att enlevera den sköna, må man erinra sig den Geijerska vikingen, som kväder om sig själv:

I Valland jag tog mig en mö;
i tre dagar grät hon, och så blev hon nöjd,
och så stod värt bröllop med lekande fröjd
uppä havet.

Som modärn människa är Gösta Beding dock vida

tamare och hänsynsfullare än vikingen, då han återlämnar den enlevererade åt den som har äldre och legalare rättigheter; han är nöjd med att en Anna Stjärnhök älskar honom och att ha upplevat ännu ett romantiskt äventyr.

Han är stor i sin kärlek, i att erövra och mottaga kyssar och förtroenden men som erotiker betraktad är han ett stort barn! Detsamma gäller för alla kavaljerer, alla äro de svärmare, alla tillbedja de kvinnan som ett högre väsen, bevaka henne som den ömtåligaste klenod, om hon behöver deras skydd som Marianne Sinclaire och Elisabeth Dohna. Deras hårdhet mot majorskan har ju blott sin orsak däri, att hon är i förbund med den onde.

Det är just på detta område som Värmlandssagan skiljer sig från Bellmans Stockholmsskildringar. Vad som där var erotiska backanaler, blir här romantisk idyll, och om också här romantikens obekantskap med verkligheten gör sig gällande är skildringen dock fylld av dess ideala evighetsträngtan. De båda miljöernas så olika sociala och lokala struktur gör sig här även starkt gällande. Å ena sidan en borgerlig uppsluppenhet som dansar på randen av en avgrund och låter varje hänsyn falla, stadens frätande inverkan på kärlekslivet, å andra sidan en uppsluppenhet och äventyrslust som gör halt i ett visst ögonblick, omhägnad som den är av naturen. Den ena dikten speglar det svenska lyn­nets naturalism förgylld av rokokons glans, den andra dess idealism i romantikens månskensbelysning.

Icke minst svensk blir Gösta Berling i denna sin idealism och renhet gent emot kvinnan i trots av alla äventyr. Innerst inne bär han på en Solveiglängtan, och det är snarast därför som det icke blir något av mellan honom och den bortfjäsade Marianne med sin tudelade själ. Innerst inne synes han också drivas av den nordiske idyllikerns längtan efter ett eget hem, om också detta drag ej rätt överensstämmer med hela hans typ. Han vill ej likt sydlänningen förbrännas av det ena äventyret efter det andra. Det är Elisabeth Dohna som blir hans Solveig. I hans ögon är hon det renaste och mest oskuldsfulla av allt som lever.

Av de olika kvinnor Selma Lagerlöf skildrar i sin saga är Marianne Sinclaire den mest bländande, skön och klok på en gång, men hon är anstucken av själviakttagelsens ande och räddas först i sista ögonblicket från att bli en gammal elak kokett som grevinnan Märta Dohna. Anna Stjärnhök återigen är av hårdare material, stolt med ett stänk av spotskhet. Hon blir en hel människa tack vare kraften att offra sig. Den vekaste, den yngsta i raden tycker Elisabeth Dohna sig vara, i sitt äktenskap ett tanklöst barn, ända tills hon blir medveten om vilken fruktansvärd dumdryg och enfaldig man hon gått och gift sig med; det är inte omöjligt att Ibsens Nora spelat en viss roll vid skildringen av detta äktenskap och dess slutliga kris. Hon hänföres av kavaljerernas ridderlighet och mod, och även sedan hon visat Gösta Berling på dörren upphör hon ej att intressera sig för honom, griper in i hans liv och väljer just honom till sitt barns far därför att han är en hjälte. Under de svåra öden hon utsättes för, utvecklas hon hastigt från barn till kvinna och blir till slut kavaljerernas goda fé — och Gösta Berlings öde.

⁎              ⁎
⁎

I det franska folkeposet och i de franska riddardikterna spelar själva fursten ej någon större roll, som i stället tilldelas en av hans hjältar. I Gösta Berlings saga är förhållandet motsatt. Av de övriga tolv hjältarna är det ingen som träder fram mer än de andra eller blir Göstas förtrolige. Och ändå älska de alla sin anförare, äro färdiga att gå i elden för honom, alla äro de godmodiga tokstollar och fantaster, vare sig det gäller praktiska eller teoretiska frågor; för de senare äro uppfinnaren Kevenhüller och filosofen farbror Eberhard de bästa representanterna. De gamla krigsbussarna utmärka sig eljest ej för starka andliga intressen, men väl för ett i grund och botten ofördärvat känsloliv, som bland annat tar sig uttryck i deras kärlek till musiken. Med stort mästerskap har Selma Lagerlöf förstått att ur sägnernas mångfald välja ut just den berättelse som för var och en av kavaljererna är typisk. Gemensamt för dem alla är deras kärlek till Ekeby gård, till kavaljersflygeln som blivit deras andra hem på jorden, där man lever i glädje och gamman och tröstar sig över livets ynklighet vid punschskålen och kortleken, med sång och musik, med tal och upptåg.

Det finns en figur som för själva handlingens utveckling är lika viktig som majorskan på Ekeby. Det är Sintram. Han inte blott driver kavaljererna till att underteckna det berömda kontraktet, han är drivkrafen i allt ont som sker, är närvarande överallt, där det osar hett för att blåsa på elden, han gnuggar händerna av fröjd när människor råka i luven på varandra. Kontraktet har han tvingat fram för att kavaljererna sorglösa som de äro skola ödelägga hela den stora bruksrörelsen och sedan omnejden. Den ödeläggande, den onda driften hos Sintram är så stark att den förkväver varje annan egenskap, och under händelsernas gång stiger hans demoniska natur allt mer ohöljd fram, han smider den fruktansvärda planen att ödelägga hela landska­pet, som redan lidit svårt av den långa torkan, även den frambesvuren av Sintrams onda trollformer. I sin elaka slughet vill han driva det därhän att Broby stora marknad blir den slutliga tummelplatsen för alla lidelser, denna marknad, som även utan en Sintram slutar med blodiga slagsmål. Sintram vill här sluta förbund med folkets mest vilda och primitiva drifter, han känner sig själv vara en diabolisk naturkraft, en skapelse av ohygglig verkan. Allt det dystra, tunga, bundna i det värmländska lynnet, de ödsliga finnskogarna och de isiga fjällstormarna ha skapat Sintram, som får släktskap med den fruktansvärda Dovrehäxan. Han gör i sin helhet snarast ett finskt intryck, och är icke redan namnet av finsk prägel? Det är som om i hans gestalt den ofta förbittrade kampen mellan det inflyttade finnfolket och de germanska värmlänningarna fått liv och form.

⁎              ⁎
⁎

Över hela romanen svävar majorskans ande. Liksom Sintram är hon om ock osynlig närvarande. Så stor är hennes makt. Av alla figurer är hon den starkaste personligheten, en övermänniska på sidan av gott och ont. I sin egenskap av kraftmänniska och i hela sitt yttre erinrar hon ju om Fredrika Bremers oförglömliga »Chère mère». I romanen säges att även Anna Stjernhök regerar sitt gods i stil med majorskan. Det visar att man alls inte behöver söka rätt på någon särskild modell till majorskan utan att en dylik kvinnogestalt funnits litet varstädes i våra landamären. Det är skäl att erinra om vilken utomordentlig roll husmodern har spelat i de svenska hemmen, kanske allra mest på landet, innan industrialismen och alla tekniska uppfinningar kringskurit hennes makt. Långt före kvinnorörelsen började sitt predikotåg satt husmodern på bond- och herrgårdar inne med en makt som var suverän. Hon härskade över visthusbodar, mjölk- och ostkammare, förde uppsyn över ladugårdar, medan mannen var ute på fält och åker, över barn och tjänstefolk, och blev den personlighet till vilken alla på gården sågo upp.

Blir nu en sådan härskarinna i tillfälle att styra och ställa med sju gårdar, medan hennes make sysslar med björnjakt, och är hon utrustad med ovanliga gåvor, blir hennes maktställning en sådan som majorskan.

Margareta Samzelius hette en gång i världen Celsing. I hennes enkla hem, en bondgård uppe i finnskogarna, härskade hennes mor med samma suveränitet som hon själv sedermera på Ekeby gård. Hur betecknande är det ej att hon härstammar från finnskogarnas region. I hennes person blir värmlandsidyllen till stor ödestragik, ty hon är en personlighet av verkligt tragiskt snitt. All den vildhet och hänsynslöshet, den envishet och det trots som blossar upp i henne ju tyngre hennes öde blir att bära, är ett arv från de stora skogarna, och säkert har även hon i sina ådror en smula finnblod! Före den svåra konflikten med hemmet, före tvångsgiftermålet med major Samzelius var hon en naturens sköna dotter lika ren och oskyldig som en Elisabeth Dohna, men med lidelser slumrande på botten av sitt hjärta.

Hennes temperament reser sig mäktigt i höjden, när hon blir äktenskapsbryterska och ger sig hän i en på en gång stolt och förtvivlad lidelse till sin ungdoms älskade. Det som Anna Stjärnhök med all makt söker avstyra, att Gösta Berling blir en gift kvinnans älskare, det äger således rum här. I grund och botten står majorskan lika långt utanför de sällskapliga råmärkena som Gösta Berling och hans följe, med vilka hon just kanske därför sympatiserar, blott att hon tack vare sin myndighet ännu kan hålla sig. Det hela klingar ju nästan som en modärn äktenskapsroman, och majorskan torde vara den mest realistiska gestalten i hela romanen. Under sin förfallsperiod, då hon vandrar Värmland runt med tiggarpåsen på ryggen bevarar hon dock ett sken av höghet och storhet, redan under sin livstid omstrålad av folklegendens gloria. I likhet med Sintram är hon underkunnig om allt vad som händer på Ekeby gård och i omnejden, förmår hon att läsa i människors hjärtan men ser ej blott de onda fröna. I hemlighet älskar hon ännu hela nejden, medan Sintram är fylld av sitt hat, och hon är ej i stånd att skiljas från detta vackra landskap med de blåa sjöarna och de mjukt stigande åsarna som varit vittne till hennes lyckliga och olyckliga öden.

Kring alla dessa figurer skönjer man bondfolket, självägare och torpare, bruksarbetare och skogsavverkare som kören i ett antikt drama. Gösta Berling är väl ej en folklivsskildring i samma mening som Jerusalem, men redan här framträder författarinnans förmåga att skildra allmogeklassens sätt att känna och tänka. Som en mörk, allvarlig ram till det yttre äventyrslivet på Ekeby värkar skildringen av folkets växande nöd under den svåra torkan.

⁎              ⁎
⁎

Det är denna fruktansvärda torka, som tillhopa med kavaljerernas vanstyre är nära att ödelägga hela nejden. Det verkar som ett under, när regnet äntligen kommer och friskar upp jorden och sinnena — den för sin ohyggliga snålhet ökände Brobyprästen har med den rest av oändlighetslängtan, som gömt sig kvar hos honom på predikstolen bönfallit Gud om regn och åter regn — — — — och se, en stormvind flyger över trakten, de första dropparna falla — — men prästen faller död ner av sinnesrörelse. I sina sista ögonblick har han offrat det bästa, det skönaste han ägde åt folket, åt det allmänna, åt Gud och har räddat sin själ och andras liv.

Hela händelseförloppet är så ofantligt typiskt för Selma Lagerlöfs världsåskådning, vilken redan i hennes stora förstlingsvärk framträder i utpräglad gestalt och icke minst bidrager till att förläna romanen dess karaktär, om ock hennes följande värk i ännu rikare former variera denna åskådning av människors liv och öden på jorden.

Denna livsåskådning är till hela sin natur utomordentligt klar och rätlinjig. Den är djupt religiös. Det är en religiös tro som noga överensstämmer med den gammaldags fromhet av luthersk art, vilken dröjt sig kvar i de värmländska hemmen. Det är en orubbad tilltro till Gud som länkare av våra öden, lika bergfast som Erik Gustaf Geijers. Det finns en högre makt, en försyn som vakar över oss alla och griper in i vårt liv, straffande och välsignande oss allt efter som vi uppföra oss.

När Gösta Berling tack vare Christian Berghs spratt med de högvördiga prelaterna får klart för sig att hans bana förstörts, sker det därför att Gud icke ville hjälpa honom, att Gud ville ha det så. När majorskan efter en svår kamp förmått honom att avstå från sitt beslut att ta livet av sig, säger Gösta: »Han är en stor och underlig Gud. Han har gäckat mig och förkastat mig, men han vill inte låta mig dö. Ske hans vilje.»

När majorskan sitter i sitt provisoriska fängelse på länsmansgården och grevinnan Elisabeth smyger sig in för att hjälpa henne, reser sig majorskans själ i hela sin storhet fram till profetisk kraft. Och hon siar om den Guds storm, som skall dåna över landet, sprida ångest och förfäran, men till sist verka som ett renande oväder. Sedan Elisabeth Dohna inför sin make och svärmor bekänt sin kärlek till Gösta följer ett utbrott från författarinnans sida, som täljer om den religiösa kamp, den unga grevinnan utkämpat med sin kärlek och slutar med orden, att Gud nu äntligen har dömt henne och lett henne in på den stora, helande botgöringens väg. Och när hon beger sig i väg från sin plågoande, sker det därför att hon tror sig hava fått ett tecken av sin Gud.

Innan Anna Stjärnhök fått rykte om sig att vara en andra majorska, måste hon genomgå en svår prövning. Det är då kaptenskan på Berga beveker henne att bekänna en kärlek, som hon ej hyser, för sin fästman Ferdinand. »Men om hon offrade allt, ville inte då Gud ge sin välsignelse till värket och låta henne bli en lyckobringerska, ett stöd, en hjälp för människor?»

Sin allra djupaste tolkning får denna religiösa omvändelse vid skildringen av kapten Lennart, Guds vandringsman, och måhända är berättelsen om hans död det skönaste kapitlet i hela Gösta Berlings saga. Kapten Lennart har levat som en redlig man och krigsbuss, kanske med en viss böjelse för glaset i stil med kavaljererna. Till följd av den onde Sintrams intriger har han hamnat i fängelset och är efter sin frigivelse särskilt känslig för allt vad som händer honom. När han därför köres på dörren av sin hustru, sedan kavaljererna styrt ut honom som skojare, börjar han genast grubbla och ser snart nog i det skedda ett tecken från höjden: Han blickar ut över det av torkan förödda landskapet och börjar tänka över om inte Gud måhända behöver honom. Och han blir en vandringspräst, som talar med ord, som gå till folkets hjärtan, han får rykte om sig att kunna göra undervärk som så mången lekmannapredikant i svensk bygd. Det är han som i stor stil tar upp kampen med den onde Sintram som ursprunget till folkets svåra läge, det är han som med sin tappra offerdöd äntligen besegrar den onde mannens anslag att skövla hela bygden.

Det är återigen kapten Lennarts död, som förmår Gösta Berling att begå sitt andra självmordsförsök, och man ser härav hur detta värmlandsepos ingalunda är blott en följd av fristående romanser på prosa utan hur den ena handlingen betingar den andra. I detta självmordsförsök mynnar hela händelseförloppet ut, och det är Elsabeth Dohna, luttrad och stärkt av alla bittra öden, som läser lagen för Gösta Berling och förkunnar romanens ledmotiv. Det är hon, som berättar för honom om den gamle prostens härliga tal vid kapten Lennarts begravning, om hur han siat om hjälparen som skall komma.

»Någon skall komma, sade han. Det är icke Guds vilja att I nu skolen förgås. Gud skall uppväcka någon som mättar de hungrande och leder er på hans vägar.

Då tänkte vi alla på dig, Gösta. Vi visste, att prosten talade om dig. Folket, som hade hört din kungörelse, gick hem, talade om dig. Och du gick här i skogen och ville dö! Folket väntade dig, Gösta. Runt om i hyddorna sitta de och tala om att då den galna prästen på Ekeby nu vill hjälpa dem, så skall allt bli bra. Du är deras hjälte, Gösta. Allas deras hjälte är du.»

Intet kan vara fagrare än denna Selma Lagerlöfs starka livstro, som går genom hela romanen och hela hennes författarskap. Allra mest genomförd är den i hennes religiösa folkepos »Jerusalem», där varje människa i det avgörande ögonblicket mottager ett tecken från ovan och rättar sina handlingar helt och hållet efter detta varsel. Det vilar en sublim enfald och en härlig primitivitet över en sådan livssyn. För denna skald ter sig livet i dess blandning av ljusdagrar och skuggor, av sorger och skratt, som för den tidiga renässansens konstnärer, vilka målade sina figurer i solens guld och himlens blå. Det finns med andra ord tydligen något gemensamt på botten av alla religioner. Hennes varma kvinnohjärta tror lika starkt och fromt på det godas seger över det onda, på det godas oförstörbarhet och Guds förmåga att länka allt till det rätta, som hennes hjältar och hjältinnor i Värmlandseposet och bönderna i »Jerusalem».

Det är visserligen sant, att denna livstro är av särskild protestantisk prägel i lika hög grad som till exempel hos den tyske prästen och epikern Gustaf Frenssen, Jörn Uhls skald, utan tvivel även inspirerad av den svenska diktaren. Men lika säkert är som sagt att en sådan åskådning är allmänmänsklig, att den fanns i går och skall finnas i morgon, att den är evig, ty den speglar mänsklighetens längtan efter harmoni och lycka på det mest ideala och naiva vis. Hur nära samvuxen med hennes konst denna livssyn är, framgår tydligt nog ur en av hennes sista berättelser, Selma Lagerlöfs ej särdeles lyckade försök att tolka världskrigets problem, som på ett så smärtsamt vis rubbat hennes världsbyggnad — här vacklar både hennes konst och livsåskådning. För oss andra var det redan långt före världskrigets utbrott ingen hemlighet, att en sådan livsordning, som råder i Selma Lagerlöfs verk, blott hör hemma i fantasiens rike och får sitt oförgängliga värde som dröm och trängtan.

Just i sin religiösa optimism skiljer sig Gösta Berlings saga på det mest avgjorda sätt från naturalismens pessimistiska grundsyn och religionsfientliga karaktär och i grund och botten även från den nya romantiska svenska dikten, som den framträder i Heidenstams Hans Alienus och Levertins poem. Hon närmar sig i stället den gamla romantiken representerad till exempel av Atterbom, men håller sig dock fri från den spekulativa mystik, som här gärna sänker sina slöjor. Selma Lagerlöfs lära om undret har som all verklig religion sin mystik men den är så gripbar och genomskinlig, kan till­ägnas av var man, därför att den bottnar i själva den svenska folksjälens sätt att uppfatta tingen och människors öden.

⁎              ⁎
⁎

Utan gensägelse har själva livsåskådningen dikterat romanens upplösning. I sitt avskedstal till kavaljererna förkunnar Gösta Berling:

»Än en gång kallade han dem för gamla gudar och riddersmän, som hade uppstått för att införa glädjen i järnets land och järnets tid. Dock klagade han nu över att den lustgård där den fjärilvingade glädjen svärmar, uppfylles av förstörande larver och att dess frukter förkrympas.

Väl visste han, att glädjen vore ett gott för jordens barn, och att den måste finnas. Men som en tung gåta låge alltjämt över världen spörsmålet om huru man skulle kunna vara både glad och god. Den lättaste sak och dock den svåraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lösa gåtan. Nu ville han tro, att de hade lärt det, att de alla hade lärt under detta glädjens och nödens och lyckans och bedrövelsens år.»

Varför denna asketism, varför denna karga idyll i en skogshydda. Skall Gösta Berling bli bygdens ledare och hjälte i sin egenskap av romantisk torpare? Hade det inte varit bättre, om han då förmält sig med den halvförryckta kvastflickan? Varför skänker inte Selma Lagerlöf honom Ekebys sju stolta gårdar att förvaltas av honom och hans unga maka, som dock redan gripit sig an med att bringa reda i oredan? Är det någon som kan föreställa sig Gösta Berling, poeten, den frimodige mannen i sin friskhet och kraft, fantasimäniskan av Guds nåde odlande sin kåltäppa, gungande sina barn i en vagga? Varför denna inskränkning och begränsning, detta plötsliga ridåfall över alla äventyr?

Blott som hövding över Ekeby sju bruk hade Gösta Berling kunnat bli hela bygdens skyddspatron, trädande i majorskans fotspår. Sant är att frestelserna till återfall i det gamla levernet varit vida större i hans egenskap av godsägare. Men just under trycket av denna stora uppgift skulle Gösta Berling kunnat utveckla stålet i sin karaktär, fördjupat sin människa, visat att en verklig förvandling ägt rum. Kanske att han då hade löst problemet, hur man på en gång kan vara både god och glad!

Med fullt fog har Levertin nämnt att upplösningen betyder en koncession åt 1800-talets borgerliga smak. De är en produkt av en missriktad pedagogik att sluta en modärn dikt på ett värdigt vis. Hur rätt hade inte Niels Lyhnes kloka skald med sin reflektion att man icke kan sluta ett diktverk — annorlunda än med hjältens död! Se på Ibsens få skådespel med försonlig utgång. De äro svaga i uppränningen, osäkra i karaktäriseringen av hjälten, varför deras upplösning icke övertygar oss.

Olyckan är den att det borgerliga seklet gjort oss sentimentala, att våra humanitetsfantasier avskräcka oss från att se värkligheten in i vitögat, värkligheten, som icke känner till någon sentimental hänsyn. Och diktens försök att här korrigera värklighetens brutala uppsyn leder blott till ett utslätande av själva grundritningen.

Det gamla folkeposet kände blott ett slut: hjältens död. Fyllt av starka och primitiva lidelser kräver det öga för öga, tand för tand, och reser sig därför än i dag skyhögt över våra huvud, i sin gripande tragik, som förintar den starkaste, den mest strålande hjälten. Den mörke Hagen sårar gudarnas älskling, den ljuse Siegfried till döds. Varför? Det veta vi inte. Fråga gudarna, makterna, nornorna, de dunkla elementen, som väva vårt ödes mantel, av jordens mylla och stjärnornas strålar. Allt skall ej förklaras, skall ej förstås — —. Ur diktens dunkla tragik stiger i alla fall morgonens skimmer oss till mötes, då vi tänka tillbaka på hjältens segervandring över en töckig jord.

I sista ögonblicket bryter Selma Lagerlöfs kvinnlighet mot själva sagans idé. Hade inte Gösta Berling kunnat bli Guds vandringsman, som med sin offerdöd förlöser hela bygden och befriar den från den onde Sintrams välde, denne Sintram vars realistiska avförande från skådeplatsen ävenledes icke rätt harmonierar med diktens grundstämning av vildhet och ursprunglighet. Hur väl hade icke en sådan död anstått den man som dock en gång varit en Herrans utkorade!

⁎              ⁎
⁎

Om den stil Selma Lagerlöf begagnar sig av vid nedskrivandet av sin ungdoms epos har sagts åtskilligt både för och emot, och sant är att den uppvisar vissa överdrifter och rester av romanläsning. Men återigen — vad vore hela värket utan denna stil? Redan i sitt andra värk har Selma Lagerlöfs språk stadgat sig, förenklats, gjort sig fritt från det patos och den retorik, som smyckar ungdomsvärket. Och ändå betyder Gösta Berlings saga det första genombrottet av författarinnans stilkänsla och omedelbara behov att personifiera vad hon sett och känt. Allt har här en rikedom och prakt som blott behövde tämjas för att utveckla sig till en i sitt slag klassisk stil. Språket i Gösta Berlings saga är av sådant slag, som det brukar förekomma i ett genialt ungdomsvärk av samma typ som t. ex. Atterboms, Schillers tidigaste skapelser, och i det för-Shakespearska dramat. Det är med andra ord fråga om ett nytt inne­håll, som flödar över sina bräddar och berusar diktaren, ett ungt geni som för första gången överraskas av det rika liv som sjunger i dess inre och icke nöjer sig med gängse ord och fraser utan väljer det ovanliga, det utomordentliga. Just den omständigheten att Selma Lagerlöf så länge bar sitt stoff inom sig förklarar stilens romantiska överspändhet, tillika en protest mot naturalismens krav på framställningens saklighet och nykterhet.

⁎              ⁎
⁎

Men ej blott genom sin stil blir Gösta Berlings saga en romantisk dikt. Den nya naturalistiska romankonsten skildrar den enskilda människan i hennes intima samband med den närmaste om­givningen, vilken lätt nog får spela huvudrollen. Det mera teoretiska betraktelsesättet bidrager till att giva människoframställningen en halft vetenskaplig prägel. I europeisk litteratur av omkring 1890 är människoframställningen i övervägande grad en frukt av en alltmer förfinad analytisk process, som hotar att upplösa människan i ett antal olika beståndsdelar i stil med impressionismens teknik på den bildande konstens område.

Heidenstams Hans Alienus reagerar ju i stor stil mot naturalismens roman och människoframställning, men hjälten bär tidens dödsfrö inom sig och dukar under, tyngd av sin reflektion och sin självanalys. Något liknande gäller för Strindbergs hjälte i romanen »I havsbandet».

I Gösta Berlings saga däremot tar en naiv skald språnget fullt ut i det okändas fria värld. Det är sant, att även denna skald ställer sina människor i rapport med omgivningen. Men själva förbindelsen mellan miljön och individen är vida mer osökt och omedelbar, i övervägande grad en produkt av en fantasi, som arbetar med nästan mystisk in­tuition.

Detsamma gäller i än högre grad för den rena människoframställningen. Selma Lagerlöfs kavaljerer äro som sagt inga grubbelmänniskor, filosoferande över sin själs hemligheter, över sitt livs mer eller mindre invecklade händelser. Det är egentligen — med undantag för Elisabeth Dohna i hennes sista skede — blott de två stora motpolerna, majorskan och Sintram, vilka från första början äga en fullt medveten åskådning om tingen och människorna. Alla de andra äro blott och bart instinktvarelser. Om man så vill, ha de alla konstnärsblod i ådrorna i ordets gamla goda bemärkelse. De gripa livet i flykten, leka med det som barn med såpbubblor, men hur mycket av skimmer och sol se de ej spegla sig i bubblornas praktfulla färger! I trots av felslagna förhoppningar och urspårade planer förbli de livets söndagsbarn, och vad de än känna, om lycka eller medlidande, sorg eller salighet — alltid känna de helt och starkt.

Det är sant, att den värld Selma Lagerlöf byggt upp i sitt ungdomsepos ej är byggt över tankens svindlande djup, det är sant att den världsåskådning, som en Dostojewski når fram till, är frukten av ett oändligt tänkande och lidande, av hela den nya människans självanalys och att hans livsåskådning, hans syntes därför är värd så mycket mera be­undran. Gent emot en sådan diktare förblir Selma Lagerlöf en dotter av folket, en dotter av Värmlandsfolket med hela dess förenklade och naiva syn på människan och tillvaron. Hennes storhet är, att hon mäktat tränga till botten av denna folksjäl, att hon hämtat upp i dagsljuset dess skatter i ge­stalt av sagor och sägner. Hon förstod att sagorna äro av symbolisk innebörd för allt liv. Hon förstod att äventyrens glans i Värmlands skogar och sjöar, herrgårdar och torp är en spegling av hela det svenska lynnets språng mot det stora, det sköna och omöjliga.

Selma Lagerlöfs storverk »Jerusalem» skildrar det svenska bondefolket vid plogen, fyllt av en religiös längtan efter det tusenåriga riket. Det blev hennes »Odalbonden».

Gösta Berlings saga är Selma Lagerlöfs vikingadikt, våren och ungdomens, överdådets och äventyrets s trålande epos i svensk litteratur.

1. De faktiska uppgifterna äro hämtade ur verket »En bok om Värmland». Uppsala 1917.
2. »Det var den tiden som värmländska gästfriheten stod på sin höjdpunkt.» »Minnen» av Henrik Lilljebjörn.
3. I ett liknande sammanhang citerat av Levertin i hans Selma Lagerlöfstudie.
4. Sedan detta skrivits har författarinnan i »Troll och människor» lämnat ytterligare upplysningar om detta ämne.