[ titel ]

SHERLOCK HOLMES' ÄVENTYR

AV

A. CONAN DOYLE

FJÄRDE SAMLINGEN

ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA ORIGINALET

AV

ELLEN RYDING

STOCKHOLM,
NORDISKA FÖRLAGET

[ innehåll ]

OKTOBER 1911
EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM

Innehåll.
Det ödesdigra brevfragmentet	7
Krymplingen	34
Doktorn och hans patienter	58
Den grekiske tolken	84
Det stulna dokumentet	110
Det sista problemet	157

[ 1 ]

DET ÖDESDIGRA BREVFRAGMENTET

Ganska länge dröjde det, innan min vän Sherlock Holmes återhämtade sig från den överansträngning, för vilken han våren 1887 varit utsatt. Alla de omständigheter, som äro förbundna med Holland—Sumatra-kompaniet och baron Maupertuis' jättestora planer, ha ännu ej hunnit falla i glömska, och ha dessutom så mycket med politik och finansiella företag att skaffa, att de ej utgöra något lämpligt ämne för dessa små skisser. De ledde emellertid på ett indirekt sätt till lösningen av ett högst egendomligt och komplicerat problem, som gav min vän tillfälle att framhålla värdet av ännu ett vapen bland de många han använde i sin långa kamp mot förbrytelser av alla slag.

När jag slår upp mina anteckningar, ser jag, att det var den 14:de april, som jag från Lyon fick ett telegram med underrättelse om, att mr Holmes låg sjuk på Hotell Dulong. Inom tjugufyra timmar var jag vid hans sida och fann till min stora glädje, att symptomerna ej voro så allvarsamma, som jag fruktat. Hans järnkonstruktion hade likväl fått en knäck, orsakad av överansträngning. I två hela månader hade han utan rast eller ro lett en högst viktig undersökning och då aldrig arbetat mindre än femton timmar om dagen. Själv har han försäkrat mig, att han mer än en gång utan minsta vila »hållit i» fem dygn i sträck. [ 2 ]Den lysande framgång, hans bemödanden rönte, kunde likväl ej rädda honom från en reaktion efter de oerhörda ansträngningarna, och vid den tidpunkt, då hela Europa genljöd av hans namn och golvet i hans rum fotshögt var betäckt med lyckönskningstelegram, fann jag honom vara ett rov för den djupaste nedslagenhet. Till och med medvetandet om att han lyckats, där tre länders förenade polismakt ej uträttat någonting, och att han överlistat Europas skickligaste svindlare, förmådde ej rycka honom ur hans apati.

Efter tre dagar voro vi åter vid Baker Street, men jag insåg tydligt, att min vän behövde luftombyte, och tanken på att under vårens härligaste tid tillbringa en vecka på landet var särdeles lockande även för mig. Min gamle vän, överste Hayter, som jag under afghanska fälttåget skött för en svår sjukdom, hade nu hyrt sig en villa nära Reigate i Surrey och hade ofta bett mig komma och hälsa på honom. Sista gången vi råkats hade han tillagt, att om min vän ville följa med, skulle han bli mycket välkommen. Litet diplomati var av nöden, men när Holmes hörde, att översten var ungkarl och att han skulle få njuta sin fulla frihet, gick han in på mitt förslag; en vecka efter vår ankomst från Lyon befunno vi oss således under överstens gästfria tak. Hayter var en präktig gammal soldat, som sett mycket av världen; han fann snart, att Holmes och han själv hade många gemensamma intressen.

Samma kväll vi anlänt sutto vi efter middagen i överstens arbetsrum; Holmes låg och vilade sig på soffan, Hayther roade sig med att visa mig sin lilla samling skjutvapen.

»A propos», sade vår värd helt plötsligt, »jag skall ta en av de här pistolerna med mig, när vi gå till sängs, i händelse vi skulle bli alarmerade.»

»Alarmerade?» upprepade jag frågande.

»Ja, vi ha haft det litet oroligt här alldeles nyss. Förra måndagen gjorde man inbrott hos gamle mr Acton, en av magnaterna här i trakten. Skadan var inte stor, men tjuvarna äro ännu på fri fot.»

»Någon ledtråd?» frågade Holmes och kastade en skarp blick på översten.

»Inte den minsta. Men affären är ju ingenting att tala om — ett av våra vanliga små 'landsortsbrott' — den tycks efter allt vad ni nu senast uträttat på kontinenten ej vara värd er uppmärksamhet, mr Holmes.»

Holmes gjorde en lätt rörelse med handen liksom för att avvärja komplimangen, men hans leende visade, att den behagat honom.

»Fanns där några intressanta detaljer?»

»Det tror jag inte. Tjuvarna letade igenom hela biblioteket, men fingo ej mycket för sitt besvär. De vände upp och ned på hela rummet, undersökte skåp och byrålådor med det resultat, att hela deras byte blev en gammal volym av Popes 'Homerus', två nysilverljusstakar, en brevpress av elfenben, en liten barometer och ett nystan segelgarn.»

»Det var då ett bra lustigt urval!» utbrast jag.

»Å — de där herrarna lade tydligen beslag på vad de först och bäst kommo åt.»

Holmes lät höra en sakta »grymtning».

»Polisen borde kunna göra något av det där», sade han. »Ser ni inte, att det är alldeles tydligt — —»

Jag höll upp ett varnande och hotande pekfinger.

»Du har kommit hit för att vila, min käre vän! Giv dig för Guds skull inte in på ett nytt problem så länge dina nerver äro komplett i trasor.»

Holmes ryckte på axlarna och kastade en komiskt undergiven blick på översten, varefter samtalet gled in på andra, mindre farliga ämnen.

[ 3 ]Det tycktes emellertid skrivet i Ödets bok, att alla mina professionella råd och varningar skulle vara bortkastade, ty redan följande morgon trängde problemet sig på oss, och det på ett sätt, som gjorde det omöjligt för oss att helt och hållet skjuta det åt sidan; till följd därav tog vårt besök på landet en helt annan vändning, än vi ens kunnat ana. Vi sutto just vid frukostbordet, då överstens hovmästare med åsidosättande av all sin värdighet, formligen störtade in i rummet.

»Ha herrarna hört vad som hänt?» nästan skrek han. »Hos Cunninghams!»

»Inbrott?» utbrast översten med kaffekoppen halvvägs mellan bordet och munnen.

»Mord!»

Översten visslade sakta.

»Å, tusan!» sade han. »Vem är det, som är mördad, fredsdomaren eller hans son?»

»Ingen av dem; det är William, deras kusk. Han blev skjuten rakt i hjärtat och dog knall och fall.»

»Vem var det som sköt honom?»

»Inbrottstjuven, naturligtvis. Han gav sig genast av och lyckades komma undan. Han hade just brutit sig in genom skafferifönstret, när William kom tillstädes; han räddade sin husbondes tillhörigheter, men satte livet till.»

»När skedde det?»

»I natt, ungefär vid tolvtiden.»

»Ja, vi ska' gå dit litet senare på dagen», sade översten lugnt och ägnade åter frukosten sin uppmärksamhet. »Det är en riktigt ledsam affär», tillade han, när hovmästaren lämnat rummet. »Gamle Cunningham är en av de ledande personerna här på trakten och en riktigt hygglig karl, till på köpet. Han kommer att ta sig den här historien mycket nära — kusken hade i många år varit i hans tjänst; han var en duktig och redbar man. Det är tydligen samma bovar, som gjorde inbrott hos Actons.»

»Och lade sig till med den där högst egendomliga samlingen!» anmärkte Holmes tankfullt.

»Ja visst.»

»Såå — ja, det kan ju vara den enklaste sak i världen, men i alla händelser förefaller det mig litet märkvärdigt. Eller vad säger ni själv? Egentligen skulle man ju tycka, att en tjuvliga, som utsett landsbygden till sitt arbetsfält, ej inom knappt en vecka borde göra inbrott på två ställen, belägna så tätt intill varandra. När ni i går kväll talade om att iakttaga vissa försiktighetsmått, tänkte jag, att den här trakten var troligen den sista i England, som tjuven eller tjuvarna vågade hedra med sin uppmärksamhet; detta bevisar, att jag ännu har mycket att lära.»

»Antagligen är det någon, som är hemmastadd i orten», sade översten. »Och i så fall skulle han naturligtvis först tänka på Actons och Cunninghams; det är de största ställena häromkring.»

»Och de rikaste?»

»Nå ja — det borde åtminstone så vara; men sedan många år tillbaka ligga de i process med varandra, och jag inbillar mig, att det kostar mer än det smakar. Gamle Acton gör anspråk på hälften av Cunninghams egendom, och juristerna ha länge haft fullt upp att göra med bägge händerna.»

»Om tjuven är hemma här på orten», sade Holmes, »borde det ej bli svårt att få tag på honom. Ja, ja, lugna dig, Watson, jag tänker inte lägga mig i saken.»

»Inspektör Forrester», anmärkte hovmästaren och slog upp dörren.

[ 4 ]En ståtlig, prydlig ung polisman med skarpa, intelligenta drag steg in i rummet.

»God morgon, herr överste», sade han, »jag hoppas, att jag ej kommer olägligt, men vi ha fått höra, att mr Sherlock Holmes är hos er på besök.»

Översten pekade presenterande på min vän, och inspektören bugade sig.

»Vi trodde, att ni möjligen skulle vilja resa med mig ditöver, mr Holmes», sade han.

»Nornorna ha sammansvurit sig mot dig, Watson», sade Holmes skrattande. »Vi talade just om den här affären, när ni kom, inspektör Forrester. Kanske ni kan ge oss några närmare detaljer.»

När han så lutade sig tillbaka i stolen på det för mig så välkända sättet, visste jag, att spelet var uppgivet.

»Vi hade ingen ledtråd i den Actonska affären. Men här ha vi en hel massa att gå efter, och allting pekar hän på, att personen i båda fallen är den samme. Man har sett karlen.»

»Verkligen!»

»Ja, det har man. Men han kilade med blixtens hastighet sin väg, sedan han avlossat det skott, som dödade William Kirwan. Mr Cunningham såg honom från sitt sängkammarfönster, och mr Alec Cunningham blev honom varse från köksingången. Klockan var en kvart på tolv, när bråket började. Mr Cunningham hade just gått och lagt sig, och mr Alec satt i nattrock och rökte sin pipa. Båda två hörde kusken ropa på hjälp, och mr Alec sprang ner för att se vad som var å färde. Dörren till köksingången stod öppen, och när han hunnit nedför trappan såg han två män brottas med varandra. En av dem avlossade ett skott, den andre sjönk till marken, mördaren rusade tvärs igenom trädgården och hoppade över häcken. Från sitt sängkammarfönster såg mr Cunningham honom uppnå stora landsvägen, där han snart försvann ur sikte. Mr Alec hade stannat kvar för att se, om han kunde vara den döende mannen till någon hjälp, och på det sättet kom boven undan. Utom det faktum, att denne var av medellängd och klädd i mörka kläder, ha vi intet signalement; men efterspaningarna bedrivas med all iver, och som han är främling på trakten, ska' vi nog snart få reda på honom.»

»Vad hade den här William egentligen uppe vid gården att göra? Sade han något, innan han dog?»

»Inte ett enda ord. Han bodde i grindstugan hos sin mor, och som han var en mycket samvetsgrann och tillgiven tjänare, tro vi, att han gått fram till herrgården för att se efter, om allt var i sin ordning där. Den här Acton-affären har naturligtvis gjort litet var ängslig. Tjuven måste just ha brutit upp dörren — låset var uppbrutet — då William kom fram.»

»Sade William något till sin mor, innan han gick ut?»

»Hon är mycket gammal och döv, och vi kunna ej få något besked av henne. Sorgen och förskräckelsen ha gjort henne nästan halvtokig, men det sägs, att hon aldrig varit vidare klyftig. Det finnes emellertid en mycket viktig detalj, som vi ej få glömma. Se på det här!»

Han tog ur sin anteckningsbok fram en liten papperslapp och bredde ut den på sitt knä.

»Den här fanns mellan den mördades tumme och pekfinger; det tycks vara ett fragment, rivet från ett vanligt brevpappersark. Som ni ser sammanfaller den timme, som omnämnes i brevet, med den, på vilken den stackars karlen mötte sitt sorgliga slut. Mördaren har ryckt återstoden av papperet från honom, eller ock har han tagit det här lilla fragmentet från den bov, som överfallit honom. Det ser nästan ut, som om brevet handlat om ett möte.»

[ 5 ]Holmes tog den lilla papperslappen, som här framställes i facsimile.

»Om vi antaga, att det är fråga om ett möte», fortsatte inspektören, »är det naturligtvis tänkbart, att denne William Kirwan, trots sitt goda rykte och sitt anseende som hederlig man, kan ha varit i förbund med tjuven. Han kan ha stämt möte med denne, kan till och med ha hjälpt honom att slå in dörren och sedan blivit oense med sin medbrottsling.»

»Den här stilen är alldeles ovanligt intressant», sade Holmes, som på det noggrannaste undersökt den lilla pappersbiten. »Skutan ligger på bra mycket djupare vatten än jag trott.»

Han lutade huvudet i handen, under det inspektören belåtet smålog över den verkan hans »sak» haft på den ryktbare London-detektiven.

»Ert sista antagande», sade Holmes efter en stunds tystnad, »att det mellan tjuven och kusken skulle funnits ett hemligt samförstånd och att den här papperslappen skulle vara riven från en biljett, i vilken en av dem bestämt möte med den andre, är sinnrikt och innesluter en viss sannolikhet. Men den här stilen öppnar — — —»

Åter lutade han huvudet i händerna och försjönk under flera minuter i den djupaste tystnad. När han slutligen reste sig upp, blev jag helt överraskad av att se hans kinder betäckts med en klar rodnad och hans ögon lika skarpa och strålande som före sjukdomen. Han tycktes ha återfått hela sin energi.

»Vet ni vad?» sade han. »Jag skulle bra gärna vilja gå litet närmare in i den här sakens detaljer; det finns vissa drag i densamma, som fängsla mitt intresse. Med er tillåtelse, överste Hayter, skall jag lämna er och min vän Watson att sköta er själva, under det jag följer med inspektören och provar hållbarheten hos några av mina små teorier. Jag skall inom en halvtimme vara hemma igen.»

Efter en och en halv timme kom inspektören ensam tillbaka.

»Mr Holmes promenerar fram och åter här utanför på ängen», sade han. »Han vill, att vi alla fyra ska' följas åt upp till herrgården.»

»Till mr Cunningham?»

»Ja, herr överste.»

»Varför?»

Inspektören ryckte på axlarna.

»Det vet jag verkligen inte», svarade han. »Oss emellan sagt, så tror jag, att mr Holmes ännu inte är fullt återställd från sin sjukdom. Han är förfärligt upprörd och bär sig högst besynnerligt åt.»

»Jag tror inte ni behöver oroa er», sade jag. »Enligt min erfarenhet är det alltid metod i hans galenskap.»

»Man kunde nog också säga, att det är galenskap i hans metod», mumlade inspektören. »Men han tycks ha mycket bråttom, så det är kanske bäst vi ge oss av, om herrarna äro färdiga.»

Ute på ängen gick Holmes fram och tillbaka, med nedlutat huvud och händerna i byxfickorna.

»Saken blir allt intressantare och intressantare», sade han. »Vår lilla utfärd på landet har varit ovanligt lyckad, Watson; jag har haft ofantligt trevligt.

[ 6 ]»Ni har varit uppe och besett platsen, där brottet blivit begånget, har jag hört?» sade översten.

»Ja, inspektören och jag ha företagit en liten rekognosering», svarade Holmes.

»Med eller utan resultat?»

»Vi ha gjort åtskilliga intressanta upptäckter. Jag skall tala om alltsammans för er under vår promenad. Först och främst ha vi sett den stackars mördade karlens lik. Han dog verkligen av ett revolverskott, så som man sagt.»

»Hade ni tvivlat på det?»

»Å — det är nog bäst själv förvissa sig om allting. Det lilla besväret hade sin nytta med sig. Sedan hade vi en intervju med mr Cunningham och hans son; de visade oss det ställe, där mördaren under sin flykt trängt igenom trädgårdshäcken. Det var mycket intressant att få se.»

»Ja, naturligtvis.»

»Sedan besökte vi den stackars karlens mor, men hon är så gammal och slö, att vi ej fingo veta något av henne.»

»Och vad är resultatet av edra efterforskningar?»

»Övertygelsen om, att brottet långt ifrån hör till de vanliga. Vårt besök på herrgården nu kan möjligen skaffa oss litet ljus i saken. Jag tror, inspektör, att vi äro fullt ense om, att det lilla brevfragmentet, som fanns i den döde mannens hand och som innehöll en häntydan på det timslag, då han mötte sin död, är av största vikt.»

»Det borde giva oss en ledtråd, mr Holmes.»

»Ja visst, och det gör det också. Den, som skrivit den biljetten, är samme man, som förmådde William Kirwan att mitt i natten lämna sitt hem. Men var är väl resten av brevet?»

»Jag har på det noggrannaste undersökt marken i hopp att finna det», sade inspektören.

»Det har blivit slitet ur den döde mannens hand. Varför var någon så angelägen att få det i sitt våld? Jo, emedan det utgjorde en graverande anklagelse mot denne någon. Och vad gjorde han sedan med det? Han stoppade det troligen i sin ficka, utan att märka, att ett hörn blivit avslitet och fanns kvar i den mördades hand. Om vi kunde få fatt i återstoden av det där pappersarket, är det tydligt, att vi skulle vara på god väg mot problemets lösning.»

»Ja visst — men hur skulle vi kunna komma åt missdådarens ficka, innan vi fått honom själv i vårt våld?»

»Det är en sak, som tål att tänka på. Och så finns där en annan viktig punkt. Brevet har blivit skickat till William. Karlen, som skrev det, har ju inte själv givit honom det; träffade han William, kunde han lika väl ha sagt honom, vad han ville. Vem har överbringat biljetten? Eller kom den med posten?»

»Jag har tagit reda på den saken», sade inspektören. »William fick ett brev med eftermiddagsposten i går. Kuvertet förstörde han genast.»

»Bravo!» utbrast Holmes och gav inspektören ett kraftigt slag på axeln. »Ni har alltså talt med brevbäraren? Det är ett sant nöje att arbeta tillsammans med er. Ja, här ha vi nu grindstugan, och om ni vill följa med upp till själva herrgården, överste Hayter, skall jag visa er det ställe, där mordet blivit begånget.»

Vi gingo förbi den mördade mannens trevliga lilla hem och styrde våra steg genom den av gamla ekar bildade allén till det vackra i Queen Anne-stil uppförda herresätet, som över dörren bär slaget vid Malplaquets årtal. Holmes och inspektören förde oss runt huset och fram till sidoingången, vilken av några [ 7 ]trädgårdsland skiljas från den häck, som kantar landsvägen. En poliskonstapel stod på vakt vid köksdörren.

»Var snäll och öppna dörren», sade Holmes. »Det var uppe i den där trappan unge mr Cunningham stod och såg de två männen brottas precis på samma ställe, där vi nu stå. Gamle mr Cunningham befann sig i det där fönstret — det andra till vänster — och han såg karlen gå sin väg till vänster om busken därborta. Det gjorde sonen också. De äro båda säkra därpå. Så sprang mr Alec ut och lade sig på knä bredvid den särade kusken. Marken är mycket hård, ser ni, och det finns inga spår eller märken efter dem.»

Under det han talade kommo två män nedför trädgårdsgången. Den ene var en äldre herre med starkt markerat, rynkigt ansikte och sömniga ögon; den andre var en ung, rask fyr, vars glada, leende uppsyn och pråliga klädsel stodo i stark motsats till det sorgliga ärende, i vilket vi voro stadda.

»Håller ni på ännu?» sade han till Holmes. »Jag trodde, att ni Londonherrar aldrig misstogo er. Ni tycks inte vara så särdeles kvicktänkta, när allt kommer omkring.»

»Åh, ni får ge oss litet tid», svarade Holmes.

»Ja, det ser ut, som om ni behövde det» sade unge Alec Cunningham. »Efter allt att döma, finns det inte den minsta ledtråd.»

»Jo, det finns en», inföll inspektören. »Vi trodde, att om vi bara kunde få reda på — — Herre Gud, mr Holmes, hur är det fatt?»

Min stackars väns ansikte hade plötsligt undergått en förskräcklig förvandling. Hans ögon rullade vilt i sina hålor, anletsdragen voro hemskt förvridna, och med ett undertryckt jämmerskri föll han raklång ner på marken. Både ledsna och ängsliga över det häftigt påkomna, svåra anfallet, buro vi honom in i köket, där han tungt flämtande en lång stund blev liggande orörlig i en länstol. Slutligen reste han sig upp och bad om ursäkt för sin svaghet.

»Watson kan säga er, att jag helt nyss tillfrisknat från en svår sjukdom», sade han urskuldande. »Jag har allt emellanåt sådana här nervösa anfall.»

»Vill ni inte låta mig skjutsa er hem?» sade gamle mr Cunningham.

»Nej tack; då jag nu väl är här, skulle jag gärna vilja förvissa mig om en sak. Det är mycket lätt gjort.»

»Vad är det, ni vill ha reda på?»

»Jo, ser ni, jag håller det inte alls för omöjligt, att den stackars William kommit hit, sedan tjuven brutit sig in i huset. Ni tycks ta för avgjort, att denne visserligen brutit upp dörren, men aldrig hunnit med mer.»

»Jag tycker, att det inte kan bli tu tal om den saken», sade mr Cunningham allvarligt. »Min son hade ju ännu ej gått till sängs — han skulle nödvändigt ha hört, om någon gått omkring inne i rummen.»

»Var satt han?»

»Jag satt och rökte i mitt toalettrum.»

»Vilket fönster hör dit?»

»Det sista på vänster hand — det ligger alldeles intill min fars.»

»Båda herrarna hade naturligtvis lamporna tända?»

»Ja visst.»

»Det finns ett par omständigheter, som förefalla mig mycket egendomliga», sade Holmes småleende. »Är det inte bra besynnerligt att en inbrottstjuv — och därtill en, som ej saknade erfarenhet — skulle med berått mot bryta sig in i ett hus, där han av de upplysta fönstren kunde förstå, att åtminstone ett par av familjens medlemmar ännu voro vakna?»

[ 8 ]»Ja, han måste ha varit djärv och kallblodig.»

»Och om den här affären ej varit så högst egen och ovanlig, skulle vi ju ej ha vänt oss till er för att få råd och hjälp, inföll mr Alec. »Er åsikt, att karlen skulle ha hunnit råna och stjäla, innan William anföll honom, är både löjlig och otänkbar. Vi skulle ju i så fall ha funnit rummen i oordning och de saker borta, soni han behagat tillägna sig.»

»Det beror på, vilka dessa saker voro», genmälte holmes. »Ni får ej glömma, att vi ha att göra med en bov, som ej hör till det vanliga slaget och som tycks arbeta efter egen plan och metod. Tänk bara på alla de besynnerliga saker han tog från Actons — ja, vad var det nu? — ett segelgarnsnystan, en brevpress och åtskilligt annat smått och gott i den vägen!»

»Vi överlämna saken helt och hållet i edra händer, mr Holmes», sade gamle mr Cunningham. »Allt, som ni själv eller inspektören föreslår, skall naturligtvis, så vitt möjligt är, bli utfört.»

»För det första», sade Holmes», skulle det vara bra om ni ville utfästa en belöning; förslaget måste genast komma från er, ty det dröjer nog, innan myndigheterna kunna bli överens om summan, och det är nödvändigt att dylika mått och steg tagas så fort som möjligt. Jag har skrivit ett litet koncept; kanske ni vill underteckna det. Femtio pund var tillräckligt, tyckte jag.»

»Jag ger gärna fem hundra», sade fredsdomaren och tog det stycke papper och den penna, Holmes räckte honom.

»Det här är emellertid inte fullt korrekt», tillade han, sedan han läst igenom det skrivna.

»Jaså — ja, jag hade litet bråttom, när jag skrev det.»

»Ni börjar så här: 'Omkring en kvart på ett tisdag natt gjordes ett försök, etc.'; men det var i själva verket en kvart på tolv.»

Misstaget smärtade mig, ty jag visste, hur mycket Holmes lade dylika små »distraktioner» vid sig. Det var hans specialitet att vad fakta anginge vara fullt noggrann och aldrig ta miste, men hans sjukdom hade försvagat hans minne, och denna lilla händelse styrkte mig i min åsikt, att han ej ännu återvunnit varken kropps- eller själskrafter. Han tycktes ett ögonblick ganska förvirrad och nedslagen; inspektören rynkade pannan, och Alec Cunningham brast ut i skratt. Den gamle herrn rättade emellertid misstaget och gav Holmes papperet tillbaka.

»Laga, att det blir tryckt så fort som möjligt», sade han. »Det var sannerligen ingen dum idé, mr Holmes.»

Holmes lade den lilla pappersbiten mycket omsorgsfullt ner i sin plånbok.

»Och nu», sade han på sitt vanliga bestämda sätt, »vore det kanske bäst, att vi tillsammans ginge igenom hela huset och förvissade oss om, att denna högst ovanliga inbrottstjuv verkligen inte fört bort någonting.»

Innan han gick in, undersökte Holmes den dörr, som blivit uppbruten. Det var tydligt, att en mejsel eller en stor kniv blivit instucken och låset på så sätt förstört; vi kunde i trävirket se märkena efter densamma.

»Ni använder således aldrig några bommar för dörrarna?», frågade han.

»Nej — vi ha ej ansett det nödvändigt.»

»Har ni ingen hund?»

»Jo — men han står bunden på andra sidan av huset.»

»Hur dags går tjänstfolket och lägger sig?»

»Vid tiotiden.»

»Jag har trott mig förstå, att även William vid den tiden brukade vara i säng?»

»Ja.»

[ 9 ]»Det är ju högst märkvärdigt, att han just den natten skulle vara uppe. Skulle ni nu vilja ha godheten låta oss göra en rond inomhus, mr Cunningham?»

En stenlagd förstuga förde in till köket och stod genom en hög trätrappa i förbindelse med första våningen. Den utmynnade på samma avsats som en bredare och ståtligare, från vestibulen kommande trappuppgång. Från nämnda avsats ledde dörrar till salongen och flera sovrum, bland andra dem, som begagnades av mr Cunningham och hans son. Holmes gick mycket långsamt före oss och gav ytterst noga akt på husets inredning och rummens läge. Av uttrycket i hans ansikte kunde jag se, att han »fått upp» ett »färskt spår» och likväl hade jag ej den ringaste aning om, åt vilket håll hans misstankar voro riktade.

»Min bäste herre», sade mr Cunningham med en viss otålighet, »det här är då sannerligen inte nödvändigt. Mitt rum ligger alldeles ovanför trappan — min sons tätt bredvid mitt. Ni ser själv, hur omöjligt det var för tjuven att komma hit upp utan att störa oss.»

»Det är nog säkrast, att ni gör helt om och går på nytt spår», tillade sonen med ett litet hånleende.

»Kanske — men det skulle vara snällt av er, om ni än en liten stund ville låta mig få min vilja fram. jag vill till exempel gärna se efter, i hur stor utsträckning sängkammarfönstren behärska utsikten över gårdsplanen. Det här rummet är, tror jag ni sagt mig, er sons — han sköt upp dörren — och det där är toalettrummet, i vilket han satt och rökte när bullret hördes. Vartåt vetter fönstret?»

Han gick tvärs igenom sängkammaren, öppnade dörren och tittade in i det andra rummet.

»Jag hoppas ni är nöjd nu?» sade mr Cunningham retligt.

»Ja tack — jag tror, jag sett allt, vad jag ville se.»

»Då kunna vi ju, om ni anser det nödvändigt, begiva oss in i mitt rum?»

»Ja, om det ej gör er för mycket besvär.»

Fredsdomaren ryckte på axlarna och förde oss in i sitt eget sovrum, som var högst enkelt möblerat. När vi gingo fram mot fönstret lagade Holmes så, att han och jag kommo ett litet stycke efter de andra. Vid ena sänggaveln stod ett litet nattduksbord och på detta ett fat med apelsiner och en karafin vatten. Just som vi kommit mitt framför bordet, böjde sig Holmes till min stora förvåning åt sidan och slog omkull det. Karaffinen gick i tusen bitar, och apelsinerna rullade runt omkring på golvet.

»Så du bär dig åt, Watson», sade han helt lugnt.

»Nu har du ställt riktigt vackert till på mattan.»

Jag lutade mig ner och började plocka upp apelsiner och glasskärvor, mer än väl inseende, att min vän av någon orsak önskade, att jag skulle ta skulden för det lilla missödet på mig. De andra hjälpte till och satte bordet på fötter igen.

»Hallå!» utbrast plötsligt inspektören.

»Han har väl inte gett sig i väg?»

Holmes hade försvunnit.

»Vänta här ett ögonblick!» sade Alec Cunningham.

»Enligt min åsikt är karlen litet 'vriden'. Följ med, pappa, så ska' vi se efter, varthän han gått.»

De störtade ut ur rummet, där inspektören, översten och jag stodo kvar och stirrade på varandra.

»Ta' mig tusan, tror jag inte, att mr Alec har rätt!» utropade den förstnämnde.

»Det kan ju vara en följd av sjukdomen, men jag tycker att — — —»

Meningen blev aldrig talad till slut, ty häftiga rop om hjälp skuro plötsligt genom luften. Med en [ 10 ]darrning av förskräckelse kände jag igen min väns röst, och rusade ut på trappavsatsen. Ropen, som sjunkit ner till ett hest, oartikulerat tjut, kommo från det rum, i vilket vi först varit inne. Jag störtade genom detsamma och därifrån vidare till toalettrummet. Både den äldre och den yngre Cunningham stodo böjda över den på golvet liggande Sherlock Holmes; sonen höll bägge sina händer kring min väns hals, under det fadern tycktes vrida och bända en av hans handleder. Inom en sekund hade jag med hjälp av översten och inspektören ryckt dem bort från honom, och Holmes reste sig upp, mycket blek och synbarligen alldeles utmattad.

»Arrestera de där herrarna, inspektör Forrester!» befallde han flämtande.

»På vad grund?»

»De ha mördat sin kusk, William Kirwan.»

Inspektören stirrade utom sig av häpnad på honom.

»Å, seså, mr Holmes», sade han slutligen; »jag är säker på, att ni inte menar — —»

»Prata inte, människa — se bara på deras ansikten!» sade Holmes kort och avgörande.

Jag har mig veterligt aldrig sett någon tydligare bekännelse om skuld och brott skriven på en syndares anlete. Den gamle mannen tycktes som förlamad och tillintetgjord; hans skarpa markerade drag hade ett dystert, frånvarande uttryck. Sonen däremot hade alldeles lagt bort det ogenerade »vräkiga» sätt, som karaktäriserat honom; ett retat vilddjurs hela grymhet och hämndbegär glimmade i hans mörka ögon och förvred hans vackra anletsdrag. Inspektören sade ingenting; han öppnade endast dörren och blåste i sin visselpipa. Två av hans underlydande hörsammade kallelsen.

»Jag har inget alternativ, mr Cunningham», sade han. »Jag hoppas, att det här visar sig vara ett absurt misstag; men ni inser nog att — ja så, det ämnade ni? Släpp den! Släpp den, säger jag!»

Han slog kraftigt till med handen, och en revolver, på vilken den yngre Cunningham just spände hanen, föll skramlande ned på golvet.

»Tag vara på den där!» sade Holmes raskt och satte foten på det lilla vapnet.

»Den kommer nog att göra nytta vid rannsakningen. Men det är detta, som jag var på jakt efter.»

Han visade oss en liten tillskrynklad papperslapp.

»Resten av brevet!» utbrast inspektören.

»Rätt gissat.»

»Och var var det?»

»Där jag hela tiden trodde det skulle vara. Om ni vill ge er till tåls en stund, skall jag förklara alltsammans för er. Det vore kanske bäst, herr överste, att ni och Watson återvända hem nu; inom en timme kommer jag efter. Inspektören och jag ha litet otalt med fångarna, men jag skall säkert vara tillbaka hos er i tid för lunchen.»

Sherlock Holmes höll ord: vid ett-tiden steg han in till oss, där vi sutto i överstens rökrum. I hans sällskap befann sig en liten herre, som presenterades för mig som den mr Acton, i vars hus det första inbrottet ägt rum.

»Jag ville gärna ha mr Acton med, när jag redde ut den här saken för er», sade Holmes; »han intresserar sig också naturligtvis för detaljerna. Jag är rädd, herr överste, att ni ångrar den stund, då ni tog en sådan stormfågel som jag in i ert lugna hem.»

»Tvärtom», svarade översten hjärtligt; »jag anser det för ett stort privilegium att ha på nära håll fått studera edra metoder. Jag erkänner, att de vida [ 11 ]överträffa mina förväntningar och att jag är ur stånd inse på vad sätt ni uppnår edra resultat. Ännu så länge har jag ej sett den minsta skymt av någon ledtråd.»

»Jag fruktar, att min förklaring skall ta bort den nimbus av hemlighetsfullhet, som svävar kring mina handlingar, men det har alltid varit min vana, att ej dölja några av mina metoder, vare sig för min vän Watson eller för någon, som har förståelse och intresse för dem. Emellertid skall jag först med er tillåtelse, herr överste, ta mig en klunk av er förträffliga konjak; jag känner mig litet knäsvag efter den behandling jag rönte därborta i toalettrummet, i synnerhet som jag på sista tiden varit mer än vanligt ansträngd.»

»Jag hoppas, att ni ej haft någon mer nervös attack.»

Sherlock Holmes skrattade muntert.

»Vi ska' tala om det där lilla 'anfallet', när dess tur kommer», sade han. »Jag skall nu i laga ordning framlägga saken för er, och visa er de olika moment, som steg för steg förde mig till målet. Genera er ej för att avbryta min berättelse, om den i någon punkt ej skulle vara fullt klar för er.

»I allt detektivarbete är det av största vikt att bland den mängd fakta, som vanligen hopar sig, kunna skilja biomständigheterna från huvudpunkterna, det väsentliga från det mindre betydelsefulla. I motsatt fall bli ens energi och ens uppmärksamhet förslösade och förskingrade, i stället för strängt koncentrerade. Från första ögonblicket var jag på det klara med att problemets lösning helt och hållet var att söka hos den lilla papperlapp, man funnit i den mördade mannens hand.

»Innan jag fortsätter min berättelse, ber jag få fästa er uppmärksamhet på det faktum, att om Alec Cunninghams framställning av händelsens förlopp vore sann, och om tjuven flytt i samma ögonblick han avlossat skottet mot William Kirwan, så kunde det tydligen ej vara mördaren, som slitit papperet ur sitt offers hand. Men om det ej varit han, så måste det ha varit Alec Cunningham själv, ty när den äldre mr Cunningham hunnit ner för trappan, funnos flera av tjänarne samlade kring den döde. Slutledningen är i sig själv enkel nog, men inspektören hade förbisett densamma, enär han utgått från den synpunkten, att dessa herrar, tillhörande grevskapets förnämsta magnater, ej alls hade något med saken att göra. Jag å min sida beflitar mig städse om att aldrig hysa några förutfattade meningar och att alltid lydigt följa den väg, åt vilken fakta tyckas peka; därför såg jag redan från början med en viss misstänksamhet på den roll, mr Alec Cunningham spelat i dramat.

»Jag undersökte på det omsorgsfullaste den lilla avrivna papperslapp, som inspektören lämnat mig, och insåg genast, att den utgjorde en del av ett mycket viktigt och för gåtans lösning betydelsefullt dokument. Här är den. Kan ni inte se, att den företer vissa egendomligheter?»

»Stilen ser mycket oregelbunden ut», sade översten.

»Ja visst», utbrast Holmes livligt, »vem som helst kan ju se, att biljetten skrivits av två personer; de ha satt dit vartannat ord var — det finns inte minsta tvivel om den saken. När jag fäster er uppmärksamhet på de kraftiga 't'na' i 'till' och 'veta' och ber er jämföra dem med samma svagt tecknade bokstav i 'kvart' och 'tolv', skall ni ögonblickligen inse, att jag har rätt. En helt kort undersökning av dessa fyra ord skall sätta er i stånd att utan minsta tvekan säga, att orden 'grinden' och 'överraskning' äro skrivna med mycket kraftig, bestämd stil, under det 'skall' och 'kanske' härröra från en betydligt svagare hand.»

[ 12 ]»För tusan, det är ju klart som dagen!» utbrast översten. »Men varför skulle väl två personer skriva ett brev på så egendomligt sätt?»

»Affären var tydligen ej av det slag, som tål att skärskådas i alla sömmar; en av medbrottslingarna misstrodde den andre och hade fullt och fast beslutat, att de båda skulle ha lika stor del av skuld och ansvar. Och av stilen framgår, att den, som skrev orden 'till' och 'veta' var anstiftaren till dådet.»

»Hur kan ni vara säker på det?»

»Vi kunna ju sluta oss därtill genom att jämföra de bägge stilarna — de äro av så högst olika karaktär. Men det finnes ännu mer bindande bevis. Om ni undersöker papperslappen får ni se, att mannen med den kraftiga stilen skrivit alla sina ord först, och lämnat mellanrum, som den andre sedan skulle fylla i. Dessa mellanrum voro ej alltid tillräckligt stora; ni ser själv, att den, som skrev sist, hade ganska svårt att få ordet 'kvart' att passa in mellan 'en' och 'på', vilket bevisar, att dessa ord voro skrivna först. Den man, som skrivit dem, är tvivelsutan den, som planlagt affären.»

»Beundransvärt! I sanning beundransvärt!» utbrast mr Acton.

»Men mycket enkelt», svarade Holmes. »Vi komma nu till en punkt, som är ganska viktig. Ni vet kanske, att konsten att av en människas stil sluta sig till hennes ålder på sista tiden gjort oerhörda framsteg och nästan nått sin fulländning. Vanligen kan en sakkunnig med säkerhet angiva, inom vilket tiotal en person är född. Jag säger vanligen, ty sjukdom och fysisk svaghet förete samma egenheter som ålderdomen, till och med när invaliden är mycket ung. I föreliggande fall kan man, vid betraktandet av den enes kraftiga och den andres svaga och lutande stil med visshet säga, att den förra härrör från en ung man, den senare från en, som är långt framskriden i ålder, utan att därför vara orkeslös.»

»Beundransvärt!» sade mr Acton än en gång.

»Det finns en omständighet till, som är mindre märkbar, men av större intresse. De bägge stilarna likna i hög grad varandra — de tillhöra människor, som äro mycket nära besläktade. Det är min fulla övertygelse, att vissa familjedrag, vissa familjeegenheter, kunna spåras i dessa tvenne stilar. Jag har nu givit er en kort framställning av vad jag fått veta genom att undersöka den lilla biljetten; allt, vad jag såg i densamma, styrkte mig i mitt antagande, att de bägge herrarna Cunningham skrivit den.

»När jag kommit så långt, var tiden inne att skärskåda detaljerna i brottet och se, varthän de pekade. Jag gick med inspektören upp till herrgården och såg allt, där fanns att se. Den dödes sår hade — det kunde jag med absolut visshet fastställa — orsakats av ett skott från en revolver, avlossad på ungefär fyra meters avstånd. Det fanns inga krutstänk på kläderna. Alltså hade Alec Cunningham ljugit, när han berättat, att de båda männen brottats, och att skottet då gått av. Ännu en sak: både far och son kunde med bestämdhet utpeka det ställe, där mördaren flytt ut på landsvägen. Nu är det emellertid så, att just på det stället går ett brett, i botten fuktigt dike fram. Som det längs hela diket ej fanns minsta spår av människofot, kände jag mig fullt övertygad om, ej endast att herrarna Cunningham än en gång avvikit från sanningen, utan ock, att en okänd person aldrig uppträtt på skådeplatsen för mordet.

»Så gällde det att finna orsaken till detta egenartade brott. Jag försökte i första hand att utfundera motivet till inbrottsstölden hos mr Acton. Av ett par ord, som översten låtit undfalla sig, hade jag trott mig [ 13 ]förstå, att en rättegång pågick mellan mr Acton och Cunninghams. Naturligtvis föll det mig genast in, att man brutit sig in i mr Actons bibliotek i avsikt att tillägna sig några för målsägaren viktiga dokument.»

»Alldeles rätt», inföll mr Acton; »deras avsikter ligga i öppen dag. Jag har lagliga anspråk på hälften av deras nuvarande jordområde, och om de hade lyckats finna det papper de sökte och som till min stora belåtenhet låg i min advokats kassaskåp, skulle min utsikt att vinna varit högst problematisk.»

»Där ser ni!» sade Holmes småleende. »Det var ett farligt, oförväget tilltag, i vilket jag tycker mig spåra unge Alecs inflytande. När de ej funno någonting, försökte de avvända alla misstankar genom att ge saken sken av en vanlig inbrottsstöld och togo för den skull med sig vad de i brådskan kunde lägga vantarna på. Detta var tydligt nog, men ännu fanns mycket, som var insvept i dunkel. Vad jag framför allt önskade var att få tag i det brev, från vilket den lilla papperslappen blivit riven. Jag var säker på, att Alec slitit det ur den döde mannens hand, och tog för givet, att han stoppat ner det i sin nattrocksficka. Var skulle han eljest ha gjort av det? Frågan var endast, huruvida det alltjämt fanns kvar där. Det lönade kanske mödan att förvissa sig om saken, och till den ändan begåvo vi oss alla upp till herrgården.

»Herrarna Cunningham slöto sig till oss strax invid köksingången, som ni minns. Naturligtvis var det av allra största vikt, att de ej skulle bli påminda om det där papperet; i så fall skulle de ju genast skynda att förstöra det. Inspektören stod just i begrepp att säga dem, hur stor betydelse det hade, när jag av en lycklig tillfällighet fick en nervattack och på så sätt gav konversationen en annan riktning.»

»Åh, Herre Gud!» utropade översten skrattande. »Är det er mening, att all vår sympati var fullkomligt överflödig och er attack idel svek och bedrägeri?»

»Som läkare anser jag mig ha rätt att säga, att skenet i högsta grad liknade verkligheten», sade jag och betraktade med förvåning den man, som alltjämt på nytt försatte mig i häpnad över sitt skarpsinne.

»Det är en konst, av vilken jag ofta haft stor nytta», sade han. »När jag hämtat mig från mitt anfall, lyckades jag genom ett påhitt, som måhända ej saknar en viss originalitet, förmå gamle mr Cunningham att skriva ordet 'tolv', så att jag kunde få tillfälle att jämföra det med samma, på brevfragmentet skrivna ord.»

»O, ett sådant nöt jag var!» utbrast jag.

»Ja, det märktes tydligt, att du hyste djupt medlidande med mig för mitt dåliga minnes skull», sade Holmes skrattande, »och jag tyckte det var riktigt ledsamt, att jag nödgades tillfoga dig den lilla sorgen. Sedan gingo vi tillsammans upp i första våningen, och när jag varit inne i rummen och sett nattrocken hänga bakom dörren, lyckades jag genom att slå ikull det lilla bordet fängsla allas er uppmärksamhet ett par minuter, varunder jag smög mig tillbaka in i toalettrummet. Knappt hade jag emellertid fått tag på papperet, vilket, som jag förmodat, mycket riktigt låg i ena fickan på nattrocken, förrän jag anfölls av de bägge herrarna Cunningham; de hade utan tvivel mördat mig, så framt ni ej kommit mig till undsättning. Jag känner ännu den unge mannens fasta grepp om min strupe, och hans far har nästan vridit min arm ur led under sitt bemödande att slita papperet ur handen på mig. De insågo ju, att jag visste, hur saken förhöll sig, och den plötsliga övergången från absolut säkerhet till hopplös förtvivlan gjorde dem fullkomligt ursinniga.

»Sedan ni gått hem, talade jag med den äldre mr Cunningham; jag ville ha reda på orsaken till brottet. [ 14 ]Han var ganska lugn och medgörlig; men sonen var en riktig demon, färdig att skjuta ihjäl både sig själv och andra, om han bara haft sin revolver. När gamle Cunningham såg, att bevisen mot honom voro fällande, förlorade han modet och avlade en fullständig bekännelse. Det framgick av denna, att William i all hemlighet följt efter sina husbönder den natt de bröto sig in hos mr Acton; sedan han på så sätt fått dem i sitt våld, hotade han att angiva dem, om de ej betalade honom en större penningsumma. Mr Alec var emellertid en farlig man att leka denna slags lek med. Det var ett riktigt genistreck av honom, att begagna sig av den fruktan för inbrott, som bemäktigat sig alla i trakten, för att göra sig kvitt den man, han fruktade. William lockades i försåt och dödades. Hade de bara fått tag i hela den biljett, de skrivit, och ägnat litet mer uppmärksamhet åt iscensättningens detaljer, är det mycket möjligt, att misstankar mot dem aldrig uppstått.»

»Och biljetten?» frågade jag.

Holmes lade det hopfogade papperet framför sig på bordet.

»Det innehåller egentligen ingenting annat än vad jag trodde», sade han. »Naturligtvis sväva vi ännu så länge i okunnighet om det förhållande, i vilket Alec Cunningham, William Kirwan och Annie Morrison stodo till varandra. Resultatet visar, att snaran var skickligt utlagd. Jag är säker på, att ni såväl som jag finner det högst intressant att spåra den familjelikhet, som tydligast märkes i 'p'-na och i slängen på 'g'-na. Frånvaron av prickarna över 'i'-na i de ord, den gamle herrn skrivit, är ju också mycket karaktäristisk. Vår lugna vilotid på landet har varit särdeles välgörande, Watson, och det är med stärkta krafter och nytt levnadsmod, som jag i morgon återvänder till Baker-Street.»

[ 15 ]

KRYMPLINGEN

Ett par månader efter mitt giftermål satt jag sent en sommarkväll i lugn och ro hemma i mitt rum, rökte min pipa och halvsov över en roman; jag hade hela dagen haft mycket att göra och var ganska trött. Min hustru hade redan gått och lagt sig; tjänarna likaledes. En stund förut hade jag hört ytterdörren riglas och bommas. Slutligen reste jag på mig, knackade askan ur pipan och ämnade gå till kojs. I detsamma hördes en häftig ringning på dörrklockan.

Jag såg på bordstudsaren — den visade en kvart över tolv. Så sent kom ju ingen på besök; alltså måste det vara ett sjukbud; kanske skulle jag bli tvungen att vaka hela natten. Med en ingalunda välvillig min gick jag ut och öppnade dörren. Till min ytterliga förvåning var det Sherlock Holmes, som stod på trappan.

»God afton, Watson», sade han, »jag hoppades nästan att finna dig uppe, fast det är så sent.»

»Kom in, för all del, min käre vän!»

»Du ser helt häpen ut, och det undrar jag ej det minsta på. Men du tycks ock erfara en viss lättnad, inte sant? Hm! Du röker alltjämt den där Arcadia-blandningen, du hade som ungkarl, märker jag; man kan ej misstaga sig på askan. Och lätt är det att se, Watson, att du varit militär; ingen kommer att ta dig för en 'fullblods-civilist', så länge du behåller din gamla vana att stoppa näsduken upp i ärmen. Kan jag få stanna här i natt?»

»Med största nöje.»

»Du sade mig en gång, att du alltid kan ta emot en herre, och jag ser, att du för tillfället inte har någon gäst. Det säger mig din klädhängare.»

»Det vore riktigt roligt, om du ville stanna!»

»Tack, min hedersvän! Jag lägger alltså beslag på den ena hattpinnen. Ledsamt se, att du haft arbetare i huset — det tyder inte på något gott! Väl inte dräneringsrören, hoppas jag?»

»Nej — gasen.»

»Jaså — ja, karlen har satt sina spikbeslagna klackar i din linoleumsmatta, just där ljuset nu faller. Nej tack — ingen supé! Jag åt litet nere på Waterloo-stationen, men jag skall gärna röka en pipa i ditt sällskap, om du inte är alltför trött och sömnig.»

Jag räckte honom min tobakspung; han slog sig ner mitt emot mig och rökte en stund utan att säga ett ord. Jag var fullt säker på, att endast saker av högsta vikt förmått honom att så sent på natten uppsöka mig, och väntade tåligt, tills han skulle bryta tystnaden.

»Jag ser, att du har en hel massa patienter just nu», sade han slutligen och såg ganska skarpt på mig.

»Ja, jag har haft ovanligt mycket att göra i dag», svarade jag. »Nog tycker du, att jag är mer än lovligt enfaldig», tillade jag, »men hur du kan veta, att min tid varit strängt upptagen de här sista veckorna, det begriper jag verkligen inte.»

Holmes skrattade belåtet.

»Jag känner ju ganska väl till dina vanor, Watson», sade han. »När du har litet att göra, går du till fots — har du många sjuka att se till, så tar du en droska. Och som jag ser, att dina skor, som du tydligen ej bytt [ 16 ]om i kväll, ej äro smutsiga, antar jag, att din praktik för närvarande rättfärdigar ditt slöseri att ta vagn.»

»Utmärkt!» sade jag beundrande.

»Ytterst enkelt», svarade han. »Detta är ett av de fall, då logikern kan framkalla en effekt, som synes hans åhörare beundransvärd och sällsam; orsaken härtill ligger i den omständigheten, att den senare förbisett just själva den lilla punkt, på vilken slutledningen stöder sig. Detsamma kan sägas, min käre vän, om den verkan en del av dina små skisser frambringa; denna är helt och hållet illusorisk, beroende därpå, att du i din hand behåller några av problemets faktorer, dem läsaren ej får reda på. För tillfället befinner jag mig i samma läge, som dessa dina läsare: jag håller nämligen i min hand de flesta trådarna till ett av de egendomligaste brottmålsfall, som kommit till min kännedom, och jag saknar en eller två — just dem, som äro nödvändiga för min teori. Men jag skall ha tag på dem, Watson, jag skall ha tag på dem!»

Hans ögon gnistrade, och en svag rodnad betäckte hans bleka kinder. För ett ögonblick hade den slöja, som eljest dolde hans djärva, viljestarka natur, blivit lyftad — men endast för ett enda kort ögonblick. När jag efter en sekund ånyo betraktade honom, hade hans ansikte återtagit det vanliga stoiska uttryck, som kom folk att anse honom mer för en maskin än en människa.

»Problemet har en hel mängd intressanta drag att uppvisa», fortsatte han, »jag kan gärna säga, att det erbjuder detaljer av exceptionellt intresse. Jag har redan tänkt mig in i saken och hoppas snart vara i stånd att lösa gåtan. Om du kunde och ville följa med mig, när jag tar mina sista mått och steg, skulle det vara mig till ovärderlig nytta.»

»Det skall bli mig ett sant nöje.»

»Skulle du i morgon kunna resa så långt som ner till Aldershot?»

»Antagligen kan Jackson åtaga sig min praktik.»

»Utmärkt. Jag skulle vilja ge mig av med 11,10-tåget från Waterloo.»

»Ja, då har jag tid att ordna för mig här hemma.»

»Och om du orkar höra på, skulle jag strax vilja sätta dig in i sakens ställning — säga, vad som har hänt och vad som återstår att göra.»

»Jag var sömnig, när du kom — nu är jag alldeles klarvaken.»

»Jag skall i så stor korthet, som det är mig möjligt utan att hoppa över något väsentligt, berätta historien. Antagligen har du reda på den genom tidningarna. Det är fråga om mordet på överste Barcley vid 'Royal Mallows', f. n. stationerat i Aldershot.»

»Jag känner ej alls till den affären.»

»Den har hittills ej väckt någon uppmärksamhet annat än i trakten, där olyckan skett. Och den tilldrog sig för knappa två dagar sedan. Jag skall nu meddela dig de viktigaste av de hittills kända fakta:

»'Royal Mallows' är, som du vet, ett av de mest ansedda irländska regementena i brittiska armen. Det utmärkte sig på ett lysande sätt både i Krimkriget och vid Indiska upprorets kuvande, och har sedan dess aldrig låtit ett tillfälle att skära lagrar gå sig ur händerna. Tills i måndags kväll stod det under befäl av James Barclay, en gammal tapper veteran, vilken börjat sin bana som simpel soldat. För sitt välförhållande under upprorskriget befordrades han till officer och steg småningom i graderna, tills han slutligen utnämndes till chef för samma regemente, i vilket han en gång stått som man i ledet.

»Överste Barclay hade gift sig som sergeant, och hans hustru, vars flicknamn var Nancy Devoy, var dotter till [ 17 ]en fanjunkare, tillhörande samma kår som sin måg. Som man lätt kan tänka, uppstod för det unga paret (ty de voro ännu unga) en del svårigheter i socialt hänseende, när de intogo sin nya ställning. Men bägge två tyckas emellertid haft lätt att finna sig tillrätta i förhållandena, och mrs Barclay har, sägs det, alltid varit lika omtyckt av regementsfruarna som hennes man av sina officerskamrater. Jag måste tillägga, att hon varit en stor skönhet; ännu ser hon, fast hon varit gift omkring trettio år, alldeles ovanligt bra ut.

»Överste Barclays äktenskap tycks ha varit mycket lyckligt. Major Murphy, vilken jag har att tacka för det mesta jag fått mig meddelat om saken, försäkrar, att han aldrig hört talas om någon missämja eller något missförstånd makarna emellan. Egentligen var han av den uppfattningen, att Barclay var ofantligt förtjust i sin hustru, under det att hennes känsla för honom var betydligt ljummare. Han var riktigt olycklig, om han en dag måste vara borta från henne. Hon å sin sida var mycket lugnare och visade ej vad hon kände. Emellertid ansågos de av hela regementet som mönstret för ett lyckligt äkta par. Det fanns i deras förhållande till varandra absolut ingenting, som kunde rättfärdiga den nyss timade sorgliga händelsen.

»Likväl tycks överste Barclay ha haft ett och annat säreget karaktärsdrag. Han var en ståtlig, jovialisk gammal soldat, när han var i sitt vanliga humör; men det fanns tillfällen, då han uppträdde med oresonlig häftighet och visade sig både lågsinnad och hämndgirig. Emellertid tycks han aldrig ha låtit sin hustru se den sidan av sin natur. En annan omständighet, vilken såväl major Murphy som tre av de andra officerarna, med vilka jag talat, lagt märke till, var ett slags besynnerlig melankoli, som emellanåt bemäktigade sig honom. Enligt majorens uttryck 'dog leendet bort på hans läppar, liksom bortstruket av någon osynlig hand, just då han som bäst höll på att skämta och glamma med sina kamrater kring messbordet.' När det lynnet föll på, kunde han hela dagar i ända vara tyst och dyster till mods. Denna ofta häftiga, oförklarliga växling från sorg till glädje och tvärtom samt en viss benägenhet för vidskepelse voro de enda ovanliga karaktärsdrag, som hans vänner bemärkt. Den sistnämnda egendomligheten bestod mest däri, att han hyste den största motvilja för att bli lämnad ensam, i synnerhet sedan det blivit mörkt. Detta barnsliga drag hos en person, som i allt övrigt var mer än de flesta hurtig och manlig, utgjorde ämnet för mycket prat och många gissningar.

»Första bataljonen av 'Royal Mallows' hade under flera år varit stationerad i Aldershot. De gifta officerarna hade alla skaffat sig hem utom kasärnen, och översten hade hela tiden bebott en villa, kallad 'Lachine', belägen omkring en halv mil från norra lägerplatsen. Huset är omgivet av park och trädgård, men ligger i väster ej mer än högst trettio meter från stora landsvägen. Tjänstfolket utgöres av kusk och två jungfrur. Tillika med herrn och frun i huset voro dessa de enda, som bodde i villan; Barclays ha inga barn och hade sällan gäster boende hos sig.

»Låt mig nu redogöra för de händelser, som i måndags kväll mellan kl. 8 och 9 timade på Lachine.

»Mrs Barclay är, tycks det, medlem av romersk katolska kyrkan och har verksamt bidragit till bildandet av föreningen 'S:t George', vilken står i samband med Watt Street-kapellet och har till uppgift att skaffa avlagda kläder till utdelning bland församlingens fattiga. Föreningen hade möte i måndags kl. 8, och mrs Barclay hade för att kunna infinna sig i tid, gått från bordet, innan middagen var riktigt slut. När hon gick [ 18 ]ut genom dörren, hörde kusken henne tala helt lugnt med sin man och försäkra honom, att hon snart skulle vara hemma igen. Hon gick sedan och hämtade miss Morrison, en ung dam, som bor i villan bredvid, och begav sig i hennes sällskap till det omtalade mötet. Detta varade fyrtio minuter, och klockan en kvart över nio kom mrs Barclay hem, sedan hon följt miss Morrison till hennes dörr och sagt henne god natt.

»På Lachine finns ett rum, som om morgnarna användes till arbetsrum. Det vetter åt landsvägen, och genom ett par höga glasdörrar kommer man från detsamma ut i trädgården. Gräsmattan är här trettio meter bred och skiljes från landsvägen endast medels en låg mur, försedd med ett litet järnstaket. När mrs Barclay kom hem, gick hon in i detta rum. Gardinerna voro ej nerfällda, enär rummet sällan användes om kvällarna; mrs Barclay tände själv lampan, ringde sedan på Jane Stewart, husjungfrun, och bad henne ta in en kopp te. Flickan förvånades häröver, ty hennes matmor brukade aldrig dricka te så sent på kvällen. Översten satt i matsalen, men när han hörde, att hans hustru kommit hem, gick han in till henne. Kusken såg honom gå över förstugan. Det var sista gången han sågs levande.

»Efter loppet av ungefär tio minuter bar jungfrun opp det begärda teet; när hon närmade sig dörren till rummet, där hennes matmor befann sig, blev hon högst förvånad över att höra denna och hennes man i ett ytterst häftigt meningsutbyte. Hon knackade; som hon ej fick något svar, tog hon fatt i låsvredet, men fann, att dörren var riglad inifrån. Naturligtvis sprang hon ner för att tala om detta för kokerskan, och såväl de bägge kvinnorna som kusken gingo upp i hallen för att höra efter, om dispyten alltjämt pågick. Alla tre äro eniga i sitt påstående, att de endast hörde två röster, Barclays och hans hustrus. Barclays röst var låg, och han talade i korta, avbrutna satser; ingen av dem, som lyssnade, kunde uppfatta ett ord av vad han sade. Mrs Barclay däremot lät mycket häftig och upprörd; enär hon emellanåt höjde rösten, blevo hennes ord fullt tydliga och urskiljbara.

»'Din fege usling!' utropade hon gång på gång. 'Vad skall man nu göra? Giv mig tillbaka mitt liv! Jag vill ej ens en sekund till andas samma luft som du. Din usling! Din fege usling!'

»Plötsligt avstannade samtalet: ett hest, genomträngande rop ljöd från överstens läppar, och ett häftigt brakande hördes, åtföljt av gällt kvinnoskrik. Övertygad om, att någon förfärlig olycka inträffat, rusade kusken fram till dörren och försökte slå in den; han var emellertid ej i stånd att ensam bryta upp låset, och jungfrurna voro så utom sig av förskräckelse, att de ej kunde lämna honom någon väsentlig hjälp. Lyckligtvis kom han att tänka på de stora glasdörrarna, som ledde ut i trädgården, och sprang dit; de stodo öppna, och han kunde således utan svårighet komma in i rummet. Hans matmor hade upphört att skrika: hon låg medvetslös, utsträckt på en vilsoffa. Med fötterna i en länstol och huvudet mot golvet låg ej långt från kaminkanten den stackars översten, badande i blod. Han var stendöd.

»Då kusken såg, att han ej kunde göra något för sin husbonde, ämnade han öppna dörren. Men här möttes han av en oväntad och egendomlig svårighet: nyckeln satt ej i låset och fanns ej heller någonstädes i rummet. Karlen gick därför ut samma väg, han kommit och sedan han hämtat polis och läkare, återvände han hem. Mrs Barclay, på vilken allas misstankar genast riktats, bars, alltjämt medvetslös, in i sin sängkammare. Överstens kropp lades på soffan, och [ 19 ]skådeplatsen för det hemska dramat blev ytterst sorgfälligt undersökt.

»Orsaken till den gamle veteranens död tycktes vara ett i bakhuvudet befintligt, omkring två tum långt, ganska djupt sår, tillfogat medels något tungt, slött vapen. Detta tillhygge var ej svårt att få reda på. Nära intill den dödes kropp fann man en sällsamt formad klubba av hårt, utskuret trä och försedd med handtag av ben. Översten ägde en större vapensamling, hemförd från de olika länder, i vilka han haft tjänstgöring, och polisen antog, att klubban tillhört denna hans skatt. Tjänarna säga sig visserligen ej ha sett klubban förr, men i ett hem, fullt av så många dyrbara, sällsynta ting, kan den ju ha undgått deras uppmärksamhet. Polisen fann eljest ingenting av vikt i rummet. Som ett egendomligt faktum kvarstod dock den omständigheten, att man ej lyckades upptäcka den saknade nyckeln, varken hos mrs Barclay, hos översten eller på något ställe i rummet. Dörren måste brytas upp av en låssmed från Aldershot.

»Sådan var sakernas ställning, Watson, när jag i tisdags morgse på begäran av major Murphy reste ner till Aldershot för att hjälpa polisen med efterspaningarna. Du måste medge, att problemet redan då erbjöd åtskilligt av intresse, men mina undersökningar visade mig snart, att det i själva verket var vida egendomligare och mer invecklat än man till en början förmodat.

»Innan jag började undersöka rummet, förhörde jag tjänarna, men lyckades ej i ljuset framdraga andra fakta, än dem jag redan omtalat. Endast en ny detalj av intresse omnämndes av Jane Stewart, husjungfrun. Du minns, att hon, när hon hörde sitt husbondfolk i häftig dispyt, gick ner och hämtade de andra tjänarna. Hon säger nu, att under det hon ensam stod och väntade vid dörren, de inne i rummet varande talade så lågt, att hon ej kunde urskilja orden; det var tonfallet i deras röster, som sade henne, att de blivit ovänner. När jag emellertid hårt ansatte henne med frågor, sade hon sig hava hört sin matmor två gånger upprepa ordet: 'David'. Denna punkt är av stor betydelse, enär den ger oss en aning om orsaken till den plötsliga tvisten. Översten hette, som du kanske kommer ihåg, James.

»Det fanns också en omständighet, som gjort djupt intryck på såväl polisen som tjänstfolket, och det var uttrycket i överstens ansikte. Enligt allas samstämmiga berättelse voro den dödes anletsdrag ohyggligt förvridna av fruktan och fasa. Mer än en person svimmade vid deras åsyn, så onaturligt hemska och förskräckliga voro de. Man kan med säkerhet antaga, att han förutsett sitt öde och att detta injagat honom den, yttersta skräck. Detta passar naturligtvis bra in med polisens antagande, om det är så, att översten kunde ha sett sin hustru göra ett försök att mörda honom. Och det faktum, att såret befinner sig på bakhuvudet gör ingenting till saken: han kan ju ha vänt sig bort för att undgå slaget. Den stackars damen själv har ej kunnat lämna minsta upplysning om förhållandet; hon har fått akut hjärninflammation och är alldeles otillräknelig.

»Av polisen fick jag veta, att miss Morrison, som om kvällen varit i mrs Barclays sällskap, ej hade minsta aning om orsaken till det dåliga lynne, hennes väninna vid hemkomsten visat.

»Sedan jag samlat ihop alla dessa fakta, Watson, slog jag mig i ro med min pipa och försökte skilja de omständigheter, som voro av ingripande betydelse, från dem, som endast voro rent tillfälliga. Den viktigaste och betydelsefullaste punkten i historien var utan all [ 20 ]fråga nyckelns försvinnande. Trots den noggrannaste undersökning hade man ej lyckats finna den i rummet; således måste någon ha burit den därifrån. Men varken översten eller hans hustru kunde ha gjort det — det var klart och tydligt. Alltså måste en tredje person ha inträtt i rummet. Och denna tredje person kunde endast ha kommit in genom de stora glasdörrarna. Det tycktes mig, som skulle en sorgfällig undersökning av såväl rummet som gräsplanen kunna leda till denna mystiska varelses upptäckt. Du känner mina metoder, Watson — det fanns ej en av dem, som jag underlät att begagna. Och det slutade med, att jag fann en hel mängd spår, men mycket olika dem jag hoppats finna. En man hade varit inne i rummet och hade, kommande från stora landsvägen, gått tvärs över gräsplanen. Jag lyckades upptäcka fem tydliga märken efter hans fötter — ett på själva vägen, just där han klättrat över den låga muren, två på gräsmattan och två — dessa voro likväl mera otydliga — på golvet helt nära dörren, genom vilken han kommit in. Han hade sprungit över planen, ty märkena efter tåspetsarna voro djupare än de, som klackarna kvarlämnat. Men det var inte karlen, som gjorde mig förvånad — det var hans kamrat.»

»Hans kamrat?!»

Holmes tog ur fickan ett stort ark silkespapper och bredde varsamt ut det på sitt knä.

»Vad säger du om det här?» frågade han.

Papperet var betäckt med teckningar, föreställande något litet djurs fotspår. Man urskiljde fem tydligt markerade trampdynor och en svag antydan om långa naglar eller klor; hela avtrycket var så stort som en vanlig dessertsked.

»Det är en hund», sade jag.

»Har du någonsin hört talas om en hund, som springer upp för en gardin? Jag fann tydliga bevis på, att det här djuret gjort det.»

»En markatta, då?»

»Men en markatta har inte sådana fötter.»

»Ja, vad kan det eljest vara?»

»Det är varken en hund, en katt, en apa eller något annat för oss välbekant djur. Jag har försökt att konstruera ihop det efter de mått, jag tagit. Här ha vi fyra teckningar av spår, när djuret stått stilla; du kan se, att mellan fram- och bakfötterna är ej mindre än femton tum. Lägg härtill halsens och huvudets längd, och du får ett ungefär två fot långt djur — om det har svans, är det än längre, naturligtvis. Titta sedan på de övriga måtten. Djuret har rört sig, och jag har mätt dess steg; dessa äro aldrig mer än tre tum långa. Således får man, ser du, en antydan om en lång kropp, försedd med mycket korta ben. Några lämningar av hår har jag ej funnit, men djurets kroppsform måste vara sådan som jag antytt; dessutom veta vi, att det kan springa högt upp i gardiner och förhängen och tillhör rovdjurssläktet.»

»Hur har du kunnat få reda på det?»

»Emedan det klättrade upp i gardinen. I fönstret hängde en bur med kanariefåglar, och antagligen ville det komma åt dessa.»

»Vad för ett slags odjur var det då?»

»Ja, ser du, om jag det visste, så bleve det mig betydligt lättare att lösa det här problemet. Efter allt att döma tillhörde det vessle- eller lekattsläktet — men det är större än de vesslor jag sett.»

»Men vad har djuret med det begångna brottet att göra?»

»Den saken är ännu insvept i dunkel. En hel del ha vi likväl fått nys på, ser du väl. Vi veta, att en [ 21 ]man stod ute på landsvägen och hörde Barclays tvista med varandra — rullgardinerna voro ej nedrullade, och rummet var upplyst. Vi veta också, att han sprang tvärs över gräsplanen, steg in i rummet, åtföljd av det sällsamma djuret, och att han antingen överföll och slog översten eller att denne — något, som är lika möjligt — vid hans åsyn greps av sådan förfäran, att han föll omkull och slog huvudet i kaminkanten. Slutligen ha vi oss bekant, att den ovälkomne gästen tog dörrnycklen med sig, när han gick sin väg.»

»Dina upptäcker tyckas endast göra gåtan svårlöstare än förut», anmärkte jag.

»Mycket riktigt. De visa, att affären är mycket mer invecklad än man anat. Jag tog mig en duktig funderare och kom till det resultat, att jag måste 'starta' från en helt annan utgångspunkt. Men jag håller dig alldeles för länge vaken, Watson; jag kan lika gärna berätta resten för dig, när vi i morgon resa ner till Aldershot.»

»Tack så mycket — du har gjort mig så nyfiken, att jag helst skulle vilja höra slutet nu.»

»Det är alldeles säkert, att mrs Barclay stod på bästa fot med sin man, när hon kl. halv 8 lämnade hemmet. Hon var aldrig någonsin, har jag redan sagt dig, särdeles öm eller kärleksfull mot sin man, men kusken hörde henne strax innan hon gick prata lugnt och vänligt med översten. Och det är lika säkert, att hon vid sin hemkomst genast begav sig till det rum, där hon hade minsta utsikt till att träffa sin man; att hon begärde te — tecken till att hon var upprörd — och att hon slutligen, när hennes man kom in till henne, utbröt i bittra förebråelser mot honom. Därför måste mellan klockan halv 8 och klockan 9 ha hänt något, som fullkomligt ändrat hennes känslor för honom. Men miss Morrison hade varit i hennes sällskap hela den tiden. Följaktligen måste miss Morrison, trots sitt nekande, veta något om saken.

»Först antog jag, att det mellan denna unga kvinna och den gamle soldaten funnits någon liten kärleksaffär, som den förra nu bekänt för hustrun. Detta kunde förklara mrs Barclays dåliga lynne och även flickans utsago, att ingenting under vägen hem tilldragit sig. Det var också ej alls oförenligt med de ord, som blivit uppsnappade. Men så hade vi häntydningen på 'David' och ävenledes överstens av alla kända stora tillgivenhet för sin hustru att ställa som motvikt, för att nu ej nämna det tragiska besöket av den främmande mannen, vilket dock naturligtvis ej behövde stå i minsta samband med vad som förut skett. Lätt var det ej att se väg framför sig; men på det hela var jag böjd för att lämna idén om något förhållande mellan miss Morrison och översten alldeles åt sidan, ehuru jag kände mig mer och mer övertygad om, att den unga damen mycket väl visste orsaken till mrs Barclays förändrade sinnesstämning. Jag begav mig således till miss Morrison, sade henne rent ut, att jag var fullt säker på hennes kännedom om saken och försäkrade henne, att hennes vän mrs Barclay troligen skulle bli fängslad och anklagad för mord, såframt sanningen ej komme i dagen.

»Miss Morrison är en liten eterisk varelse, ljuslockig och blyg, men i besittning av en god portion slughet och ovanligt gott sunt förnuft. Sedan jag slutat min framställning, satt hon en lång stund alldeles tyst; så vände hon sig med beslutsam min och hållning mot mig och avgav en högst egendomlig redogörelse, vilken jag här i förkortad form meddelar dig.

»'Jag lovade min vän, mrs Barclay, att ej säga ett ord om saken, och sina löften bör man hålla', sade hon. 'Men om jag kan hjälpa till att avvända en så hemsk [ 22 ]anklagelse från henne och enär sjukdom tillslutit hennes egna läppar, anser jag mig löst från mitt löfte. Jag skall säga er allt vad som tilldrog sig i måndags kväll.

»'Klockan tre kvart på nio återvände vi hem från mötet i Watt Streetkapellet. Vi togo vägen över Hudson Street, som ju är en mycket tyst och enslig gata. På hela vänstra sidan av densamma finns ej mer än en enda gaslykta; när vi närmade oss denna, observerade jag en karl, som kom gående emot oss; han gick mycket krokig och bar något liknande en låda på ryggen. Han gjorde intryck av att vara vanskapad; huvudet satt djupt mellan skuldrorna, och benen voro liksom höjda eller snedvridna. Just som vi gingo förbi honom, vände han ansiktet mot oss och såg på oss, och i detsamma blev han stående och utropade med en röst, som jag aldrig skall glömma: '0, Herre Gud, det är Nancy!' Mrs Barclay blev alldeles likblek och hade fallit omkull, om ej den hemska varelsen fattat tag i henne. Jag ämnade ropa på en poliskonstapel, då hon till min stora förvåning mycket hövligt sade till karlen:

»'Jag trodde ni varit död minst i trettio år, Henry.'

»'Det har jag ock', svarade han, och det var hemskt att höra tonfallet i hans röst, när han sade detta. Han hade ett mörkt, dystert ansikte och ett uttryck i sina ögon, som förföljer mig i mina drömmar. Hår och polisonger voro starkt gråsprängda, och huden på kinder och panna var hopdragen och skrynklig som skalet på ett gammalt skrumpet äpple.

»'Gå en liten bit före, min vän', sade mrs Barclay till mig. 'Jag har ett par ord att säga den här karlen. Var inte ängslig — det är ingenting att vara rädd för.' Hon försökte tala som vanligt, men hon var alltjämt blek som döden och kunde knappt få orden över sina darrande läppar.

»'Jag gjorde, som hon bad mig, och de talades vid under ett par minuter. Så kom hon fram till mig igen — hennes ögon gnistrade, och jag såg krymplingen, som stod kvar vid lyktstolpen, skaka sin knutna hand i luften, som vore han utom sig av raseri. Mrs Barclay sade ej ett ord, förrän vi kommo upp till min dörr; då tog hon mig i hand och bad mig inte tala om för någon människa vad som hänt. 'Det är en av mina gamla bekanta, som det gått illa för här i världen', sade hon. När jag lovade att ej säga något om saken, kysste hon mig; sedan dess har jag ej sett henne. Jag har nu delgivit er hela sakförhållandet; orsaken, varför jag ej berättade det för polisen, var den, att jag ej förstod den fara, i vilken min vän svävade. Nu vet jag, att det för hennes säkerhets skull är nödvändigt, att sanningen blir uppenbar.'

»Så lydde i korthet den unga damens bekännelse, och du kan ju tänka dig, Watson, att för mig var den som en strålande stjärna på en mörk natthimmel. Allt, som förut tyckts oredigt och osammanhängande, började genast intaga sin verkliga plats, och jag fick en aning om händelsernas gång. Mitt nästa steg var naturligtvis att söka reda på den man, vars åsyn gjort ett så djupt och smärtsamt intryck på mrs Barclay. Om han funnes kvar i Aldershot, skulle detta bli ett lätt göra; där ser man ej särdeles många 'civilister', och en krympling hade säkert väckt allas uppmärksamhet. Jag tillbragte en dag med att leta efter honom, och om kvällen — i går kväll, Watson — fick jag fatt på honom. Karlen heter Henry Wood och bor på samma gata, där de bägge damerna mötte honom; han hade ej vistats i trakten mer än fem dar. Föregivande mig vara skatteuppbördsman hade jag ett mycket [ 23 ]intressant samtal med honom. Till yrket är han taskspelare och ger om kvällarna små förevisningar på krogar och marketenterier. I en låda bär han med sig ett djur; för vilket hans värdinna tycks leva i ständig fruktan; karlen har det till hjälp i vissa av sina 'konster'. Detta fick jag veta av värdinnan, som också sade mig, att hon ej begrep, hur den stackars krymplingen kunde leva — hans lemmar voro så snedvridna och hans kropp så illa tilltygad. Emellanåt talade han på främmande tungomål, tillade hon, och de sista två nätterna hade hon hört honom snyfta och jämra sig. Vad pengar anginge, så vore allt i sin ordning; bland de kontanter, han som säkerhet deponerat hos henne, fanns likväl ett mynt, liknande en falsk florin. Hon visade det för mig, Watson; det var en indisk silverrupee.

»Och nu ser du, min käre vän, hur sakerna stå, och varför jag behöver din hjälp. Det ligger ju i öppen dag, att den här karlen, sedan han väl skilts från de båda damerna, följde dem på avstånd; att han blev vittne till tvisten mellan man och hustru, att han rusade in genom de öppna glasdörrarna och att djuret, som han hade med sig i lådan, kom löst. Allt detta är fullkomligt säkert. Men han är den enda människa i världen, som kan säga oss precis vad som tilldrog sig i det där rummet.»

»Och nu ämnar du fråga honom om det?»

»Naturligtvis — men i ett vittnes närvaro.»

»Och detta vittne är jag?»

»Ja — om du inte har något särskilt däremot. I händelse karlen kan reda upp saken, så mycket bättre; om ej, måste vi skaffa oss en arresteringsorder.»

»Men hur vet du, att han är kvar, när vi komma dit?»

»Jag har tagit mina försiktighetsmått — var du säker på det! En av mina Baker Street-pojkar står på utkik och släpper honom inte ur sikte, vart han än beger sig. Vi ska' nog finna honom hemma i morgon, Watson. Och nu känner jag mig själv som en riktig brottsling, därför att jag hållit dig vaken så länge.»

Dagen därpå vid middagstiden befunno vi oss på den plats, där tragedien utspelats, och begåvo oss genast till Hudson Street. I trots av Holmes' stora förmåga att dölja sina känslor kunde jag märka, att han var mer än vanligt upprörd; vad mig själv angår, så formligen darrade jag av den halvt sportaktiga, halvt intellektuella sinnesrörelse, som alltid bemäktigar sig mig, när jag deltar i min väns »expeditioner».

»Här ha vi vår gata», sade han, i det han vek in på en kort tvärgränd, vars båda sidor kantades av små låga tvåvåningshus. »Aha! Där kommer Simpson för att rapportera!»

»Han är inne, mr Holmes!» utropade en liten gatpojke, som kom springande fram till oss.

»Det är bra, Simpson!» sade Holmes och klappade honom på huvudet. »Skynda på, Watson! Det här huset är det!»

Han skickade in sitt kort och lät säga, att han kommit i och för viktiga affärer, och ett ögonblick senare stodo vi ansikte mot ansikte med den man, vi önskade träffa. Trots det vackra, varma vädret satt denne framför en klart flammande brasa; det lilla rummet var hett som en bakugn. Krymplingen satt hopkrupen i sin stol på ett sätt, som lät hans vanskaplighet tydligt framträda; men det ansikte han vände mot oss hade säkerligen en gång utmärkt sig för ovanlig skönhet. Nu var det tärt och brynt av sol och vind. Han kastade en hastig, misstänksam blick på oss och pekade utan att tala eller ens hälsa på ett par stolar.

»Jag har ju äran tala med mr Henry Wood från Indien? sade Holmes ytterst artigt. »Jag har kommit [ 24 ]hit för att be er om upplysningar angående överste Barclays död.»

»Vad skulle jag veta om den?»

»Det är det jag vill ha reda på. Ni vet, antar jag, att er gamla vän mrs Barclay kommer att anklagas för mord, så framt saken ej blir fullt utredd?»

Mannen ryckte häftigt till.

»Jag vet inte, vem ni är», utbrast han, »ej heller hur ni fått reda på vad ni tycks veta, men vill ni svära på att det, som ni nu sagt, är sant?»

»Ja visst — hon kommer att arresteras, så fort hon blir frisk.»

»Store Gud! Tillhör ni polisen?»

»Nej.»

»Vad har ni då med saken att göra?»

»Det är varje människas plikt tillse, att rättvisa blir skipad.»

»Jag ger er mitt hedersord på att hon är oskyldig.»

»Då är ni den skyldige?»

»Nej, det är jag ej.»

»Vem dödade då överste James Barclay?»

»En rättvis Försyn tog hans liv. Men kom ihåg, att om jag fått tid att slå in skallen på honom, så som det var min avsikt att göra, hade han ej fått annat än sin välförtjänta lön. Om hans eget brottsliga samvete ej fällt honom död till marken, är det mer än troligt, att jag nu haft hans blod på mina händer. Ni vill höra hela historien? Nåja — jag kan gärna tala om den; det finns ingenting i den, som jag behöver skämmas för.»

»Det var på det här sättet, ser herrarna. Nu liknar min rygg en kamels, och jag har intet helt revben i min kropp, men det fanns en tid, då korpral Henry Wood var den ståtligaste karlen i hela i 117:de infanteriregementet. Vi hade skickats ut till Indien och lågo inkvarterade på ett ställe, som vi ju kunna kalla Bhurtee. Barclay, som dog häromdagen, var sergeant vid samma kompani som jag, och regementets skönhet — och för resten den vackraste flicka, som någonsin funnits till — var Nancy Devoy, fanjunkarens dotter. Det fanns två män, som älskade henne; av dem hade den ene vunnit hennes genkärlek. Ni ler måhända, när ni ser på den stackars vanskapta usling, som sitter här hopkrupen framför brasan, och hör mig säga, att det var för mitt vackra utseendes skull, hon älskade mig.

»Men fastän hennes hjärta tillhörde mig, ville hennes far, att hon skulle gifta sig med Barclay. Jag var en vild, obändig pojke — han hade fått uppfostran och skulle säkert stiga till officer. Men flickan höll fast vid mig, och jag hade nog avgått med segern; men så bröt upproret ut, och helvetets alla djävlar släpptes lösa i det olyckliga landet.

»Vi blevo innestängda i Bhurtee, hela vårt regemente, ett halvt batteri artilleri, ett kompani sikher och en massa 'civilister', kvinnor och barn. Runt omkring oss lågo tiotusen rebeller, lika rovgiriga och jaktlystna som en hop terrier kring en råttbur. Redan andra veckan tog vårt dricksvatten slut, och det gällde att kunna få bud till general Neills brigad, som var stadd på marsch inåt landet. Det var vår enda chance, ty vi kunde aldrig hoppas att slå oss igenom med alla kvinnorna och barnen, och så erbjöd jag mig att underrätta general Neill om den fara, i vilken vi svävade. Mitt erbjudande antogs, och jag rådgjorde om saken med sergeant Barclay, som ansågs känna trakten bättre än någon annan och som hjälpte mig att utstaka den väg, på vilken jag skulle kunna smyga mig igenom fiendens linjer. Klockan tio samma kväll begav jag mig av. Det fanns över tusen liv att rädda, men jag hade bara [ 25 ]ett av dem i tankarna, då jag den kvällen klättrade över fästningsmuren.

»Min väg gick längs en upptorkad flodbädd, och jag hoppades denna skulle dölja mig för fiendens utposter, men när jag hunnit ett litet stycke fram, kom jag rätt på sex av rebellerna, som lågo och lurade på mig. Inom en sekund hade jag dövats medels ett slag i huvudet och blev bunden till händer och fötter. Men det svåraste slaget drabbade ej mitt huvud utan mitt hjärta; ty när jag återfick medvetandet och lyssnade till mina fienders samspråk, förstod jag, att min kamrat — samme man, som utstakat vägen för mig — genom en indisk tjänare förrått mig och överlämnat mig i rebellernas våld.

»Nåja — jag tänker inte uppehålla mig länge vid den delen av historien. Ni vet nu, vad James Barclay var i stånd till. Bhurtee blev följande dag undsatt av general Neills trupper; men när rebellerna drogo sig tillbaka, togo de mig med, och det dröjde många år, innan jag såg en vit mans ansikte igen. Efter att ha utstått den grymmaste tortyr, försökte jag fly, men blev åter tillfångatagen och marterad. Ni kan själv se, hur illa jag blivit tilltygad. Några av dem, som flydde in i Nepal, togo mig med sig dit, och sedan fördes jag långt förbi Darjeling. Folket där. uppe bland bergen mördade de rebeller, i vilkas våld jag var, och behöllo mig som slav. Efter någon tid lyckades jag undkomma, men måste styra kosan åt norr. Slutligen kom jag till Afghanistan. Där vandrade jag omkring i många år; äntligen uppnådde jag åter Punjab, och här levde jag bland infödingarna. Mitt uppehälle förtjänade jag genom att göra taskspelarkonster. Det lönade ej mödan för mig, stackars krympling, att återvända till England eller ge mig tillkänna för mina gamla kamrater. Ej ens mitt begär efter hämnd kunde förmå mig därtill. Jag ville hellre, att Nancy och mina forna vänner skulle tro mig ligga i min grav med rak rygg än se mig lik en chimpans krypa omkring, stödd på en käpp. Alla ansågo mig ju vara död, och jag hade ingenting däremot. Jag fick veta, att Barclay gift sig med Nancy och stigit högt i graderna; ej ens det förmådde mig att ge mig tillkänna.

»Men när man blir gammal, kommer hemlängtan över en. I många år hade jag drömt om Englands härliga, friska, gröna fält och ängar. Slutligen bestämde jag mig för att se dem, innan jag för alltid slöt mina ögon. Jag sparade ihop pengar nog att betala överresan och begav mig hit; här finns ju fullt upp med soldater, deras sätt känner jag till — jag kan roa dem och därmed förtjäna mitt dagliga bröd.»

»Er berättelse är ofantligt intressant», sade Sherlock Holmes. »Jag har redan hört talas om ert möte med mrs Barclay och ert ömsesidiga igenkännande. Ni följde henne sedan hem, och såg genom fönstret, att översten och hans hustru tvistade med varandra — antagligen förebrådde hon honom hans uppförande mot er. Ni överväldigades av edra känslor, sprang tvärs över gräsplanen och störtade in i rummet.»

»Det var just vad jag gjorde, och min åsyn fyllde honom med sådan skräck och fasa, att han föll ned från sin stol och slog huvudet i kaminkanten. Men han var död, innan han föll. Jag läste ordet 'död' skrivet på hans anlete lika tydligt, som jag läser bibelspråket på kaminhyllan härbredvid. Åsynen av mig hade samma verkan som en kula genom hans syndiga hjärta.»

»Och sedan.»

»Sedan svimmade Nancy, och jag tog nyckeln ur handen på henne, i avsikt att öppna dörren och ropa på hjälp. Men vid närmare eftersinnande tycktes det [ 26 ]mig rådligare att låta allt vara som det var och gå min väg; saken kunde ta en obehaglig vändning för mig, och i vilket fall som helst skulle min hemlighet komma i dagen, om jag bleve arresterad. I brådskan stoppade jag nyckeln i fickan, och min käpp tappade jag, när jag skulle ta fatt Teddy, som sprungit upp i gardinen. Sedan jag lyckats få honom in i hans låda, ur vilken han smugit sig, gav jag mig av, så snabbt benen ville bära mig.»

»Vem är Teddy?» frågade Holmes.

Mannen lutade sig fram och drog upp framsidan på ett slags bur, som stod i hörnet ej långt från honom. Ögonblickligen kom ur densamma framsmygande en vacker, rödbrun liten varelse, långsträckt och smidig, med ben som en vesslas, lång, spetsig nos och ett par de klaraste röda ögon, jag någonsin sett ett djur äga.

»Det är en mongoose!» utbrast jag.

»Ja, så kallas de av somligt folk; andra ge dem namnet faraokatt», svarade mannen. »'Råttfångare' kallar jag dem, och Teddy är förunderligt kvick, när det gäller kobror. Jag har en sådan, på vilken jag dragit ut gifttänderna, och Teddy fångar den varenda kväll till åskådarnas förnöjelse. Är det något mer ni vill veta?»

»Vi ska' kanske bli tvungna att komma igen, i fall mrs Barclay skulle råka i allvarsamma svårigheter.»

»I den händelsen skall jag naturligtvis ge mig tillkänna.»

»Men i motsatt fall tjänar det ju ingenting till att riva upp den här gamla skandalen och svärta en död mans minne, även om han handlat aldrig så uselt och lågsinnat. Ni har den tillfredsställelsen att veta, att hans samvete under trettio år ej lämnade honom någon ro. Aha — där går major Murphy! God middag, Wood! Jag måste ha reda på, om något hänt sedan i går kväll.»

Vi hunno upp majoren, innan han svängt om hörnet.

»Å, Holmes», sade han, »ni har väl hört, att allt det här bråket var alldeles onödigt?»

»Hur så?»

»Likbesiktningen har just nyss ägt rum; läkareintyget ställer utom allt tvivel, att döden orsakats av ett slaganfall. Ni ser, att affären i grund och botten var ofantligt enkel.»

»Ja visst — alldeles ovanligt banal!» medgav Holmes leende. »Kom nu, Watson, jag tror inte vi behövas längre här i Aldershot!

»Säg mig en sak», bad jag, när vi gingo ner till stationen, »om överstens namn var James, och den andre hette Henry, vad betydde då allt det här pratet om Da-vid?»

»Det enda ordet, min käre Watson, borde ha sagt mig allt — och det hade gjort det, om jag varit den beundransvärde logiker, du roar dig med att framställa. Tydligen var det en förebråelse.»

»En förebråelse?»

»Ja — kung David vek ju emellanåt av från rätta vägen, och en gång i samma riktning som sergeant James Barclay. Du minns väl den lilla affären med Uria och Bathseba? Mina kunskaper i Bibeln äro inte så särdeles grundliga, men jag tror du skall finna historien upptecknad i första eller andra Samuels Bok.»

[ 27 ]

DOKTORN OCH HANS PATIENTER

Var gång jag ser igenom den något osammanhängande serie berättelser, i vilken jag sökt framvisa min väns, Sherlock Holmes, lysande själsförmögenheter och verkligen enastående begåvning, har jag känt mig förtvivlad över den svårighet jag haft att välja de episoder, som i varje hänseende bäst skulle motsvara min avsikt. Ty i många av de fall, där Holmes utfört någon sällspord »tour de force» av analysering och slutledning och bevisat värdet av sina märkvärdiga undersökningsmetoder, ha själva fakta ofta varit så obetydliga och banala, att jag ej ansett dem värdiga att framläggas för allmänheten. Å andra sidan har det ej sällan hänt, att han varit inblandad i något »äventyr», där fakta varit av högst egendomlig och dramatisk karaktär, men den del han tagit i sakens utveckling mindre framstående och betydelsefull, än jag som hans biograf skulle ha önskat. Den lilla historia, jag under titeln En studie i rött omtalar, och de omständigheter, som voro förknippade med Gloria Scotts undergång, kunna tjäna som exempel på vad jag menar och visa, hur ofta en historiker har att välja mellan Scylla och Carybdis. Möjligt är, att den roll, min vän spelar i den »affär», jag nu ämnar beskriva, ej är tillräckligt accentuerad, men händelsernas gång är så sällsam, att jag anser mig berättigad att införa berättelsen därom i dessa memoarer.

Det var en varm, regnig oktoberkväll. Våra persienner voro till hälften nerfällda, och Holmes låg hopkrupen på sin soffa, om och omigen läsande ett brev, som han med första posten mottagit. Vad mig själv angår, så hade jag under min tjänstgöring i Indien blivit ganska tränad och hade lättare att fördraga hetta än köld; en temperatur på + 32° C. var mig långt ifrån obehaglig. Men tidningarna voro ointressanta. Parlamentet hade slutat sina förhandlingar. Alla hade lämnat staden, och jag längtade efter New Forests lummiga skogsdungar eller stranden vid Southsea. En oförutsedd större utgift hade tvingat mig att uppge tanken på en ferieresa, och varken skog eller hav utövade någon dragningskraft på min vän och kamrat. Han älskade att bo i en storstad, varifrån han kunde sträcka ut sina »tentakler» i alla riktningar och genast höra minsta antydan om ett svårt, outrett brottmål. Kärlek till naturen hörde ej till hans många goda sidor, och den enda omväxling han behövde och önskade var ett tillfälle att få vända sin uppmärksamhet från storstadens ogärningsman till dennes kamrat på landsbygden.

Som jag märkte, att Holmes ej var vidare upplagd för konversation, kastade jag ifrån mig tidningen, lutade mig bekvämt tillbaka i min stol och försjönk i djupa tankar. Plötsligt avbröts mina funderingar av min väns röst.

»Du har alldeles rätt, Watson», sade han. »Det där sättet att slita tvister är alldeles barockt.»

»Komplett förryckt!» utbrast jag. Men när jag så fick klart för mig, att hans ord kommo som svar på min själs innersta tankar, reste jag mig ur min halvliggande ställning och stirrade häpet på honom.

»Vad betyder detta, Holmes?» utbrast jag. »Det här övergår mitt förstånd!»

Han skrattade hjärtligt åt min förvåning.

[ 28 ]»Du kommer kanske ihåg», sade han, »att jag för någon tid sedan läste upp för dig en bit ur Poe's skisser, i vilken en skicklig resonnör och logiker följer sin väns outtalade tankar? Du behagade anse saken som en 'tour de force' av författaren. Och när jag påstod, att jag hade för vana att jämt och ständigt göra samma 'konststycke', uttryckte du ditt tvivel om min sanningsenlighet.»

»Å, visst inte!»

»Ja, kanske inte med din tunga, Watson, men med dina ögonbryn. När jag därför just nu såg dig kasta bort din tidning och börja ta dig en 'funderare', roade det mig att följa din tankegång, avbryta den, när jag så fann för gott, och därmed bevisa, att jag varit i rapport med dig.»

Men jag var långt ifrån nöjd med denna förklaring.

»I den berättelse, du läste för mig», sade jag, »drog resonnören sina slutsatser av de handlingar, han såg sin vän utföra. Om jag minns rätt, så snavade denne över en sten, tittade upp mot stjärnorna etc. Men jag har suttit lugnt och stilla i min stol och kan omöjligt ha givit dig något slags ledtråd.»

»Nu är du orättvis mot dig själv. Människan har fått sina anletsdrag för att därmed uttrycka sina känslor; ditt ansikte är en lydig tjänare.»

»Menar du, att du läst mina tankar i mitt ansikte?»

»Ja visst, och särskilt i dina ögon. Kanske kommer du inte själv ihåg, hur dina små funderingar började?»

»Nej, det gör jag inte.»

»Då skall jag säga dig det. Sedan du kastat bort din tidning — och det var denna handling, som kom min uppmärksamhet att riktas på dig — satt du en minut med ett fullkomligt uttryckslöst utseende. Därefter fästes din blick på ditt nyss inramade porträtt av general Gordon, och av den förändring dina drag undergingo, såg jag, att dina tankar fått en bestämd riktning. Men du fortsatte inte länge på den väg, du valt. Dina ögon riktades på det oinramade porträtt av Henry Ward Beecher, som står överst på din bokhylla. Du tänkte, att om du läte sätta ram på detta porträtt, skulle det bli en bra pendant till general Gordons.»

»Du har alldeles rätt!» utbrast jag i beundrande ton.

»Det var ju knappt möjligt att ta fel. Därefter gingo dina tankar tillbaka till Beecher, och du betraktade bilden så noga, som om du i dess drag ville läsa mannens karaktär. Efter en stund blev blicken mindre skarp, men ditt uttryck var alltjämt tankfullt. Du återkallade i minnet händelserna i Beechers karriär. Jag visste, att du ej kunde göra detta utan att tänka på den mission han under inbördeskriget åtog sig för de Norra staterna; jag har mer än en gång hört dig uttrycka din förargelse över det sätt, på vilket han mottogs av de mindre besinningsfulla bland våra folkledare. Du hade lagt detta så på hjärtat, att du ej kunde tänka på Beecher utan att även minnas detta mottagande. När jag ett ögonblick därefter såg din blick vandra från porträttet, antog jag, att dina tankar återvänt till inbördeskriget, och vid åsynen av dina tätt sammanpressade läppar, dina gnistrande ögon och dina knutna händer kände jag mig säker på, att du i ditt sinne med beundran tänkte på den tapperhet, som å båda sidor visats i denna förtvivlade kamp. Så blev ditt ansikte mulet och sorgset; du skakade på huvudet. Du grämde dig över allt elände, all fasa, alla onödigt förspillda liv; din hand lades omedvetet på ditt gamla sår, och ett leende stal sig över dina läppar — av allt detta slöt jag, att den löjliga sidan av detta sätt att slita internationella tvistefrågor i hela sin orimlighet framställt sig för dig. I det ögonblicket sade jag dig, att även jag [ 29 ]fann det barockt och fann till min glädje, att mina slutledningar varit fullt korrekta.»

»Alldeles in i detalj korrekta!» svarade jag. »Och likväl måste jag bekänna, att jag efter din förklaring är lika förvånad som förut.»

»Det hela var en småsak min käre Watson, det försäkrar jag dig. Jag hade verkligen inte brytt mig om att för den bagatellens skull ta din uppmärksamhet i anspråk, så framt du inte häromdagen ställt dig så tvivlande gent emot min utsago. Men det börjar klarna litet, tror jag. Vad säger du om ett litet strövtåg genom London?»

Jag var trött på att sitta innestängd i vårt lilla förmak och samtyckte till hans förslag. I fulla tre timmar strövade vi omkring tillsammans, roande oss med att betrakta det ständigt växlande kaleidoskop av liv, som bildas av människoströmmens ebb och flod på Fleet Street och The Strand. Holmes karaktäristiska småprat, hans skarpa observationsförmåga och hans djärva slutledningar roade och intresserade mig över all beskrivning.

Klockan var tio, innan vi ånyo uppnådde Baker Street. Framför vår dörr höll en liten kupé.

»Såå — ekipaget tillhör en doktor — en vanlig praktiserande läkare, ser jag», sade Holmes. »Har inte haft egen praktik länge, men har redan mycket att göra. Har kommit för att rådfråga oss, inbillar jag mig. Bra, att vi inte dröjde för länge ute!»

Jag var tillräckligt bevandrad i Holmes' metoder för att kunna följa med hans resonnemang och se, att de olikartade läkareinstrument, som i sin lilla korg hängde bredvid lampan inne i vagnen försett honom med utgångspunkten för hans snabba slutledning. Vårt upplysta fönster sade oss, att det sena besöket verkligen gällde antingen Holmes eller mig. Ej så litet nyfiken på den anledning, som förmått en av mina ämbetsbröder att vid denna timme uppsöka vår bostad, följde jag Holmes in i vårt arbetsrum.

Vid vårt inträde reste sig en blek, magerlagd man med ljusa polisonger från en stol bredvid brasan. Han kunde säkerligen ej vara mer än på sin höjd trettiotre eller trettiofyra år, men hans tärda drag och sjukliga hy vittnade om ett levnadssätt, som undergrävt hans styrka och berövat honom hans ungdom. Hans sätt var blygt och nervöst, och den smala, vita hand, som han lade på kaminfrisen, när han steg upp, tillhörde snarare en artist än en kirurg. Han var elegant men enkelt klädd i svart bonjour, mörka benkläder och kulört halsduksrosett.

»God afton, herr doktor», sade Holmes glatt och vänligt. »Det gläder mig, att ni endast behövt vänta ett par minuter.»

»Ni har således talat med min kusk?»

»Nej, visst inte — det var ljuset därborta på byffén, som sade mig det. Var god och slå er ner igen! Varmed kan jag stå er till tjänst?»

»Mitt namn är Percy Trevelyan», sade vår gäst; »jag är läkare och bor på Brook Street, nr 403.»

»Är ni inte författare till en avhandling om sällsamma nervösa åkommor?» frågade jag.

Han rodnade av glädje över att se sitt arbete känt och uppskattat.

»Jag hör så sällan talas om min lilla monografi, att jag trodde ingen brydde sig om den», sade han. »Förläggarna säga, att den har alls ingen åtgång. Ni är också läkare, antar jag?»

»Ja — f. d. regementsläkare.»

»Mitt favoritstudium har alltid varit nerverna och deras sjukdomar; helst skulle jag vilja bli specialist i ämnet, men man måste naturligtvis till en början ta [ 30 ]vad som erbjuder sig. Det här hör emellertid ej alls till saken, mr Holmes, och jag förstår mer än väl, hur dyrbar er tid är. Faktum är, att mitt hem i Brook Street nyligen varit skådeplats för en rad besynnerliga händelser, och i kväll föreföll mig saken så betänklig, att jag ansåg mig utan uppskov böra vända mig till er med bön om råd och hjälp.»

Sherlock Holmes slog sig ner i sin länstol och tände sin pipa.

»Jag står helt och hållet till ert förfogande», sade han. »Var god och giv mig en detaljerad redogörelse för de tilldragelser, som tyckas ha oroat er och gjort er så upprörd.»

»Ett par av dem äro så triviala», sade doktor Trevelyan, »att jag nästan blygs för att nämna dem. Men saken i sig själv är så oförklarlig och den vändning händelserna tagit så högst märkvärdig, att jag skall berätta er varje den minsta detalj; sedan får ni avgöra vad som är av vikt och vad som är alldeles utan betydelse.

»Till att börja med måste jag säga er något om min egen karriär. Jag har studerat vid universitetet i London, och jag hoppas, ni ej anser mig fåfäng och egenkär, om jag säger, att mina lärare förespådde mig en lysande framtid. Sedan jag avlagt min examen, ägnade jag mig alltjämt åt vetenskapliga forskningar. Jag hade blivit underläkare vid det med Kings College förbundna sjukhuset; mina rön angående de symptom, som förekomma vid stelkramp, väckte ett visst uppseende, och slutligen lyckades jag vinna Bruce Pinkerton-priset för den avhandling om nervsjukdomar, på vilken er vän nyss häntydde. Jag vågar utan överdrift påstå, att man allmänt ansåg mig på god väg att bli en framstående vetenskapsman.

»Men hindret härför låg i min brist på nödigt kapital. Ni inser nog mer än väl, att en specialist, som önskar skaffa sig ett namn, nödvändigt måste slå, sig ner vid en av gatorna kring Cavendish Square, och där äro hyrorna ofantligt höga; huset måste möbleras på ett gediget och smakfullt sätt, och den unge läkaren måste vara beredd på att utan någon nämnvärd inkomst under flere år bestrida sina levnadsomkostnader och hålla ekipage. Så mycket pengar ägde jag ej; och jag kunde endast hoppas att genom arbete och sparsamhet bli min egen efter tio, femton år. Emellertid öppnade helt plötsligt en oväntad händelse nya framtidsutsikter för mig.

»Denna händelse var ett besök av en herre, vid namn Blessington. Han var fullkomligt obekant för mig, kom en morgon alldeles oförberett in i mitt rum och gav sig ögonblickligen in på affärer.

»'Ni är ju den doktor Percy Trevelyan, som anses vara så framstående och som nyss vann ett stort pris?' frågade han.

»Jag bugade mig.

»'Svara uppriktigt på mina frågor', fortsatte han, 'ni skall snart få se, att det ligger i ert eget intresse. Den begåvning, som erfordras för att lyckas här i livet, äger ni — har ni också den takt, som behöves?'

»Jag kunde ej låta bli att småle åt den tvära frågan.

»'Det vill jag hoppas', svarade jag.

»'Har ni några ovanor? Böjelse för starka drycker, till exempel?'

»'Men min bäste herre!' utbrast jag.

»'Ja — ni måste ursäkta mig, men det var nödvändigt att få reda på det. Varför har ni med all er skicklighet och duglighet inte satt upp egen praktik?'

»Jag ryckte på axlarna.

»'Å — seså!' sade han på sitt litet bråkiga, [ 31 ]larmande sätt. 'Det är väl den gamla historien. Ni har mer i ett huvud än i edra fickor, inte sant? Vad skulle ni säga, om jag erbjöde mig att etablera er vid Brook Street?'

»Jag stirrade förvånad på honom.

»'Å ja, det är för min egen räkning lika mycket som för er!' utbrast han. 'Jag skall vara fullkomligt ärlig och öppenhjärtig mot er, och om mitt förslag behagar er, så skulle det passa mig särdeles bra. Jag har ett par tusen pund att placera, ser ni, och jag skulle vilja spekulera i er och er eminenta begåvning.'

»'Men varför?' sade jag, utom mig av häpnad.

»'Det är en spekulation som en annan', sade han, 'och kanske säkrare än de flesta.'

»'Och vad skulle jag göra då?'

»'Det skall jag säga er. Jag skall hyra ett hus, möblera det, löna tjänarna och bestrida alla övriga omkostnader. Ert göra skulle bestå uti att ta emot patienter i konsultationsrummet. Fickpengar och allt som behövdes skulle ni få av mig. Och så skulle ni ge mig tre fjärdedelar av vad ni förtjänar och behålla en fjärdedel själv.'

»Sådant var det egendomliga förslag, mr Holmes, som mr Blessington gjorde mig. Jag skall ej trötta er med beskrivningen på hur vi ackorderade och underhandlade. Slutet blev, att jag för omkring ett och ett halvt år sedan flyttade in i det hus, han hyrt, och började min praktik på ungefär de villkor, han från början föreslagit. Själv slog han sig ner hos mig i egenskap av patient. Hans hjärta var angripet, sade han, och han behövde ständig tillsyn och vård av läkare. Han inredde de två bästa rummen i första våningen till sängkammare och arbetsrum åt sig. Han har en del egendomliga vanor, skyr allt slags sällskap och går högst sällan ut. Men om hans levnadssätt är oregelbundet, så är han i ett fall noggrannheten och punktligheten personifierade. Varenda kväll vid samma tid kommer han in i konsultationsrummet, ser igenom böckerna, ger mig fem shillings och tre pence för var guinea jag förtjänat, tar resten med sig och låser in pengarna i sitt kassaskåp.

»Jag vågar med all säkerhet påstå, att han aldrig behövt ångra sin spekulation. Redan från första början slog företaget väl ut. Ett par lyckade kurer och det anseende jag åtnjutit på sjukhuset gjorde mig snart känd i vida kretsar, och jag har gjort honom till en rik man.

»Sådan är i korthet min historia, mr Holmes. Det återstår endast att säga er anledningen till att jag nu befinner mig här.

»För några veckor sedan kom mr Blessington in till mig. Han föreföll mycket uppskakad, talade om ett inbrott, som blivit begånget någonstädes i West End och förklarade med som det tycktes mig onödig hetta, att vi måste låta sätta säkrare lås och bommar för våra fönster och dörrar. En hel vecka var han så där orolig och nervös; han såg jämt och ständigt ner på gatan och upphörde med den lilla promenad han eljest brukat ta strax före middagen. Av hans sätt att döma tycktes han leva i ständig fruktan för någon eller något, men när jag frågade honom härom, blev han så grov och oförskämd, att jag genast lät ämnet falla. Småningom gav hans oro och ängslan med sig, och han hade börjat återtaga sina gamla vanor, när en oväntad händelse försatte honom i det ömkliga tillstånd av ytterlig utmattning, i vilket han nu befinner sig.»

»För två dagar sedan fick jag det brev, jag nu ämnar läsa upp för er. Det saknar såväl underskrift som datum och lyder:

[ 32 ]»En i England bosatt rysk adelsman skulle vilja taga doktor Percy Trevelyans professionella hjälp i anspråk. Under många år har han varit ett offer för kataleptiska anfall och önskar nu rådfråga doktor Trevelyan, vars specialkännedom i nervösa åkommor är väl bekant. Om doktor Trevelyan är hemma, skulle den sjuke vilja göra honom ett besök i morgon kväll kl. en kvart över sex.»

Brevet intresserade mig mycket, emedan den största svårigheten att studera stelkramp ligger däri, att sjukdomen så sällan förekommer. Ni kan därför vara övertygad om, att jag var i konsultationsrummet, när min betjänt på utsatt tid visade in patienten.

»Denne var en äldre man, lång, mager, tystlåten och med ett ytterst vanligt utseende — på intet sätt sådan, som man föreställer sig en rysk adelsman. Dess mer frapperades jag av hans följeslagare, en ung, sällsynt vacker man med stolta anletsdrag och herkulisk gestalt. Han höll sin hand under den andres arm och förde honom fram till en stol med en ömhet och försiktighet, som var riktigt rörande.

»'Jag hoppas ni ursäktar, att jag kommer med in, herr doktor', sade han på engelska, som han talade med en liten läspning. 'Denne herre är min far, ser ni, och hans hälsa är av största vikt och betydelse för mig.'

»Denna omsorg rörde mig.

»'Ni vill måhända stanna inne under konsultationen?' frågade jag.

»'Nej — inte för allt i världen!' utbrast han med en åtbörd av fasa. 'Redan som det nu är, pinas jag av tanken på den hemska sjukdomen. Om jag finge se min far under ett av de där förskräckliga anfallen, skulle jag inte kunna överleva det — det är jag säker på. Jag har ett alldeles ovanligt känsligt nervsystem. Om ni tillåter, skall jag stanna i väntrummet under det ni undersöker min far.'

»Jag hade naturligtvis ingenting häremot, och den unge mannen gick sin väg. Den sjuke och jag kommo genast i livlig diskussion; han gav mig en utförlig beskrivning på sitt lidande, och jag gjorde en massa anteckningar; han utmärkte sig emellertid ej för särdeles stor intelligens — de svar, jag fick på mina ingående frågor, voro dunkla och svävande, men jag tillskrev detta bristande kännedom om vårt språk. Plötsligt fick jag, där jag satt och skrev, ej ett ord till svar; jag vände mig om — han satt alldeles kapprak och stirrade på mig; ansiktet var stelt och fullkomligt uttryckslöst — han hade fått ett anfall av sin hemlighetsfulla sjukdom.

»Min första känsla var naturligt nog medlidande och fasa, den andra var, fruktar jag, ren professionell belåtenhet. Jag gjorde anteckningar rörande min patients puls och temperatur, prövade styvheten i hans muskler, undersökte hans reflexrörelser. Jag fann intet abnormt i hans livsfunktioner, och detta var samma erfarenhet, som jag förut haft med patienter, lidande av katalepsi. I flere dylika fall hade jag uppnått goda resultat genom att låta den sjuke inandas salpetersyrat amyl, och det här tillfället var för gott att låta gå sig ur händerna. Flaskan stod nere i mitt laboratorium; jag lät min patient sitta kvar i sin stol och sprang ner för att hämta medicinen. Jag fann den ej genast — jag letade kanske efter den tre, högst fem minuter, och gick så tillbaka igen. Döm om min förvåning, när jag fann rummet tomt och min patient försvunnen!

Naturligtvis begav jag mig genast in i väntrummet. Sonen var också borta. Ytterdörren var igendragen men ej stängd. Min betjäntpojke är nykommen och ej särdeles kvick; han passar på nere i förstugan och springer upp för att följa patienterna ut, när jag ringer från konsultationsrummet. Han hade ingenting hört — [ 33 ]vad som hänt var och förblev en hemlighet. Mr Blessington kom en liten stund senare in från sin promenad, men jag sade ej ett ord om saken till honom — faktum är, att jag nu en längre tid sökt ha så litet att göra med honom som möjligt.

»Nåja — jag trodde verkligen inte, att jag någonsin mer skulle få se ryssen och hans son, och därför kan ni tänka er min förvåning, när de i kväll vid samma tid som förra gången kommo inmarscherande i mitt mottagningsrum.

»'Jag vet mycket väl, att jag måste be er om ursäkt och förklara mitt försvinnande i går afton, herr doktor', sade min patient.

»'Jag blev onekligen en smula häpen, när jag såg, att ni var borta', medgav jag.

»'Saken är den', sade han, 'att när jag vaknar upp från de här anfallen, äro mitt förstånd och mitt minne alldeles omtöcknade — jag kommer inte ihåg det ringaste av vad som förut tilldragit sig. I går vaknade jag upp i ett, som det tycktes mig, främmande rum och begav mig under er frånvaro och utan att rätt veta vad jag gjorde, ut på gatan.'

»'Och när jag såg min far gå förbi dörren till väntrummet', sade sonen, 'trodde jag naturligtvis att konsultationen var slut. Det var ej förrän långt efter det vi kommit hem, som jag fick sakens ställning klar för mig.'

»'Nåja', sade jag skrattande, 'det är ju ingen skada skedd — jag kände mig bara litet ängslig och förvånad. Om ni nu vill gå in i väntrummet, skall jag fortsätta den konsultation, som i går fick ett så hastigt slut.'

»Under en god halvtimme diskuterade jag med den gamle herrn om hans sjukdom och dess symptom, och sedan jag ordinerat för honom, såg jag honom gå sin väg, stödd på sonens arm.

»Jag har redan sagt er, att mr Blessington vanligen tar sin promenad vid den tiden på dagen. Ett par minuter efter det de båda herrarna avlägsnat sig, kom han hem och gick in på sina rum. Några ögonblick senare kom han springande ner för trappan och störtade in till mig, alldeles utom sig av fasa och förskräckelse.»

»'Vem har varit i mitt rum?' skrek han.

»'Ingen', svarade jag.

»'Det är lögn !' röt han. 'Kom upp och se!'

»Jag tog ingen notis om hans simpla, oförskämda språk — han tycktes halvt vansinnig av fruktan. När vi gingo uppför trappan, pekade han på flera spår, som voro fullt synliga på den ljusa mattan.

»'Anser ni, att det här är märken efter mina fötter?' ropade han.

»Spåren voro verkligen alldeles för stora för att kunna härröra från honom och hade nyss blivit gjorda. Om ni minns, så regnade det duktigt i eftermiddags, och mina patienter hade varit de enda personer, som besökt oss. Antagligen hade den yngre herrn av något outgrundligt skäl gått upp i mr Blessingtons rum, under det jag var sysselsatt med den sjuke. Ingenting hade blivit rubbat eller stulet, men spåren vittnade om, att någon obehörig verkligen trängt in i rummet.

»Mr Blessington tycktes ta saken allvarsammare, än jag egentligen ansåg den förtjänade, fast den naturligtvis kunde ge anledning till oro. Han var så uppskakad, att han grät, och jag kunde knappt få ett begripligt ord ur honom. Det var han, som slutligen föreslog, att jag skulle uppsöka er, och jag insåg genast det förnuftiga häri, ty händelsen förefaller mig onekligen egendomlig, även om han tycks tillmäta den väl stor betydelse. Om ni vill komma tillbaka med mig i min vagn, skulle ni möjligen kunna lugna honom, fastän [ 34 ]jag knappt vågar hoppas, att ni skall lyckas ge oss en förklaring över den märkvärdiga tilldragelsen.»

Sherlock Holmes hade lyssnat till denna långa berättelse med spänd uppmärksamhet, och jag såg tydligt, att hans intresse för dess innehåll alltjämt stegrades. Hans anletsdrag voro lika lugna och orörliga som vanligt, men ögonlocken sänkte sig allt tyngre ner över ögonen, och rökmolnen ur hans pipa blevo allt tätare vid varje ny episod i doktorns berättelse. När vår klient slutat sin redogörelse, reste sig Holmes utan att säga ett ord, räckte mig min hatt, tog sin egen och skyndade före doktor Trevelyan mot dörren. Inom en kvart hade vi hunnit fram till läkarens bostad vid Brook Street. En liten betjäntpojke öppnade för oss, och vi stego genast uppför den breda, med mjuka mattor belagda trappan.

Helt plötsligt hejdades våra steg. Gasen på översta trappavsatsen släcktes alldeles oförberett, och ur mörkret ljöd en tunn, darrande röst emot oss.

»Jag har en pistol här», sade någon för oss osynlig varelse, »och jag ger er mitt hedersord på, att jag skjuter, om ni kommer närmare.»

»Det här går då verkligen för långt, mr Blessington!» utropade doktor Trevelyan.

»Jaså — det är doktorn», sade rösten i betydligt lugnare ton. »Men de andra herrarna? Äro de verkligen det, som de ge sig ut för att vara?»

Vi kände på oss, att vi blevo underkastade en noggrann granskning.

»Ja, ja — allt är i sin ordning», sade rösten slutligen. »Ni kan komma upp; jag är ledsen, om mina försiktighetsmått ha förargat er.»

Han tände gasen igen, och vi sågo framför oss en ganska besynnerlig skepnad, en man, vars utseende lika väl som hans röst vittnade om ett förstört nervsystem. Han var mycket fet, men hade tydligen en gång i tiden varit fetare, ty huden på hans ansikte hängde i stora lösa veck, lika dem man ser kring en blodhunds käftar; hans hy var sjukligt blek, och hans tunna, ljusa hår tycktes stå på ända av nervös oro och ängslan. I handen höll han en pistol, den han likväl stoppade i fickan, när vi närmade oss.

»God afton, mr Holmes», sade han; »jag är er ofantligt tacksam för att ni kommit hit. Ingen har någonsin bättre än jag behöft edra råd. Jag antar, att doktor Trevelyan talat om för er, hur oförsynt man trängt in i mina rum?»

»Ja, det har han», svarade Holmes. »Vilka äro dessa två män, mr Blessington, och på vad grund våga de störa och ofreda er?»

»Det är ju litet svårt att säga», sade den gamle herrn undvikande. »Ni kan väl knappast vänta, att jag skulle kunna besvara den frågan, mr Holmes?»

»Menar ni, att ni inte vet det?»

»Kom in hit, är ni snäll — var så god och stig in här!»

Han gick före in i sin sängkammare, ett stort, mycket väl möblerat rum.

»Ni ser det här?» sade han och pekade på ett stort, järnbeslaget kassaskrin, som stod vid nedre sänggaveln. »Rik har jag aldrig varit, mr Holmes, och jag har aldrig mer än en gång i mitt liv spekulerat med det lilla jag äger — doktor Trevelyan kan tala om den saken för er. Jag har inget förtroende för banker och bankirer —inte det ringaste. Oss emellan sagt, mr Holmes, så ligger hela mitt lilla kapital i det här skrinet; ni inser således lätt, hur ogärna jag vill, att obehöriga komma in i mina rum.»

Holmes betraktade Blessington på sitt vanliga forskande sätt och skakade på huvudet.

[ 35 ]»Jag kan omöjligt ge er några råd, om ni försöker att bedraga mig», sade han.

»Men jag har sagt er alltsammans.»

Holmes svängde sig om på klacken och ryckte otåligt på axlarna.

»God natt, doktor Trevelyan», sade han.

»Och har ni intet råd att ge mig?» frågade Blessington med förtvivlan i rösten.

»Det enda, jag kan råda er till, är att tala sanning.»

En minut senare befunno vi oss nere på gatan, stadda på hemfärd. Vi hade passerat Oxford Street och hunnit halvvägs fram på Harley Street, innan jag lyckades få ett ord ur min kamrat.

»Det var tråkigt, att jag narrade dig ut så här för rakt ingenting», sade han slutligen. »Det är likväl i grund och botten ett intressant fall.»

»Jag förstår inte det minsta av hela saken», erkände jag.

»Å jo — det är ju klart och tydligt nog, att två män — kanske flere, men med all säkerhet åtminstone två — ha beslutat att för någon orsaks skull komma åt den här Blessington. Både vid första och andra besöket inträngde den unge mannen tvivelsutan i Blessingtons rum, under det hans medhjälpare genom ett sinnrikt påhitt hindrade doktorn från att märka något och komma deras plan att misslyckas.»

»Och katalepsin — stelkrampen?»

»En skickligt gjord imitation, Watson, fastän jag väl knappast vågar säga det till vår 'specialist'. Det är en sjukdom, som är mycket lätt att efterhärma — jag har själv gjort det åtskilliga gånger.»

»Och sedan?»

»Av en ren tillfällighet var Blessington båda gångerna borta. De hade utsatt en så ovanlig tid för sitt besök för att vara fullt säkra på, att inga patienter funnos i väntrummet. Nu hände det emellertid, att den timme, de valt, sammanföll med tiden för Blessingtons dagliga promenad, något som tycks bevisa, att de ej hade riktigt reda på hans vanor. Om de kommit endast i avsikt att stjäla, skulle de naturligtvis ha gjort åtminstone ett försök att bryta upp kassaskrinet. Dessutom, ser du, kan jag i en människas ögon se, när hon är rädd för sitt eget skinn. Och det är alldeles otroligt, att den här karlen skulle ha två så hämndgiriga fiender, som dessa tyckas vara, och ej veta om det. Jag anser därför, att han mycket väl har reda på, vilka de två männen äro, men att han av någon orsaks skulle ej vill säga det. Möjligt är, att vi i morgon skola finna honom litet medelsammare.»

»Finnes det inte ett annat alternativ — groteskt, otroligt, om du så vill — men dock möjligt?» sade jag. »Kan inte hela historien om den kataleptiske ryssen och hans son vara hopsatt av doktor Trevelyan, som för eget ändamål varit inne i Blessingtons rum?»

Jag såg i skenet från gaslyktorna, att Holmes, synbart road, log åt mitt försök att imitera hans metoder.

»Min käre vän», sade han, »detta var något som i första ögonblicket föll mig in, men jag blev snart i tillfälle att övertyga mig om sanningen av doktorns berättelse. Den unge mannen har på mattan i trapporna lämnat fotspår. så tydliga, att jag ej behövde be att få se dem, som finnas inne i rummet. När jag säger dig, att hans skor voro breda för tårna, under det att Blessingtons äro spetsiga, och att hans fötter äro minst en och en halv tum längre än doktorns, måste du medge, att det ej finns något tvivel om hans individualitet. Men låt oss nu sova på saken; det skulle mycket förundra mig, om vi inte finge höra något från Brook Street i morgon.»

Sherlock Holmes' profetia gick snart i uppfyllelse och [ 36 ]det på ett mycket dramatiskt sätt. Klockan halv åtta följande morgon vaknade jag och fann min vän stående vid min säng.

»Det står en kupé här nedanför och väntar på oss, Watson», sade han.

»Vad har hänt då?»

»Det är den här Brook Street-affären.»

»Några färska nyheter?»

»Ja — tragiska, men ovissa», sade han och drog upp persiennen. »Se på det här — ett blad ur en anteckningsbok, på vilken med blyerts står ett par i största hast nedskrivna ord: 'För Guds skull kom genast! P. T.' Vår vän doktorn var nog riktigt i knipan, när han skrev det här. Så skynda dig, min vän; det är tydligen bråttom.»

Inom en kvart eller litet mer voro vi än en gång i den unge läkarens bostad. Han kom oss till mötes, blek och upprörd.

»Å, ett sådant elände!» utbrast han och höll händerna mot tinningarna.

»Vad har hänt?»

»Blessington har begått självmord.»

Holmes lät höra en fin vissling.

»Ja, han har hängt sig i natt.»

Vi hade stigit in i förstugan, och doktorn visade oss vägen till sitt väntrum.

»Jag vet knappt, vad jag tar mig till», sade han helt förtvivlad. »Polisen är redan däruppe. Jag känner mig förfärligt uppskakad.»

»När fick ni reda på händelsen?»

»Han brukade var morgon få en kopp te på sängen. När städerskan kom in i morse vid sjutiden, fann hon den stackars karlen hängande mitt i rummet. Han hade slagit repet om den krok i taket, på vilken den tunga lampan eljes hänger, och hoppat ner från samma skrin. som han i går visade er.»

Holmes stod några ögonblick försjunken i djupa tankar.

»Om ni tillåter», sade han slutligen, »skulle jag vilja gå upp och se mig litet omkring i rummet.»

Åtföljda av doktorn begåvo vi oss båda två upp i andra våningen. Det var en hemsk syn, som mötte våra blickar, när vi trädde in genom sängkammardörren. Jag har redan en gång nämnt, att den stackars Blessington var ovanligt fet och pussig. Där han nu dinglade i kroken med de bleka, slappa dragen förvridna och uppsvällda, var han nästan oigenkännlig. Halsen var onaturligt lång och liknade en nyss plockad kycklings; den kom kroppen att synas än tjockare och klumpigare. Den döde var klädd endast i sin nattskjorta och hans stora, fula fötter med sina svullna vrister stucko ut långt nedanför densamma. Bredvid liket stod en ståtlig, prydlig polisinspektör och skrev ivrigt i sin anteckningsbok.

»Å, mr Holmes», sade han, när han fick se min vän. »Jag är högst förtjust över, att ni kommit hit.»

»God morgon, Lanner», svarade Holmes. »Ni anser mig väl inte för ett näsvist påhäng, hoppas jag? Har ni reda på de händelser, som slutade med den här katastrofen?»

»Ja, jag har hört talas om dem.»

»Och vad är er åsikt?»

»Så vitt jag kan förstå, har karlen blivit vansinnig av fruktan. I sängen har han ju legat — det kan vem som helst tydligt se. Det är omkring klockan fem på morgonen, som de flesta självmord bli begångna, och det var nog också vid den tiden han hängde sig. Affären tycks ha varit väl förberedd.»

[ 37 ]»Att döma av musklernas styvhet har han varit död omkring tre timmar», sade jag.

»Har ni fäst er vid något särskilt här i rummet?» frågade Holmes.

»Jag fann en mejsel och ett par skruvar på kommoden. Han tycks ha rökt betydligt under natten. Här äro fyra cigarrsnoppar, som jag plockat fram ur kakel-ugnen.»

»Hm!» sade Holmes. »Har ni funnit hans cigarrmunstycke?»

»Nej — jag har inte sett till något.»

»Hans cigarrfodral, då?»

»Ja, det låg i hans rockficka.»

Holmes öppnade fodralet och luktade på den enda cigarr, som fanns kvar däri.

»Åhå — det här är en Havana — de andra äro av det slags cigarrer, som holländarna importera från sina ostindiska kolonier. De äro vanligen invirade i halm, som ni kanske vet, och äro längre och smalare än andra cigarrsorter.»

Han tog upp de fyra cigarrsnopparna och undersökte dem med sitt förstoringsglas.

»Två av de här cigarrerna ha rökts med munstycke, två utan», sade han. »Två av dem ha blivit avskurna med en ej särdeles skarp kniv, två ha blivit avbitna och den, som bitit av dem, har haft mycket goda tänder. Detta är intet självmord, mr Lanner — det är ett väl planerat och kallblodigt utfört mord.»

»Omöjligt!» utbrast inspektören.

»Och varför det?»

»Varför skulle väl någon mörda en annan på ett så otympligt sätt som genom att hänga honom?»

»Det är just det, vi måste försöka ta reda på.»

»Hur kunde väl förbrytarna ha kommit in?»

»Genom den vanliga förstugudörren.»

»Den var i morse låst och tillbommad.»

»Då har det skett, sedan de gått sin väg.»

»Hur vet ni det?»

»Jag såg spår efter dem. Om ni vill ursäkta mig ett ögonblick, skall jag möjligen kunna ge er noggrannare upplysningar.»

Han gick fram till dörren, vred på låset och undersökte det länge och omsorgsfullt. Sedan tog han ut nyckeln, som satt på innersidan, och lät även den genomgå en metodisk granskning. Sängen, mattan, stolarna, kaminhyllan, den döda kroppen och repen bleve i tur och ordning undersökta; slutligen förklarade han sig ha sett nog, skar med min och inspektörens hjälp ner det hemska liket och lade det under ett lakan.

»Var hade de fått repet ifrån?» frågade han.

»De hade skurit av det från det här», sade doktor Trevelyan och drog fram ett långt hoprullat tåg, som låg under sängen. »Blessington var alldeles förfärligt rädd för elden, och hade alltid ett rep liggande inom räckhåll, så att han skulle kunna undkomma genom fönstret, i fall trapporna fattade eld.»

»Det sparade dem inte litet besvär», anmärkte Holmes tankfullt. »Ja, som jag sagt, de verkliga fakta ligga i öppen dag, och i eftermiddag hoppas jag kunna ge skälen och bevekelsegrunderna till brottet. Jag lägger beslag på det här porträttet av Blessington, som står på kaminhyllan — det kan möjligen bli mig till nytta i mina efterforskningar.»

»Men ni har inte talat om något för oss!» utbrast doktorn.

»Å, det finnes intet tvivel om, hur händelsen tilldrog sig», sade Holmes. »Det var tre stycken, som voro med om saken: den unge mannen, den äldre medhjälparen och en tredje, på vars identitet jag ännu ej är fullt säker. Jag behöver väl knappt säga, att de [ 38 ]förstnämnda äro de samma, som uppträdde förklädda till den ryske adelsmannen och hans son; vi kunna lämna en mycket noggrann, utförlig beskrivning på dem. De släpptes in av en här i huset boende medbrottsling. Ni tycker väl ej illa vara, inspektör Lanner, om jag ger er det rådet att snarast möjligt arrestera doktorns betjäntpojke; denne hade, efter vad jag trott mig förstå, helt nyligen tillträtt sin befattning, eller hur, doktor Trevelyan?»

»Den slyngeln tycks ha gett sig i väg», sade doktorn: »städerskan och kokerskan kunna ej finna honom någonstädes i hela huset.»

Holmes ryckte på axlarna.

»Han spelade en ej obetydlig roll i dramat», sade han. »Sedan de tre sammansvurna gått uppför trappan, långsamt och på tå, den äldre först, den yngre sedan och den okände mannen sist — — —»

»Min käre Holmes!» utropade jag.

»Det finns intet tvivel om den saken — man kan tydligt se det ena spåret ovanpå det andra, och redan i går kväll var jag på det klara med, vem de olika avtrycken tillhörde. Sedan gingo de till mr Blessingtons rum, vars dörr de funno riglad inifrån. Med tillhjälp av ett stycke ståltråd lyckades de emellertid vrida om nyckeln. Även utan förstoringsglas kan ni tydligen se, var och hur tråden placerats.

»När de kommit in i rummet, lade de naturligtvis genast kavle i munnen på mr Blessington. Denne låg kanske försänkt i djup sömn; möjligen var han ock så förlamad av skräck och ångest, att han ej kunde ropa på hjälp. Väggarna här i huset äro tjocka, så att det är troligt, att ingen hört hans skrik, även om han ropat av alla krafter.

»Sedan brottslingarna försäkrat sig om sitt offer, kan man se, att de hållit någon slags rådplägning. Antagligen gingo de på något sätt tillrätta med den man, de ämnade mörda, och förhandlingarna måtte ha räckt ganska länge, ty det var under den tiden de fyra cigarrerna blevo rökta. Den äldre mannen satt i den där korgstolen; det var han, som använde cigarrmunstycke. Den yngre satt längre bort; han knackade av askan på sin cigarr mot byrån. Den tredje gick fram och tillbaka. Blessington satt, tror jag, upprätt i sängen; på den saken är jag likväl ej fullt säker.

»Nå ja, överläggningen slutade så, att de hängde Blessington. 'Affären' var så väl förberedd, att de, enligt min tro, haft med sig ett block eller en trissa, som kunde tjänstgöra som galge. Mejseln och skruvarna voro bestämda för dennas iordningställande, men kroken i taket besparade dem detta besvär. Sedan de fullbordat sitt värv, gingo de sin väg; dörren riglades och bommades efter dem av deras medbrottsling.»

Vi hade med största intresse lyssnat till Holmes redogörelse för nattens tilldragelse; de spår och tecken, vilka tjänat honom till stödjepunkter i hans slutledningar, voro så små och obetydliga, att det fordrades hela hans skarpsinne för att kunna upptäcka dem; till och med när han utpekade dem för oss, kunde vi med möda följa honom i hans resonemang. Inspektören skyndade bort för att genast anställa spaningar efter betjäntpojken; Holmes och jag begåvo oss hem till Baker Street och den oss väntande frukosten.

»Jag kommer igen vid tretiden», sade han, när måltiden var slut. »Både inspektören och doktorn ha då lovat infinna sig här, men jag hoppas redan dessförinnan ha spritt ljus över de detaljer i saken, som ännu äro höljda i mörker.»

Våra gäster anlände på utsatt tid, men klockan var tre kvart på fyra, innan min vän infann sig. Av [ 39 ]uttrycket i hans ansikte kunde jag emellertid se, att han lyckats i sitt förehavande.

»Vad nytt, inspektör Lanner?»

»Vi ha fått tag på pojken.»

»Utmärkt. Och jag har knipit karlarna.»

»Ha de blivit arresterade?» utbrusto vi alla tre på en gång.

»Inte än, men jag har fått reda på, vilka de äro. Denne s. k. Blessington var, som jag mycket riktigt förmodade, ingalunda okänd av höga vederbörande — hans mördare äro heller inga främlingar för polisen. De heta Biddle, Hayward och Moffat.»

»Hur!» utbrast inspektören. »De, som plundrade Worthingdon-banken?»

»Precis desamma», sade Holmes.

»Då måste Blessington ha varit Sutton?»

»Det stämmer», svarade Holmes.

»Ja, då är ju saken så klar som kristall», sade inspektören.

Men Trevelyan och jag betraktade undrande varandra.

»Ni kommer säkert ihåg den stora inbrottsstölden i Worthingdon-banken?» sade Holmes. »Det var fem djärva brottslingar, som utförde den, dessa fyra och en femte vid namn Cartwright. Tobin, portvakten, mördades, och tjuvarna lyckades komma undan med sjutusen pund. Detta hände år 1875. Alla fem blevo arresterade, men bevisen mot dem voro ej fullgiltiga. Denne Blessington eller Sutton, den värste av hela sällskapet, uppträdde då som angivare mot sina kamrater. På hans vittnesmål blev Cartwright hängd, och de andra tre dömdes till femton års straffarbete vardera. När de häromdagen blevo frigivna, några år innan de tjänat ut sitt straff, företogo de sig, som ni sett, att leta reda på förrädaren och på honom hämnas kamratens död. Två gånger försökte de komma åt honom, men misslyckades; den tredje gången nådde de sitt mål. Är det något mer, ni önskar få förklaring på, doktor Trevelyan?»

»Jag tycker, ni givit oss en alldeles ovanligt klar och redig framställning av saken», svarade doktorn. »Den dag, Blessington var så uppskakad, hade han med all sannolikhet i tidningarna läst, att hans gamla kamrater blivit frigivna.»

»Naturligtvis. Allt hans prat om inbrott var bara för att slå blå dunster i ögonen på. er.»

»Men varför sade han ej er sanningen?»

»Å jo, ser ni, han kände nog sina forna medbröders hämndgiriga sinnelag och försökte i det längsta hålla sin identitet hemlig för alla. De gärningar, han begått, talade ej till hans fördel — han ville helst slippa uppenbara dem. Emellertid stod han ju, hur brottslig och usel han än var, under engelska lagens skydd, och jag hoppas, inspektör Lanner, att ni, då denna sköld ej visat sig stark nog, skall se till, att rättvisans svärd blir begagnat.»

Berättelsen om de egendomliga omständigheter, som ha avseende på doktorn vid Brook Street och hans patienter, är nu slut. Trots alla bemödanden har polisen ej lyckats upptäcka de tre mördarna. Man antar i Scotland Yard att de voro bland passagerarna på den olyckliga ångaren Norah Creina, som för några år sedan förliste med man och allt på portugisiska kusten, några mil norr om Oporto. Rättegången mot betjäntpojken nedlades av brist på bevis, och ej förrän nu har en fullständig redogörelse för »Brook Street-hemligheten», som den kallades, varit synlig i tryck.

[ 40 ]

DEN GREKISKA TOLKEN

Under hela min långa och intima bekantskap med mr Sherlock Holmes hade jag aldrig hört honom tala om sin familj och ytterst sällan om sitt förflutna liv. Denna tystlåtenhet hade ökat det nästan övernaturliga inflytande han utövade på mig, och slutligen hade jag kommit att betrakta honom som ett slags enastående fenomen, en från alla andra avskild varelse, en hjärna utan hjärta, i fullkomlig saknad av förståelse och sympati för sina medmänniskor, men begåvad med en alldeles utomordentlig intelligens. Den ringa böjelse han hyste för kvinnan och hans motvilja mot att knyta nya vänskapsband voro typiska för hans kalla, inbundna karaktär; så var även hans obenägenhet för varje häntydan på sina familjeförhållanden. Jag hade kommit till den övertygelsen, att han både var fader- och moderlös och i saknad av alla anhöriga, då han en dag till min stora förvåning började tala med mig om sin bror.

Vi hade just slutat dricka te en sommarkväll, och vår konversation, som på ett spasmodiskt, likgiltigt sätt rört sig om allt mellan himmel och jord, hade småningom från golfklubbar och orsaken till förändringen i ekliptikans lutning kommit in på atavism och ärftliga anlag. Frågan rörde sig om i hur hög grad en individs särskilda begåvning bör anses vara arv från hans förfäder och hur mycket som bör tillskrivas hans tidigaste uppfostran.

»Vad dig själv angår», sade jag, »så har jag av vad du sagt trott mig förstå, att din ovanliga observationsförmåga och din sällsynta lätthet att draga slutsatser vore frukten av din egen systematiska träning.»

»I viss mån, ja», svarade han tankfullt. »Mina förfäder voro hederliga lantjunkare och egendomsherrar, de där tyckas ha fört samma slags levnadssätt som alla andra inom deras klass. Men icke dess mindre finnas de anlag, du omnämnde, i mitt blod och äro troligen ett arv från min mormor, som var den franske artisten Vernets syster. Konstnärsblodet tar sig ofta utbrott på de sällsammaste sätt.»

»Men hur vet du, att du ärft dessa anlag?»

»Emedan min bror Mycroft äger dem i ännu högre grad än jag.»

Detta var då nyheter, så det förslog! Om det i England fanns ännu en man med sådan egendomlig, enastående begåvning, hur kom det sig, att varken polisen eller den stora allmänheten hört talas om honom? Jag framkastade genast den frågan med en vink om att det troligen var av blygsamhet, som min vän skattade sin bror högre än sig själv. Holmes skrattade åt min antydan.

»Min käre Watson», sade han, »jag hör ej till dem, som anse blygsamhet för en dygd. En logiker bör se saker och ting i deras rätta ljus, och när man undervärderar sig själv, avviker man lika mycket från sanningen, som när man för högt uppskattar sin egen förmåga. När jag säger, att Mycrofts begåvning vida överstiger min, så kan du därför vara fullt säker på, att vad jag säger är bokstavligen sant.»

»Är din bror yngre än du?»

»Han är sju år äldre.»

[ 41 ]»Hur kommer det sig, att han är alldeles okänd?»

»Å — han är mycket väl känd inom sin egen krets.»

»Var då?»

»I Diogenesklubben, till exempel.»

Jag hade aldrig hört talas om nämnda institution, och mitt ansikte måtte tydligt ha förrått denna brist i min uppfostran, ty Sherlock Holmes såg på sitt ur.

»Diogenesklubben är den underligaste, 'konstigaste' klubb i London, och Mycroft är en av dess 'konstigaste' medlemmar. Han är alltid i klubblokalen från en kvart på fem till tjugu minuter i åtta. Klockan är sex nu; vädret är vackert. Om det roar dig, ta vi oss en liten promenad, och sen skall jag göra dig bekant med två av vår huvudstads sevärdheter.»

Fem minuter senare voro vi på väg fram mot Regent Street.

»Du undrar», sade min vän, »varför Mycroft ej ställt sin stora observationsförmåga i detektiva polisens tjänst. Han är inte i stånd till dylikt arbete.»

»Men jag tyckte du sade — — —?»

»Att han var mig överlägsen i observationsförmåga och skicklighet att draga slutsatser, ja! Om en detektivs konst bestod uti att från sin plats i en länstol ge akt på och resonera om saker och ting, då skulle min bror vara den mest framstående kriminalagent som någonsin funnits till. Men han saknar både ambition och energi. Han skulle inte göra sig det minsta besvär för att verifiera sina egna slutsatser och låter hellre folk tro, att han haft orätt än han anstränger sig med att bevisa riktigheten av sina påståenden. Jag har mer än en gång tagit med mig ett problem till honom och fått en förklaring, som sedan visat sig vara fullt korrekt. Men han är ej i stånd att i praktiken utarbeta de fakta, som nödvändigt måste förefinnas, innan saken kan framläggas för en domare eller jury.»

»Det är således inte hans yrke?»

»Nej, visst inte. Vad som för mig är ett medel till livsuppehälle är hos honom bara en vurm, en mani. Han har en ovanlig fallenhet för siffror och reviderar räkenskaperna i ett par av regeringsdepartementen. Mycroft bor vid Pall Mall och går varje morgon runt hörnet till Whitehall och hem igen var kväll. Det är den enda motion han tar sig från årets början till dess slut, och man ser honom aldrig någonstädes annat än på Diogenesklubben, som är belägen mitt emot hans rum.»

»Jag har aldrig hört talas om den klubben.»

»Det är mycket troligt. Här i London finnas så många män, som dels av blyghet, dels av människoförakt helst vilja slippa umgänget med sina likar. De ha likväl ingen avsmak för bekväma länstolar och intressanta, dyrbara tidskrifter. Det är för att tillfredsställa sådana herrars smak, som Diogenesklubben blivit inrättad, och dess medlemmar bestå av de mest osällskapliga män, som finnas i London. Ingen får ta någon notis om de andra. Någon konversation får på inga villkor föras utom i mottagningsrummet; om någon tre gånger bryter mot denna regel, kan han uteslutas ur sällskapet. Min bror var en av dem, som stiftade klubben, och jag har ofta funnit atmosfären där mycket lugnande och rogivande.»

Under detta samspråk hade vi kommit fram till Pall Mall. Sherlock Holmes stannade utanför ett litet hus, beläget ej långt från Carltonklubben; han tillsade mig att ej tala, och steg in i hallen. Jag följde honom och uppfångade genom glasdörrarna en skymt av ett stort och luxuöst inrett rum, i vilket en massa herrar sutto var i sin lilla krok och läste tidningar. Sherlock Holmes förde mig in i ett mindre rum, som vette ut mot Pall Mall, gick sin väg och kom efter ett par minuter [ 42 ]tillbaka i sällskap med en herre, som jag genast såg ej kunde vara någon annan än hans bror.

Mycroft Holmes var betydligt längre och tjockare än Sherlock. Han var alldeles ovanligt korpulent, men trots sin fetma hade ansiktet bibehållit något av den skärpa i uttrycket, som var så karaktäristisk för hans bror. Hans ögon, som voro av en egendomlig ljusgrå färg, tycktes alltid äga den frånvarande, inåtvända blick, som jag märkt hos Sherlock endast när han till det yttersta ansträngde sin observationsförmåga.

»Det var roligt att träffa er, doktor Watson», sade han och räckte mig en stor, bred hand, som påminde om framfenan hos en säl. »Jag hör överallt talas om Sherlock, sedan ni blivit hans krönikeskrivare. A propos, Sherlock, jag trodde du skulle hälsat på mig förra veckan angående den där Manor House-affären. Jag gissade, att du tagit dig vatten över huvudet och behövde råd.»

»Nej», sade min vän småleende, »jag kunde reda mig själv.»

»Det var Adams, naturligtvis?»

»Ja, det var Adams.»

»Det var jag säker på ända från början.»

De bägge bröderna slogo sig ner vid det stora utbyggda fönstret.

»Detta är rätta stället för den, som vill studera sina medmänniskor», sade Mycroft. »Se, sådana utmärkta typer! Titta på de två karlarna, som komma gående därborta, till exempel!»

»Biljardmarkören och den andre, som går bredvid honom?»

»Ja, visst. Vad har du att säga om den senare?»

De två fotgängarna hade stannat mitt framför vårt fönster. Några små kritfläckar bredvid den enes västficka voro de enda tecken till biljardspel jag kunde upptäcka. Den andre var en liten mörklagd karl med hatten på nacken och en mängd paket under armen.

»En gammal soldat, ser jag», sade Sherlock.

»Och en, som nyss fått avsked», tillade hans bror.

»Har tjänat i Indien, märker jag.»

»Och har varit underofficer.»

»Artillerist, inbillar jag mig», sade Sherlock.

»Är änkling.»

»Men har ett barn.»

»Ett barn? Flere, ser du väl, min gosse lille.»

»Å, seså!» utbrast jag skrattande, »det här går litet för långt.»

»Det måtte väl inte vara svårt att se», svarade Holmes, »att en karl med sådan hållning, så befallande ansiktsuttryck och så solbränd hy är en underofficer, som nyss hemkommit från Indien.»

»Och att det ej är längesedan han lämnat tjänsten bevisas av det faktum, att han alltjämt begagnar 'krigsstövlar', som folket kallar dem», anmärkte Mycroft.

»Han går inte som en kavallerist, men han har burit sin huvudbonad på sned — hyn är betydligt ljusare på ena sidan av pannan än på den andra. Han är för tung för att vara sappör; alltså är han artillerist.»

»Och hans djupa sorgdräkt säger oss ju, att han förlorat någon, som stått honom mycket nära. Det faktum, att han varit ute och gjort uppköp, tyder på att han mist sin hustru. Han har köpt leksaker åt barn, ser ni väl; skramlan visar oss, att ett av dessa är mycket litet. Hustrun har troligen dött i barnsäng. Bilderboken, som han bär under armen, kommer mig att tro, att det även finns ett äldre barn.»

Jag började förstå, vad min vän menade, när han sade, att hans bror ägde ännu större observationsförmåga än han själv. Han såg på mig och smålog. Mycroft tog sig en pris ur en fin sköldpaddssnusdosa och [ 43 ]viftade med en stor, röd silkesnäsduk bort ett par snuskorn från sin rock.

»Hör på, Sherlock», sade han, »jag har någonting riktigt finfint åt dig — ett sådant där invecklat problem, som du tycker om att lösa. Jag har verkligen inte energi nog att ta itu med det på allvar; jag har funderat litet på det, och det gav mig stoff till några mycket intressanta spekulationer. Om det roar dig att höra de fakta, som — — —?»

»Min käre Mycroft, det skulle vara mig ett sant nöje.»

Mycroft Holmes skrev ett par rader på ett blad ur sin anteckningsbok, ringde och gav biljetten åt en uppassare.

»Jag har bett mr Melas komma hit», sade han. »Han bor i våningen över mig, och vi ha tillfälligtvis blivit bekanta med varandra; det var därför han i sin nöd vände sig till mig. Mr Melas är till börden grek och är utmärkt skicklig i språk. Han förtjänar sitt uppehälle dels som tolk vid domstolsförhandlingar, dels som 'guide' för de rika österländingar, som ta in på hotellen vid Northumberland Avenue. Jag tror, jag skall låta honom själv tala om sitt märkvärdiga äventyr.»

Några minuter senare slöt sig till vårt sällskap en liten, fetlagd man, vars bruna hy och kolsvarta hår förrådde hans sydländska ursprung, fastän han talade som en bildad engelsman. Han skakade ivrigt hand med Sherlock Holmes, och hans mörka ögon lyste av glädje, när han fick veta, att den store »specialisten» önskade höra hans historia.

»Jag tror inte, att polisen sätter tro till min utsago — det gör jag verkligen inte», sade han med klagande röst. »Bara därför, att ett sådant fall aldrig förr kommit till deras kännedom, anse de hela saken omöjlig. Men jag vet, att jag ej skall få ro i min själ förrän jag fått veta vad som blivit av den stackars mannen med alla häftplåstersremsorna i ansiktet.»

»Berätta, berätta!» sade Sherlock Holmes. »Jag är idel öra.»

»Vi ha onsdag i dag», sade mr Melas. »Det var alltså i måndags kväll — bara två dar sedan, förstår ni — som allt detta hände. Jag är tolk till yrket; min granne, mr Mycroft Holmes, har kanske redan sagt er det. Jag talar alla möjliga språk — eller åtminstone nästan alla — men som jag till börden är grek och bär ett grekiskt namn, har jag förnämligast med grekiska språket att skaffa. Sedan många år tillbaka är jag den mest anlitade grekiska tolken i London, och på de förnämsta hotellen känner man mycket väl till mig.

»Det händer ej sällan, att man skickar efter mig på högst ovanliga tider; ibland har en utländing råkat i svårigheter, en annan gång är det en sent anländ resande, som behöver min hjälp. Jag blev därför ej det minsta förvånad, när i måndags kväll en mr Latimer, en elegant klädd ung herre, kom upp till mig och bad mig följa med honom i en droska, som väntade utanför min port. En grekisk affärsvän hade kommit på besök till honom, sade han, och som denne ej talade annat språk än sitt modersmål, måste man betjäna sig av tolk. Han lät mig förstå, att han bodde i en annan stadsdel, i Kensington, och tycktes ha mycket bråttom, ty så snart vi kommit ner på gatan, sköt han in mig i droskan, som ögonblickligen satte sig i rörelse.

»Jag säger droska, men jag insåg snart, att det åkdon, i vilket jag befann mig, var en hyrvagn eller kanske till och med ett privat ekipage. Det var bra mycket rymligare än de vanliga usla heltäckarna i London, och stoppningen, som visserligen var en smula sliten, var av särdeles dyrbart material. Mr Latimer tog plats mitt emot mig, och vi foro förbi Charing Cross och [ 44 ]upp genom Shaftesbury Avenue. Vi hade vänt in på Oxford Street, när jag äntligen vågade göra den anmärkningen, att den gata, på vilken vi slagit in, just inte var någon genväg till Kensington; men orden fastnade nästan i halsen på mig, så besynnerligt bar sig min följeslagare åt.

»Först drog han ur ena vagnsfickan en med blykula försedd, förskräcklig påk och svängde den fram och tillbaka, liksom för att pröva dess tyngd och styrka. Sedan lade han den utan att säga ett ord på sätet bredvid sig. När han gjort detta, drog han upp vagnsfönstren på bägge sidor, och jag fann till min förvåning, att de voro överklistrade med papper, liksom för att hindra mig från att se ut.»

»'Ledsamt nog måste jag beröva er all utsikt, mr Melas', sade han. 'Faktum är, att jag ej önskar ni skall få reda på, varthän vi fara. Det kunde möjligen skaffa mig obehag, om det lyckades er finna vägen till det ställe, dit vi nu begiva oss.'

»Som ni lätt kan förstå blev jag utom mig av häpnad vid detta tilltal. Min följeslagare var en kraftigt byggd, bredaxlad ung man, och även frånsett det hemska vapnet, skulle jag alltid dragit kortaste strået i en kamp mot honom.

»'Det här är verkligen ett högst besynnerligt uppförande, mr Latimer', stammade jag. 'Ni vet väl, att ni begår en fullkomligt olaglig handling.'

»'Jag vet, att jag tar mig en stor frihet', svarade han, 'men ni skall ej bli lidande på affären. Emellertid vill jag så gott först som sist säga er, att om ni vid något tillfälle i kväll söker göra alarm eller företar er något mot min vilja, så kan det komma att stå er dyrt. Jag, ber er komma ihåg, att ingen vet, var ni är; såväl här i vagnen som hemma hos mig är ni obetingat i mitt våld.'

»Han talade lugnt, men likväl på ett sätt, som visade, att hotelsen var allvarligt menad. Jag satt alldeles tyst och bara undrade, av vilken orsak han så här rövat bort mig. Vad hans avsikt än måtte vara, insåg jag mer än väl, att motstånd tjänade till intet — jag kunde endast vänta och se, vad som skulle hända.

»I nära två timmar åkte vi omkring, utan att jag hade ringaste aning om, varthän vi foro. Emellanåt skvallrade vagnens våldsamma skakningar om illa stenlagda gator; ibland kändes det, som rullade vi över jämnaste asfalt; men med undantag av dessa små förändringar fanns det ingenting, som kunde hjälpa mig att ens gissa var vi befunno oss. Det över fönsterrutorna klistrade papperet var fullkomligt ogenomskinligt. Klockan var en kvart över sju, när vi lämnade Pall Mall, och mitt ur visade tio minuter i nio, när vagnen äntligen stannade. Min följeslagare släppte ner fönstret, och jag uppfångade en skymt av en låg, välvd portal, över vilken hängde en lykta. En dörr öppnades, och jag blev skyndsamt införd i huset; emellertid hade jag tyckt mig varsebliva trädgrupper och gräsplaner på ömse sidor om uppkörsvägen. Men om vi befunno oss i en inom stadens hank och stör belägen villa eller mitt ute på rama bondlandet, var mer än jag kunde säga.

»Den tämligen stora, med tavlor prydda hallen, upplystes av en enda lågt nedskruvad och med kulört kupa försedd gaslåga. I det dunkla ljusskenet såg jag, att den person, som öppnat för oss, var en liten ful, medelålders, kutryggad karl. När han vände sig mot oss, märkte jag att han bar glasögon.

»'Är detta mr Melas, Harold?' frågade han.

»'Ja.'

»'Bra, min vän, bra! Ni hyser väl ingen ovilja mot oss för vårt lilla tilltag, mr Melas? Vi kunde verkligen inte reda oss utan er. Om ni handlar ärligt och [ 45 ]redbart mot oss, skall ni ej ångra det, men spelar ni oss några spratt, så må Gud hjälpa er!'

»Han talade på ett avklippt, nervöst sätt och småskrattade litet emellan; hur det var, så ingav han mig mer fruktan än den andre.

»'Vad är det ni önskar jag skall göra?'

»'Bara ställa ett par frågor till en grekisk herre, som bor här, och sedan översätta hans svar för oss. Men säg inte ett enda ord mer än man ber er säga, eller' — och han skrattade nervöst — 'eller ock hade det varit bättre för er, om ni aldrig hade blivit född!'

»Under det han talade, öppnade han en dörr och förde mig in i ett som det tycktes elegant möblerat rum; även här var all den upplysning, som bestods, en lågt nedskruvad gaslåga.

»Rummet var stort, och den mjuka mattan, i vilken min fot formligen sjönk ner, förrådde, att det var utstyrt med komfort och lyx. Jag uppfångade här och var en skymt av sammetsklädda stolar, eldstaden var av vit marmor, och på ena sidan om densamma hängde något, som liknade en samling japanska vapen. Mitt under den tända gaslågan stod en stol, i vilken den äldre herrn anmodade mig att taga plats. Den yngre hade lämnat rummet, men kom snart in igen genom en annan dörr; vid handen ledde han en ung man, klädd i ett slags vid nattrock. När de kommit så långt fram, att jag i det svaga ljusskenet kunde urskilja denne tredje persons anletsdrag, fylldes min själ av fasa. Han var alldeles dödsblek och förskräckligt mager; hans utstående, brinnande ögon buro vittnesbörd om, att hans viljekraft och själsstyrka vida överträffade det motstånd, hans svaga fysik förmådde göra. Men vad som mer än alla tecken på kroppslig svaghet gjorde mig både häpen och förfärad, var den omständigheten, att hans ansikte på det mest groteska sätt var betäckt med häftplåstersremsor, av vilka ett brett stycke var fastklistrat över hans mun.

»'Har du tagit tavlan med dig, Harold?' frågade den äldre mannen, under det den sällsamme främlingen snarare föll ner än satte sig på en stol. 'Har du löst händerna på honom? Giv honom då griffeln. Ni skall ställa några frågor till honom, och han skall skriva sina svar på griffeltavlan. Fråga honom först, om han vill underteckna dokumenten.'

»Mannens ögon gnistrade.

»'Aldrig!' skrev han på grekiska.

»'På inga villkor?' frågade jag på vår tyranns befallning.

»'Endast om hon i min närvaro blir vigd av en grekisk präst, som jag personligen känner.'

»Den kutryggige lille karlen fnittrade på sitt försmädliga, nervösa sätt.

»'Ni vet, vad som väntar er?'

»'Jag frågar ej efter, vad som blir av mig.'

»På sådant sätt fortgick ännu en stund vår egendomliga konversation. Om och omigen måste jag fråga den stackars plågade mannen, om han ville ge med sig och underteckna papperen; varje gång fick jag samma förbittrade svar. Men snart flög en lysande ide genom mitt huvud. Jag tog mig för att lägga egna små meningar till varje fråga, helt oskyldiga och obetydliga i början, för att få klart för mig, om de andra kände till grekiska språket; men sedan, då jag insåg deras fullkomliga okunnighet i detsamma, spelade jag ett djärvare, farligare spel.

»Vår konversation lydde ungefär så här:

»'Ni kan ej vinna något genom er envishet. Vem är ni?"

»'Det bryr jag mig inte om. Jag är en främling i London.'

[ 46 ]»'Ni har er själv att tacka för ert öde. Hur länge har ni varit här?'

»'Må så vara. Tre veckor.'

»'Egendomen kommer aldrig att bli er. Vad är det som felas er?'

»'Den skall med all säkerhet icke falla i händerna på skurkar och ogärningsmän. Jag får ingen mat.'

»'Ni skall bli fri, om ni vill underteckna. Var ligger det här huset?'

»'Jag kommer aldrig att underteckna. Det vet jag inte.'

»'Ni gör henne ingen tjänst med ert nekande. Vad heter ni?'

»'Låt mig höra henne själv säga det. Kratides.'

»'Ni skall få träffa henne, om ni vill underteckna. Varifrån är ni?'

»'Då får jag aldrig återse henne. Från Athén.'

»Fem minuter till, mr Holmes, och jag skulle mitt för näsan på våra plågoandar ha lyckats få reda på hela historien. Men plötsligt öppnades dörren, och en kvinna steg in i rummet. Jag kunde i dunklet endast helt otydligt skönja henne; allt, vad jag uppfattade av henne var, att hon var lång och ståtlig med svart hår och klädd i en fladdrande, vit dräkt.

»'Harold', sade hon på bruten engelska, 'jag kunde inte stanna där längre. Det är så ödsligt och ledsamt däruppe med ingen annan — o, min Gud, det är Paul!'

»De sista orden uttalades på grekiska, och i samma ögonblick slet främlingen med en konvulsivisk rörelse häftplåstret från sina läppar, ropade 'Sophy ! Sophy !' och slöt kvinnan i sina armar. Deras ömsesidiga glädje över återseendet blev dock ej långvarig: den yngre mannen tog fatt i kvinnan och sköt henne före sig ut ur rummet, under det den äldre drog sitt utmärglade offer med sig genom den andra dörren. Ett ögonblick befann jag mig alldeles ensam och reste mig upp från min plats, i tanke att möjligen på något sätt komma under fund med till vad slags hus jag blivit förd. Lyckligsvis hade jag ej gjort något försök och väl var det; när jag såg mig omkring, märkte jag, att den äldre mannen stod i dörröppningen med blicken fäst på mig.

»'Det är bra, mr Melas', sade han. 'Ni ser, att vi invigt er i vårt förtroende — saken är en familjeangelägenhet. Vi skulle ej ha besvärat er, om det ej varit så, att en av våra vänner, som talar grekiska och som börjat underhandlingarna, varit tvungen att återvända till sitt hemland. Vi måste nödvändigt ha någon i hans ställe och fingo lyckligtvis höra talas om er stora språkskicklighet.'

»Jag bugade mig.

»'Här har ni fem sovereigns', sade han och närmade sig mig, 'jag hoppas, att ni är nöjd med den betalningen. Men kom ihåg', tillade han och knackade mig lätt med fingerspetsarna på bröstet, 'kom ihåg, att om ni för en enda mänsklig varelse — en enda mänsklig varelse, vem det än vara må — talar om vad ni i kväll sett, så må Gud allsmäktig se i nåd till er syndiga själ!'

»Jag kan ej beskriva för er den avsky och fasa, som denne lille fule, obetydlige man ingav mig. Skenet från gaslågan föll nu klart på honom, och jag kunde tydligt urskilja de spetsiga anletsdragen, den askgrå hyn, det tunna, illa vårdade skägget. Han hade för vana att skjuta fram ansiktet, när han talade; läpparna och ögonlocken darrade oupphörligt — det såg ut, som om han varit behäftad med danssjuka. Det egendomliga, ständigt återkommande skrattet tydde ock på tillvaron av någon nervsjukdom. Men den fasa och motvilja, han inspirerade, orsakades av hans ögon, [ 47 ]stålgrå, kallt glittrande ögon med djupast inne ett uttryck av hätsk, obeveklig grymhet.»

»'Vi ska' nog få reda på, om ni skvallrar ur skolan', sade han med ett hånleende; 'vi ha våra egna 'upplysningsbyråer'. Vagnen väntar nu på er, och min vän skall följa er ett stycke på väg.'

»Jag blev med rasande fart förd ut genom hallen och nästan inknuffad i åkdonet, men hann likväl se en skymt av trädgrupper och en stor trädgård. Mr Latimer var i hack och häl efter mig och satte sig utan att säga ett ord mitt emot mig. Under tystnad åkte vi, alltjämt med uppdragna vagnsfönster, en som det tycktes mig oändligt lång väg. Klockan var över tolv på natten, när vi äntligen stannade.

»'Var god stig ur här, mr Melas', sade min följeslagare. 'Det är ledsamt, att jag nödgas lämna er ensam så långt ifrån ert hem, men det finns intet annat alternativ. Ett försök att följa efter vagnen, skulle endast sluta olyckligt för er själv.'

»Under det han talade, öppnade han vagnsdörren, och knappt hade jag satt foten på marken, förrän kusken snärtade till hästarna och ekipaget rullade bort. Med högsta förvåning såg jag mig omkring; jag befann mig på någon slags hed eller allmänning, här och där betäckt med grupper av enbuskar och gultörne. I fjärran låg en rad små hus, i vilkas vindsfönster ett och annat ljus lyste. På andra sidan varseblev jag de röda signallyktorna på en järnvägsstation.

»Vagnen var längesedan ur sikte. Jag stod och undrade, var i all världen jag egentligen befann mig, då jag såg någon komma gående emot mig i mörkret. Det var en stationskarl.

»'Kan ni säga mig, vad det här är för ett ställe?' frågade jag.

»'Wandsworth Common', svarade han.

»'Går det något tåg härifrån in till sta'n?'

»'Om herrn går en mil eller så, kommer herrn till Clapham Junction och kan följa med sista tåget till Victoria.'

»Sådant var slutet på mitt äventyr, mr Holmes. Jag vet ej, vart jag blivit förd eller med vilka jag haft att göra — jag vet ingenting annat än precis det, som jag nu berättat er. Men jag är fullt övertygad om, att ett skurkstreck är i görningen, och jag skulle gärna vilja hjälpa den där stackars olycklige mannen, om jag på något sätt kunde. Jag talade redan följande morgon om händelsen för mr Mycroft Holmes och underrättade även polisen.»

En lång stunds tystnad följde på berättelsen om detta högst märkvärdiga äventyr. Slutligen vände sig Sherlock Holmes till sin bror.

»Några åtgärder?» frågade han.

Mycroft Holmes tog upp ett nummer av Daily News, som låg på bordet.

»En större belöning är utfäst åt den, som kan ge upplysningar om var en ung grek, vid namn Paul Kratides från Athen f. n. uppehåller sig; den saknade varken förstår eller talar engelska. En lika stor belöning erhåller en var, som lämnar upplysningar om en grekisk dam, vars dopnamn är Sophy. X. 2473.»

»Detta har stått i alla de dagliga tidningarna. Intet svar.»

»Har du vänt dig till grekiska legationen?»

»Jag har gjort förfrågningar; där visste de ingenting om nämnda personer.»

»Telegrafera till polischefen i Athen, då.»

»Sherlock har fått hela familjens energi och beslutsamhet på sin lott», sade Mycroft Holmes till mig.

[ 48 ]»Nå ja, du kan ju ta dig saken an, Sherlock. Låt mig få veta, om du lyckats uträtta något gott.»

»Ja, visst», svarade min vän, i det han steg upp. »Jag skall låta både dig och mr Melas få reda på resultatet av mina mått och steg. Under tiden, mr Melas, skulle jag i ert ställe vara noga på min vakt; de här annonserna säga dem ju tydligt, att ni förrått dem.»

På hemvägen stannade Holmes vid en telegrafstation och skickade av åtskilliga telegram.

»Du ser, Watson», sade han, »att vår kväll ingalunda varit förspilld. Några av mina mest intressanta 'fall' har jag fått genom min bror Mycroft. Det problem, som nyss blivit oss förelagt, tillåter ej mer än en lösning, men några av detaljerna höra i viss mån till de mindre banala.»

»Du hoppas således kunna lösa gåtan?»

»Det vore ju märkvärdigt om vi, som redan veta inte så litet om saken, ej skulle lyckas upptäcka resten. Du har väl själv bildat dig en teori, som förklarar fakta i den historia, vi nyss hört berättas.»

»Ja — men på ett dunkelt, svävande sätt.»

»Vad är din åsikt om saken, då? Låt höra!»

»För mig ligger det i öppen dag, att den grekiska flickan blivit bortförd av den unge engelsman, som kallar sig Harold Latimer.»

»Bortförd varifrån?»

»Från Athen, antagligen.»

Sherlock Holmes skakade på huvudet.

»Denne unge herre kunde ej tala ett enda ord grekiska; damen däremot talade engelska ganska bra. Härav följer, att hon vistats i England någon tid, och att han ej varit i Grekland.»

»Nå ja, vi kunna ju antaga, att hon kommit på besök till någon vän i England och att denne Harold övertalat henne att fly med honom.»

»Det är troligare.»

»Så kommer brodern — jag antar, att de båda utländingarna voro bror och syster — från Grekland, i akt och mening att ställa saken till rätta. Han är oförsiktig nog att ge sig i den unge mannens och hans medbrottslings våld. Dessa bemäktiga sig den värnlöse främlingen och begagna sig av tvångsåtgärder för att förmå honom att underteckna något slags dokument, som skulle göra dem till herrar över den unga flickans förmögenhet; brodern är nämligen antagligen systerns förmyndare. Han vägrar att skriva under. De måste ha en tolk, för att kunna föra underhandlingarna, och vända sig till mr Melas, efter att förut ha haft någon annan. Systern har ingen aning om sin brors ankomst till England; hon får av en ren tillfällighet reda därpå.»

»Bravo, Watson!» utbrast Holmes. »Jag tror, att du ej är långt ifrån sanningen. Du ser, att vi ha alla korten på hand; det enda vi behöva frukta är, att bovarna möjligen skola begå någon oförutsedd våldsgärning. Om de bara ge oss litet tid, så ha vi dem säkert fast.»

»Men hur skola vi kunna finna ut, var det där huset är beläget?»

»Ja, ser du, om vår gissning är rätt och om flickans namn är eller var Sophy Kratides, så böra vi ej ha minsta svårighet med att spåra henne. Det är också det medlet vi måste tillgripa, ty brodern är naturligtvis fullkomligt okänd. Klart är, att det är någon tid sedan denne Harold stiftade intim bekantskap med flickan — några veckor åtminstone — enär brodern i Grekland hade fått reda på deras förhållande och hunnit komma hit till London. Om de hela denna tid bott på samma ställe, är det troligt, att vi snart få svar på Mycrofts annons.»

[ 49 ]Under detta ivriga samspråk hade vi uppnått vårt hem vid Baker Street. Holmes gick först uppför trappan; när han öppnade dörren till vårt arbetsrum, undslapp honom ett litet utrop av förvåning. Jag tittade över hans axel och blev i min tur högst överraskad. Hans bror Mycroft satt helt lugnt i en länstol och rökte.

»Kom in, Sherlock! Stig på, doktor Watson!» sade han i förbindligaste ton, småleende åt den häpnad, som stod skriven på våra anleten. »Du väntade nog inte att få se mig utveckla så mycken energi, Sherlock? Men det här 'fallet' intresserar mig.»

»Hur kom du hit?»

»Jag åkte förbi er i en droska.»

»Har saken tagit någon ny vändning?»

»Jag har fått ett svar på min annons.»

»Aha!»

»Ja — det kom ett par minuter efter det ni gått er väg.»

»Och hur lyder det?»

Mycroft Holmes tog fram ett ark papper.

»Här har du det», sade han, »skrivet med en J-penna på vanligt brevpapper av en medelålders, något sjuklig man. Han säger:

»Som svar på er annons i dagens tidningar ber jag få underrätta er, att jag känner den unga damen i fråga mycket väl. Om ni vill hedra mig med ett besök, skall jag delgiva er hennes sorgliga historia. Hon bor för närvarande på 'The Myrtles', Beckenham. Med största högaktning
J. Davenport.»

»Karlens adress är Lover Brixton», sade Mycroft Holmes. »Tycker du inte, att vi genast borde åka dit, Sherlock, och låta honom berätta vad han vet?»

»Min käre Mycroft, broderns liv är av större värde än systerns historia. Jag anser, att vi böra fara till Scotland Yard, hämta inspektör Gregson och begiva oss direkt till Beckenham. Vi veta ju, att en man håller på att pinas till döds, och varje timme, ja, varje minut är av högsta vikt.»

»Är det inte "bäst att också ta mr Melas med», inföll jag; »vi komma kanske att behöva en tolk.»

»Det var en ypperlig ide!» sade Sherlock Holmes.

»Skicka pojken efter en täckvagn, så ge vi oss genast av.»

Under det han talade, öppnade han sin ena skrivbordslåda, och jag märkte, att han lät sin revolver glida ner i fickan.

»Ja», sade han som svar på min blick, »att döma av vad jag hört, ha vi med ett riktigt farligt förbrytarband att göra.»

Det var nästan mörkt, innan vi hunno fram till Pall Mall, där vi ringde på hos mr Melas. Han var ej hemma; han hade helt kort förut lämnat sin bostad i sällskap med en herre.

»Kan ni säga mig vart han gått?» frågade Mycroft Holmes.

»Nej, det kan jag inte», svarade kvinnan, som öppnat för oss. »Jag vet bara, att han och den främmande herrn åkte bort i en droska.»

»Sade den främmande herrn vad han hette?»

»Nej, det gjorde han inte.»

»Var det en lång, vacker, mörk herre?»

»Å, nej, visst inte. Det var en liten mager herre med glasögon; han var mycket vänlig och gladlynt — han skrattade mest hela tiden han talade.»

»Raska på!» utbrast Sherlock Holmes hastigt. »Det här börjar se allvarligt ut!» anmärkte han, när vi väl voro på väg till Scotland Yard. »De där uslingarna [ 50 ]ha fått fatt i Melas igen. Han äger just inte något större förråd av fysiskt mod — det märkte de nog härom natten. Den här skurken är i stånd att skrämma honom till vad som helst. Utan tvivel behövde de än en gång hans tjänst som tolk; men sedan de väl dragit nytta av honom, genera de sig kanske inte för att straffa honom för vad de anse som förräderi.»

Genom att ta ett tåg ner till Beckenham hoppades vi kunna hinna dit före eller åtminstone lika fort som vagnen. Men när vi kommo till Scotland Yard, åtgick det mer än en timme, innan vi fått tag på inspektör Gregson och uppfyllt alla de formaliteter, som berättigade oss att tränga in i en annans hem. Klockan var en kvart på tio, när vi nådde London Bridge, och halv elva, när vi stego ur på stationen i Beckenham. En halv mils åktur förde oss till »The Myrtles», ett stort, dystert hus, som var beläget ett stycke från landsvägen och omgavs av trädgård och park. Vi avskedade droskan och gingo till fots uppför den breda körvägen.

»Det är mörkt i alla fönster», anmärkte inspektören. »Huset tycks vara tomt.»

»Fåglarna ha övergivit sitt näste och flugit sin kos», sades Holmes.

»Hur vet ni det?»

»En med packsaker tungt lastad vagn har nyss kört härifrån.»

Inspektören skrattade.

»Nog såg jag i skenet från gatlyktan flere hjulspår, men de sade mig ingenting om några packsaker.»

»Ni kunde ha sett samma hjulspår gå i motsatt riktning. Men de, som gingo härifrån voro mycket djupare — så djupa, att vi med full visshet kunna påstå, att vagnen var ovanligt tungt lastad.»

»Ja — skarpsynt är ni, det måste man medge», sade inspektören och ryckte på axlarna. »Den här dörren blir inte lätt att storma. Vi ska' väl först se, om vi kunna få någon att höra oss.»

Han slog några kraftiga slag med portklappen och ringde länge och ihärdigt, men utan framgång. Holmes hade skilt sig från oss, men kom inom ett ögonblick tillbaka.

»Jag har öppnat ett fönster», sade han.

»Det är en Guds lycka, mr Holmes, att ni står på vår sida och inte arbetar emot oss; vad skulle vi stackars polismän då taga oss till», sade inspektören, när han varseblev, på vilket skickligt sätt min vän lyckats lyfta av fönsterkroken.

»Nåja, jag anser att vi under för handen varande omständigheter äro berättigade att stiga på utan särskild inbjudning.»

I tur och ordning förpassade vi oss in i ett stort rum, tydligen detsamma, som mr Melas beskrivit. Inspektören hade tänt sin lykta, och vid dess sken kunde vi se de bägge dörrana, gardinerna, lampan och den samling japanska vapen han lagt märke till. På bordet stodo två glas, en tom konjaksbutelj och diverse lämningar efter en måltid.

»Vad är detta?» frågade Holmes plötsligt.

Vi stodo stilla och lyssnade. Genom taket trängde låga, jämrande läten ner till oss. Holmes ilade mot dörren, ut i hallen och uppför trappan. Inspektören och jag rusade i hack och häl efter honom, under det hans bror Mycroft följde oss, så fort hans enorma kroppshydda tillät det.

Väl uppkomna i andra våningen, sågo vi framför oss tre dörrar; det var från den mellersta av dessa de olycksbådande ljuden hördes. Dörren var riglad, men nyckeln satt på yttersidan. Holmes låste hastigt upp och störtade in i rummet, men kom ögonblickligen tillbaka med handen för munnen.

[ 51 ]»Kolos!» sade han. »Låt vara så länge — det ger snart med sig.»

Vi tittade in och sågo, att det enda sken som upplyste rummet kom från en dunkel, blå flamma, vilken uppsteg ur en liten mitt på golvet placerad mässingstrefot, där en blek, svag, darrande ljuskrets bildats. Längst in i skuggan urskiljde vi tvenne gestalter, som sutto hopkrupna invid väggen. Genom den öppna dörren trängde förskräckliga, giftiga dunster, som kommo oss att hosta och kippa efter andan. Holmes gick ännu en trappa upp, hämtade frisk luft i sina lungor och rusade sedan åter in i rummet, där han slog upp ett fönster på vid gavel och slängde trefoten ner i trädgården.

»Om ett par minuter kunna vi gå in», flämtade han, när han kom ut till oss. »Vi måste ha tag i ett ljus. Jag tror inte, att det skall lyckas oss få eld på en tändsticka i den där atmosfären. Håll ljuset intill dörren, Mycroft, så ska' vi försöka få ut dem. Nu!»

Vi rusade in och släpade de stackars förgiftade männen ut på trappavsatsen. Bägge två voro fullkomligt medvetslösa med svartblå läppar, svullna ansikten och utstående, blodsprängda ögon. Deras anletsdrag voro så förvridna, att vi endast tack vare det svarta skägget och den lilla »satta» figuren lyckades känna igen den grekiske tolken, med vilken vi ett par timmar förut sammanträffat på Diogenes-klubben. Hans händer och fötter voro omlindade med starka rep, och över ena ögat bar han märke efter ett häftigt slag.

Den andre mannen, som också var fjättrad, var en ung karl, men liknade fullkomligt ett skelett; hans ansikte var på det mest groteska sätt överklistrat med en massa häftplåsterremsor. Han hade upphört att jämra sig, och en blick på honom sade mig, att åtminstone för honom vår hjälp kommit för sent. Mr Melas levde emellertid ännu, och inom mindre än en timme hade jag, tack vare flitigt användande av ammoniak och konjak, den tillfredsställelsen att se honom öppna sina ögon och den glädjen veta, att min hand dragit honom tillbaka från den mörka dal, dit alla stigar leda.

Den historia, han berättade oss, var helt enkel och gjorde ej annat än bestyrkte våra antaganden. När den gamle herrn kommit upp på hans rum, hade han genast tagit en revolver ur fickan och genom hotelser om ögonblicklig död förmått mr Melas att för andra gången följa med. Den lille nervöst fnittrande skurken hade utövat ett nästan hypnotisk inflytande på den stackars tolken; denne kunde ej tala om honom utan att blekna och darra. Han hade hastigt blivit förd till Beckenham och hade måst tjänstgöra som tolk vid en andra intervju, vida mer dramatisk än den första. De bägge engelsmännen hade hotat sin fånge med ögonblicklig död, om han ej genast uppfyllde deras begäran. Slutligen hade de, när de funno honom otillgänglig för såväl böner som hotelser, kastat honom ner i sin fängelsehåla igen. Sedan de därefter förebrått mr Melas hans förräderi, vilket de genom tidningsannonserna fått reda på, fällde de honom medels ett våldsamt slag av en käpp till marken; han hade förlorat medvetandet och vaknat till besinning först då han fann oss vid sin sida.

Sådant var den grekiske tolkens märkvärdiga äventyr, över vilket fullkomligt ljus ej ännu blivit spritt. Genom att sätta oss i förbindelse med den herre, som besvarat annonsen, fingo vi veta, att den olyckliga flickan tillhörde en rik och ansedd familj i Grekland och hade varit på besök hos vänner i England. Hos dessa hade hon gjort bekantskap med en ung man vid namn Harold Latimer, som tycktes ha vunnit ett [ 52 ]oerhört stort inflytande över henne och slutligen lyckats förmå henne att fly med honom. Hennes vänner, i hög grad sårade och förargade över det timade, nöjde sig med att underrätta hennes bror i Athen och tvådde sedan sina händer. När brodern kom till England var han nog oförsiktig att genast vända sig till Harold Latimer och hans medhjälpare, William Kemp, en man, vars förflutna liv var rikt på skändligheter av alla slag. Genom sin okunnighet i engelska språket råkade den unge främlingen fullständigt i de två skurkarnas våld ; de höllo honom fången och försökte genom grymhet och svält förmå honom att på dem överlåta såväl sin egen som sin systers förmögenhet. Systern hade ingen aning om, att han fanns i samma hus som hon; plåsterlapparna i hans ansikte voro avsedda att göra honom oigenkännlig, i händelse hon skulle få se en skymt av honom. Med sann kvinnlig instinkt hade hon emellertid genomskådat förklädnaden, när hon vid tolkens första besök hade varseblivit sin bror. Den stackars flickan var själv en fånge, ty i hela huset fanns ingen utom de bägge herrarna samt en man, som tjänstgjorde som kusk, och hans hustru. Båda dessa voro de sammansvurnas verktyg.

När de bägge skurkarna funno, att deras hemlighet var förrådd och att deras fånge ej lät sig tvingas, hade de tillika med den unga flickan i all hast lämnat den möblerade villa de hyrt, sedan de, som de trodde, tagit hämnd både på den man, som trotsat dem, och på den, som förrått dem.

Flere månader efteråt fingo vi från Buda-Pest ett högst intressant tidningsurklipp. I detsamma stod omtalat, att två engelsmän, stadda på resa tillsammans med en kvinna, fått ett tragiskt slut. Båda hade blivit nedstuckna. Ungerska polisen var av den åsikten, att de råkat i tvist och ömsesidigt tillfogat varandra dödliga sår. Holmes är, tror jag, av helt annan mening. Han anser, att man, om man kunde finna den grekiska flickan, med full säkerhet skulle få veta, huru och av vem det onda, som tillfogats henne och hennes bror, blivit hämnat.

[ 53 ]

DET STULNA DOKUMENTET

Tiden strax efter mitt giftermål är minnesvärd genom tre intressanta »fall», i vilka jag hade nöjet samarbeta med Sherlock Holmes och studera hans metoder. I mina anteckningar återfinnas dessa »äventyr» under titlarna Den andra fläcken, Det stulna dokumentet och Den uttröttade kaptenen. Emellertid rör sig den första av dessa händelser så uteslutande om saker av allra största vikt, och så många av rikets förnämsta familjer äro där inblandade, att man ej på många år kan våga offentliggöra berättelsen om densamma. Ingen av de »affärer», i vilka Sherlock Holmes tagit del, har likväl så klart och övertygande bevisat värdet av hans analyseringsmetoder och gjort så starkt intryck på dem, som voro invigda i saken. Jag har ännu kvar en nästan ordagrann redogörelse för den intervju, under vilken han framställde händelsernas gång och de med densamma förknippade verkliga fakta för monsieur Dubuque, medlem av detektiva poliskåren i Paris, och Fritz von Waldbaum, den kände »specialisten» från Danzig. Bägge dessa herrar hade nämligen förslösat tid och krafter på en hel del fullkomligt oväsentliga biomständigheter. Ett nytt sekel måste emellertid dagas, innan historien kan bringas till allmänhetens kännedom. Jag övergår därför till min berättelse nr 2; även den lovade en gång att få en viss politisk betydelse och utmärktes av flere omständigheter, som förlänade den en alldeles enastående karaktär.

Under min skoltid hade jag varit intimt bekant med en pojke vid namn Percy Phelps; vi voro ungefär lika gamla, fast han satt två klasser över mig. Han var mycket begåvad och fick i tur och ordning alla pris i skolan, tills slutligen ett stort stipendium satte honom i stånd att i Cambridge fortsätta sin lysande bana. Han tillhörde, minns jag, en gammal fin familj och hade en massa förnäma släktingar; till och med medan vi ännu voro helt små, visste vi, att den framstående statsmannen lord Holdhurst, en av det konservativa partiets ledare, var hans morbror. Dessa högförnäma släktförbindelser voro honom emellertid till ringa nytta i skolan; tvärtom roade vi oss ofta med att jaga honom kring lekplatsen och slå honom på benen med våra kricketklubbor eller »rackets». Men det var en annan sak, när han kom ut i stora världen. Jag hörde talas om, att hans egen skicklighet och hans släktingars inflytande förskaffat honom en god plats i utrikesdepartementet, och så glömde jag totalt bort honom, tills följande brev återkallade honom i mitt minne:

»Briarbrae, Woking.

Min käre Watson!
Utan tvivel kommer du ihåg 'Tadpole' Phelps, som var i femte klassen, när du satt i tredje. Möjligen har du också hört, att jag, tack vare min morbrors inflytande, fått en god anställning i utrikesdepartementet och att jag åtnjöt både anseende och förtroende, tills en förfärlig olycka helt hastigt tillintetgjorde min karriär.

Det tjänar ingenting till att i brev meddela dig alla enskildheterna i den förskräckliga händelsen. Om du samtycker till min begäran, skall jag naturligtvis [ 54 ]berätta dig alltsammans. Jag har just tillfrisknat från en häftig hjärnfeber, som i nio veckor hållit mig fängslad vid sängen, och är ännu långt ifrån stark. Tror du, att du skulle kunna övertala din gode vän, mr Sherlock Holmes, att följa med dig hit? Jag skulle gärna vilje höra hans åsikt om saken, fastän myndigheterna förklara, att ingenting mer kan göras. Försök att få honom med dig hit så snart som möjligt! Var minut förefaller mig som en timme under den här förskräcklig, oron och spänningen. Säg honom, att orsaken till att jag ej långt före detta sökt hans råd och hjälp ej är den, att jag ej uppskattade hans talanger, utan den, att jag allt sedan olyckan drabbade mig varit från förståndet. Nu är jag fullt redig igen, men vågar av fruktan för ett recidiv, ej anstränga mina tankar för mycket. Jag är ännu så svag, att jag, som du ser, ej kan skriva själv utan måste begagna mig av en sekreterare. Försök att få din vän med dig hit!
Din gamle vän och skolkamrat Percy Phelps»

Det fanns i detta brev något, som gjorde mig helt rörd; den gång på gång upprepade bönen om Sherlock Holmes' hjälp lät så ängslig och ömklig. Jag kände mig så gripen av medlidande, att jag skulle ha sökt efterkomma min stackars barndomsväns begäran, även om saken erbjudit stora svårigheter; men nu visste jag ju, att Holmes av kärlek till sin konst alltid var lika redebogen att lämna sin hjälp, som hans klienter ivriga att mottaga den. Min hustru hyste liksom jag den åsikten, att man utan en minuts uppskov borde framlägga saken för Holmes, och följaktligen befann jag mig en timme efter frukosten än en gång i mina gamla rum vid Baker Street.

I nattrock och tofflor satt Holmes vid sitt arbetsbord och sysslade ivrigt med kemiska undersökningar. En stor retort kokade i vild fart över en Bunsen-brännares blå flamma, och de distillerade dropparna kondenserades i ett tvålitermått. Min vän såg knappt upp, när jag kom in, och som jag förstod, att undersökningen var av vikt, slog jag mig ner i en länstol och väntade. Han tog med sitt droppglas litet av innehållet i ett par på bordet stående flaskor och gick slutligen med provröret och den däri befintliga lösningen fram till fönstret. I högra handen höll han en liten bit lakmuspapper.

»Du kommer just i avgörandets stund, Watson», sade han. »Om det här papperet bibehåller sin färg, är allt i sin ordning; blir det rött, gäller det en människas liv.» Han doppade pappersremsan i provröret, och den antog ögonblickligen en mörk, smutsigt röd färgton. »Jaha! Det tänkte jag just!» utbrast han. »Inom ett par minuter skall jag stå till ditt förfogande, Watson. Tobaken ligger i den ena av de turkiska tofflorna därborta.»

Han tog en penna och skrev ut åtskilliga telegram, som han gav betjäntpojken. Sedan kastade han sig ner i länstolen mitt emot mig och drog upp benen så högt, att han kunde knäppa händerna om knäna.

»Ett helt vanligt litet mord», sade han. »Jag hoppas du har något bättre att bjuda på. Du är brottets stormfågel, Watson. Vad är det fråga om?»

Jag räckte honom brevet, som han med den allra största uppmärksamhet studerade.

»Det säger oss just inte särdeles mycket», anmärkte han.

»Egentligen ingenting alls.»

»Och likväl är stilen ganska intressant.»

»Men den är inte hans, som du vet.»

»Mycket sant. Det är en kvinna, som skrivit brevet.»

[ 55 ]»Å, visst inte! Det är en karl!» utbrast jag.

»Nej, min vän, det är en kvinna, som gjort det, och därtill en kvinna med stark, egenartad karaktär. Och ser du, undersökningen blir betydligt lättare därigenom att vi redan från början fått reda på, att vår klient står i nära förbindelse med någon, som äger en exceptionell, antingen god eller dålig, natur. Mitt intresse för den här affären är redan väckt. Om du är färdig, ge vi oss genast i väg till Woking och till den unge diplomat, som tycks befinna sig i så svårt bryderi. Det skall bli särskilt roligt att få se den dam, som tjänstgör som hans sekreterare.»

Vi hunno ner till Waterloo i tid för sista morgontåget, och inom mindre än en timme befunno vi oss bland Wokings granskogar och ljunghedar. Briarbrae visade sig vara en stor villa, belägen ej långt från stationen och omgiven av park och trädgård. Vi lämnade våra visitkort och fördes in i en elegant möblerad salong; efter ett par minuter inträdde en något korpulent herre, som med största hjärtlighet bad oss vara välkomna. Han var kanske närmare fyrtio än trettio år, men hans kinder voro så rosiga och hans ögon så klara och glittrande, att han gjorde intryck av att vara en välfödd, okynnig skolpojke.

»Jag är så glad över, att ni kommit», sade han och skakade kraftigt hand med oss.

»Percy har hela morgonen frågat efter er. Ack ja, stackars gosse, han griper efter även det minsta halmstrå. Hans föräldrar ha bett mig ta emot er; varje häntydan på saken är ytterst pinsam för dem.»

»Vi veta ju ej än, vad frågan gäller», sade Holmes. »Jag ser emellertid, att ni ej tillhör familjen.»

Den gladlynte lille herrn såg först helt förvånad ut; sedan började han skratta.

»Jaså, ni märkte genast monogrammet 'J. H.' på min medaljong», sade han. »Ett ögonblick inbillade jag mig, att ni förstod er på trollkonster. Jag heter Joseph Harrison, men eftersom Percy skall gifta sig med min syster Annie, så blir jag åtminstone släkt till släkten. Ni kommer att finna min syster i Percys rum, ty hon har nu i fulla två månader skött honom både dag och natt. Det är kanske bäst, att vi genast gå in till honom — jag vet, hur otålig han är.»

Det rum, i vilket vi nu infördes, var beläget i samma våning som salongen; det var möblerat dels som arbetsrum, dels som sängkammare och pryddes av en massa väl arrangerade blommor. En mycket blek och mager ung man låg på en soffa nära det öppna fönstret, genom vilket den balsamiska sommarluften och trädgårdens ljuva dofter inströmmade. Bredvid den sjuke satt en kvinna, som vid vårt inträde reste sig upp.

»Skall jag gå min väg, Percy?» frågade hon. Den unge mannen grep hennes hand och höll henne kvar.

»Välkommen, Watson! Hur står det till med dig?» sade han hjärtligt. »Jag skulle aldrig ha känt igen dig med de där stora mustascherna, och du å din sida har kanske lika svårt att säga, vem jag är. Den herre, du har i sällskap, är väl din ryktbare vän, mr Sherlock Holmes?»

Sedan jag med ett par ord presenterat de båda herrarna för varandra, slogo Holmes och jag oss ner. Den korpulente unge mannen hade lämnat rummet, men hans syster satt kvar med sin hand vilande i den sjukes. Hon såg utomordentligt bra ut; kanske var hon i mångas tycke väl liten och »satt», men hon hade den härligaste varma, bruna hy, stora, mörka, sydländska ögon och en rikedom av korpsvart hår. [ 56 ]Hennes granna färger kommo den unge mannens bleka anlete att se ännu magrare och sjukare ut.

»Jag skall ej ta för mycket av er dyrbara tid i anspråk», sade vår klient och satte sig upp i soffan; »jag skall utan vidare tal och förberedelser genast ge mig in på själva ämnet. Jag var en lycklig och framgångsrik man, mr Holmes, och stod just i begrepp att gifta mig, då en alldeles oförutsedd, förfärlig olycka gjorde slut på mina lysande framtidsutsikter.

»Genom Watson vet ni kanske redan, att jag var anställd i utrikesdepartementet; tack vare min morbrors, lord Holdhursts, inflytande, vann jag hastigt befordran och fick snart en ganska ansvarsfull post. När min morbror blev utrikesminister — och han är det, som ni vet, ännu — gav han mig flera förtroendeuppdrag, och enär jag alltid lyckades utföra dem till hans belåtenhet, fattade han snart lit till min takt och skicklighet.

»För omkring tio veckor sedan — för att vara fullt korrekt var det den 23:dje maj — kallade han in mig i sitt privata arbetsrum, och sedan han i varma ordalag berömt det arbete jag dittills utfört, sade han mig, att han hade ett nytt förtroendeuppdrag åt mig.

»Detta», sade han och tog en stor grå pappersrulle ur sitt skrivbord, »är originalet till den hemliga traktat mellan England och Italien, om vilken till min stora förargelse rykten redan cirkulerat i pressen. Det är av allra största vikt, att ingenting mer kommer i dagen. Franska eller ryska kabinetten skulle ge till nästan hur mycket som helst, om de kunde få reda på innehållet i dessa dokument. Jag skulle ej lämna papperen ifrån mig, om det ej vore så, att vi nödvändigt måste ha en kopia av dem. Har du ett skrivbord i ditt arbetsrum?'

»'Ja, det har jag.'

»'Tag då traktaten och läs in den. Jag skall ställa om, att du stannar kvar, när de andra gå hem, så att du i lugn och ro kan kopiera dokumenten utan fruktan för spioneri. När du slutat ditt arbete, så lås in både originalet och kopian i ditt skrivbord, och giv dem i morgon till mig personligen.'

»Jag tog papperen och — — —»

»Ursäkta mig ett ögonblick», avbröt Holmes; »var ni ensam med ministern under hela denna konversation?»

»Alldeles ensam.»

»I ett stort rum.»

»Trettio fot i fyrkant.»

»Stod ni mitt i rummet?»

»Ja, ungefär.»

»Och talade ni med låg röst?»

»Min morbror talar alltid ovanligt lågt. Jag själv yttrade knappt ett enda ord.»

»Tack», sade Holmes och slöt ögonen; »var så god och fortsätt!»

»Jag gjorde precis som ministern befallt och väntade, tills alla mina kamrater avlägsnat sig. En av dessa, Charles Gorot, som sitter i samma rum som jag, hade ett arbete att avsluta, så att jag lät honom sitta där och gick ut och åt middag. När jag kom tillbaka, var han gången. Jag ville gärna sluta mitt arbete så snart som möjligt, ty jag visste, att Joseph — den mr Harrison, vars bekantskap ni nyss gjort — var i staden och skulle resa ner till Woking med elvatåget; dessförinnan ville jag tala med honom.

»När jag läste igenom traktaten, fann jag, att min morbror på intet sätt överdrivit: de däri behandlade frågorna voro av utomordentligt stor vikt. Utan att ingå i några detaljer, vill jag säga er, att den klargjorde Storbritanniens ställning gent emot Trippelalliansen och antydde den riktning, i vilken detta lands [ 57 ]politik skulle gå, om det visade sig, att franska Medelhavsflottan toge herraväldet över den italienska. De frågor, som berördes, stodo uteslutande i samband med flottan. På sista sidan funnos höga vederbörandes underskrifter. Sedan jag helt hastigt läst igenom dokumentet, slog jag mig ner vid mitt arbetsbord för att utföra den begärda kopian.

»De vidlyftiga handlingarna voro avfattade på franska och uppdelade i tjugusex särskilda artiklar eller paragrafer. Jag skrev så fort och så flitigt jag kunde, men när klockan slog nio, hade jag ej hunnit med mer än nio artiklar, och jag uppgav allt hopp om att i tid komma ner till elvatåget. Jag kände mig slö och sömnig; dagens ihållande, ansträngande arbete och en stark middag förfelade ej sin verkan. En kopp kaffe skulle uppliva mina domnade livsandar. En vaktmästare tillbringar hela natten i ett litet invid trappan beläget portvaktsrum och brukar på sin spritlampa koka kaffe åt de ämbetsmän, som arbeta på övertid. Jag ringde följaktligen på honom.

»Till min förvåning var det ett fruntimmer, som hörsammade kallelsen, en storväxt, ful gammal kvinna, insvept i ett stort förkläde. Hon sade, att hon var vaktmästarens hustru, och tillade, att hon brukade göra rent och skura i lokalerna; jag gav henne alltså befallning att skaffa mig en kopp kaffe.

»Sedan jag kopierat ytterligare två av artiklarna, kände jag mig sömnigare än någonsin förut i mitt liv, varför jag steg upp och började gå fram och åter i rummet. Kaffet hade ännu ej blivit inburet, och undrande över orsaken till dröjsmålet, öppnade jag dörren och gick ut i korridoren för att höra efter. Den enda utgången från det rum, i vilket jag plägar arbeta, är en smal, rak, illa upplyst passage, som leder fram till en i krok gående trappa, nedanför vilken det lilla portvaktarrummet är beläget. Halvvägs ner för trappan finns en smal avsats, på vilken en andra passage utmynnar. Denna passage eller gång förer medels en liten trappa ner till en sidodörr, som begagnas av tjänare och leverantörer och även ibland som genväg av ämbetsmännen, när de komma från Charles Street.»

»Här har ni en liten planritning av trappor och korridorer.»

»Tack», sade Holmes; »jag har fullkomligt förstått er särdeles klara och noggranna redogörelse.»

»Det är också av största vikt, att ni skulle få en tydlig framställning av saken. Jag gick således nedför trappan och in i hallen, där jag fann vaktmästaren försjunken i djup sömn, under det kitteln kokade på spritlampan så häftigt, att vattnet sprutade långt ut på golvet. Jag hade just sträckt ut handen i avsikt att ge karlen, som alltjämt sov, en duktig skakning i armen, då en klocka över hans huvud började ringa och väckte honom.

»'Å — mr Phelps!' sade han och såg häpen och förvirrad på mig.

»'Jag kom ner för att se efter, om kaffet var färdigt.'

»'Kitteln var påsatt, men jag måtte väl ha fallit i sömn.'

»Han stirrade först på mig och sedan på ringklockan, under det ett uttryck av högsta förvåning spred sig över hans ansikte.

»'Om ni var här, mr Phelps, vem var det då, som ringde?' frågade han.

»'Ringde!' upprepade jag. 'Vart går den här ringledningen?'

»'Till det rum, där ni brukar sitta och arbeta.'

»Blodet stelnade i mina ådror. Det fanns således någon i mitt rum, och de viktiga dokumenten lågo framme på bordet. Jag sprang med ursinnig fart [ 58 ]uppför trappan och fram genom korridoren. Där var ingen människa att skåda, mr Holmes. Inne i rummet fanns heller ingen levande varelse. Allt var i samma skick, som jag några minuter förut lämnat det, med undantag av att de åt mig anförtrodda dyrbara papperen försvunnit från mitt skrivbord. Kopian låg kvar, men originalet var borta.»

Holmes rätade upp sin hopsjunkna gestalt och gnuggade belåtet händerna. Jag märkte, att problemet var riktigt i hans smak.

»Och vad tog ni er då till?» mumlade han.

»Jag insåg ögonblickligen, att tjuven måste ha kommit uppför trappan vid sidodörren. Om han gått upp den andra vägen, skulle jag naturligtvis ha mött honom.»

»Är ni fullt säker på, att han ej kunde ha hållit sig dold i rummet eller i korridoren? Ni har ju sagt mig att denna var mycket illa upplyst?»

»Det är alldeles omöjligt. Inte en råtta skulle kunna gömma sig i rummet, långt mindre i korridoren. Något gömställe finns där ej.»

»Tack. Var nu så god och fortsätt!»

»Vaktmästaren, som av mitt bleka, oroliga ansikte gissat sig till, att något var på tok, hade följt mig uppför trappan. Nu rusade vi bägge två längs korridoren och nedför de få branta trappsteg, som leda till Charles Street. Porten var stängd men ej riglad. Vi kastade upp den på, vid gavel och störtade ut på gatan. Jag kommer tydligt ihåg, att jag i samma ögonblick hörde tre slag ljuda från en närbelägen kyrkklocka; det var tre kvart på tio.»

»Det där är bäst att komma ihåg — det kan visa sig ha stor betydelse», sade Holmes och gjorde en anteckning på sin manschett.

»Natten var ovanligt mörk, och det regnade tätt och ihållande. På Charles Street fanns ingen människa; däremot rådde mycket liv och rörelse i Whitehall och längre bort. Barhuvade som vi voro, ilade vi, så fort benen ville bära oss, längs trottoaren och påträffade äntligen en poliskonstapel.

»'Ett rån har blivit begånget', flämtade jag. 'Någon har stulit ett oerhört viktigt dokument ur utrikesministeriet. Har någon gått här förbi?'

»'Jag har stått här en hel kvart', svarade konstapeln, 'och under den tiden har bara en person gått den här vägen fram — ett långt, grovlemmat fruntimmer, klädd i en yllesjal.'

»'Å — det var min hustru', sade vaktmästaren. 'Har ni inte sett någon annan?'

»'Nej — inte en levande varelse mer.'

»'Då måste karlen ha gått andra vägen', utbrast vaktmästaren och drog mig i armen.

»Men jag anade oråd; hans försök att draga mig med sig bort ökade mina misstankar.

»'Vilken väg gick det där fruntimret?' frågade jag ivrigt.

»'Det vet jag verkligen inte. Jag såg henne gå förbi, men hade ju ingen särskild orsak att närmare ge akt på henne. Hon tycktes emellertid ha bråttom.'

»'Hur länge sedan var det?'

»'Å — bara ett par minuter sedan.'

»'Kan det ha varit inom de sista fem minuterna?'

»'Ja, längre se'n är det nog inte.'

»'Här står ni bara och förslösar tiden, mr Phelps, och varje sekund är ju dyrbar!' utbrast vaktmästaren. »'Ni kan tro mig, när jag säger, att min gamla hustru ingenting haft att göra med saken. Kom nu med till andra ändan av gatan! Jaså, ni vill inte? Ja, då går jag väl ensam!'

[ 59 ]»Han skyndade bort med stora steg. Men jag sprang efter honom och grep honom i armen.

»'Var bor ni?' frågade jag.

»I nr 16, Ivy Lane, Brixton', svarade han. 'Låt nu bara inte locka er in på falskt spår, mr Phelps. Kom med till andra hörnet, och låt oss se, om vi kunna få reda på någonting där!'

»Jag förlorade ju ingenting på att följa hans råd. I sällskap med poliskonstapeln skyndade vi fram till motsatta hörnet, men gatan var full av åkande och gående, alla ivriga att skaffa sig tak över huvudet i sådant ruskigt väder. Där fanns ingen, som kunde säga oss, vem som gått förbi.

»Vi gingo tillbaka till ämbetslokalen och letade i trappor och korridorer, men naturligtvis utan resultat. Den smala gång, som leder till mitt arbetsrum, är belagd med ett slags ljus linoleum, som tydligt låter alla spår synas. Vi undersökte den mycket noga, men funno ej det minsta märke efter några fötter.»

»Hade det inte regnat hela kvällen?»

»Jo, sedan klockan sju ungefär.»

»Hur kom det sig då, att kvinnan, som vid niotiden kom in i rummet, ej gjorde några spår med sina smutsiga skor?»

»Det var roligt, att ni tog upp den frågan. Själv gjorde jag genast samma anmärkning. Städerskor och skurgummor bruka ta av sina skodon i vaktmästarens rum och sätta på sig filttofflor.»

»Ja, då är den saken klar. Det fanns således inga spår, fast det var vått och slaskigt ute? Vad gjorde ni sedan?»

»Vi undersökte också rummet. Någon lönndörr finns ej, och fönstren ligga minst trettio fot från marken ; de voro bägge två stängda på innersidan. Mattan hindrar varje möjlighet att begagna sig av en fallucka, och taket är av det vanliga vitrappade slaget. Jag vill våga livet på, att den, som stal mina papper, ej hade kommit in på annat sätt än genom dörren.»

»Och kakelugnen då?»

»Det finns varken kakelugn eller öppen spis i rummet, bara en liten kamin. Ringledningen befinner sig alldeles till höger om mitt skrivbord. Vem det nu var som ringde, så måste han eller hon ha gått rakt fram till min plats för att kunna göra det. Men varför skulle en inbrottstjuv själv göra alarm? Det är en fullkomlig ogenomtränglig hemlighet.»

»Ja, nog var det litet ovanligt, alltid. Vad tog ni er sedan för? Ni undersökte rummet, antar jag, för att se, om inkräktaren lämnat några spår efter sig — en cigarr, en handske, en hårnål eller någon annan småsak?»

»Där fanns alls ingenting i den vägen.»

»Ingen lukt?»

»Det tänkte vi aldrig på.»

»Litet tobakslukt skulle ha varit ovärderlig för oss i våra efterspaningar.»

»Jag röker inte själv, och därför skulle jag med all säkerhet ha märkt även en aldrig så svag lukt av tobak. Vi kunde ej upptäcka den allra minsta tillstymmelse till ledtråd. Det enda påtagliga faktum var, att vaktmästarens hustru, mrs Tangey, i största hast begivit sig hem. Hennes man hade ingen annan förklaring att ge oss, än att hon alltid vid den tiden brukade sluta sitt arbete och lämna lokalen. Poliskonstapeln och jag kommo överens om, att det nog var bäst arrestera kvinnan, innan hon hunnit göra sig av med papperen, naturligtvis under förutsättning att hon hade dem.»

»Scotland Yard hade emellertid blivit underrättad om det skedda, och mr Forbes, den skicklige detektiven, [ 60 ]kom genast och tog med största energi saken om hand. Vi kastade oss i en droska, och inom en halvtimme voro vi i vaktmästarens hem. En ung flicka, som visade sig vara mrs Tangeys äldsta dotter, öppnade för oss. Hennes mor hade ej ännu kommit hem, sade hon, i det hon bad oss stiga in i deras vardagsrum och vänta.

»Ungefär tio minuter senare knackade det på dörren, och nu begingo vi det enda misstag av betydenhet, jag kan påminna mig. I stället för att själva öppna dörren, läto vi flickan göra det. Vi hörde henne säga: 'Mamma, det sitter två herrar därinne och väntar på dig', och ögonblickligen förnummo vi ljudet av snabba fotsteg, som skyndade bort mot köksingången. Forbes ryckte upp dörren, och vi sprungo fram till köket, men kvinnan hade hunnit ditin före oss. Hon betraktade oss med trotsiga, utmanande blickar; så kände hon plötsligt igen mig, och ett uttryck av den högsta förvåning spred sig över hennes ansikte.

»'Vad ser jag?' utbrast hon. 'Det är ju mr Phelps!'

»'Ja, vem trodde ni väl det var, när ni sprang er väg för oss?' frågade Forbes.

»'Jag trodde det var några inkasserare', sade hon, 'Vi ha haft litet bråk med en handelsman.'

»'Så lätt slipper ni inte undan', sade Forbes. 'Vi ha alla skäl att tro, att ni i utrikesministeriet tagit några mycket viktiga papper och att ni sprang in hit för att gömma dem. Ni måste följa med oss till Scotland Yard för att visiteras.'

»Det hjälpte ej, att hon protesterade och bedyrade sin oskuld. En täckvagn anskaffades, och alla tre åkte vi till Scotland Yard. Men först hade vi undersökt köket och särskilt spisen för att se, om hon kanske förstört papperen under de sekunder, hon varit ensam. Vi funno emellertid varken falaska eller pappersbitar. När vi kommo fram till vår bestämmelseort, blev hon genast överlämnad åt en kvinnlig detektiv. Med hjärtat i halsgropen satt jag och väntade, tills denna kom och avlade sin redogörelse: några papper hade hon ej funnit.

»Då kom jag för första gången till riktigt klart medvetande om min förskräckliga belägenhet. Hittills hade jag varit i verksamhet, och tanken får ej fullt spelrum, när man har många saker för händer. Jag hade varit säker på att genast få tillbaka det viktiga dokumentet och hade ej vågat tänka mig, vad följden skulle bli, om detta ej lyckades. Men nu fanns ingenting mer att göra, och jag hade tid att inse sakens läge. Jag ryste, när jag började rätt fatta min ställning. Watson kan säga er, att jag som pojke var ytterst känslig och nervös. Det ligger i min natur att ta allting tungt. Jag tänkte på min morbror och hans kolleger i ministären, på den skam och vanheder jag bragt över dem, över mig själv och alla, som stodo mig nära. Vad gjorde väl det, om jag kunde anses vara offer för en högst egendomlig, olycklig tillfällighet? När politiska intressen stå på spel, har man ej överseende med tillfälligheter eller olyckshändelser av vad slag det vara må. Jag var ruinerad — hjälplöst, hopplöst ruinerad. Jag vet inte riktigt, vad jag tog mig till; jag antar, att jag ställde till ett fasligt uppträde. Jag har en dunkel hågkomst av en massa tjänstemän, som omgåvo mig och försökte lugna mig. En av dem åkte med mig till Waterloostationen och ställde om, att jag kom på rätt tåg till Woking. Antagligen hade han följt mig ända hem, om ej doktor Ferrier, en av våra grannar, rest med samma tåg. Doktorn lovade att se efter mig, och väl var det, ty inne på stationen fick jag en nervattack, och innan jag uppnått mitt hem var jag en rasande, våldsam dåre.

»Ni kan ju lätt föreställa er de minas förskräckelse [ 61 ]och sorg, när de vid doktorns ringning rusade upp upp sina sängar och funno mig i en dylik belägenhet. Stackars Annie och min mor blevo alldeles förkrossade Doktor Ferrier hade av detektiven fått höra nog för att kunna ge dem en idé om vad som hänt, och han berättelse gjorde inte saken bättre. Alla insågo, att jag hade en svår sjukdom i faggorna; stackars Joseph jagades ut ur sin trevliga sängkammare, som blev an ordnad som sjukrum åt mig. Här har jag nu legat nio veckor, mr Holmes, omedveten om vad som försiggått omkring mig och yrande i häftig hjärnfeber. Jag har uteslutande miss Harrisons och doktorns trogna omsorgsfulla vård att tacka för livet. Miss Harrison har skött mig om dagen och hela natten har en sjuksköterska vakat över mig, ty i min yrsel var jag i stånd att begå vilken ogärning som helst. Långsamt återfick jag medvetande och förnuft, men det är först de sista tre dagarna, som mitt minne vänt tillbaka. Emellanåt önskar jag, att det ej hade gjort det. Jag telegraferade, så snart doktorn det medgav, till mr Forbes, som har saken om hand. Han kom hit och försäkrade mig, att man trots alla ansträngningar ej lyckats finna någon ledtråd. Vaktmästaren och hans hustru ha underkastats de mest noggranna förhör, men utan resultat. Polisens misstankar vändes då mot unge Gorot, den av mina kamrater, som ni minns stannat; kvar i mitt rum efter stängningstid. Denna omständighet och hans franska namn var det enda, som kunde ge anledning till misstankar; men jag började ju ej mitt arbete, förrän han redan gått sin väg; hans familj härstammar från hugenotterna, men är lika engelsk till lynne och tänkesätt som ni och jag. Det fanns ej minsta skäl till ens den svagaste misstanke, och så fick saken förfalla. Jag vänder mig nu till er, mr Holmes; ni är mitt enda hopp. Om ni misslyckas, äro såväl min heder som min ställning för alltid förverkade.»

Den sjuke sjönk tillbaka mot kuddarna, alldeles utmattad av sin långa berättelse; hans sköterska reste sig och gav honom någon slags stimulerande medicin. Holmes satt tyst med bakåtlutat huvud och slutna ögon i en ställning, som kunde förefalla en med honom obekant person i hög grad vårdslös och likgiltig, men som jag visste hos honom beteckna det mest intensiva tankearbete.

»Er redogörelse har varit så tydlig och utförlig», sade han slutligen, »att det ej återstår mig många frågor att göra. Emellertid finns det en, som är av stor betydelse. Talade ni om för någon, att ni fått detta viktiga arbete i uppdrag?» »Nej — jag nämnde det ej för någon människa.»

»Ej ens för miss Harrison?»

»Nej. Jag hade ej varit här i Woking mellan den stund, då jag fick uppdraget, och den, då jag började uföra detsamma.»

»Och hade ingen av er familj händelsevis besökt er?»

»Nej.»

»Kände någon av dem vägen i lokalen?»

»Å — ja visst; de hade allesammans varit där och besett den.»

»Men om ni inte sade ett enda ord till någon om traktaten, så äro ju dessa frågor fullkomligt överflödiga.»

»Jag hade ej talat med någon om saken.»

»Känner ni något vidare till den där vaktmästaren?»

»Ingenting annat än att han är en gammal soldat.»

»Från vilket regemente?»

»Coldstream Guards, tror jag mig ha hört.»

»Tack. Jag kan nog få fler detaljer genom Forbes. Den officiella poliskåren är beundransvärd, när det [ 62 ]gäller att skaffa fakta, fastän den ej alltid förstår att använda dem. Så förtjusande en ros ändå är!»

Holmes steg upp från sin plats, gick förbi den sjukes vilsoffa och fram till det öppna fönstret; här höll han mot solen en härlig mossros och betraktade med hänförelse den vackra föreningen av rött och grönt Denna fas i hans karaktär var alldeles ny för mig, aldrig förr hade jag sett honom visa intresse för något naturföremål.

»Det finns ingenting, för vilket konsten att dra slutledningar är så nödvändig, som för religionen», sade han och stödde ryggen mot fönsterposten. »Denna kan av en skarpsinnig logiker byggas upp till ett fullt vetenskapligt system. Vår fastaste övertygelse om Försynens godhet tycks mig vila på de späda blommorna Allt annat — vår begåvning, våra begär, våra födoämnen — äro nödvändiga för vår tillvaro. Men denna ros är en ren skänk. Dess doft och dess färg tjäna till att försköna vårt liv — de äro ej ett oundgängligt villkor för detsamma. Det är endast godheten, som utdelar skänker och extra förmåner, och därför säger jag än en gång, att blommorna äro ett kraftigt stöd för vårt hopp.»

Under denna lilla demonstration hade Percy Phelps och hans vårdarinna ihållande haft sina blickar fästade på Holmes. I deras ansikten lästes en oerhörd förvåning och en ej ringa grad av missräkning. Med mossrosen i hand stod Holmes alltjämt försjunken i djupa drömmar. Efter några minuter bröt den unga damen tystnaden.

»Ser ni någon utväg till att kunna reda ut hemligheten, mr Holmes?» frågade hon med en viss kärvhet i rösten.

»Å — hemligheten!» svarade han, i det han ryckte till och återkom till verkligheten. »Nå ja, det skulle ju vara dumt att förneka, att det här fallet är ovanligt svårutrett och invecklat; men jag lovar er att ta saken om hand och låta er veta, så snart jag fått tag på några fakta av vikt.»

»Ni har således en ledtråd?»

»Jag har redan sju stycken, men måste naturligtvis pröva dem, innan jag kan säga, om de duga till något.»

»Misstänker ni någon?»

»Jag misstänker mig själv — — —»

»Vad menar ni?»

»Jag misstänker, att jag alltför hastigt drager vissa slutsatser.»

»Res då till London och pröva deras hållbarhet.»

»Ert råd är förträffligt, miss Harrison», sade Holmes. »Jag tror sannerligen, Watson, att vi genast ska följa det. Gå inte och invagga er i några falska förhoppningar, mr Phelps! Affären är högst invecklad.»

»Jag kommer inte att få ett ögonblicks lugn, förrän ni är här igen», sade den unge diplomaten.

»Så-å. Ja, jag skall väl komma hit i morgon vid samma tid som i dag, fastän det är mycket troligt, att jag ingenting har att förmäla.»

»Gud ske lov, att ni vill åtaga er saken!» utbrast vår klient. »Jag får nytt liv bara vid tanken på, att något äntligen blir gjort. Ack, jag glömde — jag har haft ett brev från lord Holdhurst.»

»Jaså — och vad säger han?»

»Han skrev i kall, men ej ovänlig ton; min svåra sjukdom var väl orsaken till, att han visade så stort undseende. Han sade, som han många gånger förut sagt, att saken var av den allra största politiska betydelse, och tillade, att han ej skulle ta några mått och steg rörande min framtid — vilket naturligtvis betyder mitt avsked ur tjänsten — förrän min hälsa blivit fullt [ 63 ]återställd och jag fått tillfälle att gottgöra min försummelse.»

»Nå ja, det var ju både förståndigt och hänsynsfullt», sade Holmes. »Kom nu, Watson; vi ha ett drygt arbete att uträtta i staden.»

Mr Joseph Harrison körde oss ner till stationen och snart sutto vi i Portsmouth-snälltåget på väg till London. Holmes försjönk i djupa tankar och öppnade knappt sin mun, förrän vi hade passerat Clapham Junction.

»Det är riktigt trevligt att komma fram till London med ett tåg, som går i jämnbredd med hustaken och ger en tillfälle att skåda ner på sina medmänniskors boningar.»

Jag trodde, att han skämtade, ty den utsikt, som erbjöd sig för våra blickar, var allt annat än upplivande.

»Se på den där stora, från de omgivande husen skilda byggnadskomplexen; den liknar en tegelstensö i ett blyfärgat hav.»

»Folkskolorna, menar du?»

»Fyrtorn, min vän! Framtidens fyrbåkar! Kapslar, fröhus, med hundratals små frön i varje; av dem skall i kommande tider bildas ett bättre, visare England. Jag förmodar, att unge Phelps inte har för vana att dricka?»

»Det skulle jag inte tro.»

»Inte jag heller, men man måste ta alla möjligheter med i beräkningen. Den stackars karlen har verkligen råkat i stora svårigheter, och frågan är, om vi ska kunna hjälpa honom upp på det torra igen. Vad är din åsikt om miss Harrison?»

»Hon är en kvinna med ovanligt stark karaktär.»

»Ja, men hon har också ett gott hjärta, så framt jag ej mycket misstar mig. Hon och hennes bror äro enda barnen till en stor fabriksägare någonstädes uppe i Northumberland. Phelps blev förlovad med henne, när han förra vintern var ute och reste, och hon hade nu med sin bror som eskort kommit hit ner för att göra bekantskap med sin fästmans familj. Så hände den här olyckan, och hon stannade kvar för att vårda sin blivande man. Bror Joseph, som hade det bra och bekvämt, njöt av sin tillvaro, föregav sig ej vilja lämna sin syster och stannade kvar, även han. Jag har redan, som du ser, på privat väg skaffat mig litet reda på förhållandena. Men i dag måste vi riktigt ta i tu med efterforskningarna.»

»Min praktik — — —», började jag.

»Å — om du finner dina egna 'fall' intressantare än mina, så — — —», sade Holmes litet hetsigt.

»Jag skulle just säga, att min praktik mycket väl kan sköta sig själv ett par dar — vi äro ju mitt uti den 'döda säsongen'», sade jag.

»Bravo!» sade han med återvunnet gott lynne. »Då kunna vi ju tillsammans undersöka den här saken. Jag tror, det är bäst att tala med Forbes först. Han kan troligen ge oss alla de detaljer vi ha av nöden, tills vi kommit på det klara med, från vilket håll affären ska' börja bearbetas.»

»Du sade ju, att du hade en ledtråd.»

»Ja visst — till och med flera, men jag måste pröva dem för att se, om de äro något värda. Det är svårt att spåra brott, som blivit begångna utan avsikt eller ändamål. Men så är ej förhållandet med detta. Vem skulle väl kunna ha fördel av stölden? Jo, antingen franska eller ryska ministern, eller ock den, som kunde sälja dokumentet till någon av dessa. Och så ha vi lord Holdhurst.»

»Lord Holdhurst?»

»Ja, det är ju ej omöjligt för en statsman att [ 64 ]befinna sig i en sådan ställning, att han ej skulle ha något emot, om ett dylikt papper bleve förstört.»

»Inte en statsman med lord Holdhursts redbara karaktär och fläckfria rykte.»

»Det är likväl ej omöjligt, och vi få inte helt och hållet skjuta det antagandet åt sidan. Vi ska' söka upp den ädle lorden i dag och finna ut, om han har några upplysningar att ge oss. Emellertid har jag redan satt spaningarna i gång.»

»Redan?»

»Ja, från stationen i Woking telegraferade jag till alla kvällstidningarna i London. Den här annonsen står i varenda en av dem.» Han räckte mig ett blad, rivet ur sin anteckningsbok. På detta stod med blyerts skrivet följande rader:

»EN BELÖNING AV TIO PUND utlovas åt den, som kan uppge numret på den droska, vilken kvällen den 23:dje maj kl. tre kvart på tio avlämnade en passagerare vid eller i grannskapet av den till utrikesministeriet ledande ingången vid Charles Street. Man hänvände sig till 221 B. Baker Street.»

»Är du säker på, att tjuven anlände i droska?»

»Nej, visst inte; men i vilket fall som helst är ju ingen skada skedd. Om mr Phelps har rätt i sitt påstående, att det ej finns något gömställe vare sig i rummet eller korridoren, måste ju den person, som bemäktigat sig hans papper, ha kommit utifrån. Och om han kom utifrån, när det ösregnade, och likväl ej lämnade några spår på linoleumsmattan, som undersöktes ett par minuter sedan han gått sin väg, så är ju mer än troligt, att han begagnat droska. Ja, jag tror, att vi med säkerhet kunna fastslå, att han kommit i droska.»

»Det låter mycket antagligt.»

»Detta är en av de ledtrådar, om vilka jag talade; en kan bli oss till nytta. Och så ha vi ringklockan — det kanske egendomligaste, mest framträdande draget hela i affären. Hur kom det sig, att klockan ringde? Gjorde tjuven det på trots eller på skryt? Var det måhända någon i hans sällskap, som på det sättet ville hindra brottets verkställande? Eller var det en ren tillfällighet? Eller var det kanske — — —?»

Han försjönk åter i djupa, allt uppslukande tankar, och jag, som var van vid dessa hastiga, oväntade skiftningar i hans sinnesstämning, tyckte mig förstå, att en ny möjlighet plötsligt uppenbarat sig för honom. Klockan var tjugu minuter över tre, då vi uppnådde ändpunkten för vår resa. Efter att i största hast ha ätit lunch på järnvägsrestaurationen, begåvo vi oss direkt till Scotland Yard. Holmes hade redan telegraferat till Forbes, som följaktligen väntade oss. Detektiven var en liten, rödhårig karl med skarpt och klokt, men långtifrån älskvärt utseende; hans sätt mot oss var kyligt och förbehållsamt, i synnerhet sedan han underrättats om i vad avsikt vi infunnit oss.

»Jag har mer än en gång hört talas om edra 'metoder', mr Holmes», sade han snäsigt.

»Ni tycks aldrig ha något emot att begagna alla upplysningar, som polisen ställer till ert förfogande; sedan försöker ni på egen hand reda ut saken och bringa kåren i vanrykte.»

»Ni misstar er fullkomligt», svarade Holmes lugnt. »Mitt namn har endast blivit nämnt i samband med yra av de femtiotre 'affärer', jag senast haft om händer — polisen har haft hela hedern av de återstående fyrtionio. Men ni är ursäktad, om ni ej har reda härpå — ni är ung och oerfaren; skulle ni likväl vilja gå framåt på er bana, råder jag er till att arbeta med, ej emot mig.»

»Jag skall bli mycket tacksam för en och annan liten [ 65 ]vink», sade detektiven, som hastigt och lustigt ändrade sätt. »Hittills har jag sannerligen inte haft någon framgång med den här saken.»

»Vilka mått och steg har ni tagit?»

»Jag har gjort mig noga underrättad om allt, som rör vaktmästare Tangey. Han lämnade regementet med goda vitsord, och vi ha intet skäl att misstänka honom. Hustrun tycks emellertid vara ett hår av Hin; jag inbillar mig, att hon vet mer om saken än hon låter påskina.»

»Har ni låtit övervaka hennes göranden och låtanden?»

»Vi ha beordrat en av våra kvinnliga detektiver att ej lämna henne ur sikte. Mrs Tangey ser ofta för djupt i glaset, och vår kollega har passat på och besökt henne, när hon varit bra ankommen, men har aldrig lyckats få veta något.»

»Jag har trott mig förstå, att de haft exekutionsbetjänter i huset?»

»Ja, men skulden blev nästan strax betald.»

»Varifrån kommo pengarna?»

»Med den saken är allt i sin ordning. Tangeys pension föll ut vid den tiden; och något större kapital tyckas de ej äga.»

»På vad sätt förklarade hon den omständigheten, att hon gick upp till mr Phelps, när han ringde och ville ha kaffe?»

»Hon sade, att hennes man varit mycket trött och att hon ville bespara honom besväret att gå uppför trappan.»

»Nå ja, det låter ju inte otroligt, alldenstund han en halvtimme senare blev funnen djupt insomnad på sin stol. De ha således ingenting annat emot sig än hustruns dåliga anseende. Frågade ni henne, varför hon den kvällen hade så bråttom hem? Hon gick så fort, att det till och med väckte den posterande poliskonstapelns uppmärksamhet.»

»Hon hade stannat kvar vid sina sysslor längre än vanligt och ville gärna komma hem.»

»Framhöll ni ej för henne det underliga i, att ni och mr Phelps, som lämnade ministeriet åtminstone tjugu minuter senare än hon, likväl hunno fram till hennes bostad före henne?»

»Hon förklarade detta därigenom, att en droska alltid kör fortare än en omnibus.»

»Har hon sagt er, varför hon genast vid sin hemkomst sprang ut i köket?»

»Hon säger, att det var, emedan hon där förvarade pengarna, som inkasserarna skulle ha.»

»Hon kan då åtminstone ge svar på alla ens frågor. Kan hon minnas, om hon, när hon gick hem, mötte någon eller såg någon ströva omkring på Charles Street?»

»Hon såg ingen annan än poliskonstapeln.»

»Nå ja, ni tycks då ha låtit henne undergå ett ordentligt korsförhör. Vad har ni mer gjort?»

»Unge Gorot har också blivit på det noggrannaste övervakad alla dessa nio veckor, men utan resultat. Ej heller mot honom finns det skymten av ett bevis.»

»Vad eljest?»

»Ingenting, mr Holmes; vi ha inte det ringaste att gå efter — inte den minsta ledtråd.»

»Har ni bildat er någon åsikt om orsaken till att klockan ringde?»

»Nej — jag måste erkänna, att det går över min horisont. Men nog var det en ogenerad herre, som kunde ge sig till att göra alarm på det sättet.»

»Ja, ett besynnerligt tilltag var det. Tack nu emellertid för allt vad ni sagt mig. Om jag ser mig i stånd [ 66 ]att spela boven i händerna på er, skall ni få höra av mig. Kom, Watson!»

»Varthän ska' vi gå nu?» frågade jag, när vi väl befunno oss nere på gatan.

»Vi ska' gå och intervjua lord Holdhurst, Englands nuvarande utrikes- och blivande statsminister.»

Till vår stora belåtenhet funno vi, att lord Holdhurst ännu ej lämnat sina ämbetsrum vid Downing Street. Holmes skickade upp våra kort, och vi fingo genast företräde. Den framstående statsmannen mottog oss med den gammaldags artighet, för vilken han är omtalad, och anvisade oss plats i de bekväma länstolar, som stodo på var sin sida om den öppna spisen. Där han stod på mattan mitt emellan oss, med sin långa, smärta gestalt, sitt fint skurna, intelligenta anlete och sitt i förtid grånade, lätt vågiga hår tycktes han värdigt representera den ej alltför vanliga typen: en ädling, som till hjärta och sinnelag verkligen är ädel.

»Ert namn är mig mycket välbekant, mr Holmes», sade han småleende. »Naturligtvis kan jag ej heller låtsas vara okunnig om anledningen till ert besök. Så vitt jag vet, finns inom mitt område endast en sak, för vilken man behövt påkalla er uppmärksamhet. Får jag fråga, i vems intresse ni handlar?»

»I mr Percy Phelps'», svarade Holmes.

»Jaså — i min stackars systersons! Ni inser nog, att mitt släktskap med honom gör det alldeles omöjligt för mig att på något sätt skydda honom. Jag fruktar, att händelsen kommer att ha en mycket skadlig inverkan på hans karriär.»

»Men om man lyckas finna dokumentet?»

»Ja, i så fall ställer sig saken ju helt annorlunda.»

»Jag skulle bli tacksam, om jag finge framställa ett par frågor till er, lord Holdhurst.»

»Jag skall med största nöje lämna er all den upplysning jag kan.»

»Var det i detta rum, ni gav edra befallningar angående kopieringen av dokumentet?»

»Ja, det var det.»

»Tror ni, att någon kan ha lyssnat på er?»

»Nej, det är alldeles omöjligt.»

»Hade ni för någon nämnt er avsikt att lämna traktaten till avskrivning?»

»Nej, ingen människa hade aning därom.»

»Är ni säker på det?»

»Ja, alldeles säker.»

»Om ni således ingenting sagt om saken, och mr Phelps ej heller, och ingen utom ni två hade reda därpå, är det klart och tydligt, att tjuven endast av en händelse kommit in i rummet. Han begagnade sig emellertid av tillfället och lade beslag på den skatt, som slumpen spelat i hans händer.»

Statsmannen smålog.

»Det där låter litet väl spetsfundigt för mig», sade han. Holmes satt ett ögonblick tyst och funderade.

»En mycket viktig fråga till skulle jag vilja diskutera med er», sade han slutligen.

»Ni fruktade ju att allvarliga diplomatiska förvecklingar skulle bli följden, om detaljerna i den här traktaten blevo kända?»

En skugga gled över ministerns uttrycksfulla ansikte.

»Ja, mycket allvarliga», sade han.

»Och har ni hört talas om några sådana?»

»Inte ännu.»

»Om papperen blivit överlämnade åt franska eller ryska utrikesministern skulle ni väl ha fått reda därpå?»

»Det finns inte minsta tvivel om den saken», sade lord Holdhurst med en grimas.

[ 67 ]»Som emellertid nära tio veckor ha förflutit och hittills ingenting avhörts, skulle man ju kunna antaga, att dokumentet av en eller annan orsak ej kommit i deras besittning?»

Lord Holdhurst ryckte på axlarna.

»Det är ju föga troligt, mr Holmes, att tjuven bemäktigade sig traktaten i avsikt att sätta den inom glas och ram och hänga upp den i sitt rum.»

»Han väntar kanske med att sälja den i hopp om att få bättre betalt.»

»I fall han väntar litet längre får han ingenting alls; om ett par månader komma de diplomatiska förhandlingarna rörande den här traktaten ej att hemlighållas.»

»Det var ju en mycket viktig upplysning», sade Holmes.

»Naturligtvis skulle man kunna tänka sig, att tjuven drabbats av en plötslig sjukdom — — —»

»En häftig hjärnfeber, till exempel?» frågade ministern och kastade en forskande blick på sin interlokutör.

»Det har jag inte sagt», sade Holmes med orubbligt lugn.

»Och nu, lord Holdhurst, ber jag er ursäkta, att vi så länge tagit er dyrbara tid i anspråk.»

»Måtte edra efterforskningar krönas med framgång, vem tjuven än må vara», sade ministern, i det han tog avsked av oss.

»Lord Holdhurst är en riktig hedersman», sade Holmes, när vi kommit ner till Whitehall. »Men han har svårt att upprätthålla sin ställning; han är långtifrån rik och har stora utgifter. Du märkte naturligtvis, att hans skor voro halvsulade? Och nu, Watson, skall jag inte längre lägga beslag på dig; jag ämnar ej företa något mer i dag, så framt jag ej får svar på min annons om drosknumret. Men jag blir dig tacksam, om du i morgon ville fara med mig ner till Woking vid samma tid som i dag.»

Följaktligen reste vi nästa morgon tillsammans ner till Woking. Holmes hade ej fått något svar på sin annons, sade han, och intet nytt rörande saken hade kommit i dagen. Han kunde, när han så ville, göra sitt ansikte fullkomligt uttryckslöst, och jag var ej i stånd att av hans utseende sluta mig till, om han var nöjd eller ej. Hans konversation rörde sig, minns jag, om Bertillons mätningssystem, och han gav i entusiastiska ordalag luft åt sin beundran för den store franske vetenskapsmannen. Vi funno vår klient betydligt starkare och bättre än dagen förut; hans trogna vårdarinna ägnade honom likväl oavbrutet sina kärleksfulla omsorger. Han reste sig denna gång utan svårighet från soffan och gick oss till mötes.

»Vad nytt?» frågade han ivrigt.

»Några egentliga nyheter medför jag ej», svarade Holmes, »men det väntade jag ej heller. Jag har emellertid talat både med Forbes och med er morbror och dessutom satt i gång, en del efterforskningar, som möjligen kunna bli oss till nytta.»

»Ni har således ej uppgivit allt hopp?»

»Visst inte.»

»Gud välsigne er för de orden!» utbrast miss Harrison.

»Om vi äro tåliga och hålla modet uppe, måste sanningen till slut komma i dagen.»

»Vi ha mer att berätta er än ni oss», sade Phelps och slog sig åter ner på soffan.

»Ja, jag hoppades verkligen, att ni skulle ha något att tala om för mig.»

»Vi ha haft ett riktigt äventyr i natt.» Hans drag [ 68 ]fingo ett helt allvarligt uttryck, när han sade detta, och i hans ögon syntes ett skimmer av något, som liknade fruktan.

»Vet ni», fortsatte han, »jag börjar tro att jag, mig själv ovetande, är utsatt för någon slags vidunderlig konspiration, vars syftemål är att beröva mig såväl livet som hedern.»

»Nej, verkligen!» utbrast Holmes.

»Det låter otroligt, ty så vitt jag vet, har jag i hela världen ingen enda fiende. Men att döma av vad som förra natten skedde, måste det likväl finnas någon, som inte vill mig väl.»

»Tala om vad som hände!»

»Förra natten var det första gången sedan mitt insjuknande, som jag sov utan att en sköterska vakade över mig. Jag var så mycket bättre, att jag ej tyckte mig behöva hennes tjänster. Emellertid lät jag nattlampan brinna. Omkring klockan två på morgonen hade jag slumrat till, men väcktes hastigt av ett lätt buller, likt det ljud en råtta åstadkommer, när hon gnager på en bräda; jag låg en stund vaken och lyddes, i den tron, att det var ett av de små glupska djuren, som var i arbete. Men bullret blev allt starkare, och plötsligt hördes från fönstret ett skarpt klirrande, som om man häftigt slagit någon slags metall mot en annan. Jag reste mig förvånad upp på armbågen, och fick snart klart för mig, vad de olika ljuden betydde. De svagare hade orsakats av att någon försökte tränga ett verktyg in genom fönsterposten, och de starkare härrörde sig från fönsterkrokens avlyftande.

»Sedan blev det under tio minuter fullkomligt tyst; det föreföll, som ville inkräktaren se, huruvida jag vaknat av bullret eller ej. Därefter förnam jag ett sakta knakande — fönstret öppnades långsamt och med stor försiktighet. Nu kunde jag ej ge mig till tåls längre; mina nerver äro ej så starka, som de brukade vara. Jag rusade upp ur sängen och slog upp fönstret på vid gavel. En karl stod där utanför, men jag kunde ej se mycket av honom, ty han gav sig ögonblickligen i väg. Han var insvept i någon slags kappa eller mantel, som dolde nedre delen av ansiktet. Men en sak är jag fullt säker på: i ena handen höll han ett vapen — det såg ut som en lång kniv. Jag såg tydligt, hur den glimmade till, när han vände sig om och sprang.»

»Det här var ju högst intressant», sade Holmes. »Och vad gjorde ni sedan?»

»Om jag varit frisk och stark, skulle jag naturligtvis ha rusat efter karlen. Som det nu var, ringde jag av alla krafter för att väcka husets folk. Det har sig emellertid ej så lätt: ringledningen går till köket, och tjänarna ha sina rum uppe i vindsvåningen. Emellertid skrek och ropade jag också; mina rop väckte Joseph, och han alarmerade de andra. Joseph och stallknekten funno spår i blomsterrabatten nedanför fönstret, men på sista tiden har här varit så torrt, att det var fullkomligt lönlöst försöka följa spåren i gräset. På det trästaket, som skiljer trädgården från landsvägen, finns likväl, sägs det, ett ställe där någon hoppat över och då brutit sönder staketet. Jag har ännu ej underrättat de lokala myndigheterna om vad som i natt tilldragit sig; jag ansåg det bäst att först tala med er.»

Vår klients berättelse hade en utomordentlig verkan på Sherlock Holmes; han reste sig hastigt från sin plats och gick med snabba steg fram och åter i rummet.

»En olycka kommer aldrig ensam», sade Phelps småleende, fastän det tydligt syntes på honom, att hans nattliga äventyr gjort honom nervös och orolig.

»Ja, ni har då haft er beskärda del av otur och motgång», sade Holmes. »Tror ni, att ni är stark nog för en liten promenad runt omkring villan?»

[ 69 ]»Å, ja; en smula solsken skall göra mig gott. Joseph kan ju följa med.»

»Och jag också», sade miss Harrison.

»Det tror jag inte», sade Holmes och skakade på huvudet. »Jag är rädd för, att jag måste be er stanna kvar där ni är.»

Den unga damen återtog sin plats med en liten missbelåten min. Hennes bror sällade sig emellertid till oss, och vi gingo ut tillsammans alla fyra. Vi togo vägen kring gräsplanen fram till den unge diplomatens fönster. Som denne sagt, funnos på rabatten åtskilliga spår och märken, men alla otydliga och nästan utplånade. Holmes började undersöka dem, men fann saken lönlös; han ryckte på axlarna och återtog sin promenad.

»Jag tror inte, att man skall kunna komma någon vart med det här», sade han.

»Låt oss gå runt kring hela huset och se efter, varför inbrottstjuven valde just detta särskilda rum. De stora fönsterna i salongen och matsalen borde enligt min åsikt ha utövat större dragningskraft på honom.»

»De synas ju mycket bättre från landsvägen», inföll mr Joseph Harrison.

»Ja visst, ja! Men här finns en dörr, som han kunde ha försökt sig på. Vad är den till?»

»Tjänstefolket och leverantörerna gå in den vägen. Dörren är naturligtvis riglad om natten.»

»Har ni någonsin förr blivit på detta sätt oroad?»

»Nej, aldrig», svarade vår klient.

»Har ni mycket bordsilver i huset, eller andra dyrbarheter, som kunna locka till inbrott?»

»Ingenting av större värde.»

Holmes strövade långsamt huset runt med händerna i byxfickorna och en för honom ovanligt slö och likgiltig min.

»Å - det var sant», sade han till Joseph Harrison, »ni har ju funnit det ställe, där den nattlige fridstöraren hoppade över stängslet. Låt oss gå och se på det!»

Den unge mannen visade oss vägen till den plats, där trästaketet hade blivit sönderbrutet. Ett litet stycke av virket hängde löst; Holmes tog biten och undersökte den omsorgsfullt.

»Tror ni, att det här blev lösbrutet förra natten? Det ser bra mycket äldre ut, eller hur?»

»Nå ja, det är ju möjligt.»

»Och inte ser man några spår på andra sidan stängslet. Nej, av det här ha vi ingen hjälp att vänta. Låt oss gå tillbaka till sängkammaren och överlägga om, vad som vidare är att göra.»

Percy Phelps gick mycket långsamt, stödd på sin blivande svågers arm. Holmes ilade med snabba steg över gräsplanen; han och jag hunno fram till det öppna sängkammarfönstret långt före de andra två.

»Miss Harrison», sade Holmes med största eftertryck och allvar i rösten, »ni måste stanna kvar där ni nu är hela dagen. Låt ingenting beveka er att ens för ett par minuter lämna rummet. Det är av största vikt, att ni gör vad jag ber er om.»

»Er önskan skall naturligtvis bli uppfylld, mr Holmes», sade den unga flickan förvånad.

»Och när ni går till sängs, så rigla dörren på yttersidan och tag nyckeln med er. Lova mig att göra det!»

»Men Percy?»

»Han reser med mig till London.»

»Och jag måste stanna kvar här?»

»Ja, men det är för hans skull — för att hjälpa honom — tjäna hans sak. Skynda er! Lova, att göra som jag sagt!»

[ 70 ]Hon nickade samtyckande just som de bägge andre kommo fram till oss.

»Varför sitter du därinne och 'tjurar', Annie?» sade hennes bror. »Kom hit ut till oss i solskenet.»

»Nej, tack, Joseph. Jag har litet ont i huvudet, ock härinne är det så lugnt och svalt.»

»Vad ämnar ni nu ta er till, mr Holmes?» frågade vår klient.

»Jo, ser ni, vi få inte för de här biomständigheternas skull glömma huvudsaken. I och för mina undersökningar vore det bra, om ni kunde följa med oss upp till London.»

»Genast?»

»Så snart, ni möjligen kan. Låt oss säga om en timme.»

»Jag känner mig stark nog, och om jag verkligen kal vara till någon hjälp, så — — —»

»Ja visst — det är högst nödvändigt, att ni kommer med.»

»Vill ni kanske, att jag stannar över natten?»

»Jag skulle just föreslå er det.»

»Om då min vän från förra natten kommer på besök en gång till, skall han finna fågeln utflugen ur boet. Vi äro emellertid alla i edra händer, mr Holmes; ni får säga oss precis vad vi skola göra. Måhända vore det bäst, om Joseph följde med för att ta sig litet an mig?»

»Å, nej — det behövs inte; min vän Watson är läkare, som ni vet — han ser nog efter er och hjälper er. Med er tillåtelse äta vi lunch här, och sedan resa vi alla tre tillsammans upp till London.»

Hans förslag sattes genast i verkställighet. I enlighet med sitt till Holmes avgivna löfte stannade emellertid miss Harrison kvar i sängkammaren. Jag fattade ej avsikten med denna min väns manöver, så framt det ej var hans önskan att hålla henne borta från Phelps, som i glädjen över sin återvunna hälsa och sin utsikt att snart komma i verksamhet igen, deltog i vår måltid. Emellertid hade Holmes en ännu större överraskning i beredskap åt oss: när vi kommit ner till stationen och just skulle stiga in i kupén, förklarade han nämligen med största lugn, att han ingalunda ämnade lämna Woking.

»Det finns ett par små detaljer, som jag gärna skulle vilja komma på det klara med, innan jag ger mig av härifrån», sade han.

»Er frånvaro, mr Phelps, blir mig i viss mån till nytta. Watson, när ni kommit fram till London, så vore du hederlig, om du genast toge din vän med dig direkt till Baker Street, och stannade där med honom, tills jag kommer dit. Det är ju tur, att ni äro gamla skolkamrater — antagligen ha ni en hel mängd gemensamma minnen att gå igenom. Mr Phelps kan ju i natt disponera vårt gästrum; jag kommer hem i morgon till frukost — det finns ett tåg, som anländer till Waterloo klockan åtta.»

»Men våra efterforskningar i London?» frågade Phelps modstulet.

»De kunna gott anstå tills i morgon. Jag anser, att jag för tillfället kan uträtta viktigare saker här på platsen.»

»Vill ni då vara snäll säga ifrån på Briarbrae, att jag hoppas komma hem i morgon eftermiddag», ropade Phelps i samma ögonblick, som tåget gled ut från stationen.

»Antagligen går jag inte tillbaka till Briarbrae», svarade Holmes och viftade muntert med handen åt oss. Phelps och jag dryftade under resan vitt och brett hans plötsliga beslut, men lyckades ej utfundera något rimligt skäl för detsamma.

»Jag antar, att han vill försöka leta ut orsaken till [ 71 ]inbrottet förra natten; själv tror jag inte, att det var någon vanlig tjuv, som ville bryta sig in.»

»Vad är din åsikt då?»

»Ja, du må säga vad du vill och ge mina svaga nerver skulden, om det roar dig, men jag tror fullt och fast, att runt omkring mig spinnes en djup, politisk intrig och att man av någon för mig outgrundlig anledning siktar efter mitt liv. Det låter både inbilskt och absurt, men tänk på sista nattens händelser! Varför skulle en tjuv försöka bryta sig in i ett rum, där han ej kunde hoppas vinna något byte, och varför skulle han komma beväpnad med en lång kniv?»

»Är du säker på, att det inte var en vanlig mejsel?»

»Det är jag visst! Jag såg tydligt, hur knivbladet blixtrade till.»

»Men varför i hela världen skulle man med sådan hätskhet förfölja dig?»

»Ja, det är just det som är frågan.»

»Om Holmes hyser samma åsikt om saken som du, kan man ju förstå hans frontförändring. Under antagande, att din teori vore riktig, skall han ju, om han lyckas fånga den bov, som förra natten hotade dig, ha kommit ett bra stycke på väg i sina spaningar efter det försvunna dokumentet. Troligt är väl inte, att du skulle ha två fiender, av vilka den ene bestjäl dig och den andre hotar dig till liv och lem.»

»Men mr Holmes sade ju, att han ej ämnade sig til Briarbrae.»

»Jag har nu varit bekant med Holmes ganska länge och mig veterligt gör han aldrig någonting utan att ha goda skäl och grunder därför», sade jag, varefter vår samtal övergick till andra ämnen.

Men det var en lång, tröttsam dag för mig. Phelp var ännu svag efter sin svåra sjukdom, och hans olyckor gjorde honom nervös och retlig till lynnet. Förgäves försökte jag väcka hans intresse för Afghanistan, Indien, diverse sociala frågor — vad som helst, som kunde komma honom att för en stund åtminstone glömma sig själv. Han kom ständigt tillbaka till samma tema — det försvunna dokumentet — och höll tappert i med att gissa, undra och spekulera, än över vad Holmes nu gjorde, än över de nyheter, morgondagen skulle bringa oss. Ju längre det led på dagen, desto mer upprörd och nervöst orolig blev han.

»Hyser du obetingat förtroende till Holmes?» frågade han.

»Jag har sett honom göra många högst märkvärdiga saker och ting.»

»Men han har aldrig lyckats uppdaga en så mörk hemlighet som denna?»

»Å, jo visst! Jag vet, att han löst problem, i vilka det ej funnits på långt när så många ledtrådar som i ditt.»

»Men intet, där så stora intressen stått på spel?»

»Jo, det tror jag nog. Han har till exempel i högst viktiga angelägenheter varit anlitad av tre regerande furstehus i Europa.»

»Du känner honom ju så bra, Watson. Tror du, att han anser sig skola lyckas? Han är själv så tyst och outgrundlig — jag förstår mig alls inte på honom.»

»Han har ej sagt något till mig.»

»Det är ett dåligt tecken.»

»Tvärtom. Jag har ofta märkt, att han utan förbehåll talar om, när han tappat spåret. När han fått upp ett 'slag' och ej är fullt säker på, om det är det rätta, är han vanligen tyst och tankspridd. Och som det inte tjänar det minsta till, att vi sitta och oroa oss över saken, tycker jag det är bäst, min vän, att du kryper till kojs, så att du i morgon bittida med friskt mod och [ 72 ]stärkta krafter kan avvakta, vad dagen kommer att bära i sitt sköte.»

Slutligen lyckades jag övertala min gäst att följa mitt råd, fastän jag av hans nervösa, retliga sätt kunde sluta mig till, att sömnen länge skulle låta vänta på sig. Hans upprörda sinnesstämning var tydligen smittsam, ty själv låg jag vaken halva natten, funderande på det säregna problemet och uppfann hundratals teorier, den ena omöjligare än den andra. Varför hade Holmes stannat kvar i Woking? Varför hade han bett miss Harrison att stanna inne i sjukrummet hela dagen? Vad var orsaken till, att han ej velat låta mr Phelps' familj veta, varför han blev kvar på trakten? Jag bråkade min hjärna med att finna någon förklaring, som skulle kunna sammanjämka alla dessa fakta, och föll slutligen alldeles uttröttad i sömn.

Klockan sju vaknade jag och begav mig genast till Phelps' rum. Den stackars unge mannen såg glåmig och utmattad ut; han hade ej sovit en blund på hela natten. Hans första fråga var, om Holmes anlänt.

»Han kommer den tid han sagt, var säker på det», sade jag; »du får inte se honom en minut förr eller senare.»

Och jag fick rätt; strax efter klockan åtta stannade en droska framför vår port, och min vän steg ur. Från vår utkikspost i fönstret kunde vi se, att hans ena hand var förbunden och att hans ansikte var blekt och bistert. Han gick in i förstugan, men det dröjde en stund, innan vi hörde hans steg i trappan.

»Han ser ut som en slagen och förkrossad hjälte», sade Phelps, och jag var tvungen medgiva, att han hade rätt.

»Nå ja», sade jag, »när allt kommer omkring, så finnas nog de viktigaste ledtrådarna här i staden.»

Phelps utstötte en djup suck.

»Jag vet inte, hur det kommer sig», sade han, »men jag hade hoppats så mycket av hans beslut att stanna i Woking. Hans hand var emellertid inte ombunden så där i går. Vad kan ha hänt?»

»Har du skadat dig, Holmes?» frågade jag, när min vän steg in i rummet till oss.

»Å — det är bara en skråma, för vilken jag har min egen klumpighet att tacka», svarade han och nickade god morgon åt oss. »Er lilla 'affär', mr Phelps, är sannerligen en av de mest invecklade, jag varit med om.»

»Ja, jag fruktade alltid, att den skulle överstiga edra krafter.»

»Jag har upplevt en högst märkvärdig händelse.»

»Det där förbandet kring din hand skvallrar om ett riktigt äventyr», sade jag.

»Tala om din upplevelse för oss!» »Efter frukosten, min vän: Kom ihåg, att jag i dag redan under trettio mil inandats den starka Surrey-luften — den ger aptit. Jag antar, att intet svar på min annons avhörts? Nå ja — man kan ju inte begära, att allt skall lyckas.»

Bordet var dukat, och just som jag ämnade ringa, kom mrs Hudson in med teet och kaffet. Några minuter senare bar hon upp maten, och vi slogo oss ner. Holmes var hungrig som en varg, jag var nyfiken och Phelps dyster och modfälld.

»Mrs Hudson har riktigt utmärkt sig», sade Holmes och tog locket av en karott med höns i currysås. »Hennes matlagningskonst är litet enformig, men hon förstår lika bra som en skotska att anrätta en frukost. Vad har du där, Watson?»

»Ägg och bräckt skinka», svarade jag.

»Utmärkt! Vad vill ni ha, mr Phelps: hönsfrikassé med curry eller ägg och skinka?»

[ 73 ]»Tack, jag vill inte ha någonting.»

»Å — seså! Se efter vad som finns på fatet framför er.»

»Nej, tack! Jag har verkligen ingen lust att äta.»

»Som ni vill, då», sade Holmes med en liten komisk blinkning, »men ni har väl ingenting emot att servera mig litet av det goda innehållet.»

Phelps lyfte på locket, och i det han så gjorde utstötte han ett häftigt skrik och stirrade med vild blick och dödsbleka kinder på fatet. I dess mitt låg en liten rulle blågrått papper. Han släppte locket, grep med darrande hand tag i papperet, slukade det med ögonen och började därpå dansa omkring i rummet under högljudda glädjerop. Slutligen föll han ner i en länstol, så utmattad och förbi av den starka sinnesrörelsen, att vi måste hälla konjak i honom för att hindra honom från att svimma.

»Seså, seså!» sade Holmes lugnande och klappade honom på axeln. »Det var dumt av mig att på det här sättet så gott som skrämma livet ur er; men Watson kan tala om för er, att jag alltid älskat dramatiska effekter.»

Phelps fattade hans hand och kysste den.

»Gud välsigne er!» utropade han. »Ni har räddat min heder.»

»Nå ja, mitt rykte stod ju också på spel, ser ni», svarade Holmes. »Jag försäkrar er, att det är lika obehagligt för mig att misslyckas i en 'affär', som för er att ej till belåtenhet utföra ett uppdrag i tjänsten.»

Phelps stoppade det dyrbara dokumentet ner i innerfickan på sin rock.

»Jag har inte hjärta att längre hålla er från er frukost, och likväl förgås jag av nyfikenhet att få höra, var det var och hur ni lyckades komma åt det.»

Sherlock Holmes tömde sin kaffekopp och vände sedan sin uppmärksamhet åt äggen och den bräckta skinkan. Slutligen reste han sig, tände sin pipa och slog sig ner i sin länstol.

»Jag skall först tala om för er, vad jag gjorde; sedan ska' ni få höra, hur jag kom på den tanken att handla så, som jag gjort», sade han. »När ni rest tog jag mig en uppfriskande promenad genom en av de vackraste delarna av Surrey till en liten by, som heter Ripley; där drack jag mitt te, fyllde min resflaska med konjak och stoppade ett par smörgåsar i fickan. I Ripley stannade jag tills ganska sent på eftermiddagen, styrde så mina steg mot Woking och befann mig strax efter solnedgången på stora landsvägen utanför Briarbrae.

»Där väntade jag tills allt var lugnt och stilla — jag tror inte, att vägen någonsin är starkt trafikerad — och klättrade så över staketet in i trädgården.»

»Men nog stod väl grinden öppen?» utbrast Phelps.

»Ja visst; men min smak är olik alla andras — jag föredrog staketet. Jag valde det ställe, där tre höga granar växa tätt bredvid varandra, och i skydd av dem kom jag över, utan att någon i huset blivit mig varse. Jag hukade mig ner bland buskarna på motsatta sidan och kröp på alla fyra från den ena till den andra — se bara, hur mina byxor se ut! — tills jag uppnått den grupp av rhododendron, som står mitt emot fönstret i ert f. d. sjukrum. Där slog jag mig helt beskedligt ned och väntade.

»Rullgardinerna i ert rum voro ej nerfällda och jag kunde se, att miss Harrison satt vid bordet och läste. Klockan var en kvart över tio, när jag såg henne lägga igen boken, bomma till fönsterluckorna och lämna rummet. Jag hörde henne stänga dörren och var övertygad om, att hon även riglat den utifrån och tagit nyckeln med sig.»

[ 74 ]»Riglat den?» utbrast Phelps.

»Ja, jag hade bett miss Harrison rigla dörren på yttersidan och taga nyckeln med sig, när hon begav sig till sitt eget rum. Hon utförde till punkt och pricka de förhållningsorder jag givit henne; utan hennes medverkan skulle ni säkerligen ej nu ha det dyrbara dokumentet i er ficka. Hon lämnade således, som jag redan sagt, rummet; ljusen släcktes i hela huset, och jag satt hopkrupen bland rhododendronbuskarna och väntade.

»Det var en vacker, varm natt, men vakan föreföll icke dess mindre lång och tröttsam. Man erfar naturligtvis samma slags spänning, som en jägare känner, där han vid randen av den strida strömmen ligger och lurar på det ädla villebrådet. Men tiden gick likväl långsamt — ytterst långsamt — ungefär med samma snigelgång, som när du och jag, Watson, vakade i den lilla tysta kammaren, där vi voro sysselsatta med att lösa det problem, du givit namnet 'Det spräckliga bandet'. Kyrkklockan i Woking slog varje kvart, men mer än en gång trodde jag, att den hade stannat. Slutligen — klockan var då ungefär två på morgonen — hörde jag plötsligt ljudet av en rigel, som drogs ifrån, och av en nyckel, som försiktigt vreds omkring i låset. Ett ögonblick senare öppnades dörren till köksingången och mr Joseph Harrison visade sig, belyst av det klara månskenet.»

»Joseph!» utropade Phelps.

»Han var barhuvad, men hade ett slags svart mantel eller kappa kastad över axeln, så att han ögonblickligen skulle kunna skyla sitt ansikte, om han så funne av nöden. Han smög sig på tå fram i skuggan av huset, och när han uppnått fönstret, stack han ett långt knivblad in i fönsterspringan och lyfte av krokarna, varefter han öppnade fönstret, trängde kniven in genom en springa i luckorna, vred bommen åt sidan och slog upp luckorna på vid gavel.

»Från mitt gömställe kunde jag överskåda hela rummet och bevaka hans minsta rörelse. Han tände de bägge ljusen, som stodo på kaminfrisen, och började sedan vika upp golvmattan i det hörn, som är närmast dörren. När detta väl var gjort, tog han lös en fyrkantig brädlapp, en sådan, som vanligen lägges över de ställen, där gasrör äro hopfogade. Det lilla trästycket tjänade i själva verket till att betäcka den T-formade fog, som sammanbinder gasledningen mellan köket och övre våningen. Ur den lilla fördjupningen framtog han en pappersrulle, lade brädstumpen på sitt ställe igen, vek mattan tillrätta och — föll rakt i armarna på mig, där jag stod tätt invid fönstret.

»Han är egentligen svårare att handskas med, än jag trodde, den här master Joseph. Med kniven i högsta hugg rusade han på mig; två gånger måste jag slå ikull honom, innan jag lyckades få bukt med honom. Ett duktigt sår i ena handen hade han tillfogat mig, och mordlystnaden gnistrade ur det enda öga, han kunde begagna, när jag slutat med honom. Emellertid fick jag karlen att ta reson och ge mig dokumentet. Sedan jag väl fått det i mina händer, släppte jag honom lös, men telegraferade utförligt till Forbes i morgse. Om han är kvick i vändningarna kan han måhända fånga fågeln. Men i händelse han, som högst troligt är, finner boet tom, så är det desto bättre för regeringen. Jag inbillar mig, att lord Holdhurst i första och mr Percy Phelps i andra rummet helst skulle se, att saken ej droges inför domstol.»

»Store Gud!» utbrast vår klient utom sig av häpnad.

»Är det verkligen möjligt, att det stulna dokumentet under dessa nio ångestfulla veckor var gömt i mitt sjukrum?»

[ 75 ]»Ja, det var det.»

»Och Joseph! Skulle han vara en sådan skurk — en usel, gemen tjuv!»

»Hm! Jag fruktar, att Josephs karaktär är svårfatligare och lömskare, än man av hans utseende kunde, förmoda. Att döma av vad jag i morgse hörde av honom själv, har han kastat sig in på börsspekulationer, förlorat en hel massa pengar och var färdig till vad som helst, bara han kunde få sina affärer upphjälpt Och som han är en ovanligt egoistisk natur, lät han varken sin systers framtida lycka eller ert goda namn och rykte stå hindrande i vägen, när tillfälle till penningeförvärv erbjöd sig.»

Percy Phelps lutade sig utmattad tillbaka i sin stol.

»Det går runt i huvudet på mig», sade han; kan knappt fatta, att vad ni säger är sant.»

»Den förnämsta svårigheten i det problem, ni bett mig lösa», sade Holmes på sitt dogmatiserande sätt, »låg i det faktum, att ledtrådarna och bevisen voro alltför många — det väsentliga blev ofta fördunklat och dolt av det, som var mindre viktigt. Av alla de fakta, som framlades för oss, måste vi välja dem, vi ansågo oundgängliga och sedan sätta ihop dem så, att vi fingo en klar överblick av händelsernas gång. Jag hade redan från början misstänkt Joseph, alldenstund, ni sagt er vilja råka honom den kvällen och det därför var troligt, att han på väg ner till stationen skulle uppsöka er — han kände ju mycket väl till utrikesministeriet. När jag så fick veta, att någon varit så högst angelägen om att komma in i det sovrum, i vilket ingen utom Joseph kunde ha gömt något — ni talade ju om för mig, att Joseph hals över huvud måst', lämna sitt rum och avstå det åt er — förvandlades min misstanke till visshet, i synnerhet, som försöket att intränga i rummet gjordes samma natt, som sjuksköterskan ej vakade över er, något som bevisar, att inkräktaren var väl underrättad om vad som tilldrog sig i huset.»

»Så blind jag har varit!»

»De med saken förknippade omständigheterna te sig så vitt jag kan räkna ut, på följande sätt:

»Mr Joseph Harrison kom från Charles Street in i ert ämbetsrum strax efter det ni lämnat detsamma. Som han ej fann någon där, ringde han genast, och i samma ögonblick blev han varse de på ert skrivbord liggande papperen. Ett hastigt ögonkast övertygade honom om, att slumpen spelat honom i händer ett viktigt, högst värdefullt dokument; han stoppade det med blixtens hastighet i sin ficka och gick sin väg. Som ni minns förgingo ett par minuter, innan den sömndruckne vaktmästaren fäste er uppmärksamhet på ringklockan, och under den tiden hann tjuven komma undan.

»Han reste med första tåg till Woking, och sedan han genomläst sitt byte och försäkrat sig om, att det verkligen var högst värdefullt, gömde han det på ett ställe, som tycktes honom mycket säkert, i avsikt att efter ett par dar taga fram det och erbjuda det åt franska regeringen eller åt vem, som ville betala honom bra. Så kom ni plötsligt och oväntat hem. Utan en minuts förberedelse måste han lämna sitt rum, och från den stunden voro alltid åtminstone två personer därinne; deras närvaro hindrade honom att ta fram sin dolda skatt. Situationen måste ha varit alldeles outhärdlig för honom. Äntligen trodde han sig se en utväg. Han försökte smyga sig in, men misslyckades till följd av er sömnlöshet. Ni kommer kanske ihåg, att ni den kvällen ej tog er vanliga sömndryck?»

»Ja, det minns jag.»

»Troligen hade han tagit sina mått och steg för att [ 76 ]drycken skulle verka; han tycktes vara viss på, att ni sov. Jag insåg naturligtvis, att han ämnade förnya sitt försök, så snart han trodde sig säker för upptäckt. Det önskade tillfället fick han, när ni reste hemifrån. Jag höll miss Harrison kvar inne i rummet hela dagen, så att han ej skulle kunna gå oss i förväg. Sedan jag låtit honom förstå, att kusten var klar, ställde jag mig, såsom jag förut beskrivit, på lur. Jag visste redan, att papperen funnos inne i sjukrummet men hade ingalunda lust att riva upp golv och panel för att 'söka efter dem. Jag lät honom själv ta fram dem från deras gömställe och sparade mig en god del besvär. Är det något annat i händelsens gång, som jag kan klargöra för er?»

»Varför valde han fönstret, när han ämnade smyga sig in?» frågade jag.

»Han kunde ju lika gärna ha gått in genom dörren.»

»För att uppnå denna måste han passera förbi sju sovrum; från fönstret kunde han dessutom lätt komma ut i trädgården. Något mer?»

»Ni tror väl inte», sade Phelps, »att det var hans avsikt att mörda? Kniven skulle troligen bara användas som bräckverktyg.»

»Det är ju möjligt», svarade Holmes och ryckte axlarna. »Allt vad jag med bestämdhet vet är, att i Joseph Harrison är en herre, åt vars nåd och barmhärtighet jag högst ogärna skulle vilja anförtro mig.»

DET SISTA PROBLEMET

Med tungt hjärta fattar jag pennan för att nedskriva dessa rader — sista berättelsen om och sista beviset på den egenartade begåvning, som gjort min vän Sherlock Holmes' namn så känt och berömt. På ett ej alltid följdriktigt och — jag erkänner det med smärta — ofta högst ofullständigt sätt har jag försökt redogöra för de sällsamma äventyr jag i hans sällskap upplevat, ända från det ögonblick, då slumpen förde oss tillsammans vid tiden för slutakten i En studie i rött, till den stund, då han med det lyckligaste resultat ingrep i affären om Det stulna dokumentet, ett ingripande, som tvivelsutan avvärjde allvarsamma internationella förvecklingar. Min avsikt var att låta den skissen bli den sista och att ej säga något om den händelse, som gjort ett stort tomrum i mitt liv och vållat mig en sorg, vilken tiden ej ännu efter två års förlopp förmått läka. Jag har emellertid sett mig tvungen att bryta min tystnad; de nyligen utgivna brev, i vilka överste James Moriarty försvarar sin brors minne, lämna mig ej något val: jag måste för allmänheten framställa saken i dess verkliga ljus. Ingen mer än jag känner de sanna förhållandena, och den tid tycks ha kommit, då jag ej gör någon en tjänst genom att hemlighålla dem. Så vitt jag vet ha ej mer än tre redogörelser för de egendomliga omständigheterna [ 77 ]synts i pressen: den, som lästes i Journal de Geneve för den 6:te maj 1891, Reuters telegram i de engelsk tidningarna den 7:de maj, och slutligen de ovan antydda nyss utgivna breven. Av dessa redogörelser utgåvos de båda förstnämnda i mycket sammanträngd form; den sista är, som jag snart skall bevisa, en absolut förvrängning av sanningen. Mig tillkommer det att för första gången upplysa allmänheten om vad som verkligen tilldrog sig mellan professor Moriarty och mr Sherlock Holmes.

Som jag redan förut tror mig ha nämnt, hade det intima vänskapsförhållande, som existerade mellan mig och Sherlock Holmes i viss mån blivit modifierat genom mitt giftermål och kanske än mer genom mitt strax därefter fattade beslut att skaffa mig enskild praktik. Han vände sig visserligen ännu till mig i de fall, när han ansåg sig behöva en förtrogen till hjälp i sina efterforskningar; men detta hände mer och mer sällan; under år 1890 deltog jag endast i tre av hans »äventyr». Under hela vintern det året såväl som under den därpå följande våren såg jag i tidningarna, att han för franska regeringens räkning varit invecklad i en mycket viktig affär; jag fick från honom ett par helt kortfattade brev, avsända från Narbonne och Nimes, och slöt därav, att hans vistelse i Frankrike troligen skulle bli långvarig. Jag blev därför ej litet förvånad, när jag om kvällen den 24:de april fick se honom stiga in i mitt mottagningsrum. Till min stora ledsnad märkte jag, att han var magrare och blekare än vanligt.

»Ja, jag har arbetat och slitit ut mig, mer än jag egentligen bort», sade han som svar på min frågande blick; »jag har på sista tiden haft väl mycket att göra. Har du något emot, om jag stänger fönsterluckorna?»

Rummet upplystes endast av en på mitt skrivbord stående lampa. Holmes smög sig långsamt fram längs väggen; slog hastigt igen luckorna och fastgjorde dem ordentligt.

»Är du rädd för något?» frågade jag.

»Ja, det är jag.»

»För vad då?»

»För luftbössor.»

»Min käre vän, vad menar du?»

»Jag tror du känner mig tillräckligt, Watson, för att veta, att jag vanligtvis ej är nervös och lättskrämd. Men det är snarare bevis på dumhet än på mod, om man låtsas förakta en fara, som tränger sig alldeles inpå en. Får jag be dig om en tändsticka?»

Han blossade med välbehag på sin cigarrett, som tycktes ha en lugnande inverkan på honom.

»Jag hoppas du ursäktar, att jag kommer så här sent», sade han, »och du får också vara snäll förlåta om jag, när jag efter en stund lämnar ditt hem, tar en genväg och klättrar över trädgårasmuren.»

»Men vad betyder allt detta?» utbrast jag.

Han sträckte ut sin ena hand, och i lampskenet såg jag, att skinnet på knogarna var avskavt och blodigt.

»Det är inte bara luft, ser du», sade han småleende. Tvärtom — det är så fast och massivt, att det fördärvar ens händer, när man kommer i kollision med det. Är mrs Watson hemma?»

»Nej, hon är på besök hos goda vänner.»

»Jaså. Du är alldeles ensam då?»

»Ja.»

»I så fall generar jag mig inte för att be dig följa med mig till kontinenten på en åtta dar.»

»Varthän där?»

»Vart som helst — det gör mig precis detsamma.»

Det låg något under allt detta. Holmes hade ej för [ 78 ]vana att alldeles oförberett ta sig ferier, och något i hans bleka, utmärglade ansikte sade mig, att hans nerver voro i högsta grad överansträngda. Han läste frågan i mina ögon, pressade fingertopparna hårt tillsammans, stödde armbågarna mot knäna och beredde sig att sätta mig in i situationen.

»Du har troligen aldrig hört talas om professor Moriarty?» började han.

»Nej, aldrig.»

»Däri ligger just det underbara och geniala i saken!» utbrast Holmes. »Karlen är så gott som allestädes närvarande i London, och likväl har ingen hört honom omtalas. Det är det, som i brottets annaler skaffat honom en så framskjuten plats. Jag säger dig på fullt allvar, Watson, att om jag kunde överlista den skurken, kunde befria samhället från honom, skulle jag känna, att min karriär nått sin höjdpunkt och med tillfredsställelse slå in på en annan och fridfullare bana. Oss emellan sagt, så ha de 'affärer', i vilka jag nyss lyckats vara av nytta för den kungliga familjen i Skandinavien och för franska republiken försatt mig i den ställning, att jag mycket väl kunde fortsätta det lugna liv, jag bäst tycker om, och ägna mina krafter åt kemiska undersökningar. Men jag skulle ej kunna, ha någon ro, ej sitta stilla i min stol, om jag trodde, att en sådan man som professor Moriarty ostraffad vandrade omkring på Londons gator.»

»Vad har han gjort då?»

»Han har haft en högst märkvärdig karriär. Han är av god familj och har åtnjutit en utmärkt uppfostran; och av naturen är han begåvad med en fenomenal lätthet för matematik. Vid tjuguett års ålder skrev han en avhandling om det binomiala teoremet och förvärvade därmed europeisk ryktbarhet. På grund härav blev han utnämnd till professor i matematik vid ett av de mindre universiteten och hade efter allt att döma den mest lysande levnadsbana framför sig. Men karlen har fäderneärvda böjelser av det mest diaboliska slag. Han stammar från en släkt, för vilken brott ej varit främmande, och hans ovanliga förståndsgåvor gjorde hans brottsliga tendenser än farligare. Allehanda rykten om honom kommo i omlopp i universitetsstaden, och slutligen blev han tvungen att begära avsked; han flyttade då hit till London och ger nu privatlektioner i matematik åt sådana, som vilja in vid krigsskolan. Detta är vad världen har sig bekant om honom; det jag nu ämnar berätta, har jag själv upptäckt.

»Du vet nog, Watson, att ingen känner bättre till den högre förbrytarevärlden i London än jag. I åratal har jag varit medveten om, att bakom ogärningsmännen stod en makt, en hemlig, väl organiserad institution, som ständigt ställde sig i lagens väg och skyddade missdådaren. Gång på gång har jag i de mest olikartade fall — förfalskning, inbrott, mord och rån — känt närvaron av denna makt, och jag har spårat dess inflytande i många av de oupptäckta brott, i och för vilka man ej vänt sig till mig personligen. I åratal har jag sökt lyfta den slöja, bakom vilken denna hemlighetsfulla organisation döljer sig, och slutligen slog den timme, då jag fick tråden i min hand och följde den, tills den efter tusentals skickligt uppfunna krokar och svängningar förde mig till den framstående matematikern, f. d. professor Moriarty.

»Han är brottets Napoleon, Watson. Det är han, som planlägger och organiserar allt det onda, som sker i denna stora stad, och det är honom man kan anklaga för, att så många ogärningar förbli oupptäckta. Han är ett snille, en filosof, en abstrakt tänkare av främsta slag. Han har en underbart konstruerad hjärna. Han [ 79 ]sitter orörlig, lik spindeln i sitt näts medelpunkt; nätet har tusende och åter tusende radier och han förnimmer den minsta darrning i var och en av dessa. Han gör ingenting själv, han endast utkastar planer och uppgör förslag. Men hans agenter äro talrika och ytterst väl organiserade. Om ett brott är i görningen — om ett viktigt papper skall undansnillas, ett hus plundras, en man röjas ur vägen — så underrättar man professorn: saken blir planerad och utförd. Brottslingen blir kanske tillfångatagen. I så fall anskaffas pengar: han blir ställd fri mot borgen, och hans talan föres av en skicklig advokat. Men den, som begagnat sig av missdådarens arm blir aldrig fast — ej ens misstänkt. Det var denna organisation, jag upptäckte, Watson, och jag har använt hela min energi och alla medel, som stodo mig till buds, för att avslöja och tillintetgöra den.

»Men professorn har iakttagit så skickligt uttänkta försiktighetsmått, att det tycktes hart när omöjligt att anskaffa några inför lagen gällande bevis. Du känner min förmåga, min käre Watson, och likväl måste jag efter loppet av tre månader bekänna, att jag slutligen fått en antagonist, som i intellektuellt avseende var mig jämbördig. Min förfäran över hans brott minskades genom min beundran för hans överlägsna skicklighet. Äntligen begick han ett missgrepp — bara ett litet, litet misstag — men det var mer än han hade råd till, när jag var så tätt i hälarna på honom. Jag lät ej tillfället gå mig ur händerna, som du nog kan förstå, och utgående från den punkten har jag kring mitt offer spunnit ett nät, som nu är alldeles färdigt. Om tre dar, det vill säga nästa måndag, skall professorn och hans förnämsta medbrottslingar vara i polisens händer. Så börjar århundradets största rättegång; mer än fyrtio hemlighetsfulla brott skola finna sin förklaring, och repet blir missdådarnas lott; men om vi begå någon oförsiktig rörelse, ser du, kunna de till och med i sista ögonblicket glida oss ur händerna.

»I fall jag hade kunnat ta mina mått och steg utan professor Moriartys vetskap, hade allt varit gott och väl. Men han är alldeles för listig och förslagen. Han hade reda på varje åtgärd jag vidtog för att draga snaran tätare kring honom. Gång på gång försökte han komma undan, och lika ofta motade jag honom. Jag säger dig, min vän, att om man kunde skriva en detaljerad berättelse om vår tysta strid, skulle den i detektivkonstens annaler fylla sin plats som bevis på vad två skickliga fäktare kunna uträtta, när de få tillfälle att utveckla hela sin färdighet. Aldrig förr har min begåvning på ett så lysande sätt bestått provet — aldrig har jag varit så hårt ansatt av någon motståndare. Hans hugg voro skarpa, men mina gåvo ej efter. I morse blevo de sista åtgärderna vidtagna — om tre dar skulle allt vara färdigt. Jag satt i lugn och ro hemma hos mig och övertänkte saken, då dörren öppnades och professor Moriarty steg in i rummet.

»Mina nerver höra inte till det ömtåliga slaget, Watson, men jag erkänner, att jag formligen 'hajade till', när jag såg den man, som nu en tid oupphörligt varit i mina tankar, stå framför mig. Hans utseende är mig välbekant; han är mycket lång och mager, pannan är ovanligt hög och bred, ögonen ligga djupt i sina hålor. Han är slätrakad, blek, med insjunkna kinder och något i min och hållning, som påminner om hans forna sysselsättning. Ryggen är böjd, av mycket stillasittande vid skrivbordet; han håller ansiktet en smula framskjutet och vaggar beständigt med kroppen på ett högst obehagligt, ormliknande sätt. Han stirrade nyfiket på mig med lätt hopknipna ögon.

»'Främre delen av er huvudskål är mindre väl utvecklad, än jag trott', sade han slutligen. 'Det är en [ 80 ]farlig vana att ha laddade eldvapen i fickan på sin nattrock.'

»Faktum är, att jag vid hans inträde ögonblickligen insåg den stora personliga fara, i vilken jag svävade. Hans enda möjliga utväg till räddning låg ju i mitt försvinnande ur denna värld.

»Jag tog därför revolvern ur min skrivbordslåda, stoppade den i fickan och höll min blick stadigt riktad mot honom. Vid hans lilla utfall tog jag fram vapnet och lade det med spänd hane bredvid mig på bordet. Han fortfor att småle och blinka, men i hans ögon låg ett uttryck, som kom mig att känna en viss belåtenhet över att ej vara obeväpnad.

»'Ni känner mig tydligen inte', sade han.

»'Tvärtom', svarade jag; 'jag känner er alltför väl. Var så god och sitt ner! Jag kan skänka er fem minuter, om ni har något att säga.'

»'Allt vad jag ville säga, är ni redan fullt på det klara med', sade han.

»'Ni vet kanske lika gott besked om mitt svar' genmälte jag.

»'Ni står således fast vid ert beslut?'

»'Oryggligt.'

»Han stack handen i fickan, och jag lyfte revolvern från bordet. Men han tog endast fram en liten anteckningsbok, i vilken han nedskrivit några data.

»'Första gången ni ställde er i min väg var den 4:de januari', sade han. 'Den 23:dje började ni falla mig besvärlig; omkring medlet av februari märkte jag, att ni på allvar tog er för att oroa mig; i slutet av mars såg jag mig hindrad i alla mina planer, och nu de sista dagarna i denna månad befinner jag mig genom er ständiga förföljelse i en sådan ställning, att jag när som helst kan mista friheten. Det här börjar bli odrägligt.'

»'Har ni något förslag att göra?' frågade jag.

»'Ni måste sluta upp med att förfölja mig, mr Holmes', sade han, alltjämt vaggande med kroppen. 'Ni måste lämna mig i fred, hör ni!'

»'Efter nästa måndag', svarade jag.

»'Å seså!' sade han. 'En så intelligent människa som ni inser med all säkerhet, att den här affären inte kan sluta på mer än ett sätt. Det är alldeles nödvändigt, att ni drar er tillbaka. Ni har bedrivit saken på ett så sinnrikt sätt, att vi ej ha mer än en utväg kvar. Men ert tillvägagående, er skicklighet, att övervinna alla svårigheter har berett mig stort nöje, och det skulle göra mig ont, om jag nödgades tillgripa utomordentliga åtgärder. Ni småler, mr Holmes, men jag försäkrar er, att det riktigt skulle gräma mig.'

»'Det tillhör mitt yrke att utsätta mig för fara', anmärkte jag.

»'Här är det inte bara fråga om fara', sade han, 'här gäller det komplett undergång. Ni står i vägen ej endast för en individ utan för en mäktig organisation, vars hela utsträckning ni, trots all er intelligens, ej ens tillnärmelsevis kan föreställa er. Ni måste draga er ur spelet, mr Holmes, eller bereda er på att bli trampad under fötterna.'

»'Jag fruktar', sade jag och steg upp, 'att vår intressanta konversation kommer mig att försumma en del viktiga göromål, som jag på annat håll måste uträtta.'

»Han reste sig ock, såg under tystnad på mig och skakade sorgset sitt huvud.

»'Nå ja', sade han slutligen, 'det är riktigt skada, men jag har gjort, vad jag kunnat. Jag känner till vartenda ett av edra schackdrag. Före måndag kan ni ingenting göra. Det här har varit en duell mellan er och mig, mr Holmes. Ni hoppas få se mig på de [ 81 ]anklagades bänk. Jag säger er, att dit kommer jag aldrig. Ni hoppas kunna slå och tillintetgöra mig, och jag säger er, att det skall aldrig lyckas er. Om ni är skicklig nog, att enligt er vilja dra mig i fördärvet, så var viss på, att samma öde skall drabba er.'

»'Ni har i kväll sagt mig en hel massa artigheter, mr Moriarty', sade jag. 'Låt mig till gengäld säga er, att om jag vore fullt säker på den förra eventualiteten skulle jag i allmänhetens intresse med glatt mod underkasta mig den senare.'

»'Jag kan lova er, att åtminstone den ena skall gå i fullbordan', brummade han, vände mig ryggen och gick blinkande och plirande sin väg.»

»Sådan var min egendomliga intervju med professor Moriarty. Jag medger, att den hade en obehaglig verkan på mig. Hans lugna, precisa sätt att tala lämnar intet tvivel om uppriktigheten av hans ord. Nu säger du naturligtvis: 'varför anropar du inte polisens skydd mot honom?' Jag gör det ej därför, ser du, att det är från hans agenter och hantlangare slaget då skulle drabba mig — jag har säkra bevis på, att så skulle bli händelsen.»

»Har du redan blivit anfallen?»

»Min käre Watson, professor Moriarty är ej den, som låter gräset gro under fötterna på sig. I dag vid tolvtiden måste jag för ett par affärers skull gå till Oxford Street. När jag gick tvärs över gatan från Bentinck Street till Welbeck Street, susade en med två hästar förspänd lastvagn i full fart alldeles tätt förbi mig. Jag hoppade upp på trottoaren just i tid att ej bli överkörd. Efter den betan höll jag mig på trottoarerna, Watson, men när jag gick ner för Vere Street föll en tegelsten från ett av hustaken och slogs i bitar rätt framför fötterna på mig. Jag tillkallade polis, och huset undersöktes. Uppe på taket låg en massa skiffer och tegel, som skulle användas till reparationer, och man sökte övertyga mig om, att blåsten slagit ner en av stenarna. Naturligtvis förhöll det sig ej så, men jag kunde ingenting bevisa. Jag tog en droska och begav mig till min brors rum vid Pall Mall, där jag tillbragte resten av dagen. På väg hit till dig anfölls jag av en gatstrykare, beväpnad med en stor knölpåk. Jag fällde honom till marken, och polisen burade in honom; men jag kan med all säkerhet säga dig, att ingen kommer att finna spår av minsta förbindelse mellan den stackars uslingen, mot vars framtänder jag har skrapat mina knogar, och den hygglige, tillbakadragne privatläraren, som tio mil härifrån i denna stund kanske låter sina elever lösa problem på svarta tavlan. Undra inte på, Watson, om det första jag gjorde, när jag kom in hit, var att stänga fönsterluckorna och inte heller, om jag ber dig få lämna ditt hus på en mindre i ögonen fallande väg än just genom förstugudörren.»

Jag hade mången gång beundrat min väns mod och kallblodighet, men aldrig mer än nu, när han med största lugn satt och räknade upp hela den serie av olyckstillbud, vilka tvivelsutan gjort hans dag allt annat än angenäm.

»Du stannar naturligtvis här över natten?» sade jag.

»Nej tack, min vän; du skulle kanske finna, att jag är en farlig gäst att ha i huset; mina planer äro redan fullfärdiga — allt skall nog gå bra. Saken är så långt framskriden, att man utan min hjälp kan företaga arresteringarna, fast min närvaro är nödvändig för brottslingarnas fällande. Det är därför bäst, att jag reser bort under de få dagar, som återstå, innan polisen äger frihet att handla, och det skulle vara särdeles roligt, om du ville göra mig sällskap till kontinenten.»

»För tillfället har jag inte några patienter», sade jag, [ 82 ]»och dessutom är min granne mycket hjälpsam. Jag skulle ingenting ha emot att följa med.»

»Kan du bli färdig till i morgon bittida?»

»Ja, om det är nödvändigt, att du ger dig av då.»

»Det är alldeles oundgängligen nödvändigt. Låt mig nu ge dig dina förhållningsorder, min käre vän, och på samma gång be dig att följa dem till punkt och pricka. Kom ihåg, att vi två, du och jag, gemensamt spela mot den mest begåvade skurk och det mäktigaste syndikat av missdådare, som finnas i Europa. Hör nu noga på! Du skall redan i kväll skicka en pålitlig karl ner till Victoriastationen med det resgods, du ämnar ta med dig. Sätt varken namn eller adress på dina effekter. I morgon bittida skall du skicka efter en droska, men säg till den, som hämtar den, att ta varken den första eller andra, som far förbi. Hoppa kvickt in i droskan och kör till den del av Lowther Arcade, som vetter åt The Strand; skriv upp adressen åt kusken på en bit papper och bed honom ej kasta bort den. Håll pengarna i beredskap, hoppa ur, så snart droskan stannat, och gå så fort du kan genom Arkaden; laga att du når dess andra sida klockan en kvart över nio. Alldeles invid hörnet håller en liten täckvagn; kusken har en lång, svart kappa, vars krage är kantad med rött. Stig in i vagnen, och du skall komma fram till Victoria i tid för snälltåget till Dover.»

»Var skall jag träffa dig?»

»Vid stationen. Förstaklasskupén nr 2, från lokomotivet räknat, är reserverad åt oss.»

»Vagnen är således vårt mötesställe?»

»Ja.»

Förgäves yrkade jag på, att Holmes skulle stanna över natten. Det framgick tydligt av hans sätt, att han trodde sig möjligen bli orsak till bråk eller besvär, och därför gick han sin väg. Med ännu ett par ord angående morgondagens planer följde han med mig ut i trädgården, klättrade över muren ner på Mortimer Street, visslade genast på en droska och åkte bort.

Om morgonen lydde jag Holmes' förhållningsorder punkt för punkt. En droska anskaffades med sådana försiktighetsmått, att den på intet sätt kunde vara en, som man möjligen hållit i beredskap åt oss, och strax efter frukosten for jag till Lowther Arcade genom vilken jag ilade, så fort benen ville bära mig. En täckvagn väntade vid trottoarkanten; kusken var insvept i en mörk kappa, och i samma ögonblick som jag steg in, snärtade han till hästen och körde med ursinnig fart till Victoriabangården. Jag hade ej väl kommit ur vägen, förrän han vände om och åkte bort utan att ens se efter vart jag tog vägen. Hittills hade allt gått bra. Mitt »gepäck» var på stationen, och jag hade ingen svårighet att finna den av Holmes omnämnda kupén, i synnerhet som i hela tåget ej fanns mer än denna, som var reserverad. Det enda, som nu oroade mig, var, att Holmes ej syntes till. Stationsklockan felade ej mer än sju minuter i den för tågets avgång bestämda tiden. Förgäves letade jag bland grupper av resande och avskedstagande efter min väns smärta gestalt — han fanns ingenstädes att skåda. Jag tillbragte ett par minuter med att hjälpa en gammal vördnadsvärd italiensk präst, som på sin brutna engelska sökte göra begripligt för en bärare, att hans resgods skulle poletteras direkt till Paris. Sedan jag därefter än en gång gått ett slag fram och tillbaka på perrongen, återvände jag till min vagn, där jag fann, att bäraren, trots att kupén var reserverad, givit mig den gamle italienske prästmannen till reskamrat. Det lönade ej mödan att söka klargöra sakens läge för denne — min italienska var om möjligt ännu sämre än hans engelska — jag ryckte i förtvivlan på axlarna och [ 83 ]ställde mig att se efter min vän. En onämnbar fasa bemäktigade sig mig; tänk om hans frånvaro betydde, att han under nattens lopp drabbats av någon olycka! Kupédörrarna voro redan stängda, och visselpipan ljöd, då någon alldeles i min närhet helt lugnt sade:

»Min käre Watson, hur kommer det sig, att du ej ens täcks hälsa på mig på morgonkvisten?»

Jag vände mig helt förbluffad om. Den gamle prästen satt med ansiktet vänt mot mig. Under en sekund blevo rynkorna utjämnade, näsan lyftad upp från hakan, underläppen återtog sitt naturliga läge, munnen upphörde att mumla, de matta ögonen fingo tillbaka sin glans, den lutande gestalten rätade upp sig. I nästa ögonblick föll figuren åter ihop — Holmes hade försvunnit lika fort som han kommit.

»Gud i himlen!» utropade jag. »Så häpen jag blev!»

»Alla försiktighetsmått äro ännu av nöden», viskade han. »Jag har anledning tro, att de äro i hack och häl efter oss. Aha! Där ha vi Moriarty i egen hög person!»

Under det Holmes talade, hade tåget börjat sätta sig i rörelse. Jag tittade ut och varseblev en stor, lång karl, som armbågade sig fram genom de samlade grupperna och vinkade för att få tåget att stanna. Det var emellertid för sent; vi hade redan börjat skjuta fart, och inom ett ögonblick ångade vi ut ur stationen.

»Du ser, att vi, trots alla försiktighetsmått med knapp nöd hunnit undan», sade Holmes skrattande. Han steg upp, tog av sig den svarta kaftan och den bredskyggiga hatt, som utgjort hans förklädnad, och packade in dem i sin resväska.

»Har du läst någon morgontidning, Watson?»

»Nej.»

»Du har således inte reda på vad som hänt vid Baker Street?»

»Baker Street?» »De ställde till eldsvåda i våra rum förra natten. Emellertid skedde ingen nämnvärd skada.»

»Men, Herre Gud, Holmes! Det är ju rent outhärdligt!»

»De måste komplett ha förlorat mina spår sedan deras knölpåkförsedde vän blivit arresterad. Hur kundede eljest ha inbillat sig, att jag återvänt hem. De ha likväl tagit sig före att bevaka dig, Watson, och följden var, att Moriarty själv begav sig ner till Victoria. Du gjorde väl inte något misstag på vägen ner till stationen?»

»Jag gjorde precis så, som du sagt mig.»

»Fann du den lilla täckvagnen?»

»Ja, den väntade på mig.»

»Kände du igen kusken?»

»Nej.»

»Det var min bror Mycroft. I sådant fall som detta är det en stor fördel att slippa inviga någon tjänsteande i sitt förtroende. Men nu måste vi rådgöra om vad som bör företagas med Moriarty.»

»Eftersom det här är ett snälltåg och står i direkt förbindelse med kanalbåten, antar jag, att vi på ett ganska effektivt sätt blivit honom kvitt.»

»Min käre Watson, du fattade tydligen ej hela betydelsen av mina ord, när jag sade dig, att den man, om vilken det är fråga, står på samma intellektuella plan som jag. Du tror väl inte att jag, i händelse jag vore den förföljande, skulle låta ett så obetydligt hinder stå mig i vägen. Varför har du då så låga tankar om honom?»

»Vad tror du han ämnar göra då?»

»Detsamma som jag skulle ha gjort.»

»Och vad skulle du ha tagit dig till?»

»Jag skulle ha tagit ett extratåg.»

[ 84 ]»Det är nog för sent.»

»Visst inte. Det här tåget stannar i Canterbury, och det är vanligen minst en kvarts timmes väntan, innan båten går. Han hinner säkert upp oss i Dover.»

»Man skulle kunna tro, att det är vi, som äro de brottsliga. Låt oss ställa om, att han blir arresterad vid framkomsten.»

»Då vore dessa tre månadernas arbete förgäves. Vi skulle nog fånga den största fisken, men alla de små skulle slingra sig ur nätet. Om måndag ha vi dem allihop i vårt våld. Nej — vi få ej tänka på arrestering.»

»Vad ska' vi då göra?»

»Stiga ur i Canterbury.»

»Och sedan?»

»Sedan resa vi ner till Newhaven och därifrån över till Dieppe. Moriarty kommer än en gång att göra detsamma, som jag skulle ha gjort. Han fortsätter till Paris, tar märke på vårt gepäck och passar i två dar på vid utlänningsbyrån. Under tiden ska' vi skall oss ett par nattsäckar, uppmuntra industrin i de länder, genom vilka vi färdas, och i lugn och ro bege os till Schweiz över Luxemburg och Basel.»

Jag är alltför van vid resor för att känna mig misslynt, om mitt resgods råkar på avvägar, men jag medger, att jag var förargad över att nödgas leka »kurra gömma» med en karl, vars liv var en kedja av de skamligaste förbrytelser. Det var emellertid tydligt, att Holmes förstod situationen bättre än jag. Vi stego följaktligen av i Canterbury, och fingo där veta, att vi måste vänta en timme, innan tåg avgick till Newhaven.

Jag stod ännu och tittade litet modstulet efter den bortilande resgodsvagnen, i vilken min garderob låg förvarad, då Holmes drog mig i armen och pekade upp åt linjen.

»Det dröjde inte länge, som du ser», sade han.

Långt bort bland de Kentiska skogsdungarna steg en liten svag rökpelare mot höjden. En minut senare sågos ett lokomotiv och en enda järnvägsvagn i full fart ila fram mot stationen. Vi hade knappt tid att gömma oss bakom en stapel resgods, förrän extratåget med buller och bång rusade förbi oss, insvepande oss i ett moln av rök och ånga.

»Där for han i väg», sade Holmes och kastade en blick efter vagnen, som under häftiga skakningar rusade fram över de varandra korsande skenorna. »Vår väns begåvning har likväl gränser. Det skulle ha varit en mästerkupp, om han dragit samma slutsatser som jag och handlat därefter.»

»Och vad tror du han skulle gjort, om han hunnit upp oss?»

»Tvivelsutan hade han han fallit mig i avsikt att bringa mig om livet. Men den saken ska' vi väl bli två om! Frågan är nu, om vi litet i förtid ska' äta vår lunch här, eller utsätta oss för att svälta, tills vi komma till Newhaven.»

Sent på natten anlände vi till Brüssel, där vi stannade två dagar, varefter vi fortsatte till Strassburg. Tidigt måndag morgon hade Holmes telegraferat till polisen i London, och om kvällen funno vi svaret väntande på oss, när vi kommo till hotellet. Holmes slet ivrigt upp kuvertet och slungade det så med en svordom in i kakelugnen.

»Jag borde ha vetat det», utbrast han harmset. »Han har kommit undan!»

»Moriarty!»

»Ja visst. De ha tagit fast hela ligan, varenda en, utom honom. Han har glidit dem ur händerna. Sedan jag rest min väg, fanns det naturligtvis ingen som [ 85 ]kunde mäta sig med honom. Men jag trodde, att jag fullkomligt satt dem in i spelet. Nu är det kanske bäst, att du beger dig hem till England igen, Watson.»

»Varför det?»

»Troligen blir det hädanefter farligt att vara i mitt sällskap. Den här karlen är nu utan sysselsättning. Om han reser tillbaka till London, är han förlorad. Känner jag honom rätt, ägnar han från denna stund alla sina krafter, all sin begåvning åt ett enda mål: att utkräva hämnd på mig. Han gav mig under vår intervju en tydlig vink härom, och jag tror nog, att han menade, vad han sade. Jag råder dig verkligen på fullt allvar att återvända till din praktik.»

Hans uppmaning möttes ej av gillande, det förstås av sig själv: jag var gammal, krigserfaren soldat lika väl som gammal trogen vän. Vi tillbragte en god halvtimme med att från alla sidor dryfta saken, och fö den var, att vi samma kväll begåvo oss på väg till Genève.

En hel vecka strövade vi omkring i Rhônedalen, varefter vi från Lenk över Gemmi-passet, som ännu var täckt av djup snö, och Interlaken, begåvo oss till Meiringen. Det var en härlig färd; den friska vårgrönskan i dalarna kontrasterade behagligt mot bergens glänsande vita snöhölje; men hur mycket vi än njöto av den för kropp och själ uppfriskande utflykten, märkte jag tydligt, att Holmes ej ens för ett ögonblick glömde den skugga, som låg över hans levnadsstig. Såväl i Alpernas lugna, hemtrevliga byar som i de ensliga, otillgängliga bergpassen sade mig de forskande blickar, han kastade kring sig, och den uppmärksamhet, med vilken han betraktade varje mötande vandrare, att han visste sitt liv hotat och att vi, varthän vi än ställde våra steg, ej skulle kunna undgå faran.

En gång, minns jag, då vi färdades över Gemmi och vandrade längs den melankoliska Daubensee, att ett stort klippblock med brak och dån störtade ner i sjön bakom oss. Holmes rusade ögonblickligen upp på en närbelägen bergkam och sträckte sig spejande åt alla håll. Förgäves försäkrade vår vägvisare honom, att det i vårbrytningen och just på det stället var mycket vanligt, att stenar lossnade. Han sade ingenting, men såg på mig med en min, som visade en helt annan uppfattning av saken. Och likväl var han ej, trots all sin vaksamhet och försiktighet, nedstämd till lynnet. Tvärtom kan jag aldrig minnas honom vid gladare och muntrare sinnesstämning. Gång efter annan försäkrade han mig, att han med glädje skulle offra sitt liv, om han kunde befria samhället från professor Moriarty.

»Jag tror mig tryggt våga påstå, Watson, att jag ej levt förgäves», anmärkte han. »Om jag visste, att min levnadssaga i afton toge slut, skulle jag med jämnmod och sinneslugn se tillbaka på den tillryggalagda vägen. Luften i London är mildare, renare och bättre att inandas nu, än för några år sedan. Jag vet, att jag i de tusentals 'fall', 'affärer' eller 'äventyr', som du kallar dem, i vilka jag varit inblandad, aldrig stått på våldets, brottets och orättrådighetens sida. På sista tiden har jag känt mig frestad att söka lösa de problem, naturen uppställer, hellre än dem, för vilka vårt artificiella samhällsskick är ansvarigt. Du skriver sista kapitlet av dina 'memoarer' den dag, Watson, då jag sätter kronan på mitt livsverk och tar tillfånga eller dödar Europas skickligaste och farligaste missdådare.»

Jag skall nu i korthet, men så noggrant som möjligt berätta det lilla, som återstår att förtälja. Det är ej ett ämne, vid vilket jag gärna uppehåller mig, men plikten bjuder mig, att ej utelämna någon detalj.

Den 3:dje maj kommo vi fram till den lilla byn [ 86 ]Meiringen och togo in på Englischer Hof, som då ägdes av Peter Steiler den äldre. Vår värd var en intelligent karl; han talade engelska utmärkt bra, enär han i tre år varit uppassare på Grosvenor Hotel i London. På hans inrådan beslöto vi den 4:de på e. m. att gå tvärs över bergen och tillbringa natten i Rosenlani. Emellertid tillsade han oss allvarligt, att på inga villkor gå rakt förbi fallen vid Reichenbach, som ligga halvvägs upp mot den lilla byn, utan göra en liten avstickare för att se dem.

Platsen är också mer än vanligt hemsk och skräckinjagande. Vattenmassan, som av den smältande snön förvandlats till en vilt framstormande flod, störtar dånande ner i en djup avgrund, ur vilken det yrande skummet uppstiger lik röken från ett brinnande hus. Den oerhört vida och som det tycks bottenlösa klyftan kantas av svartglänsande klippblock, över vilka de i grönt skiftande vattenmassorna med rasande fart ila ner i djupet. En stund stodo vi helt nära randen, följde med intresserad blick vågorna på deras ilande färd och lyssnade till det bedövande larm, som ur avgrunden trängde sig upp till oss.

För att ge de resande tillfälle att få en fullständig överblick av det storartade fallet har man kring klyftans kant banat en smal stig; den tar emellertid helt tvärt slut, och man måste gå tillbaka samma väg man kommit. Vi hade just vänt om för att anträda återfärden, då en yngling kom springande och lämnade oss ett brev. Det var ställt till mig, undertecknat av värden på det hotell, vi bebodde och försett med dettas stämpel. Av innehållet framgick, att en engelsk dam, som befann sig i sista stadiet av lungsot, strax efter vår avresa anlänt till hotellet. Hon hade tillbragt vintern i Davos och var på väg till sina vänner i Luzern, då hon plötsligt fått en häftig lungblödning. Hon antogs kunna leva endast ett par timmar till, men det skulle vara en stor tröst för henne, om hon kunde få tala med en engelsk läkare. I fall jag därför ville ha godheten komma tillbaka etc. etc. Den hederlige Steiler försäkrade mig i ett postskriptum, att han skulle anse det som ett stort ynnestbevis mot honom själv, om jag ville uppfylla hans begäran. Damen vägrade bestämt att skicka efter en schweizisk doktor, och han kände, att allt ansvar nu vilade på honom ensam.

En dylik vädjan måste efterkommas; man kunde ju ej avslå en döende landsmaninnas bön. Men likväl drog jag i betänkande att lämna Holmes. Slutligen kommo vi överens om, att han skulle behålla den unge schweizaren som kamrat och vägvisare, under det jag ensam återvände till Meiringen. Min vän skulle, sade han, tillbringa än en liten stund vid fallet, varefter han långsamt skulle fortsätta till Rosenlani, där jag senare på dagen skulle stöta till honom. I det jag gick, vände jag mig om, och såg Holmes, stödd mot en klippa och med korslagda armar, stirra ner i det avgrundslika djupet. Det var sista gången jag här i världen fäste min blick på honom.

När jag uppnått kullens fot, såg jag mig än en gång tillbaka. Från den plats, där jag stod, var det omöjligt att se vattenfallet, men jag uppfångade en skymt av den slingrande stig, som över kullens topp leder fram till detsamma. Längs stigen gick en man med snabba steg. Hans mörka gestalt avtecknade sig klart mot den friska grönskan bakom honom. Jag minns, att jag lade märke till hans fasta, energiska gång; men snart förjagade tanken på det ärende, i vilket jag var stadd, den okände vandraren ur mitt sinne. Inom något mer än en timme var jag åter i Meiringen. Gamle Steiler stod framför ingången till sitt hotell.

[ 87 ]»Hur är det?» sade jag, så snart jag fick se honom. »Jag hoppas, att hon ej är sämre?»

Ett uttryck av högsta förvåning visade sig på hans ansikte, och vid hans frågande blick fylldes mitt hjärta av en onämnbar ängslan.

»Har ni inte skrivit det här?» sade jag. »Finns det inte en sjuk engelsk dam på hotellet?»

»Nej, det gör det inte», svarade han. »Men brevet tycks likväl vara avsänt härifrån. Aha — nu vet jag! Det är troligen engelsmannen, han, som kom hit strax efter er avfärd, som skrivit det. Han sade — — —»

Jag gav mig naturligtvis ej tid att lyssna till värdshusvärdens vidlyftiga förklaringar. Gripen av häftig ångest rusade jag genom byn och uppför den branta sluttning, från vilken jag nyss kommit. Jag hade behövt en timme att hinna ner; trots alla ansträngningar tog det två, innan jag åter befann mig vid vattenfallet. Holmes' alpstav stod ännu lutad mot den klippa, där han några timmar förut ställt den. Men av min vän själv fanns intet spår, och förgäves ropade jag hans namn. Det enda svar, jag erhöll, var ekot av min egen röst, som återkastades från de höga klippväggarna runt omkring mig.

Det var åsynen av alpstaven, som fyllde mitt hjärta med sorg och ängslan. Holmes hade således ej gått till Rosenlani; han hade stannat kvar på den smala, knappt tre fot breda stigen, med en lodrät klippmur på ena sidan och en gapande avgrund på den andra, och där hade hans fiende överraskat honom. Den unge schweizaren var försvunnen även han. Troligen hade han stått i Moriartys sold och på dennes befallning lämnat de bägge herrarna ensamma. Och vad hade sedan tilldragit sig? Fanns väl någon, som kunde upplysa mig om, vad som sedan skett?

Alldeles tillintetgjord av det slag, som drabbat mig, blev jag en stund stående och samlade mina tankar. Så började jag begagna Holmes' metoder; jag ville försöka att om möjligt komma den hemska tragedien på spåren. Detta var, tyvärr, ej svårt. Under vårt livliga samspråk hade vi gått ända fram till den punkt, där stigen slutade; alpstaven utvisade stället, där vi stannat. Den svartbruna, mjuka är alltid fuktig av det ständigt yrande skummet, och en fågels lätta fot skulle lämna spår efter sig på densamma. Längs stigen urskildes mycket tydligt två rader fotspår; de ledde bort från mig; i riktning mot mig syntes inga. Ett par meter från stigens slut var marken uppriven, liksom uppsparkad, och de törnbuskar och ormbunkar, som kantade klyftans rand, voro sönderbrutna och nedtrampade. Jag lade mig framstupa och spejade ivrigt ner i avgrunden, under det skummet yrde kring mig. Det hade börjat mörkna, och följaktligen kunde jag ej urskilja annat än vattendropparnas glitter på de svarta, kala bergväggarna och långt nere i djupet en glimt av vitskummiga vågor. Jag ropade — men förnam ej annat svar än det ur ravinens innandöme uppstigande bedövande sorlet.

Dock stod det skrivet i Ödets bok, att jag skulle få en sista hälsning från min gamle vän och kamrat. Jag har redan sagt, att hans alpstav stod lutad mot ett över den smala stigen utskjutande klippblock. Från en fördjupning ett stycke upp i klippan såg jag något glänsa; jag sträckte ut handen och fann, att det lilla lysande föremålet var ett cigarrettfodral av silver, som Holmes alltid brukade bära på sig. När jag tog ner det, fladdrade ett litet hopviket papper till marken. Jag vek upp det — det var tre blad, rivna ur min väns anteckningsbok och adresserade till mig. Och hur karaktäristiskt var det ej för Holmes, att utanskriften var lika [ 88 ]ordentlig och stilen lika jämn, som om biljetten blivit skriven vid hans arbetsbord. Brevet lydde så:

»Min käre Watson!

»Jag skriver dessa rader, under det mr Moriarty godhetsfullt väntar på mig; vi skola nämligen sedan sluta diskussionen om de frågor, som nu en längre tid avhandlats oss emellan. Han har nyss beskrivit för mig de metoder, genom vilka han lyckats undkomma Londonpolisens efterspaningar och skaffa sig underrättelser om våra förehavanden. Jag gläder mig åt utsikten till att kunna befria samhället från vidare resultat av hans arbete, och det fastän jag fruktar, att min handling kommer att orsaka mina vänner och dig isynnerhet, min käre Watson, oro och sorg. Jag har emellertid redan förklarat för dig, att min levnadsbana nått sin kulmen och att ingen annan avslutning på densamma skulle kunnat vara mig kärare än denna.

»Om jag får vara fullt uppriktig mot dig, så vill jag bekänna, att jag från första stund trodde brevet från Meiringen vara en mystifikation och lät dig gå, emedan jag förutsåg, att saken på ett eller annat sätt nu skulle taga slut.

»Säg till inspektör Patterson, att de papper, som behövas för att få hela ligan fälld, ligga i ett blått kuvert och med påskriften 'Moriarty' i skrivbordsfacket 'M'. Innan jag lämnade England gjorde jag alla nödiga bestämmelser angående min kvarlåtenskap och deponerade dokumenten hos min bror Mycroft. Glöm inte att på det hjärtligaste hälsa din hustru från mig.

Din gamle tillgivne vän
Sherlock Holmes.»

Ett par ord äro tillräckliga för vad som återstår att berätta. Den av sakkunniga personer ledda undersökningen gav vid handen, att en häftig strid utkämpats mellan de bägge motståndarna och slutat så, som ju på ett sådant ställe var att vänta: fast omslutna av varandras armar hade de tillsammans störtat ner i bråddjupet. Varje försök att finna deras lik visade sig fruktlöst; på ravinens botten, under glittrande vågsvall och yrande skum vila sida vid sida de jordiska lämningarna av sin tids farligaste missdådare och den man, som varit laglydnadens ivrigaste förkämpe.

Den schweiziske budbäraren blev aldrig funnen; tvivelsutan var han en av Moriartys talrika agenter. Vad alla de andra brottslingarna angå, har allmänheten troligen ännu i friskt minne, hur fullkomligt det bevismateriel, Holmes samlat, räckte till för deras fällande och hur tungt den dödes hand tryckte dem. Under rättegången fick man tyvärr ej veta mycket om deras fruktade chef, och om jag nu sett mig tvingad att ge en klar och koncis framställning av dennes levnadslopp, ligger skulden därtill hos hans okloka försvarare, de där försökt rentvå hans minne genom anfall på den man, vilken för mig alltid skall framstå som den ädlaste och visaste människa jag någonsin lärt känna.

SLUT.

[ reklam ]

Berömda män om böcker och läsning.

Det är ju icke först från boktryckarekonstens uppfinning böckerna leda sitt ursprung. De äro naturligtvis lika gamla som konsten att skriva och läsa. De äldsta böckerna voro rullar — under sjunde århundradet började man skriva nästan uteslutande på pergament. Men de gamla kände även fyrkantiga böcker av metall, trä, elfenben. Först med Gutenbergs uppfinning vann häftning och inbindning av böcker sin utbildning.

Vilka kolossala framsteg har icke läsningen sedan dess gjort! Från att först ha varit några utvaldas privilegium äro böckerna nu allas egendom och i våra dagar bli litteraturens skatter allt mer tillgängliga för en var. Vi ha här nedan plockat samman en del citat ur vad store män alltifrån långt före Kristi födelse till nuvarande tid skrivit och talat om värdet av böcker och läsning. Det är en intressant samling, som visar huru oersättliga böcker äro, huru de blivit våra bästa vänner och ovärderligt umgänge.

Vi göra således början med de gamla klassikerna:

Socrates säger i en av sina skrifter: Använd din tid till att förädla dig genom andra människors skrifter, så skall du lätt uppnå vad andra arbetat hårt för. Föredrag kunskap framför rikedom, den senare förgår, den förra består.

En inskription på det år 300 före Kristus grundade biblioteket i Alexandria löd: Själens näring eller sinnets medicin.

Cicero skriver : Andra sysselsättningar äro icke för alla tider eller alla åldrar eller alla ställen. Men läsning är ungdomens näring och ålderdomens vederkvickelse, en prydnad under framgången, en tillflyktsort och en tröst i motgången, den skänker välbehag i hemmet och är ingen börda när man är borta, sällskap under långa kvällar, på våra resor och när vi vila oss på landet.

Seneca, den store filosofen: Om du ägnar din tid åt studium av goda böcker undviker du detta livets leda, ej heller längtar du efter natten därför att du tröttnat på dagen, ej heller blir du en börda för dig själv eller ditt sällskap outhärdligt för andra.

Plutarkus: Vi böra betrakta böcker så som vi välja sötsaker, icke uteslutande gripa efter de mest välsmakande utan främst beakta de mest hälsosamma, icke förneka oss någondera men gilla de senare mest.

Plinius d. y.: Plinius den äldre brukade säga att ingen bok var så dålig att icke någon del av den kunde vara till gagn.

Francesco Petrarca, den italienske skalden som nådde upp till en Ciceros skaldskap och med rätta fått namnet humanismens fader, skriver på ett ställe att böcker aldrig mista sin smak för honom. De resonera med oss, de rådgöra med oss och äro förenade med oss genom en viss levande talför förtrolighet. Varje bok icke blott ingjuter känslan av att tillhöra sina läsare utan den väcker tanken på andra böcker och önskar att även lära känna dessa.»

Lord Bacon, den store engelske filosofen, har på ett ställe i sina skrifter detta uttalande: »Läs icke för att säga emot och vederlägga, ej heller för att tro blint eller taga allt för givet eller för att få prata och diskutera utan för att överväga och begrunda. Somliga böcker äro blott att smaka på, andra att sluka och några få att tuggas och smältas. Det vill säga att somliga böcker skola endast läsas delvis, andra skola läsas icke alltför omsorgsfullt och några få studeras helt och hållet med noggrannhet och uppmärksamhet.»

Earlen av Bedford ger sina söner detta goda råd: »Till stor nytta inte blott för edra böcker utan även för hälsa och sysslor måste jag råda och anbefalla er att vänja er att stiga upp tidigt. Ty, tro mig, ingen sjusovare har någonsin uträttat stora och ädla dåd... Låna därför av dessa gyllene morgontimmar och ägna dem åt edra böcker.»

John Locke — som bekant Englands ryktbaraste filosof — yttrar i sitt stora arbete om människans förstånd dessa ord:

»Uppfostran är gentlemannens början, men läsning, gott sällskap och eftertanke kräves för att få honom färdig. De som ha läst om allting anses även förstå allting, men det är icke alltid så — läsningen förser endast hjärnan med kunskapsmaterial, det är tänkandet som gör det lästa till vår egendom.»

Den franske ärkebiskopen Fénelon, som stod på höjden av sin tids bildning och är författare till Telemaque, satte så stort värde på böcker att han säger: »Om alla rikens kronor lades för mina fötter som utbyte mot mina böcker och min kärlek till läsning skulle jag med förakt stöta dem alla tillbaka.»

Engelsmannen Jonathan Swift, författare till bl. a. GULLIVERS [ reklam ]resor och för övrigt en av alla tiders mest originella skriftställare, skriver i sina Tankar i olika ämnen: »När jag läser en bok, antingen förståndig eller dum, tyckes den mig vara levande och tala till mig. Ibland kan jag läsa en bok med nöje och dock avsky författaren.»

Alexander Pope, en annan av samma tids stora engelska författare, vilken med en viss rätt fått namnet »Englands Horatius», yttrar på ett ställe i sina brev: »I denna dag som i dag är, så hur mycket sällskap jag än haft och så mycket jag tycker om sådant, skulle jag hellre sysselsätta mig med läsning än med den mest angenäma konversation.»

Montesquien säger: »Kärleken till läsning sätter människan i stånd att utbyta de ledsnadens stunder, som var och en möter i livet, mot de behagligaste timmar.»

Goethe yttrar på ett ställe: »Det finns tre klasser av läsare: några njuta utan omdöme, andra döma utan att njuta och så finns det åter andra som döma när de njuta och njuta när de döma.»

Isaac Disraeli, lord Beaconfields fader, slår huvudet på spiken när han gör följande jämförelse: — Läsarne få inte inbilla sig att all förnöjelse av ett litterärt arbete beror på författaren, ty det finns något som läsaren själv måste tillföra boken för att den skall behaga. Det finns en litterär aptit, vilken författaren lika litet kan framkalla som den skickligaste kock kan åstadkomma matbegär hos gästerna. När kardinal Richelieu sade till Godeau att han icke förstode dennes verser svarade den hederlige poeten att det icke var hans fel. Det vore verkligen synnerligen orimligt, att av en målare som utställer tavlor begära att han skulle bestå glasögon för de närsynta! Den tillfälliga sinnesstämningen kan vara olämplig för att få rätta smaken på en sak och vi ha haft många oriktiga kritiker av store män, vilket är att tillskriva nämnda omständighet. En författare får inte blott stå till svars för sina egna brister utan även för läsarens!»

Coleridge, berömd engelsk skriftställare och tänkare, delar de olika slagen av läsare på sitt sätt. Somliga likna, säger han, silduken för gelé. — de släppa igenom allt det rena och goda och behålla endast det orena och avfallet. Andra likna svampar — deras hjärnor suga upp allting och lämna det tillbaka, blott något smutsigare. Andra liknar han vid timglas och deras läsning vid sanden som rinner in och ut. Den femte och sista klassen jämförde han med slaven i Goleondas gruvor, vilken behöll guldet och de ädla stenarna men kastade bort stoft och slagg.

William Channing, den berömde amerikanske teologen och skriftställaren, yttrar om värdet och valet av böcker bl. a. följande:

»Det är förnämligast genom böcker som vi få njuta umgänge med överlägsna andar och detta ovärderliga tillfälle till förbindelse står öppet för alla. I de bästa böckerna tala store män till oss, giva oss sina dyrbaraste tankar och utgjuta sin själ i vår. Gud vare tack för böcker! De äro röster från dem, som äro fjärran och hädangångna, och göra oss till arvingar till gångna generationers andliga liv. Böcker äro de verkliga jämnlikhetssiffrorna. De skänka alla, som vilja troget använda dem, sällskap och andligt umgänge med de bästa och största av vårt släkte — — —

»Vid valet av böcker kunna vi få mycken hjälp av dem som läst mer än vi själva. Men när allt kommer omkring är det bäst att vår egen smak blir till stor del bestämmande. De bästa böckerna för en person äro icke alltid de som de lärda rekommendera utan oftare de, vilka tillfredsställa sinnets särskilda behov och naturliga törst samt därför väcka intresse och fastslå eftertanken. Och härvidlag bör observeras, icke blott ifråga om böcker utan även i andra avseenden, att självuppfostran måste växla med indivi-den — — —

»Jag vet hur svårt det är för vissa personer, särskilt dem som tillbringa mycken tid med hantverk, att ägna uppmärksamhet åt böcker. Låt dem anstränga sig att övervinna denna svårighet genom att välja ämnen av djupt intresse eller läsa i sällskap med de sina. Ingenting kan ersätta böcker. De äro muntrande eller tröstande sällskap under ensamhet, sjukdom och nöd. All rikedom i världen skulle icke gå upp mot det goda de föra med sig. En av tidens mest intressanta företeelser är böckernas mångfaldigande och deras spridning genom alla samhällslager. För en liten kostnad kan en person nu bli ägare av den engelska litteraturens dyrbaraste skatter.»

Macaulay, den frejdade brittiske historikern, skriver i ett brev till sin nièce »Tack för ditt mycket vackra brev. Det gläder mig alltid att göra min lilla flicka lycklig och ingenting fröjdar mig så mycket som att se att hon tycker om böcker. Ty när hon blir gammal som jag skall hon finna, att de äro bättre än alla tårtor och kartor och leksaker och lekar och skådespel i världen. Om någon ville göra mig till den största kung som funnes med palats och parker och fina middagar och vin och ekipage, vackra kläder och hundratals tjänare, på villkor att jag icke skulle få läsa böcker så ville jag icke bli kung — jag ville hellre vara en fattig man på en vindskupa med många böcker än en konung som icke tyckte om att läsa.»

Emerson, Amerikas största filosofiska snille — det för hans författareskap kännetecknande är hans djupa tro på människonaturens förmåga att utveckla sig till det goda och hans starka betonande av personlighetens rätt till fri utveckling — yttrade i ett tal till studenterna vid Howarduniversitetet i Washington 1872 bl. a. följande:

»När helst jag har att göra [ reklam ]med unga män och kvinnor önskar jag alltid veta vilka deras böcker äro. Jag önskar försvara dem för dåliga och göra dem bekanta med goda, jag önskar tala om vilken oändligt stor nytta ett gott sinne har av läsning — troligen mycket mer av läsning än av samtal. Det är naturligtvis främst av vikt att välja en vän. En ung man skulle finna en vän något äldre än han själv eller vars sinne är något äldre än hans eget för att väcka hans begåvning. Denna tjänst gör oss böckerna oftare. Jag tror att om ett mycket rörligt sinne, om en ung begåvad man anförtror er sin ärliga erfarenhet så skulle ni finna att han hade sin väckelse mer att tacka böckerna än levande personer.»

Gladstone yttrar i ett tal till Blackley Institute 1878:

»Man sade om Sokrates att han nedkallade filosofien från himlen. Men vissa upplysta förläggares företagsamhet har lärt dem att arbeta för massan och det är ett mycket viktigt faktum. När jag var gosse brukade jag tycka om att titta in i en bokhandel, men där fann jag icke någonting som den tidens arbetare kunde komma över. Tag t. ex. en Shakespeare. Jag kommer mycket väl ihåg att jag gav 2 pund 16 shilling för min första bok, men nu kan man få ett utmärkt exemplar för 3 shilling. Nu äro dessa böcker tillgängliga, vilka förut voro alldeles oåtkomliga. Tror ni när ni ser personer fördjupade i studium att de inte tycka om det? Nej. Det är utan tvivel ett visst slags arbete — andligt arbete, men det är så förbundet med intresse under hela tiden att arbetet glömmes genom det ljus det sprider under detsamma. Massor av böcker skrivas ideligen och kommer inom räckhåll för den stora allmänheten. Man kan icke antaga att arbetare när de komma hem från sitt grovgöra vilja studera Euclides och dylika arbeten, men det är ju önskvärt att alla klasser av människor, och kanske mest av den arbetande klassen, ansträngningar göras att höja sig över vad som blott är ytligt finna sin förströelse i att lära känna verk av verkligt intresse och skönhet.»

I ett tal till arbetare i Saltney yttrade samma grand old man vid öppnandet av ett institut:

»Böcker äro ljuvligt sällskap. Om ni går in i ett rum fyllt böcker så tyckas de, även utan att ni tager ned dem från sina hyllor, tala till er, tyckas hälsa er välkommen, tyckas berätta er att de ha något inom sina permar som är gott för er och de längta efter att delgiva er det. Uppskatta dem och bemöda er att draga fördel av dem.»

Thackeray, vars 100-årsminne nyligen firats i England, skriver i sina Roundabout papers: Romaner äro härliga ting. Alla människor med sund litterär smak älska dem — nästan alla kvinnor. Ett stort antal duktiga begåvade män, domare, biskopar, ämbetsmän, matematiker, äro notoriska romanläsare lika väl som ynglingar och söta flickor och deras snälla, ömma, mödrar.

Vid öppnandet av ett stort bibliotek i Birmingham 1882 berättade John Bright:

»För tjugu år sedan var jag uppe i Sutherlandshire i och för den hälsosamma sysselsättningen att försöka få en smula lax ur Helmsdalefloden. När jag gick längs floden påträffade jag en herdes hydda. Ingen var hemma utom en äldre kvinna, som mottog oss mycket vänligt. Under det jag satt i rummet blev jag på fönsterposten varse en liten, mycket tunn bok. Jag steg upp, fattade boken och fann till min förvåning och glädje att det var ett exemplar jag aldrig träffat på förut — en upplaga av Det återvunna paradiset, ett skaldestycke, om vilket de främsta auktoriteter sagt att om Det förlorade paradiset icke funnes så skulle Det återvunna paradiset vara det vackraste poem på vårt språk. Jag uttryckte min förvåning och glädje över att i denna avkrok, i denna enkla hydda, i en herdes anspråkslösa hem finna denna bok som för mig syntes alldeles förvandla den lilla stugan. Det var som om den låga kojan blivit eklärerad av Miltons snille och jag tog mig friheten fråga hur boken kommit dit och vem som läste den. Jag fick veta att den goda kvinnan hade en son som uppfostrats till präst och för tillfället tjänstgjorde i Canada. När helst jag tänker på floderna i Skottland och särskilt på Helmsdalefloden och minnet av den stugan dyker upp, ser jag alltid för mig och skall aldrig glömma den lilla tunna boken, som jag fann på fönsterposten och vars påträffande syntes mig höja de inneboende till en högre sfär... Mitt eget intryck är att ingen större välsignelse kan vederfaras en hantverkares familj än kärlek till böcker. Betydelsen för hemmet av denna består i skydd för många frestelser och från mycket ont.»

John Ruskin säger i sitt företal till Sesame and Lilies:

»Eftersom livet är mycket kort och dess stunder av lugn så få, böra vi inte kasta bort några på att läsa värdelösa böcker. I ett civiliserat land skulle böcker av värde vara åtkomliga för var och tryckt i bästa form. Ingen behöver en massa böcker, men de som vi behöva böra vara prydligt tryckta, på bästa papper och i starka band. Ehuru vi nu verkligen äro en ömkansvärd och fattig nation och knappt i stånd att hålla ihop kropp och själ, så lika litet som en person i hjälpliga villkor skulle på sitt bord vilja ställa fram erkänt uselt vin eller skämt kött utan att blygas, lika litet behöver han på sina hyllor ha dåligt tryckta eller löst och slarvigt häftade böcker. Ty ehuru få kunna vara rika så kan varje man, som ärligt anstränger sig, skaffa sig och sin familj goda skor, goda handskar, starka selar för sina hästar och varaktiga band för sina böcker. Jag skulle vilja yrka på att varje man, när han börjar tänka på sin kloka bosättning — så fort han genom den strängaste sparsamhet kan, om det går än så sakta — förvärvar sig en serie böcker för livet och gör det lilla biblioteket till det prydligaste av hela [ reklam ]inredningen. Det skulle stå som en liten staty på sin plats och den första och strängaste läxa som inpräntades hos barnen skulle vara att nyttja sin egen litterära egendom varsamt och försiktigt utan att slita sönder bladen eller göra hundöron.»

Vi avsluta denna lilla serie av uttalanden med ett citat ur John Lubbochs Livets behag: En sång om böcker: »Många läsare tror jag förlora mycket av läsningens behag genom att tvinga sig att dröja för länge vid ett ämne. På en lång järnvägsresa taga t. ex. många personer med sig en enda bok. Följden blir att, om det icke är en kort berättelse, äro de alldeles trötta på den efter någon timma. Om de däremot hade två eller hellre tre böcker av växlande innehåll och en av dem av muntrande slag, så skulle de troligen finna att om de bytte om när de blivit trötta kunde de återtaga både den ena och den andra med förnyad iver och den ena timmen efter den andra skulle för flyta behagligt. Var och en måste naturligtvis döma för sig men sådan är åtminstone min erfarenhet.

»Det finnes naturligtvis några böcker som vi måste läsa med särskild markering, lära oss och riktigt smälta. Men dessa äro undantag. Beträffande de flesta av dem är det troligen bättre att läsa dem fort och endast stanna vid de bästa och de viktigaste sidorna. På detta sätt skola vi tvivelsutan gå förlustiga mycket, men vi vinna desto mera genom att nå över ett större område. Jag tror att vi i själva verket böra lyssna till lord Broughams kloka råd beträffande uppfostran och säga att det är nyttigt att läsa allt av något och något av allting. Endast på detta sätt kunna vi taga reda på riktningen av vår egen smak, ty det är en allmän, ehuru naturligtvis icke oföränderlig regel att vi hava föga nytta av böcker som vi icke tycka om.»

Varför ej genomgående samma färg på de inbundna böckerna?

Förfrågningar ha ingått angående orsaken till att de inbundna böckerna ej genomgående erhållit band av samma färg. Anledningen är helt enkelt den, att en viss färg en gång för alla bestämts för en och samma författares samtliga arbeten. Denna anordning är givetvis av stor fördel såväl ur estetisk som praktisk synpunkt. När boksamlingen undan för undan fullständigas, anger blotta färgen varest på bokhyllan en vise författares samlade verk återfinnas.

Betydelsen av ett hållbart papper.

Trähaltigt papper gulnar. — Undergår en oavbruten förvittringsprocess. — Faller sönder vid minsta beröring. Dyrbara verk tryckta på trähaltigt papper. — Det gäller att se upp. — Träfritt papper hållbart i århundraden. — Papperet i Nordiska Förlagets böcker träfritt. — Ett tusen kronors garanti.

En bok, som är tryckt på trähaltigt papper och vars blad gulnat, gör icke allenast ett ledsamt intryck utan blir även inom några år alldeles värdelös, emedan det trähaltiga papperet oavbrutet undergår en förvittringsprocess — desto hastigare ju mera trähaltigt papperet är — och till slut formligen faller sönder vid minsta beröring.

Sättet att undersöka om trämässa (s. k. slipmassa) förefinnes är mycket enkelt. Man endast slår ett par droppar av en blandning av

2	viktsdelar	Phloroglycin
25	"	Alkohol
5	"	Ren saltsyra

på papperet. Om trä förefinnes blir fläcken inom några minuter rödviolett, och visar slipmassan i form av små stavar. Är papperet däremot träfritt blir fläcken enfärgat gulaktig.

Många dyrbara verk — t. o. m. uppslagsböcker — som utgivits i Sverige äro tryckta på trähaltigt papper till stor förtret och förlust för dem som lagt sig till med dessa arbeten. Det gäller därför att se upp isynnerhet vid köp av böcker till billigare pris.

Nordiska Förlagets 25-öresböcker tryckas på prima vitt, träfritt papper, som varken gulnar eller förvittras och kunna därför utan risk förvaras från släkte till släkte. Förlaget har en säker garanti med avseende på papperets goda kvalitet däruti, att pappersbruken iklätt sig ett skadestånd av icke mindre än Ettusen (1,000) kronor för varje särskilt fall slipmassa i papperet kan påvisas.

Se upp vid köp av 25-öres-böcker.

Nordiska Förlagets 25-öres-böcker förväxlas med andra bokförlags. — Farligare än Nick Carter. — Mustiga alster av franska pennor. — Ett angrepp på folkhälsan. —Vad Nordiska Förlaget utgivit är moraliskt oangripligt.

Infört i olika tidningar (6 sept. 1911) som svar på ohemula angrepp.

Under diskussionen om 25-öres-böckerna har såväl offentligt i pressen som i brev till Nordiska Förlaget givits uttryck åt den uppfattningen, att Nordiska Förlaget bjudit på god litteratur, men att så ej varit fallet med en del av de förlag, som upptagit idén och förvanskat den.

[ reklam ]Förväxling av de olika förlagens böcker har också ofta ägt rum.

Bl. a. skriver en intresserad läsare av Nordiska Förlagets böcker:

»I de flesta butiker, där Edra 25-öres-böcker tillhandahållas, finnas även 25-öres-böcker från andra förlag att tillgå. En hel del folk, som börjat köpa 25-öres-böcker, hava återgått till dyrare, då de finna de förra 'snart i jämnbredd med Nick Carter-litteraturen'. Själv har jag alltid försiktigtvis sett efter Edert förlags namn, innan jag bestämt mig för en bok.»

Ännu tydligare framlyser lättheten till förväxling av följande citat ur en av en författare i Aftontidningen för den 5 augusti 1911 införd artikel, i vilken han påstår att Nordiska Förlagets 25-öres-böcker äro farligare än Nick Carter-litteraturen. Han skriver bl. a.:

»Granskar man förteckningen på de utkomna böckerna finner man rätt många celebra författarnamn, men egendomligt nog äro de flesta franska, och granskar man böckerna närmare, märker man snart nog, att det är just de mest mustiga alstren av deras pennor, som förläggaren ansett bäst att prångla bort bland de bredare lagrens folk.»

Det är att märka att av de 28 författare, som äro representerade i Nordiska Förlagets 25-öres-bibliotek, endast 3 äro franska, nämligen Camille Flammarion, Alex. Dumas och Jules Verne. Således även här förväxling med av andra förlag utgivna 25-öres-böcker

Men man har gått ännu längre. Bl. a. har en förläggare nyligen offentligt förklarat våra 25-öresböcker vara

»rent av ett angrepp på folkhälsan.»

Då vi emellertid satt till vår uppgift att utgiva endast verkligt goda saker och då bl. a. universitetsläraren i litteratur och en av de mest nitiska kämparne i folkbildningssträvandena, docenten doktor Ruben G:son Berg, vilken i egenskap av sekreterare i den av regeringen tillsatta kommittén för god och billig nöjesläsning följt förlagets verksamhet, givit våra 25-öres-böcker det vitsordet, att

»de uppfylla precis vad denna kommitté uppsatte som önskemål; genom dem har dess program verkligen blivit realiserat»

samt att

»vad Nordiska Förlaget utgivit har alltid varit moraliskt oangripligt»,

så kan det givetvis ej vara angenämt för Nordiska Förlaget att få uppbära klander för vad andra förlag låtit komma sig till last.

För närvarande ha vi emellertid ingen annan utväg än att anmoda dem som vilja förskaffa sig Nordiska Förlagets 25-öres-böcker, att vid köp noga giva akt på förlagets namn å omslagets första sida.

Av de från NORDISKA FÖRLAGET till och med oktober 1911 utkomna böckerna finnas ännu följande arbeten kvar på förlaget:

		Oinb.	Klotb.	Mjukt band
7	Sherlock Holmes' äventyr I av A. C. Doyle	Slut	—	1 kr.
8	Ingenjör Roburs luftfärd av Jules Verne	25 öre	—	1 kr.
9	Den hemlighetsfulle främlingen av J. K. Jerome	Slut	—	1 kr.
10	Gilbert Derings arv av May Crommelin	Slut	—	1 kr.
11	Till jordens medelpunkt av Jules Verne	Slut	—	1 kr.
12	Ett hjärtas historia av förf. till Syster Snöflinga	Slut	—	1 kr.
13	De döda skeppens ö av Crittenden Marriott	Slut	—	1 kr.
14	Den stulna bacillen av H. G. Wells	25 öre	—	1 kr.
15	Den stora hoggartydiamanten av Thackeray	25 öre	—	1 kr.
16	Farornas palats av Mabel Wagnalls	Slut	—	1 kr.
17	En lustig historia av Frank Stockton	Slut	—	1 kr.
18	Vildmarkens vagabond av Sir Gilbert Parker	Slut	—	1 kr.
19	I högre skolan av C. von Dornau	Slut	—	1 kr.
20	Återkallad till livet av Grant Allen	25 öre	—	1 kr.
21	Vildkatten av Edward Peple	Slut	—	1 kr.
22	Kazallons loggbok av Jules Verne	25 öre	—	1 kr.
23	Sherlock Holmes' äventyr II av A. C. Doyle	25 öre	—	1 kr.
24	Ett problem av Upton Sinclair	25 öre	—	1 kr.
25—27	De tre musketörerna av Alex. Dumas a	25 öre	65 öre	Slut
28	Sydländskt blod av H. S. Merriman	Slut	65 öre	Slut
29—30	En mot alla av C. Townsend Brady a	25 öre	65 öre	Slut
31	Lycksökaren av Louis Joseph Vance	Slut	65 öre	1 kr.
32	Hemliga makter av Olive M. Briggs	Slut	65 öre	1 kr.
33	Sherlock Holmes' äventyr III av A. C. Doyle	25 öre	65 öre	1 kr.
34	För egen skull av Grant Allen	25 öre	65 öre	1 kr.
35	Av fri vilja av Herbert Flowerdew	25 öre	65 öre	1 kr.
36	Jordbävningen av Sara Dean	25 öre	65 öre	1 kr.
37	Försvarsadvokaten av Ernst v. Wildenbruch	25 öre	65 öre	1 kr.
38	Den andra Djungelboken av Rud. Kipling	25 öre	65 öre	1 kr.
39—40	Morgonstjärnan av H. R. Haggard a	25 öre	65 öre	1 kr.
41	De fyras tecken av A. Conan Doyle	25 öre	65 öre	1 kr.
42	Den vita systern av Marion Crawford	25 öre	65 öre	1 kr.
43	Smaragdnålen av Ethel Watts Mumford	25 öre	65 öre	1 kr.
44—46	Samhällets olycksbarn av Victor Hugo à	25 öre	65 öre	1 kr.
47	Förvecklingar av Edith Macvane	25 öre	65 öre	1 kr.
48	Pierre och Thérèse av Marcel Prévost	25 öre	65 öre	1 kr.
49—50	Två världar av Marie Corelli à	25 öre	65 öre	1 kr.
51	Sherlock Holmes' äventyr IV av A. C. Doyle	25 öre	65 öre	1 kr.
Härnäst utkommer
52	Jesuiten av Joseph Hocking	25 öre	65 öre	1 kr.

I Finland äro prisen resp. 40. penni, 1 mark och 1:50 samt i Norge och Danmark resp. 30 öre, 75 öre och kr. 1:10.

[ reklam ]

25-öres-böckerna inbundna.

De flesta böcker redan slutsålda. — Därför bäst subskribera. Subskriptionen ej bindande.

Från vår läsekrets ha ofta ingått förfrågningar huruvida man hos förlaget kunde få en 25-öres-bok, som lästs och blivit kär, inbunden. Tyvärr kunna vi ej tillmötesgå en sådan önskan. Kostnaderna härför skulle dessutom bli alltför höga.

Men i stället hava vi gått i författning om utgivandet av en elegant klotbandsupplaga, som vi tro skall tillfredsställa även de längst gående önskningarna.

Denna upplaga är tryckt på extra tjockt vattenrandat papper från Sveriges förnämsta pappersbruk och inbunden i starkt och varaktigt band med ryggpressning i verkligt guld (som ej svartnar). Priset pr volym är 65 öre. Således betydligt billigare än för enbart inbindningen, vilken för enstaka band i motsvarande kvalitet är c:a 1:25.

Trefärgsvignetten, som pryder den oinbundna boken är här — likasom numera även i det mjuka bandet å en krona — insatt som försättsplansch, såvida vignetten lämpar sig härtill.

För dem som vilja ha sina böcker inbundna är det därför vida fördelaktigare, att köpa färdigt inbundna exemplar (65-öres eller 1-kronas). Dessa band utgöra på samma gång en verklig prydnad för bokhyllan.

De flesta såväl 25-öres som inbundna böcker äro dock redan slutsålda och komma sannolikt ej att omtryckas under de närmaste 10 åren. Och utgångna böcker stå ej att få. De ha blivit rariteter. Fall hava t. o. m. förekommit då personer, som ej subskriberat från början, fått betala ända till dubbla priset och ännu mer för att få sina samlingar kompletta.

Enda sättet att framdeles ej gå miste om någon bok är därför att subskribera (i närmaste bokhandel eller hos någon av förlagets agenter eller kommissionärer).

Upplagan bestämmes nämligen numera efter fastställd subskription. (Herrar Återförsäljare göra därför klokt i att subskribera även på några reservexemplar för strökunder.)

Önskar subskribenten ej själv behålla alla böckerna finnes säkerligen någon i dennes närhet, som med glädje mottager dem som gåva. Huvudmålet vinner han: att i samlingen ej behöva sakna de böcker han helst vill ha.

Subskriptionen är f. ö. ej bindande, den kan uppsägas en vecka resp, en bok i förväg.

NORDISKA FÖRLAGET.

Angående utkomna böcker se föreg. sid.