På Wikipedia finns en artikel om Bengt Oxenstierna (1623–1702).

[ 215 ]

ÄREMINNE
ÖFVER
Kongl. Rådet och Cansli-Presidenten
GREFVE
BENGT OXENSTJERNA,
af
Herr SVANTE GUSTAF SCHYBERG,

CANSLIST I KONGL. HANDELS- OCH FINANCE-EXPEDITIONEN.

Skrift, som vunnit Stora Priset i Akademien 1827.

[ 216 ]

Talia secla, suis dixerunt, currite, fusis,
Concordes stabili fatorum numine Parcæ.
Virgilius.

[ 217 ]Hvarje folkslags minnesböcker framvisa, under olika tidehvarfs omskiften, olika yttringar af statskrafternas verksamhet. Oupphörligen fortskrider menniskonaturen till sin bestämmelse — den högsta förädling: men hvilken mångfald af särskilta vägar, af olikartade förmögenheter, leder till detta mål! Försöker tänkaren att med uppmärksamhet följa sitt slägtes framsteg ur barbariets natt till odling och upplysning: vill han inse sammanhanget mellan de så tätt på hvarandra följande hvälfningar af nyfödda stater, af grusade throner, af förvirrade eller befästade samfundsordningar: då framställer sig för hans forskande blick ett hvimmel af skiftande föremål: han tror sig se en brokig kedja, hvars länkar konstnärens hand sammanfogat af många olika metaller, med skiljaktig bearbetning. Efter blodiga bragder och lysande förändringar möta oss mellanrum af en lugnare syftning, af en, som det tyckes, mindre häftig ansträngning, men af icke mindre vigt för samhällets utveckling, eller mindre retelse för åskådarens blick. Var härförarens svärd nyss lyftadt mot trolösa, mot afundsamma grannar: var stridens baner utveckladt till beskydd af religion, lagar och sjelfständighet: hafva måhända dessa yttre omsorger vållat inre oredor, eller medtagit statens tillgångar, eller alstrat nya behof: då [ 218 ]tarvar ett rike, efter de oräkneliga uppoffringar, hvarmed en förvärfvad ära måste köpas, hvila till krafternas återhämtande: den trötte undersåten anropar Försynen om styresmän, utrustade icke blott med den vishet, som inser och använder de rätta botemedlen, utan ock med detta sinnets lugn, som aldrig uppröres af ärelystnadens stormar, denna upplysning, som ej föraktar de inskränktare omsorger, och detta ädla tålamod, som ej afskräckes af deras ändlösa möda. Nationen, mer fruktande, än efterlängtande det skapande snillets ouphörligt växande planer, önskar helst att få beundra det sällsynta hjeltemod, som framför äran att vara stor, eftersträfvar den att vara nyttig. Lyckligt det land, der i en så beskaffad tidpunkt ett sådant hjeltemod går i bredd med kärleken till fosterbygden! Stora egenskapers glans skall ej der fördunklas af förstörande verkningar: öfverspända anspråk ej råka i strid med förnärmade rättigheter: otaliga, mera fördolda, omsorger belönas, icke af bländande triumfers ståt, men af det allmännas välstånd och trefnad, af glädjetårarne i tacksamma medborgares ögon, och de styrandes ära, besannad af samtidas välsignelser, utan fläckar lemnas efterkommande til arf.

Sveriges Häfder — dessa rika, ännu långt ifrån uttömda källor — förete väl någon gång spår utaf villor och brott: likväl glädja de betraktaren med en vida ymnigare skörd af förtjenster om samhället. Härliga runor stå uti hvarje [ 219 ]häll ristade, vittnande om Svialands öden och om Sviamäns idrotter. Från den Schytiske hedninga-furstens intåg, til Skötkonungens döpelse i försoningens lära: från Birger Jarls alltomfattande storhet, till Wasas modiga kamp för frihet och ljus: från Gustaf Adolfs ridderliga segertåg, till Carl den tolftes förvånande hjeltebana: — huru många jätteverk af mandom, af snille och af dygd! och huru många slag af fullkomligheter, af särskilt danade män, som upträdde i behofvets stund, att för den tid, som kräfde deras bemödande, lyckligt verka för Fäderneslandet.

Min tanke föres genom århundradens längd, genom mängden af bedrifter. Jag stadnar vid det sekel, som törhända varit rikast på märkliga hvälfningar i Europas öden, det som, åtminstone bland alla tilländalupna, varit det mest lysande för svenska namnet. Jag skådar, hur utur den stormiga natt, som inhemska stridigheter födt och underhållit, Sveriges gyllene ålder uppgår. Vid sidan af en stor Konung ser jag en Axel Oxenstjerna vandra odödligheten tillmötes, fullföljande, efter Monarkens tidigt lyktade bana, hans hejdade, men icke brutna planer. Flera namn möta mig. Men jag har redan uttalat ett, som bjuder en odelad vördnad, och vid hvars prisande den fosterländske minnestalaren så gerna dröjer. Om historien kort efter denna statsmans bortgång har att framvisa en annan, bördig af samma urgamla ätt, prydd med samma lysande namn: om denne, med en lika verksamhet, [ 220 ]fastän under förändrade rigtningar af verldshändelserna, gagnar och upphöjer sitt land: om han lika med sina stora föregångare, äger sina Konungars oinskränkta förtroende, sin nations högaktning och en efterverlds beundran: huru tillfredsställande, att få åt denne mans beröm egna vältalighetens offer, att se åt honom invigas en upphöjd plats i den helgedom, som, lyst af snillets fackla, vårdar Svenska Folkets dyrbaraste besittningar: dess språk och dess stora minnen!

Bengt Gabrielson Oxenstjerna, Grefve till Korsholm och Vasa, Friherre till Mörby och Lindholmen, Herre till Capurie, Kattila och Rosersberg, intager tvifvelsutan bland Sveriges yppersta Statsmän ett ärofullt rum, rättfärdigadt både genom vigten och genom mångfalden af de tjenster, dem hans verksamhet tillskyndat Fäderneslandet^[1]. Den man, som af naturen och lyckan emottagit sällsynta gåfvor, är redan derigenom värdig vår uppmärksamhet. Men använder han dem med ett aldrig hvilande nit till sina [ 221 ]landsmäns båtnad: återgifver han sålunda i mångdubbladt mått åt fosterbygden de skänker han deraf undfått: då blifver han förtjänt af en åminnelse, hög som sanningen, varaktig som tidehvarfven. Om å ena sidan flera och större vedermälen af lyckans bevågenhet knappt kunna åt en enskilt medborgare föräras, än dem Grefve Bengt Oxenstjerna genom födsel och regenters ynnest åtnjutit, så har å andra sidan Konung och Fädernesland ej kunnat fordra, den förre mer nitiska biträden, det sednare mer frikostiga välgerningar, än dem denne Herre med otröttadt bemödande lemnat. Född och uppfostrad till en högre medverkan för samhällets gagn, uppfyllde han denna bestämmelse: kallad att utföra de vigtigaste statsmanna-värf, gaf han dem en ökad betydenhet genom sina personliga egenskaper. Jag skall ej med ett upprepande af dessa egenskaper förbereda hans äreminne, ej förnärma deras rätt, som önska känna mannen af hans gerningar. Men följom Bengt Oxenstjerna genom skiftena af en lång och verksam lefnad, genom skådeplatserne af Svenska rikets högsta makt och ära: och vid detta ljus, som Häfderne sprida, skola vi inhämta ej blott kännedomen om hvad han varit, utan ock öfvertygelsen, att han varit allt hvad han kunnat vara.

De tider hade redan flyktat, då mörkret och oredorna i staternes skick ännu syntes äska kraftigare åtgärder och, jag vågar säga, vildare [ 222 ]vildare utbrott af menniskosnillet. Vår verldsdel hade invecklat sig i en allt mer och mer utbildad statsrätt: hon var blifven en valplats lika mycket för kabinetternes underhandlingar, som för inkräktande härar. Under dessa förhållanden hade en alldeles ny gren måst inympas i den åldriga stammen af styrelseläran: omsorger, hvilka förut ingått i regentens allmänna pröfning, fordrade nu för sig enkom bildade män, utrustade med särskilta anlag och egnande hela sin lefnad åt denna särskilta del af samhällsbyggnaden, — män, hvilka desto mäktigare måste ingripa i hjulen af denna konstiga byggnad, ju mer de stodo sjelfva regenten nära, icke blott såsom embetsmän, utan såsom förtrogne. Det var sålunda statsmännen uppträdde såsom folkens välgörare: heligt var deras kall, hög deras förtjenst, när de med lika genomträngande insigt, som outtröttligt nit bevakade sitt lands fördelar och tryggade dess sjelfständighet. Och när det för den Svenska Staten var en glädjande skänk, att den elfte Carl mottog spiran öfver dess vidsträckta länder, så fullbordades denna lycka, då Försynen ställde vid hans sida Bengt Oxenstjerna, såsom en ej mindre vis, än redlig Minister. Men änskönt under den Konung jag nämnde, Grefve Oxenstjerna, med den högsta värdighet beklädd, ådagalagt den högsta förtjenst, är likväl denna Regering icke ensam skådebanan för hans mödor. Det var under de föregående regenternes tidehvarf, som Oxenstjerna utbildades till det högre kall, den allmännare inflytelse [ 223 ]honom sedermera anförtroddes; som han med ojäfaktiga vittnesbörd både inför sina landsmän och inför främmande makter visade sig värdig att i sin hand hålla Europas vågskål: och af dessa värf påkallas först vår uppmärksamhet.

Början af Bengt Oxenstjernas delaktighet i statens angelägenheter förflyttar oss till det tidehvarf, då Sverige, efter att genom sina inre oredors botande ha besegrat sig sjelft, äfven börjat föra segrande vapen emot andra. Det utländska oket var afskuddadt: de andeliges välde hämmadt: deras förnyade stämplingar tillintetgjorde: oroligheterne emellan Gustaf Vasas söner dämpade: thronföljden befästad: och Sveas söner hade gått att bryta lagrar i främmande länder. Det var nu på en längre tid första gången som Europas mäktigare riken sett sina vapenskiften delade, sina stridigheter afdömda genom en skiljesman från Norden. Beundrad såsom sin tids störste fältherre, men tillika dyrkad såsom den skönaste prydnad för menskligheten, hade Gustaf Adolf från Rysslands och Polens landamären öfverfört krigets fanor till Germaniens tält, der förtryckte Riks-furstar, härjade provinser och en förtrampad gudadyrkan anropade hans skyddande arm. På Lützens blodiga valplats hade segraren åt sin rättvisa sak burit det största offer den dödlige äger att gifva: han föll; men det verk han börjat, föll ej med honom: det hade under hans snillrika dotters regering blifvit fortsatt, med [ 224 ]lika förvånande drift i rådslagen, som tapperhet och lycka i utförandet. Europas stater hade lärt inse, att den öfvervigt det nordiska riket sig tillvällat, ej var verkad blott af en enda mans storhet, utan äfven efter Hjeltekonungens bortgång kunde upprätthållas. Emedlertid skulle Sveriges förhållanden i Tyskland, genom vapenlyckans vexlingar eller kabinettens ränkor, genom Furstars biafsigter och enskiltes egennytta eller äregirighet, undergå stora förändringar. Ett vid Nördlingen lidit nederlag skulle påskynda det särskilta fredsslut, hvarigenom Sverige beröfvades sin förnämsta bundsförvandt bland Tyska Rikets Furstar. I stället skulle dock Svenska Kronan i Galliens mäktiga rike förvärfva en allierad, vuxen att ersätta denna förlust; och Richelieu’s Statskonst, i förbund med Axel Oxenstjernas, bestämma Österrikes förödmjukelse. De segerrika fälttåg, hvarmed en Weimar, Baner och Torstenson, en Wrangel, Turenne och Königsmark, efterträdde eller understödde hvarandra, skulle omsider hejdas af det fredsverk, hvars fulländning borde gifva ett efterlängtadt slut på ett långvarigt krig, skänka åt det utmattade Tyska Riket lugn och sjelfständighet, och försäkra Svenska namnets ära för kommande åldrar.

Det var i Münster och Osnabrück man längesedan företagit utredandet af de många staternes olika anspråk. I dagen träder här den gränslösa mångfalden af stridiga påståenden, och täflingsbanan öppnar sig för den skärpta [ 225 ]klokhetens finaste beräkningar. Se vi den ena Fursten yrka att återvinna sina fäders besittningar, dem han redan i fejdens början förlorat: så bygger en annan på framgången af förda vapen sin rättighet att behålla hvad han med äfventyr och uppoffringar inkräktat: så vill en tredje ej uppgifva hvad hans granne önskar att sig tillvälla, såsom ersättning för verkliga eller föregifna förluster. I förening härmed skall ock Tysklands mångsidiga statsförfattning erhålla stadga och förnyelse. De vid alla fredsslut vanliga bemödanden, att på en gång tillskansa sig sjelf fördelar och derifrån utesluta andra, att förekomma andras vådliga makt under det man eftersträfvar egen öfvervigt, sysselsätta äfven här, och kanske mer än någonsin, de maktägande. Särskilta omständigheter tillkomma ännu att utmärka dessa rådplägningar. Ej nog att tvenne skilda städer utgöra samlingsställen för de tvistande makternes sändebud, att sjelfva krigshärarne vid Congressen underhålla egna fullmäktige, på det deras fordringar ej må förgätas, deras rätt åsidosättas. Frågor, som för menniskohjertat äro de största och vigtigaste, framläggas här till verldslig pröfning; och vägde på politikens våg, äro de ej mindre ömtåliga, än för den enskilta öfvertygelsen. Var icke religionen den häftiga fejdens första, helgade anledning? skall hon ej blifva fredsafhandlingens yttersta föremål i ett tidehvarf, som, ehuru af en dyrköpt erfarenhet undervisadt, likväl ännu ej förvärfvat sednare tiders upplysning, eller hunnit det adertonde seklets likgilltighet? Skola [ 226 ]å ena sidan den gamla Kyrkans Primater, desse månge Furstar, döljande under en andelig yta verldsliga tänkesätt, och alltid herrskande, fastän med korset i ställer för spiran, kåpan för manteln, — skola de här förneka den Romerska Stolens girighet och regeringslystnad? och böra, å andra sidan, de nya lärornas bekännare sakna den trygghet för sina samveten, den frihet i sin religions-utöfning, för hvilken de kämpat i mer än ett århundrade? Slutligen, hvad endrägt till underhandlingarnes lättande, hvad beredvillighet till de ömsesidiga anspråkens jemkning väntar man sig hos olika makter, då icke ens samma rikes legater alltid arbeta i öfverensstämmelse med hvarandra? då den ene, af hemliga driffjädrar lockad, kunde hämma sin medarbetares bemödanden, den ene påskynda fredsslutet, när den andre borde dermed fördröja? Och detta allt under en fortsatt pröfning af vapenlyckans skiften, af anförarnes skicklighet och härarnes mod; medan krigets bloss oupphörligt skakas öfver det lidande Tyskland, och nästan i hvart ögonblick nya tidningar vålla ökad trotsighet eller nedstämda anspråk eller förändrade planer hos fredsstiftarne! Men tanken förvillar sig vid begrundandet af denna tafla. Lemnom åt historien att den fullborda. Hon skall förtälja huru öfverläggningarne bragtes till slutliga afhandlingar, och hvad de maktägande dervid vunno eller förlorade. Erinrom blott, att det var en svårighet att begynna och att fortsätta detta fredsverk, samt ett statskonstens mästerprof att det [ 227 ]fullända. Tilläggom ändteligen, att likasom denna fred gaf åt Tyskland en stadgad riksförfattning, åt Protestanterne en försäkrad religions-utöfning, så har ock ett helt nytt stats-system för Europa deraf varit en följd, och på grundvalen af det Westfaliska fredsslutet hafva ända till adertonde seklets sednaste hvälfningar alla följande fredsfördrag blifvit byggda. ^[2]

Vi hafva af detta märkvärdiga fredsmöte framkastat en teckning, måhända omständeligare än vårt föremål kunde synas kräfva: men detta ämne borde af mer än en anledning icke förbigås. Det var vid denna Hög -Skola för vigtiga [ 228 ]statsärendens behandling, som Oxenstjerna inhämtade kunskapen i sådana värf, åt hvilka hans lefnad var ämnad: det var sålunda han fulländade en bildning, den allvarliga studier grundlagt och vidsträckta resor bragt till mognad. Den unge statsmannen erhöll ock kort efter den Westfaliska fredens afslutande, uppdraget att såsom Sveriges ombud bevista det särskilta sammanträde, som för fredens verkställighet måste i Nürnberg beramas. Han uppträder här för första gången såsom sjelfrådig tolk af sin regerings vilja och bevakare af sitt lands angelägenheter. Ännu hafva ej Sveriges härar vågat lemna de inkräktade hviloställen, der de med nedlagda vapen börjat återhämta sig från stridernas mödor. Freden är sluten: men nya dröjsmål och svårigheter, nya ränkor och försåt möta villkorens uppfyllande. Klokheten råder att ej blindt förlita sig på fiendens alltför ofta brutna löften: och de veteraner, som utfört striden, vilja ej hemföra fredens fördelar, endast tecknade på pergamentet. Den nya afhandling, som anförtros åt Oxenstjerna, fordrar föga mindre skarpsinnighet och drift, än den, hvaraf detta värf utgör en fortsättning. Han fullgör uppdraget till sin regerings nöje, och hans förhållande härvid visar, hvad en dag af denne statsman blifver att hoppas ^[3]. Trötte [ 229 ]stridsmän! J kunnen nu återvända till skötet af edert hemland: i den fräjdade fosterbygden vänta grånade fäder att före det sista afskedets timme få hugnas än en gång med eder omfamning: uppväxta barn längta med spänd nyfikenhet att i aftonskymningens förtrolighet höra förtäljas edra segrar, edra äfventyr. — Och du, tappre Furste! som när krigets sista åskor mullrade öfver Germanien, trädde i spetsen för Manhems lagerkrönta härar, skynda till ditt rätta fädernesland: knäböj för den Drottning, som, då hon upphöjer dig till arfvinge af Gustaf Adolfs krona, drager en lika ädel, som lyckad omsorg om denna kronas glans: mottag ett tillgifvet folks förhoppningsfulla hyllning: och skulle inom ditt unga bröst du nödgas nedtysta någon hemlig klagan öfver hämmadt utrymme för ditt mod, dina förmögenheter, — trösta dig, Hjelte! snart skall du se spiran förtrodd i din hand, och förnyade fejder inbjuda dig till odödliga storverk!

För Bengt Oxenstjernas verksamhet förblifver Tyska riket ännu skådebanan. I en tidpunkt, då Sveriges angelägenheter genom förvärfvade nya provinser erhållit en ökad vidd, saknades icke anledning till vigtiga beskickningar. Den verksamma omtanka, som ännu fordras, vare sig till fullföljd af rättmätiga påståenden, eller till förebyggande af hotande försåt, — af hvem skulle den säkrare förväntas, än af Bengt Oxenstjerna, uppammad vid sjelfva det fredsslut man är sysselsatt att tillämpa? Också se vi honom [ 230 ]under de återstående åren af Christinas regering använd till underhandlingar dels med Churfursten af Mainz, dels med Österrikiska Hofvet och med Tyska Furstarnes Riksförsamlingar. Ett mer varaktigt utrymme öppnas för hans nit, då han förordnas att föra ordet i den nya Öfverdomstol, som Svenska Hofvet låtit i Wismar inrätta. På en ny bana är Oxenstierna genom detta embete inträdd. Han är rättvisans tolk, lagarnes tillämpare. Han skall med statsmannens klokhet förena domarens rättvisa, med den förres drift den sednares betänksamhet, med den förres böjlighet och fina behag i umgänget den sednares värdighet och allvar. Men äfven i detta, alltid vigtiga, nu särdeles ömtåliga kall, huru rättvisar han ej sin Regerings förtroende? huru öfvervinner han ej de många svårigheter, hvilka åtfölja upptagandet af alldeles nya vägar för Lagskipningen inom provinser med ny öfverhet, nya stadgar, nya förbindelser? Och är ej snart, under hans ledning, hans kraftiga medverkan, utarbetad en Rättegångs-Ordning, hvilken i denna del af Statsförvaltningen blef ett mönster för tidehvarfvet? ^[4]

[ 231 ]Länge skulle dock Oxenstjerna ej förunnas att för det närvarande fortfara i denna verkningskrets. Snart förestå betydliga, till en del oförutsedda, förändringar: de skola kalla honom till andra åligganden.

Gustaf Adolfs dotter nedsteg från den thron, hon med stora egenskaper prydt, men hvilken samma stora egenskaper syntes förbjuda henne att längre bibehålla. Mindre mån att älskas, än att beundras, ville hon gifva verlden det sällsynta skådespelet af en qvinna, hvars fåfänga, ej tillfredsställd genom spiran öfver ett mäktigt rike, försakar den högsta lyckas retelser, för att af samtid och efterverld tillvälla sig den tvetydiga gärd, som förvåningen egnar åt det besynnerliga. Den Prins, som nu mottog styrelsen, hade redan genom de underhandlingar, hvilka beredde det trettio-åriga krigets slut, lärt bedömma Bengt Oxenstjernas förmögenheter. Han skyndar att åt förtjensten gifva en rättvis belöning; men han gör sig ock förvissad om fortfarande gagn af en bepröfvad skicklighet. Tidens allmakt hotar snart den Svenska Senaten med förlusten af Sveriges, kanske Europas, störste Statsman. Hvem skall ersätta denna förlust? Den [ 232 ]kan ej ersättas. Men vid sidan af den mot griften lutande Mannen uppblomstrar en annan, friskare telning af samma stam. Må han inträda i det vidtfräjdade Rådet, hälsad af vördade Fäder och Fränder: de frukter framtiden af honom får skörda, skola blifva värdige hans namn! — Bengt Oxenstjerna är den förste, som af den nya Konungen kallas till Svea Rikes Råd, och snart uppdrages honom tillika, att såsom Cansli-Råd deltaga i de yttre ärendenas förvaltning. ^[5]

Å nyo upplågar krigets fackla på Nordens himmel, och Carl Gustaf svänger sitt hämmande svärd öfver Fäderneslandets fiender. Under loppet af fem år håller denne hjelte Europas blickar fästade endast på sina bedrifter. Med den förundransvärda hastighet, som blott kraften af en stor själ förmår gifva åt menskliga företag, har han underlagt sig ett helt Konungarike, [ 233 ]motat ett väldigt rikes anfall, förmått mäktiga Furstar till förbund, och sist, lika gynnad af naturen, som af krigslyckan, besegrat en trolös granne, låtande straffets thordön ljuda utanför sjelfva murarne af dess trotsande Konungaborg. Bengt Oxenstjerna har emedlertid ej saknat tillfällen att i kabinettet gagna. Efter åtskilliga före krigets utbrott i Tyska riket verkställda beskickningar och uppdrag, ej mindre vigtiga i deras föremål, än lysande i utöfningen, ^[6] aftalar han i Stettin med Brandenburgska sändebud ett förbund, som skall försäkra framgången af Svenska Konungens planer: följer vidare sin Konung till Polen, der han, jemte den ömtåliga vård han såsom föreståndare af Cansliet egnar åt riks-angelägenheterne, tillika emottager andra, lika hedrande, prof af sin Herres ynnest. Åt Oxenstjerna anförtros styrelsen af det eröfrade Polen, underhandlingen med detta rikes Magnater och [ 234 ]Ständer, emottagandet af den högtidliga ed, hvarmed desse hylla Carl Gustafs spira. Men — med den stora Konungens hastiga frånfälle slutas snart det praktfulla skådespel, som Sverige gifvit Europa. — För tidigt lemnar Carl Gustaf en thron, på hvilken nu, såsom lagligt öfverhufvud för ett utvidgadt Rike, uppträder ett barn i spädaste åldern. Begråtande en oersättlig förlust, har Svenska Folket ej annan önskan öfrig än den, att Fäderneslandet måtte genom en snar och fördelaktig fred se sin ära och sin sjelfständighet betryggad. Emedlertid är denna önskan icke lätt att uppfylla. Rikets Styrelse skall under Konungens minderårighet anförtros åt en Regering, hvars sammansättning blir föremål för olika anspråk, understödde af olika driffjädrar. Den framlidne Konungens testamente är underkastadt Ständernes myndighet: dess innehåll är tillsvidare utan verkan: det är omsider granskadt och — förkastadt. Först nio månader efter thronledigheten fastställes den nya regeringsform, efter hvilken Riket skall styras. Ovissheten om hvem som är eller bör förblifva lydande eller befallande, skulle icke den emedlertid höja modet hos de mäktiga fiender, hvilka från alla sidor omgifva oss? Ryssland, som re’n bemäktigat sig åtskilliga Svenska besittningar? Polen, som, nyss tvenne gånger eröfradt, repar krafter att utplåna sin lidna skymf och att ännu, om möjligt, återförena på sin Konungs hjessa den dubbla krona Gustaf Wasas sonson burit? Österrike, hemligt eller [ 235 ]uppenbart understödjande alla fiender till Svenska namnet? Brandenburg, styrdt af den statskloke Fredrik Wilhelm, för Sverige en lika tvetydig vän, som farlig fiende? Danmark, som, försvagadt men ej öfvervunnet, går att anstränga sina yttersta krafter? ändteligeh begge sjömakterne, England och Holland, hvilkas fruktansvärda flottor redan synas i Östersjön, medan deras ministrar i Haag ingå förbund med Franska Hofvet, att förmå det Svenska till eftergift af vunna fördelar?

Bekymrande var denna Fäderneslandets ställning: men häfderne vittna, huru dock äfven nu, genom vishet i omsorger, genom kraft i bemödanden, det framgick räddadt ur brytningens vådor. Det uppoffrade fördelar, mer ytligt bländande än i verkligheten gagnande: men det försäkrades om de vigtigaste af sina nya besittningar: det bibehöll de af naturen befästade gränser, som blifvit riket tillkämpade i Öster genom Gustaf Adolfs, och i vester genom Carl Gustafs segrar. Uti beredandet af den hvila, som nu följde, hade Grefve Bengt Oxenstjerna en utmärkt delaktighet. Det var han, som genom tidigare afhandlingar både på förhand undanröjt de ömtåligaste tvistepunkterne med Konungariket Polen, och tillvägabragt en vapenhvila, deraf Svenska Makten ensamt haft fördelen. Det var ock han, som, fullföljande sitt verk, uti Oliva kloster tillvägabragte en förmånlig fred med [ 236 ]Kejsaren, med Polens Konung och med Brandenburgs Kurfurste. ^[7]

Häfderne hafva här tillagt Grefve Oxenstjerna ännu en särskilt lager, på en bana, som, främmande för hans egentliga kall, blott denna gång af honom beträddes. Han omförmäles såsom den befälhafvare, hvilken tappert försvarat den Preussiska fästningen Thorn, belägrad af Österrikes och Polens förenade härar, som, ehuru bragt till det yttersta genom fiendernes öfverlägsna styrka, likväl genom sin fasthet och ståndaktighet aftvungit dem förmånliga villkor för öfverlåtelsen: som först på sin Konungs uttryckliga befallning kunnat förmås till denna öfverlåtelse. Om detta blifver ett nytt bevis, att snillet och det högre medborgerliga nitet i alla riktningar förmå verka till samhällets gagn: så torde vi dock i den bedrift vi omtalat, få erkänna icke blott krigarens oförskräckthet, utan äfven, och kanske ännu mera, statsmannens förmåga. [ 237 ]Derom vittnar ock innehållet af den traktat, genom hvilken fästningen uppgafs, och hvilken med rätta blifvit ansedd såsom ett den diplomatiska konstens mästerstycke. I mer än ett hänseende hade således Grefve Oxenstjerna nu ökat sin nations och sin regerings förbindelser^[8].

Svenska staten, sålunda tryggad mot utländskt våld, företer likväl snart, under den tid, som nu följer, en mer oroande, än glädjande ställning. Hafva vi hittills sett de rikare och mäktigare undersåtarnes planer till ökad storhet sammanfalla med regeringens, sett partier bannlyste ur samhället och enskiltes begär tyglade af omsorgen om det allmännas vinning: så gifver historien ej samma vittnesbörd åt den styrelse, [ 238 ]som under Carl XI:s minderårighet, efter Ständernes uppdrag, förvaltade Riket. Enigheten saknades, och med henne var kraften försvunnen. Fredadt är Bengt Oxenstjernas minne mot de förebråelser, som i större eller mindre mått träffa Styrelsen. Han är delaktig i det goda hon uträttar, ej i de brister, som henne vidlåda. Från honom, i förening med en Bonde, en Björnklou, en Sten Bjelke och flere genom ljus och dygder upphöjde medborgare, möter ett ädelt motstånd det rådande partiet, som, missledt eller vacklande i sina grundsatser, svagt eller lättsinnigt i deras utöfning, kunnat försätta riket i en verklig våda. Hufvudmannen för detta parti, själen i Förmyndarnes Råd är Riks-Cansleren Grefve Magnus Gabriel De la Gardie. Hvad vidsträckt roll innehar ej denne Man i Sveriges historie! Han skulle kallas stor, om snille utan grundlighet, om lysande egenskaper utan måttlighet i anspråk eller ståndaktighet i dygd, med ett ord, om lycka utan vishet gjorde härtill berättigad. Men en oveldig efterverld, om än i vissa afseenden till beundran hänförd, har den väl kunnat egna honom den odelade vördnadens offer? Och då vi erinras, att hans grundsatser, hans handlingssätt, sällan öfverensstämde med Bengt Oxenstjernas, äga vi ej rätt att anse detta innebära ett loford för den sednare? — Emedlertid underlåter Oxenstjerna icke att, om än fjerran medelpunkten af Riksförvaltningen, gagna Fosterlandet uti vigtiga och till en del nya förrättningar. Såsom Styresman för Lifland, en provins, hvilken [ 239 ]då hemsöktes af yttersta nöd och vanmakt, och der orolige undersåtare lätt uppviglades af angränsande makter, lyckas det hans klokhet och drift att mildra nöden och hålla jemvigten emellan stridiga sinnen ^[9]. Med samma redliga nit, samma erfarna insigt utmärker han sin verksamhet, antingen såsom vårdare af Lagarnes efterlefnad uti Ingermanland, Nöteborg och Kexholms Län, eller såsom bevakande de Tyska provinsernes diplomatiska angelägenheter, eller såsom åter anförtrodd ledningen af den Höga Domstol, han i Wismar tolf år förut grundlagt ^[10]. Och under alla dessa särskilta värf har han dock ej ett ögonblick vändt sin uppmärksamhet från moderlandet. Ja, det är han, hvars föreställningar [ 240 ]och inflytande förmått hämma utbrottet af tillämnade krigsföretag, begärliga för många enskilta intressen, men för Staten i högsta mått äfventyrliga ^[11].

Ljusare tider tyckas omsider vilja uppgå öfrer Norden. Svenska folket får åter hylla en fullmyndig Konung, och de Magnater, som fört styrelsen, träda tillbaka i det enskilta lifvets skugga. Likväl är detta blott ett svagt förebud af den annalkande dagen. Den natt, hvars dunkla vingar betäckt firmamentet, tyckes ej lätt vilja skingras: svåra tecken omgifva ännu sjelfva morgonrodnadens strimma. Under Konungens minderårighet hade stora brister inrotat sig i rikets inre förvaltning: de ökades ännu mer genom de händelser, som tillstötte under de första åren af hans egen regering. Och skulle icke äfven hos främmande makter det nordiska rikets länge obestridda anseende börja svigta, när klenmod eller söndring hos undersåtarne ännu vållade vanmakt hos regenten, när tilltagande behof under en fullkomlig penningbrist oupphörligt ökade skulderne, när ett obetänksamt och förderfligt krig både bragte förlägenheten till sin höjd och blottade den? Ett mål är dock satt för fäderneslandets motgångar: det är fredens dyrbara gåfva, [ 241 ]länge nog efterlängtad af folken, omsider äfven af Furstarne önskad. Den skall skänkas Europa på det stora och högtidliga sammanträde, som i Nimwegen är beramadt.

Vårt ämne påkallar här åter en flygtig sidoblick på ställningen inom Europa. — Mäktiga krafter äro der satte i jäsning mot hvarandra. En Konung, väl ej den störste, som prydde Galliens thron, men den som längst fått lysa af dess besittning; omgifven af snillets, konsternas och smakens yppiga rökoffer, af ett bländande hofs smicker, af grönskande lagrar och prunkande troféer; — Ludvik XIV har, af eröfringslystnaden hänförd, utmanat till kamp Europas flesta regenter. En granne, som ej längesedan gått segrande ur striden mot fordna beherrskare, och som, efter vunnen sjelfständighet, med lifvade näringars välmåga, med de rikedomar en blomstrande handel alstrar, och med försvaret af mäktiga flottor visat sig värdig frihetens skänk: denne granne är nu målet för den oroliga Monarkens anfall: mot den äro vredens åskviggar slungade. Ty för öfvermodet och despotismen var den äkta frihetsandan alltid en sårande stötesten: de förre vilja icke se någon gräns för begären, då den sednare, sluten inom pligternas krets, nekar både att tåla våldet, och att blifva dess verktyg. — Den idoga Fristaten har dock hos de flesta Furstar vunnit beskydd: och när halfva Europa uppträdt mot förtryckaren, är Sverige den enda makt, som, trogen fordna tiders [ 242 ]politik, men glömmande sitt eget utblottade tillstånd, understödjer Ludviks planer. Talrika fiender, som genast väpnat sig till vår undergång, fordra ett ihärdigt motstånd: och motståndet kräfver högst kännbara uppoffringar, dem några knappa penningebiträden föga ersätta. Emedlertid äro nästan alla våra Tyska besittningar förlorade, dels till Kurfursten af Brandenburg, dels till Konungen af Danmark. Den sednare har tillika hotat våra ej längesedan förvärfvade södra provinser, och endast af vår unge Konungs tapperhet sett sig hejdad i deras återinkräktande. Till sjös är fiendernes framgång fullkomlig; och kring skären af Östersjön vaggas de spridda öfverlefvorna af våra kostsamt utrustade, men illa anförda flottor, dem Holländske och Danske sjöhjältar i förbund med vidriga elementer, gjort till rof för förstörelsen.

Skulle, under så föga gynnande utsigter, Sverige vinna fridens välgerning utan förminskning i rättigheter, borde mer än vanlig skicklighet förutsättas hos den, som derom underhandlar. Väl har den Franske Konungens krigskonst, jemte en Turennes, en Condés och en Luxembourgs segrar, åt hans härar i allmänhet beredt öfvervigten: bland hans fiender är Spanien genom en kraftlös regering och inre misshälligheter försvagadt: Kejsarens motstånd förlamadt genom turkiska hordernas anfall på hans östra arfländer: men skall denna Ludviks framgång äfven komma hans mindre lyckliga bundsförvandt till [ 243 ]godo? skall han ej, följande fredsunderhandlingars vanliga art, endast hafva till ögonmärke egna fördelar, och lemna Sveriges anspråk ur sigte? Det är detta, som skall förekommas. Ett uppdrag af lika ömtålig, som vigtig beskaffenhet är således det, som nu åter anförtros åt Bengt Oxenstjerna, hvilken i egenskap af Sveriges Ambassadör bivistar underhandlingarne i Nimwegen. Mot fiender och mot vänner fordras här en lika försigtighet, en lika oafbruten vaksamhet. Nya vandringar genom statslärans många labyrinter, förnyad erfarenhet af dessa många rådplägningar utan förtroende, förslag utan uppriktighet, fordringar utan billighet, anbud utan allvar, äro åter för Oxenstjerna beredde: men vi ha redan så länge följt honom på denna slippriga bana, att vi kunna nära gladare förhoppningar än hvartill Sveriges brydsamma ställning berättigar. Utgången rättfärdigar dessa förhoppningar. Efter tre års bemödanden är freden vunnen. Med lindriga uppoffringar, så nödvändiga i en tidpunkt, då en förlängd pröfning af vapenlyckan redan låg utom möjlighetens gräns, behåller Sverige sina besittningar i Tyskland: och fredsstiftaren, återkommen till fäderneslandet, ser snart den allmänna glädjen häröfver ökas genom de med våra hätskaste fiender, med Brandenburg och Danmark, i S:t Germain och i Lund tillvägabragta fredsafhandlingar ^[12].

[ 244 ]Men det skulle ej allenast blifva Bengt Oxenstjernas verk, att i hufvudsaklig del bidraga till förvärfvande af det fredslugn, hvarmed Fäderneslandet sålunda hugnades: åt honom var äfven beskärd den ännu större äran af detta lugns bibehållande. Dock innan vi försöke att resa denna äras minnesvård, den förnämsta vi ha att egna åt Oxenstiernas förtjenst, må vi kasta ögonen på de vigtiga förändringar, som med Svenska

[ 245 ]folkets samhällsskick föregå, de stora värf, som inom fosterbygdens sköte beredas.

Vi hafva i det föregående ej saknat de anledningar, från hvilka vi, likasom af spridda drag, kunna för vår föreställning sammansätta taflan af det förslappade tillstånd, hvari Fäderneslandet sedan Carl Gustafs bortgång förfallit. Denna tafla må utgöra likasom grundvalen, hvarpå Bengt Oxenstjernas äreminne skall uppföras: och om hennes färger varit mörka, skola de ljusa bilderne af rikets ställning, när vi framdeles efter tvenne tiotal af år betrakta den, skänka oss ett praktfullt motstycke, värdigt att dess förtjenst genom afbrottet mot det förra vinner en större upphöjelse.

En Furste, ej så stor genom lysande snillegåfvor, som icke mer upphöjd af blickens klarhet och förståndets sunda omfattning; ej öfverlägsen genom planers djerfhet, men säker i deras beräkning och ståndaktig i deras utförande; oförskräckt att trotsa motgångarnes mängd, men ännu visare att dem förebygga; mer af naturen begåfvad med goda böjelser, än genom uppfostran och undervisning prydd med höga fullkomligheter; tapper, men försigtig; sparsam, men utan egennytta; tarflig, men mån om andras välmåga, om handels och näringars lifaktighet; sjelf ihärdig i arbetet, men derjemte tacksam för andras biträden; sträng i seder, måttlig i njutningar, men dock meddelande glädje och trefnad [ 246 ]åt umgänget; tillgifven sitt folk, och af detta med liflig återkärlek omfattad; ändteligen brinnande af den varma gudsfruktan, som utgör dygdernes grundval och dygdernes prydnad; — denne Furste, i hvars bild vi lätt igenkänna den elfte af Sveriges Carlar, har fattat det höga beslut att hämma fäderneslandets lidanden och återkalla fordna dagars välstånd. Vidsträckt är det fält, han har att afmäta. Att återskänka staten dess mistade tillgångar, återupplifva redan förtorkade källor, upptäcka andra till nya behof, betala åsamkade skulder, och skapa fonder till utomordentliga ansträngningar; att bota oredorna i hushållningen, beifra missbruken, gifva åt Drätselverket en varaktig form, åt lagarne kraft, åt medborgarne säkerhet för vidare betryck: — sådana blifva Monarkens allvarliga bemödanden. Att härjemte sätta försvarsverket i det skick, som tryggar rikets genom afundsamma grannar hotade säkerhet; att ersätta förstörda krigshärar, iståndsätta förfallna fästningar, fylla uttömda förråd; att utrusta tjenstbara flottor och förse dem både med öfvade besättningar och med skickliga anförare; att, sedan Riket sålunda återvunnit sitt förra anseende hos främmande makter, trygga detta anseende genom förmånliga förbund, freda egna och bundsförvandters besittningar emot våld och oförrätter, vaka öfver helgden af ömsesidiga förbindelser, genomskåda afundens stämplingar och tillintetgöra dem: — äro andra, lika vigtiga föremål för hans Konungsliga omvårdnad. Men intet af alla dessa höga syftemål skall [ 247 ]upphinna verkställighet, allt skall stadna vid vanmäktiga föresatser, så länge styrelsens åtgärder äro förlamade af regeringslystnaden hos ett mäktigt Herrestånd. Allraförst nödgas derföre Konungen undanrödja detta Stånds inflytande; kufva de begärelser, som försätta fosterlandet i omisskänneligt äfventyr; och dämpa den egennytta, som riktar sig genom utsugande af sjelfva statens lifgifvande ådror. Skall armodet och missnöjet och sedernas förfall hos de lägre undersåtarne upphöra, kan sådant endast ske genom utrotandet af yppigheten och förtrycket hos de högre. Carl inser på en gång denna nödvändighet och den enda utväg att grundlägga dess uppfyllande: — den, att i sjelfva styrelse-formen skapa en af behofvet påkallad förändring.

Det gifves i fortgången af samfundens utveckling vissa tider, då regenterne eftersträfva att kufva folken, andra åter, då folken likasom sträfva att styra regenterne. Under många olika former röja sig dessa sträfvanden: Despotens kraft eller Aristokratens högmod eller Demagogens svärmeri bestämde ömsom vårt slägtes förhållanden. Den för förnuftet och för den oförvillade känslan alltid återkommande frågan: hvem har rätt? — hur sällan förmådde den höras genom passionernas yra, genom förblindelsens hvimmel? och emedlertid huru länge har ej den fullkomligaste inrättning af menskliga samhället varit ett problem, på hvars lösande tidsåldrar arbetat förgäfves? Man har stridt, men hvad har [ 248 ]man eröfrat? Man har sökt — och hvad har man funnit? huru mycket återstår i Statslärans irrgångar att upptäcka, att utreda? och när har vårt slägte uppnått den höjd af både sedlig och vetenskaplig odling, som utgör första villkoret för en till alla delar orubbelig och beståndande samhällsform, grundad på forskning och erfarenhet? Det är icke här man på de stora frågorna förvänte svaren. Stödde på häfdernes vittnesbörd, må vi blott erkänna den sanning, att sjelfva tidernas skick ömsom äskat företräde och banat vägen till framgång — nu åt deras grundsatser, som velat i en enda kraftfull hand, likasom i en strålarnes brännpunkt, församla hela styrkan af samhälls-inrättningen: — nu åt deras, som, endast seende den oinskränkta myndighetens vådor och fruktande dess missbruk, ifrigare hyllat de lockande idealer af alla medborgares frihet och alla rättigheters jemnlikhet.

Om i nyare tiders erfarenhet man funnit blodiga bevis på verkningarne af den sednare läran, så behöfva vi icke heller, för att hemta stöd för den förra, gå tillbaka till berättelserna om det gamla Roms Dictatorer. Sjelfva det århundrade, hvars händelser vi betrakta, företer deraf nog många vedermälen. Att förtiga Frankrike, der två store ministrars statskloka bemödanden kufvat anspråksfulla ädlingar och beredt åt Ludvik XIV en obegränsad utöfning af Konungamakten, England, der Protectorn Cromwell, mer enväldig än Konungarne, beherrskade ett [ 249 ]så frihets-ömtåligt folk och ett så högsint parlament: nämnom blott en stat, som genom sitt grannskap var närmast att gifva efterdöme åt den Svenska. Danmark hade ej längesedan afskuddat en tryckande aristokratisk regeringsform; Preste- och Borgare-Stånden hade der åt Fredrik III öfverlemnat en ärftelig, oinskränkt monarki, stödd på en grundlag, den detta rike ända intill våra dagar bibehållit. ^[13] Samma brister i regeringssätt medförde i Sverige samma vådor: lika utvägar till förtryck på de högres sida; lika nöd, retande till missnöje och oro på de lägres: Konungens myndighet gäckad: hans rättigheter vacklande: nästan öfverallt hetta mellan enskilte, köld för det allmänna: ingen näring för en sann medborgerlig anda. Genom visa anstalter, genom fint uppgjorda och dristigt utförda beräkningar, lyckas det äfven Carl att tillvinna sig den obegränsade makt, han för sitt rikes frälsande har af nöden. Än mer — han vinner den utan dessa härjande stormar, som så ofta åtfölja regements-förändringar, utan den blods-utgjutelse, som vanligen vid striden mellan mäktiga statskrafter beseglar den enas nederlag och befläckar den andras seger. Konungen ser sig allt mer och mer stadgad i besittningen af rättigheter, dem ingen af hans store företrädare vågat eftersträfva. Sjelfva Rådet är återfördt från [ 250 ]öfvermod till undergifvenhet: och dess anspråk nedsättas inom undersåtliga vördnadens gränser, när det snart af Konungen emottager jemväl en förändrad benämning. Svenska Folket, som med en så ädel tillförsigt, med så rika förhoppningar öfverlemnat i en enda mans händer sin hela välfärd, huru fullkomligen tryggadt ser det sig genom denne mans egenskaper mot hvarje missbruk af ett utvidgadt herravälde, af ett gränslöst förtroende!

Dock törhända mötes jag här af den förebråelsen, att för långt hafva vikit från ämnet, eller åt mera främmande föremål inrymt för mycket af den teckning, som uteslutande skolat egnas åt Oxenstiernas lof. Men om det i allmänhet är svårt att framlägga i dagen en stor mans förtjenster, utan att visa honom i samband med hans tidehvarfs händelser, når denna svårighet sin höjd, när teckningens föremål är en Statsman, och dertill en sådan Statsman, som Bengt Oxenstjerna. Hans delaktighet, än större, än mindre, i de anstalter, som från styrelsen utgingo; hans inflytelse, nu öppet i dagen synlig, nu inskränkt till rådgifvarens tysta medverkan; ändteligen de nära föreningsband, som fästade honom vid Regenten, — se der de mest gilltiga anledningar, som ej medgåfvo någon målning af hans enskilta öden utan i förening med fäderneslandets. Förgäfves skulle jag söka att gifva en klar åsigt af hans förtjenst, utan att ådagalägga de omskiften, hvarunder denna förtjenst lyste; och allraminst [ 251 ]vore man i stånd att rätt uppfatta de vigtiga värf han hädanefter går att utföra, om vi ej, vid den tidpunkt, då han såsom Konungens förste Råd och medhjelpare, intog sin plats vid thronen, fästat en blick å de hvälfningar, hvilka på en gång återupprättade det allmänna välståndet och medförde Bengt Oxenstjernas upphöjelse till en vidgad verkningskrets.

Ett nytt regeringssätt är af Svea Rikes Ständer faststäldt, och Carl XI förklaras för en enväldig och Allrådande Konung, som är ingen uppå jorden, utan Gud allena, för sina gerningar ansvarig. Vi föreställe oss en Furste, hvars hela önskan är att värdigt utöfva en så vidsträckt makt, att värdigt besvara ett så heligt förtroende: bör han icke befara otillräckligheten af sina insigter? skall han ej, misstroende sin ensamma förmåga, bereda sig uti medhjelpares vishet det biträde han har af nöden? — Men hvar skall Carl finna dessa medhjelpare? skall han söka dem hos sjelfva detta Stånd, hvars förnämsta ätter han förnärmar, då han dels undertrycker deras regeringsbegär, dels fråntager dem deras eller deras fäders besittningar? Bör han ej frukta att se sina anbud mötas, här af ett såradt högmods agg, der af felslagna förhoppningar, der af en jemrande nöd? eller, om hans höga förtroenden ej tillbakastötas, huru skall han förvissas, att icke, under larfven af en låtsad tillgifvenhet, brottsliga stämplingar döljas, att icke ett hyckladt tjenstenit bemantlar ärelystnadens [ 252 ]svek? O förglömmom här icke, att det var öfver Sverige, som Carl förde spiran, att de undersåter, högre och lägre, som omgåfvo hans thron, voro Svenske medborgare, uppväxte på samma tegar, som burit Engelbrechtar, Gyllenhjelmar och de otaliga män, hvilkas minne genom tiderna strålar i glorian af en obefläckad dygd! — Bland de ädlaste af sina söner har Svea redan utvalt en statsman, den hon fostrat till en skyddande engel för fäderneslandet. Med en blick, lika skärpt att upptäcka försåtet eller det tvetydiga nitet, som att genomskåda den osvikliga troheten, har Konungen skyndat att åt sin krona bereda det stöd, som blott en djupsinnig och erfaren rådgifvare kan skänka. Det är Grefve Bengt Oxenstjerna, som blifvit kallad att intaga den efter De la Gardie lediga plats af öfverhufvud för rikets yttre angelägenheter, en plats, som han under den nya benämningen af President i Cansli-Collegium tillträder. Sålunda är Oxenstjerna ställd på höjden af sina öden. Från särskilta uppdrag har han mognat till den allmänna omvårdnad, som från en punkt utsträckes till alla: i stället för spridda och afbrutna värf, går han nu att under en följd af år gagna sitt land med en jemt fortfarande omsorg. Fäderneslandet skall erfara de välgörande följderne af detta val: dessa följder skola ej inneslutas inom Sveriges gränser: de skola spridas öfver Europa ^[14].

[ 253 ]Men ännu en gång föres min uppmärksamhet tillbaka till de dagar, som närmast föregingo denna upphöjelse. Jag är afbruten i teckningen af embetsmannens mödor: jag är från statsärendenas allvar dragen till andra, mera leende föremål. Hvilken är den syn, som så förvillar ögat och förändrar dess rigtning? som på en gång föder glömska af förflutna sorger, och lifvar hoppet om en tillkommande glädje? Hafva Eldorados förtrollade bygder, förut blott drömde af inbillningen, erhållit verklighet och lif? Är det Elyséens salar, som öppnat sina portar att blända de dödlige? eller är det Jani tempel, som tillsluter sina, under ett mäktigt folks segersånger kring en lagerprydd hjeltes triumfvagn? — Jag träder skådeplatsen närmare. En fredens högtid är det visserligen, men ämnad, icke att bekransa segrande kämpar, utan till beseglande af enighetens helgade handslag. Mellan tvenne rikens närbelägna stränder ser jag böljan betäckas af rikt flaggande farkoster: skönjer bland hvirflar af rök, huru master och tågverk uppfyllas af vågsamma sjömän: jag öfverskådar tvenne folk, nyss väpnade till blodiga lekar, men nu från åtskilda bygder helsande hvarandra med ömsesidiga fröjderop: jag hör, huru malmens åskor, [ 254 ]blottade på förstöringens krafter, endast förkunna en festlig fröjd öfver Norden. Under denna för sinnena lockande ståt, njuter hjertat den himmelska lyftning, att dess känslor, dess önskningar få i gemensam brand sammansmälta med millioners: det firar den härliga fest, som på en gång är egnad åt den högsta allmänna och den högsta enskilta lycka. De mildare dygderne, iklädde skönhetens drägt, höljde af behagens slöja, komma, anförde af Kärleken, att förljufva den Svenska Konungens dagar. Från stranden af Gefions ö nalkas i skimrande prakt den ädla Furstinna, som förblef ståndaktig vid ingångna löften, oaktadt både anförvandters ovänskap och ett högre anbuds frestelser: i lika skimrande prakt är hon på Skånes kust af sitt nya folk emottagen. Grefve Bengt Oxenstjerna har erhållit det smickrande uppdrag, att på sin Herres, på hela Rikets vägnar, emottaga den Kongliga bruden. Han anför det lysande tåg, som från Helsingborgs redd förer henne sin höga brudgum till möte: han bestämmer bilägrets ordning, bevakar dess värdighet, lifvar dess nöjen ^[15]. Må vi [ 255 ]förunna honom denna vederqvickelse från besvärligare värf; men medgifvom ock, att ett ljufvare afbrott, en högre tillfredsställelse ej kunde skänkas åt det hjerta, som klappade varmt för Konung och Fädernesland. Dock — denna medborgarens njutning, behöfver jag väl skildra den för samtida landsmän, i hvilkas inbillning med outplånliga drag stå tecknade minnen af en lika betydelse: hvilkas sinnen knappt ännu äro återkomne från den förnyade förtjusningen öfver en i rikaste mått uppfylld förhoppning?

Med den allmänna befattningen att förestå utrikes ärendena hade Grefve Oxenstjerna af sin Konung emottagit det särskilta åliggande, att med yttersta omsorg bevaka och bibehålla en dyrt förvärfvad fred. Om tidernes utbildade statskonst och de deraf föranledda mångsidiga förhållanden alltid måste göra en sådan omsorg bekymmersam, med huru många och huru stora svårigheter borde den icke i detta tidskifte vara förenad? Då så många faror hotade att störa jemnvigten i vår verldsdel: då framför allt en Ludvik XIV, ej blott med dessa ofantliga massor af aldrig hvilande stridskrafter, utan lika mycket genom sitt kabinetts listigt hopspunna ränkor, oupphörligen fullföljde sin plan, att på [ 256 ]ruinerne af Europas öfriga stater grunda Frankrikes öfvermakt. Knappt kunde man föreställa sig att, under dessa omständigheter, Sverige, tryggadt af ett långvarigt fredslugn, skulle vunnit fullkomligt rådrum att afhjelpa bristerna i sitt samhällsskick, om ej historiens vittnesbörd härom undanröjde allt tvifvel. Men icke nog, att fredens välgerningar med ymnig hand utgötos öfver Svenska folket: Riket skulle äfven genom fördelaktiga förbund erhålla ett ökadt inflytande på Europas angelägenheter. Hade det förut segrande föreskrifvit lagar för andra makter, skulle det nu åtnjuta den sällsyntare äran, att utan krigiska bragder, endast genom vigten af sin tillvaro, genom sin inre verkliga styrka, se sitt företräde bland de Nordiska Makterne erkändt, sin rang bland Europas första stater befästad. Värdige ett sorgfälligt skärskådande äro de medel, hvarmed detta ernåddes. Men gränserna för denna teckning skulle öfverskridas, redan om vi blott företoge oss att uppräkna de närmare åtgärderne härvid, med den noggrannhet, som fordrades för att göra tillbörlig rättvisa åt Oxenstjernas förtjenst. Må vi inskränka oss att i öfversigt, betrakta den statsplan, som, af honom uppgjord, gillades af Carl XI och följdes under denna Konungs hela regering samt under början af hans efterträdares ^[16].

[ 257 ]Det gafs, vid den ställning, hvari Europa sig befann, för Sverige blott en enda utväg att oförolämpadt besitta fredens fördelar: och denna utväg var att öfvergifva alliansen med Frankrike. Ett sådant påstående, af Bengt Oxenstjerna omständeligen framstäldt och med gilltiga skäl bevisadt, öfverraskade likväl med sin nyhet och stötte mången genom sin skenbara dristighet. Ett rike, af hvilket Sverige under tretioåriga kriget haft ett så kraftigt understöd, för hvars skull Konung Carl XI hittills blottställt sina besittningar, uttömt sina förråd och sina skattkamrar, — från detta rike skulle man nu söndras, brytande ett gammalt förbund, som nästan börjat synas af natur eller vana orubbligt. Vår regering hade likväl tid efter annan ej saknat anledningar till missnöje med den Franska. I Carl Gustafs krig mot Polen hade Frankrike motarbetat hans afsigter på Polska Kronan, förebärande religionens helgade fordran att ej tillåta en katholsk furstes afsättning, men i sjelfva verket afundande Sverige en makt, som kunnat göra det oberoende af Franska biträden: det hade vid slutet af samma Konungs regering förenat sig med Sveriges fiender att upprätthålla Danmarks lutande sjelfständighet. Ej längesedan hade ock Ludvik egenmäktigt satt sig i besittning af Zweibrücken: då dess rättmätige Herre aflidit och Hertigdömet genom arfsrätt var Svenska Konungens tillhörighet, hade Franske Monarken ickedessmindre [ 258 ]vägrat att det återställa: han hade hittills undandragit sig allt godtgörande af denna oförrätt. I allmänhet hade de sist förflutna årens erfarenhet visat, att Franska makten blott önskade begagna den Svenska för sina planers genomförande: föga grannlagenhet, föga uppriktighet, ja föga redlighet hade utmärkt det Franska kabinettets steg i hänsigt till Sverige. Det var tid att afskudda sig äfven skenet af beroende: att visa Europa, det man ej var oskiljaktigt införlifvad med en eröfringslysten regent, eller i behof af hans ofta tvetydiga vänskap ^[17].

Det Franska Hofvets anbud af förnyade förbund mötas i följe häraf å Svenska sidan af den kallsinnighet, som med den nya planen är enlig. Men Riket borde likväl tryggas genom föreningar med andra makter: ty endast genom visa, [ 259 ]väl beräknade förbindelser skulle man åtnjuta säkerhet att icke indragas i nya oroligheter. Huru sällan såg man en stat äga så öfvervägande styrka, så outtömliga tillgångar, att den ensam var alla de öfriga vuxen? — Af synnerlig vigt var en stadgad förening med någon af de stater, som öfver hafven ägde herraväldet. Det var den Holländska Fristaten, på hvilken Oxenstjernas ljusa blick fästades: denna Stat utgjorde ock vid denna tid den mest betydande sjömakt: ty England, skakadt af invertes stormar och försvagadt under en kraftlös styrelse, var ej i den författning att väsendtliga fördelar kunde af dess vänskap förväntas. Ett redan vid Congressen i Nimwegen af Oxenstjerna förberedt förbund om ömsesidigt försvar och ömsesidiga handels-friheter upprättas alltså med de Förenta Staterna i Haag (1681), och i sammanhang härmed erhålla äfven de förut i Nimwegen träffade afhandlingar slutlig bekräftelse. Detta vigtiga steg förändrar snart ställningen inom Europa. Sedan Sveriges politiska grundsatser blifvit öppet framlagde i dagen, och Svenska Regeringens fredliga tänkesätt ej mer kunna betviflas, ser man snart de förnämsta Hof i Europa skynda att försäkra sig om dess vänskap: den liga, som hopspunnits af illvilliga grannar till vårt förderf, är oförmodadt söndersliten: alla hemligt utspända nät, alla dolda försåt äro nästan genom detta enda Förbund öfverändakastade ^[18]. Kejsaren, nära att med [ 260 ]Danmark träda i förbindelse, afbryter genast underhandlingen derom och biträder den förening, som har till grundval och till föremål helgden af hvad genom Westfaliska och Nimwegiska Frederne är faststäldt. Flere det Tyska Rikets Furstar och Kretsar, äfvensom Spaniens Konung äro snart jemväl upptagne i denna förening. Kurfursten af Brandenburg, änskönt föga böjd till vänskap med Sverige och traktande redan då med växande afund efter Pommerns besittning, blifver dock föranlåten att af den nya föreningen begära delaktighet. De tvenne Brunswick-Lüneburgska Husen, som stodo rustade till ett med Brandenburg gemensamt anfall på våra Tyska provinser, ingå i stället ett fredligt förbund; och detta förbund bereder Sveriges Konung vigtiga biträden i dess Tyska angelägenheter. Czaren i Ryssland, med hvilken de förra fredsfördragen förnyas, aflåter lysande beskickningar, försäkrande om en orubbad vänskap. Ja, äfven med Danmark förblifver freden i stadgad helgd: väl är den nära att rubbas genom detta rikes våldsamma försök att beröfva Tysklands yppersta handelsstad dess uråldriga frihet och genom ett lika dristigt anfall emot Svenska Konungens anförvandt, Hertigen af Holstein: men begge desse tvister [ 261 ]häfvas utan blodsutgjutelse: och Svenska intressets fullkomllga seger bevittnar ej mindre Rikets styrka och anseende, än de ingångna förbundens vigt och nytta ^[19]. Omsider, när Franska Konungens tilltagsenhet väpnar större delen af Europas regenter, ser man Baiern, Sachsen och äfven England öka antalet af Svenska Kronans allierade. Den konstigt hopfogade byggnaden underhålles sorgfälligt genom nya öfverenskommelser och jemkningar, der sådane tarfvas; och med oförvitlig trohet vårdas våra ingångna förbindelser, äfven när omständigheterne kräfva att förbunden med beväpnad arm, med ansenliga kostnader upprätthållas ^[20]. Uti aderton år fortfar Statsmannen att förblifva sin visa plan trogen: i aderton år vågar ingen ofred nalkas våra gränser. Ja, medan det öfriga Europa härjas af krigens brand, ser man den Svenska tapperheten, sparad, hvila i hemmets lugn, och den Svenska idogheten tillväxa i skygd af fridens palmer.

Om inom Sverige månge enskilte ännu [ 262 ]fortforo att mer eller mindre öppet gynna det Franska intresset, måste ej de hinder, som sålunda ställa sig i vägen för Premier-Ministerns planer, skänka honom en ökad ära af deras genomdrifvande? Synas ej äfven här svårigheterne endast vara till för att förhöja glansen både af hans ståndaktighet vid sina grundsatser, och hans skicklighet att trotsa hemliga eller uppenbara motståndare ^[21]? Men det skall förlåtas mig, om min teckning förbigår alla de inkast, hvilka mötte Grefve Oxenstjerna vid bildandet och fullföljandet af sin hufvudplan, alla de beskyllningar, dem antingen enfalden eller ondskan fostrat, för att fläcka hans nit eller hans heder. Många skäl hafva blifvit framställde, många slutledningar gjorde till försvar för en motsatt politik: men tarfva de väl nu mera någon vederläggning? Historiens aldrig jäfvade vittnesbörd har oåterkalleligen rättfärdigat Bengt Oxenstjernas statsplan. Framgången, — som här är den ende och rätte domaren, — har vitsordat dess grundlighet.

Efter att hafva betraktat riktningen af Grefve Oxenstjernas politiska plan, underlåtom ej heller att nu öfverskåda dess följder.

En Stats inre lif står med dess yttre förhållanden i närmaste förening. De skönaste bevisen för denna sanning hafva vi för ögonen. [ 263 ]Aldrig slöto yttre anseende och inre välmåga ett närmare förbund, än under den tid Carl XI förde spiran öfver Svenska Folket. Kabinettets skicklighet räckte förtroligt handen åt de inre Regerings-omsorgernes vishet, liksom man ser tvenne läkare med sammanlagd insigt, med täflande ifver vårda en lidande vän. Snart framstod i blomstrande friskhet den jord, som omtanken och arbetet gemensamt häfdat: och härligt var skördarnes byte. Med hvilken framgång utfördes ej Statens omskapning till en nästan alldeles ny form! Hvilken mängd af nyttiga åtgärder, af ypperliga inrättningar tillvägabragtes ej under denna regering! Fråga vi efter allmänna föreskrifter för förvaltningen, så erinras vi först om det genom Ständernes beslut stadgade regeringssättet: dernäst om den förbättrade inrättningen af Rikets Collegier genom förenkling eller ny fördelning af de sammanblandade göromålen samt nya föreskrifter för Embetsmännens verksamhet: om nya författningar till återvinnande af ordning och drift i Lagskipningen och Utsöknings-Verket och till dess fredande mot enskiltes intrång i Statens rätt: än mer — om de särskilta Lagar, som dels stiftades, dels förbättrades, antingen för Kyrkornas angelägenheter, eller för sjöfartens trygghet, eller för laglydnadens upprätthållande inom krigsmakten till sjös och till lands, eller för rätts-ordningen inom Konungens Hof, eller för andra nyttiga föremål: och vi glömme ej heller den ljusa omtanke, som, genomskådande ofullkomligheten af de två gällande Allmänna [ 264 ]Lagarne, sammankallade Rikets mest insigtsfulle män att gemensamt bearbeta ett alldeles nytt Lagverk, till båtnad för ett kommande sekel. — — Kasta vi en blick på Rikets krigsmakt, så möta oss ämnen, måhända ännu mer värdiga vår beundran. De förut brukliga utskrifningar af krigsfolk hafva upphört. En nybildad myckenhet af Fosterlandets försvarare står lika färdig till landtmannens fredliga yrken, som beredd att i farans stund gå en ärorik bestämmelse till mötes: den utgör ej några sammanförda hopar af legda verktyg för andras ärelystnad: man ser fria Svenska män, som strida för egna helgade rättigheter, för makar och barn, för egna tjäll och för egen jord: förädlade äro krigarens pligter, då med dem äro förente medborgarens. I skötet af en ny, tjenligare hamn hvilar trygg den nybyggda, men talrika och väl rustade Flottan: hon förvissar både om värn för Rikets vidsträckta kuster, och om seger i aflägse fejder: hennes byggnad, utredning och underhåll ger varelse och lif åt en ny, blomstrande stad, som höjer resliga torn, utbreder trefliga byggnader öfver Trossös kala klippor. Ja, af mensklig konst, födande öfvermensklig styrka, öppnas hällebergens klyftor, för att fredligt omsluta de största skepp, och Norden får uppvisa nya jätteverk, som i andra länder lättare vunno ryktbarhet än efterföljd. — — Önska vi lära känna Rikets penningeställning, så underrättas vi om en kedja af kraftiga åtgärder, af förträffliga anstalter. Räkenskap utkräfves öfver Förmyndare-Styrelsens förvaltning: Kronans [ 265 ]till Magnater och Ädlingar bortförlänta gods och inkomster återvinnas: ordning återställes i uppbörden af utskylder, och den strängaste redlighet bevakar statsmedlens förvaltning: särskilta bidrag, af Folkets ombud beviljade, erläggas med lika beredvillighet, som de med omtanka användas, och de upphöra omsider alldeles, då med de vanliga, föga kännbara, utlagorna Staten kan upprätthållas: snart har, under så gynnande förhållanden, myntvärdet erhållit säkerhet och stadga: Krediten, den allmänna och den enskilta, tillväxer under en synbar öfvervigt af våra föryttrade alster öfver vårt lands egna behof: af Rikets gäld kan en stor del betalas: Banko-väsendet, öfverlemnadt åt Ständernes förvaltning, vinner form och styrka, och förvandlas till en nationens angelägenhet: en mängd af utomordentliga utgifter bestridas med nyskapade tillgångar och öfverskott finnas ickedestomindre samlade till framtida behof. — — Eller vilja vi känna de öfriga anstalter till Fäderneslandets båtnad, som pryda detta tidehvarfs häfder, så se vi: en upplifvad handel: underhjelpta näringar af alla slag: Svenska konstfliten, än förädlande råämnen, som af främmande verldsdelars Köpmän hitföras, än tillverkande varor, hvilka utomlands vinna afsättning: Bergverk, understödde, utvidgade och förbättrade: nya anläggningar till fartygs byggande: en Inrättning, der afmätningen af landet skall ombesörjas: en annan, der helsotillståndet vårdas: en annan, der tillverkningen af mekaniska verktyg fullkomnas: [ 266 ]åter en annan, der chemiska försök till näringarnes båtnad anställas. — Men hvar skulle vi stadna, om vi ville uppräkna alla verkningarne af denna Regerings alltomfattande omvårdnad? Skyndom undan de spridda föremålens mängd, för att än en gång sammanfatta dem i sin helhet, med en blick på Fäderneslandets ställning i Carl XI:s sista regerings-dagar.

Och det är här, som den skönaste brytning af utsigter framträder för skådarens blickar. För min inbillning målar sig med oändligen skiftande färger taflan af den sällaste förening mellan Öfverhet och Folk — en förening, byggd på vishetens, erkänslans och förtroendets heliga grundvalar. Ädle Medborgare! Du, som fått känsla för dina likars, för din fosterbygds välfärd, dig kallar jag att med mig njuta af denna taflas beskådande. Se detta urgamla Rike, försäkradt emot utländskt våld genom fullkomnade försvars-anstalter, talrika härar och mägtiga flottor, och lika fredadt emot inhemskt förtryck genom visa lagar! Se Religionens heliga ljus flamma i renade lågor, lyckliggörande sina bekännare! Se upplysningens fackla närd af nya högsäten för en fullkomligare bildning, nya samfund för vetenskaperna, nya skolor för undervisningen? Se dessa snillets och konsternas verk: de motsvara en fortskridande odlings fordringar, under strålarne af ett glänsande beskydd ifrån thronen! Se dessa många i hvarandra ingripande hjulen af stats-machinen, huru de allt mer och mer [ 267 ]uppfylla sina ändamål, ledda till enhet och drift och skyndsamhet i verkningar: huru hvalfven fyllas af skatter, och nationens idoghet lifvas, och dess ära upprätthålles, och dess hopp lyftes, och dess glädje fullkomnas! — I dessa leende bilders tjusning, åt hvem bör vår lifvade tacksamhet bära sitt offer? Hvem tilhör äran, att ha förvandlat farorna till säkerhet, förvirringen till ordning, bristen till öfverflöd, misströstan till angenäma förhoppningar? Regenten delar denna ära med sin Förste Minister: han intygar sjelf dennes biträde vid det ypperliga verk han fullbordat. Aldrig, så lyda orden i Konungens egenhändiga skrifvelse till Grefve Oxenstjerna, aldrig kunde han tillfyllest berömma, eller med nog tacksamhet erkänna den stora tjenst Oxenstjerna honom visat och som med millioner penningar ej stode att uppväga. Att riket dittills åtnjutit en önskelig fred, sådant tillskrifver Konungen, näst Försynens nåd, allena Bengt Oxenstjernas förhållande och upplysta förstånd: och han bedjer sin medhjelpare ej tröttas i detta förehafvande, utan äfven framgent fortfara dermed: under försäkran, att näst Gud vore det uppå Grefve Oxenstjerna Konungen kunde sig fullkomligen förlita ^[22]. — Hvad skulle väl jag äga att härvid tillägga? Huru skulle Oxenstjerna kunna fullständigare, eller mer oveldigt bedömmas? Eller hvilkens pris [ 268 ]borde äga mer trovärdighet, mera vigt, än den förträffliga Konungens egna ord, yttrade ej som en offentlig hedersbevisning, den måhända äfven klokheten kunnat förestafva, utan såsom det mest förtroliga uttryck af en grundad öfvertygelse? — För Konungen och för hans Minister blifve detta vittnesbörd ett lika hedrande minnesmärke! Må det oförgängligt stå tecknadt i häfderna — en gemensam ärestod, ämnad att bära deras namn förenade till efterverlden!

Men tilläfventyrs kunde ännu hos någon tviflande uppstå den förmodan, att Rikets under Carl XI vunna förkofran varit en följd blott af sammanträffade gynnsamma omständigheter, och alltså ett verk, mera slumpens, än vishetens. Att vederlägga detta inkast, och tydligare visa de styrandes förtjenst, erinrom, det flere verklige motgångar, till en del sådane, som det menskliga ögat ej kan förese eller förekomma, under denna tid hemsökte fäderneslandet. Än upprör vidskepelsen vådliga stormar, som hota samhällsbyggnaden, i det de förvilla folkets mest ömtåliga, men likväl öfver alla andra herrskande själsförmögenhet — inbillningsgåfvan: den enda förmåga, — att nyttja ett inhemskt snilles uttryck — som ej skygger tillbaka för det oändeliga ^[23]. Än härjas våra mest vinstgifvande [ 269 ]bergverk af naturens vidriga utbrott: än se våre köpmän sina fartyg i aflägse farvatten plundrade af främmande nationers roflystnad: än höras från Östersjöns fjermare stränder en uppstudsig Adels stämplingar, nödsakande Sveriges Konung till det lika smärtande, som stundom äfventyrliga steg, att straffa upproriska undersåtare ^[24]: än uppstå med Germaniens Furstar betänkliga tvister, föranledde af detta rikes invecklade statsskick och af Sveriges alltid afundade delaktighet deri, — stridigheter, hvilka fordra en jemn vaksamhet, för att utan lugnets störande biläggas ^[25]: än vägra jordbrukarens tegar att bära utsädets frukter, och farsoters brand rasar i bredd med hungerns dödar och elementernes våld till menniskors förödelse ^[26]. Vi behöfva ej tillägga, att [ 270 ]förtrytelsen ännu glödde hos många medlemmar af Sveriges förolämpade Ridderskap, och att utbrott deraf borde med yttersta vaksamhet förekommas. Hvad vi anfört, är tillräckligt att bevisa, det vägen till den höjd, dit Carl XI:s regering upplyftade Svenska staten, ej saknade sårande törnen och slippriga branter.

Att gifva fulländning åt styrelsens lyckliga omsorger återstod allenast, det Fäderneslandets återvunna anseende hos utrikes makter genom något lysande vedermäle beseglades, och sålunda Stats-Ministerns särskilta förtjenst erhölle en högtidlig bekräftelse. Detta skedde, då Sverige af Europas samtelige krigförande makter kallades att bemedla den fred, hvarom underhandlingarne, länge påtänkte, omsider i Rysvick öppnades. Denna ärebetygelse, redan i sig sjelf utmärkt, ger en ännu större tillökning åt Bengt Oxenstjernas lof, när man får antaga, att näst Konung Carl XI:s af hela Europa vördade egenskaper, det var Grefve Bengt Oxenstjerna, såsom Styresman för Sveriges yttre angelägenheter, åt hvilken Regenterne egnade denna smickrande gärd af ett enhälligt förtroende. Uppdraget var likväl ej blott ärofullt: det var äfven förknippadt med svårigheter, på hvilka det Svenska Kabinettets skicklighet borde pröfvas. Kriget, upptändt genom Ludviks eröfringslystnad, [ 271 ]som till den korta hvilan af fyra år minskat ett för tjuge aftaladt vapenstillestånd, hade i nio år härjat Europas bördigaste trakter: och utom Kejsaren samt hela Tyska Riket, hade äfven England, Holland och Spanien blifvit deri invecklade. Oaktadt orättmätigheten af sina anspråk och mängden af förente motståndare, hade dock Franske Monarken sett sina flesta företag gynnas af framgången: Fleurus, Steenkerke och Neerwinde voro blodiga vittnen af hans härars öfverlägsna tapperhet. Att nu jemka de olika anspråken emellan den vinnande och de öfvervunna; begagna den förres af sjelfva segrens ansträngningar blottade vanmakt till förmån för de sednares billiga fordringar; ej förnärma någons ömtåliga rätt; men tillika ej åsidosätta Svenska Kronans egna fördelar: — detta är hvad man af medlaren förväntar. Bengt Oxenstjernas vishet leder ock, genom en skicklig underhandlare, öfverläggningarne till ett slut, som, så vidt möjligt är, tillfredsställer allas förhoppningar, tystar afundens knot, och skänker Sveriges Konung den dyrbara titeln af en både vis och rättvis fredsstiftare inom Europa ^[27].

[ 272 ]Emedlertid och innan detta värf ännu vunnit fullbordan, hade den elfte Carl öfvergått från jordiska bekymmer till en öfverjordisk [ 273 ]sällhet, efterlemnande åt sörjande undersåtare de rika frukterne af stora välgerningar. Sorgen öfver denna förlust träffade äfven här ömmast dem, som närmare omgåfvo thronen: och Bengt Oxenstjerna begråter vid den bleknade Monarkens bår ej blott en vis och nådig beherrskare: hans tårar falla lika ymnigt på den förtroliga vänskapens urna. Genom den framlidne Konungens yttersta förordnande är Grefve Oxenstjerna tillagd en ny utmärkelse, den, att deltaga i förmyndare-omsorgerne för den uppväxande thronarfvingen. Detta var sista vedermälet af den bortgångna Furstens förtroende: hans sista, heliga bekräftelse af Ministerns förtjenst. Kort blifver likväl denna förmyndare-vård. Den nya Konungen kallas tidigt från ynglingens ystra tidsfördrif till regentens allvarliga rådslag: tidigt ser den unge örnen sig manad att försöka vingens styrka mot de högre rymder, der han snart som en förundransvärd meteor skall lysa öfver verlden. Bengt Oxenstjerna fortfar att vördas af sonen, med samma förtroende, hvarmed han af fadren varit omfattad. Ännu står den grånade Statsmannen i spetsen för utrikes ärendena, vakar öfver fredens bibehållande, tryggar rikets säkerhet genom upplifvande af gamla förbund, genom ingående af nya ^[28]. Och när ändtligen tvedrägtens länge [ 274 ]dolda gnistor uppblossa till härjande lågor öfver Norden, äger han än en gång den njutning, att genom Traventhalske freden se en förolämpad bundsförvandt skyddad mot en tilltagsen granne, lugnet återstäldt och fäderneslandets ära genom dess vapens framgång förökad ^[29]. Sist, nära målet af sin bana, höres hans darrande röst ännu varna den lifliga Fursten emot ärelystnadens retelser, hans mogna vishet afkyla ungdomens hetta, hans välmenta råd hejda den segrande hjeltens förmätenhet.

Skall jag här anse mig tillåtet, att ersätta det ofullkomliga i teckningen af Bengt Oxenstjernas lefnad genom försöket att jemföra honom med den från samma ätt utsprungne odödlige statsman, som under Gustaf Adolph och Christina förestod regerings-ärendena? Om det för Fosterlandsvännen är en dubbelt frestande njutning att åskåda två förträffliga medborgare, ställde i bredd med hvarannan: huru förhärligas icke detta skådespel, när begge intaga så utmärkta rum i häfderna! Men här, mer än någonsin, är det talarens pligt att förblifva sanningen trogen, att med en rättvisa, lika obestucken som den edfasta domarens, afväga utan ensidighet, prisa utan öfverdrift, tadla utan bitterhet. Då [ 275 ]jag erkänt dessa svårigheter i mitt försök, är jag tillika varnad för dess äfventyrlighet. Jag skall ej heller blottställa mig för den förmätenhet, att vilja uppflytta Bengt Oxenstjernas förtjenst till fullkomlig likhet med hans företrädares: tvertom skall jag medgifva, att det för Bengt Oxenstjerna redan innebär en stor utmärkelse, om hans egenskaper med dennes blifva satte i jemförelse. Må jag genom detta allmänna medgifvande hafva inrymt åt den ena statsmannen ett företräde, som sanningens rätt kräfver, och som ej kan förringa den förtjenst, hvars verkliga halt jag önskat framställa i dagen. Förgäfves skulle jag ock våga bestrida Riks-Cansleren Axel Oxenstjernas öfverlägsenhet i snille att skapa, i djuphet att uppfatta och i styrka att utföra de planer, hvilka vunnit samtidens och efterkommandes beundran, lika mycket för dristighet, som för grundlighet. Vare det långt ifrån mig att vilja göra denne store man någon orättvisa, för att smickra hans efterträdare. Men jag får dock ej förvägra åt Cansli-Presidenten det loford, att naturen tilläfventyrs begåfvat honom med större delagtighet af den köld, det lugn och det tålamod, som så väl anstå, så väsendtligen gagna den i statsvärf invecklade mannen, och hvilka egenskaper ofta åtföljas af mindre stolthet, mindre ärelystnad, men mera blygsamhet i anspråken. Blef det svårt att upphinna Axel Oxenstjerna i blickens förmåga att med lätthet öfverskåda de mest invecklade ämnen, förutse mötande hinder och finna utvägar till deras undanrödjande: var det [ 276 ]måhända äfvenså svårt att likna honom i detta yttre majestät, — själens återspeglade kraft, snillets harmoniska återljud, — som på en gång bjuder vördnad och inger förtroende: så har Bengt Oxenstjerna, åtminstone af alla Sveriges statsmän i sjuttonde seklet, varit honom närmast i dessa egenskaper, och torde ej heller af någon annan öfverträffas i vaksamhet öfver politikens särskilta utgreningar, i ståndaktighet att förblifva vid en gång fattade grundsatser, och i verksamhet att bereda Rikets sanna fördelar. Icke utan all grund har man förebrått Riks-Cansleren, att han för mycket sett det högsta Ståndet i staten till godo: hans minne har ej kunnat fredas för tillvitelsen att, till föga båtnad för det allmänna, ha gynnat Adelns regeringslystnad. Cansli-Presidentens hela vandel deremot visar oss, huru han, i stället att befordra, motarbetade och kufvade Aristokraternes anspråk. Lät den förre sig och sina ätteläggar riktas med betydliga gods, dem Kronan — må vara till ovärderliga tjensters billiga vedergällning — sig afhände: så återställde deremot den sednare hvad åt hans fäder blifvit förlänadt ^[30] och var så litet af egennyttan hänförd, att han, ställd vid thronens sida, gjorde i Statens tjenst uppoffringar i stället för vinst. Begge ägde emedlertid i rikt mått detta mod i själen och denna drift i handling, hvarförutan [ 277 ]man icke uträttar mycket godt eller stort för samhället: med den finaste statsklokhet och försigtighet visste begge att förena uppriktigheten, som blott gifver de löften hon ämnar uppfylla, och redligheten, som uppfyller de redan gifna: begge voro på höjden af sin tids upplysning och lärdom: begge lyste för sina samtida, ej blott genom statsmannens egenskaper, utan ock genom den enskilta mannens dygder: lika oförvitlige seder, en lika oskrymtad Gudsfruktan, lika vördnad för lagarne, lika tillgifvenhet för regenter, och lika kärlek till Fädernesland kröna begges förtjenst.

Den olikhet, som vi emedlertid trott oss finna i Grefvarne Axel och Bengt Oxenstjernas statsmanna-egenskaper, månne den icke till en stor del ägt sin grund i skiljaktigheten af de tider, hvari deras lefnad inträffade? Europa såg Axel Oxenstjerna uppträda, när religions-nitet ännu kunde uppväcka krigen och föröka deras fasor, bland till hälften bildade folk. Bengt Oxenstjernas förnämsta verksamhet inföll ett halft sekel derefter, då sinnena, renade af förnuftets odling, svalnat för svärmeriets ingifvelser. Måste den förre medarbeta till uppställandet af den Europeiska statsbyggnaden, innan jäsningen ännu var dämpad: såg deremot den sednare denna resliga byggnad till alla dess delar stadgad och dess jemvigt mot förstorings-andans ingrepp betryggad. Så olika förhållanden fordrade olika handlingssätt: grundläggaren borde vara utrustad [ 278 ]med andra förmögenheter, än befästaren: den kraftfulla tilltagsenhet, som äskades af den ena, borde hos den andra gifva rum åt den politik, som med lugn noggranhet beräknar. Tidigt kallades begge till statens högsta embeten, och Försynen unnade åt begge att länge lefva och verka för Fäderneslandet. Vid början af begges högre embetsförvaltning var Svenska Riket i vanmakt och oreda, ehuru vållade af inbördes oroligheter vid den enas uppträde, af en felaktig regering och krigets förluster vid den andras. Begge voro då lycklige att se thronen intagas af Konungar, sådana hvarderas tidehvarf dem påkallade, och att af dessa Konungar med verklig vänskap och oinskränkt förtroende omfattas. Men Gustaf Adolphs hjeltestorhet, då den grundlade Sveriges makt och ära, måste ock bereda åt hans Minister en lysande verkningskrets, så mycket mer förvånande, som dessa strålar, hvilka nu spriddes från Norden, voro ett alldeles nytt fenomen på Europas himmel: och hvad Monarkens lycka ej medhann, fullbordades af hans fall: detta ställde Axel Oxenstierna i spetsen för ett förbund af Furstar, gaf honom myndighet att befalla regerande Herrar, utdela värdigheter, skifta belöningar och bortskänka länder: det uppsatte honom till styresman af underhandlingar med en Richelieu, en Mazarin, en Trautmansdorf. — Bengt Oxenstjernas omsorger åter måste, under en Carl XI:s regering, helt annorlunda bestämmas. Här kräfde Rikets sanna bästa mindre storhet och mera gagnelighet: [ 279 ]vågsammare företag och hvälfningar borde återhållas: lyckans frestande retelser måste för lugnets mindre skimrande förmåner uppoffras: och kunna vi nog erkänna det ädelmod, som ej drog i betänkande att frambära detta offer på Fosterlandets altare? Också finner man, vid undersökning af de lägre folk-klassernes villkor under Riks-Canslerens förvaltning, en mer skenbar än verklig sällhet, vid betraktande af statskassans tillstånd, utgifter och skulder hopade: under Cansli-Presidentens embetstid ser man välståndet tillväxa nedifrån uppåt, och torftighetens bördor lika lättade, som kronans skattkamrar riktade. Jag ville ännu tillägga: att om Grefve Axel Oxenstierna var skyldig mycket af sin ära åt Gustaf Adolph, hade deremot Carl XI att tacka Bengt Oxenstjerna för en betydlig del af sin regerings lycka. Och slutligen, förgätom ej det särdeles förhållande, att när det synes hafva varit den äldre statsmannens öde att oaflåtligt behöfva förlänga ett blodigt krigs förödelser, beskärdes åt den sednare en vida ljufvare lott, den att förnämligast genom hvilan från vapnens gny främja sin Konungs planer till båtnad för fädernebygden.

Fullbordad är den minnesvård, som var ämnad att vittna, det Grefve Bengt Oxenstjerna, såsom embetsman och medborgare, varit för samhället nyttig. Det återstode ännu att skildra en annan sida af hans lefnad, att visa, det [ 280 ]han äfven såsom menniska varit lycklig. Att härom öfvertygas, ville jag inträda i den sköna huslighetens krets, der Grefve Oxenstjerna, såsom ädel make, såsom öm fader för talrika afkomlingar, smakar sällhetens frukter, kryddade af samvetsfridens nektar och följde af hvilans behag ^[31]: jag ville deltaga i hans njutningar af landtlefnadens förnöjelse: följa honom från hufvudstadens buller, undan embetsgöromålens bekymmer, till ett Rosersbergs förtjusande bygder: se honom der, än svalkad under de träd, till hvilka hans förfäder nedlade fröet, än sjelf planterande andra, bestämda af ödet att i en aflägsen framtid gifva skugga åt Skandinaviens Konungar ^[32]. Men för dessa leende ämnen [ 281 ]fordrades att af skalderne låna de rikare färger: och lätt kunde jag förgripa mig i bruket af detta lån, likasom Helios’ jordburne son, när han ville genom himlarymden styra det strålande spannet. — Törhända borde jag i stället göra rättvisa åt den renhet i seder, det stadgade vett, den älskvärda belefvenhet, som tillvunno Grefve Oxenstjerna en odelad aktning, en oskrymtad tillgifvenhet af högre och lägre, af Sveriges [ 282 ]Konungahus, der hans förtroliga umgänge älskades och söktes, och af främmande Hof, der hans personliga förhållande så ofta bidrog till framgången af brydsamma underhandlingar? Eller skulle jag prisa den värdighet, hvarmed han under så många och de mest högtidliga förrättningar gaf förhöjd glans åt tillfället, ökadt behag åt högheten? Skåda honom, då han i ett eröfradt Rikes hufvudstad omgifves af sjelfva Konungamaktens prakt ^[33]? eller lyssna till hans röst, när han än tilltalar Furstar med vältalighetens språk, än för ordet i de mest lysande församlingar, än leder de vigtigaste öfverläggningar ^[34]? Eller skulle jag, [ 283 ]såsom ett motstycke härvid, påminna om hans naturliga böjelse för ordning och arbete, måttligheten i hans enskilta lefnadssätt, och om de välgörande verkningarne af dessa dygder — kroppens sundhet och styrka och själskrafternes liflighet, bibehållne ända till en vördnadsvärd ålderdom? — Men jag stadnar vid ett ämne, som, allmännare till sin syftning, har för bildade landsmän en högre betydelse.

Ofta hafva Svenske Herrar skänkt ett uppmuntrande beskydd åt snillets och lärdomens yrken. I synnerhet torde denna ära böra egnas det sjuttonde seklets magnater. Bengt Oxenstjerna är ock ibland dem, åt hvilka detta århundrades häfder tillagt en Mæcenats obestridda äretitel. Uppfostrad under Gustaf Adolphs och Christinas regeringar, kunde han ej blifva i mistning af den undervisning, som tidens bruk gjorde för förnäma ynglingar nödvändig; och denna undervisning var ej blott prålande, den var grundlig: använd i talrika beskickningar, ägde han tillfällen att tillegna sig, med andra länders språk, deras mångsidiga kunskaper: ställd på en vidt omfattande verkningspunkt, [ 284 ]utbildade han dessa kunskaper till verklig lärdom: ändteligen, såsom samtida med en Magnus Gabriel De la Gardie, med Rosanhane’r, Pehr Brahe och Claes Rålamb, måste honom ej felas väckelser att befordra andras framsteg på kunskapernes fält. Och månne väl Carl XI:s tidehvarf saknar ärorika bevis af både vettenskapers och konsters beskydd och tilltagande fullkomlighet? — En ny Hög-Skola är inrättad för Rikets södra landamären: Svenske Lärde afmäta på stjernehvalfvet jordklotets poler: ja, Svea Konung helsar från Torneå torn den af Nordens himmel ej nedgående solen. Återljuden af Stjernhjelms lyra höras ännu blanda sig med Spegels, Lucidors och Columbi sånger: Ehrenstrahls pensel skapar förtrollande taflor: och Dahlberg inpreglar i kopparens yta det fordna och det varande Svithiod, medan Tessin uppreser eller grundlägger nya mästerverk.

Bengt Oxenstjerna var, jag upprepar det, fullkomligen värdig sitt tidehvarf. Åbo och Upsala lärdomssäten hugnades begge af hans nit och hans välvilja: längst fick likväl den sednare Högskolan, vid hvilken han tillbragt sju år af den vettgiriga ynglinga-åldern, emottaga profven af hans tillgifvenhet. Det var här, som, ännu blott en oerfaren yngling i förhoppningens blomma, han redan åtnjutit hedern att omgifvas med en styresmans insignier: här var det ock, som, under en sextonårig öfverstyrelse, allmänna och [ 285 ]enskilta gunstbevisningar, jemte de flesta lärdomsgrenars blomstrande tillstånd vittnade om Canslerens sorgfällighet: här, hvarest ökade byggnader, vidgade samlingar och en nyskapad undervisnings-anstalt för ridderliga öfningar blefvo beståndande vedermälen af hans visa omvårdnad. Det var ändtligen här, som vid en högtid, egnad till pris åt Försynens nåd, som skänkt Svenska Kyrkan ett tryggadt bestånd, Grefve Bengt Oxenstjerna uppträdde på samma parnass, der Axel Oxenstjerna åttatio år förut skiftat den högre kunskapens äretitel, för att nu, inför samlingen af allt hvad Sverige ägde stort och lysande, å nyo låta samma värdighet utdelas ^[35].

[ 286 ]Man skall ej rättvist beskylla lärdomens idkare att sakna tacksamhet för undfånget beskydd, för ökade förmåner. Törhända äro af alla välgerningar desse de, som säkrast kunna påräkna en varaktig erkänsla. Också blef Grefve Oxenstjerna inom Upsala Akademi med en liflig tillgifvenhet, med en innerlig vördnad omfattad: detta lärdoms sätes ypperste män hafva till hans beröm höjt vältaliga röster: det skänkte åt den trötta statsmannen griftens helgade fristad: och inom dess majestätliga tempel talar ännu en dyrbar minnesvård till efterlefvande slägten om den man, som varit under fyra Konungars regering använd till höga statsmanna-värf, under trenne beklädd med Rådsherrens värdighet, och under tvenne anförtrodd högsta vården af Rikets angelägenheter ^[36].

Hvad samtidens erkänsla förebådat, har efterverldens omdöme bekräftat. Bengt [ 287 ]Oxenstjernas namn har ej utslocknat med hans lif: det har i Fäderneslandets minnesböcker vunnit den samma odödlighet, som hans förklarade ande njuter i högre väsendens gemenskap. Aldrig skall Sverige glömma, att han försäkrat dess sjelfständighet, vidmakthållit och förökat dess anseende hos utländska makter, förkofrat dess samhällsskick, medverkat till dess lyckligt genomgångna öden under ett halft århundrade. För tryggandet af hans ära tarfvades ej att deråt egna en förnyad hyllningsgärd: men det var värdigt ett upplyst Samfund, att besegla denna ära med en framkallad täflan om hans beröm: det var värdigt ett tidehvarf, som sjelft njuter glädjerika frukter af ett långvarigt fredslugn, att tacksamt upplifva hågkomsten af tider, då en lika vishet beredde åt fosterlandet lika välgerningar. — När Fridens Gud vandrar öfver de leende fälten, och på hans bud svärden förbytas till lior, och blomster uppväxa i hans väg, och snillets lagrar spira, och trefnad och sällhet ljusna i hans fjät: då brinna lifligast offren åt de hängångne Fredstiftarnes minnen.

Efter läsningen framfördes Författaren till Direktören, som, vid belöningens öfverlemnande, till honom yttrade:

Min Herre!

Den säkra hand, med hvilken Ni uppdragit teckningen af en berömd Statsman och ett i Sveriges historie oförgätligt tidehvarf, har röjt en [ 288 ]författare, som, då han med grundlighet genomtänkt sitt ämne, förstår att med både klarhet och behag framställa det. Dessa egenskaper, underhållna med forskningens jemna lugn och stilens lika jemna värdighet i hela edert arbete, har Akademien ansett innebära den grad af förtjenst, som berättigar till dess högsta utmärkning. Hon gläds, att se embetsmannens skicklighet så lyckligen förenad med vitterhetsidkarens talang, och hoppas åt den förra en lika rättvis belöning, som den hon genom mig nu räcker åt den sednare.

Herr Schyberg fördes härefter af Sekreteraren till det hedersrum, han vid Akademiens offentliga sammankomster, äger att intaga.

Den mindre Guldpenningen, med samma heder som åtföljer det stora priset, hade Akademien tillagt N:o 5: Framfarna dagars vittra idrotter, i jemförelse med samtidens;

af hvilken skrift stycken lästes. [ 289 ]

FRAMFARNA DAGARS

VITTRA IDROTTER

I JEMFÖRELSE MED

SAMTIDENS;

En tafla i tvenne afdelningar.

AF

Herr JOHAN ERIC RYDQVIST,

JUR. UTR. CAND., AMANUENS VID KONGL. BIBLIOTHEKET.

Skrift som vunnit Heders-Accessit i Akademien 1827.

↑ Bengt Oxenstjerna var född den 16 Juli 1623 på Mörby Sätesgård i Roslagen. Hans fader var Riks-Rådet Gabriel Bengtson Oxenstjerna, född Friherre till Mörby och Lindholmen, en cusin til Riks-Cansleren Grefve Axel Oxenstjerna. Hans moder var Fru Anna Baner. Fadern deltog i egenskap af Riks-Skattmästare uti Förmyndare-Regeringen för Drottning Christina, upphöjdes år 1651 i grefligt stånd, befordrades s. å. till Riks-Amiral och President i Amiralitets-Collegium, samt afled år 1657.
↑ Till Westfaliska Freden undertecknades den 25 Dec. 1641 i Hamburg Preliminärerne; innehållande, att Freds-Congressen skulle börjas den 25 Mars följande året i städerne Münster och Osnabrück. Congressen trädde likväl ej i verksamhet förr än år 1644. Såsom Medlare uppträdde Påfvelige Legaten Fabio Chigi (sedermera Påfven Alexander VII) och Republiken Venedig. Danmarks förut erbudna bemedling hade ej blifvit emottagen. Freden afslutades ej definitift förr än den 24 October 1648. Af Drottning Christina ratificerades densamma den 18 Nov. samma år, och den 8 Febr. 1649 utvexlades ratificationerne. Grefve Bengt Oxenstjerna infann sig i början af år 1648 vid Congressen försedd med Drottningens Ordres till Sveriges dervarande Legater, att han skulle få del af underhandlingarne och jemväl admitteras ad secretiora. Han hade före sin afresa från Sverige fått sig erbuden Öfver-Kammarherre-tjensten, men undanbedt sig denna ynnest, för att i stället få inträda på den diplomatiska banan.
↑ Denna Congress sammanträdde i början af år 1650; och underskrefs Executions-Recessen den 16 Juni s. år. Men Grefve Oxenstjerna afreste ej från Nürnberg förr än den 7 Febr. 1651, då han likväl var nödsakad att protestera emot det dröjsmål, som ännu gjordes med uppfyllandet af vissa delar af Executions-Tractaten.
↑ Bengt Oxenstjerna utnämndes till President i Wismarska Tribunalet den 11 Sept 1652, men han förvaltade embetet för denna gången endast till år 1654, då han af Konung Carl Gustaf hemkallades till Fäderneslandet. Under Förmyndare-Regeringen för Carl XI blef Grefven först den 30 Juli 1661 å nyo förordnad till detta embete; men han återtog ej detsamma, förr än han den 4 Nov. 1665 för tredje gången dertill förordnades. Slutligen och sedan åter andra uppdrag mellankommit, erhöll B. Oxenstjerna den 20 Dec. 1673 för fjerde gången förordnande att bestrida samma plats, hvarmed han till år 1675 fortfor. I Grefve Oxenstjernas egenhändiga Lefnads-anteckningar, (tryckte uti Gjörwells Svenska Bibliothek II Delen 8:de St.), nämnes denna Domstol: ett stort regale och inappellabile judicium, der en Princeps imperii alltid præsidium förer.
↑ Grefve Oxenstjerna utnämndes till Riks-Råd år 1654, enl. Ugglas Rådslängd i Juni månad, men enligt Genealogien den 9 December, hvilken sistnämnde dag han ock förordnades till Cansli-Råd: Man har såsom sannolikast antagit förstnämnde tid för utnämningen till Riks-Råd. Värdigheten af Riks-Cansli-Råd erhöll han ej förr än den 19 Dec. 1671. Såsom ett anmärkningsvärdt bevis på Ättens makt och anseende må nämnas, att bland Drottning Christinas 5 Förmyndare befunnits 3 Oxenstjernor, och att i Rådet räknades vid samma Drottnings afsägelse, icke mindre än fem medlemmar af denna slägt. Bengt Oxenstjerna blef sålunda den 6:te; men Riks-Canslerens död inträffade redan i Augusti månad 1654.
↑ Dessa uppdrag voro följande: att år 1655 bevista den såkallade kretsdagen i Brunswick, för att i egenskap af Svenska Konungens Sändebud emottaga Directorial-Embetet i Neder-Sachsiska kretsen, hvilket med stor högtidlighet på Rådhuset i Brunswick verkställdes; — att med de förnämsta furstliga Husen af samma krets företaga särskilta underhandlingar, hvilka utfördes med synnerlig framgång, förnämligast hos Kretsens Öfverste, Hertigen af Zelle, genom hvars medverkan det då påstående kriget med Bremen blef slutadt; samt att med Hertigen af Meklenburg företaga en underhandling om ämnen rörande handelns befrämjande, i synnerhet med afseende på Wismar, hvilken underhandling likväl genom Polska kriget afbröts.
↑ Freden i Oliva, hvartill Congressen sammanträdt år 1659, afslöts den 3 Maj 1660 och voro dervid Riks-Råden Grefve M. G. De la Gardie och Grefve C. C. Schlippenbach samt Stats-Secreteraren A. Gyllenkloo, jemte Grefve Oxenstjerna, Sveriges Commissarier. Bengt Oxenstjerna hade dock haft förnämsta inflytandet å göromålen. Konungen i Polen afstod från alla anspråk på Sverige, äfvensom bruket af Sveriges Konunga-Titul och riksvapen. Sverige bekräftades i besittningen af Lifland. Med Kejsaren och med Brandenburg återatälldes förhållandet i enlighet med Westfaliska freden.
↑ Thorn uppgafs den 30 December (22 Aug.) 1658, efter att hafva uthärdat ett och ett halft års belägring. Vid Fästningens öfvergång hade besättningen hopsmält till 300 man, och den fiendtliga styrkan, som härutanföre var församlad, skall hafva utgjort mer än 80,000 man. Emedlertid skedde öfverlåtelsen med de bästa villkor, och det lyckades Bengt Oxenstjerna, att i en Præliminär-Traktat jemka alla de punkter, hvilka i tre år förnämligast lagt hinder i vägen for fredsverket, och på hvilkas undanrödjande Frankrikes Ambassadör, såsom Mediator, fåfängt arbetat. Oxenstjernas skicklighet tillvägabragte jemväl ett vapenstillestånd, hvarigenom Sverige erhöll tillfälle att ur Brandenburgska landet förse alla sina fästningar i Preussen med proviant och andra nödiga biträden. Grefven säger sjelf detta hafva varit en cuneus att befrämja Oliviska Freden.
↑ Grefve Oxenstjerna utnämndes den 27 Juni 1662 till General-Guvernör öfver Lifland, der han vistades till år 1665. Om detta lands utblottade tillstånd vittnar ej mindre Grefvens Bref till Riks-Skattmästaren Gustaf Bonde, dat. Riga den 1 Maj 1664 (inf. i Lœnboms Handl. till Kon. Carl XI:s Historie, II St. sid. 21) än ock Engelske Ambassadören Grefve Carlisles beskrifning på sin resa genom landet.
↑ Se not. sid. 230 & 231. Man har trott sig kunna förbigå så väl en underhandling med Rysslands fullmäktige, den Grefve Oxenstjerna år 1666 bestridde, som ock den Ambassad, hvilken år 1674 af Oxenstjerna utfördes till Kejserl. Hofvet i Wien. Den sednare beskickningen, ehuru af vigtig och grannlaga beskaffenhet, blef likväl utan någon direct påföljd, emedan kort derefter kriget utbröt. Till Lagman öfver Ingermanland, Nöteborg samt Kexholms Södra och Norra Län utnämndes Grefve Oxenstjerna den 12 Nov. 1665 och till »Legatus perpetuus per Germaniam» den 22 Juli 1669.
↑ Se Oxenstjernas nyss citerade Bref, äfvensom hans »Bref till Kon. Carl XI och Deduction om någre i detta tidehvarf förelupne händelser» (Lœnboms Saml. III. sid. 65). Det sednare Documentet bör läsas af den, som rätt vill bedömma Oxenstjernas karakter.
↑ Congressen i Nimwegen börjades år 1676. — Den 10 Aug. 1678 afslöts den särskilta freden emellan Frankrike och Holland, då äfven i anledning af 1 §. deri, fiendtligheterne mot Sverige upphörde, ehuru rätta Traktaten icke blef underskrifven förr än den 12 Oct. 1679. Denna Traktat innefattade tillika vigtiga afhandlingar rörande Sveriges och Hollands ömsesidiga handelsrelationer. — Den 4 Sept. 1678 tecknades freden emellan Frankrike och Spanien, hvaruti Sverige inbegreps. — Den 4 Febr. 1679 afslöts, under Engelsk bemedling, freden emellan Kejsaren och Tyska Riket å ena, samt Frankrike å andra sidan, hvaruti äfven Sverige blef inbegripet; äfvensom Ludvik XIV:s Minister i Zell stiftade freden emellan Sverige och Hertigarne af Brunswik. Den 9 Mars 1679 slöts i Nimwegen freden emellan Sverige och Biskopen af Münster. — Genom dessa fredsslut undergingo Svenska Gebietets gränser ej betydlig förändring; utan återställdes förhållandet i allmänhet till likhet med Westfaliska Freden. Men i samteliga fredsverken, hvarigenom Riket nu erhöll hvila, neml., förutom de nyss omnämnda, freden med Brandenburg i S:t Germain en Laye den 29 Juni 1679 och med Danmark i Lund d. 26 Sept. s. år, anses Svenska Kronan hafva gjort en förlust af omkring 70,000 R:dr årlig inkomst; hvarförutan kriget påstås ha kostat Sverige 40 krigsskepp, 100,000 man krigsfolk och 50 millioner i penningar, hvaraf blott 3 millioner ersattes med Franska Subsidier.
↑ Det var år 1665 som denna statshvälfning försiggick. Den nya Regeringsform, som nu antogs, erhöll namn af Lex Regia eller Konge-Lov och utgör Danmarks Grundlag.
↑ Det är bekant, att Kon. Carl XI, för att aflägsna Grefve M. G. De la Gardie från utrikes ärendenas förvaltning, utnämnde honom till Riks-Drots, hvarefter Riks-Canslers-Embetet ej vidare tillsattes, men i stället de detta embete tillhörande befattningar anförtroddes åt Bengt Oxenstjerna, såsom President i Cansli-Collegium. Han tilträdde detta embete i Juni månad 1680.
↑ När Konung Carl XI:s Gemål, den i våra häfder så rättvist berömda Danska Prinsessan Ulrika Eleonora, i början af Maj månad 1680 öfverfördes från Seeland til Sverige, var Grefve B. Oxenstjerna, jemte Svenska Enke-Drottningen, henne till möte vid Helsingborg, helsade, på Konungens och Rikets vägnar, den nya Drottningen vid landstigningen med en oration, och var derefter den Kongl. Sviten följaktig till Säteriet Skottorp i Halland, der bilägret firades, och hvarunder Oxenstjerna förrättade Riks-Marskalks-tjensten. Det är af Historien bekant, att Kejsaren Leopold, under det Danmarks förbindelser med Sverige voro genom kriget afbrutne, tillbudit Prinsessan sin hand, men att detta anbud af henne afslagits.
↑ Man har i framställningen af Sveriges politiska System under Kon. Carl XI trott sig förnämligast kunna följa de af Grefve Oxenstjerna, i dess egenhändiga lefnads-anteckningar, utredda åsigter, helst detta förträffliga Document icke är jäfvadt af de öfriga historiska källorna för denna tid.
↑ Det var ej först i grund af händelserne under Kon. Carl XI:s regering, som man förebrått Sverige att vara Frankrike undergifvet eller beroende af dess understöd. Redan under Carl X Gustaf, då en särdeles köld rådde emellan begge Hofven, måste Svenska Regeringen uppbära denna tillvitelse; och Grammont berättar i sina Mémoires, huruledes under Riksförsamlingen i Frankfurt Österrikiska Sändebudet Wollmar i en mot vår förtjente Björnklou riktad skrift kallat Svenskarne »Galliæ Mercenarios.« — Till och med författaren till den kända skriften: »Les Anecdotes de Suède,« ehuru i öfrigt så partisk för Franska intresset och särdeles orättvis emot Bengt Oxenstjerna, medgifver likväl, att Franska Kabinettet vid Allianserne med Sverige alltid haft blott sin egen fördel till ögonmärke, och missunnat Sverige någon verklig tillökning i makt.
↑ Att Danmark, Brandenburg, Husen Lüneburg och Biskopen af Münster, i början af Bengt Oxenstjernas Ministère, emot Sverige förehade en confederation, hvars föremål var att, under den vanmakt, hvari Sverige sig befann, uttränga detsamma från alla dess Tyska besittningar och dela dessa provinser sins emellan, sådant inhämtas bland annat af Grefve Oxenstjernas egenhändiga lefnads-anteckningar.
↑ Danmarks beväpnade försök att bemäktiga sig Riks-Staden Hamburg verkställdes år 1686, men tillintetgjordes genom Svenska Ministèrens kloka bemödanden, understödde af Lüneburgska Husen och af våra öfriga Allierade. Hertigens af Holstein återinsättande i sina länder tilvägabragtes genom Altonaiska Fördraget den 29 Juni 1689.
↑ Det är bekant, at Sverige åren 1690, 1691 och 1692 med hjelptroppar understödde de Allierade mot Frankrike.
↑ Se härom bland andra källor Fants Utkast till Föreläsningar öfver Sv. Hist. 4:de St. sid. 247.
↑ Detta Konung Carl XI:s egenhändiga Handbref är dateradt den 27 Juni 1687, och igenfinnes i flera Historiska urkunder.
↑ Om trolldoms-väsendet under Kon. Carl XI kan läsas Fants Föreläsn. 4:de St. sid. 114.
↑ Lifländska Adelns uppstudsighet och klagomål i anledning af Adeliga Godsens reduction äro af Historien bekante. Månge anse denna orolighet hafva varit en af de verkande orsakerne till det sedermera utbrustna Nordiska kriget och dermed förenade olyckor. (Se Pufendorfs Einleitung zu der Historie der vornehmsten Reiche und Staaten von Europa etc).
↑ Se härom jemväl Pufendorfs nyss anförda Historiska Arbete.
↑ Om den grufliga missväxten och dermed förenade farsot åren 1695, 1696 och 1697 kan läsas Fants Föreläsn. sid. 252, äfvensom Pufendorfs förutnämnde Historie, sid. 890. Det är ock kändt, att flera betydliga eldsvådor vid denna tid inträffade; och Pufendorf berättar, att under det farsoten varade och sjukhusen voro uppfyllda med menniskor, hade vid en vådeld ett Hospital afbrunnit och flera hundra deruti förvarade olycklige, i anseende till husets afskilda läge, ej kunnat räddas, utan blifvit lågornas rof.
↑ Sedan Ludvik XIV år 1688 brutit det med Kejsaren och Tyska Riket år 1684 i Regensburg afslutade stilleståndet, och under förebärande af rättighet till några Churpfalziska länder m. m. härjat trakterne omkring Rhenströmmen, fortfor det sålunda började kriget till år 1697. Emedlertid hade Fredsbemedlingen, om hvars öfvertagande Påfven, Konungen af Portugal, Venetianska Republiken, och Hertigen af Savoyen förut gjort anbud, blifvit uppdragen åt Konungen i Sverige, först genom Franska Ministern Marquis de Béthune, och derefter genom Grefve d’Avaux, som beledsagat detta uppdrag med förmånliga anbud. Kejsaren och de öfrige Makterne instämde i samma åstundan. Man hade i början för afsigt att freden skulle afslutas i Stockholm, under Svenska Cansli-Presidentens ledning, hvilket utvisade ett sällsynt förtroende: också började negociationerne verkligen att der af Grefve Oxenstjerna bedrifvas. Men Franska Regeringen, misstroende Svenska Ministèrens benägenhet att ingå i dess förstoringsplaner, genomdref att man i Rysvick 1697 öppnade en högtidlig Congress, hvarvid Franska Kabinettet fick tillfälle att träffa Separat-afhandlingar med de särskilta Makterne och derigenom tillskansa sig åtskilliga fördelar. I det hufvudsakliga blefvo dock Westfaliska och Nimwegiska frederne stadfästade, och emot allt, som derifrån afvek, reserverade sig den Svenska Mediationen högtidligen. Konungen af Sverige erhöll besittningen af de länge omtvistade Hertigdömena Zweibrücken och Waldenz; förutom att den för Sverige så vigtiga fördelen af Hertigens af Holstein skyddande sina af Danmark våldförda rättigheter genomdrefs. — Våre Plenipotentiärer vid Freds-Congressen voro Stats-Secreteraren Friherre Nils Liljerooth, Minister hos Förente Staterne, och Kongl. Rådet Grefve Carl Bonde, hvilken sistnämnde dock ej förr än vid slutet af underhandlingarne i Rysvick inträffade.
Den Rysvickske Freden var, ehuru det ärofullaste, likväl ej det första tillfället, då Sverige uppträdde såsom fredsmedlare emellan Europas Makter. År 1667 d. 31 Juli slöts under Svensk bemedling freden i Breda emellan England och Holland; och Sverige afdömde s. å. i Heilbronn en märkvärdig tvist emellan Churfurstarne af Mainz och af Pfalz angående det så kallade Jus Wildfangiatus.
↑ Med Frankrike ingicks nu jemväl en Allians på 10 år, afslutad den 9 Juli 1698, förnämligast syftande på Fredslugnets bibehållande i Europa.
↑ Freden i Traventhal med Danmark slöts den 8 Aug. 1700 efter Kon. Carl XII:s landstigning på Seeland samma år. Hertigen af Holstein erhöll derigenom fullkomlig upprättelse för de honom tillfogade oförrätter.
↑ Bland de egendomar, som genom Carl XI:s Reduction återföllo till Kronan, var Bengt Oxenstjernas Grefliga Familjegods Korsholm i Finland.
↑ Grefve Bengt Oxenstjerna var 2:ne gånger gift, först år 1661 med Friherrinnan Eva Juliana Wachtmeister; sedan hon år 1666 aflidit, trädde Grefven följande året i ett nytt äktenskap med Grefvinnan Magdalena Stenbock. Dessa äktenskap välsignades med 18 barn, 8 söner och 10 döttrar, af hvilka barn 8 redan i späda åldern afledo. Ingen af sönerne har efterlemnat bröstarfvingar. Den siste af dem, Grefve Bengt Oxenstjerna, stupade, såsom General-Lieutenant i Holländsk tjenst, i slaget vid Ramillies år 1709. Men Grevliga Ätten Oxenstjerna af Korsholm och Wasa är intill våra tider fortplantad genom afkomlingarna efter Cansli-Presidentens äldsta broder, Riks-Rådet och Riks-Marskalken Grefve Gabriel Gabrielsson Oxenstjerna (död 1673).
↑ Af Rosersbergs nu mera Kongl. Lust-Slott, i äldre tider benämndt Norsa, hade en del af gammalt utgjort ett stamgods för Adeliga Ätten af Tre Rosor, från hvilken den genom arf sedermera tillfallit Oxenstjernska Slägten. Riks-Rådet Friherre Gabriel Oxenstjerna tillbytte sig år 1624 äfven den öfriga delen af Norsa, hvilken förut varit ett Klosterhemman, gaf hela Egendomen namn af Rosersberg, och gjorde der betydliga förbättringar. Sedermera kom egendomen på 1670-talet åter genom förpantning ur Oxenstjernska slägten; men Grefve Bengt Oxenstjerna återinlöste godset år 1682 af Grefve Johan Gabriel Stenbock, som då var deraf innehafvare. Efter Cansli-Presidentens död gick Egendomen åter ur hans slägt och tillhörde skiftevis flera privata ägare, tills den år 1762 utbyttes mot det närbelägna godset Löfstaholm och förvandlades till Kongsgård, samt i denna egenskap vidare skänktes åt då varande Hertigen af Södermanland, sedermera Konung Carl XIII. — Bengt Oxenstjerna har under sin besittningstid betydligen förskönat stället. Han lät förbättra slottsbyggnaden, omgifva den med präktiga trädgårdar, hvilka redan då vunno ryktbarhet, inreda orangerier, anlägga vattenkonster, uppsätta kostbara statuer, förse rummen invändigt med en dyrbar möblering, som motsvarade den yttre prakten, och med förtjenta mästares målningar m. m. Någon del af Slottet blef år 1694 genom vådeld förstörd. Att Konung Carl XI och hans höga Familj ofta hedrade Grefve Oxenstjerna med besök på detta vackra landtgods, upplyses bland annat af denna Konungs egenhändiga Dagbok.
↑ Såsom General-Guvernör öfver Hög-Polen år 1656, förde Grefve Oxenstjerna, enligt Carl Gustafs befallning, Kongl. Stat, bodde på Slottet i Warschau och betjentes af Kongl. Officianter.
↑ Bland de större tillfällen, då Grefve Bengt Oxenstjerna hade sig uppdragit att hålla högtidliga Orationer, må här nämnas: Konung Carl XI:s anträde af Regeringen 1672 (tryckt i Lœnboms Handl. V. sid. 81); Drottning Ulrika Eleonoras ankomst till Sverige 1680 (se not. sid. 254); Rådets lyckönsknings-besök hos denna Drottning på Jakobsdal eller numera Ulriksdal 1680 (tryckt i Lœnboms Handl. VI. sid. 157); Solenniteten i Stockholms Storkyrka år 1683, då Freden med Ryssland bekräftades; Theol. Doktors Promotionen vid Jubelfesten i Upsala 1693; och Kon. Carl XII:s anträde till Regeringen 1697. — På alla Riksdagar, som under Oxenstjernas embetstid höllos, gjordes af honom de solenne Propositionerne både vid öppnandet och afslutandet af Ständernes möte; och i Secreta Utskottet förde han alltid Præsidium. Af hans dels latinska, dels svenska orationer m. m. äfvensom af hans Bref, på svenska, fransyska och latinska språken författade, äro många i tryck utgifne. Bengt Oxenstjernas vältalighet får väl ej bedömmas efter sednare tidens tillväxt i upplysning och smak: men man kan ej heller bestrida att ju hans skrifter vittna både om snille och om lärdom; äfvensom de för bedömandet af författarens redliga karakter gifva vackra bidrag.
↑ Från 1630 till 1632 vistades Grefve Bengt Oxenstjerna i Åbo, der hans fader då uppehöll sig i egenskap af General-Guvernör. Det är måhända lika mycket ett bevis på tidens sätt för behandling af studier, som på Oxenstjernas tidiga framsteg deri, att han i sitt 8:de år hållit en latinsk oration för Åbo Gymnasium. I Upsala tillbragte han sin tid från 1637 till 1644, hvarunder han de sista månaderne förde Rectoratet, såsom Rector Illustris. Från 1680 till 1686 var han Cansler för Åbo Universitet: från sistnämnde år till sin död bestridde han Cancellariatet vid Upsala Akademi. Under denna tid blefvo Akademiens byggnader förbättrade, särdeles Academia Gustaviana, som påbyggdes; Bibliotheket gynnades med förmåner och goda författningar; Konstkabinettet skänktes till Akademien; för Consistorium utsågs en ny beqvämare local; Kongl. Slottet förnyades, och Ridhuset med Stallgården uppbyggdes, äfvensom en Stall-Stat nu först formerades. När Jubelfesten, till minne af Svenska Kyrkans frälsning från Lithurgiska oväsendet, firades den 22 Febr. 1693 i alla Sveriges och underlydande provinsers Kyrkor, samt högre och lägre skolor, var största högtidligheten i Upsala, den Konungen och hela Hofvet samt Rådet med sin närvaro hedrade. Dervid anställdes ock en Theol. Doctors Promotion, hvarunder Bengt Oxenstjerna, såsom Cansler, medelst en latinsk oration gaf veniam promovendi.
↑ Grefve Bengt Oxenstjerna afled i Stockholm den 12 Juni 1702. Han är begrafven i Upsala Domkyrka, hvarest ett vackert Epitaphium öfver honom är uppsatt. Uti inscriptionen nämnes han: »Quatuor Regum Minister, Trium Senator, Duorum Primarius Rerum Præses.«

[1] Bengt Oxenstjerna var född den 16 Juli 1623 på Mörby Sätesgård i Roslagen. Hans fader var Riks-Rådet Gabriel Bengtson Oxenstjerna, född Friherre till Mörby och Lindholmen, en cusin til Riks-Cansleren Grefve Axel Oxenstjerna. Hans moder var Fru Anna Baner. Fadern deltog i egenskap af Riks-Skattmästare uti Förmyndare-Regeringen för Drottning Christina, upphöjdes år 1651 i grefligt stånd, befordrades s. å. till Riks-Amiral och President i Amiralitets-Collegium, samt afled år 1657.

[2] Till Westfaliska Freden undertecknades den 25 Dec. 1641 i Hamburg Preliminärerne; innehållande, att Freds-Congressen skulle börjas den 25 Mars följande året i städerne Münster och Osnabrück. Congressen trädde likväl ej i verksamhet förr än år 1644. Såsom Medlare uppträdde Påfvelige Legaten Fabio Chigi (sedermera Påfven Alexander VII) och Republiken Venedig. Danmarks förut erbudna bemedling hade ej blifvit emottagen. Freden afslutades ej definitift förr än den 24 October 1648. Af Drottning Christina ratificerades densamma den 18 Nov. samma år, och den 8 Febr. 1649 utvexlades ratificationerne. Grefve Bengt Oxenstjerna infann sig i början af år 1648 vid Congressen försedd med Drottningens Ordres till Sveriges dervarande Legater, att han skulle få del af underhandlingarne och jemväl admitteras ad secretiora. Han hade före sin afresa från Sverige fått sig erbuden Öfver-Kammarherre-tjensten, men undanbedt sig denna ynnest, för att i stället få inträda på den diplomatiska banan.

[3] Denna Congress sammanträdde i början af år 1650; och underskrefs Executions-Recessen den 16 Juni s. år. Men Grefve Oxenstjerna afreste ej från Nürnberg förr än den 7 Febr. 1651, då han likväl var nödsakad att protestera emot det dröjsmål, som ännu gjordes med uppfyllandet af vissa delar af Executions-Tractaten.

[S234-4] Bengt Oxenstjerna utnämndes till President i Wismarska Tribunalet den 11 Sept 1652, men han förvaltade embetet för denna gången endast till år 1654, då han af Konung Carl Gustaf hemkallades till Fäderneslandet. Under Förmyndare-Regeringen för Carl XI blef Grefven först den 30 Juli 1661 å nyo förordnad till detta embete; men han återtog ej detsamma, förr än han den 4 Nov. 1665 för tredje gången dertill förordnades. Slutligen och sedan åter andra uppdrag mellankommit, erhöll B. Oxenstjerna den 20 Dec. 1673 för fjerde gången förordnande att bestrida samma plats, hvarmed han till år 1675 fortfor. I Grefve Oxenstjernas egenhändiga Lefnads-anteckningar, (tryckte uti Gjörwells Svenska Bibliothek II Delen 8:de St.), nämnes denna Domstol: ett stort regale och inappellabile judicium, der en Princeps imperii alltid præsidium förer.

[5] Grefve Oxenstjerna utnämndes till Riks-Råd år 1654, enl. Ugglas Rådslängd i Juni månad, men enligt Genealogien den 9 December, hvilken sistnämnde dag han ock förordnades till Cansli-Råd: Man har såsom sannolikast antagit förstnämnde tid för utnämningen till Riks-Råd. Värdigheten af Riks-Cansli-Råd erhöll han ej förr än den 19 Dec. 1671. Såsom ett anmärkningsvärdt bevis på Ättens makt och anseende må nämnas, att bland Drottning Christinas 5 Förmyndare befunnits 3 Oxenstjernor, och att i Rådet räknades vid samma Drottnings afsägelse, icke mindre än fem medlemmar af denna slägt. Bengt Oxenstjerna blef sålunda den 6:te; men Riks-Canslerens död inträffade redan i Augusti månad 1654.

[6] Dessa uppdrag voro följande: att år 1655 bevista den såkallade kretsdagen i Brunswick, för att i egenskap af Svenska Konungens Sändebud emottaga Directorial-Embetet i Neder-Sachsiska kretsen, hvilket med stor högtidlighet på Rådhuset i Brunswick verkställdes; — att med de förnämsta furstliga Husen af samma krets företaga särskilta underhandlingar, hvilka utfördes med synnerlig framgång, förnämligast hos Kretsens Öfverste, Hertigen af Zelle, genom hvars medverkan det då påstående kriget med Bremen blef slutadt; samt att med Hertigen af Meklenburg företaga en underhandling om ämnen rörande handelns befrämjande, i synnerhet med afseende på Wismar, hvilken underhandling likväl genom Polska kriget afbröts.

[7] Freden i Oliva, hvartill Congressen sammanträdt år 1659, afslöts den 3 Maj 1660 och voro dervid Riks-Råden Grefve M. G. De la Gardie och Grefve C. C. Schlippenbach samt Stats-Secreteraren A. Gyllenkloo, jemte Grefve Oxenstjerna, Sveriges Commissarier. Bengt Oxenstjerna hade dock haft förnämsta inflytandet å göromålen. Konungen i Polen afstod från alla anspråk på Sverige, äfvensom bruket af Sveriges Konunga-Titul och riksvapen. Sverige bekräftades i besittningen af Lifland. Med Kejsaren och med Brandenburg återatälldes förhållandet i enlighet med Westfaliska freden.

[8] Thorn uppgafs den 30 December (22 Aug.) 1658, efter att hafva uthärdat ett och ett halft års belägring. Vid Fästningens öfvergång hade besättningen hopsmält till 300 man, och den fiendtliga styrkan, som härutanföre var församlad, skall hafva utgjort mer än 80,000 man. Emedlertid skedde öfverlåtelsen med de bästa villkor, och det lyckades Bengt Oxenstjerna, att i en Præliminär-Traktat jemka alla de punkter, hvilka i tre år förnämligast lagt hinder i vägen for fredsverket, och på hvilkas undanrödjande Frankrikes Ambassadör, såsom Mediator, fåfängt arbetat. Oxenstjernas skicklighet tillvägabragte jemväl ett vapenstillestånd, hvarigenom Sverige erhöll tillfälle att ur Brandenburgska landet förse alla sina fästningar i Preussen med proviant och andra nödiga biträden. Grefven säger sjelf detta hafva varit en cuneus att befrämja Oliviska Freden.

[9] Grefve Oxenstjerna utnämndes den 27 Juni 1662 till General-Guvernör öfver Lifland, der han vistades till år 1665. Om detta lands utblottade tillstånd vittnar ej mindre Grefvens Bref till Riks-Skattmästaren Gustaf Bonde, dat. Riga den 1 Maj 1664 (inf. i Lœnboms Handl. till Kon. Carl XI:s Historie, II St. sid. 21) än ock Engelske Ambassadören Grefve Carlisles beskrifning på sin resa genom landet.

[10] Se not. sid. 230 & 231. Man har trott sig kunna förbigå så väl en underhandling med Rysslands fullmäktige, den Grefve Oxenstjerna år 1666 bestridde, som ock den Ambassad, hvilken år 1674 af Oxenstjerna utfördes till Kejserl. Hofvet i Wien. Den sednare beskickningen, ehuru af vigtig och grannlaga beskaffenhet, blef likväl utan någon direct påföljd, emedan kort derefter kriget utbröt. Till Lagman öfver Ingermanland, Nöteborg samt Kexholms Södra och Norra Län utnämndes Grefve Oxenstjerna den 12 Nov. 1665 och till »Legatus perpetuus per Germaniam» den 22 Juli 1669.

[11] Se Oxenstjernas nyss citerade Bref, äfvensom hans »Bref till Kon. Carl XI och Deduction om någre i detta tidehvarf förelupne händelser» (Lœnboms Saml. III. sid. 65). Det sednare Documentet bör läsas af den, som rätt vill bedömma Oxenstjernas karakter.

[SA243-12] Congressen i Nimwegen börjades år 1676. — Den 10 Aug. 1678 afslöts den särskilta freden emellan Frankrike och Holland, då äfven i anledning af 1 §. deri, fiendtligheterne mot Sverige upphörde, ehuru rätta Traktaten icke blef underskrifven förr än den 12 Oct. 1679. Denna Traktat innefattade tillika vigtiga afhandlingar rörande Sveriges och Hollands ömsesidiga handelsrelationer. — Den 4 Sept. 1678 tecknades freden emellan Frankrike och Spanien, hvaruti Sverige inbegreps. — Den 4 Febr. 1679 afslöts, under Engelsk bemedling, freden emellan Kejsaren och Tyska Riket å ena, samt Frankrike å andra sidan, hvaruti äfven Sverige blef inbegripet; äfvensom Ludvik XIV:s Minister i Zell stiftade freden emellan Sverige och Hertigarne af Brunswik. Den 9 Mars 1679 slöts i Nimwegen freden emellan Sverige och Biskopen af Münster. — Genom dessa fredsslut undergingo Svenska Gebietets gränser ej betydlig förändring; utan återställdes förhållandet i allmänhet till likhet med Westfaliska Freden. Men i samteliga fredsverken, hvarigenom Riket nu erhöll hvila, neml., förutom de nyss omnämnda, freden med Brandenburg i S:t Germain en Laye den 29 Juni 1679 och med Danmark i Lund d. 26 Sept. s. år, anses Svenska Kronan hafva gjort en förlust af omkring 70,000 R:dr årlig inkomst; hvarförutan kriget påstås ha kostat Sverige 40 krigsskepp, 100,000 man krigsfolk och 50 millioner i penningar, hvaraf blott 3 millioner ersattes med Franska Subsidier.

[13] Det var år 1665 som denna statshvälfning försiggick. Den nya Regeringsform, som nu antogs, erhöll namn af Lex Regia eller Konge-Lov och utgör Danmarks Grundlag.

[SA252-14] Det är bekant, att Kon. Carl XI, för att aflägsna Grefve M. G. De la Gardie från utrikes ärendenas förvaltning, utnämnde honom till Riks-Drots, hvarefter Riks-Canslers-Embetet ej vidare tillsattes, men i stället de detta embete tillhörande befattningar anförtroddes åt Bengt Oxenstjerna, såsom President i Cansli-Collegium. Han tilträdde detta embete i Juni månad 1680.

[SA254-15] När Konung Carl XI:s Gemål, den i våra häfder så rättvist berömda Danska Prinsessan Ulrika Eleonora, i början af Maj månad 1680 öfverfördes från Seeland til Sverige, var Grefve B. Oxenstjerna, jemte Svenska Enke-Drottningen, henne till möte vid Helsingborg, helsade, på Konungens och Rikets vägnar, den nya Drottningen vid landstigningen med en oration, och var derefter den Kongl. Sviten följaktig till Säteriet Skottorp i Halland, der bilägret firades, och hvarunder Oxenstjerna förrättade Riks-Marskalks-tjensten. Det är af Historien bekant, att Kejsaren Leopold, under det Danmarks förbindelser med Sverige voro genom kriget afbrutne, tillbudit Prinsessan sin hand, men att detta anbud af henne afslagits.

[SA256-16] Man har i framställningen af Sveriges politiska System under Kon. Carl XI trott sig förnämligast kunna följa de af Grefve Oxenstjerna, i dess egenhändiga lefnads-anteckningar, utredda åsigter, helst detta förträffliga Document icke är jäfvadt af de öfriga historiska källorna för denna tid.

[17] Det var ej först i grund af händelserne under Kon. Carl XI:s regering, som man förebrått Sverige att vara Frankrike undergifvet eller beroende af dess understöd. Redan under Carl X Gustaf, då en särdeles köld rådde emellan begge Hofven, måste Svenska Regeringen uppbära denna tillvitelse; och Grammont berättar i sina Mémoires, huruledes under Riksförsamlingen i Frankfurt Österrikiska Sändebudet Wollmar i en mot vår förtjente Björnklou riktad skrift kallat Svenskarne »Galliæ Mercenarios.« — Till och med författaren till den kända skriften: »Les Anecdotes de Suède,« ehuru i öfrigt så partisk för Franska intresset och särdeles orättvis emot Bengt Oxenstjerna, medgifver likväl, att Franska Kabinettet vid Allianserne med Sverige alltid haft blott sin egen fördel till ögonmärke, och missunnat Sverige någon verklig tillökning i makt.

[SA259-18] Att Danmark, Brandenburg, Husen Lüneburg och Biskopen af Münster, i början af Bengt Oxenstjernas Ministère, emot Sverige förehade en confederation, hvars föremål var att, under den vanmakt, hvari Sverige sig befann, uttränga detsamma från alla dess Tyska besittningar och dela dessa provinser sins emellan, sådant inhämtas bland annat af Grefve Oxenstjernas egenhändiga lefnads-anteckningar.

[19] Danmarks beväpnade försök att bemäktiga sig Riks-Staden Hamburg verkställdes år 1686, men tillintetgjordes genom Svenska Ministèrens kloka bemödanden, understödde af Lüneburgska Husen och af våra öfriga Allierade. Hertigens af Holstein återinsättande i sina länder tilvägabragtes genom Altonaiska Fördraget den 29 Juni 1689.

[20] Det är bekant, at Sverige åren 1690, 1691 och 1692 med hjelptroppar understödde de Allierade mot Frankrike.

[21] Se härom bland andra källor Fants Utkast till Föreläsningar öfver Sv. Hist. 4:de St. sid. 247.

[22] Detta Konung Carl XI:s egenhändiga Handbref är dateradt den 27 Juni 1687, och igenfinnes i flera Historiska urkunder.

[23] Om trolldoms-väsendet under Kon. Carl XI kan läsas Fants Föreläsn. 4:de St. sid. 114.

[24] Lifländska Adelns uppstudsighet och klagomål i anledning af Adeliga Godsens reduction äro af Historien bekante. Månge anse denna orolighet hafva varit en af de verkande orsakerne till det sedermera utbrustna Nordiska kriget och dermed förenade olyckor. (Se Pufendorfs Einleitung zu der Historie der vornehmsten Reiche und Staaten von Europa etc).

[25] Se härom jemväl Pufendorfs nyss anförda Historiska Arbete.

[SA269-26] Om den grufliga missväxten och dermed förenade farsot åren 1695, 1696 och 1697 kan läsas Fants Föreläsn. sid. 252, äfvensom Pufendorfs förutnämnde Historie, sid. 890. Det är ock kändt, att flera betydliga eldsvådor vid denna tid inträffade; och Pufendorf berättar, att under det farsoten varade och sjukhusen voro uppfyllda med menniskor, hade vid en vådeld ett Hospital afbrunnit och flera hundra deruti förvarade olycklige, i anseende till husets afskilda läge, ej kunnat räddas, utan blifvit lågornas rof.

[SA271-27] Sedan Ludvik XIV år 1688 brutit det med Kejsaren och Tyska Riket år 1684 i Regensburg afslutade stilleståndet, och under förebärande af rättighet till några Churpfalziska länder m. m. härjat trakterne omkring Rhenströmmen, fortfor det sålunda började kriget till år 1697. Emedlertid hade Fredsbemedlingen, om hvars öfvertagande Påfven, Konungen af Portugal, Venetianska Republiken, och Hertigen af Savoyen förut gjort anbud, blifvit uppdragen åt Konungen i Sverige, först genom Franska Ministern Marquis de Béthune, och derefter genom Grefve d’Avaux, som beledsagat detta uppdrag med förmånliga anbud. Kejsaren och de öfrige Makterne instämde i samma åstundan. Man hade i början för afsigt att freden skulle afslutas i Stockholm, under Svenska Cansli-Presidentens ledning, hvilket utvisade ett sällsynt förtroende: också började negociationerne verkligen att der af Grefve Oxenstjerna bedrifvas. Men Franska Regeringen, misstroende Svenska Ministèrens benägenhet att ingå i dess förstoringsplaner, genomdref att man i Rysvick 1697 öppnade en högtidlig Congress, hvarvid Franska Kabinettet fick tillfälle att träffa Separat-afhandlingar med de särskilta Makterne och derigenom tillskansa sig åtskilliga fördelar. I det hufvudsakliga blefvo dock Westfaliska och Nimwegiska frederne stadfästade, och emot allt, som derifrån afvek, reserverade sig den Svenska Mediationen högtidligen. Konungen af Sverige erhöll besittningen af de länge omtvistade Hertigdömena Zweibrücken och Waldenz; förutom att den för Sverige så vigtiga fördelen af Hertigens af Holstein skyddande sina af Danmark våldförda rättigheter genomdrefs. — Våre Plenipotentiärer vid Freds-Congressen voro Stats-Secreteraren Friherre Nils Liljerooth, Minister hos Förente Staterne, och Kongl. Rådet Grefve Carl Bonde, hvilken sistnämnde dock ej förr än vid slutet af underhandlingarne i Rysvick inträffade.
Den Rysvickske Freden var, ehuru det ärofullaste, likväl ej det första tillfället, då Sverige uppträdde såsom fredsmedlare emellan Europas Makter. År 1667 d. 31 Juli slöts under Svensk bemedling freden i Breda emellan England och Holland; och Sverige afdömde s. å. i Heilbronn en märkvärdig tvist emellan Churfurstarne af Mainz och af Pfalz angående det så kallade Jus Wildfangiatus.

[28] Med Frankrike ingicks nu jemväl en Allians på 10 år, afslutad den 9 Juli 1698, förnämligast syftande på Fredslugnets bibehållande i Europa.

[29] Freden i Traventhal med Danmark slöts den 8 Aug. 1700 efter Kon. Carl XII:s landstigning på Seeland samma år. Hertigen af Holstein erhöll derigenom fullkomlig upprättelse för de honom tillfogade oförrätter.

[30] Bland de egendomar, som genom Carl XI:s Reduction återföllo till Kronan, var Bengt Oxenstjernas Grefliga Familjegods Korsholm i Finland.

[31] Grefve Bengt Oxenstjerna var 2:ne gånger gift, först år 1661 med Friherrinnan Eva Juliana Wachtmeister; sedan hon år 1666 aflidit, trädde Grefven följande året i ett nytt äktenskap med Grefvinnan Magdalena Stenbock. Dessa äktenskap välsignades med 18 barn, 8 söner och 10 döttrar, af hvilka barn 8 redan i späda åldern afledo. Ingen af sönerne har efterlemnat bröstarfvingar. Den siste af dem, Grefve Bengt Oxenstjerna, stupade, såsom General-Lieutenant i Holländsk tjenst, i slaget vid Ramillies år 1709. Men Grevliga Ätten Oxenstjerna af Korsholm och Wasa är intill våra tider fortplantad genom afkomlingarna efter Cansli-Presidentens äldsta broder, Riks-Rådet och Riks-Marskalken Grefve Gabriel Gabrielsson Oxenstjerna (död 1673).

[SA280-32] Af Rosersbergs nu mera Kongl. Lust-Slott, i äldre tider benämndt Norsa, hade en del af gammalt utgjort ett stamgods för Adeliga Ätten af Tre Rosor, från hvilken den genom arf sedermera tillfallit Oxenstjernska Slägten. Riks-Rådet Friherre Gabriel Oxenstjerna tillbytte sig år 1624 äfven den öfriga delen af Norsa, hvilken förut varit ett Klosterhemman, gaf hela Egendomen namn af Rosersberg, och gjorde der betydliga förbättringar. Sedermera kom egendomen på 1670-talet åter genom förpantning ur Oxenstjernska slägten; men Grefve Bengt Oxenstjerna återinlöste godset år 1682 af Grefve Johan Gabriel Stenbock, som då var deraf innehafvare. Efter Cansli-Presidentens död gick Egendomen åter ur hans slägt och tillhörde skiftevis flera privata ägare, tills den år 1762 utbyttes mot det närbelägna godset Löfstaholm och förvandlades till Kongsgård, samt i denna egenskap vidare skänktes åt då varande Hertigen af Södermanland, sedermera Konung Carl XIII. — Bengt Oxenstjerna har under sin besittningstid betydligen förskönat stället. Han lät förbättra slottsbyggnaden, omgifva den med präktiga trädgårdar, hvilka redan då vunno ryktbarhet, inreda orangerier, anlägga vattenkonster, uppsätta kostbara statuer, förse rummen invändigt med en dyrbar möblering, som motsvarade den yttre prakten, och med förtjenta mästares målningar m. m. Någon del af Slottet blef år 1694 genom vådeld förstörd. Att Konung Carl XI och hans höga Familj ofta hedrade Grefve Oxenstjerna med besök på detta vackra landtgods, upplyses bland annat af denna Konungs egenhändiga Dagbok.

[33] Såsom General-Guvernör öfver Hög-Polen år 1656, förde Grefve Oxenstjerna, enligt Carl Gustafs befallning, Kongl. Stat, bodde på Slottet i Warschau och betjentes af Kongl. Officianter.

[SA282-34] Bland de större tillfällen, då Grefve Bengt Oxenstjerna hade sig uppdragit att hålla högtidliga Orationer, må här nämnas: Konung Carl XI:s anträde af Regeringen 1672 (tryckt i Lœnboms Handl. V. sid. 81); Drottning Ulrika Eleonoras ankomst till Sverige 1680 (se not. sid. 254); Rådets lyckönsknings-besök hos denna Drottning på Jakobsdal eller numera Ulriksdal 1680 (tryckt i Lœnboms Handl. VI. sid. 157); Solenniteten i Stockholms Storkyrka år 1683, då Freden med Ryssland bekräftades; Theol. Doktors Promotionen vid Jubelfesten i Upsala 1693; och Kon. Carl XII:s anträde till Regeringen 1697. — På alla Riksdagar, som under Oxenstjernas embetstid höllos, gjordes af honom de solenne Propositionerne både vid öppnandet och afslutandet af Ständernes möte; och i Secreta Utskottet förde han alltid Præsidium. Af hans dels latinska, dels svenska orationer m. m. äfvensom af hans Bref, på svenska, fransyska och latinska språken författade, äro många i tryck utgifne. Bengt Oxenstjernas vältalighet får väl ej bedömmas efter sednare tidens tillväxt i upplysning och smak: men man kan ej heller bestrida att ju hans skrifter vittna både om snille och om lärdom; äfvensom de för bedömandet af författarens redliga karakter gifva vackra bidrag.

[SA285-35] Från 1630 till 1632 vistades Grefve Bengt Oxenstjerna i Åbo, der hans fader då uppehöll sig i egenskap af General-Guvernör. Det är måhända lika mycket ett bevis på tidens sätt för behandling af studier, som på Oxenstjernas tidiga framsteg deri, att han i sitt 8:de år hållit en latinsk oration för Åbo Gymnasium. I Upsala tillbragte han sin tid från 1637 till 1644, hvarunder han de sista månaderne förde Rectoratet, såsom Rector Illustris. Från 1680 till 1686 var han Cansler för Åbo Universitet: från sistnämnde år till sin död bestridde han Cancellariatet vid Upsala Akademi. Under denna tid blefvo Akademiens byggnader förbättrade, särdeles Academia Gustaviana, som påbyggdes; Bibliotheket gynnades med förmåner och goda författningar; Konstkabinettet skänktes till Akademien; för Consistorium utsågs en ny beqvämare local; Kongl. Slottet förnyades, och Ridhuset med Stallgården uppbyggdes, äfvensom en Stall-Stat nu först formerades. När Jubelfesten, till minne af Svenska Kyrkans frälsning från Lithurgiska oväsendet, firades den 22 Febr. 1693 i alla Sveriges och underlydande provinsers Kyrkor, samt högre och lägre skolor, var största högtidligheten i Upsala, den Konungen och hela Hofvet samt Rådet med sin närvaro hedrade. Dervid anställdes ock en Theol. Doctors Promotion, hvarunder Bengt Oxenstjerna, såsom Cansler, medelst en latinsk oration gaf veniam promovendi.

[36] Grefve Bengt Oxenstjerna afled i Stockholm den 12 Juni 1702. Han är begrafven i Upsala Domkyrka, hvarest ett vackert Epitaphium öfver honom är uppsatt. Uti inscriptionen nämnes han: »Quatuor Regum Minister, Trium Senator, Duorum Primarius Rerum Præses.«

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]

[20]

[21]

[22]

[23]

[24]

[25]

[26]

[27]

[28]

[29]

[30]

[31]

[32]

[33]

[34]

[35]

[36]

ÄREMINNE ÖFVER Kongl. Rådet och Cansli-Presidenten GREFVE BENGT OXENSTJERNA, af Herr SVANTE GUSTAF SCHYBERG,

ÄREMINNE
ÖFVER
Kongl. Rådet och Cansli-Presidenten
GREFVE
BENGT OXENSTJERNA,
af
Herr SVANTE GUSTAF SCHYBERG,