Kommentar till strafflagen Kap.20./Kap 20

←  Historisk öfversigt

Kommentar till strafflagen Kap.20. av Johan C. W. Thyrén

20 KAP.

(enligt Lag den 20 Juni 1890).

Om stöld och snatteri.

§ 1.

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton Riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ej annorledes här nedan stadgadt är. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till två är höjas: äro de synnerligen mildrande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Går värdet ej öfver femton Riksdaler; då skall, der ej gerningen efter 4, 6, 8 eller 9 § bör annorledes anses, för snatteri dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

(M. B. 40: 1, 5; 47: 1; L. K. 22; 1, 2; L. B. 23: 1, 2; K. F. 4/5 1855 §§ 1, 2; Str. L. 16/2 1864, 20: 1, 2; K. F. 16/6 1875 § 1).

I. Det objektiva momentet i det allmänna tjufnadsreqvisitet.

Vid framställningen häraf åtskilja vi objektet och handlingen.

A. Objektet.

De egenskaper, som i allmänhet kräfvas hos tjufnadsobjektet, låta sig fördelas på sju reqvisitmomenter: sak (i juridisk mening), flyttbarhet (såsom rent fysisk bestämning), sjelfständighet; värde; kulturprodukt; in dominio ( )(extra dominium): främmande dominium. – Härtill skulle kunna fogas bestämningen: i främmande besittning; detta moment undersökes dock lämpligast i sammanhang med handlingen (såsom innefattande bl. a. en störing af främmande besittning).

1. Sak (i juridisk mening). Det allmänna begreppet sak implicerar materia: hvad som icke (ͻ: för den hvardagliga åskådningen) innefattar ett materiellt substrat, faller icke derunder. »Kraften», sådan den tänkes aflöst från materia, kan vara ett sjelfständigt värdeobjekt och såsom sådant tillgripas, men denna handling ingår icke under tjufnad. Undantag gör visserligen numera, enligt 20: 3 m. 6 (j. n. h. l.), det praktiskt vigtigaste fallet, nemligen elektrisk kraft. Bestraffande, såsom del. sui gen., utaf olofligt tillgrepp af kraft i andra fall, kan endast ifrågasättas ur synpunkten af egenmäktigt förfarande.

Ännu påtagligare uteslutas genom begreppet sak sådana andliga realiteter som rättighet, idé o. s. v. Olofligt inkasserande t. ex. för egen räkning af främmande fordran skulle möjligen kunna uttryckas såsom »tillgrepp af rättighet», men innehåller i och för sig intet tillgrepp af »sak» och kan derför icke utgöra tjufnad (väl deremot bedrägeri o. s. v.); en annan fråga, hvarom nedan (n. 4), under hvilka förutsättningar ett nämnda handling föregående och densamma möjliggörande tillgrepp af sak kan anses såsom tjufnad. Det motsvarande gäller om »tillgrepp af (litterära, artistiska, tekniska etc.) idéer». På detta område kan annan straffbarhet inträda, till den del nämnda idéer juridiskt utformats till »monopolrättigheter» och dessa försetts med straffskydd (litterär och artistisk eganderätt, patent etc.).

I moderna kultursamhällen uteslutas äfven den lefvande menniskan från sakbegreppets område (annorlunda i rättssystemer, som erkänt eller erkänna slafveri såsom rättsinstitut). Men under det »stjälande af barn» o. s. v., äfven med den mest utpräglade animus lucri, naturligen ej har något att göra med tjufnad (jfr Str. L. 15: 6–8; 22: 9), bör nämnda uteslutning anses gälla endast menniskan såsom lefvande organisk enhet, och hvarken menniskokroppen såsom lik, eller från menniskokroppen afskilda delar (hår etc.). Ur föreliggande synpunkt finnes således intet hinder för att sistnämnda föremål kunna utgöra tjufnadsobjekter, men jfr. ned. n. 6, α, γ, δ.

2. Flyttbarhet. Denna rent fysiska egenskap att vara lösgjord, flyttbar i motsats till den fasta marken och hvad dermed sammanhänger, bör icke förvexlas med den juridiska egenskapen af lös sak )( fast (L. 24/5 1895). Den genomgripande inverkan, som sistnämnda skillnad utöfvar inom många områden af rätten, hvilar på helt annan grund än föreliggande inskränkning i tjufnadsreqvisitet (t. ex. på nödvändigheten att, jemlikt lifvets regel, vid aftal om »fastighet» afgöra, hvad omfång kontrahenterna böra anses hafva förutsatt hos nämnda begrepp). Försåvidt blott föremålet låter sig flyttas, kan tjufnad icke på den grund uteslutas, att föremålet rättsligen betraktas såsom ingredierande del af en fastighet (äfven om t. ex., såsom i ett utländskt rättsfall förekommit, ett helt hus genom särskilda mekaniska åtgärder lyftes på rullar och bortföres).

3. Sjelfständighet. Afskiljandet utaf viss del af (flyttbar eller icke flyttbar) sak kan antingen anses innebära ett omhändertagande utaf den afskilda delen såsom ett sjelfständigt föremål eller ett blott och bart olofligt brukande. Olofligt brännande af ljus, lampa etc., begagnande af lackstång o. d. innesluter visserligen ett förbrukande förmedelst afskiljande af materiell del utaf föremålet ifråga, men då den afskilda delen icke i och för sig omhänderhafts, måste en dylik handling uppfattas endast såsom olofligt brukande. Ännu mera gäller detta om ett blott »slitande» på föremål, dervid den afsöndrade delen icke på något sätt låter sig bestämdt angifva: olofligt begagnande af kläder etc. Annorlunda deremot mjölkande af ko, utdragande af tagel ur hästsvans, afbrytande och medtagande af lackbit, ljusbit etc.: den tillgripna delen existerar här såsom särskildt föremål och blir tjufnadsobjekt (jfr. ofv. om den förändrade uppfattningen, under den historiska utvecklingen, af olofligt mjölkande L. L. B. 42; M. B. 43: 4). Att en än så väsentlig värdeminskning egt rum, kan deremot, vid den förstnämnda typen, icke hindra, att handlingen alltjemnt straffrättsligen framställer sig såsom olofligt brukande (t. ex. tjenarinnan, som använder sin matmoders nya drägt, hvilken i och med förlusten af sin fraicheur förlorar sitt mesta värde): tjufnadens objekt är icke omedelbart värdet, utan saken såsom bärare af värdet. Men i den män brukandet af den främmande saken äfven i yttre (materiellt) afseende närmar sig till fullständig konsumption, kan saken anses i sin helhet tillgripen och sålunda, derest uppsåtet från början haft denna omfattning (jfr. n. II, A, 2), tjufnad föreligga.

4. Värde. Uttrycket i 20: 1 m. 1 »gods eller penningar, jemfördt med uttrycket ib. m. 2 »går värdet ej öfver...» talar ganska afgjordt för att (liksom värdet i och för sig icke är tjufnadsobjekt, j. o. n. 3) lagstiftaren genom tjufnadsinstitutet icke velat skydda eganderätten i och för sig till sak, utan blott såtillvida som saken bärare af värde i betydelsen allmänt värde, marknadsvärde. Äfven rent rationellt sedt, måste denna ståndpunkt gillas, såsom öfverensstämmande med den riktiga psykologiska begränsningen af tjufnadsbrottet (j. n. II B). Det är sålunda icke tillräckligt med »affektionsvärde» (på hvilket lagens uttryck går värdet ej öfver... tydligen icke är tillämpligt). Tillgrepp af »värdelösa» (d. v. s. marknadsvärde saknande) gamla bref o. d., som må hafva ett än så stort personligt värde för egaren, kan derför endast komma under synpunkten af egenmäktigt förfarande.

I begreppet marknadsvärde ligger äfven, att värdet måste vara direkt, d. v. s. saken måste sjelf vara bärare af ett värde, icke blott vara ett medel att tillfälligtvis åtkomma eller att skapa ett värde. Ett lösrifvet blad ur en bok, en afslagen bit utaf en staty o. s. v. kunna under omständigheter genom att infogas på sin plats väsentligt höja det föremåls värde, hvarifrån de afskiljts; men sakna sjelfständigt värde. Bref, telegram etc., som blott hafva värde genom deri innehållna upplysningar; arkivalier och andra handlingar, hvilka blott såsom bevismedel hafva värde; deribland sålunda testamenten, qvitton, pantsedlar lydande på viss pantegare, vanliga skuldsedlar till viss man (eller order), sparbanksböcker, vexlar icke indosserade in blanco (äfven qvitterade) etc.; intyg af alla slag, äfven t. ex. pass; frikort för bestämd person till utställning, jernväg, ångbåt etc. – äro samt och synnerligen icke tjufnadsobjekter. Jfr. Naum. 1864, 286; N. J. A. 1894, 386; 1901, 442. Annorlunda deremot bref, hvilka, t. ex. såsom autografer, hafva direkt (marknads)värde; vanliga jernvägs- och ångbåtsbiljetter; vanliga entrébiljetter till teatrar o. d.; vexlar indosserade in blanco o. s. v. Egenskapen af innehafvarepapper innebär emellertid ej mer än möjligheten af direkt värde; värdet kan naturligen deficiera på grund af utställarens insolvens (som kan göra det omöjligt att ens till något pris anbringa papperet på marknaden), af preskription o. s. v. Att ett föremål kan utbytas, låt vara af förste bäste innehafvare, mot föremål med direkt värde, innebär icke med nödvändighet, att förstnämnda föremål sjelf skall anses hafva direkt värde. Om det sålunda faktiskt ar afsedt att utgöra bevismedel i nämnda afseende blott för viss person, ehuru denna begränsning icke framgår af föremålet sjelft, måste det anses sakna direkt värde och icke utgöra tjufnadsobjekt: tillgrepp af t. ex. pollettmärke till jernvägsbagage kan sålunda icke straffas såsom tjufnad (men väl uttagandet af bagaget, förmedelst det tillgripna märket, såsom bedrägeribrott). Af liknande skäl utgör icke makulerad sedel (jfr. K. Rescr. 17/8 1801, Backman III, 68), falsk sedel (jfr. rättsfall 1845, Olivecrona 44, n. 6) o. d. tjufnadsobjekt, oansedt huruvida inkulpaten lyckats deremot tillbyta sig verkliga värdeföremål. Mera tveksam kan man vara om föremål af den typ som t. ex. vissa returbiljetter, hvilka uttryckligen förbjuda öfverlåtelse (»får ej öfverlåtas», »nicht übertragbar» o. s. v.); dylika föremål äro emellertid icke blott bevismedel för viss person, utan verkliga bärare af bestämbart värde, enär deras förlust betyder, för egaren, en total och definitiv förlust af inköpspriset. Dertill kommer att, såvida icke hvarje användande af dylik mot förbudet öfverlåten biljett skall anses innefatta bedrägeribrott (hvilket visserligen i utländsk rättspraxis förekommit), tillgripande af sådan äfven jemte derpå följande begagnande skulle blifva straffritt (eller blott falla under extensionen af 10: 20), derest densamma icke finge betraktas såsom tjufnadsobjekt.

Det ofvan sagda gäller naturligen äfven om den tillgripande genom tillgreppet i den meningen »gör en vinst», att han befriar sig från ett emot honom sjelf riktadt bevismedel; gäldenären t. ex., som tillgriper skuldsedeln för att kunna undandraga sig att betala skulden; för dylika fall blir Str. L. 22: 2 m. 4 tillämplig.

Marknadsvärde bör fattas=det värde, till hvilket saken skulle kunna försäljas på öppna marknaden, icke hvad den på sin tid kan hafva betingat i inköp eller hvad det skulle kosta att nu framställa en alldeles likadan sak: i olika fall skulle än den ena, än den andra af dessa beräkningsgrunder kunna leda till högre belopp (jfr. t. ex. böcker).

Uttrycket »värdet» i § 1 m. 2 innebär endast ett i landets mynt bestämbart värde, icke något visst minimum, t. ex. landets minsta myntenhet. Enligt sistnämnda uppfattning skulle än så ofta upprepade (men icke in continenti företagna) tillgrepp styckevis t. ex. af enstaka småbröd o. d., värda pr. styck en bråkdel af ett öre, öfverhufvud icke kunna straffas, då 20: 8 förutsätter, att de särskilda handlingarne utgjort »snatterier» och sålunda deras objekter varit hvar för sig tjufnadsobjekter.

Den tidpunkt, som måste läggas till grund för värdeberäkningen, är tjufnadshandlingens (apprehensionens) ögonblick; om värderingen jfr. R. B. 17: 35. Ett rättsfall, der, vid olikhet mellan nämnds och sakkunniges värdering, den senare lagts till grund, se Naum. 1870, 381.

5. Kulturprodukt. I öfverensstämmelse med den historiska utvecklingen af det privata förmögenhetsbegreppet, och med den derpå fotade allmänna rättsåskådningen (hvilken ställer tillgrepp af t. ex. äpplen i trädgård på stort afstånd från tillgrepp af löf å skogsträd, och, än mer, af lingon o. d. i skog och mark), gör straffrätten alltjemt stor skillnad emellan sådana saker, som framställa sig såsom rena »naturprodukter» och sådana, som mer eller mindre objektivera menskligt arbete, »kulturprodukter». Under det kulturprodukterna, såvidt de uppfylla öfriga reqvisitmomenter, alltid äro tjufnadsobjekter, indela sig motsvarande naturprodukter i tre kategorier: 1) de som stundom utgöra tjufnadsobjekter (20: 2), stundom (under vissa förutsättningar med hänsyn till värde eller brottssubjekt) åverkansobjekter: växande träd och vissa delar deraf; 2) de som alltid utgöra åverkansobjekter: växande gräs på naturlig äng, vindfälle etc. (vare sig de falla under 24: 3 eller 24: 4); 3) de som aldrig utgöra vara sig tjufnads- eller åverkansobjekter, alltså öfverhufvud icke äro straffskyddade: skogsbär, svampar etc. – Härvid är emellertid att märka, att naturprodukterna genomgående blifva, att betrakta såsom kulturprodukter, så snart de genom menskligt arbete hopsamlats etc., utan att de behöfva hafva undergått någon substantiell förändring. Fällda träd, slaget gräs (från naturlig äng), hopplockadt vindfälle, tång, lingon, svampar o. s. v. objektivera i detta skick menskligt arbete och hafva förvandlat sig q. h. till kulturprodukter, äro således samtliga (oafsedt qvantum och brottssubjekt!), tjufnadsobjekter.

Frågan, huruvida menskligt arbete skall anses objektiveradt i saken, kan icke afgöras genom en undersökning af sakens faktiska uppkomst, utan måste bedömas efter det intryck, saken omedelbart framkallar. Således äro träden i en trädgård att anse såsom kulturprodukter, äfven om de händelsevis till någon del skulle utgöra lemning af en gammal skog; likaså t. ex. träd i en allé; väl också trädtelningar i en plantskola (som tydligen framstår såsom sådan), äfven om denna år belägen inne i en skog; skogens träd deremot naturprodukter, äfven om de en gång i tiden blifvit sådda, planterade etc. af menniskohand. Matjord på en åker är naturprodukt – den må hafva kostat än så mycket menskligt arbete att framställa; antagligen likaså matjord i en trädgård; gödning deremot i en komposthög år tjufnadsobjekt. – I ena som andra fallet inverkar icke den tillgripandes kännedom om sakens faktiska uppkomstsått. – Att det i kulturprodukten objektiverade arbetet förrättats af den tillgripande sjelf, inverkar icke i princip: såvida det arbete, som förvandlade naturprodukten till kulturprodukt, utfördes för egarens räkning och tillgreppet icke skedde i sammanhang med arbetet, utgör handlingen icke åverkan utan tjufnad: t. ex. skogsarbetare, som, enligt aftal, fällt träd, huggit ved etc., och, vid senare tillfälle, tillgriper något af den sålunda uppkomna kulturprodukten. Dock måste i dylika fall, med hänsyn till gränsen emellan tjufnad och försnillning, besittningsförhållandet noga undersökas (j. n. sub B, 1 b).

6. Dominium. De saker extra dominium, hvilka icke genom ockupation kunna öfverföras i dominium, t. ex. luften, kunna likväl genom specifikation af ett eller annat slag, i det de uti sig upptaga menskligt arbete, undergå denna förändring (t. ex. frusen luft) och sålunda blifva tjufnadsobjekter.

I öfrigt kräfver gränsen för dominium en bestämning dels a) med hänsyn till dess inträdande genom ockupation, dels b) med hänsyn till dess upphörande genom dereliktion.

ad a. En sak, hvartill eljest ingen egare finnes eller är känd, kan i allmänhet icke anses genom en fingerad ockupation tillhöra den, på hvars område den befinner sig (»jordegaren»); fastmera gäller såsom regel – då egare »kommer ej inom natt och år sedan lyst är» – »tage Konungen två delar och tridiung den som hitte» (S. P. § 16 p. 2). I fråga om »nedgrafven skatt, bottenfynd» o. d. är »jordegaren», jemlikt K. F. 30/5 1873, något gynnsammare ställd: nämnda föremål fördelas lika mellan honom och upphittaren; »fornsaker» tillfalla dock upphittaren ensam, men med skyldighet att till Staten hembjuda och mot lösen etc. afstå fornsaker af guld, silfver och koppar (ib.). Skeppsfynd, som upptages i öppen sjö (jfr. N. J. A. 1895, 426), från sjöbotten eller »flytande på vattnet», tillfaller, då egaren ej inom ofvannämnda tid låter sig afhöra, »den, som bergat»; men skeppsfynd, som upptages från stranden (»strandvrak»), tillfaller Kronan, efter afdrag för bergarelön och kostnaden för godsets kungörande och vård (L. 12/6 1891). Jordegaren har i fråga om skeppsfynd lika litet någon rättighet som i fråga om vanligt hittegods. - I samtliga nämnda fall torde riktigast böra anses, att, bortsedt från ett eventuellt den ursprunglige egarens eller ett från honom deriveradt dominium, intet dominium föreligger före ockupationen; genom denna åter uppstår dominium samtidigt för de i hvarje särskildt fall berättigade. Möjligheten att utgöra tjufnadsobjekt kan sålunda, för ifrågavarande föremål, aldrig grunda sig på ett jordegarens dominium såsom sådan; i hvad mån ett eventuellt annat dominium kan få denna betydelse, j. n. sub B 1, angående gränsen emellan tjufnad och hittegodsförskingring; samt för hvad särskildt angår skeppsfynd, ad § 4 m. 8. – Beträffande (obrutna) mineralier o. d. förfaller frågan om tjufnad, redan derför, att de äro naturprodukter (n. 5), till dess de varit föremål för menskligt arbete; ehuru det, med hänsyn till grufrättens bestämmelser, icke är oomtvistligt, huruvida ett dominium föreligger för jordegaren resp. grufegaren, lärer ett olofligt tillgrepp af sådant mineral (likgiltigt huruvida det skett i fritt fält, eller inom inmutadt eller koncessioneradt område, eller inom utmål), kunna hänföras under Str. L. 24: 4 med den tolkning, denna bestämmelse fått i rättspraxis. – Egenskapen af naturprodukt blir afgörande äfven i fråga om ockupation af bernsten, koraller, perlor o. d., hvilken, såvidt den sker i hafvet, kan komma att ses ur synpunkten af fiske (j. n.); på land uppkastad bernsten etc. måste bedömas på samma satt som t. ex. tång, och sålunda hänföras till objekterna för Str. L. 24: 4.

Vissa saker måste emellertid, enligt »lifvets regel», utan hänsyn till deras uppkomst, anses, i och med befintligheten på visst jordområde, ingå i jordegarens (eller hans ställföreträdares) dominium, t. ex. kreatursspillning. Olofligt tillgrepp t. ex. af gödsel på stadsgator, bör derför, såsom äfven stundom skett i utländsk rättspraxis, behandlas såsom tjufnad, försåvidt staden, sjelf eller genom annan person, på hvilken rättigheten öfverlåtits, uppsamlar gatugödseln i syfte att tillgodogöra sig densamma (så att den icke kan anses såsom derelinqverad sak).

Några särskilda arter af föremål kräfva i förevarande afseende en närmare utredning, nemligen α) vatten, β) djur, γ) menniskokroppens delar, δ) föremål i grafvar.

ad α. Hafvets vatten kan icke genom ockupation öfvergå i dominium, såvida det icke afskiljes ur hafvet, i hvilket fall ett slags specifikation föreligger. Är denna tillräckligt utpräglad, kan hafsvattnet samtidigt förvandla sig från naturprodukt till kulturprodukt; så blir t. ex. hafsvatten, som transporterats inåt landet för att användas till bad, eller is, som skurits ur hafvet, att betrakta såsom tjufnadsobjekter. Olofligt isande på hafskusten åter kan i hvarje fall icke blifva tjufnadsbrott, då isen i detta skick lika väl som det rinnande hafsvattnet är ren naturprodukt; det frusna hafsvattnet står emellertid, såsom orörligt, dominium åtminstone så pass nära, att nämnda handling möjligen kan komma under Str. L. 24: 4, i analogi med tillgrepp af obrutna mineralier, j. o.

Äfven om annat i naturen förekommande vatten, gäller, att det icke blott är naturprodukt, utan i regel, så länge det innehålles i sin naturliga bassäng eller rinner i sin naturliga fåra, extra dominium. Dock kan det genom ockupation såväl komma i dominium, som äfven under omständigheter blifva att betrakta såsom kulturprodukt. Det sistnämnda torde vara förhållandet med vatten, som ockuperats, i ledning etc., för att materiellt förbrukas. Såsom tjufnadsobjekt är sålunda tydligen att anse t. ex. vatten från helsokällor, som fyllts på flaskor; väl äfven vatten i vanlig vattenledning med dertill hörande bassänger och rör; möjligen äfven vatten i irrigationssystemer. Men rinnande vatten, som ockuperats endast för att användas såsom kraft, t. ex. genom vattenkraftens förvandling till elektrisk eller för att drifva hjul, kan icke anses ockuperadt såsom sak och derför icke hafva öfvergått i dominium. – Vattnet i vanliga brunnar kan knappast anses hafva ockuperats på det specifika sätt, som skulle fordras för att (icke blott bringa det under dominium, utan) förvandla det till kulturprodukt; det kan derför, äfven om det genom särskilda omständigheter, skulle hafva acqvirerat värde, svårligen vara tjufnadsobjekt; på sin höjd, för dylikt fall, straffskyddadt genom en extension af 24: 4 (resp. 10: 20, egenmäktigt förfarande).

ad β. Den vanliga juridiska indelningen af djur i vilda, tamda och tama är äfven för straffrätten utaf afgörande betydelse. Lefvande vilda djur komma först genom ockupationen i dominium och kunna följaktligen icke stjälas genom utan först efter ockuperandet. Tamda djur äro in dominio så länge de befinna sig i ockuperadt tillstånd och derutöfver så länge de kunna antagas besitta en animus revertendi; ett tillgrepp kan derför äfven under sistnämnda förutsättning blifva stöld (försåvidt innehaf kan anses föreligga i trots af den tillfälliga frånvaron af ockupationstillståndet; i motsatt fall kommer tillgreppet, dominium förutsatt, under 22: 11 eller 19, jfr. n. sub B, 1). Tama djur äro i fråga om dominium och tjufnad likställda med andra kulturprodukter.

Enär i fråga om vilda djur dominium icke utan vidare föreligger, har jordegarens intresse tillgodosetts genom de tvänne till åverkansdeliktet hörande instituterna oloflig jagt och olofligt fiske (Str. L. 24: 12-14). Dylika djur i fritt tillstånd anses icke ockuperade, äfven om de, såsom fallet kan vara särskildt med fiskar, icke kunna af sig sjelfve komma utom en gifven jordegares område (detta i trots af § 31 i K. St. 17/10 1900; jfr. Jagt St. § 14 och Str. L. 24: 12). Om emellertid vatten, som innehåller fiskar, är af så inskränkt omfång, att det kan betecknas såsom fiskdam, anses fiskarne af ålder i svensk rätt såsom ockuperade, således in dominio och dermed tjufnadsobjekter. Det motsvarande gäller i senare rätt icke om vilda djur i hägnad jagtpark eller djurgård (24: 12); men naturligen om djur, som fångats och inneslutits i ett förvaringsrum, der de utan vidare kunna tagas: likaså om djur, som befinna sig fångade i giller, ryssjor o. a. jagteller fiskeredskap.

Omfånget af begreppen jagt och fiske måste bestämmas genom jemförelse med typiskt jagande och fiskande med hänsyn till fångstsätt och ekonomisk betydelse. Tydligen kan det icke komma an på t. ex. om de fångade föremålen äro »fiskar» i zoologisk mening: jfr. K. St. 17/10 1900 § 25 angående ostron-, perl-, hummerfiske etc., deremot torde fångst af fogelägg, ehuru omnämnd i Jagt St. § 13, icke kunna hänföras till jagt. Vilda djur (incl. delar eller produkter af sådana, äfvensom döda kroppar), hvilka icke äro föremål för jagt eller fiske, kunna antingen vara (i likhet med sistnämnda föremål) extra dommium, till dess de ockuperats (hvilket, som nämndt, inträffar med lefvande vilda djur), eller också in dominio äfven utan särskild ockupation. Men i ena som andra fallet kunna de, såsom naturprodukter, aldrig, utan att befinna sig i ockuperadt tillstånd, utgöra tjufnadsobjekter. Vid sådant förhållande hafva vi icke anledning att här närmare ingå på frågan om deras straffrättsliga ställning. Blott i förbigående må erinras, att lagen (B. B. 21: 2) i fråga om vilda bin tydligen betraktar olofligt tillegnande såsom hittegodsförskingring – en ståndpunkt, som i svensk rätt har gamla anor (beroende på binas ekonomiska betydelse i äldre tider), men hvaraf inga konseqvenser få dragas, hvarken för hittegodsrleliktets reqvisit eller i fråga om dominium till andra dylika föremål (blodiglar etc.); för straffskydd med hänsyn till döda djur eller delar och produkter af djur kan det i öfrigt komma an på det ganska ovissa omfånget af Str. L. 24: 4.

ad γ. I samma ögonblick en kroppsdel, genom afskiljande från den lefvande menniskokroppen, blir sak (j. o. n. 1), bör dominium anses uppstå. En annan fråga, huruvida en sådan kroppsdel har värde; skulle emellertid detta få anses vara förhållandet (t. ex. afklippt hårfläta), så utgör kroppsdelen ett tjufnadsobjekt som alla andra Men om afskiljandet och tillgreppet företagas in uno, kan tjufnad icke, utan extension af det allmänna tjufnadsreqvisitet, anses föreligga (eftersom tjufnad förutsätter, att saken är i dominium, då tillgreppet föröfvas – jfr. oloflig jagt och fiske) i fråga om kroppsdelar, som organiskt höra samman med kroppen; väl deremot i fråga om kroppsdelar, som helt eller delvis äro artificiella och vid hvilka sålunda ett dominium redan förut existerar (ͻ: afryckande och tillgrepp af peruk = stöld; jfr. utdragande och tillgrepp af guldplomberad tand etc.; deremot icke afklippande och tillgrepp af växande hårfläta: har bör misshandel anses föreligga, jfr. Komm. 14 K. ad § 10, II, 1, b). Om död menniskokropp, j. n.

ad δ. Ehuru dominium icke i allmänhet kan antagas med hänsyn till föremål befintliga i grafvar, framgår det otvetydigt af äldre svensk rätt, senast 20: 5 m. 3 enligt den ursprungliga lydelsen af 1864 års Strafflag, att tillgrepp af dylika föremål är tjufnad. Tillgrepp ur graf af lik, äfven i lukrativt syfte (såsom i det inom utländsk rättspraxis inträffade fall, att dödgräfvare återuppgräfver och för dissektionsändamål afyttrar nyss begrafna lik), är dock att föra enbart under Str. L. 11: 4. Att dominium saknas, afgör icke frågan, då detta, som nämndt, merendels gäller lika väl om andra i grafven befintliga föremål, hvilka otvifvelaktigt äro tjufnadsobjekter; med mera skäl skulle kunna anföras, att liket, vid tidpunkten för tillgreppet, är i annan mening än nämnda föremål, extra commercium. Emellertid är ett objektivt reqvisitmoment in commersio, såsom skildt från in dominio, i modern rätt icke lätt genomförbart, och det afgörande argumentet är fastmera. att lagstiftaren i 11: 4 så strängt bestraffat sjelfva upptagandet i och för sig, att det icke är sannolikt, att han tänkt sig en konkurrens med 20 kap. för det särskilda fall, att handlingen skett animo lucri. – Tillgrepp af obegrafvet lik bör jemval föras under 11: 4 (m. 2). Handlingen uttryckes här visserligen endast genom »misshandlar», men jfr. i m. 1 »upptager eller eljest misshandlar». Ett äldre rättsfall af sistnämnda typ, se K. B. 9/5 1704 (Flintberg V. 645).

ad b. Verklig dereliktion, hvarigenom sak blir en res nullius, förutsätter uppgifvande af animus domini å egarens sida. Af allmänstraffrättsliga regler följer emellertid, att sakens befintlighet i en situation, af hvilken man enligt »lifvets regel» är berättigad att sluta till att egaren derelinqverat (och icke endast borttappat eller eljest förlorat) saken, utesluter saken från tjufnadsobjekterna (såväl som öfverhufvud från förmögenhetsbrottsobjekterna). Cigarrstumpar, tidningar etc. qvarlemnade i jernvägskupéer, utkastade slitna galoscher, slitna föremål befintliga på en afskrädeshög o. s. v. äro derför icke dylika objekter, äfven om in casu egaren icke skulle hafva derelinqverat (utan endast glömt eller tappat) dem; tagas de ur innehaf (såsom i förstnämnda exempel, jfr. ned. sub B, 1 a), blir handlingen icke stöld; tagas de utom innehaf, blir den icke hittegodsförskingring. Men har den tillgripande in casu sig bekant qvarvaron af animus domini i trots af sakens skenbart derelinqverade läge, så qvarstår, med hänsyn till detta brottssubjekt, sakens egenskap af tjufnadsobjekt. Såsom tjufnad bör derför anses det stundom inträffade fall, att, efter skjutöfningar, person, som har sig bekant, att de nedfallna kulorna pläga, för metallvärdets skull, inom visst område insamlas af vederbörande, i förväg derstädes insamlar och tillgriper dem; skulle än, efter omständigheterna, innehaf icke få antagas för den berättigade (och sålunda brottet icke utgöra stöld), är saken dock icke att anse som derelinqverad, förr än animus domini – i detta fall uttryckt genom en sträfvan att återfinna saken - upphört. Likaså är tydligt, att den, som t. ex. sett egare kasta från sig sak under sådana omständigheter, att motivet tydligen varit skrämsel, icke enbart häruti har tillräcklig anledning att betrakta saken såsom derelinqverad.

7. Främmande dominium (res aliena). I modern rätt faller den tillgreppshandling icke under tjufnad, hvilken kränker främmande sakrätt uti tillgriparens egen sak. Lika litet blir det stöld, om handlingen på. annat sätt kränker tredje mans intresse (dervid det stundom kan inträffa, att det blir svårt eller omöjligt att införa handlingen under någon annan brottskategori). Omyndig egare etc., som svikligen återtager sin ogiltigt föryttrade sak, begår icke stöld; ej heller den, som svikligen återtager ett (t. ex. på grund af vad) i och för eventuell utbetalning deponeradt belopp; ej heller den som, efter att hafva till egen order utställt och in blanco indosserat en vexel (hvilken sålunda utgör tjufnadsobjekt), tillgriper vexeln från acceptanten, innan denne erhållit valuta o. s. v.

En vigtig konseqvens är, att konkursgäldenär, som olofligen tillgriper saker ur massan, icke kan straffas för stöld, enär han sjelf (och ingalunda borgenärerna, eller massan såsom juridisk person) är egaren. Då icke heller uttrycket i Str. L, 22: 13 taga åter det annan under panträtt innehafver skulle kunna analogivis utsträckas till att omfatta ifrågavarande handling, lärer densamma, till den del den icke kan föras under Str. L. 23: 1 eller 2 m. 1 (hvilket dock merendels torde låta sig göra), icke kunna anses i annan mån straffbar än genom extensionen af Str. L. 10: 20. (I fråga om konkursgäldenär, som sjelf fått boets förvaltning om hand, bör Str. L. 22: 14 anses tillämplig).

En annan konseqvens är, att testamentstagares tillgrepp af honom tilltestamenterad sak – vare sig han har sig denna dess egenskap bekant eller ej – enligt svensk rätt, hvilken icke känner någon hereditas iacens såsom juridisk person, icke kan anses såsom tjufnad (r. försnillning): nb. om saken verkligen kommer att tillfalla honom på grund af testamentet; i sådant fall måste nemligen den för honom uppstående eganderätten anses retroaktiv. Skulle åter testamentet ogillas, blir handlingen (objektivt) att uppfatta såsom tillgrepp af främmande sak (dervid emellertid, i subjektivt afseende, försåvidt den handlande känner sakens egenskap af honom tilltestamenterad, tjufnads- r. försnillningsuppsåtet lätt kan deficiera).

Att saken skall vara främmande, innebär icke, att tjufnad skulle vara utesluten vid hvarje fall af samegendom, då saken sålunda är delvis egen, delvis främmande. Fastmera visar en jemförelse med Strafflagens innehåll i öfrigt, att lagstiftaren (i fråga om kulturprodukter) ställt samegendom under särskildt straffhot endast i det fall, att samegarne kunna anses befinna sig i samfäldt bo eller bolag (Str. L. 22: 20) och tillgreppet i öfrigt innehåller bodrägtens reqvisiter (på hvilka vi icke här hafva att närmare ingå). Men i alla fall af tillgrepp utaf samegendom (som är kulturprodukt), der nämnda förutsättningar saknas, måste tjufnad (r. försnillning) antagas, såvidt handlingen icke skall blifva straffri (eller stanna vid 10: 20). Vaktmästare t. ex. vid badhus o. d., som ur en sparbössa tillgriper de gemensamma drickspenningarne, af hvilka han endast kan anses egare till en pars quota, gör sig förfallen till ansvar (icke för bodrägt, utan) för tjufnad (eller försnillning, allt efter innehafvet).

B. Handlingen.

Tjufnadshandlingens väsen ligger i kränkningen af eganderätten; men såsom regel gäller, att denna kränkning skall vara förbunden med sakens rättsstridiga öfverförande i gerningsmannens innehaf (på sådant sätt, att handlingen icke faller inom rånreqvisitet: derom jfr. ned. ad § 4, m. 6). Ehuru nu detta rättsstridiga öfverförande icke i och för sig innebär kränkning af eganderätten, har dock erfarenheten visat, att det så ofta är förenadt med animus domini, att det skulle vara praktiskt olämpligt att behandla tillgreppet i och för sig endast såsom besittningsstöring och låta straffbarheten för tjufnad uppstå först då gerningsmannen möjligen företagit en ytterligare handling (försäljning, förtärande etc.), hvarigenom hans animus domini alldeles uttryckligen objektiverats. Lagarne betrakta derför animus domini såsom tillräckligt objektiverad genom sjelfva tillgreppet (såvida inga omständigheter göra det sannolikt, att detta gått ut på. något mindre än eganderättskränkning: besittningsstörande, olofligt brukande o. s. v.). – Det nämnda är tydligen icke tillämpligt på det undantagsområde af tjufnadsdeliktet, hvilket icke innefattar rättsstridigt öfverförande af innehaf: derom jfr. särskildt ad § 3 m. 1.

1. Besittningskränkningens förutsättningar.

Såvidt emellertid ofvanstående regel gäller, blir alltså handling, som icke innefattar rättsstridigt öfverförandei innehaf, icke tjufnad. Häraf åter äro framför allt två slutsatser att, draga: dels a) att ett icke rättsstridigt öfverförande i innehaf (äfven med en rättsstridig animus domini!), dels b) att en eganderättskränkning med hänsyn till en redan i den kränkandes innehaf varande sak, icke utgör tjufnad. Förstnämnda synpunkt är framför allt af betydelse för gränsen emellan tjufnad å ena sidan samt hittegodsdeliktet (Str. L. 22: 19) och förskingring (Str. L. 22: 11) å den andra; sistnämnda synpunkt för gränsen emellan tjufnad och förskingring.

ad α. Ur denna synpunkt kräfves ett åtskiljande mellan rättsstridigt och icke-rättsstridigt öfverförande i innehaf. Att innehafstagandet såsom sådant är rättsstridigt förutsätter med nödvändighet, att saken i någon grad (åtminstone med hänsyn till för den tillgripande kända särskilda omständigheter) kan anses, i handlingens ögonblick, befinna sig i besittning (ett undantag härifrån, jfr. ned. ad § 4, m. 8). Detta besittningsförhållande måste här bestämmas med afseende på α) faktiskt innehaf; β) rättsskydd; γ) animus possidendi.

ad α. Besittning kräfver först och främst, att saken befinner sig i faktiskt innehaf. Detta kan vara gifvet αα)i och med sakens yttre förhållande till andra saker; ββ) oberoende häraf, genom sakens förhållande till viss person.

ad αα. En saks yttre förhållande till andra saker kan objektivera ett innehaf isynnerhet på två. sätt, nemligen dels derigenom, att saken befinner sig i situation, som öfverensstämmer med »lifvets regel», här i betydelsen af det vanliga och naturliga sättet för sakens produktion, användning m. m. (den är »på sin plats»); dels derigenom, att den befinner sig i ett omslutet rum, hvilket såsom sådant uppenbarar en animus possidendi (naturligen kunna ofta dessa omständigheter sammanträffa). I ena som andra fallet måste det intryck uppstå, att saken är, der den är, på grund af en mensklig vilja: båda situationerna innesluta ett teleologiskt moment. Exempel af den förra typen (jfr. Str. L. 1864, 20: 3) äro: växande (och genom menskligt arbete frambragt) gröda; fisk i fiskredskap och villebråd i jagtredskap; plog på åker; trädgårdsredskap i trädgård; fiskeredskap utlagda i och för fiske eller upphängda till torkning eller, såsom tillsvidare utom bruk, upplagda (Schmidt J. A. 8, 115) på stranden; yxa vid afverkningsställe; spade i dike under gräfning; räcka utlagd till blekning; plagg uthängdt till vädring; kransar eller växande blommor på graf (N. J. A. 1888, 550); dragg på sjöbotten nära strand; gärdsel, timmer o. d. ute i mark och skog; timmer under flottning; mjölkkärl på mjölkbord och öfverhufvud saker, som tydligen ställts hän för att snart hemtas och återtagas. Alla dylika föremål kunna icke »hittas» (utom af person, som kan antagas icke hafva förstått situationen, jfr. ned. II, A, 2). Exempel tillhörande den senare typen (eller båda typerna på en gång) äro: alla saker som finnas i en våning (äfven om f. t. obebodd), t. ex. mynt som anträffas under möbler [af motsatt uppfattning, i ett äldre rättsfall, majoriteten (4 )( 3) i H. D., Naum. 1865, 514]; öfverhufvud hvad som förekommer inuti ett hus, hvilket i någon mån kan uppenbara en exklusiv vilja; i skjul etc., hvilket såsom sådant regelbundet användes; i droskor (j. n.) etc.; föremål på en gård, i en trädgård och på liknande omslutna eller någorlunda bestämdt begränsade områden, såvidt föremålen icke äro af den beskaffenhet, att de icke kunna antagas vara »med flit» der placerade (en minskning i den omslutande energien måste medföra ett ökadt hänsyntagande till afsigtligheten i läget). – En mindre rubbning i sakens yttre situation får icke anses upphäfva innehafvet, såvida nemligen dock läget med tillräcklig tydlighet låter förstå, hvarthän saken hör, hvarifrån den kommit, att den har utsigt att snart återfinnas af vederbörande o. s. v. Om utaf tvätt, upphängd till torkning, någon persedel nedfallit och kanske bortförts ett stycke af vinden, kan den dock icke »hittas», såvidt sammanhanget framgår af situationen. Lika litet en brosch, en ring o. s. v., som befinner sig på en gård, omedelbart under ett öppet fönster, helst om andra liknande föremål samtidigt qvarligga i fönstret. – Äfven andra fall kunna tänkas, än som ingå under de nämnda typerna: t. ex. saker befintliga likagodt hvar, hvilka bevakas af en hund, som kan antagas qvarlemnad för ändamålet.

ad ββ. Hvad en person håller i hand, bär i sina fickor o. s. v., är tydligen, utan hvarje afseende på dess användning, i denna persons faktiska innehaf. Likaså hvad han ställt ifrån sig, tappat o. s. v., men under sådana förhållanden, att han kan antagas snart komma att återtaga r. återfinna det; isynnerhet om saken befinner sig i hans omedelbara närhet, inom synhåll etc. Blotta närheten, utan verkligt samband mellan person och sak, konstituerar naturligen intet innehaf: det är ej nog, att det ser ut som om ett samband funnes. Men om, å andra sidan, ett verkligt samband finnes, så behöfves, för att innehafvet skall blifva verksamt emot tredje man, ingen annan kännedom hos denne om sambandet än den förmodan, som kan grundas på yttre närhet etc.: den som ser en plånbok på marken nära en person och animo domini tillgriper den, medan personen ännu är i närheten, gör sig, såvidt plånboken tappats af ifrågavarande person, skyldig till tjufnad (icke förskingring; än mindre hittegodsdelikt). Ett begränsadt område, som regelbundet genomsökes eller hålles under uppsigt, medför innehaf, åtminstone såvida sakens omfång och beskaffenhet, jemte andra omständigheter, göra sannolikt, att den snart skulle påträffas af vederbörande; i fråga om bebodd våning etc. samverkar alltså detta moment med det ad α anförda. I samma mån som uppsigten deficierar eller dess resultat göres ovisst (genom sakens litenhet, mängden af passerande personer etc.), förtunnas äfven innehafvet och försvinner; jfr. t. ex. spårvägskiosker, der många menniskor i hastig följd passera: i dylika fall kräfves jemn uppsigt, om för qvarglömd sak innehaf på denna grund skall antagas. I fråga om jernvägsvagnar, spårvagnar o. d. torde innehaf oftare böra antagas: ännu bestämdare i fråga om droskor o.), som sällan på en gång inrymma flere för hvarandra främmande personer. – Ett innehaf kan äfven konstitueras utan faktisk närhet emellan person och sak, på basen af dels personens vetskap om sakens läge jemte vilja att besitta den n.), dels en viss sannolikhet att han skall kunna behålla saken för sig sjelf. Han har sålunda innehaf till gods, hvilket han nedgräft i en skog, men i allmänhet icke till ett värdeföremål, som han lagt ifrån sig på en allmän väg i syfte att längre fram hemta det. Emellertid kan ett innehaf af denna art icke få betydelse för handlingar af annan tredje man, än den som känner förhållandet (j. n. II, A, 2).

ad β. Besittningen, såsom basis för tjufnad, förutsätter, att det faktiska innehafvet är i någon grad rättsligen skyddadt. Det sista är icke förhållandet med det innehaf, som uppstått genom rättsstridigt tillgrepp, så långt begreppet bar gerning kan anses sträcka sig. Den som sålunda, under sken af att hjelpa den bestulne (Str. L. 5: 11), animo domini fråntager tjufven, å bar gerning, den stulna saken, gör sig sjelf, enär tjufvens innehaf på denna tidpunkt absolut saknar rättsskydd emot ifrågavarande person, icke genom sjelfva besittningstagandet skyldig till någon objektivt rättsstridig handling och sålunda icke till stöld (men väl, för den händelse tillegnande faktiskt följer, till förskingring). Men då situationen icke längre omfattas af begreppet bar gerning, inträder ett rättsskydd äfven för tjufvens innehaf, i så måtto, att hvarken egaren (i annan ordning än enligt S. P. § 16 m. 7) eller annan enskild person har rätt att fråntaga honom saken: från detta ögonblick blir tredje mans tillgrepp, animo domini, från tjufven, att anse som tjufnad (likväl, af andra skäl, icke den ene medbrottslingens tillgrepp från den andre, j. n.).

ad γ. Under det sålunda besittningen, såsom bas för tjufnadsdeliktet, förutsätter något moment af rättsskydd, kan den däremot icke, i detta afseende, anses förutsätta en animus possidendi (eller detinendi) i vidare mån, än en sådan är nödvändig för sjelfva det faktiska innehafvet (ͻ: om detta i öfrigt grundar sig endast på lokal närhet emellan person och sak och derpå beroende möjlighet till omhändertagande; jfr. ofv. ad α, ββ). Utöfver detta område måste en animus hos besittaren anses obehöflig: om A tillgriper något ur X's ficka, blir handlingen tjufnad, äfven om saken, X ovetande, blifvit ditstoppad af M; likaså om A i X's våning tillgriper sak, som, X ovetande, der qvarglömts af M; likaså om A tillgriper t. ex. ett nät, som en tid varit förlagdt och af X ansedt förloradt, men, honom ovetande, lagts tillbaka bland öfriga nät på torkningsplatsen, eller om A tillgriper ett främmande nät, som af misstag kommit med bland X:s nät.

---

Om besittning i nu utvecklade betydelse föreligger, så är öfverförande från denna besittning till annat innehaf alltid rättsstridigt, såvida icke särskilda allmänstraffrättsliga grunder skulle in casu medföra, att antingen öfverhufvud ingen rättsstöring eller ingen rättsstridig sådan föreligger. Hvad särskildt förstnämnda fall beträffar, må erinras, att besittningen i nämnda, mening icke upphäfves deraf, att den besittande är i större eller mindre omfång rättsligen inkapabel: det faktiska innehafvet likasom dettas rättsliga skydd kan tillkomma ett litet barn såväl som en vansinnig person (om ock i dylika fall särskilda intressekollisioner kunna inverka på rättsstridigheten). I fråga om samtycke, såsom upphäfvande handlingens karakter af rättsstöring (S. A. G. § 21), måste Str. L. 20: 3 m. 5 anses hafva positivt förklarat detta irrelevant beträffande barn under tolf år samt afvita; således, e contrario, relevant i fråga om barn öfver tolf år, hvadan tjufnad (inom det reguliera området för deliktet) icke får anses föreligga, derest besittare, fylld 12 år och icke afvita, samtycker till öfverförande af innehafvet. Omständigheter, som göra en presumption om samtycke befogad, hafva naturligen samma verkan: då t. ex. öfverförandet sker i den icke tillstädesvarande berättigades eget intresse; men äfven, då, jemlikt lifvets regel, det kunde antagas vara den berättigade likgiltigt (Jfr. Naum. 1881, 485; N. J. A. 1895, 559). Särskildt må märkas det fall, att samtycke visserligen kan, enligt lifvets regel, presumeras, men endast för ett alldeles momentant innehaf, såsom då A upptager en plånbok, som den närstående X tappat. Sistnämnda handling är rättsenlig, såvidt den genast åtföljes af ett öfverlemnande till X, men icke utan detta villkor: om A tager saken animo domini, föreligger derför tjufnad och icke tillegnande förutsatt – försnillning.

Samtycket kan vara begränsadt genom ett villkor för innehafstagandet, inbegripet (uttryckliga eller presumptiva) bestämmelser angående de omständigheter (tid, sätt etc.), hvarunder detta får ega rum; äfvenså särskildt genom det qvantum af saken, för hvilket samtycket gäller. Beträffande dessa frågor må här anmärkas, att ett öfverskridande af qvantum måste betraktas såsom besittningskränkning med hänsyn till öfverskottet; och att deficiensen af ett villkor, som borde uppfyllts efter samtyckets gifvande men före innehafstagandet, gör detta sistnämnda rättsstridigt. Men skall villkoret uppfyllas först efter innehafstagandet, kan en underlåtenhet häruti naturligen icke retroaktivt göra innehafstagandet rättsstridigt; har samtycket åter gifvits under den oriktiga förutsättning, att villkoret redan då var uppfylldt, kan bedrägeri föreligga. Den närmare undersökningen af verkan utaf samtyckets begränsning tillhör den allmänna straffrätten.

Beträffande den form, hvari samtycket gifvits, får ren passivitet icke utan vidare tolkas såsom samtycke, der icke lifvets regel kan rättfärdiga en sådan tolkning. Att X afsigtligt underlåter att hindra A från tillgreppet (kanske för att sedan kunna åtala honom för tjufnad), gör ingalunda A:s tillgrepp rättsenligt; icke heller, att X af rädsla etc. icke kommer sig för att gifva sin vilja tillkänna. Men har X, såsom i ett utländskt rättsfall, (i syfte att få A straffad) genom sin tjenare låtit till A utlemna saker, som A uppmanat tjenaren att stjäla från X, så kan A:s handling icke anses innefatta rättsstridigt innehafstagande; en efterföljande tillegnelsehandling blir deremot straffbar som förskingring (jfr. S. A. G. § 37, 2).

I det jemförelsevis sällsynta fall, att sjelfva innehafstagandet (men icke tillegnandet) är på grund af intressekollision (t. ex. nödvärn: jfr. N. J. A. I888, 562) icke rättsstridigt. kan tydligen ett senare tillegnande icke utgöra tjufnad (men väl förskingring). ad b. Redan varande besittares eganderättskränkning utgör (enligt regeln) icke tjufnad, utan förskingring (Str. L. 22: 11). Emellertid måste här märkas, att sambesittning i betydelsen af besittning jemte annan sjelfständig besittare icke utesluter tjufnad. Om sålunda A och B hafva hvar sin nyckel till förvaringspersedel, deri tredje mans gods förvaras, föreligger, försåvidt förvaringspersedeln i öfrigt icke befinner sig mera i A:s besittning än i B:s, tjufnad och icke förskingring, om A tillgriper godset; jfr. N. J. A. 1893, 417. der H. D:s majoritet (4 )( 3) delade denna uppfattning (den motsatta utgången af ett äldre rättsfall, Naum. 1882, 445 synes hafva berott på bristande bevisning om det subjektiva tjufnadsreqvisitet). Likaså galler, att den ene sambesittarens tillgrepp från den andre utgör tjufnad (såvida icke sådana förhållanden föreligga, att handlingen faller under bodrägt, j. o. A, 7). Icke blott hotellvärden, som tillgriper från gästen, utan äfven den senare (jfr. Str. L. 1864, 20: 5 m. 1 i. f.), som vid sin afresa medtager föremål, befintliga i hans rum, begår tjufnad. Under omständigheter bör det samma gälla beträffande hyresgäst, som för längre tid förhyrt möblerade rum (ͻ: försåvidt hyresvärden kan anses hafva behållit någon besittning till möblerna), jfr. N. J. A. 1882, 183; Naum. 1883,184; N. J. A. 1886, 377; Naum. 1887, 400. (Om utvidgningen öfver denna gräns, beträffande förstnämnda fall, jfr. ned. ad § 3 m. 4). På samma sätt föreligger tjufnad, icke förskingring: vid husbondes tillgrepp från tjenare af gods, hvartill tjenare genom personlig närhet, genom eget rum, egen förvaringspersedel] o. s. v. kan anses hafva sjelfständig besittning (i trots af husbondens hela våningen eller huset omfattande besittning), vid tillgrepp af bärare, som transporterar sak, såvidt han åtföljes af egaren eller dennes representant (hvilken derigenom måste anses hafva besittning jemte bäraren); vid kundens medtagande, från butik, af sak, den han någon stund haft i sina händer till påseende; vid tvätterskas tillgrepp af persedel, hvilken hon omhänderhar i och för tvättning hemma hos egaren (deremot knappast, om hon fått på egen hand bortföra tvätten t. ex. i och för mangling) – rättspraxis synes i dylika fall öfvervägande böjd att principiellt antaga förskingring och låta tjufnadsstraffet bero på, huruvida inkulpaten kunnat anses,jemlikt § 3 m. 1, såsom enskild tjenare; jfr. N. J. A. 1879, 348 (förskingring); 1906, 15, der majoriteten (4 )( 3) i H. D. dömde för förskingring, hvilken enligt § 3 m. 1 borde såsom stöld anses; minoriteten åter, lika med den här företrädda uppfattningen, ansåg fallet i princip såsom tjufnad –; vid tillgrepp af bok, under läsning på bibliotek, läsrum etc.; vid A:s tillgrepp, under X:s besök hos A, af paraply, som X ställt i A:s tambur o. s. v. Skulle A endast för ett ögonblick fått saken i hand, t. ex. person, som endast är behjelplig att lyfta ett kolli upp i en vagn eller ned derur, kan ingen som helst besittning för A anses uppstå, och handlingens karakter af tjufnad är så mycket otvifvelaktigare. Om emellertid den tillgripandes besittning kan anses bestämdt starkare än sambesittarens, torde icke stöld, utan endast förskingring böra antagas (likgiltigt huruvida eganderätten tillkommer sambesittaren eller tredje man). Om t. ex. A, som sett X gömma undan en sak i A:s våning eller på A:s fastighet, derefter, sedan X aflägsnat sig, tillgriper saken, så föreligger för A:s räkning blott (tillegnelsehandling förutsatt) förskingring (ehuru samma handling, för en utanförstående, under samma omständigheter skulle utgjort tjufnad). Detsamma gäller, om husbonde tillgriper honom anförtrodd främmande sak, hvartill icke blott han sjelf, utan äfven hans tjenare kan anses hafva besittning: den senares besittning grundar sig nämligen helt och hållet på husbondens, och framstår såsom ett svagare derivat af denna. Vid samtidigt öfverlemnande af ömsesidiga prestationer kunna tvifvelaktiga gränsfall uppstå mellan tjufnad och bedrägeri; t. ex. A låtsar sig, i en butik, lemna penningar för erhållen vara, men begagnar sig af trängsel m. m. för att medtaga både varan och penningarne. I detta fall måste bedrägeri anses föreligga, såvida icke besittning till penningarna med bestämdhet kan antagas hafva uppstått för butiksegaren.

2. Besittningskränkningens konsummation.

Då vid det reguliera tjufnadsdeliktet ingen särskild tillegnelsehandling fordras, kommer deliktets konsummarionspunkt att sammanfalla med besittningskränkningens. Denna punkt kan i nuvarande rätt icke bestämmas så, som möjligen en teoretisk konseqvens kunde anses fordra, nemligen att saken skall hafva bragts ur det förutvarande innehafvet. Det är nog, att tillgriparen genom »apprehension» med tillräcklig tydlighet objektiverat sin animus possidendi (hvarmed. såsom nämndt, en animus domini äfven anses objektiverad, om ingenting talar deremot). »Ablation» fordras således icke, än mindre »illation». Å andra sidan är den blotta »kontrektationen» (vidrörandet) icke tillräcklig (jfr. Schmidt J. A. 8, 258, inkulpaten gripen under hoprullande af till blekning utlagd räcka: brottet ansågs icke fullbordadt; ib. 14, 216). Apprehension måste anses kräfva, att enligt den tillgripandes egen uppfattning hans definitiva innehaf vidtagit (hvilket mycket väl kan inträffa, medan ännu den föregående besittningen fortfar): har han gömt saken undan inom det ursprungliga innehafvet, för att senare afhemta. den, eller har han i samma syfte hemligen lösgjort del af fastighet o. s. v., lärer tjufnaden icke få anses konsummerad; undantag gör enligt § 2 tillgrepp af träd, dervid lagen – med bibehållande af det ursprungliga åverkansreqvisitet – såsom handlingens konsummationspunkt uppställt sjelfva fällandet, äfven om planen är att vid ett senare tillfälle bortföra trädet. Om A framtagit saken i tjufnadsuppsåt, men under tiden fortsätter att genomsöka lokalen, torde tjufnad med hänsyn till förstnämnda sak icke få anses konsummerad. såvida icke A, genom att nedlägga den i medförd förvaringspersedel eller på annat sätt med tillräcklig tydlighet objektiverat sitt innehafsuppsåt i den blotta närheten jemte viljan, är icke obetingadt tillräcklig; dock måste detta afgöras efter omständigheterna, jfr. Schmidt J. A. 19,173). Om tjufnadshandlingen in casu sålunda uppdelar sig uti två, i tiden skilda akter, kan det inträffa, att en qvalifikation (t. ex. inbrott) knyter sig endast till endera; härom jfr. ad § 4. Äfvenså kan, derest de olika stadierna af innehafsöfverförandet komma på olika brottssubjekter, tvekan uppstå, huruvida det brottssubjekt, hvars handling icke omfattar konsummationspunkten, är att anse såsom gerningsman eller blott såsom medhjelpare; särskildt på grund af § 10 är emellertid denna fråga af hufvudsakligen teoretiskt intresse: det allmänna svaret är, att det brottssubjekt, som endast företagit en handling, hvilken icke med nödvändighet ingår i reqvisitet, endast blir medhjelpare (under det deremot två brottssubjekter, som t. ex. vid inbrottsstöld så samverkat, att den ene utfört inbrottet, den andre tillgreppet, begge äro gerningsmän till inbrottsstöld, i hvars reqvisit båda de nämnda handlingarna ingå). – Angående bestämmandet af konsummationspunkten med hänsyn till öfvergången från medgerningsmannaskap till »efterföljande delaktighet» jfr. ned. ad § 12, l A, 1 c. - Naturligen kan medelbart gerningsmannaskap förekomma vid innehafsöfverförandet. Dit hör, jemlikt allmänna regler, icke endast det fall, att A låter tillgreppet verkställas af inkapabel person, utan äfven det fall, att verkställaren befinner sig i error (äfven oursäktlig, såvidt också den utesluter dolus); jemväl det fall bör föras hit, att A till den godtroende M säljer X:s sak och låter M sjelf hemta saken ur X:s innehaf (på en gård; ute på marken etc.), så att innehafvet» aldrig öfvergår till A personligen: fallet är icke att uppfatta såsom bedrägeri (hvilket i svensk rätt endast skulle kunna konstrueras, försåvidt X gjort och åsyftat göra sin vinst på M:s bekostnad), jfr. emellertid N. J. A. 1899, 62. – Det fall, att tillgrepp sker genom att låta djur förtära växande gröda, lärer lagstiftaren få anses hafva i Str. L. 24: 8 undantagit från tjufnad. Så som nämnda § affattats (»på annans egor»), gör den nämligen ingen skillnad emellan bete, som utgjorts af naturprodukt och af kulturprodukt; sålunda kommer äfven uppsåtligt insläppande af kreatur på främmande åker, stubb, klöfvervall m. m. endast under 24: 8. Men naturligen blir det tjufnad, om A uppsåtligen låter sin häst äta X:s hafre ur en säck, som befinner sig i X:s innehaf; likaväl som om A uppsåtligen underlåter att hindra sin hund från att förtara kött i en viktualiebutik o. s. v. [En annan sak är, att då reqvisitet innehåller en handling af bestämd form (klättring, inkrypande § 5), detta måste förstås om menskliga handlingar, icke om motsvarande djuriska rörelser, jfr. ned h. l.]

3. Eganderättskränkningen.

Såsom förut anmärkt, anses eganderättskränkningen vid tjufnadsdeliktet företagen i och med besittningskränkningen, och frågan om en särskild tillegnelsehandling, kan derför endast uppstå på det undantagsområde, der tjufnad föreligger utan besittningskränkning (jfr. ned. ad § 3). Omvändt kan alltså en efter tillgreppet företagen expressiv tillegnelsehandling, t. ex. försäljande, förtärande, icke innebära något nytt delikt eller öfverhufvud konstitutivt inverka på brottsligheten. Möjligen ville man – i analogi med en mellankommande doms förmåga att åtskilja sådana handlingar, som eljest skulle utgjort en kriminell enhet – härifrån undantagadet fall, att, sedan lagakraftvunnen dom ågått för tjufnaden, brottslingen derefter begår en faktisk eganderättskränkning med hänsyn till det stulna godset, t. ex. gräfver upp och försäljer det: denna sista handling skulle då betraktas såsom fristående från det föregående tillgreppet och blifva sjelfständigt straffbar såsom försnillning. Emellertid kan denna uppfattning, hvilken skulle konstituera en skillnad emellan det fall, att tjufven behållit godset oförändradt och att han t. ex. omsatt det i penningar, icke antagas öfverensstämma med svensk rätt. Den är sjelfklar från en ståndpunkt, som direkt bygger brottsligheten på antisocialt sinnelag; men då brottet närmast bygges på rättskränkning (S. A. G. § 122), är tjufnadsbrottslighetens innehåll (så länge intet nytt rättsskyddadt innehaf uppstått, j. n.) uttömdt, i och med det att eganderätten definitivt anses såsom kränkt, och den stränghet, som träffar tjufven, derigenom att blotta besittningskränkningen anses innebära eganderättskränkning, kommer honom å andra sidan till godo derigenom, att en efterföljande faktisk eganderättskränkning juridiskt blir utan verkan. I detta resultat ändras ingenting, om utståndet straff för tjufnaden kommer emellan tillgreppet och det slutliga förbrukandet. Men skulle undertiden saken hafva kommit i främmande innehaf, t. ex. huset eller våningen, der tjufgodset gömts, öfvergått i annans besittning, så är kontinuiteten bruten: tjufvens innehafstagande blir då rättsstridigt, och handlingen blir tjufnad.

Ett giltigt samtycke af egaren utesluter naturligen eganderättskränkningen och dermed tjufnadsdeliktet, hvadan sålunda endast kan eventuellt återstå en kränkning af annan sakrätt eller af besittning. I dylika fall kan, genom »konvertering», egaren komma att juridiskt stå såsom gerningsman och den faktiske gerningsinannen juridiskt såsom medhjelpare (jfr. Förs. Subj. § 65). Angående samtyckets giltighet gälla allmänstraffrättsliga, regler, enär bestämmelserna i § 3 m. 5 endast gälla innehafvaren såsom sådan: den som med samtycke af 13-åring tillgriper dennes sak ur förmyndarens besittning, gör sig således skyldig till tjufnad, och detta förhållande ändras icke, om än den trettonårige egaren kan anses hafva besittning jemte förmyndaren (jfr. ofv. ad. B, 1 b).

II. Det subjektiva momentet.

Framställningen af det subjektiva reqvisitet delar sig i två hufvuddelar. Enligt allmänna regler skall »det subjektiva täcka det objektiva», d. v. s. det objektiva reqvisitets bestämningar skola samtligen ingå i brottslingens uppsåt. Derutöfver måste undersökas, huruvida. ytterligare subjektiva bestämningar böra fordras för tjufnadsdeliktet (?: frågan om animus lucri, jfr. Allm. Br. § 5).

A. Subjektivt täckande af det objektiva reqvisitet.

Det subjektiva täckandet skall omfatta båda sidorna af det objektiva, alltså 1) objektet, 2) handlingen.

ad 1. Med hänsyn till den subjektiva reflexen af tjufnadsobjektets ofvan omtalade egenskaper må följande anmärkas.

Värdet skall af tillgriparen hafva uppfattats såsom marknadsvärde. Den som tillgripit ett bref utan kännedom om att det besitter värde såsom autograf (I A n. 4, b) begår således ej tjufnad; ej heller gäldenären, som tillgriper en vexel från dess egare, utan att lägga märke till att vexeln blifvit indosserad in blanco (för det fall, att han vet detta: jfr. ned. B om animus lucri) etc.

Det objektiva momentet kulturprodukt måste på det sätt ingå i uppsåtet, att brottslingen inser, att menskligt arbete objektiverats i saken (t. ex. att riset hopsamlats, träden fällts o. s. v. af menniskohand), resp. inser den faktiska situation, som gör, att objektet oansedt sitt individuella ursprung, är att betrakta såsom kulturprodukt (t. ex. att platsen, der tillgreppet sker, är en trädgård). Har A sjelf företagit nämnda arbete på objektivt rättsenligt satt (t. ex. enligt aftal med egaren) så kan, oansedt hvad uppsåt han dervid må hafva haft, denna handling (fällande af träd etc.) icke i och för sig blifva straffbar. Men om, å andra sidan, mellan A:s arbete och tillgrepp, en tid förflutit, hvarunder saken såsom kulturprodukt funnits i den berättigades besittning, så kan det icke rimligen inverka till A:s förmån, att han redan vid sin första handling haft uppsåt att sedermera tillegna sig saken: tillgreppet blir då tillgrepp af kulturprodukt. Uppsåtet vid den första handlingen, såvidt den är objektivt rättsenlig, blir öfverhufvud utan inverkan på en följande, derifrån markeradt skild handling. – Har åter tillgreppshandlingen företagits i sammanhang med den första handlingen, så skulle visserligen en sträng teoretisk konseqvens leda till att åtskilja de fall, då uppsåtet funnits redan vid den första handlingens företagande och då det uppstått efter detta ögonblick (ͻ: handlingen skulle i förra fallet anses företagen emot naturprodukt och i det senare mot kulturprodukt). Dock torde vara riktigast att har antaga ett slags dolus generalis och genomgående betrakta handlingen in toto såsom riktad emot naturprodukt. Den som enligt aftal faller träd för annans räkning och i sammanhang med fällandet medtager träd, bör sålunda, derest det tillgripnas värde icke öfverstiger 15 kronor, föras under 24: 3 (icke under 20: 1), oansedt huruvida tillgreppsuppsåtet uppstod före eller efter fällandet; den som för annans räkning hugger gräs på naturlig äng och under enahanda omständigheter tillgriper mer eller mindre deraf, föres under 24: 3; den som begår motsvarande handling i fråga om vindfälle, som han hopsamlat, under 24: 4; den som tillgriper lingon, dem han sjelf för annans räkning plockat. blir straffri – allt förutsatt, att arbetet och tillgreppet verkligen utförts i sammanhang; har saken, under tiden mellan arbetet och tillgreppet, varit ur den tillgripandes besittning, torde sammanhanget gemenligen få anses brutet.

Med hänsyn till reqvisitmomentet främmande dominium gäller den oeftergifliga (men visserligen icke alltid af praxis tillräckligt beaktade, jfr. dock N. J. A. 1907, 471) regeln, att error derutinnan, likaväl som beträffande hvarje annat objektivt reqvisitmoment, alltid – och icke endast då den beror på faktiskt misstag – upphäfver handlingens karakter af tjufnad (dervid annat delikt, eventuellt egenmäktigt förfarande, naturligen kan återstå, Allm. Br. § 37. 2). Hur oriktig än tillgriparens åsigt, att saken är hans. må vara, den får dock icke bedömas efter den civilrättsliga satsen error iuris nocet. Den skulle naturligen under omständigheter kunna innebära culpa; men då sådan icke här är straffbar, måste den leda till straffrihet q. h. Likasom sålunda, inom motsvarande område af 24 K., den, som, under inflytande af en oriktig åsigt att viss främmande mark är hans, plöjer etc. på marken, icke kan fällas till ansvar för åverkan, så kan mut. mut. intet ansvar för tjufnad ådömas; och, teoretiskt taladt, gör det häruti ingen skillnad, huruvida den juridiska oriktigheten af åsigten är alldeles uppenbar, eller tvistefrågan, efter olika meningar inom domstolarne, afgöres genom knapp majoritet i H. D.: såvida det in casu verkligen kan antagas, att handlingen skett under inverkan af den oriktiga åsigten, får intet uppsåtligt tjufnadsbrott anses föreligga. Det gör således i detta afseende icke minsta skillnad, huruvida tillgriparen faktiskt förvexlat främmande sak med sin sak eller genom juridiskt misstag anser sig sjelf vara egare till främmande sak. – Ett falskt antagande af tillgriparen, att saken tillhör person, gentemot hvilken hans handling skulle utgöra bodrägt, måste likaledes hafva den verkan att utesluta tjufnad; i detta såväl som andra dylika fall visar särskildt möjligheten af tjufnadens höga bestraffning på grund af iteration, att denna teoretiska konseqvens äfven är praktiskt nödvändig. Afdömandet af fallet bör ske genom tillämpning af regeln maius includit minus (Allm. Br. ib.). – Ett misstag deremot angående gränslinien emellan brottsreqvisiterna inbördes – A känner existensen af bodrägtsinstitutet och anser, med felaktig tolkning, sin handling böra subsumeras under detta delikt och icke under tjufnad - leder lika litet här som eljest till hans friande från det svårare deliktet: här föreligger en form af den specifikt straffrättsliga error iuris, d. v. s. misstag om strafflagens innehåll.

Sakens befintlighet i besittning kan vara täckt af uppsåtet, antingen i och med insigt om sakens yttre läge eller om dess förhållande till viss person (jfr. ofv. I B, 1 a, a). I sistnämnda afseende bör erinras, att utaf A:s personliga kännedom om X:s förmåga och vilja att besitta kan bero, att saken med hänsyn till A (undantagsvis!) anses befinna sig i besittning. För det fall, att saken icke är eller icke af A insetts vara i besittning, då således tjufnad icke kan föreligga, må i förbigående anmärkas, att det måste straffrättsligen anses innebära en skillnad, om A i besittningstagandets ögonblick känner sakens egare eller icke. I båda fallen är A:s besittningstagande (åtminstone subjektivt) icke i och för sig rättsstridigt; i båda fallen kan ett senare tillegnande vara straffbart. Men helt visst vore det i förra fallet orimligt, om A, genom blotta lysandet, skulle kunna alldeles undgå straff för ett följande tillegnande (nemligen derest egaren icke observerat lysningen och A icke kunde visas hafva vetskap om något tillkännagifvande af egaren). Derför är 22: 19 icke tillämplig på detta fall, hvars straffbarhet icke understiger utan öfverstiger 22: 19 m. 2 (och således ännu mer 22: 19 m. 1); här bör 22: 11 tillämpas. Har deremot A tagit saken utom besittning och utan att känna egaren, så är den en gång hittegods och kan sedan icke förlora denna egenskap derigenom att A på ena eller andra sättet får kunskap om egaren; här blir derför aldrig 22: 11 utan endast 22: 19 tillämplig. För ifrågavarande område gäller alltså följande schema:

besittningstagande af sak i besittning = tjufnad;

besittningstagande af sak utom besittning, med

kännedom om egaren: q. h. straffritt, men följande tillegnelse = förskingring 22: 11;

besittningstagande af sak utom besittning, utan

kännedom om egaren: q. h. straffritt, men 22: 19 tillämplig, om der (r. i m. 1 eller i m. 2) nämnda förutsättningar inträda.

Om innehafstagandets rättsstridighet icke är täckt subjektivt (t. ex. vid förvexling af den främmande saken med egen sak), så kan ett senare tillegnande väl utgöra förskingring, men icke medföra, att »innehafstagandet blir straffbart såsom tjufnad. Jfr. N. J. A. 1881, 412; Naum. 1882, 445.

Beträffande reqvisitmomentet främmande besittning, är tydligt, att om tillgriparen oriktigt tror sig ensam hafva besittning, då i sjelfva verket sambesittning finnes, tjufnad icke föreligger: handlingen måste då bedömas, såsom om ingen sambesittning funnits, alltså (för hvad angår det reguliera tjufnadsområdet) enligt 22: 11.

ad 2. Handlingen. Tillgreppshandlingen måste innehålla hela uppsåtet: ett successivt uppsåt, t. ex. innehafstagande i syfte af olofligt brukande + senare uppsåtlig tillegnelsehandling blir icke tjufnad (utan realkonkurrens emellan 22: 12 och 22: 11, jfr. Allm. Br. § 4). Det är förut anmärkt, att en och samma handling kan vara apprehension eller icke, allteftersom uppsåtet gått ut på att in continenti bortföra saken eller icke.

Det i uppsåtet nödiga momentet af besittningskränkning kan naturligen, äfven der den handlande vet, att saken är i främmande besittning, deficiera derigenom, att han antingen oriktigt uppfattar sin handling såsom icke rättsstörande (t. ex. i det han tror sig hafva besittarens samtycke) eller rättsstöringen såsom (på grund af oriktigt antagen intressekollision) icke rättsstridig; jfr. ofv. ad I B, 1 a, i. f.

Om eganderättskränkningen såsom subjektivt moment gäller mut. mut. det nyss sagda. Gränsfall (mot furtum usus) med hänsyn till bevisningen om tillegnelseuppsåt, se Schmidt J. A. 13, 94, 102; N. J. A. 1874, 198. – I öfrigt bör, oberoende af den senare frågan om animus lucri, fasthållas, att tjufnadsuppsåtet, i det det angriper eganderätten, måste rikta sig på värdet och gå ut på öfverförandet af värdet från den rätta förmögenhetssferen till en annan. Deraf följer, att ett uppsåt, som icke i något hänseende innehåller ett tillgodogörande af värdet, eller som icke afser att bringa värdet utom egarens förmögenhetssfer, icke är tillräckligt för tjufnad. Ett innehafstagande helt och hållet bestämdt af syftet att omedelbart skada eller förstöra saken, är icke tjufnad. Derest nämnda syfte omedelbart realiseras, föreligger skadegörelse; i annat fall föreligger närmast egenmäktigt förfarande; och naturligen, derest det rättsstridiga innehafstagandet längre fram följes af en tillegnelsehandling (incl. förstörande etc.), förskingring enligt 22: 11. Lika litet föreligger tjufnad t. ex. då en sak borttages endast för att derigenom undanrödja bevis om brottslig gerning. – Om uppsåtet icke går ut på att bringa värdet ur egarens förmögenhetssfer, utan omedelbart använda saken i egarens intresse, kan icke heller fjufnad anses föreligga. Har egarens samtycke kunnat presumeras, är handlingen naturligen straffri; i motsatt fall lärer den få föras under extensionen af Str. L. 10: 20. Så t. ex. stalldrängen, som utfordrar hästarne med annat eller rikligare foder, än husbonden tillåtit o. s. v.

B. Animus lucri.

Den omstridda frågan, huruvida animus lucri är reqvisitmoment vid tjufnadsdeliktet, bör besvaras jakande (jfr. S. A. G. § 91; dervid måste man dock icke förgäta den vigtiga regeln: species lucri est ex alieno largiri et beneficii debitorem sibi acquirere. l. 56 § 1 D. de furt. 47, 2). Frågan om tjufnadsdeliktets existens in casu bör nemligen icke afgöras enbart efter resultatet med hänsyn till viss rättighets kränkning och insigt derom, utan äfven med hänsyn till den psykologiska arten af samhällsfarligheten, jemfördt med den mer eller mindre infamerande verkan i den allmänna opinionen, som tjufnadsstraffet knappast undgår att utöfva. Den psykologiska, beskaffenheten är uppenbarligen helt annan vid det lukrativa, parasitiska tillgreppet än vid den på öfversitteri, sjelfrådighet, hänsynslöshet etc. beroende eganderättskränkning, som icke är förenad med uppsåt till någon som helst vinst för egen räkning. Derför är det icke tillräckligt, att uppsåtet gått ut på att öfverföra värde från en förmögenhetssfer till en annan: detta öfverförande måste äfven af den tillgripande uppfattas såsom innebärande en vinst för sistnämnda förmögenhetssfer, så att värdeöfverförandet icke af honom anses neutraliseradt genom ett vardeöfverförande i motsatt riktning. Icke blott en sak af marknadsvärde, utan äfven t. ex. en skuldsedel af fullt solvent person (åtminstone till en del af dess belopp) kan betraktas såsom eqvivalent. Lika med den faktiskt lemnade eqvivalenten torde under omständigheter det fall böra anses, att tillgriparen har den grundade tillförsigten, att en eqvivalent skall komma egaren till godo. Härvid måste först och främst utredas, att det i tillgreppsögonblicket verkligen var hans mening, att en fordran skulle uppstå och hans öfvertygelse, att denna fordran skulle komma att infrias. Deremot kan det icke vara afgörande, huruvida fordran var juridiskt giltig (tillgriparen är t. ex. omyndig); det är här icke fråga om ett objektivt upphäfvande af eganderättskränkningen, utan om beskaffenheten af det subjektiva tillståndet hos tillgriparen. Likgiltigt är, huruvida egaren får fordran på tillgriparen eller på annan person. Mejerikusken t. ex., som emot husbondens förbud lemnar mjölk på kredit i stället för pr kontant, gör sig endast i det fall skyldig till tjufnad (20: 3 m. 1), att han inser (enligt reglerna. för dolus eventualis). att husbondens dervid uppkommande fordringar äro helt eller delvis värdelösa. Hade han icke denna insigt, så kan hans handling, till den del den dock innehåller ett uppsåtligt riskerande af husbondens förmögenhet, möjligen straffas enligt 22: 14, men icke såsom tjufnad (r. förskingring). – Om tillgreppet tvärtom är afsedt att utgöra vederlag för en redan bestående fordran på egaren, gäller det motsvarande. Kan det visas, att detta var uppsåtet i tillgreppsögonblicket, torde tillgreppet, så långt det täckes af fordran (åtminstone af förfallen sådan), icke kunna anses innebära animus lucri (endast komma under 10: 20); i ett äldre rättsfall (Schmidt, J. A. 34, 570) har ett medelst våld föröfvadt tillgrepp icke ansetts innefatta rån, enär inkulpatens motiv till handlingen varit att göra sig betald för en spelskuld; af senare rättsfall jfr. N. J. A. 1880. 413. – Det sagda gäller likväl med det förbehåll, att uppsåtet icke innehåller ett element af lucrum med hänsyn till tredje man (fordringsegare i konkurs, som animo domini tillgriper något ur massan för att på andra borgenärers bekostnad få sin fordran fullt betäckt, lärer svårligen undgå ansvar för stöld).

III. Allmänstraffrättsliga frågor.

1) Förberedelse och försök. Jfr. ad §§ 13, 5

2) Subjektspluralitet. Om frågor, som allmänt röra

tjufnadsbrottet, jfr. ad §§ 10, 11, 12. Särskilda hithörande frågor jfr. ad § 2, n. 6; § 3, m. 1, n. 6 etc.

3) Konkurrens. Jfr. ad §§ 8, 9.

Är brottssubjektet sådan person, som sägs i Str. L. 25: 22. hvilken på grund af sin embetsställning »förvarar» saken (25: 11), uppstår frågan om förhållandet emellan 20 K. och 25: 11. Mellan vanlig förskingring 22: 11 och tjufnad eger naturligtvis ett rent uteslutningsförhållande rum, i det reqvisiterna falla logiskt utom hvarandra (likasom också, på grund af »specialitet», emellan 25: 11 och 22: 11). Men här står saken annorlunda. Den särskilda straffbarhet, som embetsställningen medför i fallet 25: 11, bör ingalunda inskränkas till området för det tekniska begreppet förskingring 22: 11, hvilket förutsätter ensambesittning. Embetsmannen kan mycket val å embetets vägnar tillsammans med andra personer hafva saken i förvar. Hans brott utgör då, enligt allmänna regler, icke förskingring utan tjufnad, men häruti ligger icke minsta anledning att förskona honom från den särskilda rättsverkan af embetsbrottet såsom sådant. Å andra sidan – och häruti framstår en skillnad mellan tjufnad och förskingring 22: 11– finnes lika litet någon grund att förskona honom från den särskilda stränghet, som (i afseende på iteration m. m.) gör sig gällande vid tjufnadsbrottet. Lagens ord i 25: 11 (»tillgriper och förskingrar») kunna icke heller anses lägga hinder i vägen för ett samtidigt åberopande af denna § och 20 K., om de ock kunna anses vid 25: 11 stadga en senare konsummationspunkt (förskingrandet) än den inom 20 K. normala (apprehensionen). Den alltså mellan ifrågavarande lagrum uppstående konkurrens bör riktigast hänföras till den i 4: 1 m. 2 uppställda typ.

4) Iteratioin se §§ 6, 7.

§ 2.

Den, som å skog eller mark, deri han ej eger del eller den han ej innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant uppsåt, olofligen tager, af växande träd, ris, gren, nöfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom hade han stöld föröfvat, der värdet går öfver femton Riksdaler. Går det ej öfver femton Riksdaler; vare lag, som i 24 Kap. sägs.

(B. B. 10: 5: L. K. 27: 3; L. B. 27: 3; Str. L. 16/2 1864, 24: 3).

1) Brottssubjektet. Med hänsyn till delegare, såvidt denne missbrukar sin rätt i samfällighet, blir Str. L. 24: 6 tillämplig. Deremot har lagstiftaren icke yttrat sig om egare (incl. delegare), som genom dylik handling kränker tredje mans rätt. Om detta fall icke skall bli straffritt, är ett strafförfarande ex analogia oundvikligt och detta gäller vare sig den innehafvare, hvars rätt kränkes, har eganderätt i ordets egentliga mening till ifrågavarande naturprodukter (t. ex. har köpt vissa bestämda träd på rot), eller endast nyttjanderätt (afverkningsrätt efter vissa grunder; till skogen eller marken. Rättspraxis har i dessa fall, hvilkas freqvens gör en lösning på lagstiftningens väg önsklig, stundom antagit straffrihet, stundom (analogiskt) tillämpar Str. L. 24: 6; jfr. J. O:s Emb. Ber. 1908, 184 ff.

Innehafvare af jord, som begår den här nämnda handling, kan i olika fall blifva att bedöma på ganska olika sätt. Vi åtskilja innehaf med och utan animus domini, samt, vid saknad af a. d., innehaf för egen, eller för annans räkning. I alla dessa fall kan handlingen kränka antingen egare eller tredje man.

Innehafvare animo domini kan vara antingen b. f. eller m. f. possessor. I förra fallet är naturligen ifrågavarande handling, såvidt den träffar egares rätt, straffri: såvidt den kränker tredje mans rätt, gäller helt och hållet, hvad ofvan sagts om egare. En innehafvare åter animo domini, hvilken m. f. besitter främmande fastighet, kan visserligen under omständigheter. genom tillgreppet i fråga anses begå en fullt uppsåtlig kränkning af eganderätt. Men i allmänhet är en dylik handling i och för sig icke straffbar. Har han nemligen fått sitt innehaf under formellt rättsenlig titel (t. ex. genom att tillträda arf), så kan han icke, äfven om han från början varit in m. f., åtkommas vare sig enligt 20 eller 24 K. Str. L. Visserligen är det mycket möjligt, att hans åtkomst kan i och för sig innehålla ett straffbart moment: har han åtkommit egendomen t. ex. genom att undandölja testamente (Ä. B. 18: 2), blir Str. L. 22: 2 m. 4 tillämplig: har han förtegat den honom bekanta tillvaron af »närmare arfving», förklarar Ä. B. 14: 2 hans tillträdande af arfvet för »bedrägeri» o. s. V. Men de derefter följande särskilda tillgreppen af förmögenhet, vare sig naturprodukter eller annat, blifva icke hvar för sig straffbara: deras straffbarhet måste anses anteciperad i den handling, hvarigenom han satte sig i besittning af den främmande förmögenheten såsom ett helt. Deraf följer åter, att en mala fides superveniens i dylika fall icke straffrättsligen kan få någon verkan (såvida den icke är förbunden med någon positiv handling af ofvannämnda art, t. ex. undandöljande af testamente): likasom bedrägeri in toto icke uppstår, så kunna de särskilda handlingar, hvarigenom han tillgodogör sig den främmande förmögenheten, icke utgöra åverkan, försnillning el. dyl. – Har han åter på ett formellt rättsstridigt sätt förskaffat sig innehaf af fastigheten, så föreligger det i 24: 1 omtalade intagandet af mark: tillgrepp af naturprodukt blir i dylikt fall att bedöma enligt vanliga regler, och således eventuellt att straffa enligt 20: 2. »Innehafver» i sistnämnda lagrum kan nemligen icke afse annat innehaf, än det, för hvilket en rättstitel finnes. Nämnda förfarande i sin helhet innebär sålunda brottslighet enligt 24: 1 och 24: 3 (r. 20: 2) i realkonkurrens.

Ett innehaf utan animus domini men likväl för egen räkning är t. ex. boställshafvares. Dennes kränkning af egares rätt (boställshafvare, som olofligen afverkar skog) måste otvifvelaktigt föras under 24: 7: äfven om han icke sjelf är brukare, måste handligen ex analogia bestraffas enligt nämnda §. Dylik innehafvares kränkning af tredje mans (t. ex. brukares) rätt, måste bedömas i enlighet med hvad ofvan sagts om egare och b. f. possessor.

I fråga om innehaf för annans räkning, måste man åtskilja enskild tjenare och annan innehafvare. Den sistnämnde, t. ex. god man, som sköter frånvarandes egendom. kan icke komma under 20 K., enar han måste anses utesluten genom uttrycket »innehafver» i 20: 2. Vanligen kan han icke heller komma under 24 K., då sjelfva afverkandet etc. blir en fullt rättsenlig handling, såvidt han sköter egendomen helt på egen hand. Men naturligen kan ett genomfördt tillegnande af de ursprungliga naturprodukterna såväl som af annat gods efter omständigheterna leda till ansvar antingen för förskingring (22: 11) eller trolöshet emot hufvudman (22: 14). Om en enskild tjenare gäller icke detsamma. Det undantag beträffande innehaf, som lagstiftaren gjort i 20: 2, måste, för hvad angår enskild tjenare, anses upphäfdt genom bestämmelsen i 20: 3 m. 1; eller m. a. o. begreppet innehaf, såvidt det inom 20 K. verkar upphäfvande på tjufnadsreqvisitet, kan icke anses innefatta enskild tjenares innehaf (med hänsyn till gods, som kan anses vara af husbonden lemnadt i tjenarens vård). Deremot ar naturligen icke skillnaden emellan naturprodukt och kulturprodukt upphäfd genom 20: 3 m. 1, hvadan den enskilde tjenaren (han må hafva innehaf eller icke) för tillgrepp utaf dylika naturprodukter af icke öfver femton kronors värde endast kan anses enligt 24: 3. Har han på grund af sin tjenst rätt att på egen hand fälla träd o. s. v.. gäller hvad nyss nämndes om god man etc., att sjelfva afverkningen då är objektivt rättsenlig. Först ett eventuellt senare tillgrepp blir då straffbart, men har alltid enligt 20: 3 m. 1; 24 K. kan icke användas, eftersom objektet, oansedt värdet, genom afverkningen förvandlats till kulturprodukt; och förskingring får, jemlikt 20; 3 m. 1, icke antagas.

»Eger rätt att nyttja»: jfr. Str. L. 24: 7, jemlikt hvilken § brukare af legd jord, i hithörande fall, oansedt det tillgripnas värde, alltid straffas efter 24: 3. Ett faktiskt brukande. utan rätt, inrymmes icke i denna klausul; jfr. hvad ofvan nämndes om dylikt innehaf. För att handlingen skall falla utom 20: 2, måste den jord, der tillgreppet sker, verkligen ingå i det till brukande upplåtna området; är den toto genere derifrån undantagen, blir 20: 2 tillämplig. – Beträffande en nyttjanderätt (t. ex. afverkningsrätt) till skog etc., som icke går in under Lagens bokstafliga uttryck i 24: 7, kan det tagas för gifvet, att en sådan under alla omständigheter utesluter tillämpning af 20: 2; om dylika falls bedömande inom 24 K. råder osäkerhet i rättspraxis (jfr. N. J. A. 1906, 805), huruvida 24: 3 eller 6 bör derå vara tillämplig; då sistnämnda för delegares inbördes öfvergrepp uppställda § stundom tillämpats på egare, som kränkt afverkningsrätt, torde man funnit konseqvensen fordra (helt visst emot Lagens mening), att innehafvare af sistnämnda rätt äfven betraktades såsom delegare gentemot egaren.

2) Objektet. Begreppet träd får lika litet extenderas som den här gjorda uppräkningen af trädets delar. Växtart, som, ehuru vedartad, endast uppträder som buske (ͻ: grenarne dela sig nära jorden) och aldrig utvecklar sig sig till träd, kan icke föras härunder. Deremot har tillgrepp af dylik växt, nemligen mistel (Viscum album), af rättspraxis (N. J. A. 1900, 409) hänförts till 24: 3 (i enlighet med bestämmelsen om växande gräs). Huruvida åter det enskilda exemplaret hunnit den utveckling, som öfverensstämmer med begreppet träd, eller det ännu har buskform. torde, i betraktande af att (hassel)nötter, ehuru hasseln merendels uppträder såsom buske, af lagstiftaren upptagits bland här nämnda delar »af träd», få anses likgiltigt. Förtorkadt träd (och del däraf) kan icke ingå under begreppet växande träd, hvilket icke är identiskt med på rot stående träd (detta fall måste sålunda föras under 24: 4).

3) Handlingen. Ifrågavarande § erbjuder den afvikelse från det allmänna tjufnadsreqvisitet, att konsummationspunkten är tidigare. Apprehension i egentlig mening fordras nemligen icke, utan blotta afskiljandet från fastigheten innebär brottets fullbordan, äfven om uppsåtet gått ut på att först längre fram bortföra det afskilda föremålet. Då lagen icke, beträffande uppsåtet, antyder något om den tidpunkt, då. brottslingen beräknat företaga bortförandet, måste stölden (alldeles som, i motsvarande fall, åverkan enligt 24: 3) anses fullbordad, äfven om brottslingen först efter längre tid ämnat hemta det afverkade; och således t. ex. det fall föras under 20: 2, att han i förväg afverkat. för öfver femton kronor, ris o. d., hvilket han sedan ämnar, bortföra på skilda tider i många små portioner. - Naturligen kan detta speciella stadgande så mycket mindre inverka på bestämmande utaf konsummationspunkten inom det allmänna tjufnadsreqvisitet, som hela stadgandet först genom K. F. 16/6 1875 inflöt i 20 K., dervid handlingen för detta fall förblef så bestämd som den förut varit (och ännu är) vid 24: 3; det af ålder utbildade tjufnadsreqvisitet måste tydligen häraf anses oberördt.

4) Värdet såsom gräns emellan 20: 2 och 24: 3. Om brottssubjekt och objekt äro af den i 20: 2 nämnda beskaffenhet, beror det på värdet af det afverkade, huruvida 24: 3 eller 20: 2 är att använda. Fråga uppstår då. huru det fall skall bedömas, att brottslingen å särskilda ställen eller tider företagit afverkningar, hvilkas sammanlagda värde öfverstiger snatterigränsen, medan färre eller flera utaf de särskilda afverkningarna stanna inom densamma. Å ena sidan är tydligt, att ett under viss tid någorlunda oafbrutet fortgående afverkande icke får upplösas till en serie af brott enligt 24: 3, derför att möjligen det vid hvarje särskildt tillfälle afverkade icke öfverstiger femton kronors värde; icke heller, derest detta varit fallet med några, men icke med alla afverkningar, till en vexlande serie dels efter 20: 2, dels efter 24: 3: en omfattande skogsafverkning (hvad lagstiftaren framför allt afsett i 20: 2) måste ju alltid tänkas fortgå under viss tid, p. c. längre ju större afverkningen och följaktligen ju svårare brottet är. Å andra sidan kunna tydligen icke 20: 8, 9 tillämpas, så att alla de afverkade värdena skulle, blott derför, att handlingen komme under en lagföring, sammanräknas, och 20: 2, jemförd med 20: 8 eller eventuellt med 20: 9, komma till användning. Ett sådant förfarande förutsätter ju, att de särskilda handlingar, vid hvilka värdet hållit sig inom snatterigränsen, kunna betraktas såsom snatterier, hvilket har icke är förhållandet. Frågan måste derför så besvaras, att hvad som för naturlig uppfattning framstår såsom en afverkning, äfven om den företagits genom till viss grad skilda handlingar, måste sammanräknas, men icke mera. Härvid år icke blott tidsskillnaden att taga i betraktande, utan äfven olikhet med hänsyn till ställe, der afverkning skett; målsegande, hvars rätt kränkts; huruvida det afverkande bortförts på vidt skilda tider eller i ett sammanhang (dervid man dock icke får glömma, att brottet är fullbordadt redan med afverkandet, icke först med bortförandet, j. o. sub 3). Om emellertid, jemlikt dessa regler, de föreliggande handlingarna uppdela sig på 20: 2 och 24: 3 och icke kunna sammanfattas till ett brott eller till en serie af brott enbart utaf typen 20: 2, så är dock icke uteslutet, att dessa brott likväl kunna tillsammans utgöra fortsatt förbrytelse, och sålunda straffet utdömas efter 20: 2 (resp., derest flere brott enligt 20: 2 skulle innefattas i serien, efter 20: 9) jfdt. med 24: 3. Omfånget af begreppet fortsatt förbrytelse sträcker sig nemligen längre än den nyss angifna krets, inom hvilken handlingarna få räknas såsom en afverkning; och dertill kommer, att lagstiftarens intentioner, sådana de uppenbara sig i 20: 8 och 9, tydligen äro att på detta område utsträcka synpunkten af fortsatt förbrytelse till det längsta möjliga. Dock kunna naturligen, med växande tidsskillnad etc., fall uppstå, der en realkonkurrens emellan 20: 2 och 24: 3 (såväl som emellan flere brott enligt 24: 3) inträder: hur mycket än andan i 20: 8, 9 må tala häremot, gör bokstafven i sagda detta resultat oundgängligt.

5) Förhållande till andra brottsinstituter. Till rån enligt 21: 4 kan handlingen, likasom annan stöld öfvergå, om brottslingen, anträffad bar gerning, sätter sig med våld eller hot, som innebär trängande fara, till motvärn emot den, som vill återtaga hvad redan kan anses tillgripet. Deremot täcker ordalydelsen i nämnda lagrum icke det fall, att brottslingen öfvar motvärn emot den, som vill hindra honom att afverka, då ännu intet tillgrepp skett och således intet återtagande är möjligt. Då en extension af 21: 4 icke är tillrådlig, lärer för dylikt fall endast återstå att, såvidt handlingen likväl konsummerats enligt 20: 2, använda 20: 4 m. 6 (ehuru ordalagen, strängt taget, utesluta våld och hot af sådan intensitet), och derest den icke konsummerats, straffa våldet eller hotet såsom del. sui gen. efter 15 K. etc. Än mindre kan, beträffande den i 20: 2 nämnda handling, 21: 4 ifrågakomma, försåvidt värdet af det tillgripna understiger femton kronor. För dylikt fall blir 24: 16 tillämplig, i konkurrens med 15: 22 eller 23 (men icke i konkurrens med 24: 3; jfr N. J. A. 1899, 542). – Ett något mindre prononceradt motvärn än det i 21: 4 förutsatta, kan, försåvidt; värdet går öfver femton kronor. göra handlingen till qvalificerad stöld enligt 20: 4 m. 6. Efter lagens uttryckssätt har man i detta fall ingen anledning att, i fråga om handlingens fortskridande, fordra mera, än att brottet konsummerats enligt 20: 2. d. v. s. att objekt af ifrågavarande art lösgjorts från fastigheten (äfven om det icke apprehenderats). Men går värdet icke öfver snatterigränsen, skulle man icke kunna tillämpa 20: 4 i. f.; äfven för dylikt fall måste 24: 16 åberopas, eventuellt i konkurrens med 15: 22 eller 23. – Innefattar motvärnet icke »skräckmedel eller hot», kan 20: 4 m. 6 icke användas: men äfven 24: 16, såsom endast hänförande sig till 24: 3, blir oanvändbar, försåvidt värdet går öfver 15 kronor; d. v. s. frågan är identisk med den om motvärn i allmänhet vid tjufnad: detta leder icke i och för sig (ͻ: då det icke innefattar straffbarhet efter 14, 15, 19 Kapp. etc.) till särskild straffpåföljd för brottslingen (men gifver målseganden och hans representant nödvarnsrätt enligt Str. L. 5: 7; jfr. äfv. 5: 11).

6) Subjektspluralitet. Den i 20: 11 uttryckta princip kommer till användande äfven i fråga om brott enligt 20: 2: om tvänne medgerningsmän afverkat träd för tio kronor hvardera, så straffas båda icke enligt 24: 3, utan enligt 20: 2. Ifrågavarande princip är nemligen intet undantag från allmänstraffrättsliga regler, derifrån ett slut e contrario vore medgifvet; tvärtom är det karakteristiskt för en verklig subjektspluralitet (t. ex, verkligt medgerningsmannaskap till skillnad från »Nebentäterschaft»), att hvarje subjekt blir ansvarig för det totala resultatet.

3 §.

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling

eller annan enskild tjenare uppsåtligen förskingrar eller. i uppsåt att sig eller annan det tillegna, undandöljer hvad i dess vard af husbondefolket eller deras gast lemnadt är;

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård

under lås, försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa

hvad dem förtrodt är att föra eller förvara;

4. om gästgifvare. värdhusvärd eller annan, som herbergerar resande eller för sin näring eller vinning

emottager gäster i sitt hus. tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;

5. om man svikligen tager något från barn, som ej

fyllt tolf år, eller från afvita;

6. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna,

olofligen bortleder elektrisk ström från elektrisk anläggning. Lag den 27 Juni 1902.

I) till mom. 1.

(M. B. 42: 1; L. K. 22: 3 m. 2; L. B. 23: 3 m. 2; K. F. 4/5 1855, § 4; Str. L. 16/2 1864, 20: 4).

1) Brottssubjektet. Den generella klausulen »annan enskild tjenare» visar, att de formella aftal, som Lagen utbildat för samtliga uppräknade exempel, icke äro moment i brottsreqvisitet: brottssubjektet inskränker sig sålunda icke till »lagstadda» tjenstehjon etc. Dermed uppstår nödvändigheten att bestämma uttrycket enskild tjenare. Lagen använder detta eller liknande uttryck vid olika tillfällen, men icke såsom strängt teknisk term, utan såsom ett något sväfvande begrepp, hvars omfång måste härledas ur ratio legis för den särskilda lagbestämmelsen. Sålunda har, i R. B. 17:7 (»eget husfolk och enskilda tjenare»), rättspraxis, vid obenägenheten att utsträcka jäfsområdet utöfver det nödvändigaste, knappast visat sig böjd att anse annan person såsom jäfvig på denna grund, än den som antingen varit partens lagstadde tjenare (enligt Legost. eller K. F. 18/6 1864; eller varit i hans »bröd» och haft en sysselsättning analog med lagstadd tjenares. Grunden är i nämnda lagrum det nära personliga förhållande till parten, som kan antagas, genom pietets- och auktoritetshänsyn, bringa ett sådant, vittne i en svår intressekollision och påverka hans uppfattning och utsaga. Utan tvifvel finnes intet skäl att i här behandlade lagrum fatta uttrycket så inskränkt. Lagens grund är här en annan, såtillvida som, jemte nämnda pietetshänsyn, här väsentligt spelar in den nödvändighet, hvari husbonden så ofta ser sig försatt, att lemna större eller mindre värden i tjenarens hand utan att kunna skydda sig på samma sätt som emot utanförstående; dessutom äro ju de särskilda skälen för en möjligast restriktiv tolkning af RB. 17: 7 fullkomligt främmande för denna bestämmelse. Emellertid får man icke förbise olämpligheten af att gifva åt samma ord i Lagen – låt vara att detta icke egentligen är en teknisk term – en alltför olika betydelse på olika ställen och redan analogien med RB. 17: 7 talar derför bestämdt emot att fatta enskild tjenare så vidsträckt som innehafvare af enskild tjenst likasom man använder ordet statstjenare = innehafvare af någon statens tjenst). Dessutom är det obegripligt, hvarför innehafvare af enskild tjenst skulle i detta hänseende vara så annorlunda ställd än innehafvare af allmän tjenst (helst Lagen i andra afseenden är så mycket strängare mot den sistnämnde). Man kan derför icke (såvida man icke vill göra någon rent godtycklig åtskillnad emellan olika slag af enskilda tjenster) utsträcka brottssubjektet längre än till det hvardagliga språkbrukets användning af uttrycket enskild tjenare (hvilket långtifrån sammanfaller med innehafvare af enskild tjenst). Visserligen når denna användning icke obetydligt utöfver termens nyssnämnda omfång i RB. 17: 7 (men kanske icke så långt, som uttrycket betjenter och tjenstehjon i HB. 17: 4). Först och främst ingå under »enskild tjenare» sådana fall, som i hufvudsak. d. v. s. med hänsyn till tjenstesysslornas beskaffenhet, äro med tjenstehjon etc. likartade. äfven om det formbestämda aftalet saknas. Det är härvid likgiltigt, för huru lång tid aftalet är ingånget eller huruvida det öfverhufvud ingåtts för bestämd tid; huruvida lönen utgår pr tid eller efter beting, eller huruvida kost, logis etc. ingå i löneförmånerna; huruvida tjenaren har en eller flere husbönder. En tjensteflicka, för tillfället anställd hos en familj, som vistas kort tid i främmande stad, och aflönad uteslutande med visst kontant belopp pr dag, är enskild tjenare; likaså studentuppasserska, som samtidigt städar flere studentrum i olika hus; gårdskarl, som utöfvar denna befattning i alla qvarterets hus o. s. v. Att tjensteförhållandet är inskränkt till ett speciellt slag af arbete hindrar icke obetingadt, att arbetaren kan, i analogi med »tjenstehjon», anses såsom enskild tjenare, försåvidt nemligen detta arbete faller inom området för vanliga tjenstehjonssysslor och arbetaren kan anses personligen knuten till arbetsgifvaren (genom att der hafva sitt hufvudsakliga uppehälle etc.): t. ex. person enkom anställd såsom ryktare vid en större gård (äfven om hans aflöning utgår endast kontant och icke i kost eller logis); deremot icke kokerska, som engagerats för en särskild middag, strykerska, som för tillfället utför arbete i en familj etc.: ehuru dessa slag af arbete höra till vanliga tjenstehjonssysslor, äro de sistnämnda personerna icke på det sätt beroende af den tillfällige arbetsgifvaren, att de skulle, efter vanligt språkbruk, kunna betraktas såsom hans enskilde tjenare. – Faller åter arbetet icke inom området för vanliga tjenstehjonssysslor, kan egenskapen af enskild tjenare icke grundas på analogien med »tjenstehjon», men väl på analogi med »köpmansbiträde, gesäll, lärling», der sådan kan anses föreligga. Ett biträde åt en strykerska, en skräddare etc., anställdt på obestämd tid och mot betalning pr styck, är att anse såsom enskild tjenare (deremot naturligen icke en skrädderiarbetare, som hos en privat person utför skrädderiarbete, äfven om lönen dervid skulle utgå med kost och logis). En kassörska i en vanlig butik eller ett vanligt kontorsbiträde är »enskild tjenare» (ett gammalt rättsfall, der jemlikt ett K. B. 14/8 1766 en lägre banktjensteman dömdes efter 42: 1 M. B., se Flintberg V, 558) lika väl som ett biträde vid försäljningen i butiken (jfr. N. J. A. 1898, 173); deremot icke t. ex. en disponent vid ett bolag; än mindre revisor i bolag; knappast kamrer, kassör etc. vid en bank, sådana dessa platser vanligen äro beskaffade; svårligen en renskrifvare, enkom anställd som sådan (jfr. N. J. A. 1901, 548). Tydligen finnas många öfvergångsfall, der frågan måste afgöras efter omständigheterna in casu. En fabriksarbetare lärer under nuvarande förhållanden, med hänsyn till beskaffenheten af bandet emellan honom och arbetsgifvaren. merendels icke kunna betraktas såsom »enskild tjenare», såvida han icke skulle vara antagen i den uti K. F. 18/6 1864 § 15 m. 1 stadgade ordning. – N. J. A. 1906, 15, visar, jfdt. med ib. 1879. 348, en utvidgning af begreppet enskild tjenare.

Det bör här erinras, att frågan om brottssubjektets egenskap af enskild tjenare blir af betydelse endast då husbondens (eller annan persons) besittning måste anses utesluten, eftersom vid sambesittning vanlig tjufnad föreligger (jfr. ad § 1, I B, 1 b). Strängt taget, borde derför 20: 3 m. 1 aldrig åberopas i andra fall än sådana, som eljest skulle utgjort förskingring enligt 22: 11 (?: der brottssubjektet har ensambesittning).

2) Objektet. I fråga om objektets egenskaper finnes ingen anledning att utvidga det reguliera tjufnadsreqvisitet. De ad § 1, I A uppräknade bestämningarna måste föreligga hos objektet i den tidpunkt brottet begås; deremot är det likgiltigt, huru länge de förut funnits: tjenaren har t. ex. af husbonden fått vård om fastighet, men under tiden hafva delar af densamma (gröda på åkern, frukt i trädgården), genom tjenarens åtgörande eller eljest, blifvit från fastigheten afskilda. (Beträffande gränsen emellan 20: 2 och 24: 3 jfr. ad § 2 n. 1), Äfven om husbondens uppdrag icke omedelbart åtföljts af innehaf för tjenaren, måste saken. då innehafvet senare inträder, anses lemnad i hans vård; detta äfven, då uppdraget icke hänfört sig till bestämdt föremål, utan till en mer eller mindre obestämd eventualitet. Tjenaren får t. ex. ett mer eller mindre allmänt uppdrag att mottaga prestationer af tredje man, eller att sjelf göra uppköp, att uppsöka borttappade saker etc. Till och med om saken, enligt uppdrag af husbonden, af tjenaren sjelf förfärdigats eller ockuperats (han sändes t. ex. att jaga eller fiska), måste densamma, på grund af det gifna uppdraget, i det ögonblick den uppstår resp. ockuperas, anses af husbonden lemnad i tjenarens vård: en motsatt åsigt skulle leda till olösliga svårigheter med hänsyn till gränsen emellan hvad som lemnats och icke lemnats i vård. Men har tjenaren utan dylikt uppdrag förfärdigat eller ockuperat en sak, kan den icke på grund af hans blotta ställning såsom tjenare anses lemnad i hans vård; likaså, om han t. ex. tillfälligtvis igenfinner husbondens borttappade sak (såvida han icke skulle kunna anses hafva haft ett så vidsträckt område af husbondens egendom under sin vård, att den borttappade saken derunder innefattats).

Ordet gäst får icke extenderas utöfver det vanliga språkbruket: person som i tillfälligt ärende besöker husbonden, är dermed icke hans gäst. Men lika med husbondefolket måste person anses, som handlat å deras vägnar, t. ex. barn i huset.

Den omständighet, att tjenaren haft rätt att förfoga öfver saken, utesluter tydligen icke, att den får anses »lemnad i hans vård»; härvid är det i och för sig likgiltigt, huruvida saken är af fungibel natur eller icke (penningsumma, lemnad i och för uppköp; sak, lemnad till försäljning). Å andra sidan är det icke otänkbart, att tjenares befattning med en till hans förfogande ställd penningsumma varit af den beskaffenhet, att penningarna, i brist på uttrycklig föreskrift, måste anses hafva öfvergått i hans förmögenhet (hvilket icke utan vidare följer af penningens blotta fungibilitet, jfr. försnillning enligt 22: 11). För sådana fall kan ansvar enligt 22: 14 ifrågakomma: egenskapen af enskild tjenare utesluter nemligen icke möjligheten af brottssubjekt enligt sistnämnda § (äfven om en sådan koincidens ingalunda är vanlig).

3) Handlingen. Såsom förut anmärkt, är handlingen i dessa fall, då objektet finnes i inkulpatens besittning, en helt annan än den vanliga tjufnadshandlingen. Af lagens uttryck »förskingrar eller... undandöljer» jemfördt med Str. L. 22: 11 (... »eller eljest uppsåtligen förskingrar» - såsom generalklausul) framgår derjemte en bestämd intention hos lagstiftaren att utsträcka handlingen vid föreliggande reqvisit utöfver förskingringshandlingen. Det tillagda området innehålles i ordet undandöljer. Häraf får emellertid icke slutas. att undandöljande aldrig skulle kunna utgöra en förskingringshandling enligt 22: 11; men väl, att undandöljande. som under de gifna omständigheterna icke skulle konsumera förskingring, likväl kan fylla reqvisitet uti förevarande lagbestämmelse. Särskildt gäller detta, om tjenaren undandolt saken på sådant ställe, att det ännu befinner sig inom området för husbondens innehaf. Förskingring skulle då, vid motsvarande handling af en extraneus, icke kunna antagas enligt 22: 11; men på tjenaren är utan tvifvel 20: 3 m. 1 tillämplig, försåvidt hans uppsåt att sig eller annan saken tillegna med tillräcklig tydlighet objektiverat sig i handlingen.

4). Rättsstridighet. Har bör det fall särskildt anmärkas, att tjenaren, då husbonden brustit i honom åliggande underhållsskyldighet, tillgripit matvaror för att rädda sig från svält. Såvida tillgreppet, qvalitativt och qvantitativt, inskränkt sig till det nödtorftiga, är den härvid föreliggande intressekollisionen af den art, att tjufnad eller öfverhufvud straffbarhet icke bör antagas. Om tjenaren genom tillgreppet afsett t. ex. att hålla sig skadeslös för uteblifven lön inträda de ofvan (ad § 1, II B) utförda reglerna om animus lucri. – Om s. k. foderstöld jfr. ad § 1, II A i. f.

5). Subjektivt reqvisit. Angående det till hithörande fall delvis angränsande kulposa »förfaranden af husbondes egendom, jfr. det i K. F. 18/6 1864 § 22 (jfr. ib. § 17, m. 3) stadgade bötesansvar. För tjenstehjon har Lagen (Legost. § 14) i motsvarande fall icke uppställt rättsverkan i straffrättslig form (»afkortning å lönen»).

6). Subjektspluralitet. Rent teoretiskt hade det kunnat. sättas i fråga, huruvida. icke bestämmelsen i 20: 3 m. 1 (jfr. momm. 2–4), till den del den innehåller en utvidgning af det reguliera tjufnadsreqvisitet, borde gälla uteslutande för der nämnda brottssubjekt, och extraneus bedömas enligt vanliga regler (ͻ: förskingring 22: 11, derest tjenaren haft ensambesittning). Men Lagens formulering, som icke uppställt fallet såsom ett särskildt brottsspecies eller qvalifikation, utan såsom en ren utvidgning af det allmänna tjufnadsreqvisitet (»såsom stöld skall anses») talar bestämdt emot en sådan tolkning, hvilken dessutom i praktiskt afseende skulle göra ganska stora svårigheter vid genomförandet. Trots samtycke af ensambesittande tjenare, gerningsman eller delaktig, kommer således en extraneus, gerningsman eller delaktig, att straffas icke för förskingring utan för stöld, dervid 20: 3 m. 1 bör citeras. Denna princip uppställes uttryckligen redan af K. B. 16/6 1732 (Flintberg V, 552).

För det fall, att tjenaren icke företager den faktiska gerningsmannahandlingen, kan tvifvel råda derom, huruvida han bör (genom »konvertering», Förs. Subj. § 58) straffas såsom gerningsman eller blott såsom delaktig (dervid jfr. 20: 10); motsvarande fråga återkommer vid de följande momm. 2–4. Den torde böra så besvaras, att hvarje brottssubjekt vid ifrågavarande instituter straffas enligt sin faktiska position i brottet (således utan konvertering för »specialsubjektet», Förs. Subj. ib.); detta hufvudsakligen af det skäl, att konvertering af specialsubjektet svårligen kan anses af Lagen åsyftad under annan förutsättning, än att extraneus icke kan dömas såsom gerningsman enligt samma bestämmelse. Om tjenaren A (utan att hafva af brottet haft vinning, 20: 10) varit mindre väsentligt delaktig i B:s tillgrepp af sak, lemnad af A:s husbonde i A:s vård, blir sålunda B gerningsman enligt 20: 3 m. 1; A straffbar enligt samma § jfd. med 3: 4. Visserligen kan det, i betraktande af A:s vårdnadspligt, icke ofta tänkas inträffa, att hans delaktighet inskränker sig till mindre väsentlig.

II) till mom. 2.

(H. B. 12: 3, 10; [L. K. 24: 2 m. 12; L. B. 25: 2 m. 11]; K. F. 7/9 1858, § 35; Str. L. 16/2 1864, 20: 4 m. 2).

1) Objektet. Gods innefattar här tydligen äfven penningar (i trots af det alternativa uttrycket »gods eller penningar» i Str. L. 20: 1, 22: 1 etc.).

Uttrycket »som annan i hans vård insatt» måste fattas stricte ͻ: ett verkligt aftal (tyst eller uttryckligt) rörande vårdnadsskyldighet skall föreligga. Öfverenskommelse förutsatt, är tydligen äfven sådant gods »insatt i vård», som, efter att hafva befunnit sig i sambesittning, genom den ene sambesittarens afresa etc. öfvergår i den andres ensambesittning. Den blotta vårdnadsskyldigheten är deremot icke tillräcklig; än mindre det blotta faktum, att godset befinner sig i inkulpatens innehaf. Om sålunda saken genom misstag på person införts i inkulpatens besittning, eller om den qvarglömts hos honom (utan att en tyst öfverenskommelse om vårdande får antagas), kan endast förskingring enligt 22: 11 föreligga. Det sistnämnda gäller också, om inkulpaten sjelf rättsstridigt, men utan tjufnadsuppsåt, bragt godset i sin besittning: reqvisitet i 20: 3 m. 2 föreligger då icke och lika litet blir 20: 4 m. 4 tillämpligt. Mången torde känna sig tveksam inför tydliga fall af gestio negotii, hvilka ju i realiteten föga skilja sig från en på aftal grundad vårdnadspligt. Men då förevarande bestämmelse icke kan utsträckas till alla de fall, der saken genom inkulpatens egen medverkan kommit i hans besittning – det är uppenbart omöjligt t. ex. i det nyssnämnda fall, att han sjelf tagit saken rättsstridigt, fast utan tjufnadsuppsåt – synes rådligast att följa Lagens bokstaf på ofvan angifna sätt.

Bestämningen »under lås, försegling eller annat dylikt stängsel» är ordagrannt lika med reqvisitet i 20: 5 m. 3 q. v. Jfr. äfv. ad 20: 4 m. 3. Här bör emellertid anmärkas, att öfverensstämmelsen i ordalagen bestämdt tala mot att gifva olika omfång åt objektet i 20: 3 m. 2 och 20: 5 m. 3. Då nu af 20: 4 m. 3 jfdt. med 20: 4 m. 4 framgår, att »förvaringspersedel» af den ringa intensitet som ett försegladt brefkuvert icke utgör föremål för inbrott, är det en nödvändig konseqvens, att densamma icke heller innefattas i objektet vid 20: 3 m. 2. Icke heller kan på dylika fall vare sig 20: 1 eller 20: 4 m. 3 vara tillämplig. Ty båda dessa lagrum förutsätta, att det allmänna tjufnadsreqvisitet skall vara uppfylldt, således föremålet icke vara i tillgriparens ensambesittning. Men det är, i svensk rätt, omöjligt att förneka ensambesittningen på den blotta grund, att godset gjorts oåtkomligt genom att inläggas i sluten förvaringspersedel: från en dylik ståndpunkt blefve 20: 3 m. 2 meningslös, då detta lagrum finner nödigt att såsom särskildt tjufnadsobjekt uppställa sådant i förvaringspersedel inneslutet gods, som annan insatt i inkulpatens vård. Tillgrepp ur försegladt bref i inkulpatens ensambesittning bör följaktligen, enär 20 K. är oanvändbart, riktigt uppfattas såsom förskingring enligt 22: 11 (jfr. emellertid N. J. A. 1902, 46, der denna åsigt omfattats endast af en minoritet i H. D., medan majoriteten tillämpade 20: 3 m. 2; deremot ett annat rättsfall N. J. A. 1899, 168; äfvenså äldre rättsfall, t. ex. Schmidt J. A. 24, 491, 1/5 1851, der H. B. 18: 3, icke 12: 3, åberopades).

Uttrycket »förtrodt att vårda» måste tolkas på samma sätt som »insatt i hans vård». Äfven här måste derför ett sådant tillgrepp af det inneslutna godset, som följt efter ett rättsenligt omhändertagande, genom gestio negotii, af förvaringspersedeln, bedömas såsom förskingring enligt 22: 11, likasom då tillgreppet af godset följt efter ett rättsstridigt omhändertagande, utan tjufnadsuppsåt. af förvaringspersedeln; hvaremot ett sådant omhändertagande med tjufnadsuppsåt faller på en gång under 20: 4 m. 4 och ib. m. 9.

Det från den ursprungliga H. B. 12: 10 ordagrannt öfverförda uttrycker »då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är» tåler någon utvidgning öfver den rena bokstafven. Det lider sålunda intet tvifvel, att gods, som väl icke frälsts ur elden, men vid en eldsvåda utburits ur närbeläget hus af fruktan för eldens vidare utbredning, äfven bör föras hit; likaså gods, som icke frälsts ur sjö, men t. ex. vid öfversvämning af flod; eller hvad som frälsts icke från fiende i egentlig mening, men vid uppror. Jfr. beträffande det romerska institut (»depositum miserabile» ), som är ursprunget till det ifrågavarande moderna, särskildt l. 1 §§ 1-4 D. dep. 16, 3: »Praetor ait: 'Quad neque tumultus neque incendii neque ruinae neque naufragii causa depositum sit, in simplum, earum autem rerum, quae supra comprehensae sunt... in duplum iudicium dabo.' Merito has causas deponendi separavit praetor, quae continent fortuitam causam depositionis ex necessitate descendentem, non ex voluntate proficiscentem. Eum tamen deponere tumultus vel incendii vel ceterarum causarum gratia intellegendum est, qui nullam aliam causam deponendi habet quam imminens ex causis supra scriptis periculum. Haec autem separatio causarum iustam rationem habet... cum extante necessitate deponat, crescit perfidiae crimen... est enim inutile in causis huiusmodi fidem frangere».

2) Handlingen. »Försnillandet» måste med hänsyn till konsummationen bestämmas enligt 22: 11; brottet är sålunda icke fullbordadt i och med blotta uppbrytandet af förvaringspersedeln. Sistnämnda handling kan uppenbarligen icke heller utgöra inbrott enligt 20: 5. Visserligen föreligger det i 20: 5 fordrade »uppsåt att stjäla», eftersom fallen i 20: 3 skola »såsom stöld anses»; men ehuru 20: 5 icke yttrar sig om besittningsfrågan, kan den icke omfatta större område, än som, derest tillgreppet genomföres, blir inbrottsstöld enligt 20: 4 m. 4; 20: 5 är derför här utesluten, oberoende af att straffet der numera är detsamma som vid det fullbordade tillgreppet enligt 20: 3. Återstår alltså för det blotta uppbrytandet (bortsedt från en eventuell skadegörelse) endast Str. L. 22: 10 m. 1. – Men om saken icke lemnats i inkulpatens ensambesittning, utan egaren eller annan person samtidigt har vården derom (förvaringspersedeln vårdas t. ex. af två personer med hvar sin nyckel), så finnes, jemlikt hvad ofvan nämnts om sambesittning vid tjufnadsreqvisitet, ingen anledning att tillämpa 20: 3 m. 2. Brottet blir då att bedöma enligt de allmänna reglerna, d. v. s. uppbrytandet af förvaringspersadeln (hvilket ju visserligen förutsätter, att inkulpaten icke öppnat ensamt med sin egen – icke falska – nyckel: förvaringspersedeln har t. ex. två olika lås) är inbrott och det fullbordade tillgreppet blir inbrottsstöld, enligt 20: 4 m. 4.

3) Subjektspluralitet. Förhållandet emellan specialsubjektet och extraneus bör bedömas i likhet med hvad ofvan anförts ad mom. 1.

III) till mom. 3

(M. B. 42: 3; L. K. 22:3 m. 5; L. B. 23: 3, 4, m. 4; K. F. 4/5 1855 § 5 m. 1; Str. L. 16/2 1864, 20: 5 i. f.).

1) Brottssubjektet. Skeppare innefattar här äfven t. ex. pråmkarl, färjekarl. Forman bör icke inskränkas till ordets bokstafliga betydelse, utan äfven omfatta t. ex. stadsbud. som gående transporterar saken (ett äldre prejudikat i Schmidt J. A. 8, 261 visar en motsatt uppfattning). Under uttrycket deras folk bör innefattas hvar och en, som, vare sig mera permanent eller tillfälligt, är behjelplig på någon punkt af transporten (äfven t. ex. blott vid inlastningen). såvida denna hjelp utöfvas enligt aftal med skepparen eller formannen.

2) Objektet. Här afses endast. hvad brottssubjektet fått sig förtrodt i utöfningen af sitt yrke, icke hvad han emottagit »extra negotium» (l. 3 § 2 D. naut. caup. stab. 4. 9). Tillgrepp utaf någon bland »folket» från skepparen eller formannen. faller derför icke härunder, men väl under mom. 1. Efter afslutad transport är godset objekt för 20: 3 m. 3, så länge en skyldighet, jemlikt aftalet, föreligger för transportören att förvara detsamma. Der åter en sådan icke längre finnes, måste tillgreppet anses föröfvadt extra negotium (och således, ensambesittning förutsatt, bedömas såsom förskingring enligt 22: 11).

3). Handlingen. En korrekt tolkning kräfver, att 20: 3 m. 3 icke åberopas i andra fall, än der handlingen icke utgör stöld enligt. det allmänna tjufnadsreqvisitet, således endast då godset befunnit sig i inkulpatens ensambesittning. I fråga om gods, som t. ex. förvaras på fartygets däck. medan egaren är passagerare på fartyget, föreligger sambesittning, hvadan ett tillgrepp af »skepparen eller hans folk» i detta fall är vanlig tjufnad enligt 20: 1. Är åter godset instufvadt i lastrummet, kan det icke anses att egaren längre har besittning deraf, äfven om han medföljer som passagerare: i sådant fall bör 20: 3 m. 3 citeras. I båda fallen blir naturligen skepparens öppnande af sluten förvaringspersedel att bedöma enligt de vanliga reglerna. i 20: 5 och 20: 4, dervid frågan om åberopande af 20: 3 m. 3 afgöres enligt nyssnämnda regler. Har sålunda t. ex. forman öppnat förvaringspersedel, som han haft i sin ensambesittning och derur föröfvat tillgrepp, bör jemte 20: 4 m. 4 äfven 20: 3 m. 3 åberopas (för att motivera, att brottet, hvilket i sig sjelf skulle utgjort försnillning i komhination med 22: 10 m. 1. »anses såsom stöld»). Deremot föreligger tydligen icke någon som helst konkurrens emellan ifrågavarande båda lagrum.

4) Subjektspluralitet jfr. ofv. ad m. 1.

IV) till mom. 4.

(M. B. 42: 3 Jfr. B. B. 28: 12; L. K. 22: 3 m. 4; L. B. 23: 4 m. 4; K. F. 4/5 1855 § 5 m. 1; Str. L. 16/2 1864, 20: 5 m. 1).

1) Brottssubjektet. I öfverensstämmelse med reglerna för det romerska institut, som är ursprunget till detta reqvisit, torde brottssubjektet få så begränsas, att visserligen företagarens ställföreträdare, men icke personer i egentligen tjenande ställning, portvakt etc., innefattas derunder. Jfr. l. 1 § 5 D. naut. caup. stab. 4, 9: »Caupones autem et stabularios aeque eos accipiemus, qui cauponam vel stabulum exercent, institoresve eorum. Ceterum st qui opera mediastini fungitur, non continetur, ut puta atriarii et focarii et his similes». – Herbergera resande kan icke sägas om person, som endast uthyr våning, rum, sängplats för längre tid; men om t. ex. värdshusvärd uthyr rum i sitt värdshus för längre tid, omfattar hans ansvar enligt detta mom. äfven gods, som af dylik hyresgäst lemnats i vård. Förstnämnda fall ingår icke heller under uttrycket mottaga gäster (gäst får icke anses = hyresgäst). Utöfver herbergerande af resande är uttrycket mottaga gäster tillämpligt blott på. sådan handtering, der kunderna intaga förtäring på stället: utskänkningsställen, spisqvarter, konditorier, kaféer, vattenkällare etc. I sitt hus = i den lokal, hvaröfver han för ändamålet förfogar.

2) Objektet. Godset skall vara lemnadt i vård af gäst ͻ: icke af kund, som (t. ex. i ett konditori) endast gjort uppköp i affären. Likasom mom. 3 innefattar denna bestämmelse icke hvad som faller extra negotium, t. ex. ett privat besök hos en värdshusvärd. Qvarglömdt gods kan icke utan vidare anses lemnadt i vård; dock måste denna fråga afgöras in casu.

3) Handlingen. Tillgriper utmärker vanlig förskingringshandling enligt 22: 11. – Angående gods i sluten förvaringspersedel jfr. ad m. 3 n. 3. – I händelse af sambesittning emellan värd och gäst föreligger vanlig stöld (likasom derest gästen tillgriper sak från värden, hvartill äfven den sistnämnda har besittning).

4) Subjektspluralitet, jfr. ad m. 1 n. 6.

V) till mom. 5.

(M. B. 42: 4; L. K. 22: 3 m. 8; L. B. 23: 3, 4 m. 7; K. F. 4/5 1855 § 5 m. 2; Str. L. 16/2 1864, 20: 5 i. f.).

Då den nuvarande bestämmelsen icke, såsom den ursprungliga i Str. L. 1864, 20: 5 i. f. (jfr. M. B. 42: 4), är en qvalifikation, har den betydelse endast såvidt den innebär en utvidgning utöfver det allmänna tjufnadsreqvisitet, d. v. s. såvidt brottet icke enligt vanliga regler skulle varit tjufnad. Härvid är att märka, att den faktiske besittarens egenskap af barn eller afvita alldeles icke utesluter tjufnadsreqvisitet. Följaktligen bör, då tjufnadsreqvisitet i öfrigt föreligger, icke 20: 3 m. 5, utan 20: 1 användas. Det område åter, som lagstiftaren tillagt genom förevarande bestämmelse i dess nuvarande skick, kännetecknas deraf, att inkulpaten svikligen begagnar sig af dylik persons andliga tillstånd för att öfverföra saken i sin besittning på ett sätt, som eljest icke utgjort tjufnad; särskildt vid uttryckligt samtycke af barnet eller den afvita. Det gäller alltså. hufvudsakligen sådana fall, som i saknad af 20: 3 m. 5 skulle (deras straffbarhet förutsatt) hafva innefattat bedrägeri enligt 22: 1.

Jemfördt med hvad ofvan (ad § 1, II B) nämnts om det allmänna tjufnadsreqvisitet, måste ordet svikligen så förstås, att ett tillbytande etc. af sak i dylik persons besittning icke i annat fall kan föras härunder, än då inkulpaten icke lemnar full eqvivalent (och sjelf inser detta). Gränsen emellan stöld och snatteri måste vid dylikt förhållande bestämmas med hänsyn till det värde, hvarför eqvivalent icke lemnats, d. v. s. värdet af inkulpatens prestation måste subtraheras från värdet af det tillgripna.

Har barnet fyllt tolf år, då således 20: 3 m. 5 icke är tillämplig, måste frågan om samtyckets betydelse afgöras icke in abstracto såsom här, utan efter pröfning in casu; utfaller denna så, att erroruppväckande anses hafva förelegat, kommer brottet, öfriga bedrägerireqvisiter förutsatta, under 22: 1 – i öfverensstämmelse med hvad som gäller om »svikligt fråntagande» från fullvuxna personer med deras samtycke: i annat fall är handlingen q. h. straffri.

Afvita omfattar ingalunda hela området af mindervärdighet i fråga om straffrättslig tillräknelighet (beträffande brottssubjektet): icke alla fall af hvad som psykiatriskt är att anse såsom psykos, utan endast sådana som komma under det vulgära begreppet vansinne; af idioti endast de någorlunda utpräglade graderna. Jfr. åtskiljandet i S. L. 5: 5, 6 emellan afvita och den som »af sinnessjukdom» saknat förståndets fulla bruk. Jfr. äfven t. ex. S. L. 18: 8. Beträffande tillgrepp från en icke fullt tillräknelig person, hvilken icke kan betraktas såsom afvita, kommer, likasom nyss nämnts i fråga om barn. som fyllt tolf år. 22: 1 i betraktande.

Handlingen måste inskränkas till ett sådant. fråntagande, som på något sätt influeras af barnets eller den afvitas relativt värnlösa tillstånd, j. o. om förhållandet till 20: 1, hvilken i motsatt fall bör direkt användas.

Ratio legis fordrar, att samtycke af barnet eller den afvita i fråga om öppnande af sluten förvaringspersedel bedömes i analogi med samtycke till sjelfva tillgreppet, d. v. s. 20: 5 och 4 blifva för dylikt fall tillämpliga alldeles som vid annan tjufnad (sålunda förutsatt, att öppnandet skett på ett sätt, som faller inom reqvisitet för 20: 5). Den som frånnarrar barnet en låst väska och, efter att hafva uppbrutit densamma, föröfvar tillgrepp derur, faller alltså under 20: 4 m. 4. (Annorlunda. om han frånnarrar barnet den rätta nyckeln, jfr. ad § 5.

Det fall att barnet eller den afvita såsom egare lemnat bifall till tillgreppet, blir, då saken rättsstridigt tages ur annans, t. ex. förmyndares, besittning. vanlig tjufnad, såvidt, såsom här är sannolikt, samtycket in casu bör, enligt allmänstraffrättsliga regler, sakna relevans (jfr. ad § 1, I B, 3). Men detta resultat är naturligen icke beroende af rolfårsgränsen eller af omfånget utaf begreppet afvita.

VI) till mom. 6.

Reqvisitet i denna bestämmelse har uppställts alldeles oberoende af det allmänna tjufnadsreqvisitet. Besittningsförhållandet är sålunda irrelevant: äfven det fall, att inkulpaten har ensambesittning till anläggningen eller till den del deraf, hvarifrån strömmen bortledes, kommer härunder: jfr. angående stadgandets historiska tillkomst N. J. A. 1904 afd. II, n. 6, s. 61 – hvaraf synes, att den K. Prop. ursprungligen innehållit äfven ett motsvarande tillägg till den allmänna förskingringsbestämmelsen i 22: 11, men att, i anledning af hvad inom H. D. anmärkts, »det föreslagna tillägget till 20 K. utsträckts till att gälla alla de fall, der någon, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen bortleder kraft från elektrisk anläggning», – utan afseende på besittningsförhållande eller dess analogiska motsvarighet (Ch. f. Just. Dep. 29/11 1901).

§ 4.

Till straffarbete i högst fyra år dömes:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller af andra der i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen:

3. om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gerningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller der sig undangömt;

6. om gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen inställt eller användt ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen till rån hänföras kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt är eller utan folk i sjö drifver, eller, under bergning, hvad till dylikt fartyg hörer eller derå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja.

Går, i fall, hvarom i denna § förmäles, värdet af det tillgripna ej öfver femton Riksdaler; skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt är; dock må, i sådant fall, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas.

I) till mom. 1.

(M. B. 46: 1–2; L. K. 22: 4 m. 4; L. B. 23: 5 m. 4; K. F. 4/5 1855 § 9 m. 1; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 1).

1) Mot en stundom framträdande åsigt bör anmärkas, att Lagen icke gifver tillräcklig anledning till en utvidgning, vid detta moment, utöfver det allmänna tjufnadsreqvisitet med hänsyn till gränsen emellan stöld och försnillning. Skulle sålunda inkulpaten hafva ensambesittning till ifrågavarande i kyrkan befintliga sak, är 20 K. icke tillämpligt. Emellertid lärer detta, med riktig uppfattning af besittningsförhållandet, mindre ofta förekomma; för ett dylikt fall blefve 25: 11 att ensam tillämpa (jfr. S. Hofr. R. 16/10 1729: Flintberg V, 642). En annan fråga är, huruvida, då på grund af sambesittning tjufnad skall antagas och då således mut. mut. försnillning 22: 11 hade varit utesluten, i detta fall (då det är fråga om sådant brottssubjekt, som sägs i 25: 22) 25: 11 bör konkurrera med 20: 4 m. 1. Härom jfr. ofv. ad § 1, III, n. 3: enligt hvad der anförts. böra nämnda två lagrum konkurrera jemlikt 4: 1 m. 2.

2) Kyrka förutsätter en byggnad, afsedd att brukas till den offentliga, »allmänna» gudstjensten, vare sig statskyrkans eller främmande, till offentlig religionsöfning berättigad församlings. Byggnad afsedd endast för andra religiösa akter än den allmänna gudstjensten, äfven om dessa ingå under begreppet gudstjenst i vidsträckt mening, hör icke hit (t. ex. grafkapell); icke heller byggnad afsedd för andra offentliga andaktsöfningar än gudstjenst (?: sådana för hvilka inom den beträffande bekännelsens liturgi ingen bestämd ritual är uppställd); än mindre lokaler, afsedda för enskild andakt. Då sistnämnda privata lokaler icke inrymmas härunder, faller det af sig sjelf, att derest offentlig gudstjenst skulle firas af församling, som icke är dertill berättigad, dylik lokal icke åtnjuter det högre straffskyddet. Att byggnaden är af ringa omfång (»kapell»), inverkar icke, såvida ofvanstående förutsättningar uppfyllas. – Derest en byggnad, som i vanliga fall icke är kyrka, tillfälligtvis användes för den allmänna gudstjensten, torde den böra räknas hit, så länge denna användning pågår; försåvidt den inredts till någorlunda öfverensstämmelse med en kyrka (altare etc.), torde detta gälla äfven för tiden emellan de olika gudstjensttillfällena. Likaså en kyrka, som för reparation eller af annan orsak för tillfället icke är i bruk. Men en under byggnad varande, eller färdigbyggd men ännu icke vederbörligen i bruk tagen kyrka (jfr. för svenska statskyrkans vidkommande Kyrkol. K. 27) kan lika litet medtagas som en gammal, såsom kyrka definitivt öfvergifven byggnad (äfven om den skulle användas såsom förevisningsobjekt eller på annat sätt). – Sakristia, grafkor, orgelläktare, vapenhus, vind, torn etc. böra medräknas, såvidt de begagnas för kyrkliga ändamål (äfven t. ex. att förvara kyrkans tillhörigheter; och äro ingredierande delar af sjelfva kyrkobyggnaden; deremot icke t. ex. fristående klockstapel: icke heller del af byggnaden, som utgör privat bostad.

3) Brottet skall föröfvas i kyrka; tillgrepp af takplåtar (jfr. Flintberg V, 643), lösbrytande af skulpturer från ytterväggarne etc. hör derför ej hit. Utskärande af fönstermålning bör deremot föras hit, enär fönsterytan ingredierar i kyrkans inre. Att inkulpaten med sin kropp är inne i kyrkan, är icke nödvändigt.

4) Huruvida saken är afsedd att användas för kyrkligt ändamål är i svensk rätt likgiltigt, såvida den blott tillhör kyrkan eller är af andra der i förvar satt. Tillgrepp t. ex. af kollektpenningar, som förvaras inom kyrkan, höra således hit, oansedt egaren och ändamålet (eventuellt i konkurrens med 20: 4 m. 4). Men qvarlemnade saker, som icke genom uttrycklig öfverenskommelse med vederbörande blifvit satta i förvar (t. ex. psalmböcker, som år från år blifva liggande i bänkarne) böra icke rätteligen föras hit; än mindre uppenbarligen qvarglömda saker, käppar, galoscher o. d.

5) Om inkulpaten föröfvar inbrott för att komma in i kyrkan eller den del deraf, der tillgreppet föröfvas, eller föröfvar han medelst inbrott tillgrepp ur sluten förvaringspersedel, vare sig den uppbrytes i kyrkan eller sedan, blifva förevarande mom. och 20: 4 m. 4 samtidigt tillämpliga, i konkurrens enligt 4: 1 m. 2. Fortsatt förbrytelse får, äfven i sistnämnda fall, icke antagas, eftersom den utförande handlingen i 20: 4 m. 4 omfattar icke allenast öppnandet, utan äfven bortförandet af förvaringspersedeln – Konkurrens af ofvannämnda slag kan äfven tänkas med andra momm. af § 4, t. ex. m. 6.

II) till mom. 2.

(K. F. 5/3 1746 m. fl. som dock blott rörde brefstöld; jfr. ofv. Hist. Öfv.; L. K. 22; 6; L. B. 22; 7; K. F. 4/5 1855 § 9 m. 2; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 2).

1) L. K. hade vid motsvarande bestämmelse (22: 6), efter att för poststöld hafva stadgat straffarbete i tredje grad (6–9 år), infört ett så lydande tillägg: »Begår postförare stöld, till hvad värde som helst, å sådan egendom, medan den under hans vård är; dömes till straffarbete i andra grad» (9–12 år). Tillägget utgick i L. B., och postförares omförmälda tillgrepp öfverfördes uttryckligen till förskingring af embetsman, L. B. 28: 18, 26 m. 2. Sedan dess har L. K:s tillägg icke återupptagits af lagstiftningen, och det lider derför intet tvifvel, att det lika litet vid detta mom. som vid mom. 1 (j. o. ad m. 1 n. 1) finnes någon laglig grund till en allmän utvidgning beträffande gränsen mot förskingring. En annan fråga. huruvida, med hänsyn till beskaffenheten af förvaringspersedeln in casu, ett brott af nämnda typ tillhör det område af förskingring, som genom 20: 3 m. 2 öfverförts till tjufnad; om denna fråga. hvilken t. ex. vid låst skrin bör bejakas och vid bref förnekas, jfr. ofv. h. l. Postman, som å tjenstens vägnar har ensambesittning af sak, hvilken icke faller under § 3 m. 2, kan derför rätteligen straffas endast efter 25 K. Men ensambesittning kan en underordnad tjensteman på ett postkontor under vanliga förhållanden icke anses hafva; icke heller tjensteman i postkupé, till hvilken äfven annan posttjensteman har tillträde, äfven om den förre för tillfället är ensam i kupén. Postanstalts föreståndare åter torde böra anses såsom ensambesittare, äfven om vid anstalten underordnad tjensteman förekommer (i analogi med hvad ofvan nämnts angående »sambesittningen» emellan husbonde och tjenare i fråga om sak, lemnad i husbondens vård): han gör sig derför endast förfallen till ansvar enligt 25: 11. – Angående konkurrens mellan 20 K. och 25 K. jfr. ad mom. 1 n. 1 i. f. och ad § 1, III n. 3.

2) Icke heller kan Lagen anses hafva utvidgat det allmänna tjufnadsreqvisitet. genom uppgifvande af fordran på värde hos objektet. »Penningar eller annat» afser detsamma som »gods eller penningar» i § 1: jfr. § 4 i. f. »går ... värdet af det tillgripna ej öfver» Om sålunda bref tillgripits från posten, utan att det visas hafva innehållit något af värde, kan, bortsedt från eventuellt ansvar för embetsbrott, endast 22: 10 användas. Särskildt i betraktande af den praktiskt näraliggande möjlighet, att inkulpaten tillgripit och öppnat bref. kanske till stort antal, för att efterse, huruvida de möjligen innehålla penningar, är detta resultat, i trots af den ganska höga straffskalan i 22: 10, ingalunda tillfredsställande och visar hän på en lucka i lagstiftningen, hvilken riktigast skulle afhjelpas genom en allmän kriminalisation af försök vid stöld. (Prejud., som omfattar ofvan framställda åsigt, se N. J. A. 1900, 34; plen.; deremot tidigare prejud. N. J. A. 1894, 53).

3) Det i förevarande moment stadgade högre straffskydd sträcker sig från den tidpunkt, då saken kommer i postverkets vård (t. ex. nedlägges i breflåda) till den tidpunkt, då denna vård upphör. Sak, som tillgripes i posthuset, men innan afsändaren hunnit aflemna den till vederbörande posttjensteman eller nedlägga den i breflåda, hör icke hit: icke heller sak, som af privat person befordras från postanstalt till adressat; icke heller sak, som, utan att komma adressaten tillhanda, genom jernvägsolycka eller på annat sätt kommit ur postverkets besittning. I sistnämnda fall torde dock en vård ad interim, som för postverkets räkning utöfvas vare sig af något offentligt organ eller af privat person, medföra, att saken betraktas såsom alltjemnt varande »under forsling». Befinner sig saken eljest i besittning, är den föremål för vanlig tjufnad, dervid emellertid är att märka, att tillgrepp ur försegladt bref kommer under § 4 m. 3. Är saken utom besittning, måste sjelfva besittningstagandet anses rättsenligt, och tillegnandet kan då, äfven om det sker ur försegladt bref och äfven om saken icke är att anse såsom hittegods, icke bestraffas strängare än såsom förskingring 22: 11, jfr. ofv. ad § 1, I B, 1 a. Den omständighet, att saken befinner sig i sluten förvaringspersedel, konstituerar icke i och för sig ett besittningsförhållande, men kan inverka vid bedömande af huruvida ett sådant bör antagas. – I fråga om tillgrepp från förolyckadt postfartyg, jfr. m. 8.

III) till mom. 3

A) Stöld ur bref.

(K. F. 5/3 1746, jfr. ad m. 2; L. K. och L. B. qvalificerade brefstölden endast såsom poststöld, jfr. ib.; K. F. 4/5 1855 § 6 m. 2; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 3).

1). Begreppet bref får icke utvidgas (till paket etc.); utgör saken icke bref, måste jemlikt reqvisitet i 20: 5 afgöras, huruvida den är inbrottsobjekt, i hvilket fall § 4 m. 4 blir tillämpligt.

»Försegladt» bör här, jemlikt lifvets regel, utsträckas till gummeradt bref (men jfr. ad § 5, II B).

2) Af det allmänna tjufnadsreqvisitets regler med hänsyn till besittningsfrågan följer, att brefvet skall vara i besittning men icke får vara i inkulpatens ensambesittning. Om besittning öfverhufvud deficierar, kan ett tillgrepp ur brefvet blifva straffbart enligt 22: 19 eller 22: 10, 11; om inkulpaten har ensambesittning, enligt 22: 10, 11 (härom jfr. ofv. ad § 3, II, n. 2 samt ad § 1, I B, 1 b). Är brefvet åt allmänna posten förtrodt, inträder m. 2.

Försåvidt det tillgripna innehållet saknar värde, kan endast 22: 10 användas.

3) Det blotta öppnandet af bref utan tillgrepp derur (t. ex. derför att intet af värde anträffas), kommer, äfven om uppsåt att stjäla föreligger, icke under 20 K. (men väl under 22: 10). Häruti föreligger således en skillnad emellan bref och sådan förvaringspersedel, som är föremål för inbrottsstöld enligt § 4 m. 4 (jfr. 20: 5 m. 3).

B) Fickstöld.

(K. F. 2/12 1766 m. fl.; jfr. ofv. Hist. Öfv.; L. K. 22: 3 m. 7; L. B. 23: 4 m. 6; K. F. 4/6 1855 § 6 m. 2; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 3).

Den hufvudsakliga grunden för qvalifikation af fickstöld är den öfning, särskilda tekniska utbildning, som denna form af tjufnad oftast förutsätter, och hvarigenom den låter sluta till mera utpräglad kronisk brottslighet och större objektiv farlighet, i viss analogi med inbrottsstölden. Deraf följer emellertid, att tillgrepp ur sofvande eller medvetslös persons kläder icke bör anses ingå, i qvalifikationsbestämmelsen (jfr. N. J. A. 1878, 329; Naum. 1879, 286; N. J. A. 1885, 205; 1898, 43); höggradig berusning är deremot i och för sig icke tillräcklig att utesluta fickstöld (jfr. N. J. A. 1888, 34; Naum. 1888, 348). Då. Lagen icke särskildt kriminaliserat tillgrepp, som möjliggjorts genom att försätta besittaren »i yrsel, sömn eller vanmagt» (jfr. Str. L. 15: 13), kommer derför det fall, att inkulpaten på dylikt sätt beredt sig tillfälle att föröfva tillgrepp »ur kläder som någon bär på sig» (liksom eljest ur hans omedelbara besittning), icke att kunna strängare anses än såsom vanlig tjufnad. De lege ferenda löses denna fråga bäst genom en utvidgning af rånsinstitutet i samma riktning som 15: 13 i förhållande till 15: 12.

IV) till mom. 4.

(Jfr ad § 5; L. K. 22: 4 m. 7; L. B. 23: 5 m. 7; K. F. 4/5 1855 § 6 m. 1; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 4).

A) »om man stjäl medelsf inbrott».

1) Beträffande sjelfva begreppet inbrott, jfr. ad § 5.

2) Att stjäla medelst inbrott, innebar, att inbrottet utgjort ett medel för att uppnå stöldens konsummationspunkt; det fall kommer sålunda icke härunder, att inkulpaten efter fullbordad enkel stöld t. ex. klättrat öfver mur in i angränsande hus, för att på denna vag säkra frukterna af det redan begångna brottet; än mindre det fall, att han enbart brutit sig ut ur det hus, hvari tillgreppet, utan föregående inbrott, föröfvats. Någon närmare fordran på kausalförbindelsen emellan inbrottet och tillgreppet har Lagen emellertid icke uppställt: tillgrepp, förmedelst inbrott, af nyckel jemte tillgrepp medelst nyckelns användande bör derför, oansedt nyckelns sjelfstandiga värde och animus domimi med hänsyn dertill, anses såsom inbrott. Sjelfklart är, att Lagen icke kan hafva uppfattat inbrottet såsom ett in casu oundgängligt medel för stöldens föröfvande. Äfven om t. ex. en väg in i byggnaden funnits, på hvilken inkulpaten utan inbrott kunnat komma in och föröfva stölden, hindrar detta icke i och för sig, att han straffas enligt detta mom., derest han faktiskt begått inbrott. En annan fråga är, huruvida stängslet haft den fullständighet och beskaffenhet i öfrigt, som fordras för inbrottsobjekt; derom jfr. ad § 5.

3) Subjektspluralitet. Om A föröfvat inbrottet och B tillgreppet, så straffas A alltid såsom gerningsman till inbrottsstöld, såvida B:s dolus ingått i A:s brottsplan (jfr. Förs. Subj. § 61, 1): A:s handling stannar nemligen i detta fall icke vid medhjelp, eftersom båda handlingarna (inbrottet och tillgreppet) af Lagen upptagits i brottsreqvisitet och sålunda äro »utförande handlingen» För denna A:s straffbarhet är det likgiltigt, huruvida A:s dolus ingått i B:s brottsplan (jfr. ib.). En helt annan fråga är det, hvad verkan det bör hafva för B:s straffbarhet, huruvida A:s dolus ingått i B:s brottsplan. Efter riktig uppfattning är det i detta afseende icke tillräckligt, att B vid tillgreppets föröfvande vet, att han begagnar sig af A:s inbrottshandling: skall B anses såsom gerningsman till inbrottsstöld, måste derutöfver föreligga ett aftal (om ock ej i uttrycklig form) mellan A och B om brottets begående eller ock måste B på annat sätt framstå såsom kausal till A:s handling och inse sin kausalitet.

4) Konkurrens. Om inbrottshandlingen och tillgreppshandlingen föröfvas på skilda tider, böra likväl, såvidt kausalsamband kan visas mellan inbrottet och tillgreppet, handlingarna icke betraktas såsom skilda brott (så att 20: 1 skulle läggas till grund för beräkningen, enligt 20: 9, af straffskalan), utan såsom ett sammansatt brott, hemfallande under 20: 4 m. 4. Om en inbrottshandling utgör medel för flere följande tillgrepp på olika tider, så kan endast det första tillgreppet betraktas såsom sjelfständig inbrottsstöld. Försåvidt emellertid inkulpaten på en gång lagföres för dessa tillgrepp, får frågan för svensk rätt, jemlikt 20: 9, endast ringa praktisk betydelse.

B) »för brottets föröfvande bortförer och med våld eller list öppnar» etc.

Uttrycket för brottets föröfvande medför, att ett annat brottsligt uppsåt, vid det första tillgreppet, än tjufnadsuppsåt (t. ex. sjelfpantning) icke är tillräckligt för att konstituera brott enligt detta mom., äfven om uppbrytandet och det derigenom möjliggjorda tillgreppet skett animo domini. Samma uttryck torde äfven innebära, att »brottet», förmedelst öppnande af förvaringspersedeln, förutsättes komma till stånd såsom tillgreppsbrott, d. v. s. att om inkulpaten väl öppnar förvaringspersedeln, men icke föröfvar tillgrepp derur (t. ex. derför att han icke finner något af värde eller icke finner hvad han söker), mom. 4 icke blir tillämpligt. Deremot föreligger i sådant fall enkel tjufnad, försåvidt förvaringspersedeln kan antagas besitta värde.

V) till mom. 5.

(L. K. 22: 3 m. 11; L. B. 23: 4 m. 9; K. F. 4/5. 1855 § 6 m. 3; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 5).

1) »Nattetid». Den i teorien synnerligen omtvistade frågan, om huru lagarnes uttryck nattetid i detta sammanhang bör förstås, torde riktigast så lösas, att nattetid bestämmes icke = den mörka tiden af dygnet (än mindre: tiden emellan solens nedgång och uppgång), utan, efter ortsvana och årstid, den del af dygnet, då folk i allmänhet är till sängs. Huruvida just folket i det beträffande huset är till sängs, då stölden begås, inverkar icke; icke ens om »sängdags» för huset i fråga regelbundet afviker från det eljest på orten vanliga (värdshus, ballokaler etc.). Visserligen hade det kunnat tänkas öfverensstämma med lagstiftarens intentioner, att gerning, som föröfvas vid fullt dagsljus tidigt en sommarmorgon, blefve lindrigare bedömd, äfven derest denna tid på platsen i fråga vore softid, än t. ex. gerning, som föröfvas vid midnattstid; men svårligen skulle det kunna vara hans mening, att t. ex. tillgrepp af en ytterrock ur en upplyst tambur tidigt på eftermiddagen en decemberdag, då mörkret redan inträdt, skall bedömas så mycket strängare än om det skett midt på dagen.

2) »Hus» kan icke extenderas till samma omfång, som den i 20: 5 uppställda och äfven vid 20: 4 m. 4 gällande krets af objekter (gård, hus, rum eller fartyg). Stöld å fartyg kan således icke föras hit; icke heller stöld å gård, äfven om den omslutes af idel boningshus. Men om en del af ett hus är bebodd, och stölden föröfvas i en annan del, som är obebodd (äfven permanent obebodd, t. ex. källare), så faller handlingen härunder; detta torde gälla, äfven om en ringa del af huset är bebodd (t. ex. stort stall med drängkammare). För att objektet skall anses såsom ett hus i detta afseende, fordras först och främst yttre sammanhang: en fristående obebodd byggnad får icke betraktas såsom »hus som bebodt är», derför att det utgör något slags annex till ett sådant. Men det är icke nog med yttre sammanhang: om t. ex. i ett qvartér i stad, der alla husen äro sammanbyggda, något bland dem utgöres af ett obebodt magasin, så faller det sistnämnda icke under ifrågavarande bestämmelse. Å andra sidan bör en kringbyggd gård på landet, hvaraf en länga utgör boningshus, uppfattas såsom en enhet, så att tillgrepp af någon del derutaf anses såsom tillgrepp ur bebodt hus, i hvarje fall om inre kommunikation finnes (äfven t. ex. endast genom sammanhängande vindsplats). – »Hus» får icke tagas i betydelsen af våning eller rum; d. v. s. har inkulpaten lofligen inkommit i huset (han bor der t. ex. sjelf), men derefter olofligen inkommit i en våning eller ett särskildt rum, så hör fallet icke hit.

3) »Bebodt» hus sammanfaller, i trots af det bokstafliga uttrycket, icke med menniskoboning såsom objekt för mordbrand etc.; icke heller med hus, hvilket såsom hemvist är reqvisitmoment vid hemfridsbrottet. I detta fall är det, med hänsyn till Lagens grund, icke nog, att huset är inredt såsom menniskoboning och t. ex. under viss årstid så användes; det måste vara verkligen bebodt vid den tid, då brottet föröfvas (äfven om det naturligen ingalunda är nödvändigt, att menniskor skola finnas i huset just den natten). Icke heller uppfylles detta reqvisit af ett hus, hvilket såsom regelbunden och individuell arbetslokal för bestämd individ möjligen kan anses såsom dennes »hemvist», ehuru han dessutom har ett annat hemvist, der han ligger om nätterna: här måste fordras, att menniskor, om icke regelbundet, så dock någorlunda ofta (jfr. annex till turisthotell o. d.) der njuta sin natthvila. – En sommarvilla, som under vintern står tom, är sålunda i förevarande afseende icke »bebodt hus» under sistnämnda årstid, men väl ett hus, hvars samtliga invånare äro bortresta på någon veckas tid. – Ett till menniskoboning inredt hus, som i regel står obebodt, är naturligen,derest min casu någon (berättigad) der har sitt nattläger, objektivt taladt att anse som »bebodt hus»; vid dylikt förhållande kan emellertid det subjektiva täckandet af detta reqvisitmoment lätt deficiera.

4) »Gerningsmannen» utesluter icke medelbar gerningsman: om ett barn eller en otillräknelig smugit sig in i huset och utlemnar det tillgripna godset till den utanför befintlige juridiske gerningsmannen, så blir denne att bestraffa enligt förevarande mom. Men är den egentlige tillgriparen invånare i huset och den olofligen inkomne endast en medhjelpare, som mottager och bortför hvad af den förre tillgripits, så faller brottet icke under denna bestämmelse; det samma gäller naturligen, om en medhjelpare på här nämnda sätt smugit sig in för att undersöka situationen, och gerningsmannen derefter, under dagstid, föröfvar tillgreppet. Om åter af flera gerningsmän någon är invånare i huset, så blir det en fråga att afgöra in casu, huruvida dennes samtycke kan anses hafva gjort de öfriges inkommande i huset lofligt, jfr. ned.

5). »Olofligen» innebär icke öfverträdande af ett uttryckligt förbud, utan endast handlingens företagande under sådana omständigheter, att gerningsmannen icke, enligt »lifvets regel», haft tillräckligt fog för sitt inträdande. Har han emellertid så haft, kan han icke föras härunder, äfven om han derjemte haft för uppsåt att begagna sig af tillfället för att stjäla, vare sig detta uppsåt funnits ursprungligen eller uppstått hos honom efter inträdandet (han har t. ex. verklig anledning att hemta en i huset boende läkare och varseblifver dervid ett i trappgången befintligt föremål, hvilket han tillgriper). Å andra sidan kommer det fall härunder, att gerningsmannen visserligen först efter sitt inträdande fått uppsåtet att stjäla men dock inkommit i huset olofligen. Om gerningsmannen ämnar besöka person, som i huset har sitt (permanenta eller tillfälliga) hemvist samt är berättigad och (efter gerningsmannens förmenande) villig att der mottaga honom, får gerningsmannen icke anses inkomma olofligen (äfven om husvärden eller annan förbjudit honom inträde).

6; Undangömmande föreligger icke med det blotta faktum, att gerningsmannen icke blifvit sedd i huset resp. att hans qvarstannande icke observerats: han måste hafva vidtagit åtgärd, som objektiverar hans afsigt att icke upptäckas. Härför kräfves dock icke mera, än t. ex. att han begifvit sig till någon mörk eller aflägsen plats inom huset och der qvarstannat. Att han likväl händelsevis blifvit sedd af någon, hindrar icke, att han anses hafva undangömt sig.

VI) till mom. 6.

L. K. 22: 4 m. 5; L. B. 23: 5 m. 5; K. F. 4/5 1855 § 6 m. 4; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 6).

1) Om A, B, C, utan att komplott kan antagas, gemensamt begå brottet på det sätt, att A endast »använder skräckmedel», medan de öfriga endast föröfva tillgreppet, är A likväl att anse icke såsom blott medhjelpare, utan såsom gerningsman; eftersom ifrågavarande handling ingår såsom »utförande» i reqvisitet. Af A:s gerningsmannaskap åter följer, jemlikt de allmänstraffrättsliga reglerna för medgerningsmannaskap, att samtliga inkulpater äro straffbara för qvalificerad stöld enligt detta mom. Detsamma torde, ehuru icke fullt lika otvifvelaktigt, böra antagas, derest A endast »inställt sig med vapen», medan B och C endast föröfvat tillgreppet (naturligen till den del förstnämnda omständighet varit känd af B och C: i motsatt fall fölle A under 20: 4 m. 6 och B, C under 20: 1). Förutsättning härför är dock, att A medverkat vid brottets utförande (äfven om hans verksamhet blott består t. ex. i att hafva stått på vakt afsides från de öfriga). Men har hans inställande med vapen varit endast en preliminär handling i syfte att rekognoscera, så kan han lika litet betraktas såsom gerningsman enligt detta mom., som den enstaka inkulpaten, hvilken först beväpnad rekognoscerar och derpå obeväpnad utför tillgreppet: under nämnda förutsättning blifva alltså B, C gerningsman till vanlig tjufnad och A medhjelpare dertill enligt 3: 4 (jfr. 20: 10). Äfven om, såsom i dylika fall är det mera sannolika, komplett mellan A, B, C måste anses föreligga, ändrar sig sistnämnda resultat icke väsentligt: samtliga blifva då straffbara såsom gerningsmän (oafsedt bestämmelsen i 20: 10), men endast till vanlig tjufnad. Ty komplotten medför endast höjning af straffet i 3: 4 till gerningsmannastraff, men inverkar icke på fastställandet af den krets utaf »utförande» handlingar, ur hvilken sjelfva gerningsmannaskapets qvalitet framgår.

2) »För stöldens föröfvande sig med vapen inställt.» Kan gerningsmannen på annat sätt tillfredsställande förklara, hvarför han burit vapen, kommer han således icke härunder, icke ens, om han burit dem synliga; såvida icke det andra alternativet i mom. då kan antagas hafva inträffat, att nemligen vapnen verkat såsom »skräckmedel.» Uttrycket »för stöldens föröfvande» kan uppenbarligen icke fattas så bokstafligt, att gerningsmannen nödvändigt skulle afsett att använda vapnet för att bringa stölden till dess straffrättsliga konsummationspunkt; äfven det fall kommer härunder, att han uteslutande tänkt använda det för att skydda återtåget eller för att säkra stöldens frukter (ͻ: i omedelbart sammanhang med tillgreppet). Vapen står icke i strängt teknisk betydelse, men får icke utvidgas till hvarje föremål, som in casu skulle kunna få lifsfarlig användning: alldeles icke till sådana, som verka kemiskt, men heller icke till alla sådana som verka mekaniskt, t. ex. inbrottsinstrumenter; en annan sak, att användning eller hot om användning af dylika föremål kan komma under mom:s senare alternativ. Gränsen bör dock uppdragas något vidare än i Str. L. 14: 15, eftersom det här alltid är fråga om enkom medtaget föremål. En sten, farlig genom form eller dimensioner, en jernbeslagen knölpåk etc. torde här göra tillfyllest; icke t. ex. en butelj. Medförande af oladdadt skjutvapen utan ammunition kan icke komma under det första alternativet: ett sådant objektiverar endast afsigt att skrämma, icke att skada. Men visserligen kan det komma under det senare alternativet, såvidt det verkar såsom skräckmedel. Oladdadt skjutvapen jemte ammunition är naturligen af samma betydelse som laddadt.

3) »Ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen till rån hänföras kan.» Denna gräns bestämmes genom rånreqvisitet 21: 1.

I öfverensstämmelse med hvad nyss nämndes om betydelsen af det till båda alternativerna hänförliga uttrycket för stöldens föröfvande bör detta sista alternativ af mom. 5 anses motsvara icke blott 21: 1 utan äfven 21: 4, d. v. s. den inkulpat, som användt »ringare skräckmedel etc.» icke för att få stölden konsummerad, utan för att hindra den »som vill återtaga det tillgripna», kommer jemväl under 20: 4 m. 6. Deremot kan detta alternativ icke utsträckas till den, som genom dylika »skräckmedel etc.» endast beredt sig tillfälle att fly, utan att medtaga det tillgripna: medlet kan då icke sägas vara användt »för stöldens föröfvande» (hvaremot beväpnandet på förhand, i afsigt att betäcka ett eventuellt återtåg, kan hafva varit en nödvandig förutsättning för att inkulpaten skulle våga att företaga stölden). Icke heller kan 21: 5 medtagas, icke ens om »handlingen» in casu skulle utgöra tjufnadsobjekt (jfr. ofv. ad § 1, I A, 4) – såvida icke »aftvingandet» skulle bestått endast i tvång att utlemna (icke: att utfärda och utlemna) en handling med »marknadsvärde.»

VII) till mom. 7.

M. B. 43: 1; K. F. 3/8 1748; L. K. 22: 4 m. 1; L. B. 23: 5 m. 1; K. F. 4/5. 1855, § 7 m. 1; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 7).

»Kreatur» innefattar, oansedt djurets ålder, hästar. nötboskap, renar (angående invändning, att de tillgripna kreaturen varit vildrenar, se N. J. A. 1898, 57; 1899, 6) getter, får, svin – men icke gäss och annat »fjäderfä».

»Ute å mark» kan numera icke anses innebära annan inskränkning, än att kreatur, som betar inne i by eller omedelbart invid menniskonoing, icke kan föras hit; i öfrigt är det likgiltigt, huruvida kreaturen gå i bete på längre eller kortare afstånd från by, i skog, på öppen betesmark, på afrad, på klöfvervall etc. Djur på fjällbete, hvilka om natten eller eljest uppehålla sig i fäbod, under bevakning, kunna, så länge detta förhållande fortfar, icke anses »gå i bete ute å mark.» Men om djuren befinna sig. utan mensklig tillsyn, i skjul, uppsatta för att gifva dem skydd emot oväder (såsom stundom förekommer t. ex. med får), så kan det icke komma an på, huruvida de tillgripas i skjulet eller utanför.

Uttrycket »som går i bete» utesluter tydligen dödt djur, som tillgripes ute å marken.

VIII) till mom. 8.

(M. B. 42: 5; L. K. 22: 4 m. 2; L. B. 23: 5 m. 2; K. F. 4/5 1855 § 8; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 8).

1) Uttrycket »stjäl» kan här icke fattas i teknisk betydelse, så att det endast skulle omfatta de fall, som uppfylla det allmänna tjufnadsreqvisitet. Då nämligen Lagen använder detta uttryck äfven om tillgrepp från fartyg, som »utan folk i drifver», så framgår häraf med full evidens, att bestämmelsen gäller, äfven om det förolyckade fartyget icke är i någons besittning (skeppsfolkets eller annans). Här föreligger således en bestämd utvidgning öfver det allmänna reqvisitet.

2). »Fartyg» betyder här, likasom i Str. L. 19: 3; 20: 5 etc., icke hvarje farkost, hur obetydlig den än må vara; vinddrifven ekstock t. ex. faller icke härunder. Någon bestämd gräns, med afseende på drägtighet eller annat, kan likväl icke uppställas.

3) Tillgreppet skall ske antingen från fartyget eller under bergningen. Om sålunda godset, då det tillgripes, förekommer skildt från fartyget, eller om blott en mindre del af fartyget återstår, då tillgreppet sker, kommer tillgreppet ej under denna bestämmelse, såvida det icke sker under bergning; så mycket mera gäller detta om tillgrepp af löst vrak- eller strandgods, utan hvarje sammanhang med fartyget. Troligen är bestämmelsen icke heller tillämplig på tillgrepp vid sådan bergning af löst gods, som icke antingen sker medan godset befinner sig på (eller nära) fartyget eller ock åtminstone sker i nära tidssammanhang med sjöolyckan (således icke t. ex. bergning af längesedan sjunket gods, härrörande från förolyckadt fartyg, hvilket numera icke befinner sig på stället – detta äfven om fartyget är kändt och tillgreppet sålunda kränker eganderätt). Föreligger endast sådant haveri, att fartyget icke kan betraktas såsom förolyckadt, kommer bestämmelsen icke heller i betraktande.

Under bergning förutsätter, att arbetet med sjelfva godset tagit sin början och icke mera varaktigt afbrutits; bergningen är afslutad, då allt godset bragts i säkerhet. Emellertid är uttrycket icke någon ren tidsbestämmelse: tillgreppet måste ske icke blott samtidigt, utan i sammanhang med bergningen; hvad som tillgripes, sedan godset bortförts från bergningsstället och befinner sig upplagdt på annan ort, hör icke hit (äfven om bergningen alltjemnt skulle pågå).

Tillgrepp af hela fartyget, t. ex. då det utan folk i sjö drifver, bör jemväl enligt Lagens grund föras härunder, ehuru det icke ingår under det bokstafliga uttrycket.

4) Inom visst omfång kan brott enligt mom. 8, till följd af en oegentlighet i Lagens redaktion, fullkomligt sammanfalla med brott enligt mom. 9, nemligen med stöld »från den, som genom ... skeppsbrott ... är satt ur stånd att sin egendom värja.» För sådant fall föreligger emellan dessa båda bestämmelser »alternativet», i det blott endera, men likgiltigt hvilken, bör åberopas.

IX) till mom. 9.

(M. B. 42: 2; L. K. 22: 4 m. 3; L. B. 23: 5 m. 3: K. F. 4/5 1855, § 8; Str. 16/2 1864, 20: 6 m. 9).

Den »nöd eller fara» som innefattar qvalifikationsgrunden, måste direkt hafva satt målseganden ur stånd att värja sin egendom, i det han t. ex. flytt undan allmän farsot, öfversvämning, uppror, fiende; måst utbära sitt bohag på grund af eldsvåda (äfven om elden ännu icke angripit hans eget hus); haft sin egendom ombord på det förolyckade skeppet. Är sambandet endast indirekt, så att nöden eller faran icke verkat på annat sätt an mångfaldiga andra orsaker skulle kunnat verka, så inträder icke det högre straffskyddet: t. ex. då målseganden frivilligt vid eldsvådan lemnat sitt hus för att hjelpa till vid släckningen eller blott för att åse branden; icke heller då han på grund af tjenstepligt varit sysselsatt med att afvärja faran och derigenom urståndsatts att värja sin egendom.

X) Straffet. Om inkulpaten föröfvat flere tillgrepp enligt denna §, hvilkas sammanlagda värde öfverstiger snatterigränsen, medan hvarje särskildt tillgrepp håller sig derinom, uppstår frågan, huruvida dessa olika stölder skola betraktas såsom en enhet, i analogi med hvad som enligt 20: 8 m. 1 gäller om snatterier, eller icke. Denna fråga inverkar på straffskalan vid första resan. Visserligen blir maximum detsamma (nemligen fem års straffarbete jemlikt 20: 9, j. n. h. l.). Men minimum blir enligt det förra alternativet två månaders straffarbete, och fängelse kan icke förekomma; enligt det senare alternativet åter ingår, vid synnerligen förmildrande omständigheter, fängelsestraff (1–6 månader) i skalan. Ehuru 20: 8 icke är direkt tillämplig, eftersom det här är fråga icke om snatterier, utan om tillgrepp, som af Lagen uttryckligen betecknas såsom stölder, så torde dock Lagens anda afgjordt tala för att följa samma princip, d. v. s. det förra, strängare alternativet. Äfven det bokstafliga uttrycket »går värdet af det tillgripna ej öfver» lägger åtminstone intet bestämdt hinder i vägen för en kollektiv uppfattning ͻ: värdet af det - eventuellt genom flere stölder – tillgripna.

§ 5.

Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg; eller

2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller medelst inkrypande genom fönster, glugg, skorsten eller annan till ingång ej ämnad öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås. försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var, utan att den borttaga;

varde, der tillgrepp ej sker, för inbrott, dömd till straff, som i 1 § för stöld utsatt är.

(Mom. 1: M. B. 40: 6; L. K. 22: 5 m. 1; L. B. 23: 6 m. 1; K. F. 4/5 1855, 12 m. 1; Str. L. 16/2 1864, 20: 9 m. 1;

Mom. 2: K. B. 29/1 1741; K. F. 20/12 1745; K. Fkl. 23/3 1807 art. 17; L. K. 22: 5 m. 2; L. B. 23: 6 m. 2; K. F. 4/5 1855, 12 m. 2; Str. L. 16/2 1864, 20: 9 m. 2;

Mom. 3: K. F. 20/12 1745; [L. K. 22: 3 m. 10; L. B. 23: 4 m. 11]; K. F. 4/5, 1855 § 12 m. 3; Str. L. 16/2 1864, 20: 9 m. 3).

I) Förhållande till det allmänna tjufnadsreqvisitet.

1). Inbrottet har i svensk rätt kriminaliserats såsom ett del. sui gen., icke såsom försök (till inbrettsstöld). Ehuru det subjektiva reqvisitet bestämts såsom uppsåt att stjäla, och således samma handling med annat uppsåt icke kommer under »inbrott» i teknisk mening, gäller det dock här såsom alltid, att den sjelfständiga kriminalisationen icke kan blifva identisk med ett abstrakt försöksdelikt; det kan alltid länkas såväl fall, hvilka skulle uppfylla ett abstrakt försöksreqvisit men icke uppfylla detta sjelfständiga reqvisit, som äfven tvärtom (Förs. Subj. § 40); jfr. nedan.

2). Det utmärkande för inbrottsdeliktet, hvarigenom detsamma skiljes från andra förstadier till tjufnad, ligger i tillgreppshandlingens beskaffenhet. Tillgreppsobjektet åter ingår uti sjelfva inbrottsreqvisitet endast på den subjektiva sidan och skiljer sig på intet satt från objektet inom det allmänna tjufnadsreqvisitet (uppsåtet skall hafva gått ut på att tillgripa sak af värde, i främmande dominium etc.). (Det objektiva) inbrottsreqvisitet är sålunda = en viss bestämdhet hos tillgreppshandlingen. Denna bestämdhet kan upplösas i dels en bestämdhet hos inbrottsobjektet, dels hos inbrottshandlingen. Allteftersom det förra är viss lokalitet (gård, hus, rum, fartyg) eller förvaringspersedel, framgå två hufvudfall af inbrott. I båda fallen gäller, att inbrottsobjektet skall vara på visst sätt stängdt, och att inbrottshandlingen består i öfvervinnande, äfvenledes på visst sätt, af det i stängslet liggande hinder.

3). Inbrottshandlingen skall, enligt inkulpatens brottsplan, hafva utgjort en förutsättning för tillgreppets utförande (»i uppsåt att stjäla» = brutit sig in för att derigenom förverkliga ett uppsåt att stjäla). Närmare har Lagen icke yttrat sig om beskaffenheten af detta kausalsammanhang. Denna fråga måste derför bestämmas vid hvart och ett af de två hufvudfallen särskildt. Här må emellertid den gemensamma anmärkning göras, att det naturligen är fullkomligt tänkbart, att, ehuru inkulpaten sjelf uppfattar inbrottshandlingen och dess närmaste resultat såsom endast en förberedelse till en följande, dermed icke omedelbart förbunden tillgreppshandling, likväl förstnämnda akt konstituerar en sjelfständig inbrottsstöld (r. inbrott), såvida nemligen förberedelsen består (r. enligt planen skulle bestå) i tillgripande animo domini etc. af en sak, som sjelf fyller reqvisitet för tjufnadsobjektet. Enligt det sagda böra sådana fall bedömas, som att inkulpaten genom inbrott (af ena eller andra slaget) tillgripit den rätta nyckeln till en förvaringspersedel för att derpå i en följande (från den förra mer eller mindre skild) tillgreppshandling öppna den förvaringspersedel, der han väntar sig det egentliga tillgreppsobjektet.

II) (Det objektiva) inbroftsreqvisitet.

A) Inbrott i lokalitet (gård, hus, rum, fartyg). Vid ifrågavarande inbrottsobjekt åtskiljer Lagen fyra alternativa handlingstyper: 1) med våld å visst stängsel bryta sig in, 2) förskaffa sig ingång medelst klättring öfver visst stängsel, eller 3) medelst inkrypande genom en till ingång ej ämnad öppning, eller 4, genom bruk af dyrk eller falsk nyckel. Vi undersöka först de särskilda objekterna jemte deras gemensamma bestämningar; derpå nämnda fyra handlingstyper.

1). Objektet.

a). De särskilda objektstyperna.

α). »Gård» betyder närmast (oafsedt frågan om stängslet, hvarom ned. sub. β) ett område anslutande sig till hus (boningshus eller icke), och med hänsyn till sin användning bestämdt af det hus, hvartill det utgör ett annex (vid boningshus: förrättande af hvarjehanda husliga sysslor etc.; vid fabrik eller magasin: tillfällig upplagsplats etc.). Närmast till hands liggande utvidgning öfver ordets inskränktaste betydelse är trädgård (af vanliga dimensioner), som ansluter sig till boningshus. Derutöfver torde »gård» här få anses omfatta sådana vederbörligen omhägnade områden (jfr. ned.), som till storlek och användning äro någorlunda analoga med gård i nu nämnda betydelse: t. ex. »brädgård» af omfång någorlunda öfverensstännnande med vanlig gård; fruktträdsplantering etc. någorlunda öfverensstämmande med vanlig trädgård; deremot icke en stor park, inhägnad af kilometerlånga murar; omhägnade plantskolor ute i skog o. s. v.

β) »Hus». Att »hus» icke inskränker sig till boningshus, är sjelfklart (jfr. 20: 4 m. 5: »hus, som bebodt är»). Det föremål, som skall kunna ingå under ordet hus, måste emellertid till materialet så pass öfverensstämma med ett vanligt hus, att det kan sägas åstadkommet genom byggande: någon högre grad af soliditet kan likväl icke kräfvas. En utställningspaviljong — sådana dessa merendels äro beskaffade — kan derför föras hit, oaktadt sin efemera beskaffenhet; likaså en kägelbana inom träbyggnad o. s. v.; deremot icke ett marknadsstånd af väf; tält; cirkuslokaler af liknande material o. s. v. Föremålet måste finnas på jorden, icke i jorden (om grufvor, källare etc. jfr. ned.), men behöfver icke ansluta sig till jordytan (t. ex. qvarnar på fotställning), än mindre vara fast förenadt med denna (kiosk o. d., som står genom sin egen tyngd). Att föremålet någorlunda lätt kan nedtagas och flyttas, hindrar icke, att det ingår under hus, såvida det blott har stabilitet, der det står (sålunda icke t. ex. föremål på hjul: akrobatvagnar etc.). Storleken måste vara åtminstone sådan, att en vuxen menniska kan komma in och någorlunda fritt röra sig. Hus under byggnad — förutsatt stängselqvaliteten, jfr. ned., synes böra föras hit — åtminstone såvida man antager en så vid tolkning af ordet gård, som den ofvan anförda.

γ) Rum. Hvarje del af ett hus, som omslutes af husets väggar (men icke t. ex. en balkong på husets utansida) faller under begreppet rum, såvida dess storlek uppfyller det nyss i fråga om hus angifna villkor. Användningen är likgiltig (tambur, spiskammare, källare, vind etc.). Afskiljandet kräfver icke nödvändigt, att rummet är försedt med tak; äfven en upptill öppen afbaklning (såsom ofta på vindar) kan ingå under begreppet. Ehuru med »rum» närmast förstås del af hus, är detta likväl ingen oeftergiflig fordran. En afskild del af fartyg bör anses såsom rum; äfvenså en på liknande sätt omgärdad del af grufva, af ruin o. s. v.; väl äfven ett sjelfständigt i jorden befintligt område, såvida det, genom menskligt åtgörande af ett eller annat slag, objektiverar en vilja att afstänga (potatiskällare etc.).

Deraf, att rum är sjelfständigt objekt för inbrottshandlingen följer, att äfven den, som utan inbrott inkommit i hus eller fartyg, kan begå inbrott i en sådan afskild del, våning eller rum, hvaröfver han icke disponerar. Lokal, som begagnas af alla husets invånare, men i tur och ordning, så att i det gifna fallet någon bland dem har ensam förfoganderätt (t. ex. tvättstuga, torkvind) kan utgöra föremål för inbrott från öfrige hyresgästers sida. En privat person, som åt annan tillfälligt upplåtit ett gästrum i sitt hus eller sin våning, kan icke begå inbrott i detta rum, äfven om hans inträngande sker på tid och sätt, som starkt afviker från »lifvets regel»; icke heller en värdshusvärd uti rum, som uthyres pr. dag eller vecka (annorlunda i fråga om sluten »förvaringspersedel», t. ex. byrå, jfr. ned.); väl deremot en husegare, som uthyr hel våning på de vid dylika kontrakt vanliga villkor. Denna fråga är beslägtad med den om besittningen till i våningen eller rummet varande saker (icke att förblanda med besittningen till sjelfva våningen såsom en del af huset): ju bestämdare man måste frånkänna värden etc. hvarje dylik besittning, desto snarare kan inbrott från hans sida tänkas. Deremot är, såsom af ofvanstående framgår, för inbrottets möjlighet icke tillräckligt, att inträngandet strider mot »lifvets regel».

δ) »Fartyg». Ordet fartyg kan här lika litet som i Str. L. 20: 4 m. 8 omfatta alla slags farkoster: för att vara inbrottsobjekt måste fartyget innehålla slutet område, som åtminstone har den i fråga om hus och rum omnämnda minimistorlek. Person, redan befintlig å fartyget, kan visserligen icke genom att intränga i afstängdt område af fartyget sägas bryta sig in »i fartyget», men enligt den förut antagna tolkningen af ordet rum, bör han likväl anses genom dylik handling kunna begå inbrott.

b) Nämnda objekters stängselqvalitet.

α) Ehuru Lagen icke uttryckligen, i fråga om de nu nämnda objekterna, gård, hus, rum, fartyg, uppställt den fordran, att de skola vara effektivt stängda, hvilken i fråga om objektet vid m. 3 (sluten förvaringspersedel) otvetydigt nämnes, kan man likväl icke betvifla, att denna förutsättning är gemensam för båda fallen (jfr. K. Fkl. 23/3 1807 art.: 17 »annan mans med lås försedde och igenläste eller eljest igenstängde rum eller hus»). Lagens grund är icke uteslutande den subjektiva farlighet, som inkulpaten ådagalägger genom att forcera ett stängsel (oafsedt hvad detta in casu verkar), den innehåller äfven ett objektivt element: befogenheten af högre straffskydd för den samhällsmedlem som sökt skydda sin egendom genom härför till buds stående medel – en synpunkt hos Lagen, som innebär en anmaning till samhällsmedlemmen att i första hand skydda sig sjelf och dymedelst neutralisera de brottsliga viljor, hvilkas energi icke öfverstiger ett visst mått (»aide-toi et la loi t'aidera»). Lika litet, som den inkulpat, hvilken söndersågar väggen till ett mot hans förmodan olåst skåp, gör sig förfallen till inbrott enligt m. 3, kan derför den inkulpat åtkommas enligt m. 2, hvilken t. ex. klättrar öfver en mur in på ett åt andra sidor fritt och öppet gårdsområde – vare sig att inkulpaten så handlar af obekantskap med lokalen eller t. ex. derför, att han tror sig kunna på. denna väg utföra tillgreppshandlingen mera obemärkt.

β) Ehuru emellertid nämnda regel gäller såsom allmän, kunna likväl icke dess yttersta konseqvenser erkännas: den omständighet att händelsevis en liten bakdörr är olåst, genom hvilken inkulpaten hade kunnat passera in i huset, kan omöjligen vara tillräcklig att utesluta handlingens karakter af inbrott, derest inkulpaten i ovetskap härom brutit sig in genom våld å mur etc. Huru gränsen i detta afseende skall dragas emellan hvad som är föremål för inbrott eller icke, är en svårlöst och omtvistad fråga. Först och främst är emellertid tydligt, jemlikt Lagens ofvannämnda (objektiva) grund, att ett blott markerande af viljan att utestänga andra, äfven om det sker på sätt, som enligt »lifvets regel» plägar respekteras, icke är tillräckligt: exempelvis afspärrande genom ett lågt staket, som en person af normal kroppsstorlek kan utan besvär klifva öfver, eller genom pålar, åtskilda genom så stort mellanrum, att man kan tränga sig in emellan dem. Området i fråga får således icke till någon del vara begränsadt af dylikt »stängsel», äfven om det på annat ställe är försedt med mera effektivt stängsel, hvilket af inkulpaten forcerats (mur, hvaröfver han klättrat etc.): stängselviljan måste objektivera sig i ett fullständigt hinder af den art, att dess öfvervinnande antingen kräfver särskild kraftansträngning, vighet etc. eller ock användande af särskilda redskap: stege, bräckjern o. d. Om nu emellertid en lokalitet i regeln hålles på dylikt sätt effektivt stängd (resp. på de tider af dygnet, då sådant öfverensstämmer med »lifvets regel»), så bör det icke inverka, att in casu någon ringa brist i stängslet förelegat, i hvarje fall såvidt denna brist icke varit lätt märkbar (jfr. det ofvannämnda fall, att bland flere ingångar till ett hus en liten bakdörr händelsevis en natt stått olåst, ehuru tillstängd). Men har en brist, synlig för hvar man, under längre tid yppats i stängslet (t. ex. hål i mur), så kan det omgärdade området icke längre anses såsom inbrottsobjekt, och härvid bör gälla, att ju större bristen är, inom desto kortare tid upphäfver den stängslets verkan i förevarande afseende. – Frågan måste i öfrigt afgöras rent objektivt, utan afseende på culpa hos egaren eller den eljest berättigade. Om denne varit under någon tid urståndsatt att öfverse sin egendom, så kommer en brist i stängslet att hafva alldeles samma verkan, som derest densamma berott på vårdslöshet.

γ) Oafsedt stängslets effektivitet, kan den fråga uppställas, i hvad mån det af menniskohand framställda stängslet kan suppleras med naturligt hinder: byggnad eller gård, som ansluter sig till en bergsvägg; gård på tre sidor omgifven af hus eller murar och på den fjerde af vatten o. s. v. Härpå måste svaras, att ett dylikt element icke upphäfver stängselqvaliteten, förutsatt att det efter omständigheterna är på ofvan utförda sätt effektivt. Men om t. ex. den naturliga väggen ligger så, att man utan klättring eller annat besvär kan hoppa ned på området; om vattnet är så grundt, att det lätt kan genomvadas af en person utaf vanlig kroppsstorlek; om en trädgård på tre sidor är omgifven af murar och på den fjerde ligger öppen emot en sjö eller annat vatten, der tillfälle finnes att med båt lägga till vid stranden o. s. v., så kan området, såsom icke effektivt omhägnadt, icke utgöra föremål för inbrott.

2) Handlingen. Lagen uppställer, i fråga om de nu nämnda objekterna, fyra handlingstyper:

a) »med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in».

Våld kräfver icke nödvändigt något större mått af kraftansträngning. Dels kan kroppskraften suppleras af annan mekaniskt eller kemiskt verkande kraft (t. ex. användning af skärande instrument, af sprängämne etc.); dels kan den öfverhufvud erforderliga kraften vara ringa nog i fråga om visst stängsel, som enligt lifvets regel eller lagens uttryckliga ord måste anses som objekt för inbrott (t. ex. intryckande af vanlig fönsterruta).

Dylikt stängsel. Om beskaffenheten af det stängsel, hvarå våldet öfvats, jfr. ofv. ad a angående bestämningen af begreppen gård, hus etc. Då qvaliteten af inbrottsobjekt häfves genom blotta ingredierandet i stängslet af en del, hvars stängande verkan är för svag (t. ex. ett lågt staket) – så att inbrott i dylikt fall icke föreligger, äfven om handlingen riktat sig mot en annan del af stängslet, hvilken i och för sig uppfyller villkoret för inbrottsobjekt (t. ex. en hög mur) så. är det så mycket tydligare, att en handling, som riktar sig mot den mindervärdiga delen af stängslet (det låga staketet), icke utgör inbrottshandling.

Till »dylikt stängsel» bör föras ett högt plank eller staket (jfr. »mur»). Äfvenledes föreligger inbrottshandling, om inkulpaten t. ex. gräfver sig under porten in på en gård, likasom, naturligtvis, om han underifrån gräfver sig upp i en lokalitet, som icke har annat »golf» än jorden. Men »våld» å t. ex. en tillfällig fönsterfyllnad af tidningspapper o. d., i stället för glas, kan icke konstituera inbrott. Om inkulpaten efter sönderrifvande häraf tillgriper något i fönsterkarmen befintligt, föreligger således enkel stöld. (Annorlunda, om han kryper in genom fönstret, då det är likgiltigt, huruvida fönstret är slutet eller öppet, n. ad γ).

Bryta sig in innefattar icke ovillkorligen skadande af sjelfva substansen (så att någon del af stängslet »går i sönder»), men väl upphäfvande af det materiella sammanhanget på ett sätt som icke, enligt lifvets regel, motsvarar föremålets ekonomiska bestämmelse. Lossande af spikar, skrufvar etc., tillbakaböjande af blyinfattning, som qvarhåller glasrutan i falsen m. m. konstituerar, då inkulpaten härigenom bereder sig tillträde, inbrott, äfven om de särskilda delar, hvari stängslet sålunda åtskiljts, lemnats fullkomligt oskadda. Men om t. ex. en dörr à deux battants genom skakande, tryck o. d. bragts att skilja sig i samma. två halfvor, som då dörren på vanligt sätt öppnas. föreligger icke inbrytande, åtminstone såvida icke den erforderliga kraftansträngningen varit exceptionellt stor. Det motsvarande torde gälla om dörr af sådan beskaffenhet, att den, ehuru låst, kunnat aflyftas. Har denna handling, exempelvis genom fleres samverkan, företagits med en stor och tung port, hvilken kunnat antagas erbjuda fullkomlig säkerhet mot att på nämnda satt forceras, så torde inbrott böra anses föreligga. På. samma sätt, hvad någon gång förekommit, om ett tak, utan att skadas, kunnat upplyftas så mycket, att det medgifvit tillträde till vind etc.

Uttrycket med våld bryta sig in bör icke anses innefatta, att inkulpaten, efter att med våld hafva brutit stängslet, nödvändigt skulle med sin kropp, eller ens med någon del af sin kropp, intränga i lokaliteten. Det är nog, att han genom »brytandet» t. ex. kommit i tillfälle att sträcka in ett instrument, hvarmed han sökt bemäktiga sig föremålet, att han insläppt en hund, som skolat »apportera» saken åt honom o. s. v. Men blotta åstadkommandet af en öppning, t. ex. krossandet af en fönsterruta och utplockandet af bitarne, är icke nog för att fylla reqvisitet (N. J. A. 1905, 239; jfr. Riksd. Skrifv. 1890, n. 67 s. 6: »inträngande genom fönster»). Jfr. ned., om klättring och inkrypande, ad b och c.

b) medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak förskaffat sig ingång.

Otvifvelaktigt får uppräkningen icke fattas stricte limitativ: i hvarje fall innefattar » mur» äfven högt plank o. d.

»Klättring.» Ett klifvande öfver helt låg mur etc. kommer således icke härunder (bortsedt från att ett sådant. stängsel öfverhufvud icke är tillräckligt för att gifva lokaliteten karakter af inbrottsobjekt, jfr. ofv. ad 1). Ett hoppande öfver stängslet torde deremot få medtagas, såvidt stängslet varit af den beskaffenhet, som fordras för inbrottsobjekt (hvarvid hoppet visserligen måste förutsätta mer än vanlig vighet). Har någon del af muren t. ex. anslutit sig till en kulle o. d., derifrån inkulpaten utan klättring beträdt muren, så föreligger ingen inbrottshandling: under omständigheter kan en sådan situation till och med upphäfva lokalitetens karakter af inbrottsobjekt, så att inbrott icke ens föreligger, om inkulpaten verkligen klättrat öfver muren (på ett annat ställe). Men har inkulpaten vid sin klättring öfver muren t. ex. användt en för annat ändamål tillfälligtvis emot muren uppställd stege, så lärer detta icke upphäfva handlingens karakter af inbrottshandling (och ännu mindre lokalitetens karakter af inbrottsobjekt); jfr. Naum. 1872, 218.

»Klättrat öfver» jfr. »förskaffat sig ingång». Det ingalunda. ovanliga fall, att inkulpaten efter att hafva klättrat upp på en mur, plank etc., derifrån, utan att komma ned på andra sidan, tillgriper föremål inom den omgärdade lokaliteten, har genom dessa Lagens uttryck icke blifvit fullt otvetydigt löst. Riktigast torde emellertid, för Svensk rätt (i motsats till den vanligare ståndpunkten i utländsk rätt), få anses, att inbrottsstöld (20: 4 m. 4) i dylika fall föreligger, eftersom genom en dylik handling det i stängslet liggande hinder upphäfts med hänsyn till det tillgripna föremålet. Har åter den brottsliga handlingen afbrutits på nämnda punkt, utan att tillgrepp skett, lärer det i allmänhet icke få, anses visadt, att stängslets verksamhet öfvervunnits; hvadan sålunda 20: 5 icke lärer blifva, mot ordalagen, tillämplig.

En blott klättring ned i en djuptliggande trädgård etc. kan ej anses fylla reqvisitet.

Den Svenska Lagens uttryckssätt (»rum») upphäfver hvarje tvifvel rörande den i utländsk rätt ofta omtvistade frågan, huruvida klättring öfver skiljemur inom ett och samma hus etc. jemväl är inbrottshandling.

c) medelst inkrypande genom fönster, glugg, skorsten eller annan till ingång ej ämnad öppning förskaffat sig ingång.

Inkrypande torde, med hänsyn till lifvets regel, få anses omfatta äfven det fall, att inkulpaten varit i tillfälle att, utan egentligt krypande, klifva in genom ett tillräckligt stort och lågtsittande fönster i jordvåningen. Det motsvarande lärer dock icke få antagas om hvilken »öppning» som helst. Om t. ex. nedre delen af en horizontalt delad dörr är reglad, medan den öfre står öppen, så torde visserligen den öppna öfre delen få anses såsom en »till ingång ej ämnad öppning» (likasom, i omvändt fall, den nedre delen), hvadan ett inkrypande (eller inklättrande) utgör inbrottshandling; men har läget varit sådant, att inkulparen kunnat upprätt och utan klättring klifva in genom denna öfre hälft, får inbrott icke antagas.

»Till ingång ej ämnad» täcker sig icke med »till ingång ej använd». Att en öppning undantagsvis användes såsom ingång hindrar derför ej, att ett rättsstridigt inkrypande kan utgöra inbrottshandling. Dörren till en »homeja», genom hvilken vederbörande pläga, förmedelst en stege, regelbundet komma in på höskullen, är att anse såsom en »till ingång ämnad öppning», såvidt det rör sjelfva höskullen. Men har inkulpaten betjenat sig deraf för att, efter nedstigande inuti byggnaden, komma in t. ex. i stallet, så är det åtminstone tvifvelaktigt, huruvida öppningen kan anses i detta sammanhang »ämnad till ingång»: i utländsk rättspraxis är den öfvervägande tendensen att förneka detta och sålunda antaga inbrott. – Inkrypande genom ett tomrum under en port etc. (såvida, efter omständigheterna, stängsel dock kan anses föreligga) eller genom kloakledningar och andra subterrana öppningar utgör naturligen inbrottshandling. – »Ingång» betyder ingång för menniskor; en öppning, uteslutande afsedd till ingång för djur (får, svin etc.), faller således under uttrycket »till ingång ej ämnad». – Sådana på vissa byggnader förekommande öppningar, som egentligen äro ämnade icke till ingång utan blott till utgång, kunna dock ej fylla reqvisitet. – Beträffande öppning, som beror på bristfällighet i stängslet, jfr. ofv. ad a.

Angående handlingens konsummationspunkt är det här (i motsats till a, jfr. ofv.) uppenbarligen icke nog, att inkulpaten stuckit in handen (eller, än mindre, något instrument) genom öppningen. Å andra sidan behöfver han, såvida tillgrepp sker och han för detta ändamål måst lemna sitt fotfäste utanför, icke nödvändigt hafva varit inne i lokaliteten med hela sin kropp för att komma under 20: 4 m. 4 (hvaremot det, af liknande anledning, som nämndes i fråga om klättrande, kan ställa sig annorlunda, såvida det aldrig kommit till tillgrepp, och sålunda endast 20: 5 kan ifrågasättas).

Om inkrypandet företages af en otillräknelig person, hindrar detta naturligtvis icke, att ett tillräkneligt brottssubjekt kan blifva (medelbar) gerningsman. Men om ett djur dresserats att krypa in och »apportera» föremål, så måste detta bedömas på samma sätt som om ett redskap instuckits. »Inkrypande» förutsätter nemligen, likasom »klättring», en mensklig handling.

d) genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång.

α) Dyrk eller nyckel. En »klinka», som direkt upplyfter rigeln, kan icke anses såsom dyrk eller nyckel; ett dylikt lås, utan egentlig låsmekanism, uppfyller alltså icke villkoret för stängsel i förevarande afseende. Lika litet kan en pennknif eller dylikt instrument, hvilket, genom dörrspringan, direkt påverkar rigeln (om t. ex. denna är af trä, såsom stundom händer), betraktas såsom dyrk (jfr. dock ett gammalt rättsfall, 29/1 1746, Jusleen 76). Kännetecknet på såväl dyrk som nyckel är att dessa, genom införande i ett nyckelhål, sätta direkt en verklig låsmekanism, och således blott indirekt rigeln, i rörelse. Någon särskild stängselförmåga utöfver detta villkor kan deremot icke fordras: att den dispositionsberättigade vet, att hans lås år synnerligen enkelt och att många främmande nycklar kunna öppna detsamma, inverkar alldeles icke på dessa nycklars egenskap af falska; således icke heller, att han sjelf lemnat ut nyckeln åt annan person. En annan fråga. huru det ställer sig, om denne person af den dispositionsberättigade fått tillstånd att använda nyckeln till hans lås: derom jfr. här ned. sub β.

β) Falsk nyckel. Från bruk af falsk nyckel måste noggrannt skiljas olofligt bruk af dyrk eller nyckel (jfr. Naum. 1873, 538; N. J. A. 1886, 89; Naum. 1886, 38): en rätt nyckel kan användas olofligen (hvilket icke utgör inbrott), likasom å andra sidan en dyrk naturligtvis kan användas lofligen.

Skillnaden emellan falsk och rätt nyckel grundar sig i hufvudsak på den (till låset) dispositionsberättigades vilja. Likväl måste man, då den svenska lagen icke, genom exakt definition, uppställt begreppet falsk nyckel såsom tekniskt, i någon mån modifiera nämnda bestämning till öfverensstämmelse med uttryckets betydelse i det hvardagliga språkbruket.

Enligt detta språkbruk är en nyckel rätt i förhållande till en gifven lås, först och främst under hela den tid den rättsenligt användes till låset eller åtminstone af den berättigade anses (såsom reservnyckel etc.) höra dertill. Nyckelns användande, uti ifrågavarande mening, förutsätter, att låset användes såsom lås: beträffande en ännu icke insatt lås kan man icke tala om rätt och falsk nyckel. Om en jernhandlande säljer ett lås och af flere till detta lås passande nycklar behåller en, så är denna nyckel, från första ögonblick låset börjat användas, obetingadt falsk i förhållande till låset: den har aldrig varit förbunden med låset, sedan detta började användas såsom sådant, och tiden dessförinnan kommer icke i betraktande.

Verkliga svårigheter uppstå deremot vid afbrott eller upphörande antingen af användandet eller af användandets rättsenlighet. Är användandet rent tillfälligt (t. ex. beroende på tillfälligt förläggande af den vanliga nyckeln), så kan det icke göra nyckeln till rätt, utom under den tid, det just pågår (t. ex. nyckeln sitter i låset, hänger utanför dörren, ligger under mattan o. s. v.). Detta gäller således äfven, om den berättigade för en gångs skull ger en främmande person tillstånd att använda en främmande nyckel: denna blir dermed icke rätt annat än för detta enstaka fall och medan den just användes.

Om åter nyckeln är på mera varaktigt sätt knuten till låset, så kan detta förhållande afbrytas eller upphöra, närmast derigenom, att det faktiska sammanhanget mellan nyckel och lås löses, vare sig utan den berättigades vilja (nyckeln t. ex. tappas eller stjäles), eller med densamma (t. ex. den berättigade flyttar nyckeln öfver till ett annat lås). Men förhållandet kan äfven afbrytas eller upphöra, derigenom att nyckelns dittills dispositionsberättigade innehafvare förlorar sin dispositionsrätt öfver låset (hyresgäst flyttar och förlorar dermed rättigheten att använda nycklarne till våningen: hyresvärd uthyr rum på sådant villkor, att han förlorar rätten att beträda rummet), jfr. N. J. A. 1880, 359; Naum. 1881, 446. Om samtliga dessa former för afbrott eller upphörande af sammanhanget emellan nyckel och lås gäller, att de icke få anses medföra, för nyckelns räkning, absolut och ögonblicklig öfvergång från rätt till falsk. Om det afbrutna sammanhanget - anledningen till afbrottet må vara hvilken som helst – kan enligt »lifvets regel» med en viss sannolikhet väntas inom kort återställdt, så behåller nyckeln, enligt det hvardagliga språkbruket, sin karakter af rätt nyckel, åtminstone till dess denna (visserligen ganska obestämbara) tid exspirerar. Har sålunda nyckeln tappats, eller stulits, måste man, för att förklara den för falsk, i hvarje fall afvakta den tid, inom hvilken enligt lifvets regel vederbörande kunna antagas uppskjuta anskaffandet af en ny nyckel; skulle detta, af särskilda skäl, i verkligheten hafva skett före nämnda tidpunkt (t. ex. derför att den berättigade bland gamla obegagnade nycklar upptäckt en, som passade till samma lås), så blir den bortkomna nyckeln icke derför omedelbart falsk. Ett visst sammanhang i rummet kan under omständigheter utsträcka nyckelns karakter af rätt utöfver ifrågavarande tidpunkt: om t. ex. en tjenare, som funnit den bortkomna nyckeln till ett skåp, under sjelfva skåpet eller eljest i närheten, dermed öppnar skåpet i uppsåt att stjäla, så lärer denna nyckel, oansedt huruvida en ny anskaffats, icke kunna kallas falsk, förr än en något längre tid förflutit, sedan den kom bort. Likaså, om innehafvaren af en våning hyr ut ett möbleradt rum för blott ett par dagar, men under sådana villkor, att han under denna tid icke har tillträde till rummet och sålunda ingen dispositionsrätt öfver låset. Har han haft dubbla nycklar till rummet, af hvilka han lemnar hyresgästen blott den ena, så kan man icke anse den andra nyckeln vara »falsk» under de dagar rummet är uthyrdt. Den tid, hvarunder nyckeln i dylika fall förblir »rätt» nyckel, kan under omständigheter helt visst sträcka sig betydligt öfver några dagar: öfverhufvud medför ett afbrott i dispositionsrätten mindre lätt nyckelns öfvergång till falsk, än ett definitivt upphörande. Emellertid gäller äfven, att om hyresgästen å sin sida vid afflyttningen underlåtit att återställa en nyckel, likgiltigt huruvida denna nyckel år den enda till låset hörande eller icke, så kan man icke heller kalla nyckeln »falsk» från det ögonblick afflyttningen sker, äfven om värden skulle omedelbart lemnat den nye hyresgästen en annan nyckel. Men i alla de nämnda fallen gäller otvifvelaktigt, att, efter förloppet af en längre eller kortare tid, nyckeln efter vanligt språkbruk blir att anse såsom falsk. - Om en person erhåller vederbörligt medgifvande att tillsvidare bruka sin nyckel till ett främmande lås, så blir han sjelf dispositionsberättigad och hans nyckel sålunda tillsvidare rätt; ett återkallande etc. af det gjorda medgifvandet blir således att bedöma enligt samma grund som i allmänhet upphörande af dispositionsrätt. – En hufvudnyckel, som (rättsenligt) användes till många låsar, är »rätt» i förhållande till dem alla (alldeles som flera nycklar, hvilka användas eller hållas i reserv till ett lås, jfr. ofv.).

γ) Subjektivt reqvisit. I fråga om det subjektiva täckandet gälla vanliga regler: har inkulpaten, med rätt eller orätt, en uppfattning af nyckelns samband med låset, enligt hvilken den skulle vara rätt nyckel, så kan han icke straffas för inbrott; har han, med orätt, den uppfattning, att nyckeln är falsk, så är detta icke nog att göra hans handling till inbrott. Det fordras här som eljest, att reqvisitmomentet föreligger såväl på den objektiva sidan som på den subjektiva.

δ) Subjektspluralitet. Derest inkulpaten, i uppsåt att stjäla, begagnar sig t. ex. af en smeds error angående dispositionsrätten för att genom hans biträde få uppdyrkadt ett främmande lås, så säger sig sjelf, att inkulpaten är (medelbar) gerningsman till inbrott, alldeles som om han låter en inbrottshandling utföras af ett barn eller en vansinnig.

B) Inbrott i förvaringspersedel.

1) Objektet.

a) Förvaringspersedel kunna icke andra föremål kallas, än sådana, som hafva en tillräckligt utpräglad sjelfständig existens, oberoende af hvad uti dem innehålles; således icke t. ex. emballage af säckväf, ribbor o. d. (men väl t. ex. en lår med eget lås). Ett omhölje, som med hänsyn till sin ekonomiska betydelse sammansmält med hvad deri inneslutes till ett nytt helt (t. ex. bolster, bestående af bolstervar med dun uti), är ingen »förvaringspersedel». Om det omslutande föremålet i det väsentliga har annan betydelse än förvaringspersedel, kan det icke föras hit, t. ex. kläder, hvaruti penningar insytts.

Ehuru det icke kan fordras i svensk rätt, att förvaringspersedeln skall framställa sig såsom i främsta rummet utgörande skyddsmedel (moyen de défense). så kan man dock icke bortse från fordran på att detta moment skall vara bestämdt objektiveradt. En flaska etc. innehållande en vätska, är derför icke förvaringspersedel i denna mening, eftersom dess egentliga uppgift är att hindra vätskan från att flyta bort; tillgrepp af vin o. d. ur en flaska, ankare etc. är derför icke inbrottsstöld, likgiltigt huru dessa kärl varit tilltäppta och huru tillgreppet utförts (genom utdragning af kork eller sprund, genom att afslå flaskhalsen etc.). Af liknande skäl skulle man svårligen, efter svensk rätt, kunna, såsom i utländsk rätt skett, betrakta tillgrepp af gas ur tillödt gasrör såsom inbrottsstöld.

Att förvaringspersedeln är väggfast eller till och med jordfast, utesluter icke dess tjenlighet till inbrottsobjekt (jfr. särskildt Lagens uttryck skåp, hvilket naturligen äfven innefattar väggfast sådant). En byggnad för obetydlig att anses såsom hus (jfr. ofv.) kan derför, om den t. ex. är tillsluten med lås, komma under förevarande bestämmelse. Det fordras emellertid ett omslutande från alla sidor: ett staket med en låst grind är ingen förvaringspersedel (men möjligen inbrottsobjekt enligt momm. 1 och 2, jfr. ofv.). Ett genombrutet, spjeladt etc. arbete behöfver, med fästadt afseende på de innehållna föremålens storlek och beskaffenhet, icke utesluta förvaringspersedelns egenskap af inbrottsobjekt (t. ex. hönsbur). Hvad angår en söndrig förvaringspersedel, så kan en dylik visserligen icke under alla omständigheter uteslutas från inbrottsobjekterna (förutsatt naturligen, att den likväl är vederbörligen »tillsluten»); dock måste denna fråga afgöras i öfverensstämmelse med hvad ofvan nämnts om stängsel vid »lokaliteter». Ett hål t. ex. på en nattsäck, hvarigenom inneslutna föremål kunna, åtminstone genom ett lätt verkställbart utvidgande af hålet, åtkommas, gör detta föremål otjenligt till inbrottsobjekt. Af liknande skäl gäller detsamma om en vanlig sparbössa, hvars konstruktion icke hindrar, att penningarna kunna lirkas ut genom samma öppning, som är afsedd för deras inläggande, jfr. N. J. A. 1897, 556.

Materialet, hvaraf persedeln består, måste vara sådant, att stängselviljan med en viss energi deruti objektiveras. Förvaringspersedlar af papper, papp o. d. uppfylla icke detta villkor (jfr. det särskilda stadgandet i § 4 m. 3 om tillgrepp ur försegladt bref till skillnad från inbrottsstöld ib. m. 4). Icke heller kan en sammansydd säck etc. anses, efter svensk rätt, utgöra inbrottsobjekt, jfr. N. J. A. 1896, 519 (väl deremot en vanlig nattsäck med verkligt lås; en postväska af läder – frågan om materialet kan i sådana fall till en viss grad komplicera sig med frågan om tillslutandet).

b) »Lås, försegling eller annat dylikt stängsel».

Under det, i 20: 4 m. 3, »försegladt» i fråga om bref bör tolkas extensivt och innefatta. hvarje tillslutande, hvarigenom, enligt lifvets regel, ett bref göres oåtkomligt för tredje man, således särskildt gummering, kan i förevarande bestämmelse (liksom i 20: 3 m. 2) »försegling» icke sträckas på långt när så vidt. Detta följer redan deraf, att, enligt hvad nyss sagts, sådana »förvaringspersedlar», som brefkuvert, pappersomslag etc., der gummering etc. kunde tänkas jemlikt lifvets regel utgöra det vanliga tillslutningsmedlet, icke kunna anses tillhöra inbrottsobjekterna och genom 20: 4 m. 3, jfd. med ib. m. 4, af Lagen uttryckligen skiljts från dessa. Försegling får derför förstås efter orden d. v. s. tillslutande och sigillerande medelst lack, vax o. d.

2) Handlingen: »med våld eller list öppnat».

a) Såväl våldet som listen måste hänföra sig omedelbart till sjelfva öppnandet. Att vare sig med våld eller list bemägtiga sig den rätta nyckeln och dermed sedan öppna förvaringspersedeln, faller således icke härunder. Härifrån bör skiljas frågan, huruvida ett tillgrepp af sjelfva nyckeln blir i och för sig tjufnad; äfvenså, huruvida, derest sjelfva nyckeln tillgripes genom våldsamt eller listigt öppnande af förvaringspersedel, denna handling blir inbrott (r. inbrottsstöld); slutligen ock, huruvida ett, med tillhjelp af den på sistnämnda sätt åtkomna nyckeln, derefter föröfvadt tillgrepp ur den förvaringspersedel, hvartill nyckeln hör, blir inbrottsstöld. Derom jfr. ofv. ad I, 3; ad II A, 2 d, β; ad § 4 m. 4; samt här ned. sub III.

b). Likasom sambesittning öfverhufvud icke utesluter tjufnad, så utesluter sambesittning till en stängd förvaringspersedel icke inbrott. Om sålunda A och B tillsammans vårda. ett kassaskåp. hvardera med en särskild nyckeltill hvar sitt lås, så begår A inbrott., derest han med falsk nyckel öppnar det lås, hvartill B har den rätta nyckeln.

III). Det subjektiva reqvisitet.

»I uppsåt att stjäla».

Om inbrottet företagits i bestämdt uppsåt att anskaffa medel (t. ex. nyckel, planritning) till en tjufnad, som beräknats derefter skola utföras. så föreligger (bortsedt från möjligheten att sjelfva denna handling, genom det tillgripnas värde. animus domini etc. skulle kunna utgöra sjelfständig inbrottsstöld) uppsåt att stjäla såtillvida, som tanken på den följande stölden varit motiv vid stängslets öfvervinnande. I öfverensstämmelse med den mera vanliga uppfattningen i modern doktrin. torde få anses, äfven för svensk rätts vidkommande, att en dylik handling, åt.- minstone såvidt det tillgripna. medlet är jemförligt med ofvannämnda exempel, utgör inbrott. resp., derest ett följande tillgrepp står i tillräckligt kausalsammanhang med inbrottet.. utgör. tillsammans med sistnämnda handling, inbrottsstöld enligt 20: 4 m. 4. Är åter inkulpatens afsigt endast att på mera allmänt sätt förbereda sig för kommande tjufnad (han klättrar t. ex. öfver ett plank och beser lokaliteten för den mera obestämda eventualitet, att han skulle finna skäl att återkomma och stjäla), så kan man icke säga, att handlingen sker i uppsåt att stjäla. Den kan emellertid då blifva att bedöma jemlikt Str. L. 11: 10 r. 22: 10.

Att deremot, enligt brottsplanen, inbrottet icke omedelbart skulle åtföljts af tillgreppet (inkulpaten anser sig t.. ex. säkrare, genom att inledningsvis hemligen öppna dörren till en förvaringspersedel. och först längre fram tillgripa den deri förvarade saken). hindrar. jemlikt det ofvan sagda. ingalunda. att uppsåt att stjäla föreligger vid den första handlingen.

Enär, enligt allmänna regler, den utförande handlingen, redan från första innervationsögonblicket, måste vara bestämd af uppsåtet, föreligger icke inbrott, derest inkulpaten kan visa, att han öfvervunnit stängslet i annat syfte än tjufnad och först. derefter fått uppsåt att stjäla; liksom icke heller inbrottsstöld (20: 4 m. 4) föreligger, derest, under de nämnda förhållandena, uppsåtet satts i verket. För stängslets brytande blifva i båda fallen (bortsedt från eventuell skadegörelse) 11: 10 r. 22: 10 att taga i betraktande.

IV). Andra gemensamma frågor.

1) Brottssubjektet. Såsom förut antydt, hindrar ingenting, att egaren till en lokalitet eller förvaringspersedel, försåvidt han in casu, icke är dispositionsberättigad, kan begå inbrott deri, genom uppbrytande. användande af falsk nyckel etc. – öfverhufvud på samma sätt som en extraneus. Hvad särskildt angår falsk nyckel, jfr. emellertid ofv. ad II A, 2 d, β.

2) Konkurrens med skadegörelse.

Äfven vid inbrott förmedelst våld, äro fall tänkbara, då absolut ingen skadegörelse föreligger, särskildt under den nyss behandlade förutsättning, att inbrottet föröfvats af förvaringspersedelns egare. Likväl är skadegörelsens inträdande så afgjord regel, att man, inom vissa gränser, hör antaga en »konsumption» af sistnämnda brott. Alltså bör Str. L. 19: 20 icke åberopas, såvida icke skadegörelsen är efter omständigheterna så betydlig, att den intager en sjelfständig ställning jemte sjelfva inbrottshandlingen.

§ 6.

Begär någon snatteri tredje gången: varde ansedd såsom hade han första resan stöld föröfvad.

Snatteri af den. som förut begått rån, försök dertill, stöld eller inbrott. skall ock såsom stöld anses.

(M. B. 47: 1: L. K. 22: 8: L. B. 23: 9: K. F. 4/5 1855, § 13; Str. L. 16/2 1864, 20:10).

Jfr. ad § 7.

§ 7.

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas. Inträtfar fall. som i 4 § nämnes; vare straffet straffarbete i högst fem år.

Begår någon tredje gången stöld; dömes till straffarbete i högst fyra år. eller, der stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i högst sex år.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med sex år, eller, der stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete från och med ett till och med tio år.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall.

(M. B. 40: 3; L. K. 22: fl; L. B. 23: 10: K. F. 4/5 1855, § 14; Str. L. 16/2 1864, 20: 11).

1) Enligt Str. L. 4: 11 förutsätter hvarje iterations- verkan, således äfven (jemlikt § 6 m. 2) af ett förut begånget rån etc. på ett efterföljande snatteri, att straffet för det föregående brottet. är till fullo utståndet. Har det föregående brottet afdömts, men straffet alldeles icke eller blott delvis utståtts, kommer 4: 10 i tillämpning; har det icke afdömts, blir förfarandet olika, allteftersom det föregående brottet är å ena sidan rån eller rånförsök (då gemenligen realkonkurrens inträder mellan detta brott och snatteriet), eller. å andra sidan, (enkel eller qvalificerad stöld eller inbrott, då 20: 9 blir tillämplig, jfr. h. l.

2) Jfdt. med Str. L. 21: 3, visar sig, att Lagen med hänsyn till iterationen indelar hithörande brott i tre grupper. nemligen 1) snatteri: 2) enkel tjufnad (incl. tjufgömmeri 20: 12), qvalificerad tjufnad (20: 4) och inbrott (20: 5); 3) rån och rånförsök. Snatteriet utöfvar icke, så länge det bedömes såsom sådant, iterationsverkan på något af de andra brotten, men mottager af dem alla sådan verkan, i det att det nemligen förvandlar sig till stöld (§ 6 m. 2). Den andra gruppens brott utöfva utan inskränkning iterationsverkan på första och andra gruppens brott. men på den tredje endast från och med andra resan (21: 3); mottaga iterationsverkan af andra och tredje gruppens brott. – Den tredje gruppens brott utöfva iterationsverkan på samtliga tre grupperna utan inskränkning, och mottaga iterationsverkan alltid af tredje gruppens samt. under nyssnämnda förutsättning, äfven af andra gruppens brott. – En eller flera qvalificerade stölder göra således. i fråga om iterationsverkan, ingen skillnad från enkla stölder: hvadan en enkel stöld af t. ex. fjerde resan kommer under samma skala, vare sig den är föregången af idel qvalificerade eller af idel enkla stölder: alldeles som en qvalificerad stöld af fjerde resan. En annan sak är, att straffskalan för den qvalificerade stölden icke blott vid första resan utan vid hvarje särskild resa är högre än motsvarande straffskala för den enkla stölden.

3) Framställningen af de närmare villkoren. såväl för det föregående brottets iterationsverkan som för det efterföljande brottets mottagande af denna verkan. tillhör den allmänna straffrätten.

§ 8.

Varder någon. under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det tillgripnas sammanlagda värde öfverstiger femton Riksdaler, för stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej öfver femton Riksdaler; straffes efter ty i 4 Kap. 3 § stadgadt är.

(K. B. 9/6 och 27/10 1699; K. B. 25/11 1762; [L. K. 22: 7]; L. B. 23:8 m. 1; K. F. 4/5 1855 § 15 m. 1; Str. L. 16/2 1864, 20: 12 m. 1).

Jfr. ad § 9.

9 §.

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, eller sådant brott och snatteri, och varder han derför på en gång lagförd; straffes efter ty i 4 Kap. 3 § sägs: och må straffet förhöjas till straffarbete i ett år utöfver den för det svaraste fallet bestämda högsta strafftiden.

Ej må dock genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida tio år.

(L. B. 23: 8 m. 2; K. F. 4/5. 1855 § 15 m. 2: Str. L. 18/2 1864, 20: 12 m. 2: 13).

1). Gemensamt för dessa bestämmelser är, att realkonkurrens mellan de här nämnda brotten af Lagen uteslutits, försåvidt brotten komma under en lagföring. Detta gäller sålunda alla brott inom 20 K. Str. L. i deras inbördes förhållande: snatteri, enkel stöld, qvalificerad stöld, inbrott, tjufgömmeri. Beträffande deremot brott, som falla utom 20 K., t. ex. rån, personlig faution enligt 3: 9, kulpos efterföljande delaktighet, enligt 3: 10 etc., gälla, för deras förhållande till brott inom 20 K., vanliga regler, d. v. s. möjligheten af fortsatt förbrytelse är icke a priori utesluten, men försåvidt de särskilda brotten stå till en viss grad sjelfständiga mot hvarandra, inträder realkonkurrens (N. J. A. 1887, Not. B n. 526; 1897, 533; 1899. Not. B n. 385); jfr, ned. ad 3.

2) »Under en lagföring» befinner sig inkulpaten tydligen med hänsyn till alla brott, för hvilka domstolen samtidigt pålägger honom straff (utan afseende på, huruvida han, genom annan domstols pröfningsutslag, dessförinnan förklarats saker till ansvar för något af brotten, N. J. A. 1899, 533). Bestämmelsen måste emellertid derutöfver utsträckas äfven till det fall, då straffet, jemlikt Str. L. 4: 9, skall så bestämmas, som hade inkulpaten på en gång varit för samtliga brotten lagförd; d. v. s. då inkulpaten, sedan han blifvit dömd till straff för något eller några brott enligt 20 Kap., öfvertygas att före domen hafva föröfvat något eller några andra sådana (ännu icke preskriberade). Till den del dessa brott framstå såsom skilda »brottsindivider» (låt vara, att de äfven enligt vanliga regler skulle utgjort fortsatt förbrytelse), måste de föranleda en ny dom, dervid under alla omständigheter realkonkurrens icke får antagas, och, med nedan nämnda undantag, 20: 8 r. 9 skall tillämpas.

Om återigen inkulpaten öfvertygas om att hafva begått ett eller flere brott efter den förra domen, så gäller icke regeln i 4: 9 (äfven om de senare brotten skulle till de redan ådömda stå i samma faktiska förhållande som vid fortsatt förbrytelse förutsättes). Straffet för ifrågavarande brott måste då utdömas sjelfständigt och jemlikt. 4: 10 sammanläggas med straffet enligt den gamla domen.

Tvifvel kunna uppstå för det fall, att något eller några af de nu föreliggande brotten begåtts före och andra efter den tidigare domen. Man kunde då tanka sig tre möjligheter inom 20 Kap:s område: att ett gemensamt straff stadgades, jemlikt 4: 9, för det redan afdömda brottet och öfriga före den gamla domen begångna brott. samt derefter nämnda straff, jemlikt 4: 10. sammanlades med straffet för de nya brotten; eller att de icke afdömda brotten. vare begångna före eller efter den gamla domen, pådömdes in uno, och detta straff sammanlades. jemlikt 4: 10, med det uti den gamla domen stadgade: eller slutligen. att samtliga brotten, incl. det redan afdömda, pådömdes in uno och sålunda alla betraktades såsom under en lagföring. Utan att ingå på frågan, i hvad mån hvar och en af dessa lösningar kan låta förlika sig med Lagens stadganden i Kap. 4, anmärka vi här endast. att rättspraxis synes, för hvad angår i fråga varande område af brott, öfvervägande böjd för det sistnämnda bland dessa förfaringssätt; jfr N. J. A. 1899, 78. Om det får antagas. att denna regel alltid följes vid ifrågavarande typ och icke endast, då. såsom i nämnda rättsfall, inkulpaten skulle i alla händelser fällas till ansvar för stöld, skall sålunda en person. som dömts för ett snatteri till 2 kronors värde, och derefter upptäckes hafva före domen föröfvat ett annat snatteri till 10 kronors värde samt efter domen ett tredje snatteri till jemväl 10 kronors värde, dömas för stöld, i det samtliga snatteriernas värden (22 kronor) sammanräknas (i trots af den mellankommande domen).

3) I stället för realkonkurrens, hvilken sålunda icke får ega rum mellan ifrågavarande brott inbördes under en lagföring, inträder en annan rättsverkan. hvilken dock är olika i olika fall:

a) I fråga om snatterier, hvilkas sammanlagda värde icke öfverstiger stöldgränsen, användes. jemlikt § 8 m. 2. Str. L. 4: 3 på vanligt sätt.

b) Äro fortfarande samtliga brotten snatterier, men deras sammanlagda värde går öfver femton kronor, så dömes (jemlikt § 8 m. 1) det hela icke såsom snatteri. utan såsom stöld, men utan åberopande af 4: 3 – Denna regel får emellertid icke uppfattas, att stöld anses föreligga redan i samma ögonblick som snatteriernas sammanlagda värde öfverstiger femton kronor. så att preskription skulle, från denna sistnämnda handlings begående, löpa under fem år; och att ett efter nämnda tidpunkt tillkommet snatteri skulle föra brottslingen under 20: 9 (= stöld + snatteri) och dermed under en straffskala, hvars maximum öfverstege det vanliga maximum för enkel stöld med ett års straffarbete. I båda dessa afseenden måste fastmera anses, att snatterierna först i och genom den sammanfattande domen få betydelse och verkan af stöld. Sålunda preskriberas hvarje snatteri för sig med tvåårig preskription (N. J. A. 1890, 268; 1901, 12); och, hur högt än det sammanlagda värdet må. stiga, föranleder detta icke (såvida intet särskildt tillgrepp öfverstiger stöldgränsen) strängare ansvar, än, jemlikt § 8 m. 1, den vanliga stöldskalan utan förhöjning. Af båda de nämnda skälen blir det derför af vigt att, jemlikt allmänstraffrättsliga regler, uppdela en gifven serie af tjufnadsbrott i dess olika termer (brottsindivider, för att afgöra, huruvida den är en ren serie af snatterier (hvilken sålunda oansedt totalvärdet och termernas antal aldrig kommer under § 9 och hvars samtliga termer hvar för sig äro underkastade tvårspreskription) eller den innehåller någon term, som (t. ex. i det den består af flere tillgrepp, hvilka böra anses företagna in continenti) öfverstiger stöldgränsen.

c) Om de på särskilda ställen eller tider begångna brotten utgöras af andra brott enligt 20 Kap. än snatterier eller af dels sådana brott, dels snatterier, inträder, med det nedan sub d nämnda undantag, 20: 9. Fortsatt förbrytelse enligt 4: 3 skall då anses föreligga, men med den afvikelse från det vanliga förhållandet, att den tillämpliga, d. v. s. den strängaste skalans maximum förhöjes med ett års straffarbete, dock så. att tiden för straffarbetet icke i något fall öfverskrider tio år. Bestämmandet af den strängaste skalan måste ske på samma satt som vid den vanliga absorptionsprincipens tillämpning: jfr t. ex. sammanträffande af gerningsmannaskap till 20: 1. och delaktighet enligt 3: 4 (icke 20: 10) jfd. med 20: 4 – dervid förstnämnda brottslighet afgifver skalans minimum och sistnämnda brottslighet dess maximum.

d) Brottslighet enligt 20: 12 är, jemlikt rättspraxis. icke att betrakta såsom fortsatt förbrytelse, äfven om inkulpaten mottagit stulet gods vid olika tillfällen. Värdet af allt det utaf inkulpaten omhänderhafda godset sammanräknas, och derpå dömes, allt efter det totala värdet, för snatteri eller stöld, utan åberopande af 20: 8 m. 2 resp. 20: 9. och således utan den i sistnämnda § stadgade förhöjning af straffskalan. Jfr N. J. A. 1903, 554; 1904, 246. För det fall, att inkulpaten på skilda ställen eller tider begått stöld och tjufgömmeri, synes rättspraxis deremot besluten att tillämpa 20: 9 på det inbördes förhållandet mellan nämnda två brottsarter; jfr. N. J. A. 1899, 78.

4) »Egentlig» delaktighet enligt 3 Kap. måste anses innefattad under bestämmelserna i 8, 9; detta äfven om en delaktig enligt 3: 4 icke skulle falla under 20: 10 och sålunda icke förskylla gerningsmannastraff. I annat fall skulle nemligen mindre väsentlig delaktighet blifva proportionsvis strängare bestraffad än gerningsmannaskap, eftersom straffbestämmelsen i 20: 9. såtillvida som den innefattar äfven hvad som eljest skulle vara typisk realkonkurrens. kan ställa sig mildare än bestämmelsen i 4: 2. – Men »oegentlig» delaktighet lärer icke få anses innefattad under uttrycken »föröfvat snatteri» »begått stöld» etc., eller genom analogi få föras under samma bestämmelser. Här bor sålunda frågan lösas enligt vanliga regler, hvilka under omständigheter kunna leda antingen till tillämpning af 4: 3 (utan åberopande af 20: 8, 9) eller 4: 2 (jfr ofv. ad 1).

5) L. B. (Mot. s. 42) anmärkte på sin tid, att om stöldstraffets ådömande skulle bero deraf, att de under en lagföring kommande tillgreppens sammanlagda värde öfverstege snatterigränsen, medan likväl andra resans snatteri skulle straffas blott såsom snatteri, följden häraf skulle blifva, »att den, som begått två tillgrepp, hvilka, ej hvart för sig, men sammanräknade, öfverstege tre riksdaler, skulle. der han för hvartdera särskildt dömdes, undgå att stå tjufsrätt, den han deremot underkastades, i fall han på en gång blefve dömd för bägge tillgreppen». Denna ingalunda. tilltalande konseqvens måste sålunda den gällande rätten alltjemnt vidkännas (åtminstone såvida icke ett sammanfattande in uno af alla tillgreppen kan ifrågakomma, i trots af att någotdera redan pådömts, jfr ofv. sub 2). Dock har, genom 1890 års Lag, betydelsen häraf väsentligen minskats genom sänkandet af straffminimum vid första resans stöld, hvarigenom möjlighet öppnats för domaren att i båda fallen komma till samma resultat (eller, fastmera, att,jemlikt grunderna för iterationsinstitutet, par. cet. belägga det fall, hvilket, på grund af värdesammanräkningen, skall utgöra första resans stöld, med ett något mindre straff än summan af de båda straff, som drabba inkulpaten, derest han först straffas för det första och derefter särskildt för det andra snatteriet.)

§ 10.

Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat. såsom i 3 Kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller eljest af brottet vinning haft: straffes som vore han sjelf gerningsman.

(M. B. 41: 3; L. K. 22: 11; L. B. 23: 13; K. F. 4/5 1855 § 18 m. 1; Str. L. 16/2 1864, 20: 14).

1)  »Med råd eller dåd främjat». Den inkulpat enligt Str. L. 3: 4, som icke i någon mån har »med råd eller dåd främjar brottet, faller icke under bestämmelsen i 20: 10. Detta gäller sålunda om en komplottant enligt 3: 6. Äfven om denne haft »vinning af brottet – straffas han endast på vanligt. sätt enligt 3: 4. Men för att komplottanten skall komma under 3: 6, fordras icke allenast att han icke (om ock blott genom sin närvaro) främjat brottet, utan äfven att han icke »efteråt tillhandagått gerningsmannen», ty då straffas han jemlikt 3: 5 såsom gerningsman. – Likaså gäller om negativ delaktighet (3: 7, 8), att en sådan inkulpat, äfven om han på. grund af animus lucri faller utan inskränkning under 3: 4, likväl icke kan, jemlikt 20: 10. straffas såsom gerningsman. Emellertid måste man här iakttaga skillnaden mellan en »negativ handling» (vid egentlig delaktighet) och »negativ delaktighet» (Förs. Subj. § 53).

Att »främja stöld eller snatteri» lärer icke få anses innefatta främjande af tjufgömmeri enligt 20: 12, ehuru en gerningsman enligt sistnämnda § skall »straffas för stöld eller snatteri». Den som t. ex. mot ersättning transporterat en sak från tjufven till tjufgömmaren eller från en tjufgömmare till en annan, torde derför icke kunna straffas högre än efter 3: 4 jfd. med 20: 1 (r. 6, 7). Denna tolkning stödes af ifrågavarande bestämmelses plats i Lagen, före § 12.

2) »Vinning haft». Således är animus lucri icke tillräcklig. Att inkulpaten mottagit löfte om ersättning, bringar honom icke under denna §, men väl att han t. ex. fått en fordran efterskänkt.

§ 11.

Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktige äro, såsom gerningsmän straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela värde för hvar af dem afsedt.

(M. B. 41: 1: L. K. 22: 12; L. B. 23: 14: K. F. 4/5 1855. § 16; Str. L. 16/2 1864, 20: 15).

Denna bestämmelse får icke betraktas såsom ett undantag. utan såsom uttryck för en allmänstraffrättslig princip, hvilken Lagen på grund af fallets freqvens funnit skäl att i detta fall särskildt uttala. Vi hafva i det föregående anmärkt den konseqvens af samma princip, att, om. vid qvalificerad stölfl. det qvalificerande momentet (t. ex. inbrottet) faller på ett brottssubjekt och tillgreppet på, ett annat, båda. straffas för qvalificerad stöld, såvida nemligen medgerningsmannaskap föreligger (till skillnad från » Nebentäterschaft»). Jemlikt allmänstraffrättsliga regler, på hvilka vi här ej närmare ingå, förutsätter ett dylikt medgerningsmannaskap icke blott ett objektivt sammanhang mellan brottssubjekterna. utan äfven ett subjektivt.

Enligt Lagens uttryckliga föreskrift i 20: 12, är sistnämnda § undantagen äfven från ifrågavarande bestämmelse: tjufgömmarens befattningstagande med stulet gods betraktas icke såsom delaktighet i den ursprungliga tjufnaden, utan såsom en särskild tjufnad af blott det omhänderhafda godset.

§ 12.

Den som. med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt. köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt ommarbetning eller förändring deraf, skall. med afseende å värdet af det. hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 §; vare ock lag, som i 6 eller 7 § sägs, der han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter 2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver femton Riksdaler.

(M. B. 41:3; 3; 49: 1; L. K. 22: 13; L. B. 23: 15; K. F. 4/5 1855 § 18 m. 2; Str. L. 16/2 1864, 20: 16).

I) Objektivt reqvisit.

A; Objektet.

1) Den föregående tjufnaden. Utan att af Lagen vara behandladt såsom »efterföljande delaktighet» ('Str. L. 3: 9– 11) förutsätter detta delikt likväl ett »fördelikt», nemligen en föregående tjufnad.

a) Af Lagens uttryckssätt framgår, att man icke kan uppställa fordran på fördeliktets straffbarhet i. c. Fördeliktet kan således mycket väl vara preskriberadt (redan då tjufgömmeriet begås, och så mycket mera, då det skall afdömas) eller dess preskription oviss (derest t. ex. gerningsmannen är okänd, och således iterationsfrågan öppen).

Om fördeliktet är begånget utomlands och således antingen alldeles icke eller åtminstone blott under de i Str. L. 1: 1–3 uppställda förutsättningar kan afdömas af Svensk domstol, så hindrar detta lika litet, att ett tjufgömmeri, som begåtts inom landet. kan på vanligt sätt åtalas och dömas. Visserligen kan, derest den egentliga tjufgömmerihandlingen begåtts utomlands, blotta medtagandet af saken till Sverige icke konstituera ett (fortsatt) begående af tjufgömmeri (jfr. ned.). Men ett i utlandet föröfvadt tjufgömmeri kan, äfven om fördeliktet skulle bestå i ett utomlands af utländning mot utländning begånget och sålunda utom Svensk strafflagskipning fallande tjufnadsbrott. vid Svensk domstol åtalas och dömas under nyssnämnda i Str. L. 1 K. innehållna förutsättningar.

b) »Straffbarhetsreqvisiterna» (Allm. Br. § 6) behöfva således icke finnas hos fördeliktet för att tjufgömmeriet skall kunna straffas enligt 20: 12. Hvad angår det egentliga brottsreqvisitet är till en början klart, af Lagens uttryck »stulen», att den objektiva sidan skall till alla delar förefinnas (d. v. s. att intet moment deraf får bevisligen saknas, jfr. ned.). Detsamma lärer deremot icke få antagas om reqvisitets subjektiva sida, såvidt det nemligen gäller brottssubjektets kapacitet (hvaremot fordran på det subjektiva täckandet, in dolo, af det objektiva reqvisitet, lika bestämdt måste fasthållas som fordran på animus lucri). En motsatt åsigt, enligt hvilken »stulen» borde fattas = tillgripen under sådana förhållanden. att icke blott det speciella tjufnadsreqvisitet utan äfven det allmänna brottsreqvisitet objektivt och subjektivt till alla delar föreligger, kräfves knappast ens af en sträng bokstafstolkning; och skulle, då 3: 9 (som uttryckligen talar om fördeliktet såsom ett »brott») ännu mindre kunde anses tillämplig, merendels leda derhän. att för den senare inkulpatens vidkommande sjelfva mottagandet etc. vore straffritt, och att man endast om och när han företoge en särskild tillegnelsehandling, skulle kunna straffa honom (ͻ: för försnillning). Men detta resultat vore, särskildt med afseende på det icke sällsynta fall, att tillgreppet utförts af »ligor» af minderårige, hvilka kanske upprepade gånger afsatt sitt byte hos samme tjufgömmare, praktiskt föga tillfredsställande. – För ett åtskiljande mellan barn och vansinnige, sådant det på detta område stundom förekommer i utländsk rätt, gifver den Svenska rätten ingen hållpunkt.

c) Fördeliktets konsummation. Om den i 20: 12 beskrifna brottshandlingen (mottagandet etc.) infaller på en tidpunkt före eller samtidig med fördeliktets konsummation, kan förstnämnda handling tydligen icke straffas enligt 20: 12 (jfr. »af hvad stulet är»). Detta blir hufvudsakligen af vigt i de fall, då tjufnaden konsummeras först genom en särskild tillegnelsehandling, i det inkulpaten redan förut har saken i sin besittning (jfr. ofv. ad 3, mm. 1–4). Om t. ex., vid tjufnad begången af enskild tjenare, tredje man »mottager» det tillgripna, så kan denne extraneus endast i det fall dömas såsom tjufgömmare enligt 20: 12, att tjufven redan genom någon föregående handling kan anses hafva »förskingrat» eller »undandolt» objektet i fråga; hvarom icke, måste extraneus dömas såsom medgerningsman eller delaktig i sjelfva tjufnaden (jfr. ofv. h. l. n. 6).

Å andra sidan är tillämpligheten af 20: 12 ingalunda gifven i och med det att fördeliktet passerat konsummationspunkten. Detta beror derpå, att tjufnaden i regel konsummeras redan genom apprehensionen. Om saken, efter det den apprehenderats af tjufven, men innan den bortförts, öfvertages af annan person (vare sig denne funnits närvarande redan vid apprehensionen eller senare tillkommit), så mäste denne senare, på hvars roll sålunda. ablationen faller, otvifvelaktigt betraktas icke såsom tjufgömmare, utan såsom medgerningsman (och sålunda t. ex. blifva ansvarig för qvalificerad stöld, derest han varit medveten om den qvalificerande omständighetens föreliggande). Tjufnaden, ehuru genom apprehensionen »konsummerad» i den meningen, att straffbarhet för fullbordadt brott inträder, så snart denna punkt. hunnits, är dock icke afslutad, så att den skulle kunna anses såsom något förflutet förr än åtminstone ablation egt rum: under tiderymden mellan apprehensionen och ablationen måste tjufnaden betraktas såsom alltjemnt under utförande, och hvarje under denna tid inträdande brottslig handling såsom antingen gerningsmannahandling eller (egentlig) delaktighetshandling.

2) Förhållandet emellan objektet för fördeliktet och objektet för tjufgömmeriet.

Lagens uttryck, »något af hvad stulet är», skulle, bokstafligen tolkadt, innebära fordran på full identitet mellan fördeliktets och tjufgömmeriets objekt. En förvandling af stulna varor i penningar eller af stulna penningar iv aror, eller ett utbytande af stulna varor emot andra – kanske till och med en vexling af stulna penningar – skulle således medföra, att den tillbytta saken, såsom icke identisk med den stulna, icke vore objekt för tjufgömmeri. Ehuru man nu visserligen måste anse, att den bestulnes eganderätt (bortsedt, under omständigheter, från vexling af penningar) icke sträcker sig till dessa tillbytta saker (så att han skulle kunna separera dem ur tjufvens förmögenhet), kan likväl nämnda tolkning icke upprätthållas: verkan af tjufgömmeribestämmelsen skulle dermed i många fall, särskildt vid penningestölder, blifva helt illusorisk. Man måste derför göra frågan om tjufgömmeriobjektet oberoende af målsegandens eganderätt, och lösa den i öfverensstämmelse med det praktiska behofvet, som kräfver straffbarhet i sådana fall, hvilka till realiteten (ͻ: med hänsyn till tjufvens förmögenlietsförhållanden; det nära sammanhanget i tiden o. s. v.) äro fullt likartade med mottagande etc. af sjelfva den stulna saken. En qvinna t. ex., som af soutenören mottager ett smycke, hvilket hon vet vara nyss inköpt för de stulna penningarne, bör anses, praktiskt taladt, hafva mottagit »hvad stulet är», likasom derest hon, omvändt, mottagit penningar, hvilka hon vet utgöra den nyss erhållna betalningen för ett stulet smycke. På detta sätt har stadgandet äfven uppfattats af Svensk rättspraxis (N. J. A. 1899, 30) – visserligen i strid med åtskillig utländsk rättspraxis. – Derest tjufven blandat de stulna penningarna med sin egen kassa, bör likväl t. ex. ett i nära tidssammanhang med tjufnaden skeende bortskänkande af penningar till person. som vet af tjufnaden, så mycket säkrare anses under omständigheter (?: med hänsyn till beloppets storlek och tjufvens förmögenhetsförhållanden) innefatta, för nämnda persons vidkommande, brott enligt 20: 12. som i dylikt fall ofta en civilrättslig separationsrätt lärer tillerkännas målseganden.

3) Objektels rättsliga läge måste innebära en fortsättning af det genom tjufnadsbrottet skapade rättsstridiga tillståndet. Fortsättandet kan afbrytas särskildt i tre fall, i det saken, efter tjufnaden men före tjufgömmeriet, a) kommer helt och hållet utom besittning; b) kommer i en egares hand; c) blir tjufvens egendom (äfven utan att komma i hans hand).

ad a. Derest inkulpaten bemägtigat sig saken, då den befann sig utom besittning i detta ords mest vidsträckta mening, kan tjufgömmeri icke föreligga, äfven om inkulpaten fullkomligen insett godsets egenskap af stulet. Handlingen står då blott i ett rent yttre kausalsammanhang med tjufnaden, men kan icke betecknas såsom ett forfsättande af tjufnaden (hvadan ett bemägtigande af saken, om tjufven tappat den under sådana omständigheter, att den måste anses befinna sig i besittning, naturligen innefattar ny tjufnad). Men har t. ex. tjufven tappat något af tjufgodset, och inkulpaten, efter tjufvens anvisning, lyckats återfinna detsamma, så förelåg för tjufvens räkning ett låt vara mycket svagt besittningselement, hvilket från honom öfverförts på inkulpaten: här bör derför tjufgömmeri antagas. Ett sådant fall skiljer sig icke tillräckligt från det fall, att tjufven gömt saken på ett säkert ställe, och inkulpaten, efter hans anvisning, der hemtat densamma – hvilket uppenbarligen utgör tjufgömmeri. Om nu emellertid handlingen icke kan uppfattas såsom fortsättning af tjufvens och hans efterföljares besittning (och objektet icke heller befinner sig i annan besittning), så måste, jemlikt det ad § 1 anförda, de fall åtskiljas, att inkulpaten redan vid handlingens företagande känner egaren (eller någon säker utväg att konstatera honom), och att detta icke är förhållandet. I förra fallet måste det anses, att en tillegnelsehandling å inkulpatens sida utgör försnillning enligt 22: 11; i senare fallet blir endast 22: 19 tillämplig. Men i intetdera fallet får 20: 12 användas.

ad b. Det vigtigaste hithörande fall är, att saken animo domini öfvertagits af en b. f. possessor. Enligt Svensk rätt, sådan den genom rättspraxis utbildats, måste denne, eftersom han endast mot lösen till fulla värdet är skyldig att utgifva saken till den ursprungliga egaren, anses hafva fått eganderätt till saken (annorlunda kanske, derest man t. ex. ansåge, att han såsom lösen icke kunde göra anspråk på större belopp än han sjelf utgifvit); en m. f. superveniens kan tydligen icke upphäfva denna en gång uppkomna eganderätt. Nu förutsätter visserligen, enligt hvad ofvan nämndes, tjufgömmeriet icke med nödvändighet en direkt mot eganderätten riktad rättsstridighet: men i detta fall kan ett af den senare egaren företaget döljande etc. (i syfte att få behålla saken) icke ens anses innebära en rättsstridighet med hänsyn till den ursprunglige egarens förmögenhet, eftersom den sistnämnda icke kan utfå. saken utan att afstå dess fulla värde. Affektionsvärdet för den ursprungliga egaren kan visserligen genom den döljande etc. handlingen sägas vara angripet; men harpå allena kan icke tjufgömmeri byggas. Då sålunda tjufgömmeri icke föreligger i fall af m. f. superveniens hos den senare egaren, kan icke heller tjufgömmeri föreligga för den, som deriverar sin besittning från honom. Dermed måste äfven det fall vara afgjordt, att inkulpaten öfvertager saken af en b. f. possessor, utan att den sistnämndes goda tro dessförinnan upphört. Alltså låter sig det visserligen föga tillfredsställande resultat icke undgås, att om tjufven och inkulpaten enats om att låta saken passera en tredje man, hvilken såsom köpare i god tro blir egare dertill, kanske utan att ana dess verkliga värde, så. blir inkulpaten, som köper saken af denne egare, oåtkomlig med 20: 12.

Det bör emellertid uttryckligen anmärkas, att ett b. f. innehaf i och för sig, d. v. s. utan animus domini, icke utöfvar någon dylik verkan. Om således en person i god tro mottagit tjufgodset såsom depositum, så kan denne, efter det hans goda tro upphört, mycket val göra sig skyldig till tjufgömmeri (dock icke genom ett enbart fortsättande af förvarandet, jfr. ned.); och den person, som in m. f. öfvertager saken från den förstnämnde, gör sig förfallen till tjufgömmeri, utan afseende på den förre innehafvarens goda eller onda tro. Det blotta innehafvet, utan animus domini, kan nemligen, enär det icke på något sätt upphäfver den ursprunglige egarens eganderätt, icke anses afbryta det genom tjufnaden framkallade rättsstridiga tillståndet.

ad c. Om en stulen sak gått igenom flere händer, så kan stundom den frågan uppstå, huruvida, för den händelse tjufven sjelf, genom uppgörelse med målseganden eller på annat sätt, blir sakens egare, efter denna tidpunkt inträdande transaktioner kunna utgöra tjufgömmeri. Frågan måste (utan afseende på tjufvens vetskap om nämnda transaktioner) besvaras nekande (såvida icke saken, under detta passerande, på nytt blifvit stulen); naturligen kan en dylik innehafvare göra sig skyldig till försnillning. Deremot uteslutes icke tjufgömmeri enbart deraf, att tjufven erlagt fullt skadestånd till målseganden, såvida han likväl icke blifvit sakens egare: i detta fall föreligger ingen rättsstridighet med hänsyn till den bestulnes förmögenhet, men väl med hänsyn till eganderätten. – Om hushållerskan, som bestulit sin husbonde under dennes lifstid, efter hans död lemnat det tillgripna i förvar åt en m. f. possessor, men derefter befinnes genom testamente hafva förvärfvat eganderätt till den stulna saken, så är visserligen hennes tillgrepp straffbart (bortsedt från en möjlig presumption om den förre egarens samtycke), men då hon måste anses redan vid dödsfallet sjelf hafva blifvit egare, kan för depositariens räkning intet. tjufgömmeri föreligga.

Det ofvanstående (sub 2–3) kan i hufvudsak så sammanfattas: det för tjufgömmeriet väsentliga fortsattandet af det genom tjufnaden uppkomna rättsstridiga tillståndet kan visserligen under omständigheter anses föreligga, äfven om saken blifvit utbytt emot annan, till hvilken den bestulne sålunda icke är egare; men kan icke anses föreligga, om tjufven tappat saken och en upphittare, låt vara in m. f., utan samband med tjufven, funnit den; icke heller om saken animo domini öfvertagits af en b. f. possessor; icke heller om saken (med eller utan tjufvens eller senare innehafvares vetskap) öfvergått till tjufvens egendom.

B) Handlingen.

1) Allmänna förutsättningar.

a) Inkulpatens förhållande till sin föregångare.

α) En allmän förutsättning för tjufgömmerihandlingen är, att inkulpaten träder i ett sådant förhållande till sin föregångare i innehafvet, att hans eget innehaf kan anses deriveradt ur dennes. Det är likväl, som förut nämndt, icke nödvändigt, att den närmaste föregångaren befinner sig in m. f. (såvida blott icke hans b. f. skapat eganderätt för honom). Likasom sålunda föregångarens error icke utesluter tjufgömmeri, så måste detsamma sägas om hans bristande kapacitet. Såsom redan nämndt, bör tjufgömmeri anses föreligga, till och med om tillgreppet föröfvats af en inkapabel person, såvida man blott kunde antaga en (faktisk) dolus och animus lucri; så mycket mindre har man då skäl att utesluta tjufgömmeri derför, att saken kommit ur tjufvens hand i en inkapabel persons (t. ex. en fjortonårings) sjelfständiga besittning och derifrån öfvergår i inkulpatens.

β) Om inkulpaten (»med vetskap om den olofliga åtkomsten»), animo doimini, med eller utan våld, öppet eller hemligt, tillgriper saken ur tjufvens eller hans efterföljares besittning, så föreligger icke det för tjufgömmeriet karakteristiska fortsättandet af ett rättsstridigt tillstånd, utan nyskapande af ett sådant: inkulpaten begår alltså rån eller stöld (såvida han icke är medbrottslig i den första tjufnaden, då tjufnadselementet bortfaller ur den senare handlingen och endast våldsmomentet i rån etc. eventuellt återstår såsom en ny straffbarhet – jfr. ned.). – I sådana fall åter, der visserligen handlingen liknar handlingen vid något förmögenhetsbrott (t. ex. bedrägeri, trolöshet mot hufvudman), men detta förmögenhetsbrott in casu icke kan föreligga, derför att det skulle förutsätta en förmögenhetsrätt hos tjufven (r. dennes efterföljare), hvilken rätt icke existerar, kan det vara nödvändigt att medgifva möjligheten af tjufgömmeri, för att icke handlingen skall undgå straffbarhet. Detta gäller sålunda, om t. ex. inkulpaten genom att uppväcka error hos tjufven tillnarrat sig tjufgodset af denne (alltjemnt förutsatt. att inkulpaten icke är medbrottslig i tjufnaden). Här föreligger, i hvad på det objektiva reqvisitet ankommer, tjufgömmeri. (Skulle »vetskap om den olofliga åtkomsten» saknas, lärer icke kunna undgås, att fallet blir straffritt, eftersom bedrägerireqvisitet deficierar på den objektiva sidan).

γ) Samförstånd med hänsyn till den olofliga åtkomsten behöfver icke finnas mellan inkulpaten och tjufven eller någon dennes efterföljare. Om sålunda inkulpaten in. m. f. öfvertager tjufgodset från tjufven, hvilken tror honom vara in b. f., så hindrar det sista icke, att tjufgömmeri föreligger. – Härmed får naturligtvis icke förvexlas ett besittningstagande utan tjufvens samtycke, hvarom jfr. ofv. ad β.

b) Gemensamt för de af Lagen uppräknade brottsliga handlingarne gäller, att inkulpaten skall hafva »tagit befattning» med saken. Troligen bör detta uttryck fattas bokstafligen, icke derjemte i figurlig mening. Ett köpeaftal, som ännu icke åtföljts af sakens traderande, innebär alltså icke konsummation af tjufgömmeri. Men möjligen kan mottagandet af en pantsedel, ett polettmärke, kontramärke o. d. anses medföra ett så starkt moment af besittning, att inkulpaten dermed kan anses hafva »mottagit» saken och gjort sig förfallen till tjufgömmeri.

2) Särskilda former af tjufgömmerihandlingen.

a) emottagit ͻ: vare sig förvärfvet varit lukrativt eller icke. Icke blott en mer eller mindre maskerad gåfva utan äfven mottagande såsom ren betalning för fordran innefattar sålunda tjufgömmeri. Likväl torde få anses, att ett mottagande af underhåll, der sådant rättsligen åligger gifvaren, under omständigheter bör anses falla utanför tjufgömmerihandlingen; någon bestämd gräns låter sig emellertid icke teoretiskt uppdragas för verkan af denna intressekollision. Hustrun t. ex., som af sin man mottager en stulen djurkropp, hvilken sedan småningom användes till familjens underhåll, lärer göra sig förfallen till tjufgömmeri, under det att motsatsen torde böra antagas, derest hon af stulna medel t. ex. dagligen mottager en krona och deraf gör uppköp för familjens räkning. Der ingen laglig underhållsskyldighet finnes, t. ex. vid förhållandet mellan en qvinna och hennes soutenör, kan en sådan intressekollision i allmänhet icke antagas. För hvad som går utöfver det för underhållet nödvändiga, t. ex. anskaffande af smycken etc., måste, äfven i förstnämnda fall, desto säkrare tjufgömmeri antagas, ju mindre nödvändigt det kan anses hafva varit. – Ett mottagande till omedelbart förtärande, utan att mottagaren tager någon befattning med den af honom approprierade saken såsom ett afskildt föremål (t. ex. tjufven låter en bekant dricka en klunk ur den stulna brännvinsbuteljen), kan icke anses som tjufgömmeri.

Att mottagaren saknar animus domini, utgör i och för sig intet hinder för tjufgömmeri. Dock måste i sådant fall fordras, att omhänderhafvandet icke är af allt för kort och öfvergående natur (oafsedt huruvida det inneburit något moment af ekonomisk fördel för inkulpatem. Det innefattar sålunda icke tjufgömmeri, att inkulpaten en kortare stund hållit en stulen häst åt tjufven; att han rent tillfälligt begagnat en stulen knif: icke heller ett enbart transporterande (mot ersättning eller utan). Annorlunda deremot, om saken mottages såsom pant, eller det föreligger ett mera utprägladt depositum, lega, lån o. d. En reparatörs mottagande till ren reparation, hvilken icke innefattar »omarbetning eller förändring», lärer, för så vidt den kan anses (med hänsyn till den tid, hvarunder han behållit saken o. s. v.) täckt af »lifvets regel», icke innefatta tjufgömmeri. – I vissa fall kan ett mottagande, som enligt det nu sagda, icke innefattar gerningsmannaskap till tjufgömmeri, dock utgöra delaktighet i sådant; (för det fall, att inkulpaten varit delaktig i tjufvens eget döljande etc. af tjufgodset, jfr. ned. sub III).

Aktivitet med hänsyn till sjelfva mottagandet behöfves icke: har tjufven kastat in godset på inkulpatens område med dennes samtycke, så är reqvisiter uppfylldt. Men samförstånd, mellan de två, med hänsyn till mottagandet (icke: med hänsyn till den olofliga åtkomsten, jfr. ofv.. måste fordras: har tjufven, under sin flykt. kastat godset öfver första basta plank in på en främmande gård, så föreligger icke tjufgömmeri från husegarens sida, äfven om han in mala fide låtit det ligga qvar (men jfr. ned. sub dolt).

Mottaga får icke förvexlas med innehafva. Deraf följer, att en m. f. superveniens, efter ett mottagande in b. f., icke innebär tjufgömmeri, förr än den objektiverat sig i en ny tjufgömmerihandling, t. ex. döljande eller föryttrande. Jfr. hvad ofvan anmärkts (sub I A 1 a) angående ett medtagande till riket af utomlands mottaget tjufgods.

b) »dolt». Begreppet dölja är vidsträcktare än gömma. Om en b. f. mottagare (utan animus domini, jfr. ofv.) m. f. superveniente nekar till innehafvet. så bör utan tvifvel ett döljande anses föreligga, utan att något särskildt undangömmande af godset behöfver företagas. Om inkulpaten har förhindrat. t. ex. att ett djur genom sitt läte tillkännagifvit sin uppehållsort för egaren, så föreligger likaledes ett döljande. Men å andra sidan faller icke allt förhemligande under begreppet dölja, t. ex. om inkulpaten, utan att sjelf hafva omhänderhaft saken, genom veterligen oriktiga upplysningar leder vederbörande på villospår: för dylikt fall kan endast 3: 9 komma i betraktande. – Emellertid förutsätter dölja lika litet som de andra nämnda begreppen ett mottagande (så att det endast skulle får sjelfständig betydelse med hänsyn till en b. f. mottagare utan animus domini). Den som företager en döljande handling med en inom tjufvens eller tredje mans besittningsområde befintlig stulen sak, blir gerningsman enligt 20: 12. Likväl bör i detta afseende anmärkas, att frågan om straffbarhet för den underordnade, som företager en dylik handling enligt befallning af förman, måste lösas jemlikt reglerna om positiv intressekollision, hvadan handlingen i dylikt fall torde få anses straffri, i den mån den kan, till sin yttre form, anses täckt af lifvets regel (t. ex. om tjenaren på husbondens befallning insatt de stulna silfversakerna i ett skåp etc.; svårligen deremot, om han t. ex. nedgräft dem i jorden).

c) »köpt». Enligt det ofvan sagda (I B 1 b) lärer köpeaftalets perfektion ännu icke innefatta fullbordan af tjufgömmeribrottet, utan derutöfver fordras, att tjufgodset på något sätt omhänderhafts af köparen. I motsatt fall blefve det oförklarligt, hvarför icke t. ex. en öfverenskommelse om depositum, lega etc., utan mottagande af saken, skulle hafva samma verkan. Den faktiska betydelsen af öfverenskommelsen är ju densamma, och om någon civilrättslig giltighet kan det hvarken i ena eller andra fallet vara tal. Möjligen skulle någon vilja antaga tjufgömmeri, då. utan traderande af godset, priset erlagts af inkulpaten, men för en sådan gränslinie erbjuder Lagen ingen hållpunkt. Under omständigheter kunna emellertid åtskilliga af de härigenom från 20: 12 uteslutna fall blifva straffbara enligt 3: 9. – Att en köpare in b. f., hvilken måste anses, enligt Svensk rätt, blifva egare till saken, äfven vid m. f. superveniens och dennas objektivering icke gör sig förfallen till tjufgömmeri, är förut anmärkt.

d) »föryttrat». I öfverensstämmelse med hvad ofvan nämnts om uttrycket »köpt», måste äfven här fordras ett befattningstagande med sjelfva saken. Den som för tjufvens räkning till tredje man försäljer gods, hvilket den senare har att sjelf hemta t. ex. hos tjufven, kan derför icke straffas såsom gerningsman enligt 20: 12 (men väl enligt 3: 9). Å andra sidan behöfves för ansvar såsom gerningsman enligt 20: 12 icke mer. än att inkulpaten medhaft och försålt tjufgods m. f.; bevis om föregående innehaf för egen räkning fordras icke. Men den förut (sub b) omtalade intressekollisionen kan göra sig märkbar, derest t. ex. ett butiksbiträde m. f. i öppen butik enligt. principalens anordning försäljer stulen sak af det slag, som i butiken plägar försäljas. En dylik handling läror i hvarje fall icke kunna bedömas såsom gerningsmannaskap enligt 20: 12.

Begreppet föryttra inskränker handlingens omfång till ett öfverförande af (quasi-) eganderätt; likväl är det tydligt, att här likasom vid 22: 11, sådana handlingar, som till formen icke utgöra försäljande, likväl i realiteten kunna dermed anses likvärdiga, t. ex. ett pantsattande, der ingenting indicerar en afsigt att återlösa panten, eller ett afbetalningskontrakt, som innebar ett under legoaftalets form maskeradt köp. Deremot kan naturligen ett utlemnande till kortvarigt bruk icke ingå under ordet föryttra.

e) »besörjt omarbetning eller förändring deraf». Enligt denna bestämmelse blir sålunda icke blott den, som sjelf verkställt arbetet, utan äfven den, som ställt om, att det af annan utförts, straffbar såsom gerningsman, enligt 20: 12. En reparation o. d., som icke på något sätt inverkar på sakens igenkännlighet, faller icke under detta uttryck.

C) Rättsstöring.

Att tjufven sjelf, då han t. ex. föryttrar den stulna saken – äfven om det sker efter utståndet straff för tjufnaden – icke föröfvar något brott, eftersom han dermed icke begår någon ny rättskränkning, se ad § 1, I B 3 och S. A. G. § 122.

D) Rättsstridighet.

Om en stundom inträffande intressekollision jfr. ofv. ad I B 2 a.

II) Subjektivt reqvisit.

Då lagstiftaren inom det subjektiva reqvisitet använder sådana uttryck som veta, vetande, vetskap, veterligen o. d. (jfr. Str. L. 13: 1; 14: 29; 22: 3 etc.), får han icke anses härmed hafva afsett någon förändring i de vanliga allmänstraffrättsliga reglerna rörande omfånget af dolusbegreppet. Ett tvifvel om den olofliga åtkomsten måste sålunda lösas genom införande af dolus eventualis (A. B. § 34, 3). Gränsfall i bevisningsafseende se Naum. 1874, 48.

Visas inkulpaten hafva insett den olofliga åtkomsten, under det att det lemnas öppet, huruvida han kännt, att åtkomstsättet varit tjufnad, så blir likväl 20: 12, jemlikt Lagens uttryckssätt, tillämplig. Men kan inkulpaten visa, att han trott saken vara åtkommen genom försnillning, olofligt besittningstagande eller öfverhufvud något annat förmögenhetsbrott än tjufnad [eller rån, jfr. 21: 9], så kan det svårligen öfverensstämma med Lagens anda, att belägga honom med tjufnadsstraff på den grund, att fördeliktet faktiskt varit tjufnad. I sådant fall bör straffbarheten inskränkas till 3: 9.

Att inkulpaten falskeligen antagit gerningsmannen till fördeliktet vara minderårig, eller trott detsamma vara preskriberadt etc., inverkar, jemlikt det ofvan sagda (ad I A 1), ingalunda till hans förmån, eftersom dessa omständigheters föreliggande icke upphäfver det objektiva tjufgömmerireqvisitet. Deremot måste de objektiva reqvisitmomenterna på vanligt sätt täckas af de subjektiva. Tjufgömmeri är sålunda uteslutet, om inkulpaten icke uppfattat objektets rättsliga läge såsom en fortsättning af det genom tjufnadsbrottet skapade rättsstridiga tillståndet, t. ex. om han falskeligen trott saken vara utom besittning, eller innehafvas bona fide och animo domini, eller hafva, efter tjufnaden, blifvit tjufvens egendom.

III) Subjektspluralitet.

Så länge det genom tjufnaden uppkomna rättsstridiga tillståndet icke afbrytes (jfr. ofv. I A 3), kan en och samma tjufnad utgöra basis för en fortgående serie af tjufgömmerier. Lika tydligt är, att vid hvarje särskildt tjufgömmeribrott, subjektspluralitet- kan framträda i alla former, medgerningsmannaskap, medelbart gerningsinannaskap, olika slag af (teknisk) delaktighet (äfven efterföljande enligt 3: 9, 10). Öfverhufvud är tjufgömmeribrottet att uppfatta såsom i detta afseende rent principalt.

Gerningsmainien till fördeliktet kan tydligen icke straffas enligt 20: 12 derför, att han företagit en af de i denna § beskrifna handlingar. Hans straffbarhet koncentrerar sig i apprehensionsmomentet. hvilket af Lagen anses antecipera alla hans följande tillegnelsehandlingar med hänsyn till den tillgripna saken. Denna omständighet kan vålla någon tvekan med afseende på en inkulpat, som varit fördeliktets gerningsman behjelplig vid utförandet af en i 20: 12 beskrifven handling, t. ex. döljande, utan att kunna anses såsom medgerningsman dervid. Mestadels kommer emellertid denna handling, såsom innefattande ett »tillhandagående» åt gerningsmannen, att falla under 3: 9; visserligen förutsättes härför, att fördeliktet är ett brott i teknisk mening, således att gerningsmannen är kapabel.

IV) Konkurrens.

I förhållande till sådan delaktighet i fördeliktet, som leder till gerningsmannaansvar, måste 20: 12, jemlikt hvad nyss nämnts om sjelfva gerningsmannaskapet, anses subsidiär.

Svårighet uppstår deremot beträffande en inkulpat enligt 20: 12, hvilken derjemte är delaktig i fördeliktet enligt 3: 4, försåvidt nemligen 20: 10 icke blir på honom tillämplig. Ty har han haft »vinning af brottet,» t. ex. derigenom att han för egen räkning mottagit »något af hvad stulet är». kommer han jemlikt sistnämnda § att straffas såsom om han varit gerningsman till fördeliktet (och följaktligen att drabbas af dettas eventuella qvalifikation. såvida icke för gerningsmannens del excess föreligger, Förs, Subj, § 56). Har åter nämnda inkulpat icke haft vinning af brottet (?: hvarken förut eller genom tjufgömmerihandlingen), så måste konkurrensfrågan under alla omständigheter så besvaras. att inkulpaten endast får bestraffas ur endera synpunkten, antingen såsom delaktig i fördeliktet eller såsom gerningsman enligt 20: 12. En realkonkurrens mellan dessa två bestämmelser kan icke antagas. Valet åter dem emellan lärer få träffas så, att 20: 12 användes, såvida denna bestämmelse år den med hänsyn till maximim strängare, men i annat fall 3: 4 (äfven om minimum är högre enligt 20: 12). Om sålunda fördeliktet, deruti inkulpaten varit mindre väsentligt delaktig, varit enkel stöld och inkulpaten i sin senare handling »tagit befattning» med gods öfver 15 kronors värde, så bör han, jemlikt 20: 12, beläggas med gerningsmannastraff enligt 20: 1 (r., vid högre resa, enligt § 6 eller 7). Har åter, under enahanda förhållanden i öfrigt, fördeliktet varit t. ex. inbrottsstöld, så blir maximum lägre enligt 20: 12: inkulpaten bör då dömas enligt 3: 4 jfd. med 20: 4 m. 4. »Alternativitet» mellan två straffbestämmelser lärer nemligen endast få medgifvas, då straffbarheten är i båda fallen densamma.

Om inkulpaten har m. f. mottagit saken i depositum, lega etc. och derefter företager en tillegnelsehandling, hvilken under vanliga förhållanden skulle innebära försnillning, så kan sistnämnda handling i detta fall icke föranleda något särskildt straffansvar. Han straffas nemligen allaredan med hänsyn till den första handlingen (mottagandet) för tjufnad af det mottagna godset; ett derpå följande tillegnande kan då lika litet hafva någon betydelse för hans straffskuld. som en särskild tillegnelsehandling, t. ex. försäljande, förtärande skulle hafva för tjufven sjelf,hvilkens hela straffbarhet koncentreras i apprehensionsmomentet. En konkurrens i dylika fall mellan 20: 12 och t. ex. 22: 11 kan således ej förekomma.

V) Bevisning.

Vid indiciebevisning i tjufnadsmål använder rättspraxis synnerligen ofta 20: 12 mot den presumerade gerningsmannen, då indicierna förmånligast bestå deri, att han visas hafva innehaft det stulna godset och icke kan visa någon loflig åtkomst. (I äldre tider följdes denna regel ingalunda med någon bestämdhet; jfr. t. ex. Schmidt J. A. 31, 527: 529). Att man här icke straffar för tjufnad utan för tjufgömmeri, är en yttring af regeln in dubio pro reo. Om nemligen tjufnaden är qvalificerad, t. ex. inbrottsstöld, kyrkostöld, eller om värdet af hela tjufnaden – i motsats till värdet af det utaf inkulpaten bevisligen omhänderhafda godset – öfverstiger snatterigränsen – så leder tydligen antagandet af tjufgömmeri till väsentligt mildare straff än antagandet af gerningsmannaskap till sjelfva tjufnaden. Emellertid bör denna regel icke drifvas för långt, och det är tydligt, att indiciebevisning om t. ex. inbrottsstöld icke bör vara underkastad strängare villkor än indiciebevisning om andra brott af motsvarande straffbarhet. Om sålunda innehaf af godset förenar sig med andra tillräckligt starka indicier för gerningsmannaskap till sjelfva tjufnaden. så kan och bör straff ådömas direkt för dylikt gerningsmannaskap, icke enligt 20: 12 (och detta, för principens skull, vare sig det skulle inverka på. straffbarheten eller icke.)

§ 13.

Har man, i uppsat att inbrott. som i 5 § sägs. föröfva, förfärdigat eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man. med vetskap om annans uppsåt till sådant brott. ät honom förfärdigat eller anskaffat slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

([K. F. 9/12 1756, j. o. s. 12]; L. K. 22; 14[, 15, 16]; L. B. 23: 16[, 17, 18]; Str. L. 16/2 1864, 20: 17).

Om begreppet »falsk nyckel», jfr. ad § 12, II.

»Vetskap», jfr. ad § 12, II.

Det blotta förfärdigandet af dyrk etc., der uppsåt. som här sägs, icke kan visas, är numera enligt svensk rätt alltid straffritt (i motsats till hvad som enligt Str. L. 12: 18 m. 2 gäller om der omtalade förfalskningsverktyg).

Att denna bestämmelse är subsidiär till § 5 (och till § 4 m. 4), faller af sig sjelf. Men derjemte bör anses (jemlikt hvad stundom, i utländsk lagstiftning, mer eller mindre tydligt uttryckts i motsvarande fall), att ett förfärdigande eller anskaffande, åt annan, af dylikt verktyg endast i det fall kommer under denna §, att inbrottet icke kommer till stånd. I motsatt fall föreligger delaktighet enligt 3: 4, hvilken bestämmelse sålunda bör tillämpas i stället för § 13.

§ 14.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag den 17 Mars 1905.

(L. K. 22: 17; L. B. 23: 19; Str. L. 16/2 1864, 20: 18).

Lydelsen i 1864 års Str. L., se ofv. s. 28. Ändring föranleddes 1890 deraf, att domarens fria val, för vissa fall, emellan bistraffets ådömande för alltid eller på viss tid upphörde genom ändring af Str. L. 2: 19; samt 1905 deraf, att bistraffets ådömande inskränktes till de fall, då brottet belagts med dödsstraff eller med straffarbete i minst sex månader.

I detta sammanhang må erinras, att Str. L. f. Krigsm. § 120 stadgar, att officer eller underofficer, som dömts till ansvar för stöld, snatteri eller rån, skall jemväl dömas till afsättning.

---